Aldrig mera krig! Hiroshimadagen 2025

Nedan följer mitt anförande på Hiroshimadagen i Vasaparken, Gäteborg, 6 augusti 2025 

Kära mötesdeltagare, fredsvänner.

Aldrig mera krig! Från tolv miljoner döda - aldrig mera krig. Så sjöng Totta Näslund i den blinde tiggarens gestalt i musikrörelsens tältföreställning ”Vi äro tusenden” i slutet av 1970-talet. Sången ”Aldrig mera krig”, med text av Peter Wahlkvist och musik av Ulf Dageby, blev ett av tältföreställningens allra starkaste nummer. Totta Näslunds blinde tiggare, blind genom den fruktansvärda gaskrigföring som präglade 1:a världskriget, gav röst åt människans vrede och förtvivlan inför krigets fasor och inför det till synes tröstlösa i att krig följdes av krig i en oåterkallelig dödsdans. Och fastän västfronten var städet, sjöng Totta, där Europas ungdom hamrades till döds har ännu knopparna på träden ej slagit ut förrän nya planer fötts. Så blev det också. Första världskriget följdes av det andra världskriget, med dessfruktansvärda avslutning med atombomberna över Hiroshima och över Nagasaki, i Hiroshima för i dag exakt 80 år sedan. 

80 år har alltså gått, och vi lever fortfarande i hotet av ett nytt kärnvapenkrig. Det är ett underbetyg för våra politiska ledare att man under 80 års tid misslyckats med att avskaffa dessa vapen som hotar hela mänsklighetens existens. 

Det sägs att en människa dödas tre gånger av kärnvapen, skrev min vän och statsvetarkollega Victor Galaz i Svenska Dagbladet för några dagar sedan. Först av explosionen som skapar en tryckvåg så stark att den krossar allt i sin väg. Sedan av den våldsamma elden när allt i ens omgivning förkolnar. Sist av den radioaktiva strålningen. Dess dödliga verkan kan slå till omedelbart, eller efter några dagar. Ibland efter några år, i vissa fall efter decennier.

 Kampen mot kärnvapen har länge gynnats av att användningen av kärnvapen uppfattats som omoralisk, snarast en slags tabu. Men det finns oroande tecken på att detta tabu håller på att luckras upp. Efter en tid då antalet kärnvapen i världen faktiskt minskat ökar nu kapprustningen och utvecklingen av kärnvapen igen. De olika avtal som finns om att begränsa kärnvapen och se till att de inte sprids urholkas och luckras upp. 

I stället utökar och moderniserar kärnvapenmakterna sina kärnvapenlager. I dag står uppemot 12 000 kärnvapen redo att användas med en total sprängkraft som motsvarar 145 000 Hiroshimabomber. 

Ryssland har reviderat sin kärnvapendoktrin på ett sätt som sänker tröskeln för när landet kan tänka sig att använda kärnvapen. Kina moderniserar sin kärnvapenarsenal och förbereder sig på att återuppta underjordiska kärnvapentester. Kärnvapenmakternas upprustning kan också fresta stater som idag inte har kärnvapen att försöka skaffa sig egna,

Sverige – med sin mångåriga tradition att motverka kärnvapen. har genom Nato-medlemskapet blivit en del av Nato:s kärnvapendoktrin. Och i den svenska debatten hörs allt fler röster att Sverige ska utveckla egna kärnvapen. Så har till och med en partiledare – Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson – nyligen sagt att han inte på något sätt vill utesluta att Sverige blir en kärnvapenmakt.

Så, kamrater och fredsvänner. Utmaningarna är stora, och fienden är välorganiserad. Jag hade äran att få hålla ett motsvarande tal, här i Vasaparken, på Hiroshimadagen för 14 år sedan, 2011. När jag tidigare i veckan läste igenom det talet igen, så fann jag att jag då hade skäl att vara något mer optimistisk än vad jag kan vara i dag. Vi levde då fortfarande i skuggan av kalla krigets slut, och i visionen om demokratins seger över hela världen. Det kalla kriget, mellan den tidens supermakter USA och Sovjetunionen, utvecklades aldrig till det tredje världskrig som så många fruktade. Mardrömmen om ett kärnvapenkrig mellan öst och väst blev aldrig mer än en mardröm. Hotet om kärnvapenkrig kändes därför på många sätt avlägset och verklighetsfrånvänt.

Visst, låt oss inte romantisera hur det var för. Kalla krigets slut följdes av det ohyggliga kriget på Balkan. Inledningen av 2000-talet präglades också av terrordåden den 11 september, kriget i Afghanistan och av USA:s folkrättsstridiga invasion av Irak och den politiska och humanitära katastrof som följde på Irak-invasionen.

Men idag för 14 år sedan pågick inga mellanstatliga krig i världen. De krig som bedrevs var inbördeskrig eller krig i sönderfallande stater. Fredsforskarna betonade att aldrig förr i mänsklighetens moderna historia hade så få människor dött i mellanstatliga krig som just då. Frånvaron av mellanstatliga krig väckte ett hopp om en ljusare framtid där krig i allmänhet och kärnvapenkrig i synnerhet skulle kunna kastas på historiens skräphög.

Visst - hoppet om fred lever kvar. Men låt oss inte blunda för det faktum att vi lever i en svår politisk tid. Rysslands folkrättsstridiga invasion av Ukraina i februari 2022 har – vid sidan av det humanitära lidande som alltid följer i krigets spår – följts av en militär upprustning i Europa – och i Sverige - som det är svårt att hitta en historisk motsvarighet till. Rysslands invasion av Ukraina innebar att de politiska krafter som länge förespråkat att Sverige skulle avsäga sig sin 200-åriga militära alliansfrihet och i stället gå med i den militära försvarsalliansen Nato fick snabbt övertag i folkopinionen. Socialdemokraterna bytte på bara ett par månader fot i frågan.

Rysslands folkrättsbrott försvagade också folkrättens ställning i det internationella samfundet. Länge mötte Europa – och Sverige – med tystnad de krigsförbrytelser och krigsbrott som Israel begick – och fortfarande begår – i Gaza. Javisst, Israel hade rätt att försvara sig mot den avskyvärda terrorattack som Hamas gjorde sig skyldig till i oktober 2023. Men rätten till självförsvar har sina gränser. I dag – med över 60 000 döda palestinier – det absoluta flertalet civila, kvinnor och barn och med en av Israel medvetet framkallad svält som skördar dagliga offer – är allt fler experter eniga om att det som pågår i Gaza inte bara är ett krigsbrott i sig, utan att det också måste karaktäriseras som ett pågående folkmord.

 Ett exempel på folkrättens försvagade ställning är att när den Internationella brottmålsdomstolen ICC (International Criminal Court) i Haag nyligen utfärdade en arresteringsorder på Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som misstänks för krigsbrott, så straffades domstolen och dess företrädare med sanktioner av USA, och flera europeiska stater har tydligt markerat att de struntar i domstolens beslut och inte tänker bidra till att arrestera Netanyahu – trots att de enligt sina internationella åtaganden är skyldiga att göra så. EU-staten Ungern valde till och med att lämna den Internationella domstolen. Denna utveckling är djupt olycklig eftersom folkrätten är fredens bästa vän.

 

Vid sidan av Rysslands invasion av Ukraina och Israels pågående, förmodade, folkmord i Gaza är det också så att antalet demokratier i världen faktiskt minskar. För första gången sedan det kalla krigets slut blir antalet demokratier i världen färre och färre. Forskningsinstitutet V-Dem (Varietes of Democracy) vid Göteborgs universitet - har visat att angreppen på demokratin och människors fri- och rättigheter har vuxit i styrka även här i Europa.

 Det minskade antalet demokratier och angreppen på människors fri- och rättigheter hänger samman med

framväxten av populistiska högerradikala och nationalistiska partier i nästan alla europeiska länder. Framväxten av dessa partier i Europa är i sin tur en del av en global trend som även inrymmer till exempel Donald Trump i USA, Javier Milei i Argentina och Narenda Modri i Indien.

I Sverige har vi Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Partiet har ökat i varje riksdagsval sedan dess bildande 1988. År 2022 gjorde partiet med drygt 20 procent av rösterna återigen sitt bästa resultat någonsin – en nivå partiet åtminstone tillfälligt har stannat på.

I början av 1990-talet låg det genomsnittliga väljarstödet för högerradikala populistiska partier i Europa på omkring tre procent. I dag - trettio år senare - har väljarstödet för populistiska högerpartier, enligt Timbro Authoritarian Populism Index, ökat till i snitt omkring 16 procent.

Nedgången för antalet demokratier i världen är allvarlig även för fredsfrågan. Entydig forskning visar att demokratier sällan eller aldrig kommer i krig med varandra. Man talar om den demokratiska freden. Den innebär att diktaturer och auktoritära stater kommer i krig med varandra, diktaturer och auktoritära stater kommer i krig med demokratier – men det händer i princip aldrig att utvecklade demokratier kommer i krig med varandra. Därför har fredsrörelsen en viktig uppgift i att stärka demokratin – i Sverige, i Europa, och i världen – för att på så sätt också stärka förutsättningarna för freden.

Fredsrörelsen bör också sätta politisk press på regeringen – oavsett vilken färg regeringen har eller kommer att ha – att trots Nato-medlemskapet stärka Sveriges arbete för kärnvapennedrustning och för en stärkt folkrätt. Det fanns en tid när Sverige internationellt gick i täten för dessa frågor – för nedrustning, folkrätt och fred. Från Undénplanen om en kärnvapenfri klubb 1961 över Palmekommissionen förslag om en kärnvapenfri zon i Centraleuropa 1982 till Sveriges ja-röst i till FN:s konvention om kärnvapenförbud 2017.

I dag har den svenska rösten tystnat. Sverige hukar sig på ett – tycker jag - beklämmande sätt i internationella nedrustningsfrågor och i frågor om hur kärnvapenspridning ska upphöra och kärnvapen på sikt avvecklas. Och naturligtvis borde Sverige i samband med Nato-medlemskapet och ingåendet av andra avtal om försvarspolitiskt samarbete med andra stater ha klargjort att Sverige – inte under några omständigheter – kommer att acceptera att kärnvapen lagras på svenskt territorium, varken i fredstid eller i krigstid.

Jag vill vara tydlig här. Frågan om att Sverige skall vara en stark, självständig röst i arbetet mot kärnvapen och för fred och solidaritet var länge en partiöverskridande fråga. När Sverige till exempel 1976 fick en borgerlig regering – för första gången på 35 år – tillkännagav den nya tillträdande utrikesministern, centerpartisten Karin Söder, att regeringsskiftet inte på något sätt skulle påverka huvuddragen i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Så blev det inte heller. Sverige fortsatte under hela det kalla kriget – oavsett vilka partier som styrde landet – att vara en självständig och stark röst i de internationella nedrustningsfrågorna.

Fredsrörelsen har en utmaning i att värna freden utan att vika sig för förtryckarna. Många av oss som motsätter sig en okontrollerad upprustning och som vill bekämpa kärnvapen har anklagats för att ”Gå Putins ärenden”. Oftast används detta uttryck för att försöka tysta kritiska och självständiga röster i debatten. Det har etablerats en tystnadskultur, där företrädare för fredsrörelsen stigmatiseras på ett sätt som borde föranleda eftertanke.

 ”Känn ingen oro, och tappa inte modet.” Så skriver evangelisten Johannes i sitt 14:e kapitel, 27:e versen. Det är viktigt att inte ge vika för mörkret utan förmå se hopp och ljus även i svåra stunder.

Ett sådant ljus är att Sverige har levt i fred i över 200 år. Denna långa period av fred ger Sverige en nästan unik ställning inte bara i Europa utan också i världen. Ibland hör man i hånfulla ordalag att Sverige skulle vara ett ”fredsskadat” folk. Jag skulle säga tvärtom. Sveriges 200 år långa period av fred har gjort Sverige och svenskarna till ett fredsstarkt folk. Det gäller för fredsrörelsen att finna stöd och kraft i den ställning som freden har haft – och, tror jag – faktiskt fortfarande har i svensk politisk kultur.

Det svenska exemplet visar att krig inte är en naturnödvändighet. Krig är alltid en förlängning av politiken. Krig börjas av människor, och krig kan också alltid förhindras av människor. Att påstå att krig är oundvikliga, att påstå att krig är något som alltid kommer att följa människan – den typen av påståenden blir lätt självuppfyllande profetior. Därför är det också vår plikt som människor, vår plikt som tänkande och kännande varelser, att ständigt förneka krigens oundviklighet.

 Jag nämnde i början av mitt tal att det finns 12 000 kärnvapen i världen idag. Men mitt under kalla kriget – under 1970-talet – fanns det över 70 000 kärnvapen! Dessa försvann inte av sig själv, utan genom politiskt arbete och politisk kamp. Låt oss inte glömma att politiskt kamp ofta lönar sig – framtiden skapar vi själva!

 Att tala mot krig, att kämpa mot krig, är oc

kså det bästa sättet att hedra minnet av de hundratusentals människor som dödades av atombomberna över Hiroshima och över Nagasaki, för nu 80 år sedan. Låt oss hedra dessa människors minne genom att lova varandra att oförtröttligt kämpa för freden och för att det som hände i Hiroshima och i Nagasaki aldrig, aldrig någonsin skall få hända igen.

Tack så mycket.        

 

                                     

 

 

 

 

 

Vad får USA:s bombningar av Iran för konsekvenser?

Går vi mot ett utvidgat och långdraget krig i Mellanöstern? Svaret på den frågan betingas av två saker. För det första: Kommer Iran eller någon av dess allierade (främst Huthirebellerna i Yemen) att besvara USA:s bombningar med attacker mot till exempel amerikanska militärbaser i Mellanöstern? Jag tvivlar på det, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv. Priset för den iranska regimen riskerar att bli allt för högt. Men sådana motattacker kan emellertid inte uteslutas, särskilt inte om de amerikanska bombningarna fortsätter. För det andra: Kommer den iranska regimen att överleva detta krig? Om inte, vad kommer i dess ställe? Iran är inte Irak. Riskerna för att Iran kollapsar som stat och öppnar vägen för Islamiska Staten (IS) eller motsvarande rörelser är mindre än vad som var fallet i Irak. Men inte heller dessa risker kan helt avfärdas.

En sak är säker. Trumps bombningar av Iran gynnar, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv, Ryssland och Kina. Putin bjuds på ett andrum att fortsätta kriget mot Ukraina och oljepriserna kan vara på väg upp. Kina får också ett andrum. Trump har tidigare velat fokusera USA:s utrikespolitik på Östasien för att motarbeta Kinas växande makt. Nu riktas USA:s fokus i stället på Mellanöstern.

Iran regim förtrycker sitt eget folk och bryter grovt mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är USA:s attacker ett brott mot folkrätten, på samma sätt som Rysslands invasion av Ukraina och Israels massdödande av palestinier i Gaza. Här är jag helt enig med Carl Bildt, tidigare moderat utrikes- och statsminister: Jag vill inte höra några EU-uttalanden om att USA har rätt till självförsvar. Det är ett solklart brott mot internationell rätt. 

Folkrätten är fredens bäste vän och måste värnas. Annars väntar kaos och barbari. Vore befriande om den svenska regeringen på ett tydligt sätt kunde ge uttryck för det perspektivet.

Nej - det blir ingen svensk ansökan om Nato-medlemskap nu

Nej, Sverige är inte på väg att lämna in en ansökan om Nato-medlemskap. Den saken står klar efter Magdalena Anderssons pressträff i dag.

Redan igår var finansminister Mikael Damberg tydlig med att den svenska säkerhetspolitiska linjen ligger fast och att Socialdemokraterna inte ändrat uppfattning. På pressträffen idag betonade Magdalena Andersson att den tidigare europeiska säkerhetsordningen, som en följd av Rysslands invasion av Ukraina, inte längre existerar. Konsekvenserna av denna förändring måste analyseras grundligt, först därefter kan man ta ställning till vilka säkerhetspolitiska medel som bäst värnar Sveriges säkerhet och oberoende. Ja, det är rätt ordning. Först analys, sedan förslag och beslut. Inte tvärtom.

En del hävdar att det redan finns en analys och att Sverige därför borde söka medlemskap i Nato nu. Det är ett märkligt påstående. Hela grunden till att vi nu diskuterar svensk säkerhetspolitik är ju att den gamla ordningen - som tidigare analyser bygger på - inte längre finns. Så de tidigare analyserna, oavsett om de utmynnade i stöd för Sveriges militära alliansfrihet eller i stöd för svenskt Nato-medlemskap - saknar giltighet idag.

Viktigast för regeringens ställningstagande är förstås de säkerhetspolitiska argumentet - både på kort och lång sikt. "En svensk Nato-ansökan nu skulle ytterligare destabilisera läget i Europa", sa Magdalena Andersson. Det är svårt att säga emot henne på denna punkt.

Det är tydligt att Magdalena Andersson i stället vill satsa på fördjupat europeiskt säkerhetssamarbete (samt med USA) och vårda relationerna med Finland - allt inom den bibehållna militära alliansfrihetens ramar. Ett Nato-medlemskap ligger långt borta. Men det kan inte uteslutas på sikt. Om Finland skulle bestämma sig för att söka medlemskap i Nato förändras de strategiska och de säkerhetspolitiska förutsättningarna igen.

Även om de säkerhetspolitiska argumenten är avgörande finns det också partiinterna skäl för Magdalena Andersson att hålla igen i Nato-frågan. För många aktiva socialdemokrater förknippas den militära alliansfriheten med Sveriges mer än 200 år långa period av fred, med den aktiva utrikespolitiken och med Olof Palme samt med Sveriges historiskt sett höga profil i kampen mot kärnvapen. Den åsiktsinriktningen inom Socialdemokraterna skulle mobilisera med full kraft om partiledningen i detta skede bytte fot och började förorda ett svenskt Nato-medlemskap. Det skulle leda till partiinterna strider mitt i valrörelsen - och en partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti.

Så nej - en svensk medlemsansökan av Nato är inte att vänta inom överskådlig tid. Men på sikt är en sådan möjlig. Frågan kommer att diskuteras på ett seriöst när konturerna till den nya säkerhetsordningen i Europa klarnar.

Positiv retorik i Stefan Löfvens sommartal. Bra. Ord spelar roll.

Vi har spännande och hoppfulla tider framför oss! Så sa Stefan Löfven i sitt sommartal i Björneborg, Kristinehamn tidigare i dag. Jag är glad att Socialdemokraterna och Stefan Löfven nu talar med en mycket mer optimistiskt och tillitsfull röst än vad som präglat mycket av den politiska retoriken i svensk debatt de senaste åren.

Stefan Löfven kan också gå in i den politiska debatten utifrån en personlig politisk styrkeposition. Under hans tid som statsminister har Socialdemokraterna vunnit två val i rad, han har varit statsminister sedan 2014 och den borgerliga Alliansen har splittrats. Sveriges ekonomi har blomstrat och Stefan Löfven har trots påfrestningar i form av till exempel Januariavtalet lyckats med det som är en partiledares främsta uppgift - att hålla ihop sitt parti. Han personliga ställning i partiet är mycket stark.

Visst finns det många samhällsproblem i Sverige, till exempel kring sjukvården, gängkriminaliteten och en stundande lågkonjunktur. Men jag uppskattar det tonfall som Stefan Löfven idag anlade - där han lyfte fram värdet i att "bryta bojor av negativitet", "ena detta fantastiska land" och "skapa ett sammanhållet Sverige med framtidstro". Ord spelar roll. Ord gestaltar ledarskap. Och idag gestaltade Stefan Löfvens ord också ett starkt ledarskap.

Ord måste förstås också följas av handling. Många socialdemokrater var - med fog - besvikna när regeringen valde att inte underteckna  FN:s avtal om ett kärnvapenförbud. Desto bättre att Stefan Löfven i dag lyfte kärnvapenfrågan och markerade att Sverige nu i handling vill gå i täten i det internationella nedrustningsarbetet och bidra till arbetet för en kärnvapenfri värld.

"Underskatta inte styrkan i vår sammanhållning", sa Stefan Löfven i avslutningen av sitt tal. Så är det. I vår polariserade debatt där alltför många - till och med riksdagsledamöter - sprider hat och hån är det viktigt att så många som möjligt håller ihop kring det som förenar de allra flesta av oss - till exempel behovet av en respektfull ton i det offentliga samtalet och synen på människans okränkbara värde.

Ja, Sverige borde ha skrivit på kärnvapenförbudsavtalet. Men bra att nedrustningsfrågorna prioriteras framåt.

I dag meddelade utrikesminister Margot Wallström att Sverige i nuläget inte undertecknar FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Det tycker jag är synd. Konventionen har sina brister (till exempel relationen till icke-spridningsfördraget NPT). Men bristerna är inte värre än att Sverige hade kunnat underteckna och samtidigt arbeta för att förbättra konventionen. Ett svenskt undertecknande hade stärkt konventionen och stärkt den internationella kampen mot kärnvapen.

Sverige har en profil att vara ledande i det internationella arbetet mot kärnvapen. Därför är det positivt att Margot Wallström visar på andra vägar för Sverige att stärka det internationella arbetet mot kärnvapen. Sverige ansluter sig nu som observatör till konventionen, vilket ger goda möjligheter att bidra till förbättringsarbetet. Regeringen inrättar ett svenskt kunskapscentrum om kärnvapennedrustning och främjar bildandet av ett internationellt FN-sekretariat om nedrustning, som har till uppgift att följa efterlevnaden av nedrustningslöften. Överhuvudtaget ska Sverige nu kraftsamla för resultat inom det viktiga nedrustning och icke-spridningsfördraget NPT.

Dessa åtgärder är jättebra. Men det hade varit ännu bättre om de kompletterats med ett svenskt undertecknande av kärnvapenförbudskonventionen.

Det är också bra att regeringen inte påstår att ett svenskt undertecknande skulle stå i vägen för dagens svenska utrikes- och säkerhetspolitik. En del har ju anfört att Sveriges pågående militära samarbeten skulle påverkas negativt om Sverige undertecknade avtalet. Jag har hittills inte sett någon trovärdig argumentation för att så skulle vara fallet, och jag ser därför positivt på att Margot Wallström inte använde det argumentet som stöd för Sveriges ställningstagande.

Nu gäller det att intensifiera opinionsbildning och mobilisering till stöd för för Sveriges fortsatta arbete för nedrustning och fred. Kampen mot kärnvapen har ett brett folkligt stöd. Jag hoppas och tror att en sådan opinionsbildning och mobilisering ska kunna lägga grunden till en förbättrad konvention och att Sverige inom kort ansluter sig.

Ja - Sverige bör underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud!

I dag presenterade Margot Wallström regeringens utrikesdeklaration 2019 i riksdagen. Deklarationen hade ett starkt demokratifokus, och det är bra. De högerradikala partiernas frammarsch i Europa och deras utpekande av den liberala demokratin som en fiende ska tas på allvar.

Demokratin i världen är på tillbakagång. I dag lever fler människor i länder med auktoritära tendenser än i länder som gör demokratiska framsteg. Journalister, förtroendevalda och människorättsförsvarare trakasseras, förföljs och dödas. Hets och hat förgiftar samhällsdebatten. Demokratiska processer undergrävs.

Jag hoppas och tror att det demokratifokus som presenterades i dag ska få lika starkt genomslag i den förda politiken som lanseringen av den feministiska utrikespolitiken har fått.

I utrikesdeklarationen lyftes också nedrustningsfrågorna och det växande kärnvapenhotet fram. USA och Ryssland har båda nyligen lämnat nedrustningsavtalet INF och icke-spridningsavtalet NPT är i fara när kärnvapenstaterna utvecklar nya förmågor. Margot Wallström utlovar ett nytt svenskt initiativ och att samla en bred krets länder för att intensifiera kampen för kärnvapennedrustning.

I det arbetet bör Sverige förstås också underteckna FN:s konvention om kärnvapen (där utredningen i saken nu är på remiss), precis som fyra forskare skriver på DN Debatt i dag.

Debatten i kammaren tog sig också annorlunda uttryck än vanligt, vilket ju beror på att det politiska landskapet förändrats. Så tog till exempel Liberalernas talesperson Fredrik Malm replik på moderaternas talesperson Hans Wallmark, vilket inte hände på Alliansens tid.

Liberalerna vill också att Sverige ska flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Det är en riktigt dålig idé. En sådan flytt skulle ytterligare stärka den redan starkare parten Israel i konflikten med palestinierna och därmed göra konflikten än mer asymmetrisk. En flytt skulle bidra till att öka polariseringen mellan israeler och palestinier och även försvåra åstadkommandet av den tvåstatslösning som alla vet är den enda möjligheten för en rättvis och varaktig lösning på konflikten.

USA och Ryssland lämnar INF-avtalet. Världen blir en farligare plats.

Igår meddelade Donald Trump att USA lämnar nedrustningsavtalet INF (Intermediate-Range Nuclear Forces). Avtalet slöts 1987 mellan USA och dåvarande Sovjetunionen, och båda staterna förband sig att förstöra sina medel- och kortdistansrobotar med räckvidder mellan 500 och 5 500 kilometer. Avtalet var en stor framgång för nedrustningssträvandena i Europa.

I dag meddelade Vladimir Putin att Ryssland följer USA:s exempel och också lämnar INF. Utvecklingen är djupt olycklig. Risken för en okontrollerad kapprustning mellan USA, Ryssland och andra makter ökar nu. Världen blir en farligare plats.

Det är viktigt att världssamfundet agerar resolut mot stormakternas försök att dra in världen i en ny rustningsspiral. Jag hoppas att utvecklingen kommer att mobilisera den starka fredsopinion som präglade europeisk politik för inte så länge sedan.

I denna kamp för nedrustning och fred har Sverige en viktig roll att spela. Sverige är genom sina över 200 år av fred, sin militära alliansfrihet och sin under lång tid skarpa profil i nedrustningsfrågor en stark och legitim röst i debatten.

Jag hoppas och tror att Sverige och Margot Wallström inte tvekar att använda denna röst på ett tydligt sätt. En viktig signal vore till exempel att snarast underteckna FN:s konvention om kärnvapenförbud. Ett svenskt undertecknande skulle väcka internationell uppmärksamhet och sända en signal till den internationella fredsrörelsen att Sverige är villigt att även i fortsättningen spela en aktiv roll i arbetet för alla folks frihet och hela världens fred.

Låt 2019 bli året då Sverige ansluter sig till FN:s konvention om totalförbud mot kärnvapen

Ja, Sverige bör naturligtvis underteckna FN:s konvention om totalförbud mot kärnvapen. Sommaren 2017 röstade Sverige tillsammans med 121 andra stater i FN för en sådan konvention. ICAN, den globala kampanjen mot avskaffandet av kärnvapen, tilldelades förra året Nobels fredspris för sitt arbete.

Nu är det dags att Sverige tar nästa steg och även formellt ansluter sig till konventionen. De borgerliga partierna säger nej - de är ängsliga för att ett svenskt undertecknande ska reta upp USA och försvåra ett svenskt Nato-medlemskap. Men det finns ett starkt folkligt stöd för att Sverige ska skriva under. I en helt färsk Sifo-undersökning svarar hela 85 procent av de tillfrågade ja på frågan: Anser du att Sverige ska skriva under FN:s avtal om förbud mot kärnvapen.                                          

Även inom Socialdemokraterna finns ett mycket starkt stöd för att Sverige ska ansluta sig. I Svenska Dagbladet i dag skriver jag tillsammans med övriga ordföranden för samtliga socialdemokratiska sidoorganisationer samt Olof Palmes Internationella Center och Unga Örnar en artikel till stöd för att Sverige ska underteckna avtalet. Artikeln kan läsas här.

Kampen mot kärnvapen är en kamp för freden. Sverige som militärt alliansfri stat har ett särskilt ansvar att föra kampen mot kärnvapen framåt. Ett undertecknande av FN:s konvention om totalförbud mot kärnvapen är ett litet steg i den riktningen. Låt oss se till att Sverige tar det steget redan i år.

Utrikesfrågorna borde in i valrörelsen!

Utrikespolitiken lyser med sin frånvaro i årets valrörelse. Det är synd, eftersom det i flera utrikesfrågor finns tydliga skiljelinjer mellan de rödgröna och allianspartierna. Om det blir en socialdemokratiskt eller en moderat ledd regering får betydelse för Sveriges roll i världen. Här är tre exempel. Listan kunde enkelt göras längre.

1. Nato-medlemskap eller fortsatt militär alliansfrihet. Samtliga fyra borgerliga partier vill att Sverige avsäger sig sin militära alliansfrihet och i stället söker medlemskap i Nato. Jag förstår inte riktigt hur de tänker. Sverige har levt i fred i över 200 år och jag kan inte se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka vår trygghet eller bidra till ökad avspänning i vårt närområde. En röst på allianspartierna är en röst som för Sverige närmare ett Nato-medlemskap.

2. Den feministiska utrikespolitiken. Sverige och Margot Wallström har fått en enorm internationell uppmärksamhet för Sveriges feministiska utrikespolitik. Målmedvetet har Sverige lyft fram kvinnors ställning med avseende på till exempel mänskliga rättigheter, frihet från våld och inflytande i fredsarbetet. Men de borgerliga partierna är oeniga om värdet av den feministiska utrikespolitiken, och Moderaterna och Kristdemokraterna säger öppet att de vill avveckla den. En röst på allianspartierna blir därför en röst bort från den feministiska utrikespolitiken.

3.) Kampen mot kärnvapen. De borgerliga partierna är oeniga om huruvida Sverige ska underteckna FN:s avtal om kärnvapenförbud som syftar till att avskaffa alla kärnvapen. Så säger till exempel Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman: Sverige bör inse att det kärnvapenparaply som västvärlden erbjuder kommer också oss tillgodo. En röst på allianspartierna är en röst som gör Sverige till en mindre aktiv aktör i det internationella nedrustningsarbetet, inklusive kampen mot kärnvapen.

Jag skäller i alla fall i tidningen Dagen lite på Kristdemokraterna för deras utrikespolitiska utspel - artikeln kan läsas här. Och bildsättningen blev ju bra. :-)

Bra att Margot Wallström talar klarspråk om Sverige och kärnvapenavtalet

Utrikesminister Margot Wallström har offentligt markerat det oacceptabla i att USA under Donald Trump genom hot och påtryckningar försöker få Sverige att inte skriva under FN-avtalet mot kärnvapenförbud. Det är utmärkt att Margot Wallström talar klarspråk i denna fråga. Svensk utrikes- och säkerhetspolitik ska inte dikteras av någon annan stat.

Det har framförts kritik från den borgerliga oppositionen mot Margot Wallströms uttalande. Jag kan inte riktigt se grunden för den kritiken. USA har självklart frihet att öppet säga vad man vill om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men Sverige har samma självklara frihet att öppet bemöta de amerikanska ståndpunkterna.

Det är intressant att moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark inte påstår att det var fel av Margot Wallström att rikta kritik i sig mot till exempel de uttalanden som USA:s Nato-ambassadör Kay Bailey Hutchison tidigare framfört (om att ett svenskt undertecknande skulle orsaka "problem" i relationen till Nato). Däremot menar Hans Wallmark att Margot Wallström borde framfört sina synpunkter på ett annat sätt än genom öppen kritik i en tv-intervju.

Det är ett återkommande mönster i svensk utrikesdebatt att oppositionen (oavsett politisk färg) hellre kritiserar regeringen i formfrågor (fel sätt, fel tillfälle, fel ordval, fel informationsvägar etc.) än i sakfrågor. I det här konkreta fallet tycker jag att om den amerikanske ambassadören framför sina synpunkter offentligt så blir det märkligt om utrikesministern svarar bakom stänga dörrar och bortom offentlighetens ljus. Medborgarna har förstås ett intresse att veta hur utrikesministern förhåller sig till de amerikanska uttalandena.

I grunden handlar konflikten mellan regeringen och oppositionen om självständigheten i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Regeringen vill genom den militära alliansfriheten värna Sveriges oberoende, och att Sverige även fortsättningsvis ska kunna vara en självständig röst i kampen för nedrustning och mot kärnvapen. De fyra borgerliga partierna vill i stället att Sverige ska gå med i Nato, och de inser att en självständig svensk linje i synen på kärnvapenförbud höjer tröskeln till ett svenskt Nato-medlemskap.

Min linje är klar. Sverige bör sträva efter att kunna skriva under FN-avtalet om ett kärnvapenförbud så snart som möjligt.

Jag ser att Mats Engström är inne på samma tema.

Klokt val av fredsprismottagare. Sverige bör underteckna avtalet om kärnvapenförbud

I dag meddelade norska Nobelkommittén att Den internationella kampanjen för att avskaffa kärnvapen (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) ICAN tilldelas Nobels fredspris 2017. Motiveringen är organisationens arbete med att "väcka uppmärksamhet till de katastrofala humanitära konsekvenser varje bruk av atomvapen innebär och för sin banbrytande insats för att uppnå ett avtalsbaserat förbud mot sådana vapen."

Det är ett roligt och välförtjänt besked. ICAN har varit en internationell ledande kraft i arbetet med att få fram det FN-avtal om globalt förbud mot kärnvapen som antogs i somras. Jag ser att Carl Bildt tycker att priset i stället borde uppmärksammat kärnenergiavtalet med Iran från 2015. Ja, det hade också varit ett bra val. Men jag ser inga skäl att ställa det ena mot det andra.

FN:s avtal om kärnvapenförbud är viktigt eftersom det bidrar till normbildningen mot kärnvapen. Genom förbudet stigmatiseras kärnvapeninnehav, vilket i sin tur höjer den politiska tröskeln för stater att försöka utveckla egna kärnvapen. Förbudet sätter också press på kärnvapenstaterna att aktivt delta i förhandlingar om avveckling av kärnvapen.

Sverige har ännu inte tagit ställning till huruvida man ska underteckna FN:s kärnvapenavtal. Skälet är att avtalsförhandlingarna slutfördes i hast, och det kvarstår frågetecken om hur avtalet förhåller sig till andra viktiga internationella avtal som Sverige undertecknat. Jag har därför inget emot att frågan nu utreds. Men jag hoppas och tror att ett svenskt undertecknade inte är alltför avlägset. Till syvende og sist kommer det att handla om politiska bedömningar.

Låt oss tillsammans hjälpas åt i arbetet för ett svenskt undertecknande. Kärnvapen är ett hot mot mänsklighetens överlevnad, och att stödja ett förbud mot kärnvapen borde vara en självklarhet.

Hur Alliansen slutade ängslas och lärde sig älska bomben?

Sverige kommer att rösta ja till en FN-resolution om att förbjuda kärnvapen, berättar utrikesminister Margot Wallström för TT. Det är bra. Resolutionen har initierats av Österrike, Mexiko, Sydafrika, Irland, Brasilien och Nigeria. Syftet är att "säkra substantiell framgång i multilaterala förhandlingar om kärnvapenavveckling".

Margot Wallströms besked har väckt bestörtning inom den borgerliga oppositionen. Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman rasar och hävdar att Sverige behöver "kärnvapenparaplyet kanske mer än någonsin".

Moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark är också upprörd. "Det finns i dag signaler om att regeringen Löfven vill ställa sig bakom den humanitära utfästelsen. Detta skulle vara mycket olyckligt...", skriver Hans Wallmark i en interpellation till försvarsminister Peter Hultqvist.

Ett av Hans Wallmarks viktigaste argument för att Sverige inte ska stödja ett förbud mot kärnvapen är att ett sådant ställningstagande försvårar för Sverige att gå med i Nato. Hans Wallmark ser således möjligheten till ett svenskt Nato-medlemskap som något viktigare än att Sverige stödjer de krafter som vill intiera ett arbete för att skapa en kärnvapenfri värld. Hans Wallmarks argumentation blir ofrivilligt komisk, eftersom Nato-anhängarna i svensk debatt annars är mycket noga med att påpeka att ett svenskt Nato-medlemskap inte minskar Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet.

Allan Widman vill således att Sverige ska låta bli att verka för ett kärnvapenförbud, eftersom kärnvapen ger oss trygghet. Hans Wallmark vill att Sverige ska låta bli att verka för ett kärnvapenförbud, eftersom det försvårar för Sverige att söka medlemskap i Nato. Centerpartiet ser positivt på resolutionen om ett kärnvapenförbud. Kristdemokraterna har inte tagit ställning.

Det är lite stökigt mellan allianspartierna i synen på svensk utrikes- och säkerhetspolitik just nu. Kanske borde de samla ihop sig till en gemensam filmkväll och tillsammans se Stanley Kubricks klassiska Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben.

Sverige, Nato och Krister Bringéus utredning

Kommer Sverige att ansöka om medlemskap i Nato? Under överskådlig tid är svaret sannolikt nej.

Igår presenterades ambassadör Krister Bringéus utredning Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57) om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Utredningen har föregåtts av ett stort intresse, eftersom den bland annat skulle analysera och redogöra för innebörden av ett svenskt Nato-medlemskap.

Jag tycker att Krister Bringéus har gjort ett gott arbete. Han betonar att resonemangen med nödvändighet är hypotetiska, och olika positiva och negativa aspekter med ett medlemskap redovisas på ett transparent och systemiskt sätt. Krister Bringéus är också föredömligt tydlig med att ett ställningstagande om svenskt Nato-medlemskap är politiskt och inte något som kan utredas fram.

Med ett sådant upplägg tillhandahåller utredningen också argument för både ja-sidan och nej-sidan i Nato-frågan. Anhängarna till ett svenskt Nato-medlemskap kan lyfta fram att västmakternas samlade konfliktavhållande förmåga enligt utredaren sannolikt skulle öka, liksom Sveriges politiska inflytande inom Nato. Motståndarna till ett svenskt Nato-medlemskap kan i stället luta sig mot utredarens slutsatser om att Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet skulle minska och att ett medlemskap leda till en kris med Ryssland.

Mats Engström menar att Krister Bringéus inte tillräckligt problematiserar hur Sveriges möjligheter att bidra till en nedtrappning av en hotande konflikt i Baltikum minskar som Natomedlem, eller att vi som medlemsstat förväntas vara solidariska med Erdogans Turkiet. Det är möjligt. Men jag kan också tänka mig att det finns Nato-anhängare om tycker att Bringéus inte tillräckligt lyft fram tänkta fördelar med ett svenskt Nato-medlemskap. Mats Engström påstår också att Krister Bringéus redan på 1990-talet själv förespråkade ett svenskt Nato-medlemskap. Kanske det, men sammantaget tycker jag Bringéus rapport uttrycker diplomatisk professionalitet.
 
Jan Björklund antyder att en alliansregering kanske lämnar in en svensk ansökan om Nato-medlemskap även om de rödgröna partierna är emot. Där går Jan Björklund på tvärs med utredaren Krister Bringéus, som i stället betonar att ett svenskt Nato-medlemskap förutsätter ett brett stöd. Ett sådant brett stöd är också något som Nato kräver för att släppa in en ny medlem.

Inom Socialdemokraterna finns det - såvitt jag kan överblicka - ingen rörelse i Nato-frågan. Stödet för en bibehållen militär alliansfrihet är kompakt, och det är svårt att identifiera någon enskild stark röst inom partiet som förespråkar ett svenskt Nato-medlemskap. Min egen grundinställning kvarstår: Jag har väldigt svårt att se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka avspänningen i Europa och i Sveriges närområde. Jag har också väldigt svårt att se vilket säkerhetspolitiskt problem för Sverige som ett Nato-medlemskap skulle vara lösningen på.

Så vi får se. Blir Krister Bringéus utredning inledningen till en ny svensk debatt om Nato-medlemskap? Eller innebar utredningen - åtminstone tillfäligtvis - slutpunkten för en sådan debatt.

Därför har de 25 försvarsdebattörerna fel - Sverige bör inte söka medlemskap i Nato!

Det politiska landskapet för svensk Nato-debatt har förändrats, nu när samtliga fyra borgerliga partier förespråkar att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Debatten i frågan kommer av allt att döma att bli livlig under 2016. Den 28 januari kl 18.00 på Nobelmuseet presenteras en Natoutredning initierad av personer aktiva inom politiken, diplomatin och kulturen. I dag på DN Debatt förordar 25 försvarsdebattörer att Sverige skall söka medlemskap i Nato.

Försvarsdebattörerna i DN påstår att ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka Sveriges säkerhet. Men vilka argument för de egentligen fram till stöd för sin ståndpunkt? Jag har identifierat fem stycken argument, vilka jag redovisar nedan tillsammans med mina kommentarer.

1.) Som Nato-medlem skulle Sverige "få ett avsevärt ökat internationellt inflytande på alla de säkerhetspolitiska frågor som berör oss". Ett avsevärt ökat internationellt inflytande? Well, det var väl en överdrift så god som någon. Som en av 29 (30 om Finland också går med) medlemsstater skulle det svenska inflytandet inom Nato visserligen bli något större än i dag. Men samtidigt får Sverige minskad handlingsfrihet att driva sin egen linje i många viktiga internationella säkerhetspolitiska frågor, t ex kring nedrustning eller kärnvapen. Att påstå att Nato-medlemskap skulle ge Sverige ett "avsevärt ökat internationellt inflytande" på alla de säkerhetspolitiska frågor som berör oss stämmer inte.

2.) Som Nato-medlem skulle Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbete med USA och de nordisk-baltiska länderna "även gälla kris- och krigstid". Ja, det är ju en självklarhet om vi går med i en militärallians med dessa länder. Däremot kvarstår frågan varför det skulle bli "bättre" om samarbetet utökas till att gälla även i krigstid. Samarbetet innebär ju inte bara rättigheter utan också skyldigheter.

3.) Ett svenskt Nato-medlemskap "vore det bästa sättet att avskräcka alla former av aggression i Östersjöområdet". Det bästa sättet? Är det någon som på allvar tror att Ryssland skulle låta ett svenskt Nato-medlemskap vara den avgörande faktorn för att avstå från aggression i Östersjöområdet om en kris skulle uppstå?

4.) I en händelse av kris eller krig i Baltikum måste förstärkningar flygas in över Sverige, "flygbaser i Sverige är viktiga för flygunderstöd". Att låta en enskild och hypotetisk faktor bli avgörande för huruvida Sverige skall överge sin militära alliansfrihet och i stället söka medlemskap i Nato innebär i allra högsta grad en suboptimering.

5.) Som Nato-medlem har Sverige bättre möjligheter att påverka vilken typ av hjälp vi kommer att få av de övriga Nato-staterna i händelse av ett ryskt angrepp mot Sverige. Kanske det. Men de övriga Nato-medlemmarna har ändå full frihet att hjälpa Sverige precis på det sätt de själva vill. Jag har svårt att se hur frågan om medlemskap/icke-medlemskap skulle ha en avgörande betydelse för hur övriga Nato-stater förhåller sig till Sveriges önskemål om en viss typ av hjälp i denna i högsta grad hypotetiska situation.

De 25 försvarsdebattörernas artikel präglas tyvärr av brösttoner och ett pekande med hela handen. Så avfärdas till exempel Nato-skeptiker med att de ägnar sig åt "önsketänkande". Och naturligtvis kommenteras inte de tunga argumenten mot ett svenskt Nato-medlemskap, som till exempel den minskade handlingsfriheten, att Sverige blir en del av Natos kärnvapendoktrin, vilket svenskt säkerhetspolitiskt problem som egentligen skulle lösas genom ett Nato-medlemskap eller att Sverige skall ge bindande försvarsgarantier till länder som Turkiet och Ungern.

Den 11 februari medverkar jag i en Nato-debatt i Stockholm, arrangerad av bl a Socialdemokrater för tro och solidaritet. Mer information kommer - håll utkik och markera kvällen i kalendern!

Kärnenergiavtal med Iran ytterst nära

Nästan allt talar nu för att vi inom kort - kanske redan i kväll eller i morgon tisdag - får se ett avtal om Irans kärnenergiprogram mellan Iran och de sex stormakterna USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina. Irans president Hassan Rouhani hann tidigare i dag till och med på Twitter i förväg beskriva avtalet som en seger för demokratin. Men tweeten raderades efter en stund och ersattes av en ny tweet som skilde sig från den första endast genom att inledas med ordet "If"

Tweet I:

 

 Tweet II:

 

Ett färdigt avtal väntas begränsa Irans kärnenergipotential under det närmaste decenniet samtidigt som sanktionerna mot Iran lättas. De sista knutarna uppges vara tidschemat för sanktionslättnader och om huruvida FN:s vapenembargo mot Iran skall fortsätta.

Det vore oerhört glädjande om ett avtal kunde komma till stånd. För det första skulle ett sådant avtal med stor säkerhet avsevärt försvåra för Iran att skaffa sig kärnvapen. Världen behöver färre kärnvapen, inte fler. För det andra skulle ett avtal bidra till att minska Irans isolering i världssamfundet. För oss som tror att isolering sällan bidrar till att stärka demokrati och mänskliga rättigheter är en sådan utveckling därför positiv. För det tredje behövs Iran i arbetet med att bekämpa IS i Irak och i Syrien. Ett avtal om Irans kärnenergiprogram och lättade sanktioner underlättar Irans deltagande i det arbetet.

Även om parterna enas om ett avtal återstår flera svårigheter. Avtalet skall godkännas av den amerikanska kongressen och av det religiösa ledarskapet i Iran. Min bedömning är ändå att sådana godkännanden är inte bara möjliga utan också troliga.

Israel kommer att kritisera avtalet. Men Israels trovärdighet i sin kritik urholkas av att de flesta bedömare förutsätter att Israel kommer att kritisera avtalet hur det än är konstruerat. Det är också möjligt att avtalet kommer att kritiseras av Irans viktigaste rival i maktspelet i Mellanöstern, det vill säga Saudiarabien och dess bundsförvanter. Vi ser också en olycklig etnifiering av konflikterna i regionen, illustrerad bland annat av det shia-dominerade Iran och det sunni-dominerade Saudiarabien.

Det är utomordentligt viktigt att avtalet inte blir en förevändning för att minska kritiken mot Iran för dess brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag förutsätter att Margot Wallström i lämpliga sammanhang är lika tydlig i sin kritik som hon har varit mot Saudiarabien. Förtrycket i Iran måste bekämpas lika kraftfullt som förtrycket i Saudiarabien.

The Guardian ger en läsvärd fördjupad analys av det aktuella förhandlingsläget.

Palme, Bildt och varför Krimkrisen inte är början på ett nytt kallt krig

Nej, Krimkrisen är inte början till ett nytt kallt krig mellan västmakterna och Ryssland. Jämförelsen med kalla kriget är djupt olycklig, eftersom den motverkar förståelsen av krisen i Ukraina och på Krim.

I New York Times skriver journalisten och författaren Victor Sebestyen distinkt om varför metaforen är bedräglig. Krimkrisen är inte ett uttryck för en "clash of civilizations" mellan två fundamentalt olika sätt att organisera samhället. Det finns inte någon ideologisk "Putinism" som kan exporteras långt utanför Rysslands gränser. Kommunismen var en vision, en "stor berättelse". Men det finns inga bönder eller fattiga arbetare i Sydamerika, Asien eller Afrika som kommer att skandera hyllningar till ett revolutionärt credo som predikats av Vladimir Putin. Hotet mot väst under kalla kriget kom inte från Röda Armén eller Sovjetunionens kärnvapenarsenal, hotet kom från den kommunistiska ideologin som genom sina visioner och utopier kunde få fäste i de enskilda västländernas befolkningar.

Rysslands agerande mot Ukraina och i Krim präglas av traditionell maktrealism. För att kunna motverka den ryska politiken krävs därför att vi förstår hur det ryska ledarskapet resonerar och hur man definierar sina och Rysslands intressen. Ett högt moralistiskt tonläge kan visserligen vara befriande i stunden, men riskerar att på sikt försämra möjligheterna att bekämpa en rysk folkrättsstridig expansionism.

Utrikesminister Carl Bildt tillhör dem som med mest högstämt tonläge kritiserat Putin och Rysslands agerande i konflikten. Jag har tidigare argumenterat för att Bildts högstämda tonläge riskerar att bli kontraproduktivt och försvåra en fredlig och folkrättsenlig lösning på konflikten. Men Olof Palme då, menar en del? Olof Palme skrädde ju sannerligen inte orden i sin kritik mot orättvisor, grymheter och folkrättsbrott? Nej, det är riktigt. Men det finns åtminstone en viktig skillnad mellan Olof Palmes och Carl Bildts sätt att använda kritik som utrikespolitiskt medel.

Olof Palme valde att vara som mest kritisk vid tillfällen när det var viktigt att bilda opinion i en fråga där det fanns starka meningsskiljaktigheter i världssamfundet. Vietnamkriget var en sådan fråga. Det fanns länge de som stödde USA:s politik i Vietnam och det fanns de som motsatte sig den. Genom att ta ställning i frågor som splittrade världssamfundet bidrog Olof Palme med sin starka kritik till opinionsbildningen i dessa frågor.

Carl Bildts skarpa kritik av Ryssland formuleras i en situation där opinionsbildningen mot Vladimir Putin redan är vunnen. Det finns ingen politisk kraft som stödjer Rysslands agerande mot Ukraina. Endast tre stater har erkänt Krims ingående i Ryssland; Venezuela, Nordkorea och Afghanistan.

I maktkampen mot Ryssland är det inte högljudd kritik som nu gör bäst nytta, utan en fast och kreativ diplomati. Att Rysslands agerande bryter mot folkrätten och skall fördömas är vi alla eniga om. Men den nu avgörande frågan är hur vi bäst hanterar den uppkomna situationen och motverkar en rysk illegal expansionism. Till den diskussionen har jag hittills inte hört Carl Bildt ge något seriöst bidrag.

Aldrig mera krig! Anförande på Hiroshimadagen 6 augusti 2011

I dag talade jag på Hiroshimadagen, Vasaparken, Fredslunden, Göteborg. Arrangörer var bl a Yrkesgrupper mot kärnvapen samt Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Anförandet återges nedan.

Kära mötesdeltagare, fredsvänner.

Aldrig mera krig! "Från tolv miljoner döda - aldrig mera krig." Så sjöng Totta Näslunds i den blinde tiggarens gestalt i musikrörelsens tältföreställning ”Vi äro tusenden” i slutet av 1970-talet. Sången ”Aldrig mera krig”, med text av Peter Wahlkvist och musik av Ulf Dageby, blev ett av tältföreställningens allra starkaste nummer. Totta Näslunds blinde tiggare, blind genom den fruktansvärda gaskrigföring som präglade 1:a världskriget, gav röst åt människans vrede och förtvivlan inför krigets fasor och inför det till synes tröstlösa i att krig följdes av krig i en oåterkallelig dödsdans. Och fastän västfronten var städet, sjöng Totta, där Europas ungdom hamrades till döds har ännu knopparna på träden ej slagit ut förrän nya planer fötts. Så blev det också. Första världskriget följdes av det om möjligt än mer ohyggliga andra världskriget, med dess makabra avslutning med atombomberna över Hiroshima och över Nagasaki, i Hiroshima för i dag exakt 66 år sedan.

Men är då krig oundvikliga, ett gissel som alltid kommer att följa i människans spår? En del menar det. Redan på 400-talet f kr formulerade den grekiske historikern Thukydides några satser kring de peloponnesiska krigen som gick ut på att krig var någon form av mänskligt naturtillstånd, och att perioderna av fred snarast var att betrakta som undantag från den regeln. I dag knyter några kriget till nationalstaten, och nationalstatens ständiga och oundvikliga strävan efter säkerhet. Andra knyter krigen till det ekonomiska systemet, till kapitalismen och dess gränslösa strävan efter profiter och vinstmaximering.

Sant är att krigen alltid har följt människan. Men sant är också att krig alltid börjas av människor, krig vilar alltid på en politisk grund. Eftersom krig alltid börjas av människor kan krig också alltid förhindras av människor. Att påstå att krig är oundvikliga, att påstå att krig är något som alltid kommer att följa människan – den typen av påståenden blir lätt självuppfyllande profetior. Därför är det också vår plikt som människor, vår plikt som tänkande och kännande varelser, att ständigt förneka krigens oundviklighet. Att tala mot krig, att kämpa mot krig, är också det bästa sättet att hedra minnet av de hundratusentals människor som dog, och som fortfarande dör, som en konsekvens av atombomberna över Hiroshima och över Nagasaki, för nu 66 år sedan. Låt oss hedra dessa människors minne genom att tillsammans lova varandra att oförtröttligt kämpa för att det som hände i Hiroshima och i Nagasaki aldrig, aldrig någonsin skall få hända igen.

Visst finns det ljuspunkter och hopp i den utveckling som har ägt rum sedan bombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Det kalla kriget, mellan den tidens supermakter USA och Sovjetunionen, utvecklades aldrig till det tredje världskrig som så många fruktade, utan avslutades under relativt lugna och, med några tragiska undantag som t ex på Balkan, fredliga former. Mardrömmen om ett kärnvapenkrig mellan öst och väst blev aldrig mer än en mardröm.

I dag är det färre människor som oroar sig för ett nytt kärnvapenkrig. Men kärnvapnen finns kvar. Och så länge kärnvapnen finns kvar finns också hotet om ett nytt kärnvapenkrig kvar. Jag tycker det är ynkligt – ja, jag använder det ordet - ynkligt att vår tids politiker och makthavare inte förmår utnyttja det möjligheternas fönster som nu finns för att genomföra en total avrustning när det gäller kärnvapen. Om vi inte lyckas avskaffa kärnvapnen i dag, när skall det då någonsin vara möjligt? Och det är med sorg jag konstaterar att Sverige inte längre är en lika synlig aktör i det internationella nedrustningsarbetet.

Kärnvapenfrågan kan förstås inte diskuteras fristående från den dagspolitiska utvecklingen i världen. Och där finns det ett ljus i mörkret som hänger samman med det jag sa tidigare om att mänskligheten nu har ett unikt tillfälle att avskaffa kärnvapnen. Professor Peter Wallensteen, från Uppsala universitet, har visat att aldrig förr i mänsklighetens moderna historia har så få människor dött i krigshandlingar, som har sin grund i krig mellan stater, som just nu. Aldrig förr. Vår tid präglas av att stater inte bekrigar varandra och att människor därför slipper de krigets fasor som har sin grund just i mellanstatliga krig.

Men att stater inte längre kommer i krig med varandra innebär ju dessvärre inte att människor inte drabbas av krigets lidande i andra former. Inbördeskrig och krig där FN i olika former godkänt insatserna skördar fortfarande mängder av dödsoffer.

Situationen i Afghanistan inger allvarlig oro. Det tycks nu från västmakternas sida finnas en insikt om att det inte finns någon militär lösning på konflikten och man planerar för ett uttåg som skall vara avslutat senast år 2014. Den svenska insatsen i Afghanistan har säkert bidragit till många positiva saker, när det gäller t ex skolor, kvinnors rättigheter och fattigdomsbekämpning. Men den svenska insatsen har också varit en del av en större militär operation där många av de deltagande makterna inte nödvändigtvis haft det afghanska folkets bästa för ögonen. Afghanistan har i decennier varit en arena för stormaktspolitik, och är ett tragiskt exempel på illusionen att militära lösningar är bästa sättet att hantera politiska och ekonomiska problem.

Irak plågas fortfarande av sviterna av USA:s intervention i samband med Saddam Husseins fall. Kriget i Irak uppskattas av den medicinska tidningen The Lancet ha lett till en överdödlighet på närmare 700 000 civila irakier. Fortfarande är läget i landet oerhört osäkert, ingen vet om Irak kommer att finnas kvar som sammanhållen statsbildning om några år. Det irakiska folket blev av med en blodsbesudlad diktator, det är sant. Men det pris man fick betala i blod överskred t o m de värsta pessimisternas farhågor.

I Mellanöstern såg vi under våren en mängd demokratirevolter, där vi i en del fall – som t ex Tunisien och Egypten – kan se framtiden an åtminstone med hopp om en fredlig, demokratisk utveckling. Inför de blodiga händelserna i Syrien står omvärlden oenig och handlingsförlamad. I Libyen gav FN inledningsvis sanktion åt en luftförbudszon i syfte att förhindra en massaker på oppositionen, men där situationen håller på att glida iväg till att de internationella styrkorna blir en del i ett inbördeskrig på vilket vi inte skymtar något slut.

Det som oroar mig – och som jag ser i den debatt som föregick kriget i Afghanistan, i Irak och i Libyen – är den naivitet om ”det goda kriget” som tenderar att återkomma gång på gång. Den naiviteten fanns hos dem som inför kriget i Irak förklarade att kriget skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som med blommor i händerna skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Den typen av uttalanden gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd. Vi hade för inte så länge sedan en statsminister som undslapp sig att ett ”litet krig” kunde vara bra för världskonjunkturen. Inför FN-insatsen i Libyen hördes många upprörda röster i falsett förfasa sig över att svenska flygplan inte skulle ha rätt att fälla bomber.

Det finns en myt om det högteknologiska kriget, det rena kriget – en krigets nollvision om man så vill. Men det kriget är bara en myt. Till syvende och sist handlar kriget om liv och död, där dödandet, det fysiska förintandet, av motståndaren blir ett viktigt medel för att nå sina mål. I krig och kärlek är allt tillåtet, sägs det. På ytan en lätt charmig devis. Men i verkligheten – om allt verkligen är tillåtet – om det inte finns några normer eller regler som sätter gränser för vad man får eller kan göra – så väntar oundvikligen barbariet.

För bara några år sedan dominerades nyhetsrapporteringen av bilder och artiklar på amerikanska soldater – oftast unga pojkar och flickor – som plågade och förödmjukade irakiska fångar i det ökända Abu Graib-fängelset i Bagdad, Irak. Förutom hugg och slag bestod tortyren av låtsas-avrättningar, skrämsel med hundar, förhindrande av sömn samt sexuella övergrepp av olika slag.

I centrum för debatten – och för medierapporteringen – stod den då blott 21-åriga amerikanska kvinnliga soldaten Lynndie England. På bild efter bild syntes hon leende och till synes triumferande posera framför de irakiska fångarna. På en bild släpade hon omkring en naken irakisk fånge i ett hundkoppel. På en annan bild pekade hon hånfullt och överlägset mot en naken irakisk fånges könsorgan.

Bilderna på Lynndie England och de övergrepp och den tortyr som hon och hennes soldatkollegor gav ett ansikte skakade och provocerade. Inte för att bilderna i sig var värre än de vi då och då ser i media. Nej, det skrämmande med bilderna från Abu Ghraib-fängelset i Irak var att de personer som genomförde tortyren och övergreppen bar ansikten som påminde om våra egna. Här kunde man inte skylla övergreppen på fanatiska och fundamentalistiska muslimer eller på soldater från icke-demokratiska regimer. I stället var det ”vanliga” unga pojkar och flickor, från det vi ibland kallar västerlandets främsta och mest framstående demokrati, som nyttjade sitt överläge som fångvaktare till att plåga och förödmjuka de människor som de var satta att vakta.

Kriget rör i bokstavlig mening våra liv och vår död. Kriget river därför av oss civiliseringens fernissa, och gör det möjligt för oss att begå handlingar som vi inte ens i våra värsta mardrömmar anade att vi skulle kunna förmå oss att begå. Kriget tar bort det mänskliga i oss – oavsett om vi kommer från västerländska demokratier eller från andra delar av världen.

Just därför är kriget så ohyggligt och just därför att det så viktigt att vi verkligen gör allt vi kan för att undvika krig. Det innebär inte att våld alltid är oundvikligt. Kanske finns det situationer då användandet av militärt våld åtminstone i stunden framstår som det enda sättet att undvika något ännu värre, som t ex folkmord. Men allt annat lika är kriget ohyggligt, allt annat lika bidrar kriget till att deformera människor och lämnar svarta hål i våra själar. Det, om inte annat, visar de plågsamma bilderna på Lynndie England och hennes kollegor i Abu Ghraib-fängelset i Bagdad, Irak. Att banalisera kriget, att förneka krigets fruktansvärda konsekvenser, är därför en av vår tids – eller snarare en av alla tiders – största ogärningar.

Vi såg också våldets ofattbara grymhet i de fruktansvärda terrordåd som genomfördes i regeringskvarteren i Oslo och på norska Arbeiderpartiets ungdomsförbunds konferens på Utöya, i Norge. Det vore frestande att avfärda detta ohyggliga dåd som en ensam, ”galen” människas verk. Men så enkelt är det sannerligen inte. Den misstänkte gärningsmannen Anders Behring Breivik hade en politisk riktning med sitt illdåd och handlingen kan bara förstås i ljuset av den högerextrema och muslimfientliga miljö där gärningsmannen själv varit en del. Attentaten hade ett politiskt mål – att bidra till mobilisering till väpnad kamp mot det mångkulturella samhället och dess förespråkare. De miljöer där Anders Behring Breivik har rört sig har ett ansvar. Inte för gärningen i sig – för den ansvarar Anders Behring Breivik ensam. Men de har ett ansvar för att genom sin fundamentalistiska världsbild och våldspropaganda skapa ett stämningsläge där detta illdåd blev möjligt. Om något gott skulle kunna komma ur detta onda som har skett så vore det att de som använder våldsretorik fått sig en allvarlig tankeställare om ordens betydelse och att ord faktiskt spelar roll.

*

Om ett par år – 2014 – firar Sverige ett speciellt 200-årsjubileum. År 2014 har Sverige inte varit i krig på 200 år. Det senaste tillfället Sverige var i krig med ett annat land var 1814. Sverige hade då med framgång deltagit på samma sida som England och Ryssland, i kriget mot Frankrike under Napoleon. År 1814 tvingades Norge in i en union med Sverige, en union som upplöstes under fredliga former först 1905.

Sveriges 200 år långa period av fred gör vårt land nära nog unikt i Europa. I övriga Europas länder är kriget alltid närvarande, som kollektivt minne och av att i varje enskild familj finns någon som dött i krig eller vänner vars familjemedlemmar dött i krig. Ibland undrar jag om det är denna långa, fantastiska period av fred som får så många i Sverige att banalisera kriget och inte inse krigets konsekvenser. Låt oss tillsammans verka för att 200-årsminnet av Sveriges fred inte präglas av krigsromantiska klyschor om att Sverige sviker västvärlden genom att inte vara medlem av kärnvapenalliansen Nato eller att den svenska neutralitetspolitiken under 2:a världskriget var omoralisk och att vi egentligen borde gått med i kriget mot Tyskland. Den typen av enkla sanningar bygger på en grundläggande oförmåga att förstå krigets destruktivitet.

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort – det drar som en stormvind i öknen bort, skaldade en gång Esaias Tegnér i sin klassiska dikt ”Det eviga”. Det må väl vara hur det vill med den saken. Även om det våldet skapar är ”vanskligt och kort” så kan man heller aldrig göra ogjort det våldet en gång har ställt till med. De irakiska fångar som plågades av Lynndie England och hennes kollegor i Abu Graib-fängelset kommer alltid att få leva med den smärta som de utsattes för. Och Lynndie England själv kommer alltid att få leva med de minnen och den skam som hennes handlingar medförde. Krigets destruktivitet skonar ingen – varken offer eller bödel.

Det är därför vi avskyr kriget och det är därför vi brinner för freden. Inte för att vi är fega, inte för att vi är passiva eller likgiltiga, och kanske inte heller för att vi med nödvändighet alltid tar avstånd från alla former av våld och våldsanvändning. Nej, vi avskyr kriget och vi brinner för freden därför att krigets skadeverkningar är så allvarliga och river upp sådana sår att de som drabbats av dem aldrig riktigt blir människor på samma sätt igen. Och om vi verkligen menar allvar – om vi verkligen vill göra vårt yttersta för att ta vara på vår broder – det som kanske allting handlar om egentligen – då vet vi att det finns knappast något bättre sätt att göra det på än att försöka utplåna krigen från jordens yta och alltid, i alla stunder, ifrågasätta krigets legitimitet.

Kampen mot kärnvapen – och kampen mot kriget – är en mänsklig skyldighet. Att ställa sig vid sidan är att indirekt göra sig delaktig. Jag vill avsluta med att citera Björn Afzelius – salig i sin himmel – och hans sång ”Hiroshima”, skriven till 40-årsminnet av bomberna mot Japan. Sången blev fredsrörelsens och kärnvapenmotståndarnas stora hymn den gången, 1995.

Jag läser några några rader ur denna sång, några rader med betoning på nödvändigheten av att göra motstånd:

Men vem är jag att ställa mig bredvid?

Vem är jag att blunda för en strid?

Vem är jag att överlåta framtiden

åt dom som bara strävar bakåt?

Vem är jag att svika vännerna?

Vem är jag att vrida händerna?

Vem är jag att visa dom min hals

och be dom bita tills jag mister andan

Ännu är jag stark – ännu står jag mitt i livet!

Ännu finns det dom jag älskar!

Jag skall slåss för dom så länge jag finns till!

Låt oss slåss tillsammans, vänner och kamrater. Låt oss slåss tillsammans för dem vi älskar och för fred och för frihet i dag och i framtiden!

Tack så mycket.