Sverige, Nato och Krister Bringéus utredning

Kommer Sverige att ansöka om medlemskap i Nato? Under överskådlig tid är svaret sannolikt nej.

Igår presenterades ambassadör Krister Bringéus utredning Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57) om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Utredningen har föregåtts av ett stort intresse, eftersom den bland annat skulle analysera och redogöra för innebörden av ett svenskt Nato-medlemskap.

Jag tycker att Krister Bringéus har gjort ett gott arbete. Han betonar att resonemangen med nödvändighet är hypotetiska, och olika positiva och negativa aspekter med ett medlemskap redovisas på ett transparent och systemiskt sätt. Krister Bringéus är också föredömligt tydlig med att ett ställningstagande om svenskt Nato-medlemskap är politiskt och inte något som kan utredas fram.

Med ett sådant upplägg tillhandahåller utredningen också argument för både ja-sidan och nej-sidan i Nato-frågan. Anhängarna till ett svenskt Nato-medlemskap kan lyfta fram att västmakternas samlade konfliktavhållande förmåga enligt utredaren sannolikt skulle öka, liksom Sveriges politiska inflytande inom Nato. Motståndarna till ett svenskt Nato-medlemskap kan i stället luta sig mot utredarens slutsatser om att Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet skulle minska och att ett medlemskap leda till en kris med Ryssland.

Mats Engström menar att Krister Bringéus inte tillräckligt problematiserar hur Sveriges möjligheter att bidra till en nedtrappning av en hotande konflikt i Baltikum minskar som Natomedlem, eller att vi som medlemsstat förväntas vara solidariska med Erdogans Turkiet. Det är möjligt. Men jag kan också tänka mig att det finns Nato-anhängare om tycker att Bringéus inte tillräckligt lyft fram tänkta fördelar med ett svenskt Nato-medlemskap. Mats Engström påstår också att Krister Bringéus redan på 1990-talet själv förespråkade ett svenskt Nato-medlemskap. Kanske det, men sammantaget tycker jag Bringéus rapport uttrycker diplomatisk professionalitet.
 
Jan Björklund antyder att en alliansregering kanske lämnar in en svensk ansökan om Nato-medlemskap även om de rödgröna partierna är emot. Där går Jan Björklund på tvärs med utredaren Krister Bringéus, som i stället betonar att ett svenskt Nato-medlemskap förutsätter ett brett stöd. Ett sådant brett stöd är också något som Nato kräver för att släppa in en ny medlem.

Inom Socialdemokraterna finns det - såvitt jag kan överblicka - ingen rörelse i Nato-frågan. Stödet för en bibehållen militär alliansfrihet är kompakt, och det är svårt att identifiera någon enskild stark röst inom partiet som förespråkar ett svenskt Nato-medlemskap. Min egen grundinställning kvarstår: Jag har väldigt svårt att se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka avspänningen i Europa och i Sveriges närområde. Jag har också väldigt svårt att se vilket säkerhetspolitiskt problem för Sverige som ett Nato-medlemskap skulle vara lösningen på.

Så vi får se. Blir Krister Bringéus utredning inledningen till en ny svensk debatt om Nato-medlemskap? Eller innebar utredningen - åtminstone tillfäligtvis - slutpunkten för en sådan debatt.

Vem "vevar gamla, trötta argument" i Nato-debatten?

Ambassadör Krister Bringéus utredning om konsekvenserna av ett svenskt Nato-medlemskap har väckt debatt redan innan det publicerats, sedan nyhetsbyrån TT i förväg tagit del av betänkandet. Utredningen ska inte ta ställning till ett svenskt Nato-medlemskap, utan lyfta fram såväl fördelar som nackdelar med ett sådant. Därför finns det i slutsatserna också något åt alla.

Svenskt Nato-medlemskap är, liksom de flesta utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, ingen avgörande fråga för väljarnas partival. Däremot är det en mycket viktigt fråga för delar av väljarkåren och den politiska eliten. Temperaturen har höjts ytterligare genom att Centerpartiet och Kristdemokraterna nyligen bytt fot i frågan. Tidigare förespråkade dessa båda partier en bibehållen svensk militär alliansfrihet, nu vill de i stället att Sverige går med i Nato. Därmed är frågan för första gången helt polariserad mellan blocken - de rödgröna partierna vill bibehålla den militära alliansfriheten, de borgerliga partierna vill se ett svenskt Nato-medlemskap.

Nato-debatten tenderar att bli repetitiv. Jag blir lite trött när jag läser Anna Dahlbergs ledarartikel i Expressen, där hon redan i ingressen uppmanar Nato-motståndarna att sluta "veva gamla, trötta argument". Direkt därefter målar hon själv upp ett scenario enligt kalla krigets modell, där Ryssland genom en överraskningsoperation mot Gotland skaffar sig militär luftherravälde i Östersjön och trycker tillbaka Natos försvarslinje ända ut i Nordsjön. Att sluta "veva gamla, trötta argument" gäller tydligen bara Nato-motståndarna.

Jag ser fram mot en Nato-debatt med lite mer fräscha argument när Bringéus utredning inom kort kommer. Tills vidare vilar jag trygg i min grundsyn: Jag har väldigt svårt att se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka avspänningen i Europa och i Sveriges närområde. Jag har också väldigt svårt att se vilket säkerhetspolitiskt problem för Sverige som ett Nato-medlemskap skulle vara lösningen på.