De omfattande och för många överraskande gatuprotesterna i Iran är ett hoppfullt tecken i början av det nya året. Den brutala diktaturen i Iran bygger sin makt på ett systematiskt undertryckande av mänskliga rättigheter, som yttrandefriheten, mötesfriheten och religionsfriheten. Regimen är ökänd för tortyr av fångar i fängelserna, piskstraff och amputationer och hundratals (kända) avrättningar varje år. Kvinnoförtryck är legio.
De rivaliserande regionala stormakterna - det shiadominerade Iran och den sunnidominerade Saudiarabien - går hand i hand när det gäller förtryck av egna medborgarna och brott mot de mänskliga rättigheterna. Få saker skulle glädja mig mer än om dessa repressiva regimer under fredliga former kunde omvandlas till demokratiska republiker.
Det är alldeles för tidigt att spekulera i vart protesterna i Iran kan komma att leda. Protesterna skiljer sig i flera relevanta avseenden från de gatumanifestationer vi såg i Iran år 2009. Då utlöstes proteserna av anklagelser om valfusk i samband med presidentvalet, och demonstranterna fick stöd av presidentkandidater som Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi.
Dagens protester förefaller vara mer spontant organiserade med oklara och skiftande krav. Irankännare - såväl inom som utanför landet - togs med överraskning. De så kallade reformistiska krafterna i Iran har inte spelat någon avgörande roll i processen. Demonstrationerna tycks i stället ha sin grund i ett missnöje mot att president Hassan Rouhani inte genomfört de ekonomiska och politiska reformer många hoppats på efter att han omvalts till president i maj 2017.
Det är viktigt att omvärlden markerar sitt stöd för fredliga manifestationer och klargör för den iranska regimen att våldsanvändning inte på något sätt är acceptabelt. Jag förutsätter att Sverige fortsätter att med full kraft värna den dödsdömde KI-forskaren Ahmadreza Djalals intressen.
Demonstrationerna i Iran visar att förtrycket aldrig kan känna sig säkert. Den arabiska våren var inte slutet på utan i stället en försmak av den demokratiseringsprocess som förr eller senare kommer att störta de repressiva regimerna även i denna del av världen. Ju förr desto bättre.
Visar inlägg med etikett Hassan Rouhani. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hassan Rouhani. Visa alla inlägg
2017-02-13
Förtrycket i Iran döljs av billig slagordspolitik
I helgen utbröt en våldsam debatt om det var rätt eller fel av handelsminister Ann Linde och övriga kvinnliga svenska deltagare att bära slöja i samband med regeringsbesöket i Iran.
Frågan är inte busenkel, och förtjänar en nyanserad diskussion. Slöjan väcker alltid känslor. Den kan vara ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Slöjan kan också vara ett uttryck för kvinnors underordning och förtryckande patriarkala maktstrukturer. Det är inte alltid enkelt eller möjligt att skilja det ena från det andra.
Svagheten i argumentation hos dem som kritiserat slöjbärandet är bland annat att de inte på ett övertygande sätt lyckats formulera vad den svenska delegationen borde ha gjort i stället. Skulle regeringen ha vägrat att åka till Iran överhuvudtaget? Själv tror jag sällan på isolering som politisk strategi och jag ser inte hur uteblivna besök skulle bidra till att stärka kvinnors ställning i Iran. Skulle Sverige sänt en delegation bestående endast av manliga representanter? Nej, det skulle väl i så fall bara förstärka bilden i Iran av att politik och affärer är manliga angelägenheter. Skulle de svenska kvinnliga delegaterna när de väl var på plats ha genomfört en manifestation och tagit av sig/vägrat bära slöjorna? Tja, kanske det. Men i så fall hade man brutit mot iransk lag, och frågan är om det hade varit gynnsamt för den goda saken. Jag är i alla fall inte övertygad om att en sådan manifestation hade underlättat för Sverige att bidra till demokrati och stärkande av kvinnors ställning i Iran.
Jag är nyfiken på om andra kvinnliga ledare från USA eller Europa hanterat sitautionen annorlunda. I så fall får ni gärna tipsa mig.
Frågan är svår. Jag tillhör dem som i slöjdebatten brukar ha som utgångspunkt att varje kvinna ska få klä sig som hon vill. Hur mycket "ville" de svenska kvinnliga delegaterna bära slöja och hur mycket anpassade de sig till den partiarkala maktordningen i Iran?
Dessa frågor hade förtjänat en nyanserad diskussion. I stället fick vi se Liberalernas partiledare Jan Björklund, samtidigt som han kritiserade den svenska regeringen, dela bilder på Twitter föreställandes Storbritanniens premiärminister Theresa May som utan slöja förde samtal med Irans premiärminister Hassan Rouhani. Det Jan Björklund - medvetet eller omedvetet - däremot undanhöll sina följare var att bilden på Theresa May och ayatollah Khameini var tagen i FN-byggnaden i New York och inte i Iran. I New York hade naturligtvis inte heller de svenska kvinnliga representanterna burit slöja.
Jan Björklund har heller inte - vad jag har sett - kommenterat bilderna på hans dåvarande regeringskollega biståndsminister Gunilla Carlsson (M) som 2012 bar slöja i samband med att hon besökte Somalia i syfte att utveckla det svenska biståndet till landet. Jan Björklunds selektiva kritik urholkar tyvärr hans trovärdighet i sakfrågan.
Foto: Maria Sjöqvist
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran är mycket svår. Förtrycket tar sig brutala uttrycksformer. I sin årsrapport 2016 skrev Amnesty: Myndigheterna inskränkte kraftigt yttrandefriheten, föreningsfriheten och mötesfriheten, och grep och fängslade journalister, människorättsförsvarare, fackligt aktiva och andra oliktänkande på vaga och alltför generella anklagelser. Tortyr och andra former av misshandel av fångar var fortsatt vanligt och kunde utföras utan risk för efterräkningar (...) Kvinnor och medlemmar av etniska och religiösa minoriteter utsattes för omfattande diskriminering, både i lagstiftningen och i praktiken. Myndigheterna verkställde grymma bestraffningar, som berövande av synen, stympning och spöstraff. Domstolar avkunnade dödsdomar för en rad olika brott; många fångar, däribland minst fyra ungdomsbrottslingar, avrättades.
Hur vi bäst bekämpar förtrycket i Iran är en oerhört viktig fråga. Debatten om hur vi bäst går till väga bör föras i annan form än genom billig slagordspolitik.
Frågan är inte busenkel, och förtjänar en nyanserad diskussion. Slöjan väcker alltid känslor. Den kan vara ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Slöjan kan också vara ett uttryck för kvinnors underordning och förtryckande patriarkala maktstrukturer. Det är inte alltid enkelt eller möjligt att skilja det ena från det andra.
Svagheten i argumentation hos dem som kritiserat slöjbärandet är bland annat att de inte på ett övertygande sätt lyckats formulera vad den svenska delegationen borde ha gjort i stället. Skulle regeringen ha vägrat att åka till Iran överhuvudtaget? Själv tror jag sällan på isolering som politisk strategi och jag ser inte hur uteblivna besök skulle bidra till att stärka kvinnors ställning i Iran. Skulle Sverige sänt en delegation bestående endast av manliga representanter? Nej, det skulle väl i så fall bara förstärka bilden i Iran av att politik och affärer är manliga angelägenheter. Skulle de svenska kvinnliga delegaterna när de väl var på plats ha genomfört en manifestation och tagit av sig/vägrat bära slöjorna? Tja, kanske det. Men i så fall hade man brutit mot iransk lag, och frågan är om det hade varit gynnsamt för den goda saken. Jag är i alla fall inte övertygad om att en sådan manifestation hade underlättat för Sverige att bidra till demokrati och stärkande av kvinnors ställning i Iran.
Jag är nyfiken på om andra kvinnliga ledare från USA eller Europa hanterat sitautionen annorlunda. I så fall får ni gärna tipsa mig.
Frågan är svår. Jag tillhör dem som i slöjdebatten brukar ha som utgångspunkt att varje kvinna ska få klä sig som hon vill. Hur mycket "ville" de svenska kvinnliga delegaterna bära slöja och hur mycket anpassade de sig till den partiarkala maktordningen i Iran?
Dessa frågor hade förtjänat en nyanserad diskussion. I stället fick vi se Liberalernas partiledare Jan Björklund, samtidigt som han kritiserade den svenska regeringen, dela bilder på Twitter föreställandes Storbritanniens premiärminister Theresa May som utan slöja förde samtal med Irans premiärminister Hassan Rouhani. Det Jan Björklund - medvetet eller omedvetet - däremot undanhöll sina följare var att bilden på Theresa May och ayatollah Khameini var tagen i FN-byggnaden i New York och inte i Iran. I New York hade naturligtvis inte heller de svenska kvinnliga representanterna burit slöja.
Jan Björklund har heller inte - vad jag har sett - kommenterat bilderna på hans dåvarande regeringskollega biståndsminister Gunilla Carlsson (M) som 2012 bar slöja i samband med att hon besökte Somalia i syfte att utveckla det svenska biståndet till landet. Jan Björklunds selektiva kritik urholkar tyvärr hans trovärdighet i sakfrågan.
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran är mycket svår. Förtrycket tar sig brutala uttrycksformer. I sin årsrapport 2016 skrev Amnesty: Myndigheterna inskränkte kraftigt yttrandefriheten, föreningsfriheten och mötesfriheten, och grep och fängslade journalister, människorättsförsvarare, fackligt aktiva och andra oliktänkande på vaga och alltför generella anklagelser. Tortyr och andra former av misshandel av fångar var fortsatt vanligt och kunde utföras utan risk för efterräkningar (...) Kvinnor och medlemmar av etniska och religiösa minoriteter utsattes för omfattande diskriminering, både i lagstiftningen och i praktiken. Myndigheterna verkställde grymma bestraffningar, som berövande av synen, stympning och spöstraff. Domstolar avkunnade dödsdomar för en rad olika brott; många fångar, däribland minst fyra ungdomsbrottslingar, avrättades.
Hur vi bäst bekämpar förtrycket i Iran är en oerhört viktig fråga. Debatten om hur vi bäst går till väga bör föras i annan form än genom billig slagordspolitik.
2015-07-13
Kärnenergiavtal med Iran ytterst nära
Nästan allt talar nu för att vi inom kort - kanske redan i kväll eller i morgon tisdag - får se ett avtal om Irans kärnenergiprogram mellan Iran och de sex stormakterna USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina. Irans president Hassan Rouhani hann tidigare i dag till och med på Twitter i förväg beskriva avtalet som en seger för demokratin. Men tweeten raderades efter en stund och ersattes av en ny tweet som skilde sig från den första endast genom att inledas med ordet "If"
Tweet I:
Tweet II:
Ett färdigt avtal väntas begränsa Irans kärnenergipotential under det närmaste decenniet samtidigt som sanktionerna mot Iran lättas. De sista knutarna uppges vara tidschemat för sanktionslättnader och om huruvida FN:s vapenembargo mot Iran skall fortsätta.
Det vore oerhört glädjande om ett avtal kunde komma till stånd. För det första skulle ett sådant avtal med stor säkerhet avsevärt försvåra för Iran att skaffa sig kärnvapen. Världen behöver färre kärnvapen, inte fler. För det andra skulle ett avtal bidra till att minska Irans isolering i världssamfundet. För oss som tror att isolering sällan bidrar till att stärka demokrati och mänskliga rättigheter är en sådan utveckling därför positiv. För det tredje behövs Iran i arbetet med att bekämpa IS i Irak och i Syrien. Ett avtal om Irans kärnenergiprogram och lättade sanktioner underlättar Irans deltagande i det arbetet.
Även om parterna enas om ett avtal återstår flera svårigheter. Avtalet skall godkännas av den amerikanska kongressen och av det religiösa ledarskapet i Iran. Min bedömning är ändå att sådana godkännanden är inte bara möjliga utan också troliga.
Israel kommer att kritisera avtalet. Men Israels trovärdighet i sin kritik urholkas av att de flesta bedömare förutsätter att Israel kommer att kritisera avtalet hur det än är konstruerat. Det är också möjligt att avtalet kommer att kritiseras av Irans viktigaste rival i maktspelet i Mellanöstern, det vill säga Saudiarabien och dess bundsförvanter. Vi ser också en olycklig etnifiering av konflikterna i regionen, illustrerad bland annat av det shia-dominerade Iran och det sunni-dominerade Saudiarabien.
Det är utomordentligt viktigt att avtalet inte blir en förevändning för att minska kritiken mot Iran för dess brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag förutsätter att Margot Wallström i lämpliga sammanhang är lika tydlig i sin kritik som hon har varit mot Saudiarabien. Förtrycket i Iran måste bekämpas lika kraftfullt som förtrycket i Saudiarabien.
The Guardian ger en läsvärd fördjupad analys av det aktuella förhandlingsläget.
Tweet I:
Tweet II:
Ett färdigt avtal väntas begränsa Irans kärnenergipotential under det närmaste decenniet samtidigt som sanktionerna mot Iran lättas. De sista knutarna uppges vara tidschemat för sanktionslättnader och om huruvida FN:s vapenembargo mot Iran skall fortsätta.
Det vore oerhört glädjande om ett avtal kunde komma till stånd. För det första skulle ett sådant avtal med stor säkerhet avsevärt försvåra för Iran att skaffa sig kärnvapen. Världen behöver färre kärnvapen, inte fler. För det andra skulle ett avtal bidra till att minska Irans isolering i världssamfundet. För oss som tror att isolering sällan bidrar till att stärka demokrati och mänskliga rättigheter är en sådan utveckling därför positiv. För det tredje behövs Iran i arbetet med att bekämpa IS i Irak och i Syrien. Ett avtal om Irans kärnenergiprogram och lättade sanktioner underlättar Irans deltagande i det arbetet.
Även om parterna enas om ett avtal återstår flera svårigheter. Avtalet skall godkännas av den amerikanska kongressen och av det religiösa ledarskapet i Iran. Min bedömning är ändå att sådana godkännanden är inte bara möjliga utan också troliga.
Israel kommer att kritisera avtalet. Men Israels trovärdighet i sin kritik urholkas av att de flesta bedömare förutsätter att Israel kommer att kritisera avtalet hur det än är konstruerat. Det är också möjligt att avtalet kommer att kritiseras av Irans viktigaste rival i maktspelet i Mellanöstern, det vill säga Saudiarabien och dess bundsförvanter. Vi ser också en olycklig etnifiering av konflikterna i regionen, illustrerad bland annat av det shia-dominerade Iran och det sunni-dominerade Saudiarabien.
Det är utomordentligt viktigt att avtalet inte blir en förevändning för att minska kritiken mot Iran för dess brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag förutsätter att Margot Wallström i lämpliga sammanhang är lika tydlig i sin kritik som hon har varit mot Saudiarabien. Förtrycket i Iran måste bekämpas lika kraftfullt som förtrycket i Saudiarabien.
The Guardian ger en läsvärd fördjupad analys av det aktuella förhandlingsläget.
2013-08-29
Vad skulle målet vara med en flygattack mot Syrien nu?
Efter den fruktansvärda gasattacken i Syrien för en vecka sedan diskuteras nu om USA och västvärlden skall svara med någon form av militär attack mot Assad-regimen. Åsikterna är många. Mycket talar för att Barack Obama genom sina tidigare uttalanden bundit sig så hårt vid masten att någon form av attack är oundviklig. Men det råder stor förvirring om vad som egentligen skulle vara målet med en militär attack.
Försvaga Assad-regimen? Visst skulle ett kraftfullt och samordnat flyganfall från USA och/eller Nato mot syriska flygfält och vapendepåer kunna förorsaka den syriska regimen allvarlig skada. Men inte tillräcklig skada för att på allvar påverka styrkeförhållandena mellan den syriska regimen och rebellstyrkorna. För en sådan maktförskjutning krävs åtminstone en varaktig flygförbudszon och kanske öven markstyrkor. Sådana insatser är USA och västvärlden inte villiga att sätta igång. I stället kan det bli så att ett flyganfall initierat av USA och västmakterna stärker Bashar al-Assad politiska ställning i Syrien. Han kan då med större legitimitet hävda att rebellstyrkorna och en fientlig omvärld går hand i hand.
Skydda Syriens civilbefolkning? Oavsett med vilken kirurgisk precision som ett flyganfall genomförs är sannolikheten stor att civila dödsoffer kommer att skördas. Internationella Röda korset varnar i dag för att en redan alarmerande situation i Syrien kommer att förvärras vid ett militärt ingripande, meddelar Ekot. Kanske skulle ett militärt anfall avskräcka den syriska regimen från att fortsättningsvis använda gas i krigföringen. Men vi vet ännu inte om den syriska regeringen verkligen låg bakom gasattacken. USA:s antydningar om att man har bevis för att så är fallet betyder ingenting. USA:s trovärdighet i den här typen av bevisföringar är dessvärre obefintlig, efter de tidigare - felaktiga - försäkringarna om att Irak hade massförstörelsevapen.
Värna normen om att kemiska vapen aldrig får användas? Det är möjligt att en militär attack mot Syrien skulle sända en internationell signal om att användning av kemiska vapen i krigföringen aldrig är legitimt. Men det är tveksamt om den normen verkligen stärks om Nato och västvärlden, utan förankring i gällande folkrätt, genomför straffbombningar på ett sätt som riskerar att leda till civila dödsoffer. Ur det perspektivet är det också viktigt att komma ihåg att USA och västvärlden inte ingrep när deras dåvarande gunstling, Saddam Hussein, använde gas i sin krigföring mot Iran.
Jag har således svårt att se vilka mål som skulle göra en flygattack mot Syrien rimlig.Min utgångspunkt är i stället att det inte finns någon militär lösning på det pågående inbördeskriget i Syrien. Om Assad-regimen hastigt faller samman är det dessutom fullt möjligt att de islamistiska, Al-Qaida-inspirerade styrkorna tar över kontrollen över stora delar av landet.
Det är positivt att utrikesminister Carl Bildt i ett högst läsvärt inlägg på sin blogg varnar för en attack, och argumenterar för varför de så ofta gjorda parallellerna med Natos bombningar i samband med krigen i Bosnien och Kosovo är felaktiga. Även Fredrik Reinfeldt har varit föredömligt tydlig i sin skepsis mot en militär attack i detta läge. Goda liberaler som Hans Blix har också varit entydigt negativ till ett anfall. Probleminsikten om att bomber inte är det bästa sättet att hindra övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter tycks vara betydligt starkare den här gången än vad den på sina håll var inför USA:s anfall mot Irak 2003.
Den fruktansvärda krisen i Syrien måste få en politisk lösning. Som jag tidigare skrivit har västmakterna utomordentligt små möjligheter att påverka Assad-regimen. Men väst nu har bättre förutsättningar att övertala Ryssland och Kina att enas kring en gemensam linje i FN:s säkerhetsråd och att de ryska vapenleveranserna till Syrien avbryts. Även Ryssland och Kina ser med oro på Assads politik.
För att kunna påverka Assad på allvar krävs också att Iran ges en roll i den diplomatiska processen. Relationerna med Iran är viktiga för Assad. Men hittills har västmakternas beröringsskräck med Iran förhindrat alla sådana försök.
Här kan nu finnas ett momentum i relationerna mellan västmakterna och Iran. Den nyvalde iranske presidenten Hassan Rouhani har ännu inte hunnit gräva ner sig i positioner som förminskar hans handlingsutrymme. Det finns också vissa små försiktiga tecken på att Iran kan vara villigt att mjuka upp sin position i fråga om det kontroversiella kärnenergiprogrammet. I denna process finns utrymme att övertala Hassan Rouhani att ett oförändrat starkt stöd till Assad-regimen i Syrien inte ligger i Irans eget intresse.
Ett ensidigt anfall från USA och västmakterna utan förankring i FN:s säkerhetsråd skulle avsevärt försvåra öppnandet av en sådan politisk-diplomatisk process. Jag hoppas därför att flyganfallet inte blir verklighet.
Jag rekommenderar också ordföranden för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet Peter Weideruds artikel i ämnet i Expressen i dag.
Försvaga Assad-regimen? Visst skulle ett kraftfullt och samordnat flyganfall från USA och/eller Nato mot syriska flygfält och vapendepåer kunna förorsaka den syriska regimen allvarlig skada. Men inte tillräcklig skada för att på allvar påverka styrkeförhållandena mellan den syriska regimen och rebellstyrkorna. För en sådan maktförskjutning krävs åtminstone en varaktig flygförbudszon och kanske öven markstyrkor. Sådana insatser är USA och västvärlden inte villiga att sätta igång. I stället kan det bli så att ett flyganfall initierat av USA och västmakterna stärker Bashar al-Assad politiska ställning i Syrien. Han kan då med större legitimitet hävda att rebellstyrkorna och en fientlig omvärld går hand i hand.
Skydda Syriens civilbefolkning? Oavsett med vilken kirurgisk precision som ett flyganfall genomförs är sannolikheten stor att civila dödsoffer kommer att skördas. Internationella Röda korset varnar i dag för att en redan alarmerande situation i Syrien kommer att förvärras vid ett militärt ingripande, meddelar Ekot. Kanske skulle ett militärt anfall avskräcka den syriska regimen från att fortsättningsvis använda gas i krigföringen. Men vi vet ännu inte om den syriska regeringen verkligen låg bakom gasattacken. USA:s antydningar om att man har bevis för att så är fallet betyder ingenting. USA:s trovärdighet i den här typen av bevisföringar är dessvärre obefintlig, efter de tidigare - felaktiga - försäkringarna om att Irak hade massförstörelsevapen.
Värna normen om att kemiska vapen aldrig får användas? Det är möjligt att en militär attack mot Syrien skulle sända en internationell signal om att användning av kemiska vapen i krigföringen aldrig är legitimt. Men det är tveksamt om den normen verkligen stärks om Nato och västvärlden, utan förankring i gällande folkrätt, genomför straffbombningar på ett sätt som riskerar att leda till civila dödsoffer. Ur det perspektivet är det också viktigt att komma ihåg att USA och västvärlden inte ingrep när deras dåvarande gunstling, Saddam Hussein, använde gas i sin krigföring mot Iran.
Jag har således svårt att se vilka mål som skulle göra en flygattack mot Syrien rimlig.Min utgångspunkt är i stället att det inte finns någon militär lösning på det pågående inbördeskriget i Syrien. Om Assad-regimen hastigt faller samman är det dessutom fullt möjligt att de islamistiska, Al-Qaida-inspirerade styrkorna tar över kontrollen över stora delar av landet.
Det är positivt att utrikesminister Carl Bildt i ett högst läsvärt inlägg på sin blogg varnar för en attack, och argumenterar för varför de så ofta gjorda parallellerna med Natos bombningar i samband med krigen i Bosnien och Kosovo är felaktiga. Även Fredrik Reinfeldt har varit föredömligt tydlig i sin skepsis mot en militär attack i detta läge. Goda liberaler som Hans Blix har också varit entydigt negativ till ett anfall. Probleminsikten om att bomber inte är det bästa sättet att hindra övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter tycks vara betydligt starkare den här gången än vad den på sina håll var inför USA:s anfall mot Irak 2003.
Den fruktansvärda krisen i Syrien måste få en politisk lösning. Som jag tidigare skrivit har västmakterna utomordentligt små möjligheter att påverka Assad-regimen. Men väst nu har bättre förutsättningar att övertala Ryssland och Kina att enas kring en gemensam linje i FN:s säkerhetsråd och att de ryska vapenleveranserna till Syrien avbryts. Även Ryssland och Kina ser med oro på Assads politik.
För att kunna påverka Assad på allvar krävs också att Iran ges en roll i den diplomatiska processen. Relationerna med Iran är viktiga för Assad. Men hittills har västmakternas beröringsskräck med Iran förhindrat alla sådana försök.
Här kan nu finnas ett momentum i relationerna mellan västmakterna och Iran. Den nyvalde iranske presidenten Hassan Rouhani har ännu inte hunnit gräva ner sig i positioner som förminskar hans handlingsutrymme. Det finns också vissa små försiktiga tecken på att Iran kan vara villigt att mjuka upp sin position i fråga om det kontroversiella kärnenergiprogrammet. I denna process finns utrymme att övertala Hassan Rouhani att ett oförändrat starkt stöd till Assad-regimen i Syrien inte ligger i Irans eget intresse.
Ett ensidigt anfall från USA och västmakterna utan förankring i FN:s säkerhetsråd skulle avsevärt försvåra öppnandet av en sådan politisk-diplomatisk process. Jag hoppas därför att flyganfallet inte blir verklighet.
Jag rekommenderar också ordföranden för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet Peter Weideruds artikel i ämnet i Expressen i dag.
2013-08-21
Så förändrar gasattacken i Syrien förutsättningarna för västs politik
Vi möts av ohyggliga uppgifter om en attack med kemiska vapen i Syrien och som kan ha orsakat hundratals, eller till och med över tusen döda. Vi vet ännu inte om uppgifterna stämmer eller vem som i så fall bär ansvaret. Ett är säkert - en internationell, oberoende utredning måste omedelbart tillsättas och ges ett starkt mandat att undersöka vad som hänt. Ansvar måste utkrävas.
Om de fruktansvärda uppgifterna visar sig stämma finns mitt i all vrede och förtvivlan möjlighet att massakern kan bli en så kallad game-changer (något som plötsligt förändrar förutsättningarna) och äntligen öppna upp för en internationell närvaro i Syrien. Oavsett vem som bär ansvaret för dådet ökar nu trycket på västmakterna och övrig omvärld att agera. President Barack Obama har tidigare tydligt markerat att ett användande av kemiska vapen skulle leda till en förändring av USA:s politik gentemot Syrien.
Västmakterna har utomordentligt små möjligheter att påverka Assad-regimen. Men väst nu har bättre förutsättningar att övertala Ryssland och Kina att enas kring en gemensam linje i FN:s säkerhetsråd och att de ryska vapenleveranserna till Syrien avbryts. Även Ryssland och Kina ser med oro på Assads politik.
För att kunna påverka Assad på allvar krävs också att Iran ges en roll i den diplomatiska processen. Relationerna med Iran är viktiga för Assad. Men hittills har västmakternas beröringsskräck med Iran förhindrat alla sådana försök.
Här kan nu finnas ett momentum i relationerna mellan västmakterna och Iran. Den nyvalde iranske presidenten Hassan Rouhani har ännu inte hunnit gräva ner sig i positioner som förminskar hans handlingsutrymme. Det finns också vissa små försiktiga tecken på att Iran kan vara villigt att mjuka upp sin position i fråga om det kontroversiella kärnenergiprogrammet. I denna process finns utrymme att övertala Hassan Rouhani att ett oförändrat starkt stöd till Assad-regimen i Syrien inte ligger i Irans eget intresse.
Visst inrymmer resonemanget ovan ett element av önsketänkande. Men de positiva och genomförbara alternativen till det scenario jag skisserar är mycket få. Och passivitet är ett omöjligt alternativ.
Om de fruktansvärda uppgifterna visar sig stämma finns mitt i all vrede och förtvivlan möjlighet att massakern kan bli en så kallad game-changer (något som plötsligt förändrar förutsättningarna) och äntligen öppna upp för en internationell närvaro i Syrien. Oavsett vem som bär ansvaret för dådet ökar nu trycket på västmakterna och övrig omvärld att agera. President Barack Obama har tidigare tydligt markerat att ett användande av kemiska vapen skulle leda till en förändring av USA:s politik gentemot Syrien.
Västmakterna har utomordentligt små möjligheter att påverka Assad-regimen. Men väst nu har bättre förutsättningar att övertala Ryssland och Kina att enas kring en gemensam linje i FN:s säkerhetsråd och att de ryska vapenleveranserna till Syrien avbryts. Även Ryssland och Kina ser med oro på Assads politik.
För att kunna påverka Assad på allvar krävs också att Iran ges en roll i den diplomatiska processen. Relationerna med Iran är viktiga för Assad. Men hittills har västmakternas beröringsskräck med Iran förhindrat alla sådana försök.
Här kan nu finnas ett momentum i relationerna mellan västmakterna och Iran. Den nyvalde iranske presidenten Hassan Rouhani har ännu inte hunnit gräva ner sig i positioner som förminskar hans handlingsutrymme. Det finns också vissa små försiktiga tecken på att Iran kan vara villigt att mjuka upp sin position i fråga om det kontroversiella kärnenergiprogrammet. I denna process finns utrymme att övertala Hassan Rouhani att ett oförändrat starkt stöd till Assad-regimen i Syrien inte ligger i Irans eget intresse.
Visst inrymmer resonemanget ovan ett element av önsketänkande. Men de positiva och genomförbara alternativen till det scenario jag skisserar är mycket få. Och passivitet är ett omöjligt alternativ.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)