Förtrycket i Iran döljs av billig slagordspolitik

I helgen utbröt en våldsam debatt om det var rätt eller fel av handelsminister Ann Linde och övriga kvinnliga svenska deltagare att bära slöja i samband med regeringsbesöket i Iran.

Frågan är inte busenkel, och förtjänar en nyanserad diskussion. Slöjan väcker alltid känslor. Den kan vara ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Slöjan kan också vara ett uttryck för kvinnors underordning och förtryckande patriarkala maktstrukturer. Det är inte alltid enkelt eller möjligt att skilja det ena från det andra.

Svagheten i argumentation hos dem som kritiserat slöjbärandet är bland annat att de inte på ett övertygande sätt lyckats formulera vad den svenska delegationen borde ha gjort i stället. Skulle regeringen ha vägrat att åka till Iran överhuvudtaget? Själv tror jag sällan på isolering som politisk strategi och jag ser inte hur uteblivna besök skulle bidra till att stärka kvinnors ställning i Iran. Skulle Sverige sänt en delegation bestående endast av manliga representanter? Nej, det skulle väl i så fall bara förstärka bilden i Iran av att politik och affärer är manliga angelägenheter. Skulle de svenska kvinnliga delegaterna när de väl var på plats ha genomfört en manifestation och tagit av sig/vägrat bära slöjorna? Tja, kanske det. Men i så fall hade man brutit mot iransk lag, och frågan är om det hade varit gynnsamt för den goda saken. Jag är i alla fall inte övertygad om att en sådan manifestation hade underlättat för Sverige att bidra till demokrati och stärkande av kvinnors ställning i Iran.

Jag är nyfiken på om andra kvinnliga ledare från USA eller Europa hanterat sitautionen annorlunda. I så fall får ni gärna tipsa mig.

Frågan är svår. Jag tillhör dem som i slöjdebatten brukar ha som utgångspunkt att varje kvinna ska få klä sig som hon vill. Hur mycket "ville" de svenska kvinnliga delegaterna bära slöja och hur mycket anpassade de sig till den partiarkala maktordningen i Iran?

Dessa frågor hade förtjänat en nyanserad diskussion. I stället fick vi se Liberalernas partiledare Jan Björklund, samtidigt som han kritiserade den svenska regeringen, dela bilder på Twitter föreställandes Storbritanniens premiärminister Theresa May som utan slöja förde samtal med Irans premiärminister Hassan Rouhani. Det Jan Björklund - medvetet eller omedvetet - däremot undanhöll sina följare var att bilden på Theresa May och ayatollah Khameini var tagen i FN-byggnaden i New York och inte i Iran. I New York hade naturligtvis inte heller de svenska kvinnliga representanterna burit slöja.

Jan Björklund har heller inte - vad jag har sett - kommenterat bilderna på hans dåvarande regeringskollega biståndsminister Gunilla Carlsson (M) som 2012 bar slöja i samband med att hon besökte Somalia i syfte att utveckla det svenska biståndet till landet. Jan Björklunds selektiva kritik urholkar tyvärr hans trovärdighet i sakfrågan.

Foto: Maria Sjöqvist

Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran är mycket svår. Förtrycket tar sig brutala uttrycksformer. I sin årsrapport 2016 skrev Amnesty: Myndigheterna inskränkte kraftigt yttrandefriheten, föreningsfriheten och mötesfriheten, och grep och fängslade journalister, människorättsförsvarare, fackligt aktiva och andra oliktänkande på vaga och alltför generella anklagelser. Tortyr och andra former av misshandel av fångar var fortsatt vanligt och kunde utföras utan risk för efterräkningar (...) Kvinnor och medlemmar av etniska och religiösa minoriteter utsattes för omfattande diskriminering, både i lagstiftningen och i praktiken. Myndigheterna verkställde grymma bestraffningar, som berövande av synen, stympning och spöstraff. Domstolar avkunnade dödsdomar för en rad olika brott; många fångar, däribland minst fyra ungdomsbrottslingar, avrättades.

Hur vi bäst bekämpar förtrycket i Iran är en oerhört viktig fråga. Debatten om hur vi bäst går till väga bör föras i annan form än genom billig slagordspolitik.

Skall pengar till skolan betala Jan Björklunds lön?

I dag avslöjade Ekot att den just avgångna biståndsministern Gunilla Carlssons lön och hennes statssekreterares lön, under fyra års tid, betalades med biståndspengar. Sammantaget beräknas det handla om över 20 miljoner kronor som annars skulle ha använts till att bekämpa fattigdomen i världen. Enligt Ekot har det aldrig tidigare hänt att en ministerlön bekostas av biståndsbudgeten.

Det är utomordentligt märkligt att låta biståndspengar betala biståndsministerns lön. Det vore ju som att låta utbildningsminister Jan Björklunds lön betalas av pengar avsedda för utbildning och forskning. Eller att låta försvarsanslaget finansiera försvarsminister Karin Engströms lön.

Det finns heller inga andra ministrar, meddelar Ekot, vars löner betalas ur deras budgetanslag. I stället finansieras ministerlönerna genom regeringskansliets medel.

Men biståndsbudgeten särbehandlas. Varför nedgraderas just biståndet - pengar som skall gå till de allra mest fattiga och förtryckta - på detta sätt? Det är ett trixande med solidariteten på ett sätt som är ovärdigt en välfärdsstat som Sverige.

Trixandet med biståndspengarna bryter också mot det allmänna rättsmedvetandet. Jag har med glädje tagit del av alla de protester som från olika håll förts fram under dagen mot förfarandet. Jag kan inte tänka mig att de biståndspolitiska talespersonerna inom till exempel Kristdemokraterna eller Folkpartiet är särskilt glada över det som skett.

Det politiska ansvaret för att biståndspengar använts till att betala Gunilla Carlsson lön är departementschefen vid utrikesdepartementet, utrikesminister Carl Bildt. Hittills har han viftat bort kritiken med att andra länder också låter olika former av kostnader finansieras av biståndsmedel. Ja, och vilken slutsats bör vi i så fall dra av det? Sverige har alltid varit ett föregångsland i biståndspolitiken. Att använda andra länders eventuella tillkortakommanden som ett skäl för att själva urholka biståndet kan aldrig vara en rättfärdig politik.

Två överraskningar i Reinfeldts regeringsförklaring

Statsministerns uppläsande av sin regeringsförklaring är oftast en bedövande sömning tillställning. Här finns nästan inget utrymme för ideologisk glöd eller för politikens blod och eld. I stället blir det oftast en katalogaria där statsministern läser upp alla åtgärder regeringen vidtagit under det gångna året och pekar ut de åtgärder som skall vidtas under det kommande året (varav i princip alla är kända sedan tidigare). Riksdagsledamöterna har fullt sjå att inför TV-kamerorna kväva sina gäspningar i plenisalen.

Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring i dag var inget undantag. Men han bjöd i alla fall på två överraskningar.

För det första innehöll regeringsförklaringen något så ovanligt som en uppsträckning av oppositionen, om än i förtäckta ordalag. Reinfeldt är missnöjd med att de rödgröna partierna utnyttjar sin lagstiftade rätt till utskottsinitiativ på ett sätt som han menar bryter mot praxis och mot spelets idé. I det här fallet genom att oppositionen kan utnyttja utskottsinitiativ till att blockera enskilda förslag i regeringens budget. Regeringen har annars av hävd kunnat få igenom sin budget som en helhet, om inte oppositionen kunnat enas om ett gemensamt budgetförslag och få gehör för det i kammaren.

Reinfeldt förnekar inte oppositionens rätt att utnyttja den lagstiftade möjligheten till utskottsinitiativ. Men han tycker det är ett olämpligt trixande om de gör det. I regeringsdeklarationen sägs: Här i riksdagen har vi en tradition av förhandling, ärligt spel och samarbete. (...) Riksdagsarbetet och budgethanteringen bygger på lagar som stiftas i brett samförstånd men också på traditioner och praxis. Det är viktigt. Tillit och respekt betyder ofta lika mycket som stiftad lag. I grunden menar Reinfeldt att en vald regering måste få genomföra den politik som den valdes på - allt annat är ett svek mot väljarna. Oppositionens sätt att hantera utskottsinitiativen är enligt Reinfeldt ett trixande som riskerar att urholka det ömsesidiga förtroendet och tilliten, vilket i sin tur kan minska valdeltagandet och främja missnöjespartier.  

Piken är fin. Det är nog inte alla som ser den. Men glöm aldrig: Djävulen gömmer sig i detaljerna. Jag tycker det hade varit snyggare om Reinfeldt framfört sin kritik klart och tydligt. Nu framförs kritiken i förstucken form, och många undrar nog vad det egentligen var han syftade på. Så får man inte igång en bra diskussion om sakförhållandet.

Den andra överraskningen var regeringsombildningen. Jag är imponerad av att Fredrik Reinfeldt i vår transparenta och öppna tid lyckats hålla ombildningen hemlig hela vägen fram.

Biståndsminister Gunilla Carlsson avgår. Hennes ministertid har präglats av interna konflikter, dels med myndigheten Sida och dels med anställda på hennes eget departement. Avgången kommer därför inte oväntat.

Gunilla Carlsson ersätts av tidigare arbetsmarknadsministern Hillevi Engström. Det är ingen överdrift att påstå att alliansregeringen inte haft någon succé med just sina arbetsmarknadsministrar: Sven Otto Littorin - Tobias Billström - Hillevi Engström.

Ny arbetsmarknadsminister blir Elisabeth Svantesson. Nationalekonom (tror jag är bra) och en allmänt hög profil. Jag känner inte hennes politiska kompetens, men noterar att det inte tog många minuter innan hennes religiösa tillhörighet och förflutna dominerade twitterflödet. (Hon har en bakgrund i Livets Ord och i Ja till livet.) Och så finns det dem som säger att religion och politik inte skall blandas ihop. :)

Visst hör idrott och politik ihop!

I dag publicerar jag en artikel om idrott och politik på Expressens Debattsida. Artikeln baserar sig på mitt kapitel "Idrott och politik - en problematisk förbindelse" ur boken "Är idrott nyttigt?" (SISU idrottsböcker, red. Johan Hvenmark) som släpptes i dag. Boken presenterades på ett seminarium i Göteborg. Där deltog jag i en debatt med Gunilla Carlsson riksdagsledamot S, ordförande i riksdagens kulturutskott, Hampus Magnusson moderat politiker i kommunstyrelsen Göteborg och Lars Ranäng tidigare ordförande i Örgryte Fotboll AB.

Ett utdrag av artikeln återges nedan. Hela artikeln kan läsas här. En kortare intervju med mig i anknytning till seminariet återfinns här.

*

Länge upprepades mantrat "idrott och politik hör inte ihop" av ledande företrädare för svensk idrottsrörelse. Nu har de flesta insett att det inte finns några vattentäta skott mellan idrotten och politiken. Svenska fotbollförbundets kampanjer mot rasism är ett exempel på hur idrottsrörelsen agerar för att främja demokratiska och humanistiska värderingar.

Men på sina håll lever strutsmentaliteten kvar. Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund har nyligen väckt uppmärksamhet genom sina förnekanden att det på något sätt är problematiskt att spela hockey-VM i Vitryssland: Vi blandar aldrig hockey och politik. Vi tar aldrig ställning. (P1 Morgon 27/3)


Christer Englunds uttalanden påminner om slutet av 1960-talet. Det var en tid då ordföranden i Svenska Tennisförbundets tävlingskommitté Mats Hasselquist kunde vifta bort protesterna mot Sveriges Davis Cup-match i Båstad mot apartheidlandet Rhodesia - och kommentera frånvaron av svarta spelare i Rhodesias lag med att "Tennis är kanske en sport som inte ligger så bra till för negrer. Det är en sport som kräver massor av tålamod." (Aftonbladet 26/3, 1968) Bara sju år senare - när Sverige 1975 mötte juntans Chile i Davis Cup - var medvetenheten om den politiska problematiken betydligt större. Till och med Tage Erlander kom till Båstad för att delta i en politisk manifestation mot juntan inför matchen.

*

I mitt kapitel redovisar jag idrottsrörelsens och de politiska partiernas syn på relationen mellan idrott och politik. Såväl idrottsrörelsen som de politiska partierna betonar att idrotten skall värna jämlikhet och mänskliga rättigheter, förenings­demokrati, vara en folkrörelse mitt i samhället och bidra till ökad förståelse för andra kulturer. Men inte i något av de dokument jag gått igenom diskuteras hur idrottsrörelsen ska förhålla sig till förtryck och brott mot mänskliga rättigheter utanför den idrottsliga sfären. Frånvaron av intern debatt inom idrottsrörelsen i dessa frågor leder till en uppenbar valhänthet när verkligheten knackar på dörren.

Ett glädjande undantag finns. Folkpartiets idrottspolitiska program från 2008 ställer krav på idrottsrörelsen att ta ställning i politiska frågor - särskilt kring mänskliga rättigheter och demokrati. Idrotten måste "solidariskt stå upp för alla de människor runtom i världen" som förvägras demokrati och mänskliga rättigheter, heter det i Folkpartiets program. Partiet kritiserar Sveriges olympiska kommitté (SOK) för att inför OS i Peking lägga ansvaret för att stå upp för mänskliga rättigheter på den enskilde idrottsutövaren och därigenom ha visat att SOK "inte har nått den demokratiska mognad som kan krävas av en organisation som får direkt stöd från samhället".

Det är utmärkt att Folkpartiet öppnar luckorna för en sådan debatt och i förlängningen ett mer medvetet förhållningssätt till idrott och politik. Andra partier borde följa efter.
En kvalificerad debatt bidrar till att vi som medborgare framöver kanske slipper skämmas över uttalanden från centrala idrottsledare om att "vi blandar aldrig idrott och politik. Vi tar aldrig ställning."

Israels ockupationspolitik tar sig allt mer förskräckliga uttryck

I dag berättar Ekot att Israel på den ockuperade Västbanken sedan början av 2011 förstört över 60 EU-finansierade biståndsprojekt, som brunnar, solpaneler, jordbruksbyggnader och vattencisterner. Israel har därutöver beslutat att demolera ytterligare 110 EU-finansierade projekt, med motiveringen att projekten saknar bygglov. Samtliga projekt ligger i det s k Område C av Västbanken, där Israel har full kontroll och rutinmässigt avslår alla palestinska ansökningar om bygglov för infrastruktur. Enligt den israeliska fredsrörelsen Peace now beviljade Israel mellan 2001 och 2007 endast 91 byggnadstillstånd för palestinier i område C, under samma tid byggdes 10 000 bostäder i israeliska bosättningar.

Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson säger till Ekot att Israels agerande är oacceptabelt, för det händer gång på gång. Uppgifterna om de förstörda EU-projekten finns i en sammanställning som den kristna biståndsorganisationen Diakonia.varit med och tagit fram.

EU:s utrikesministrar har i dag starkt fördömt Israels agerande på de ockuperade områdena och sagt att den israeliska politiken utgör ett allvarligt hot mot en tvåstatslösning. Uttalandet är såvitt jag kan bedöma ett av de starkast formulerade från EU om den israeliska politiken någonsin. Israels utrikesdepartement avfärdar å sin sida kritiken som partial, biased and one sided depiction of realities on the ground.

Det är utmärkt att EU förmår tala klarspråk om den israeliska ockupationspolitiken. Men EU:s agerande får inte stanna vid ord. Jag tillhör dem som in i det sista varit restriktiv när det gäller sanktioner mot Israel och jag har alltid avfärdat paroller om en allmän bojkott av Israel som både orealistiska och kontraproduktiva. Men i takt med att Israel slentrianmässigt avfärdar all kritik som partisk och ensidig och att ockupationspolitiken alltmer försvårar möjligheterna att åstadkomma en tvåstatslösning funderar jag på om mina tidigare intagna ståndpunkter måste modifieras. Det finns en anständighetens gräns för vad omvärlden kan iaktta utan att agera. Israel och dess högerdominerade regering är på god väg att passera denna gräns.