Är du också blockad av Billström?

Tobias Billströms blocklista på Twitter har länge varit en snackis. I sociala medier har tillkännagivandet "Jag är också blockad av Billström" utvecklats till en folksport. Ordkombinationen "blockerad", "Billström" och "Twitter" får över 70 000 träffar på Google. Jag noterar att till och med tidigare riksdagsledamoten Richard Herrey (M) redan i september 2016 beklagade sig över att han var blockad av Billström. Men det kan förstås ha varit ett misstag.

Det är vanligt att toppolitiker oavsett politisk färg blockerar en stor mängd Twitterkonton. Med tanke på det hat och de hot som frodas i sociala medier, och inte så sällan från anonyma trollkonton, är det inte konstigt alls. 

Men i dag lyfte Tobias Billström blockerandet till en ny nivå. Han blockade både LO:s vice ordförande Therese Gouvelin och LO:s officiella twitterkonto. Oklart varför.

Uppdaterat kl 21.20. LO meddelar att det var ett missförstånd att deras officiella twitterkonto var blockat av Billström. Det var "bara" deras vice ordförande Therese Gouvelin som var blockad.

Billströms nya blocknivå gör det rimligt att problematisera ministrars twitterkonton ut ett demokratiperspektiv. Tobias Billström är en av regeringens flitigaste twittrare, och han innehar en av de tyngsta ministerposterna. Twitter är sedan länge en central plattform för politiker att presentera nya förslag och kommentera den politiska händelseutvecklingen. Billströms konto utgör inget undantag. Varje seriöst konto som blockeras av en makthavare innebär en ojämlik begränsning av samtalet. En del aktörer får tillgång till Billströms ministeruttalanden, andra utestängs. Och det är Billström själv som bestämmer vem som ska få tillgång till hans uttalanden.

Jag skulle gärna se en seriös diskussion om ministrars twitterkonton, och särskilt med röster från jurister, statsvetare och journalister. Vad innebär ministrars blockande för demokratin med avseende på politisk jämlikhet, öppenhet och möjlighet till ansvarsutkrävande? (Jag bortser då från anonyma konton samt konton som formulerar hat och hot.) Hur ska vi se på dessa kontons status? Formellt är de privata, men i praktiken är de semi-officiella. Borde ministrarnas blocklistor vara offentlig handling?

*

Och ja, jag är sedan flera år tillbaka också blockad av Billström. Jag har ingen aning om varför. Men det finns säkert goda skäl. 

Sveriges kryperi för Erdogan måste få ett slut

Det vi nu ser är en svensk undfallenhet som bidrar till att stärka Erdogans ställning i Turkiet och som legitimerar hans repressiva, auktoritära styre. Sveriges kryperi för Erdogan och Turkiet är inte bara osmakligt. Det skadar också Sveriges anseende.

I helgen vidtog utrikesminister Tobias Billström ytterligare åtgärder för att blidka Turkiets president Recep Tayyip Erdogan till att godkänna Sveriges Nato-ansökan. I Ekots lördagsintervju skärpte Billström tonen mot och tog avstånd från de kurdiska rörelserna PYD och YPG - samma kurdiska rörelser som länge varit Natos och USA:s allierade i kampen mot IS i Syrien. 

Turkiets ambassadör i Stockholm applåderade. I Finland väckte Billströms utspel oro, bland annat för att det kunde uppfattas som att Sverige gav efter för utpressning. Utspelet var heller inte förankrat med oppositionen eller i riksdagen. Kurdiska PYD kräver nu att Sverige tar hem de misstänkta IS-terrorister som är svenska medborgare och befinner sig i kurdkontrollerade läger i norra Syrien. Varför ska vi ta hand om Sveriges terrorister när man tar avstånd från en organisation som kämpar mot terrorismen och betalar dyrt? Då får Sverige stå för sina egna medborgare. Kom och hämta dem, säger Shiyar Ali från PYD till TV4.

Redan tidigare har Sverige, för att gå Erdogan till mötes, återupptagit vapenexporten till Turkiet. Vapenexporten återupptas trots ett överhängande hot att Turkiet kommer att attackera kurdiska områden i Syrien.

Tobias Billström envisas också med att beskriva Turkiet som en demokrati, med "fria val" och "folkvald regering". Påståendet är absurt. Som professorerna Åsa Wikforss och Staffan I Lindberg och Mårten Wikforss skriver i Aftonbladet: Det finns ingen vedertagen definition av demokrati enligt vilken Turkiet i dag kan anses vara en demokrati. Oss veterligen finns det heller inget demokratimått i världen som ger Turkiet demokratistatus. Flera demokrati-index placerar Ryssland och Turkiet i samma grupp med avseende på demokrati och medborgerliga rättigheter. Är Ryssland också en demokrati, enligt Billström? 

Sverige ska inte backa för Turkiet, lovade Liberalerna och Kristdemokraterna för några månader sedan. Jo tack. Det vi nu ser är en svensk undfallenhet som bidrar till att stärka Erdogans ställning i Turkiet och som legitimerar hans auktoritära, repressiva styre.

I stället för att krypa för Erdogan borde Sverige synliggöra för de övriga Nato-staterna att de måste sätta press på Turkiet att godkänna Sveriges Nato-ansökan. Givet det nu uppkomna läget ligger det i såväl USA:s som EU:s intresse att få ett snabbt slut på charaden och att Sveriges medlemsansökan godkänns. Dagens kryperi för Erdogan är inte bara osmakligt - det skadar också Sveriges anseende.

Värna asylrätten - säg nej till M:s förslag om ett tak för asylskydd i Sverige

Moderaterna vill att färre människor som befinner sig på flykt ska få skydd i Sverige. Ja, det är faktiskt sant. I en artikel i Aftonbladet i dag skriver partiets gruppledare i riksdagen Tobias Billström och partiets migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard att Sverige ska ha ett "volymmål" där högst 8 000 människor får möjlighet att söka asyl i Sverige. (De senaste 20 åren har Sverige inte varit i närheten av ett så lågt antal. I fjol tog Sverige emot drygt 21 000 asylsökande, vilket i sin tur var det lägsta antalet sedan 2005.)

Men det går inte för en enskild stat att sätta ett "tak" för hur många som ska få söka asyl i landet. Att få söka asyl är en mänsklig rättighet, såsom det anges till exempel i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna artikel 14 och som regleras i 1951 års Flyktingkonvention. Det internationella erkännandet av att förföljda människor har rätt till asyl är ett fantastiskt framsteg i mänsklighetens historia. Men formuleringen "värna asylrätten" lyser med sin frånvaro i moderaternas artikel.

Antalet människor som behöver söka asyl avgör av händelseutvecklingen i omvärlden. Därför blir ett i förväg bestämt "tak" inte realistiskt. Vi tänker oss att Moderaterna fick igenom sitt förslag om ett tak på högst 8 000 asylsökande på ett år. Men asylpolitiken ska ju fungera även när det inte är vackert väder. Om vi tänker oss att Ryssland som ett led i en framtida konflikt beslöt sig för att ockupera Finland och motståndskamp bröt ut så skulle ju ett stort antal finländare ta sig till Sverige och ansöka om asyl. Skulle Sverige då vägra ta emot dem med argumentet att "taket" redan är nått? Tanken faller på sin egen orimlighet. (Ja, som någon påpekat så kan ju finländare bosätta sig i Sverige utan att söka asyl - exemplet ska läsas principiellt.)

I dag befinner sig över 70 miljoner människor i världen på flykt. Jag påminner gärna om vad 16 av landets mest framstående och respekterade folkrättsexperter skrev på DN Debatt för en tid sedan. Jag hoppas särskilt att många moderater väljer att läsa texten.

Kan vi med trovärdighet fortsätta att ställa krav på andras respekt för folkrätt och internationellt samarbete om vi själva ifrågasätter allmänt accepterade principer? Kan vi förvänta oss att Libanon välkomnar 1 miljon syriska flyktingar och Pakistan 2,9 miljoner från Afghanistan om vi själva sätter ett ”tak”? Och vad ska vi nordbor, världens mest välmående folk, säga till fattiga Uganda, med nära 1 miljon flyktingar, när vi stänger våra gränser?

Respekten för flyktingkonventionen är inte bara en fråga om trovärdighet i internationellt samarbete och efterlevnad av internationella avtal, utan också om grundläggande mänsklig värdighet och hur vi vill att våra samhällen ska se ut. Svenska riksdagspartier bör nu reagera och stå upp för flyktingkonventionen och flyktingars rättigheter.

Ulf Kristersson tar itu med Hanif Bali. Eller?

Uppdaterat 21/8 kl 21.40. Hanif Bali har i kväll på sin Facebook-sida bett Carl Bildt om ursäkt (inte i sak, men för att han i sina formuleringar brustit i takt och fingertoppskänsla). Dessutom accepterar Hanif Bali att han måste lämna sina uppdrag som suppleant i arbetsmarknadsutskottet och i EU-nämnden.

Problemet för Hanif Bali är att han inte har någon annan plattform än sociala medier. Antalet personkryss på honom i riksdagsvalet 2018 var betydligt färre än vad många hade förväntat sig, givent hans enorma genomslag på Facebook och Twitter. Om Hanif Bali tonar ner sin retorik på sociala medier och slutar förolämpa och kränka sina politiska meningsmotståndare löper han risken att bli politiskt ointressant. Om han fortsätter som tidigare med sin retorik löper han i stället risken att uteslutas ur partiet alternativt att han uppmanas att lämna sin riksdagsplats. Damned if you do, damned if you don't.

*

Bättre sent än aldrig. I dag tycks Ulf Kristersson till sist ha tröttnat på den moderate riksdagsledamoten Hanif Balis agerande i sociala medier, särskilt på Twitter. Kristersson har instruerat partisekreterare Gunnar Strömmer och riksdagsgruppens gruppledare Tobias Billström att  omedelbart kalla in Hanif Bali för ett mycket allvarligt samtal. Droppen som fick bägaren att flöda över var Hanif Balis nedlåtande uttalanden om moderaternas förre partiledare och tillika utrikesminister Carl Bildt, bland annat har Hanif Bali kallat Bildt för "Erdoganist".

Det är bra att Ulf Kristersson till sist agerar, även om det är en ödets ironi att det är först när en moderat politiker angrips som Ulf Kristersson visar handlingskraft. Eller som Lars Ströman skriver i Nerikes Allehanda: Men det är tydligen skillnad på folk och fä. För när Hanif Bali (...) går till angrepp mot en busschaufför som – helt enligt reglerna - bad en bön under sin rast – ja då är det helt okej för den moderata partiledningen. (...) Är du busschaufför så får du tåla både det ena och det andra. Men är du före detta utrikesminister, så kan du räkna med att partiledningen rycker ut mot en riksdagsledamot som är vårdslös med sanningen.

(OK - för ett år sedan fick Bali lämna partistyrelsen och ta en paus från Twitter efter att ha publicerat en mejlkonversation mellan UD och en journalist om en intervju med en ukrainsk människorättsaktivist. Mejlväxlingen hade begärts ut av den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag.)

Ulf Kristersson har flera gånger fått äta upp sitt uttalande om att han vill vara "den vuxne i rummet", efterson han accepterat att moderata riksdagsledamöter i sociala medier uppvisat ett beteende som varit allt annat än vuxet. Nu får vi se vad som händer. I skrivande stund kommer medieuppgifter om att Bali tvingas lämna sina suppleantplatser i arbetsmarknadsutskotten och i EU-nämnden.

Men Hanif Balis maktbas är inte knutet till dessa uppdrag. Hanif Bali har visst stöd i den moderata riksdagsgruppen. Ulf Kristerssons problem att hålla samman sitt parti är större än Hanif Balis agerande. Nu får vi ett prov på Ulf Kristerssons ledarförmåga och på hans egen ställning i Moderaterna.

Mycket jämnt opinionsläge i dagens Sifo. Vad hinner hända före valet?

I dag är det 30 dagar kvar till valet. Opinionsläget mellan de båda blocken är jämnt. I dagens mätning från Sifo får de rödgröna partierna 40.6 procent av väljarstödet, allianspartierna får 39.9 procent.

Valrörelsen går nu in i sitt intensiva slutskede. Men hur mycket kan egentligen hände i opinionen de sista veckorna före valet? Statsvetarprofessor Henrik Ekengren Oscarsson reder i en text på bloggen Politologerna förtjänstfullt ut saken.

Svenska väljare har över tid blivit alltmer rörliga och bestämmer sitt partival allt senare i valrörelsen. Men samtidigt är det så att andelen väljare som sista månaden före ett val förflyttar sig över blockgränsen är relativt liten. Det innebär att de största förflyttningarna inom väljarkåren de närmaste veckorna sannolikt sker inom, och inte mellan, respektive block.

Därför blir de kommande opinionsmätningarna viktiga. Det en hyggligt stor sannolikhet att dessa mätningar sammantaget redovisar styrkeförhållanden mellan de båda blocken som kommer att ligga ganska nära valresultatet.

Samtidigt är styrkeförhållandena mellan blocken möjligen något mindre intressant än vanligt. Sverigedemokraterna har vuxit fram som en slags "tredje block" i svensk politik. Kristdemokraterna löper risk att trilla ur riksdagen. Och är allianspartierna verkligen fortfarande att betrakta som ett "block"?

Sprickan mellan Centerpartiet/Liberalerna och Moderaterna tycks växa sig större. I en intervju i Dagens industri betonar moderaternas gruppledare Tobias Billström att han vill föra samtal med Sverigedemokraterna för att säkra att Alliansen ska kunna regera Sverige även om de rödgröna partierna blir större, samt att Alliansen kan behöva luta sig mot Sverigedemokraterna för att få stöd för sin politik. Centerpartiet rasar över Tobias Billströms uttalanden. Till Aftonbladet säger Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson att Billströms besked avviker från det Moderaterna tidigare har gett, och att Centerpartiet inte kan tänka sig ett sådant arrangemang. (På sin Facebook-sida modifierar Tobias Billström senare sina uttalanden.)


Stämningsläget mellan allianspartierna verkar vara lite si så där just nu. Och den för regeringsfrågan så viktiga frågan kvarstår: Kommer Centerpartiet (och Liberalerna) om de rödgröna blir störst att släppa fram en moderat enpartiregering som är helt beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd? Den frågan kommer att förfölja Centerpartiet och Liberalerna ända fram till valdagen.

Tobias Billströms märkliga påstående att SD saknar grundläggande värderingar

I en uppmärksammad artikel i Aftonbladet avråder moderaternas gruppledare i riksdagen Tobias Billström väljarna från att rösta på Sverigedemokraterna, eftersom det är "ett parti utan grundläggande värderingar". Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Sverigedemokraterna - ett parti utan grundläggande värderingar?!

Det är ju just Sverigedemokraternas nationalkonservativa grundläggande värderingar som gjort partiet till en sådan polariserande kraft i svensk politik. Jag tycker partiets värderingar är vedervärdiga och gör allt vad som står i min makt för att motarbeta dem. Men det råder inget tvivel om att Sverigedemokraterna är ett parti med värderingar, starka sådana.

Sverigedemokraternas opinionsmässiga framgångar under mandatperioden kan sannolikt delvis förklaras av att partiet hållit fast vid sina grundläggande värderingar och formulerat en värderingsdriven politik. Därigenom har partiet också aktivt bidragit till att sätta den politiska agendan, i stället för att ängsligt försöka följa den.

Jag vet naturligtvis inte om Tobias Billström på fullt allvar anser att Sverigedemokraterna är ett parti "utan grundläggande värderingar". Kanske handlar det bara om en illa vald formulering, eller ett redaktionellt misstag. Min erfarenhet är att politiker - oavsett färg - faktiskt menar det de säger. I vilket fall torde syftet med artikeln vara att skrämma potentiella SD-väljare med att Sverigedemokraterna genom sin påstådda värderingslöshet skulle släppa fram en ny socialdemokratiskt ledd regering i stället för en moderatledd regering.

Det går naturligtvis inte att utesluta att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna i en viss situation skulle välja att släppa fram Stefan Löfven i stället för Ulf Kristersson som regeringsbildare, eller rösta på en S-budget i stället för en alliansbudget. Men ett sådant beslut behöver ju inte bero på en värderingslöshet, utan i stället på att Sverigedemokraterna i just den situationen gör bedömningen att Socialdemokraterna för en politik som ligger minst lika nära Sverigedemokraternas grundläggande värderingar som allianspolitiken gör.

Visst kan Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna också agera opportunistiskt och i syfte att förbättra sin strategiska position i riksdagen eller inför väljarna göra avsteg från den politik partiet egentligen förespråkar. Men därav följer inte att partiet saknar grundläggande värderingar.

Almedalen: En Allians i skriande behov av ledarskap

Uppdaterat söndag 1 juli kl 19.35. Jag har förstås helt motsatt uppfattning är Ulf Kristersson i avgörande politiska frågor. Men jag vill ändå säga att jag uppskattade tonaliteten i hans debut som talare i Almedalen. Han ägnade stort utrymme i inledningen av sig tal åt att fördöma hat och hot i den politiska debatten. Tonen var oftast lågmäld och resonerande - angreppen på regeringen få och sällan raljanta.

I regeringsfrågan formulerade Ulf Kristersson några - ganska luftiga - villkor för att bilda regering (typ hållbar ekonomisk politik, utrikes- och säkerhetspolitik och migrationspolitik). Han markerade starkt och förtjänstfullt mot Sverigedemokraterna, men inte på ett sätt som tillförde något nytt i regeringsfrågan. De svårigheter som jag skisserar nedan kvarstår.

*

Så rullar Almedalsveckan igång igen. I dag är det Moderaternas dag. Kl 19.00 talar Ulf Kristersson i Almedalen och han gör det som ledare för en svårt sargad allians.

Allianspartierna är djupt splittrade i två av valets allra viktigaste frågor - migrationspolitiken och regeringsfrågan. Kristdemokraterna och Moderaterna vill ha en betydligt stramare migrationspolitik än Centerpartiet och Liberalerna. Kristdemokraterna och Moderaterna vill försöka bilda en alliansregering även om allianspartierna blir mindre än de rödgröna partierna i valet. Centerpartiet och Liberalerna säger bestämt nej till detta, eftersom de inte vill sätta sig i en regering som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd.

(Nu är det förstås fullt möjligt - en del skulle säga troligt - att Kristdemokraterna om ett par månader trillar ur riksdagen, men i alla fall.)

Till denna splittring i viktiga valfrågor kommer de senaste dagarnas debacle i frågan om att ge Sverigedemokraterna ordförandeposter i riksdagsutskotten, Moderaterna och Kristdemokraterna sa ja, Centerpartiet och Liberalerna sa möjligen först ja, och möjligen sedan nej (med motiveringen att Socialdemokraterna inte ville).

Debaclet har inte bara inneburit en minskad trovärdighet för Centerpartiet och Liberalerna i fråga om att fortsätta hålla dörren stängd till Sverigedemokraterna. Debaclet har också skapat djup missämja såväl mellan som inom allianspartierna. Jag är väldigt kritisk till Moderaternas gruppledares (Tobias Billström, U. B) presentation av den här överenskommelsen, kommenterade Liberalernas partiledare Jan Björklund. Expressen redovisar utdrag ur diskussionen i slutna Facebook-grupper där ledande företrädare för Kristdemokraterna argumenterar för att spräcka Alliansen och gå till val som enskilda partier. På sin Facebook-sida skriver förre KD-ledaren Göran Hägglunds stabschef Johan Ingerö rent ut: Min prognos är att detta inte är reparerbart. Om en borgerlig regering kan bildas så är det bra, men det är inte längre meningsfullt för de fyra att gå till val tillsammans. Även inom Centerpartiet och Liberalerna höjs röster för att släppa samarbetet med Moderaterna och Kristdemokraterna, samtidigt som det vädras missnöje över hur det egna ledarskapet hanterat frågan.

I en intervju i Godmorgon, Sverige i P1 i morse försökte Ulf Kristersson tona ned frågan om ordförandeposter i riksdagsutskotten genom att reducera det till en fråga om "matematik" (det vill säga att ordförandeposterna borde fördelas efter någon form av proportionalitet utifrån valresultatet). Men så är det naturligtvis inte. Sprängkraft har sin grund i att frågan handlar om ideologi, inte om matematik. Efter förra valet valde allianspartierna av ideologiska skäl - inte matematiska - att utestänga Sverigedemokraterna från de viktiga ordförandeposterna. Nu hade allianspartierna ändrat inställning - och den ofrånkomliga frågan (som de inte lyckades besvara) blev ju varför partierna ändrat inställning. Matematiken var ju densamma som efter valet 2014. Varför var de ideologiska argumenten inte längre lika viktiga?

Alliansen är i skriande behov av ett starkt och förtroendegivande ledarskap. Fredrik Reinfeldt lyckade på sin tid fylla den rollen. Ingen av hans efterträdare har hittills visat sig vuxen uppgiften. Tiden börjar nu rinna ut för Ulf Kristersson att bevisa motsatsen.

Ulf Kristerssons logik (?) om Alliansen och flyktingpolitiken

Jag blir inte klok på Alliansens logik i flyktingpolitiken. När Centerpartiet berättade att partiet tänkte stödja det rödgröna lagförslaget om att ge unga ensamkommande en ny chans att stanna i Sverige fick Annie Lööf ta emot en skur av skarp kritik från sina allianskamrater. Kritiken riktade inte bara in sig på ställningstagandet i sig, utan också på att Centerpartiet valt att gå sin egen väg i frågan. Detta är självklart också olyckligt för Alliansen. Det är inget att hymla om, sade moderaternas partiledare Ulf Kristersson. Moderaternas gruppledare i riksdagen Tobias Billström fyllde på: Det är klart att det påverkar trovärdigheten i Alliansen.

Men samtidigt som Moderaterna rasar över att Centerpartiet valde att gå sin egen väg så vill Ulf Kristersson själv gärna se en uppgörelse mellan Moderaterna och Socialdemokraterna om flyktingpolitiken, utan att en sådan överenskommelse först förankrats i Alliansen. Det finns sakliga förutsättningar för S och M att göra upp om detta, säger Ulf Kristersson till Dagens Nyheter.

Ulf Kristersson tycker således att det är OK att Moderaterna gör upp med S om hela flyktingpolitiken. Men han tycker inte det är OK att Centerpartiet ger sitt stöd åt ett enda enskilt rödgrönt lagförslag om flyktingpolitiken. Logiken, någon?

Annie Lööf skräder inte orden när hon kommenterar Ulf Kristerssons utspel. Till Sydsvenskan säger hon: Moderaterna kan inte köra sitt eget race. I så fall lämnar man den alliansregering man varit med och bildat.

Jag varken hoppas eller tror på en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna i invandringsfrågan före valet. Invandringspolitiken bör behandlas som vilken annan politisk sakfråga som helst. Här finns ideologiska och sakpolitiska skiljelinjer mellan partierna, och dessa skiljelinjer bör synliggöras för väljarna inför valet. Här finns också, vilket statsvetaren Andreas Johansson Heinö betonar - stora skiljelinjer inom respektive parti. Dessa skiljelinjer kan inte trollas bort genom en järnaxel mellan S och M.

Fyra frågor som avgör Hanif Balis politiska framtid

Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali har hamnat i blåsväder sedan han på Twitter publicerat en mejlväxling mellan journalisten Patrik Oksanen och Utrikesdepartementet. Mejlväxlingen fick Bali tillgång till via Chang Frick, grundare av den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag. Säkerhetspolitiska bedömare misstänker att Ryssland varit inblandat i saken, i syfte att misskreditera Patrik Oksanen som i sin journalistiska gärning varit öppet kritisk mot den ryska politiken gentemot t ex Ukraina och Krim. Gruppledaren för Moderaterna i riksdagen Tobias Billström kallar Hanif Balis agerande för "ytterst omdömeslöst".

Hyser Moderaterna och dess partiledare Ulf Kristersson fortsatt politiskt förtroende för Hanif Bali? Det är en öppen fråga. Partiet har tillsatt en "intern utredning" för att försöka bringa klarhet i vad som har hänt.

I skrivande stund är det fyra frågor som måste besvaras på ett tillfredsställande sätt för att den moderata partiledningen kan kunna ha fortsatt politiskt förtroende för Hanif Bali:

1.) Varför talade Hanif Bali inte sanning om hur han fick tag i mejlväxlingen mellan Patrik Oksanen och Utrikesdepartementet? Inledningsvis uppger Bali att han fått den "från en bekant". Till Dagens Nyheter uppger Hanif Bali senare att han hittat mejlväxlingen på nätet: "Jag såg mejlen i flödet, sparade ner dem och lade upp dem nån timme senare." Och i dag skriver Hanif Bali i stället på sin Facebooksida att han fått den genom Chang Frick, grundare av den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag. Det är klart att ett sådant slirande urholkar Hanif Balis trovärdighet.

2.) Vilken relation har Hanif Bali till Chang Frick och den högerpopulistiska - av många uppfattad som Rysslands- och Putinvänliga - sajten Nyheter Idag? Varför sänder Chang Frick dessa länkar just till Hanif Bali? Varför döljer Hanif Bali inledningsvis var de kommer ifrån? Dessa frågor måste redas ut och kunna ges tillfredsställande svar om inte Hanif Balis förtroende ska skadas varaktigt.

3. Vad ville Hanif Bali uppnå med att lägga ut mejlkonversationen på nätet? Patrik Oksanen är en respekterad liberal ledarredaktör som blivit hårt ansatt för sina kritiska artiklar om Vladimir Putin och om rysk utrikespolitik (särskilt med avseende på Ukraina och Krim). Undrade inte Hanif Bali varför Chang Frick sände honom dessa mejlkonversationer? Undrade Hanif Bali inte över Chang Fricks och Nyheter Idag intentioner i denna fråga överhuvudtaget?

4. Hur ska Ulf Kristersson kunna motivera ett fortsatt politiskt förtroende för Hanif Bali? Ulf Kristersson har tidigare fått kritik från olika politiska håll för att han inte velat agera mot Hanif Balis många kontroversiella uttalanden på nätet. Om Ulf Kristersson duckar även denna gång riskerar han att uppfattas som en svag ledare som inte förmår ta tag i problemen och styra sitt parti.

Hanif Bali försöker i dag på sin Facebooksida förklara hur det hela har gått till och kommenterar de misstag han har  begått. Det hedrar honom. Men frågan stannar knappast där. De fyra frågor jag lyft ovan kommer att behöva tillfredsställande svar för att Hanif Balis politiska plattform inte ska varaktigt urholkas.

Kan Ulf Kristersson rädda Moderaterna?

I dag presenterade Moderaternas nyvalde partiledare Ulf Kristersson en ommöblering av partitoppen. Elisabeth Svantesson blir ny ekonomisk-politisk talesperson. Tidigare integrationsministern och nu förste vice talman Tobias Billström blir Moderaternas gruppledare i riksdagen. Gunnar Strömmer blir ny partisekreterare.

Jag är nyfiken på Gunnar Strömmer i denna roll. År 2008 anmälde han FRA-lagen till Europadomstolen för att pröva om den klarade Europakonventionens krav på skydd för den personliga integriteten och för enskilda som blivit övervakade att få sina fall rättsligt prövade. En sådan sund skepsis till övervakningsmaskineriet ligger en bra bit från dagens auktoritära moderata lag och ordning-politik. För att uttrycka det milt.

Kommer då Ulf Kristersson och hans nya team att kunna föra Moderaterna ur krisen och få partiet att börja stiga i opinionen igen? Ja, oddsen borde i alla fall vara någorlunda goda. Sverige och svensk politik behöver ett riktigt, traditionellt högerparti som fångar upp de väljare som hyser sådana värderingar. Det senaste decenniet har Sverigedemokraterna kunnat ta över delar av den funktion som blev över när Nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldt tog steg mot mitten i det politiska rummet.

Moderaternas eventuella framgångar kan gå ut över Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna ligger cementerat under fyraprocentsspärren och om Moderaterna går till höger igen är det svårt att se vart Kristdemokraterna ska ta vägen. Och om Moderaterna går till höger och flyktingfrågan blivit mindre akut kan vi undra vad väljarna alls ska ha Sverigedemokraterna till?

Moderaternas återtåg högerut skulle också öka den politiska splittringen inom det vi ibland fortfarande kallar för Alliansen. Det var framväxten av Nya Moderaterna som möjliggjorde Alliansen och dess framgångar. Nu hackar allianspartierna betänkligt. I den dagsfärska opinionsmätningen från Demoskop får Socialdemokraterna sitt bästa resultat på flera år med 32.1 procent. Sverigedemokraterna får sitt sämsta resultat på flera år med 15.2 procent. Sammantaget leder de rödgröna partierna nu med 6.4 enheter.

*

En sak gör mig glad med Ulf Kristersson. I sitt installationstal betonade han hopp och tillit, och kritiserade gnälligheten i den politiska debatten: Det politiska samtalsklimatet plågas av gnällighet, ängslighet och stingslighet. Jag kommer inte tveka att säga till när Stefan Löfven har fel. Men jag kommer inte ifrågasätta hans heder och hans uppsåt. Jag kommer inte söka min motståndares sämsta argument, utan hans bästa. Politiken måste ta kloka människors frågor på allvar. Den måste inte vara tråkig, men den måste vara seriös. Nu behövs det helt enkelt några vuxna i rummet.

Jag har länge varit orolig över tonläget i den politiska debatten, där arrogans och förlöjliganden göder populism. Så låt oss ta Ulf Kristerssons maning på allvar. Det finns en del att göra. I alla partier.

Om svenska elevers simkunnighet och Tobias Billströms mytbildning

Uppdatering måndag 21 juli kl 18.55 finns längst ned i posten.

Tidigare i veckan föreslog Socialdemokraternas utbildningspolitiske talesperson Ibrahim Baylan att det borde bli obligatoriskt för alla kommuner att erbjuda högstadieelever kurser i simning i samband med att vårterminen tar slut. Bakgrunden till förslaget är att många elever i Sverige inte kan simma när de går ut högstadiet.

I Svenska Dagbladet i dag utnyttjar tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl lite oväntat Ibrahim Baylans förslag till att försöka ärerädda alliansregeringens migrationsminister Tobias Billström. I mars i år påstod nämligen Tobias Billström att det fanns skolklasser i Malmö där upp till 25 procent av eleverna var "undantagna" från simundervisning av religiösa eller kulturella skäl. Billström menade att skolan måste bli bättre på att "orka ta konflikten" med utlandsfödda föräldrar. Problemet var bara att Billström inte hade några belägg för sina påståenden. I en kritisk granskning kunde tidningen Sydsvenskan endast identifiera två elever som var undantagna från simundervisningen av religiösa eller kulturella skäl. Två flickor i hela Malmö blev i Billströms värld att "så många som 25 procent av eleverna" i en del klasser i Malmö var undantagna från simundervisningen. Billström fick efter Sydsvenskans avslöjande ta emot hård kritik från flera håll för att han spred felaktiga myter om att svenska skolor särbehandlade barn utifrån religiös tillhörighet.


Nu menar Lifvendahl att Ibrahim Baylans förslag om obligatorisk simundervisning på något sätt skulle ge Tobias Billström rätt och att Billströms kritiker (däribland undertecknad) nu borde ha "dåligt samvete" och fundera över vilka drivkrafter som legat bakom "de överdrivna reaktionerna".

Men debatten i mars i år handlade ju inte alls om svenska högstadieelevers simkunnighet. Debatten handlade om att Tobias Billström felaktigt påstod att svenska skolor gjorde särskilda undantag och särbehandlade barn till utlandsfödda föräldrar, utifrån religiös tillhörighet. Tobias Billström gjorde sig till tolk för en identitetspolitik, där religiös identitet blev en förklaring till bristande simkunnighet och där frågan om simundervisning blev ett argument i integrationspolitiken.

Ibrahim Baylans förslag utgår inte från en identitetspolitik utan från en generell jämlikhetspolitik. Simkunnighet blir då inte en integrationsfråga utan en rättvisefråga, eftersom simkunnigheten är lägst i socioekonomiskt svaga områden.

Billströms uttalanden spred en felaktig bild av att svensk skola genom medvetna särskilda "undantag" särbehandlade barn till utlandsfödda föräldrar och därigenom undandrog dessa barn möjligheten att lära sig simma. För spridandet av denna felaktiga bild fick Billström välförtjänt kritik, och den kritiken kvarstår. Baylans förslag utgår i stället från behovet att stärka simkunnigheten överhuvudtaget, och särkskilt i områden som är ekonomiskt svaga. Det är ett förslag som förtjänar uppskattning.

*

Uppdaterat måndag 21 juli kl 18.55. I ett svar till min text ovan tillstår Tove Lifvendahl att Tobias Billströms uttalande var "olyckligt", men att alla vi som kritiserade Billström borde ha varit mer överseende. I stället för att kritisera Billströms felaktiga påstående borde vi ha uppskattat att ministern bekymrade sig över elevernas bristande simkunnighet.

Det är bra att Tove Lifvendahl anser att Billströms uttalande var olyckligt. Men i sin strävan att försvara Billström ger Lifvendahl en rosenskimrande, och därmed också vilseledande, bild av den intervju i Svenska Dagbladet där han framförde sitt felaktiga påstående. Det var inte så att Billström i största allmänhet konstaterat att simkunnigheten bland unga på sina håll var oroväckande låg och diskuterade olika sätt att göra något åt det. I stället var det så att Billström använde sitt felaktiga påstående som ett argument för att skollagstiftningen borde bli "ännu tuffare", han efterlyste en ”mycket, mycket restriktiv” hållning samt argumenterade för att skolorna borde "skärpa tonen" gentemot föräldrarna. Genom att på felaktig grund anklaga skolledningar i Malmö för att särbehandla elever utifrån religiös tillhörighet blev Billström - medvetet eller omedvetet - en del av en grumlig diskurs på ett sätt som han borde ha hållit sig för god för. Därav kritiken.

Tove Lifvendahl vill nu att vi "går vidare från debatten om ministerns ordval" och i stället "väger de olika politiska förslag som framkommer kring detta på ett nyktert sätt". Gärna det. Men det var ju faktiskt Tove Lifvendahl själv som återupptog denna debatt om Tobias Billströms ordval genom att ägna hela sin söndagskrönika i Svenska Dagbladet i söndags åt just debatten om Tobias Billström och hans uttalande i mars månad och inte åt Ibrahim Baylans just framförda politiska förslag om förbättrad simundervisning.

Tobias Billström tveksamma uttalande om simundervisningen i svenska skolor

Jag vet inte hur många elever i svenska skolor som är undantagna från simundervisning. Men jag vet att om jag skulle uttala mig om saken skulle jag vara extremt noga med att se till att faktauppgifterna stämde och att jag hade ett gediget källmaterial att utgå ifrån. Annars är risken stor att jag genom att ge en felaktig bild bidrog till att förstärka fördomar som florerar om att muslimska barn av föräldrar och skola förvägras rätten till simundervisning.

Därför är det utomordentligt allvarligt om migrationsminister Tobias Billström spridit felaktiga uppgifter om att muslimska barn i massomfattning undantas från simundervisningen i svenska skolor. I en intervju i Svenska Dagbladet den 26 mars i år påstod Billström att det finns klasser i Malmö där så många som 25 procent av eleverna är undantagna från simundervisning. Men i dag kan Sydsvenskan i Malmö visa att Billströms påstående inte stämmer. Tidningen skickade ut en enkät till alla rektorer i Malmö och frågade om någon av deras elever var undantagna från simundervisningen och i så fall varför. Samtliga skolor utom en besvarade enkäten och av alla dessa skolor var det endast en (1) som angav att de hade elever - två flickor - som var undantagna från simundervisningen av religiösa eller kulturella skäl. Två flickor i hela Malmö. Det blir i Billströms värld att "så många som 25 procent av eleverna" i en del klasser i Malmö är undantagna från simundervisningen.

Visst kan det vara så att en del rektorer mörkade och valde att inte svara sanningsenligt på frågorna i enkäten. Det kan också vara så att en del gymnastiklärare låter en del elever "slippa" simundervisningen utan att informera skolans rektor. Men i så fall kvarstår frågan vad Billström har för belägg för sina påståenden.

Det verkar inte som att Billström har några belägg alls. I ett brev till Svenska Dagbladet medger han att uppgiften om att 25 procent är undantagna från simundervisning inte bygger på någon officiell statistik. I stället hänvisar han svepande till en arbetsgrupp inom Moderaterna som "under ett år gjort studiebesök på skolor, arrangerat kunskapsseminarier och lyssnat till sakkunniga”.

Miljöpartiets talesperson i migrationspolitiska frågor Mehmet Kaplan påminner om en undersökning av Skolinspektionen från 2010 som visade att på 172 skolor var det endast två procent av eleverna som helt eller delvis var befriade från simundervisningen. Kaplan tillägger att på på Rosengårdskolan i Malmö och Rinkebyskolan i Stockholm har inga elever beviljats undantag och han ser därför Billströms uttalanden som "ett hån mot alla de lärare och skolledare som arbetar framgångsrikt med integration".

Det är inte första gången som Tobias Billström uttalar sig på ett sätt som är vanhedrande för en migrationsminister. Han har till exempel tecknat människor som flyr från krig och förtryck i termer av "volymer" och han har försökt göra en poäng av flyktinggömmares hårfärg och färg på ögonen.

Tobias Billström måste antingen be om ursäkt eller presentera belägg för sina påståenden. I annat fall har hans trovärdighet som migrationsminister urholkats så grovt att han nu definitivt blir en belastning för regeringen.

Två överraskningar i Reinfeldts regeringsförklaring

Statsministerns uppläsande av sin regeringsförklaring är oftast en bedövande sömning tillställning. Här finns nästan inget utrymme för ideologisk glöd eller för politikens blod och eld. I stället blir det oftast en katalogaria där statsministern läser upp alla åtgärder regeringen vidtagit under det gångna året och pekar ut de åtgärder som skall vidtas under det kommande året (varav i princip alla är kända sedan tidigare). Riksdagsledamöterna har fullt sjå att inför TV-kamerorna kväva sina gäspningar i plenisalen.

Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring i dag var inget undantag. Men han bjöd i alla fall på två överraskningar.

För det första innehöll regeringsförklaringen något så ovanligt som en uppsträckning av oppositionen, om än i förtäckta ordalag. Reinfeldt är missnöjd med att de rödgröna partierna utnyttjar sin lagstiftade rätt till utskottsinitiativ på ett sätt som han menar bryter mot praxis och mot spelets idé. I det här fallet genom att oppositionen kan utnyttja utskottsinitiativ till att blockera enskilda förslag i regeringens budget. Regeringen har annars av hävd kunnat få igenom sin budget som en helhet, om inte oppositionen kunnat enas om ett gemensamt budgetförslag och få gehör för det i kammaren.

Reinfeldt förnekar inte oppositionens rätt att utnyttja den lagstiftade möjligheten till utskottsinitiativ. Men han tycker det är ett olämpligt trixande om de gör det. I regeringsdeklarationen sägs: Här i riksdagen har vi en tradition av förhandling, ärligt spel och samarbete. (...) Riksdagsarbetet och budgethanteringen bygger på lagar som stiftas i brett samförstånd men också på traditioner och praxis. Det är viktigt. Tillit och respekt betyder ofta lika mycket som stiftad lag. I grunden menar Reinfeldt att en vald regering måste få genomföra den politik som den valdes på - allt annat är ett svek mot väljarna. Oppositionens sätt att hantera utskottsinitiativen är enligt Reinfeldt ett trixande som riskerar att urholka det ömsesidiga förtroendet och tilliten, vilket i sin tur kan minska valdeltagandet och främja missnöjespartier.  

Piken är fin. Det är nog inte alla som ser den. Men glöm aldrig: Djävulen gömmer sig i detaljerna. Jag tycker det hade varit snyggare om Reinfeldt framfört sin kritik klart och tydligt. Nu framförs kritiken i förstucken form, och många undrar nog vad det egentligen var han syftade på. Så får man inte igång en bra diskussion om sakförhållandet.

Den andra överraskningen var regeringsombildningen. Jag är imponerad av att Fredrik Reinfeldt i vår transparenta och öppna tid lyckats hålla ombildningen hemlig hela vägen fram.

Biståndsminister Gunilla Carlsson avgår. Hennes ministertid har präglats av interna konflikter, dels med myndigheten Sida och dels med anställda på hennes eget departement. Avgången kommer därför inte oväntat.

Gunilla Carlsson ersätts av tidigare arbetsmarknadsministern Hillevi Engström. Det är ingen överdrift att påstå att alliansregeringen inte haft någon succé med just sina arbetsmarknadsministrar: Sven Otto Littorin - Tobias Billström - Hillevi Engström.

Ny arbetsmarknadsminister blir Elisabeth Svantesson. Nationalekonom (tror jag är bra) och en allmänt hög profil. Jag känner inte hennes politiska kompetens, men noterar att det inte tog många minuter innan hennes religiösa tillhörighet och förflutna dominerade twitterflödet. (Hon har en bakgrund i Livets Ord och i Ja till livet.) Och så finns det dem som säger att religion och politik inte skall blandas ihop. :)

Tobias Billström och hans olyckliga utspel

Migrationsminister Tobias Billströms uttalande om att invandringen till Sverige behöver minska har rönt stor uppmärksamhet och mött stark kritik även inifrån regeringsalliansen. Moderata Ungdomsförbundet (MUF) rasar och menar genom sin förbundsordförande Erik Bengtzboe att Billström ger en syn på ett framtida stängt Sverige som inte stämmer överens med varken de direktiv som arbetsgruppen har fått från partistyrelsen eller den syn vi har på ett framtida öppet och tolerant Sverige. Gladast är Sverigedemokraterna som menar att Moderaterna nu kopierar deras politik.

Själv är jag djupt kritisk mot Billströms utspel. Moderaterna blir nu det enda riksdagsparti som vid sidan av Sverigedemokraterna argumenterar för att invandringen måste minska. I SVT Agenda i söndags formulerade sig Billström på ett sätt där enskilda människoliv och människoöden doldes i tekniska beskrivningar av "volymer" och "flöden" i migrationspolitiken. Retoriken riskerar att bidra till avhumanisering. Volymvärde i stället för människovärde.

Mest upprörd är jag över ett uttalande av Moderaternas partisekreterare Kent Persson. I Dagens Opinion förklarar Kent Persson Sverigedemokraternas framgångar med att partiet "pekat på problem" som "ingen annan har resonerat om". Genom att ansluta sig till Sverigedemokraternas problembeskrivning och påstå att "ingen annan" än det partiet uppmärksammat problemen i integrationspolitiken stärker Kent Persson Sverigedemokraternas position i den politiska debatten. Påståendet är dessutom inte sant. Den integrationspolitiska debatten är sedan länge starkt fokuserad på just problem och inte på möjligheter.

Kent Perssons uttalande är märkligt. Jag hoppas uppriktigt att han är felciterad eller att han uttryckt sig på ett sätt som han egentligen inte menar.

Jag noterar också att jag och Andreas Johansson Heinö gör skilda tolkningar av innebörden i Tobias Billströms utspel.

Wikileaks: Bildts och Billströms vägran att förstå vår tids politiska villkor

Carl Bildts och Tobias Billströms vägran att kommentera uppgifter att de anfört svensk främlingsfientlighet och irakiska flyktingars låga utbildningsnivå som argument för en restriktiv flyktingpolitik mot irakier har mött stark kritik. Liberala ungdomsförbundet (LUF) kräver genom sin ordförande Adam Cwejman att Tobias Billström avgår, eftersom "förtroendet är förbrukat". På Youtube har klipp där Tobias Billström i en intervju med SVT hela 18 gånger upprepar att han inte tänker kommentera uppgifterna redan visats tiotusentals gånger.

Kritiken har dels rört Bildts och Billströms felaktiga sakuppgifter (irakiska flyktingar är inte särskilt lågutbildade och den svenska främlingsfientligheten minskar sedan början av 1990-talet kontinuerligt), dels att de vägrat kommentera sakuppgifterna överhuvudtaget med motiveringen att uppgifterna avslöjats av Wikileaks och kommer från "tredje part". Det är ett utomordentligt märkligt argument. Om Wikileaks funnits under andra världskriget och offentliggjort material som avslöjade Förintelsen, skulle Billström då också vägrat kommentera med motiveringen att uppgifterna kom från "tredje part"?

Bildt och Billström visar med sina fåfänga försök att tiga ihjäl frågan att de inte är med sin tid. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Allt är offentligt, som Moderaternas dåvarande partisekreterare Per Schlingmann uttryckte det på ett seminarium i Almedalen för något år sedan. Öppenheten är en ny verklighet som de politiska partierna och andra samhällsaktörer har att förhålla sig till. Att då likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsas att världen där utanför inte finns är inte en ändamålsenlig strategi. Tobias Billström har också redan tvingats retirera från sina 18 förnekanden och antyder nu att hans ståndpunkter återgivits på ett felaktigt sätt i de amerikanska diplomaternas rapportering.

Tobias Billström har säkert lärt sig en läxa i sina fåfänga försök att vägra kommentera innehållet i utläckt material. Men Carl Bildt då? Har han verkligen inte förstått vilka villkor som kännetecknar politiken i vår öppna tid?

Det är sant att Carl Bildt var en föregångspolitiker genom att tidigt ta plats i Bloggosfären och han finns sedan någon månad också på Twitter. Men Carl Bildt använder i huvudsak sin blogg och sitt Twitterkonto som en anslagstavla elle som en talartribun och inte som en mötesplats. Han interagerar sällan eller aldrig med andra aktörer på nätet. Han svarar inte på kommentarer på sin blogg, han retweetar inga tweets och han på samtalar inte - som t ex Göran Hägglund eller Gudrun Schyman gör - med andra twittrare. Hans inlägg blir därför oftast kungörelser i stället för inslag i en dialog.

Både Carl Bildt och Tobias Billström har politikerkostymer väl glacerade med teflon och de lär säkert reda ut den här affären också. Men deras trovärdighet har åtminstone tillfälligt tagit skada av deras fåfänga och omoderna försök att inte kommentera de påståenden som genom Wikileaks nu blivit offentliga.

Jag kommenterar turerna i denna kombinerade Bildt- och Billströmaffär för bl a TV4.