Europa får inte ge efter för Trumps attacker på demokrati och folkrätt

Nato är en försvarsallians i djup kris. Den överlägset största och mäktigaste medlemsstaten i alliansen - USA - är inte längre allierad med de övriga medlemmarna i alliansen. Donald Trump har bestämt sig för att gå sin egen väg och inte samordna USA:s säkerhetspolitik med övriga medlemsstater. 

Donald Trump tror inte på allianser eller förpliktigande samarbeten - han vill värna USA:s och sina egna möjligheter till maximal handlingsfrihet utan att behöva förankra beslut med andra stater. Därigenom har vi nu en helt ny säkerhetspolitisk verklighet som Sverige och övriga medlemsstater i Nato har att förhålla sig till.

I den svenska debatten hörs stråk av att Sverige och övriga europeiska stater nu måste skärpa sig för att visa Donald Trump att man är en värdig samarbetspartner. Det är en i grunden felaktig analys. Donald Trump är inte intresserad av Europa som en "värdig" samarbetspartner. Donald Trump vill att USA går sin egen väg, och inte låter sig sinkas av andra stater som har en annan syn på frågor som till exempel demokrati, folkrätt, mänskliga rättigheter och frihandel.

Europa måste i ställa mejsla fram sin egen väg. Den transatlantiska länken är - åtminstone tillfälligt - bruten. Det är möjligt att den går att smida om på nytt om Donald Trumps presidentperiod skulle bli väldigt kort, eller om de demokratiska institutionerna i USA mobiliserar för att begränsa Trumps handlingsutrymme. Men i dag finns inga tecken på ett sådant motstånd.

Europas väg måste vara att stärka de demokratiska institutionerna, främja en demokratisk utveckling i världen och stärka folkrättens ställning. Här ingår också ett ännu starkare stöd till Ukraina. Utan en stark ställning för demokratin och dess institutioner kommer Europa att stå sig slätt i den internationella maktkampen. 

Diktaturer som Kina, Ryssland och Iran kommer förstås att göra sitt bästa för att försvaga den europeiska demokratin. Men hotet kommer också inifrån - i form av de politiska krafter som uttrycker uppskattning för Trumps linje och hans politiska retorik. Som till exempel när Jimmie Åkesson i gårdagens SVT Agenda triumfatoriskt beskrev den amerikanske vicepresidenten JD Vances bisarra tal vid säkerhetskonferensen i München som "befriande" och som "något vi i Europa behövde höra". När populistiska högerradikala partier får politisk makt försvagas demokratin. Det vilar ett tungt ansvar på de traditionella högerpartierna i Europa att motarbeta en sådan utveckling.

Starkt symbolvärde när SD får lägga fram migrationsförslag tillsammans med L, KD och M

Ett liberalt partis första samarbete med ett främlingsfientligt parti blev alltså om migration. Låt det sjunka in. 

Så skrev Elina Jansson (MP), pressekreterare på kulturdepartementet på Twitter tidigare i dag. Bakgrunden är att Liberalerna, Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna i dag presenterar ett gemensamt förslag om migrationspolitiken. 

Elina Jansson har en poäng i den starka symbolpolitiska betydelsen av förslaget. Sakfrågorna i förslaget handlar om att ytterligare begränsa innebörden av humanitära skäl som grund för uppehållstillstånd och att försvåra familjeåterförening. I dessa frågor har de fyra partierna redan tidigare samma åsikt. Nyheten ligger i att de nu i organiserad form går fram tillsammans och i riksdagen försöker få igenom ett så kallat utskottsinitiativ. Försöket kommer av allt att döma att misslyckas. De fyra partierna utgör en riksdagsminoritet, och Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet kommer tillsammans att rösta nej.

Sverigedemokraterna jublar. Genom det gemensamma förslaget bidrar inte bara Moderaterna och Kristdemokraterna utan nu också Liberalerna till att göra det tidigare paria-partiet rumsrent. Det är en stor seger för Jimmie Åkesson att nu också Liberalerna bidrar till denna rentvättning. 

Och Sverigedemokraternas aptit växer medan de äter. I omedelbar anslutning till  pressmeddelandet om samarbetet beskrev Jimmie Åkesson på Aftonbladets debattsida initiativet som "en historisk händelse i svensk politik", men betonade också att de gemensamma förslagen inte var tillräckliga. Lagstiftningen måste, menade Åkesson, "göras om från grunden", en möjlighet som Sverigedemokraterna ska arbeta för med en ny regering på plats efter valet 2022.

I samma artikel skriver Jimmie Åkesson att "förnuftets röst" i invandringsfrågan aldrig tidigare varit så tydligt och brett representerad av "en så pass samspelt konservativ opposition."

En så pass samspelt konservativ opposition. Man kan undra vad Liberalernas kvarvarande sympatisörer och vad de medlemmar som ville gå en annan väg än Nyamko Sabuni i denna fråga säger om den formuleringen. 

Det finns inte längre några trovärdiga gränser för hur långt Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna är villiga att gå när det gäller samarbete med Sverigedemokraterna. Jag tänker osökt på en text av Bertolt Brecht (av en händelse från 1939): Stora män skriver icke-angreppspakter. Lille man, skriv ditt testamente.

Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen

Sverigedemokraterna är ett barn av den nynazistiska rörelsen, och rasismen har följt partiet under hela dess existens. Länge rådde det enighet mellan de rödgröna och de borgerliga partierna om Sverigedemokraternas koppling till rasismen. Till exempel så tvekade Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra inte att karaktärisera Sverigedemokraterna som rasistiskt: De skyller alla Sveriges problem på invandring. Då är det ett rasistiskt parti, då ställer man grupper mot varandra och sätter etiketter på andra människor.

Men Moderaternas nuvarande partiledare Ulf Kristersson delar inte Anna Kinberg Batras uppfattning. I varje fall vill han inte beskriva Sverigedemokraterna som rasistiskt. Till Expressen säger han i stället: Nej, jag har slutat med sånt där. Jag tror vi får lägga av med såna där etiketter. Att bara kasta glåpord på varandra. Bakgrunden till diskussionen var bland annat att Jonas Sjöstedt i söndagens partiledardebatt i SVT Agenda sagt att Sverigedemokraterna är ett parti som har rasism som affärsidé.

 Begreppet "rasism" är mångtydigt och samtidigt politiskt laddat. Läser jag Sverigedemokraternas partiprogram är det inte självklart att definiera programmet i sig som rasistiskt, utan snarare som nationalkonservativt, främlingsfientligt och populistiskt. Däremot finns det så mycket rasism inom Sverigedemokraterna och bland partiets förtroendevalda att jag tycker formuleringen "ett parti impregnerat av rasism" på ett tydligt sätt gestaltar fenomenet. Som journalisten Niklas Orrenius tidigare skrivit i Dagens Nyheter: Jag har bevakat SD i över femton år, och sett en ström av ständigt nya människofientliga uttalanden. Ibland har de lett till uteslutningar – ibland har partiledningen sett mellan fingrarna (särskilt gällande personer högre upp i partihierarkin).

I en text från 2018 noterade jag på en  enda dag tre nya avslöjanden om Sverigedemokraterna och rasismen. Expressen berättade om riksdagskandidaten och Jimmie Åkessons medarbetare Mikael Bystedt som under flera år anonymt och systematiskt spridit hat mot muslimer, kallat araber för "jordens avskum" och lyft fram fördelar med rassegregeringen i USA. I Aftonbladet avslöjades hur Sverigedemokraternas ordförande i Perstorp Lars Nilsson berömt den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsens (NMR) arbete och erbjudit dem sina tjänster. Dagens ETC visade hur flera ledande SD-politiker ingår i ett hemligt nätverk, lett av högerextremisten och en av grundarna av Nationaldemokraterna Tor Paulsson. Och allt detta på en enda dag. Se gärna också Expos fortlöpande granskning av rasismen inom Sverigedemokraterna.

Så, ja - Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism. Varje försök att normalisera partiet blir därför i praktiken också ett led i normaliserandet av rasismen. Jag önskar att Ulf Kristersson höll sig för god för att bli en del av en sådan process.

Partiernas formpoäng inför kvällens debatt i SVT Agenda

I kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda - den första i det nya politiska landskapet efter Januariavtalet. Vilken form håller de enskilda politiska partierna? I min bedömning nedan poängsätter jag respektive partis form på en skala från 0 till 10 poäng, där 0 poäng är usel form och 10 poäng är utmärkt form.

Socialdemokraterna - 4 poäng. Valet 2018 blev en framgång för Socialdemokraterna i det att den borgerliga alliansen splittrades, Stefan Löfven fick fortsatt förtroende som statsminister och Sverigedemokraterna utestängdes från inflytande över regeringspolitiken. Men nu betalar partiet ett pris i form av genomförande av de delar av Januariavtalet som går stick i stäv med socialdemokratisk politik, som till exempel uppluckring av arbetsrätten. Januariavtalet kanske inte splittrar partiet, men demobiliserar grupper av medlemmar och sympatisörer.

Miljöpartiet - 3 poäng. I opinionsmätningarna ligger Miljöpartiet klart under resultatet från EU-valet 2014, men klart över valresultatet från i höstas. I EU-valet kommer klimathotet och frågor om hållbar utveckling att få en framskjuten roll, och partiet har i Per Bolund ett spritt nytt språkrör. Formen är svårbedömd, men kan vara uppåtgående.

Vänsterpartiet - 6 poäng. Hur mycket väljarstöd kan Vänsterpartiet vinna när Socialdemokraterna genom Januariavtalet gått mot mitten? Det vet vi förstås inte. Partiet går ganska bra i opinionsmätningarna, och genom att vara utestängt från politiskt inflytande över regeringspolitiken kan man koncentrera sig på att opponera. Samtidigt finns det en diskrepans mellan Jonas Sjöstedts tuffa retorik och vad en del uppfattar som partiets förmåga att leverera politisk förändring. Många medlemmar hade hoppats på ett än starkare opinionsstöd.

Centerpartiet - 5 poäng. Centerpartiet har under de senaste veckorna befunnit sig i medieskugga, vilket kanske inte varit helt fel inför den stundande EU-valkampanjen. Partiet har stabiliserat sig i opinionen och Annie Lööfs ledarskap är fortfarande internt oomtvistat. En stabil femma.

Liberalerna - 1 poäng. Liberalernas kris har stötts och blötts under flera månader. Ett uselt valresultat, en splittrat parti med en avgående partiledare och ett opinionsläge oceaner ifrån partiets förväntningar inför stundande EU-val. Skälet till att partiet får en etta i stället för en nolla är att Liberalerna brukar gå starkt i EU-val och det är möjligt att Jan Björklunds stundande debatter med Jimmie Åkesson kan ge en liten ytterligare skjuts i valkampanjen.

Kristdemokraterna - 8 poäng. Inga moln syns än på Ebba Busch Thors himmel. Partiet går fortsatt bra i opinionsmätningarna och profiterar på Moderaternas otydlighet och svaghet. Ett frågetecken för hur Sara Skyttedal som toppnamn kommer att tas emot av borgerliga väljare i allmänhet.

Moderaterna - 2 poäng. Finns det någon botten för Moderaternas ras? Det finns det förstås, men ingen vet var. De senaste veckornas fokusering på Erik Bengtzboes och Elisabeth Svantessons sätt att hantera sina boenden har varit förödande för partiets trovärdighet i en av partiets profilfrågor - kampen mot bidragsfusk. Ulf Kristersson har fullt sjå med att hålla ihop sitt parti, och hans sätt att fylla den rollen sker genom en kontinuerlig otydlighet. En tröst för moderata tigerhjärtan är att partiet i EU-valet 2014 endast fick 13.6 procent av väljarstödet. Så lågt kan väl partiet knappast få i EU-valet denna gång. Eller?

Sverigedemokraterna - 6 poäng. Trots att partiet gick fram kraftigt i valet 2018 blev många Sverigedemokrater besvikna - de hade hoppats på ännu större framgångar och att man kanske till och med skulle lyckas bli Sveriges största parti. Så blev det inte. I stället förlorade partiet genom Januariavtalet sin vågmästarställning i riksdagen, och därmed reducerade möjligheter till politiskt inflytande. Partiet har heller inte varaktigt vuxit i opinionen sedan 2015. Däremot kan Liberalernas och Jan Björklunds ja till en gemensam debatturné bidra till den normalisering av Sverigedemokraterna som partiet länge eftersträvat.

Väl mött i tv-soffan!

Snart kan Jimmie Åkesson mantalskriva sig i tv-studion?

De senaste dagarna har jag haft en känsla av att Sverigedemokraterna bosatt sig i Sveriges Televisions nyhetsprogram, en känsla som kulminerade vid Jimmie Åkessons deltagande både i söndagens SVT Agenda och måndagens SVT Aktuellt. I SVT Agenda fick Jimmie Åkesson dessutom tala ganska fritt - han behandlades mer som en politisk kommentator än som en partiledare som utsätts för kritisk granskning.

Kommer vi att få se Jimmie Åkesson allt oftare i tv-rutan framöver? Ja, det är inte omöjligt. Det beror framför allt på den politiska dagordningen. Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet innebär en blocköverskridande överenskommelse i många av de viktiga fördelningsfrågorna, de frågor vi förknippar med konflikten mellan vänster och höger i svensk politik.

Det kan bli så att överenskommelsen leder till att dessa vänster-högerfrågor hamnar längre ner på den politiska dagordningen, och att andra frågor - de vi i stället förknippar med den så kallade GAL/TAN-dimensionen - kommer att dominera debatten. I så fall går vi mot en tid där vi återigen fokuserar på brott och straff, migration, asyl, främlingsfientlighet, livsstilar, identitetsfrågor, muslimska böneutrop och kulturminister Amanda Linds frisyr. Och varje gång dessa frågor ska diskuteras kan ni vara säkra på att SVT Aktuellt ser till att Jimmie Åkesson finns i studion.

Jag hoppas att Vänsterpartiet i opposition lyckas åstadkomma en politisk nerv i fördelningsfrågorna och jämlikhetsfrågorna så att dessa får en central plats i debatten. Och att Moderaterna och Kristdemokraterna håller kvar Sverigedemokraterna ute i den politiska kylan och i stället själva står för oppositionen från höger.

Sverige behöver en tydlig vänster-högerkonflikt, det är fortfarande vänster-högerdimensionen som strukturerar vårt partisystem. Men vänster-högerkonflikten uttrycksformer är under förändring. Och Vänstra Stranden har rätt när hon skriver: Vi har nu fått en regering vars grund utgörs av en tillräcklig samsyn på vänster-högerskalan, men dock främst av en nödvändig samsyn på den kulturella skiljelinjen GAL-TAN. Konfliktstrukturen i det svenska samhället är under förändring, och partisystemet försöker anpassa sig.

Jag hoppas också att Sveriges Television inte ligger på latsidan i sitt arbete med att ständigt fundera över tolkningen av den så kallade Demokratiparagrafen (radio- och tv-lagens femte kapitels första paragraf) som stadgar att programverksamheten ska: präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.” Något säger mig att den diskussionen kommer att bli väldigt viktig under de kommande åren.

Blir valet 2018 ett sjukvårdsval?

I söndagens SVT Agenda utbröt en intensiv debatt (för att uttrycka det milt) mellan socialminister Annika Strandhäll (S) och finanslandstingsrådet i Stockholm Irene Svenonius (M) angående haveriet på Nya Karolinska. På nätet övertrumfade respektive sidas spinndoktorer varandra i anklagelser om vem som avbröt vem mest och med tolkningar av vad debatten egentligen handlade, eller borde handla, om.

Man kan tycka vad man vill om SVT Agenda-formatets förmåga att hantera den här typen av debatter (och det har jag gjort). Men inslaget synliggjorde med all önskvärd tydlighet den politiska sprängkraft som sjukvårdsfrågan i dag inrymmer. Mitt i alla diskussioner om brott och straff och om migration - har valet 2018 förutsättningar att bli ett sjukvårdsval? Och vilka är i så fall de politiskt relevanta skiljelinjerna?

Svensk sjukvård håller i flera avseenden världsklass. I som så många andra frågor hamnar Sverige i topp när det gäller internationella rankingar även av sjukvårdens kvalitet. Men att vi tillhör de bästa i världen betyder förstås inte att det saknas problem - långt därifrån. Svensk sjukvård har problem med avseende på bland annat personalbrist, köer, tillgänglighet och jämlikhet. Ett fragmentiserat sjukvårdssystem gör det svårare för patienter att orientera sig, och multipatienter funderar ofta över om den ena sjukvårdshanden alltid verkligen vet vad den andra gör.

Vilka är då de politiska skiljelinjerna? Delvis handlar det förstås om resurser. Hur mycket pengar ska det offentliga satsa på sjukvården, och hur ska dessa sjukvårdssatsningar prioriteras i förhållande till till exempel skattesänkningar? Men sjukvårdens problem handlar inte bara om resurser. Det handlar bland annat också om offentligt versus privat och om sättet att organisera sjukvården.

Sjukvårdsfrågorna ligger högt på väljarnas dagordning. De politiska partierna som i frågor om migration och lag och ordning talar sig varma för att lyssna på väljarna borde kanske göra det i sjukvårdsfrågorna också.

Varför lämnade SVT Agenda tittarna i sticket i debatten mellan Annika Strandhäll och Jimmie Åkesson?

I söndagens SVT Agenda debatterade socialminister Annika Strandhäll med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson om vem som satsade mest på vården. Debatten blev stundom hätsk, och båda parter anklagade varandra för att fara med osanning. För en tittare var det i princip omöjligt att avgöra vem som hade rätt.

Nu har den digitala publicisten KIT gjort en ambitiös och pedagogisk faktakoll om vem som låg närmast sanningen. Granskningen visar att Jimmie Åkesson visserligen talar sanning när han säger att Sverigedemokraterna i sitt budgetförslag satsar 11 miljarder mer än regeringen direkt på vården. Men granskningen visar också att Sverigedemokraterna drar ner det allmänna stödet till landstingen i en omfattning som drabbar sjukvårdsverksamheten med ett minus på 24 miljarder. Då 24 miljarder minus 11 miljarder är lika med 13 miljarder, blir det exakt den summa som Annika Strandhäll hävdade att Sverigedemokraterna skulle minska stödet till vården med.

Jimmie Åkesson hade således rätt i att Sverigedemokraterna jämfört med regeringen ville öka det direkta stödet till vården med 11 miljarder kronor. Men Annika Strandhäll hade rätt i att Sverigedemokraternas budgetförslag sammantaget innebär att vården får ett minskat stöd på 13 miljarder kronor. Svårare än så var det inte.

Varför gjorde då redaktionen för SVT Agenda inte själva denna faktakoll redan i förväg? Att frågan kom upp i debatten kan ju knappast ha kommit som en överraskning. Nu förföll debatten i stället till en klassisk "He says, she says", där programledaren Anders Holmberg inte hade viljan eller förmågan att bringa klarhet. I stället utbrast han lätt förtvivlat: Det blir omöjligt för tittarna att få någon reda i de här siffrorna.

I det konstaterande hade Anders Holmberg naturligtvis rätt. Men varför hade inte Agenda-redaktionen gjort grundjobbet för att på ett lika enkelt och pedagogiskt sätt som KIT kunna förklara för tittarna vari skillnaderna bestod? Det hade varit att ta ett redaktionellt och journalistiskt ansvar. Nu lämnades tittarnas i stället i sticket med en bild där politikerna bara kastade siffror på varandra.

Jag är uppriktigt nyfiken på varför Agenda-redaktionen var så oförberedd. Hade man verkligen trott att frågan inte skulle komma upp i debatten? Var de siffror som Åkesson och Strandhäll förde fram okända för redaktionen? Menar redaktionen att det finns flera sätt att räkna, och att de beräkningar KIT gjort skulle vara partiska? Eller - hemska tanke - är redaktionen så fokuserad på polarisering och debatt att frågor om förståelsen och att bringa klarhet sätts på undantag?

Om läsarna har några andra idéer om varför det blev som det blev tar jag gärna del av dem.

Hur ska det gå i partiledardebatten i kväll?

Uppdaterat söndag kl 22.25. Några intryck från kvällens debatt.

1. Jag tyckte den inledande duellen mellan Ulf Kristersson och Stefan Löfven var bäst. Sakpolitik, inget slängande eller tjafsande, två tydliga alternativ. Båda tycktes respektera varandra. Lovar gott inför valrörelsen.

2. Regeringsfrågans frånvaro. Det var faktiskt skönt att följa en debatt utan att regeringsfrågan lyftes (mer än mot slutet, när Jimmie Åkesson uppvaktade Ebba Busch Thor i samband med sjukvårdsdebatten). Vi lär få mer än nog av regeringsfrågan i de kommande debatterna.

3. Ulf Kristersson tenderade att försvinna i debatten, efter den starka inledningen. Han kom in lite då och då, men utan att det han sa fick fäste.

4. Kvällens bästa replik kom från Annie Lööf: ”Jimmie Åkesson. du säger att brottsligheten är importerad, men ta en titt i din egen riksdagsgrupp.”

5. Kvällens starkaste ögonblick: När Jonas Sjöstedt uppmanade Jimmie Åkesson att se 17-åriga Fatemeh Khavari (som satt i publiken) i ögonen och be om ursäkt för att hans gruppledare i riksdagen beljugit henne offentligt och framställt henne som ett terroristhot. Jimmie Åkesson avstod.

*

 
Kl 20.00 är det dags för höstens första partiledardebatt.i SVT Agenda. Nedan följer några korta noteringar kring ingångsvärdena för varje enskilt parti.

Vänsterpartiet fick bra utdelning för sina förslag i regeringens budget. I väljaropinionen har partiet stabiliserat sig på en bit över valresultatet 2014. Problemet för Vänsterpartiet är hur man nu ska gå vidare. Få bedömare tror att Vänsterpartiet kommer att ingå i en regering efter valet 2018, även om partiet skulle göra ett riktigt bra val. Är Vänsterpartiet tillfreds med sin ständiga roll som stödparti från vänster till en socialdemokratiskt ledd regering? Om inte, hur ska partiet kunna ändra spelplanen så att en plats i regeringen blir möjlig?

Miljöpartiet har visserligen lyckats få stopp på raset i opinionen, men det finns än så länge inga starka tecken på en återhämtning. Partiet får inrikta sig på sina kärnfrågor, och arbeta för att dessa frågor ska ha en hyggligt bra plats på den politiska dagordningen inför valet 2018. Och hur tänker Miljöpartiet hantera flyktingfrågan? Miljöpartiet har tappat mängder av förtroende hos sina egna väljare i den frågan, och nu är man oense med sin regeringspartner Socialdemokraterna om huruvida de ensamkommande ungdomarna från Afghanistan ska få stanna i Sverige. Hur långt vågar och kan Miljöpartiet driva det kravet?

Socialdemokraterna är inne i en bra period. Sveriges ekonomi går jättebra, och den rödgröna regeringen har just levererat en rekordbudget. Väljarnas förtroende för Stefan Löfven har vuxit, inte minst för hans sätt att hantera it-skandalen på Transportstyrelsen. Spelbolagen har nu Stefan Löfven som favorit till att bli statsminister efter valet 2018. Socialdemokraternas problem är att de politiska framgångarna hittills inte följts av ett genombrott i väljaropinionen. Visst, de rödgröna har ett litet övertag på allianspartierna. Men väldigt få väljare tar just nu steget över blockgränsen. Socialdemokraterna måste öka sitt opinionsstöd ytterligare något för att med någorlunda trygghet kunna gå in i valrörelsen 2018.

Liberalerna har sedan länge fastnat i ett opinionsläge i närheten av partiets urusla valresultat 2014 på 5.4 procent Partiets mest färgstarka representant, Birgitta Ohlsson, förlorade partiledarstriden till Jan Björklund och lämnar nu politiken.  Frågan är hur den frihetliga delen av Liberalerna hanterar hennes nederlag. Knyter de näven i fickan och fortsätter kämpa, eller demobiliseras de politiskt och kanske till och med börjar snegla på Centerpartiet?

Centerpartiet befinner sig i ett läge där framgångsvågen i opinionen från i våras visar tecken på att mattas av. Partiet har smitt en solid ideologisk grund och profilerar sig framgångsrikt i frågor kring landsbygd, (små)företagsamhet och hållbar utveckling. Annie Lööfs ställning är ohotad och partiet kan parasitera på avhoppade liberaler från Moderaterna, och kanske även från Kristdemokraterna och Liberalerna. Men hur långt till höger kan partiet gå utan att riskera att tappa mittenväljare över blockgränsen, och/eller försvåra ett eventuellt regeringssamarbete med Socialdemokraterna efter valet 2018?

Kristdemokraterna har sedan länge parkerat sig under fyraprocentsgränsen. Ebba Busch Thor genomförde som nytillträdd partiledare en hastig högersväng. När Moderaterna nu gör samma sak är det svårt att se vilken plats det ska finnas kvar för Kristdemokraterna. Partiet har sedan länge haft svårt att utmejsla profilfrågor. Nu satsar man på äldre och på sjukvård. Vi får väl se hur det går.

Moderaterna befinner sig fortfarande i en djup kris, och de första opinionsmätningarna efter Ulf Kristerssons tillträde tyder inte på någon snabb partiledareffekt. Partiet är splittrat och dess opinionsläge katastrofalt. Ulf Kristerssons viktigaste uppgift blir att samla ihop sitt parti och undvika ett fortsatt fritt fall i opinionsmätningarna. Jag tror han har hyggliga förutsättningar att nå båda dessa mål. Hur långt det sedan räcker är en öppen fråga. Relationen till Sverigedemokraterna och regeringsfrågan kommer att hemsöka honom och Moderaterna hela vägen fram till valet 2018, och kanske en bra bit därefter också.

Sverigedemokraterna står sedan två år tillbaka still i opinionen. De senaste mätningarna har pekat mera nedåt än uppåt. Invandringsfrågan är inte längre lika het (den är till exempel inte ett eget ämne i Agenda-debatten i kväll) och partiet har utomordentligt svårt att skrubba sig rent från nazism och rasism. Partiets gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson är polisanmäld för förtal, och riksdagsledamoten Hanna Wigh lämnar partiet, i protest mot att partiledningen tystar ner anklagelser om sexuella trakasserier. Nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) blir mer en påminnelse om Sverigedemokraternas nazistiska förflutna än en möjlighet för Sverigedemokraterna att normaliseras.

Det är nästan ett år kvar till valet. Kvällens partiledardebatt kommer knappast att påverka valutgången. Men det blir spännande att se hur Ulf Kristersson lyckas positionera sig, om Sverigedemokraternas utanförskap manifesteras ytterligare och om Stefan Löfven lyckas växla in sin rekordbudget även i framgångar i debatten.

Mikael Odenberg och partiledarfrågan i Moderaterna

Jag blir allt mer förtjust i Mikael Odenberg. Inte i hans åsikter. Ideologiskt och politiskt står vi väldigt långt ifrån varandra. Men jag uppskattar hans attityd till politiken.

Det är väl rimligt att man får veta vilka kandidater som finns och vad de står för, skrev han på sin Facebook-sida i samband med att han berättade att han svarar ja om han av valberedningen får frågan om han är villig att ställa upp som ny partiledare för Moderaterna. Ja, det vore ju egentligen en självklarhet att medlemmarna fick veta vilka kandidater som är beredda att åta sig ett uppdrag och var de står i de centrala politiska sakfrågorna. Men så är det tyvärr ofta inte i svensk politik. Jag uppskattar därför både att Odenberg träder fram som kandidat och att han ger besked om var han står i regeringsfrågan.

Mikael Odenberg driver tesen att om Alliansen blir mindre än de rödgröna i valet 2018 så vill han prioritera samarbete över blockgränsen i stället för samarbete med Sverigedemokraterna. Oavsett vad man tycker skulle det vara intressant att få höra var till exempel Ulf Kristersson eller Elisabeth Svantesson står i den frågan. Jag är rädd att de moderata partimedlemmarna får vänta förgäves på ett sådant besked. Jag hoppas att jag får fel.

Den som vill se en moderat uppvisning i konsten att inte svara på frågan men låtsas att man gör det kan titta in i söndagens SVT Agenda (ca 15 minuter in i programmet), där programledaren Camilla Kvartoft pressade ordföranden för Moderaterna Stockholms stad Joakim Larsson och ordföranden för Moderaterna i Västra Götaland Johnny Magnusson med den knivskarpa frågan Men om Alliansen blir mindre än de rödgröna, tycker du då ändå att Alliansen ska bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Svaren var inte lika knivskarpa, om man säger så.

Skulle då Mikael Odenberg bli en bra partiledare för Moderaterna? Det är inte säkert alls. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti, och frågan är om Mikael Odenberg har förutsättningarna att göra det.

(Jag noterar att jag redan för tio år sedan, i september 2007, skrev att Mikael Odenberg visade civilkurage när han under uppseendeväckande former avgick som försvarsminister. Så det är ingen ny förälskelse från min sida.)

I dagsläget får väl Ulf Kristersson stå som klar favorit till att bli ny partiledare för Moderaterna. Om han nu vill. Ulf Kristersson är en skicklig och erfaren politiker och framstår som det trygga, riskminimerande alternativet. Om det sedan skulle hjälpa är en annan fråga. Ulf Kristersson står, så vitt jag vet, för samma politik som Anna Kinberg Batra. Och den politiken har ju hittills varit långt ifrån framgångsrik.

Elisabeth Svantesson representerar möjligen en mer konservativ idéströmning inom Moderaterna. Hon är en skicklig debattör och sägs vara populär ute i landet och bland kommunalråden. Kanske kan hennes förflutna inom Ja till livet ligga henne till last i sammanhanget.

Och nej. Räkna inte bort Carl Bildt. Och Johan Forssell lurar säkert i vassen.

Om regeringsfrågan

Det rör på sig i regeringsfrågan. Sverigedemokraterna har gett besked att de inte kommer att släppa fram moderatledaren Anna Kinberg Batra i en statsministeromröstning efter valet 2018, om de inte får vara med i regeringsförhandlingarna. Allianspartierna säger nej, de vill i detta avseende inte bryta isoleringen av Sverigedemokraterna. Allianspartierna vill heller inte gå in i en ny Decemberöverenskommelse, det vill säga en uppgörelse med de rödgröna om att låta största block regera. Därmed stärks sannolikheten för en blocköverskridande regering, oavsett om de rödgröna eller allianspartierna blir största block i valet 2018.

I söndagens SVT Agenda medverkade Liberalernas partiledare Jan Björklund för att diskutera förutsättningarna för en sådan blocköverskridande regering. Om Sverigedemokraterna håller fast vid sitt besked, menade Björklund, kan en regering över blockgränsen bli oundviklig. Björklund avfärdade heller inte direkt tanken på en S-MP-L-C-regering, även om han naturligtvis förordade en blocköverskridande regering där samtliga allianspartier fanns med.

På Twitter skrev jag: Kan inte erinra mig att jag hört Jan Björklund uttala sig så positivt om blocköverskridande regering tidigare och så skarp i sin kritik av Moderaterna. I dag antyder Dagens Nyheter på ledarplats att jag (och Helle Klein) önsketänker om förutsättningarna för att bilda en S-MP-L-C-regering med Stefan Löfven som statsminister. Det är möjligt, även om jag för egen del mer ser en sådan lösning som ett av flera mindre dåliga sätt att hantera regeringsfrågan efter valet 2018.

Däremot tror jag att Jan Björklund, och kanske även Dagens Nyheters ledarsida, önsketänker om de tror att Socialdemokraterna efter ett valresultat 2018 där de rödgröna partierna är större än allianspartierna sätter sig i en regering med hela Alliansen utan att göra anspråk på statsministerposten.

Jag har tidigare lekt med tanken på en regering efter denna kanske något oväntade modell.

Inför kvällens partiledardebatt - slappt redaktionellt arbete av Agenda

Söndagens Sifo visade på få förändringar i den svenska väljaropinionen. De rödgröna partierna når upp till 41.0 procent, mot 38.5 procent för allianspartierna. Sverigedemokraterna får 16.7 procent, en nivå där partiet parkerat sig sedan lång tid tillbaka.

Flera av riksdagspartierna har problem. Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger under strecket, på 3.7 respektive 2.7 procent. Moderaternas ras i opinionen har visserligen stannat av och partiet får liksom i förra mätningen 17.5 procent. Men i SVT/Novus mätning som redovisas i dag rasar väljarnas förtroende för Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra. För ett år sedan var Anna Kinberg Batra den partiledare som väljarna hade högst förtroende för. I dag ligger hon på sjätte plats, efter till exempel Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson.  

Socialdemokraterna kan glädja sig över åtminstone två saker. Aftonbladet/Inizio hävdar att väljarna nu tycker att Socialdemokraterna är det parti som har den bästa politiken i sex av nio undersökta sakfrågor: Skola och utbildning, jobb och sysselsättning, sjukvården, äldreomsorgen, Sveriges försvar samt lag och ordning (i den sista frågan delas topplaceringen med Sverigedemokraterna). Dessutom har Moderaterna visat tecken på att vilja göra skattefrågan till en valfråga, vilket kan möjliggöra att en för Socialdemokraterna länge efterlängtad fördelningspolitisk konflikt på den traditionella vänster-högerskalan börjar torna upp sig. Men det är ett bekymmer för Socialdemokraterna att partiet ännu inte lyckats växla in dessa framgångar i ett växande väljarstöd.

*

I kvällens partiledardebatt i SVT Agenda (ja, det blir spännande) är debattämnena vård, skola, invandring/integration samt lag och ordning. Agenda-redaktionen har valt att låta ämnena bestämmas av en Novus-undersökning av vilka frågor som väljarna tycker är viktigast just nu.

Jag tycker att Agenda-redaktionen abdikerar från sitt redaktörskap genom ett sådant tillvägagångssätt. Det finns ju ett antal journalistiskt relevanta kriterier som kunde ha legat till grund för valet av ämnen i stället. Till exempel: Vilka frågor är lämpligast att debattera för att inför väljarna synliggöra de relevanta politiska skiljelinjerna i svensk politik i dag? Vilka viktiga politiska sakfrågor är underrepresenterade i debatten? Vilka ämnen skulle kunna bidra till nya insikter om de politiska alternativen i i Sverige?

Vem vet - Agenda-redaktionen hade kanske kommit fram till exakt samma frågor som nu kommer att debatteras i kväll. Eller så hade man kommit fram till andra frågor. Men i vilket fall hade redaktionen då tagit sitt journalistiska ansvar i stället för att som nu leasa ut sitt ansvar till väljarna. Slappt redaktionellt arbete, tycker jag.

Hur länge låter svenska politiker sig hunsas av journalister?

Hur länge kommer svenska politiker att acceptera att media - och kanske särskilt public service - dikterar formerna för deras kommunikation med väljarna? Jag talade i dag med en journalist på en välrenommerad internationell tidning. Hen var förvånad över att svenska partiledare lät sig hunsas av journalister, särskilt i samband med TV-debatter.

Kanske var journalisten något på spåren. Den senaste partiledardebatten i SVT Agenda (9 oktober 2016) fick kritik för att vara stökig och jag tror inte att partiledarna själva var nöjda med upplägg och utfall. Formatet i Agenda-debatten förstärker möjligen underhållningsvärdet och höjer tittarsiffrorna - men formatet bidrar mer till att göra debatten till ett gladiatorspel än att erbjuda medborgarna ett sakligt underlag om partiernas ståndpunkter och argumentation i viktiga sakfrågor.

Vore jag partiledare (Gud hjälpe...) så skulle jag ta initiativ till partiledardebatter som partierna själva arrangerar. Självklart skulle alla intresserade medier ha möjlighet att följa, rapportera och live-sända. Efteråt skulle politikerna stå till medias förfogande. Dessa partiarrangerade debatter skulle inte i första hand ersätta de debatter som främst SVT arrangerar, men utgöra ett viktigt komplement. Debatterna skulle utformas så att sakfrågorna kom i centrum, och motverka snuttifiering och förytligande. Partiledarna skulle få möjlighet att lyfta fram och diskutera de frågor de själva tycker är mest relevanta - inte de frågor som journalister har bestämt och som presenteras för partiledarna kort före sändning.

Vem vet, partierna kanske inte är mogna uppgiften. Risken finns att partiarrangerade debatter blir ett smörgåsbord av talepunkter. Men det kan också bli tvärtom. Partiarrangerade debatter kan göra politikerna tryggare, och då slipper vi medborgare dessa förskräckliga talepunkter.

Donald Trump är en politiker som söker vägar bortom de traditionella medierna. Efter valsegern har han varit sparsam i sina mediekontakter. I måndags publicerade han i stället en kort film på sin egen YouTube-kanal där han i "infomercial-style" vände sig direkt till medborgarna med ett politiskt budskap om hur han vill utnyttja sin första tid som president. Alla betydelsefulla medier tvingas nu kommentera Donald Trumps YouTube-film i stället för att ställa frågor till honom direkt.

Och i morse meddelade Donald Trump på Twitter att han ställde in en träff med journalister från New York Times. Tidningen fick ingen information om det inställda mötet utöver genom Donalds Trumps tweet. Trumps agerande underlättas naturligtvis av att han har 15.7 miljoner följare på Twitter (vilket är fler är Barack Obamas president-twitterkonto med12.1 miljoner). Uppdaterat kl 21.10: Senare under dagen ändrade sig Donald Trump, och träffade ändå New York Times.

I dag har politikerna allt bättre möjligheter att genom sociala medier skaffa sig egna starka mediala plattformar. Utvecklingen innebär både fördelar och nackdelar. Fördelarna är att dessa plattformar innebär en direkt, ofiltrerad kontakt med medborgarna, med möjlighet till interaktivitet och stärkta band mellan medborgarna och politiska partier. Nackdelarna är att vi riskerar ett allt mer fragmentiserat samtal, där medborgarna enbart tar del av budskap från politiker vars budskap de redan gillar och där politikerna inte ställs till svars och slipper kritiska frågor.

Kanske att de politiska partierna och public service-företag som Sveriges Radio och Sveriges Television skulle träffas och ta ett litet snack om saken?

Regeringsfrågan inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda

Uppdaterat söndag kl 22.15. Kvällens debatt blev - särskilt under första timman - en ganska grinig tillställning. Deltagarna kastade frågor till varandra, men mottagaren föredrog oftast att svara med en motfråga. Skälen till de uteblivna svaren berodde bland annat på att frågorna i allmänhet var av retorisk natur.

Oklarheten i regeringsfrågan kvarstår. Liberalerna och Centerpartiet tänker inte sätta sig i en regering som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna duckar för frågan. Liberalerna vill ha en blocköverskridande regering om Alliansen blir mindre än de rödgröna, vad Moderaterna och Kristdemokraterna tycker om det vet jag inte.

Hörde jag rätt att Stefan Löfven fick frågan om Socialdemokraterna kommer att släppa fram Anna Kinberg Batra som statsminister om Alliansen blir större än de rödgröna? I så fall är det faktiskt lite rörande att Alliansen på årsdagen efter att de själva rev upp Decemberöverenskommelsen nu kräver att Stefan Löfven ska respektera den.

Jimmie Åkesson klagade en hel del på debatten om förekomsten av rasism och antisemitism i SD. Han kunde ju fundera lite vad den debatten beror på.

Sammantaget: En debatt som speglar det politiska läget. Klara ideologiska motsättningar, en delvis animerad samtalston och på sina håll alltför många intränade talepunkter för att en normalintresserad väljare självklart ska engagera sig. Stökigt på allianssidan - Jan Björklund och Annie Lööf är bättre debattörer än Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra.

*

I kväll kl 20.00 inleds höstens första partiledardebatt i SVT Agenda. Det blir spännande.

Debatten äger rum i en tid präglad av politisk dramatik i kombination med stabilitet i väljaropinionen. Läget mellan de rödgröna och Alliansen har sedan länge varit väldigt jämnt. I dagens mätning från Demoskop skiljer det till exempel bara 0.3 procentenheter mellan de båda blocken - de rödgröna får 39.2 procent och Alliansen 39.5 procent. Likaläget mellan de båda blocken är ett uttryck för allianspartiernas politiska svaghet. Det är ett underbetyg för Alliansen att man inte i mitten av mandatperioden lyckats utnyttja den rödgröna regeringens komplicerade politiska läge till att rycka ifrån i opinionen.

Moderaterna får 22.7 i Demoskop, ett resultat som till och med ligger under partiets bleka valresultat 2014. Centerpartiet och Liberalerna får 8.1 respektive 5.0 procent. Olika väljarindex visar en något uppåtgående trend för Centerpartiet över tid. Liberalerna har de senaste veckorna fått stor medial uppmärksamhet av blandat slag - Jan Björklunds önskan om att Sverigedemokraterna skulle bjudas in till partiledaröverläggningar, den öppna konflikten mellan Jan Björklund och Birgitta Ohlsson samt Jan Björklunds överraskande utspel i fredags om en blocköverskridande regering. Det ska bli intressant att se om särskilt Jan Björklunds agerande i regeringsfrågan får några effekter på väljaropinionen på sikt. Kristdemokraterna ligger med sina 3.7 procent kvar under fyraprocentsspärren, och partiet ligger över tid lägre i opinionsmätningarna än vad de brukar göra under en mandatperiod. Ebba Busch Thors högergir har inte givit utdelning i högre väljarstöd, och frågan är vart partiet nu ska ta vägen någonstans. Det är rätt trångt på den borgerliga kanten.

Sverigedemokraterna har sedan ganska lång tid slutat växa. I Demoskop fick partiet denna gång 16.9 procent.

På den rödgröna sidan fick Vänsterpartiet 6.4 och Miljöpartiet 4.1 procent. Vänsterpartiet minskade med 2.2 procentenheter sedan föregående mätning, vilket är en statistiskt signifikant förändring. Vi får se om Vänsterpartiets resultat är en så kallad "outlier", eller om det är början på en nedåtgående trend. Miljöpartiets resultat är det lägsta på tio år i Demoskop. Socialdemokraterna får 28.7 procent. Det är fortfarande lägre än valresultatet, men samtidigt partiets bästa resultat i Demoskop på ett och ett halvt år.

Hur kommer allianspartierna att hantera regeringsfrågan i kväll? Jan Björklunds utspel har väckt stark irritation inom Moderaterna och Kristdemokraterna, på samma sätt som Moderaternas och Kristdemokraternas vägran att ta avstånd att i regeringsställning göra sig aktivt beroende av Sverigedemokraterna väckt stark irritation inom Liberalerna och Centerpartiet. Främst Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor kommer att pressas hårt i regeringsfrågan i kväll. Sammankopplingen de senaste dagarna mellan Sverigedemokraterna och antisemitism har gjort det svårare för Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor att ducka i frågan

Det är synd att vi hamnat i en situation där regeringsfrågan får så mycket utrymme i debatten på bekostnad av de enskilda sakpolitiska frågorna. Fokus på regeringsfrågan alienerar folk från politiken, som kloka Vänstra Stranden sa till mig igår kväll.

Det klarnar i regeringsfrågan

Det är två år kvar till valet 2018. Ändå är regeringsfrågan redan nu hetare i debatten än de flesta sakpolitiska frågorna. Något säger det om vår tid, jag är inte helt säker på vad.

Landskapet i regeringsfrågan har klarnat en del sedan jag senast formulerade mig i ämnet. Liberalerna och Jan Björklund samt Centerpartiet och Annie Lööf har nu varit tydliga med att de inte kommer att försöka bilda en ny alliansregering efter valet 2018, om de rödgröna partierna blir större än Alliansen.

Kristdemokraterna och Moderaterna har inte varit lika tydliga. Till och med Annie Lööf har öppet kritiserat Anna Kinberg Batra för bristande tydlighet i frågan: Anna Kinberg Batra behöver vara tydlig med hur hon ser på alternativen. Jag har varit tydlig med hur C ser på det och det är mitt ansvar. Sedan är det andra partiers ansvar att tala om hur de ser på det.

Anna Kinberg Batras svar till Annie Lööf kan närmast liknas vid ett rävgryt av talepunkter. Enda rimliga förklaringen till Anna Kinberg Batras medvetet otydliga svar är att hon vill hålla samman sitt parti, där det ju finns olika uppfattningar i synen på hur man bör förhålla sig till Sverigedemokraterna.

Liberalerna och Centerpartiet har således bundit sig vid masten. Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna kommer vi därför sannolikt inte att få se en Alliansregering. Jag tror heller inte på en regering sammansatt av Moderaterna och Kristdemokraterna, med aktivt stöd från Sverigedemokraterna. En sådan regering skulle inte kunna mobilisera tillräckligt starkt internt stöd för att kunna regera.

Den spännande frågan blir i stället: Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna i valet 2018 - väljer Centerpartiet och Liberalerna då att stanna i opposition i ytterligare fyra år eller väljer de att ingå i en blocköverskridande regering? 


En annan spännande fråga är hur Socialdemokraterna kommer att förhålla sig om Alliansen blir större än de rödgröna partierna. Till den frågan avser jag att återkomma inom kort.

Jan Björklund och "normaliseringen" av Sverigedemokraterna

I SVT Agenda var nyligen moderatledaren Anna Kinberg Batra tydlig med att hon betraktade Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti. I dag vill Liberalernas partiledare Jan Björklund att Sverigedemokraterna bjuds in till blocköverskridande politiska samtal.

Jan Björklund oroar sig för att Sverigedemokraterna blir "martyrer" om de inte bjuds in. Jag har svårt att följa med i den logiken. Martyrskapet är redan Sverigedemokraternas livsluft. Skulle de bjudas in till blocköverskridande samtal hittar de omedelbart andra uttryck för sitt självpåtagna martyrskap. Journalisterna, den "politiska eliten", kultursektorn - alla är dumma mot Sverigedemokraterna. Jag är övertygad om att även om Sverigedemokraterna fick bilda enpartiregering skulle de uppfatta sig som martyrer.

Det är möjligt att en "normalisering" av Sverigedemokraterna - att de till exempel fick sitta med i en alliansregering - skulle leda till ett minskat väljarstöd för partiet. Men det viktiga är ju att Sverigedemokraterna i så fall får möjlighet att genomföra sin politik - och det är ju just partiets politik som så många människor finner rasistisk eller på annat sätt avskyvärd.

I Dagens Nyheter påminner Kristina Lindquist om Bob Fosses sjuttiotalsfilm ”Cabaret” som utspelar sig i den tyska Weimarrepubliken, och om den tidens naiva förhoppningar om att nazismen skulle kunna domesticeras eller normaliseras. På en fest sjunger en yngling om skogar och solvarma ängder. Ynglingen längtar efter en vind, sången växer till en storm där festdeltagarna snart står upp och skriker om faderlandet. Tror du fortfarande att du kan kontrollera dem?, lyder en replik i anslutning till scenen.

Kristina Lindquist citerar också ut en text av Per Svensson, om sinnesstämningen inom Sverigedemokraterna: De är övertygade om att vi står inför en avgörande strid om den svenska nationens överlevnad. De vill ha ett helt nytt, helt annorlunda, Sverige. Ett Sverige utan skillnader. Ett Sverige som är som en enda kropp.”
 
Så, nej. Sverigedemokraterna är inget "vanligt" parti, och jag tycker inte det är en bra idé att bjuda in Sverigedemokraterna till blocköverskridande politiska samtal. Sverigedemokraterna står utanför den demokratiska värdegemenskapen, och det utanförskapet riskerar att döljas om andra partier aktivt försöker bidra till deras normalisering. Jag är glad att jag inte ser några tecken inom Socialdemokraterna på att häva isoleringen av Sverigedemokraterna.

Sverige är en demokrati, och i en demokrati får de politiska partierna själva välja vem de vill samarbeta med. Däremot är det förstås självklart att lagen gäller, och att lagen gäller lika för alla.

Många liberalerna har våndats i sociala medier i dag, och påmint om hur en tidigare liberal partiledare valde att hantera sin tids högerpopulister. Jag tycker Bengt Westerberg gjorde rätt, och att Jan Björklund gör fel.

Anna Kinberg Batra stämplar SD som "rasister" - det får politiska konsekvenser

I SVT Agenda igår intervjuades Anna Kinberg Batra om förutsättningarna för ett samarbete mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Intervjun var intressant i två avseenden.

1.) Anna Kinberg Batra använde konsekvent formuleringen att "det inte är aktuellt" att samarbeta med Sverigedemokraterna. Däremot vägrade Anna Kinberg Batra att svara på frågan om hon "aldrig" kunde tänka sig ett sådant samarbete. Programledaren Anna Hedenmo upprepade frågan vid flera tillfällen, men Anna Kinberg Batra duckade och bet sig i stället fast vid sina talepunkter.

Varför var det så viktigt för Anna Kinberg Batra att använda formuleringen att "det inte är aktuellt" med ett samarbete, men vägra svara på frågan om ett sådant samarbete "aldrig" var tänkbart? Jag ser åtminstone två skäl. För det första vill Anna Kinberg Batra behålla sin och Moderaternas handlingsfrihet. Man skall aldrig säga aldrig, och i dagens komplicerade parlamentariska läge kan det mesta hända. Vi vet heller inte hur Sverigedemokraterna som parti utvecklas fram till valet 2018. Genom att vägra säga "aldrig" behåller hon handlingsfriheten och skapar osäkerhet bland t ex Socialdemokraterna om huruvida ett samarbete mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna faktiskt skulle vara tänkbart efter valet 2018. För det andra måste Anna Kinberg Batra hålla samman sitt parti, där det ju finns högst olika åsikter om förutsättningarna för ett framtida samarbete med Sverigedemokraterna.

2.) Anna Kinberg Batra valde att beskriva Sverigedemokraterna som ett "rasistiskt" parti. Det överraskade åtminstone mig. Jag vet inte om hon som partiledare tidigare använt den beteckningen på Sverigedemokraterna, och det var ett uttalande som kan få politiska konsekvenser.

Replikväxlingen mellan Anna Hedenmo (AH) och Anna Kinberg Batra (AKB) löd så här:

AH: Håller du med om att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti, som ju ett kommunalråd sa här i reportaget?

AKB: Ja, dom skyller ju alla Sveriges problem på invandringen...

AH: Är det ett rasistiskt parti?

AKB: Då är det ju rasistiskt. Då ställer man ju grupper mot varandra, och sätter etiketter på andra människor.

Vill man ägna sig åt finlir kan man förstås säga att Anna Kinberg Batra inte svarar på frågan om partiet Sverigedemokraterna är rasistiskt eller ej, utan nöjer sig med att påstå att partiets ställningstaganden är rasistiska. (Jag undviker här att diskutera Anna Kinberg Batras definition av rasism). Men genom att stämpla Sverigedemokraterna (och/eller dess politik) som rasistiskt undergräver hon den handlingsfrihet hon vunnit genom att vägra använda ordet "aldrig" enligt punkt 1 ovan. Det blir mycket svårt för Anna Kinberg Batra att vinna gehör för samarbete med ett parti som hon själv uppfattar som rasistiskt. I svensk politisk diskurs finns det ju ingen legitimitet för samarbete med rasister. Att beteckna Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti får konsekvenser för regeringsfrågan 2018.

Hela intervjun med Anna Kinberg Batra kan ses här.

Jag kommenterar intervjun för Svenska Dagbladet här.

Jimmie Åkessons vill bilda regering med M och KD efter valet 2018. Kan det bli så?

Kommer Moderaterna och Kristdemokraterna att bilda regering tillsammans med Sverigedemokraterna efter valet 2018? Ja, i alla fall om Jimmie Åkesson själv får välja. I sitt sommartal i Sölvesborg igår lördag sa han: Det mest naturliga just nu ser ut att vara en mitten-högerregering med oss, Moderaterna och Kristdemokraterna. (...) En mitten-högerregering där vår socialkonservativa utgångspunkt axlar rollen som det sociala samvetet. Sverigedemokraterna som socialt samvete. Jo, jo.

Jimmie Åkesson lanserade samma tanke redan i sitt tal under Sverigedemokraternas landsdagar 2015. Hur realistiskt är förslaget? Tror Jimmie Åkesson på det själv, eller försöker han bara framställa partiet som regeringsdugligt och normaliserat?

Det som talar för att Moderaterna och Kristdemokraterna skulle kunna bilda regering med Sverigedemokraterna är att de båda förstnämnda partierna allt mer har börjat tala om de frågor som Sverigedemokraterna uppfattar som viktiga och vill tala om: flyktingpolitiken, brott och straff, svenska värderingar mm. Moderaterna har kastat Fredrik Reinfeldt flyktingpolitiska appell om att svenskarna skall öppna sina hjärtan på soptippen och allt mer börjat ta formen av de gamla Moderaterna. Flyktingpolitiken har åtminstone något desarmerats som stridsfråga mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Men fortfarande finns det allt för mycket som talar emot för att ett regeringssamarbete mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna skall framstå som ett realistiskt initiativ. Nedan presenterar jag argumenten emot i några punkter, utan inbördes rangordning (flera av punkterna hänger ihop).

1.) De ideologiska och sakpolitiska skillnaderna mellan å ena sidan Moderaterna/Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är för stora. Skillnaderna handlar kanske inte främst om skattepolitiken eller skolpolitiken, utan om djupare liggande ting som människosyn samt synen på individens fri- och rättigheter och på demokratin.

2.) För att en M/KD/SD-regering skulle bli möjlig måste dessa tre partier i valet 2018 bli större än de fem övriga partierna tillsammans. Det skall mycket till för att ett högerblock av dessa tre partier skulle få egen majoritet i valet 2018. Frågan är också hur legitim en sådan regering skulle uppfattas som av medborgarna.

3.) Ett sådant regeringssamarbete skulle spräcka Alliansen, den allians som möjliggjorde åtta år av sammanhängande borgerligt regeringsinnehav.

4.) Kristdemokraternas medlemmar skulle knappast kunna samlas bakom ett sådant samarbete, och kanske heller inte Moderaternas. Båda dessa partier skulle riskera stark inre oenighet vid ett regeringssamarbete med Sverigedemokraterna.

5.) Ser Jimmie Åkesson själv ett regeringssamarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna som ett realistiskt alternativ? Hans tal i Sölvesorg var raljant och förolämpande även mot de borgerliga partierna, och Jimmie Åkesson drog sig inte för att anklaga Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé för att inte ha någon skam i kroppen och kallade honom till och med för en typisk lort.

Det finns säkert flera argument som talar för eller emot. Ni är välkomna att fylla på listan.

Så här ser saken ut i dagsläget. Men det är två år till nästa val, och mycket hinner hända.

Ett säkert tecken på att sommaren går mot sitt slut är att SVT Agenda ikväll kl 21.15 återupptar sina sändningar. Bland annat medverkar Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra, och hon lär säkert få skarpa frågor av Anna Hedenmo om just regeringsfrågan.

Spännande partiledardebatt i SVT Agenda

Strax är det dags för partiledardebatt i SVT Agenda. Det är den första partiledardebatten efter regeringsombildningen och Miljöpartiets kris. Dessutom är det Isabella Lövins första partiledardebatt som språkrör.

Isabella Lövin gör sin debut i ett för Miljöpartiet mycket dystert opinionsläge. Partiet får i dag med 4,2 procent sitt sämsta resultat någonsin i Svensk väljaropinion från Novus/Ekot.

I övrigt är opinionsläget relativt jämnt mellan blocken. I Svensk väljaropinion får de rödgröna partierna 38,4 procent, mot allianspartiernas 41,8 procent. Det är anmärkningsvärt att allianspartierna misslyckats med att utnyttja regeringens parlamentariska svaghet och Miljöpartiets kris till att rycka ifrån i opinionen. Borgerligheten är politiskt demobiliserad. Som kuriosa kan nämnas att vid motsvarande mätning under förra mandatperioden - i maj 2012 - hade de rödgröna skaffat sig ett försprång på sju procentenheter, ett försprång som Alliansen inte lyckades ta ifatt.

Hur kommer då partiledardebatten i Agenda att gestalta sig? Miljöpartiets kris kom ytterst olägligt för regeringen, som äntligen hade lyckats åstadkomma en politisk dagordning där traditionella vänster-högerfrågor stod i centrum. Den rödgröna regeringen styrde med egen budget, ekonomin gick strålande och alla talade om den svenska modellen. Stefan Löfven kommer nu att göra sitt allra bästa för att tillsammans med Isabella Lövin få debatten att åter handla om dessa ting - jobb, samhällsbygge, skola, bostäder och klimatfrågor. Dessutom kommer frågor om lag och ordning samt integration/etablering att ta plats.

Frågor att hålla utkik efter: Vad menar egentligen Stefan Löfven med "enkla jobb"? Kommer Jonas Sjöstedt att ha med sig en kolbit in i studion? Hur kommer Alliansen att hantera de frågor där de är splittrade - till exempel flyktingmottagning, låglönejobb, förstatligande av skolan? Hur skall Jimmie Åkesson hantera det faktum att Sverigedemokraterna nu hamnat helt vid sidan av debatten? Har alla medverkande kammat sig ordentligt, eller råkar någon av dem se ut som en vanlig människa?

Vart går Moderaterna?

På senare tid har jag ofta sagt att det som händer inom Moderaterna får en avgörande betydelse för svensk politik framöver. Bildandet av de Nya Moderaterna var en grundbult för skapandet av Alliansen. Genom att Moderaterna gick åt mitten minskade de ideologiska och sakpolitiska skillnaderna mellan de fyra borgerliga partierna, vilket gjorde det lättare att komma överens och att hålla samman Alliansen i regeringsställning. Men nu tycks de Nya Moderaterna vara på väg att ömsa skinn och bli de gamla Moderaterna igen - eller?

Bildandet av de Nya Moderaterna innebar att många av den gamla stammens moderater kände sig politiskt övergivna. Deras frågor om t ex ett starkt försvar, lag och ordning och en restriktiv flyktingpolitik fick inget gehör. De accepterade den nya politiken så länge den innebar att partiet kunde regera. Men efter valförlusten 2014 är situationen förändrad.

Bildandet av Nya Moderaterna innebar också att det blev ganska så tomt på högerflanken i det politiska landskapet. Sverigedemokraterna kunde ohotat ta delar av det området i besittning. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor har tydligt deklarerat att hon ser Kristdemokraterna som ett högerparti. Om både Kristdemokraterna och Moderaterna drar sig högerut får vi en jämnare fördelning av de politiska partierna över hela den politiska skalan.

Men i så fall blir det också svårare att återskapa Alliansen med samma starka enighet som inför valen 2006 och 2010. Det är också svårt att se varför en borgerlig väljare skulle rösta på Kristdemokraterna i stället för på Moderaterna om de positionerar sig på samma punkt i det politiska landskapet. Centern och Liberalerna måste välja om de vill fortsätta det täta samarbetet med Kristdemokraterna och Moderaterna, trots att det ideologiska och sakpolitiska avståndet vuxit. Eller om de i stället vill försöka genomföra delar av sin politik genom uppgörelser med de rödgröna partierna.

Vad vill Anna Kinberg Batra? Vill hon hålla kvar sitt parti som de Nya Moderaterna och den vägen underlätta sammanhållningen inom Alliansen? Eller vill hon överge centrala delar av Fredrik Reinfeldts politik och åter etablera Moderaterna som ett mer genuint högerparti? Ingen vet. Kanske vet inte ens Anna Kinberg Batra själv. De svar hon ger när journalister ställer frågan kan tolkas i alla riktningar. Det är möjligt att hon vill hålla fast vid grunddragen i den politik som utformades på Fredrik Reinfeldts tid, men att partiets medlemmar och aktivister vill annorlunda.

Frågetecknen hopar sig. Svar kommer senast inför valet 2018. Kommer Moderaterna att vilja regera med SD-stöd öven om de rödgröna partierna är större än Alliansen? Kommer Moderaterna i så fall att få med sig Cengterpartiet och Liberalerna på en sådan linje?

Delsvar får vi kanske redan i kväll, då Anna Kinberg Batra tillsammans med statsminister Stefan Löfven i kväll medverkar i säsongspremiären av SVT Agenda.

Om regeringsfrågan. Inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda.

Uppdaterat 11 oktober kl 22.10. Här kommer några korta, direkta intryck efter kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. På ett sätt var det business as usual. Bortsett från de första 20 minuterna som behandlade livet efter Decemberöverenskommelsen var det en högst traditionell debatt. Tät intensitet, väldisciplinerade deltagare.

Jan Björklund utstrålade klar samarbetsvilja, och det är uppenbart att han tagit illa vid sig av Kristdemokraternas agerande angående Decemberöverenskommelsen. Hans illrosa slips var kvällens vinnare. Stefan Löfven var laid back och stabil. Ingen kriskänsla här inte. Annie Lööfs ersättare Anders W Jonsson var rekorderlig men lät väldigt arg hela tiden. Gustav Fridolin började bra, men tappade. Jonas Sjöstedt lyckades då och då slå sig in i centrum av debatten, men fick mestadels hålla sig på flanken. Anna Kinberg Batra var något bättre än hon brukar vara, särskilt när hon vågade släppa talepunkterna. Men hennes inledningsinlägg om regeringsfrågan följdes av en rad frågetecken på Twitter om vad det egentligen var hon sagt och vilken fråga hon svarade på. Ebba Busch Thor kom in bra i flera frågor, men jag är osäker på vilka avtryck hon satte. Jimmie Åkesson var ovanligt blek och gjorde en riktigt dålig debatt.

*

Kvällens partiledardebatt i SVT Agenda blir extra spännande. Jag känner inte till upplägget, men jag antar att regeringsfrågan och det politiska livet efter Decemberöverenskommelsens hädanfärd får en del utrymme.

Regeringsfrågan har övergått från att under valrörelsen 2014 ha varit en svag fråga för de rödgröna till att efter Decemberöverenskommelsens avslutande ha blivit en svag fråga för allianspartierna. Under valrörelsen 2014 fick Stefan Löfven gång på gång svara på frågan med vilka partier han avsåg att bilda regering. Löfvens svar var att han såg gärna en bred regering och att Miljöpartiet var en tänkbar samarbetspartner. Mer konkret än så blev han aldrig, och hans hållning uppfattades av en del som defensiv och vag.

I dag är det allianspartierna som har bekymmer med regeringsfrågan. Bollen ligger hos dem. Vad vill de? Kommer de att lägga något mer gemensamt budgetförslag under mandatperioden eller inte? Om de vinner valet 2018 och Sverigedemokraterna fortfarande har vågmästarställning, hur skall de då kunna styra landet när den Decemberöverenskommelse de själva önskade inte längre existerar?

Sannolikt kommer allianspartierna inte att ha några säkra svar på dessa frågor i kväll. Men frågorna kommer att återkomma, på samma sätt som de återkom till Stefan Löfven under valrörelsen 2014.

Det ligger i allianspartiernas intresse att hålla dörren för gemensamma budgetförslag öppen så länge som möjligt, för att skapa osäkerhet åt regeringen Löfven. Om opinionen vänder till Alliansens fördel kan de ha en mer offensiv linje, då de inte behöver frukta ett extra val. Omvänt, om opinionen är till de rödgrönas fördel så sänks tröskeln för Stefan Löfven att utlysa extra val.

Även om alliansledarna har pratat sig samman inför kvällens debatt kvarstår frågan om och i så fall hur de skall lyckas enas om en gemensam linje i regeringsfrågan enligt ovan. Till det kan läggas frågan om samverkan med Sverigedemokraterna, något som enskilda kristdemokrater och en hel del besvikna moderater inte skulle ha något emot.

Alliansens enhet är är för första gången på allvar utmanad. Kanske kan de gå samman med full kraft lagom till valet 2018 igen - kanske kan de det inte.