Må debaclet med tonårsutvisningarna bli en läxa för partiledningen i S

Så här skrev jag (se nedan) på Facebook i samband med att Socialdemokraterna trasslade in sig i vad man egentligen tyckte eller inte tyckte om de hårt kritiserade tonårsutvisningarna. Facebookinlägget fick över 1 000 gillningar och därför lägger jag det här också. Partiledningen insåg att man gått över en.röd linje, ändrade sig och kräver nu en omedelbar frysning av tonårsutvisningarna! Partiets snabba vändning i frågan visar att det interna motståndet lönat sig. Jag påminner mig situationen våren 2018 då partiledningen avstod från att lägga fram ett förslag om nationellt tiggeriförbud, tack vare interna protester.

 

* 

 

Glad att så många människor - socialdemokrater och andra - idag stormat mot S besked att partiet säger nej till det utskottsinitiativ från C, MP och V som skulle göra det möjligt för 18-åringar att få stanna i Sverige i stället för att utvisas. Men jag är också arg och ledsen över hur S så totalt tappade omdömet i denna fråga.

 

Idag var S tanke att nyhetsrapporteringen skulle handla om partiet presentation av sin valplattform. Men en välbesökt pressträff till trots har partiet i stället fått ägna dagen åt att backa från och skademinimera sina egna uttalanden om varför man inte stöder utskottsinititativet utan väljer att traska patrull bakom Johan Forssell (!) med förväntningar om att han (av alla!) kommer att presentera en lösning på problemet.

 

Misslyckandet handlar dels om dålig kommunikation. Budskapet att S säger nej till utskottsinitiativet kunde ha presenterats på ett bättre och mer offensivt sätt. Men den misslyckade kommunikationen har dessvärre också sin grund i att partiet bitit sig fast i Tidöpartiermas främlingsfientliga retorik där man skyr allt som kan förknippas med en humanitär migrationspolitik. Partiets rädsla för att framstå som inte lika hårt i sin migrationspolitik som Tidöpartierna blev en black om foten. Socialdemokraterna bet sig i sin egen svans. 

 

Jag hoppas att partiet lärt sig en läxa - såväl ideologiskt som kommunikativt - av dagens debacle.

M och KD driver på i normaliseringsprocessen av SD

Moderaterna och Kristdemokraterna fortsätter processen att normalisera Sverigedemokraterna. I Aftonbladet idag säger Ulf Kristersson att det är "absurt" att Sverigedemokraterna inte bjuds in till gemensamma överläggningar om åtgärder mot gängkriminaliteten. Även moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forssell beklagar idag i Dagens Nyheter att Sverigedemokraterna inte bjudits in och berättar att han i stället själv kontaktat Sverigedemokraterna för att samtala om hur de förhåller sig till Moderaternas förslag. Och Ebba Busch Thor säger i dag till Expressen att det vore värdefullt om det gick att få med Sverigedemokraterna i en uppgörelse om migrationspolitiken, eftersom Sverigedemokraternas deltagande skulle ge uppgörelsen "den legitimitet" som behövs.

När Ulf Kristersson efter valet 2018 försökte få med Centerpartiet och Liberalerna i en moderatledd minoritetsregering lovade han att Sverigedemokraterna skulle stängas ute från politiskt inflytande. Centerpartiet och Liberalerna tvivlade nog på både hans vilja och förmåga att fortsätta isoleringen av Sverigedemokraterna. Utvecklingen efter valet visar att Centerpartiet och Liberalerna hade fog för sin misstro.

I dag berättar moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson också att Moderaterna vill skrota det svenska enprocentsmålet för biståndet. Det svenska biståndet, menar hon, bör de närmaste fyra åren minska med 16 miljarder kronor, bland annat eftersom Sverige (ett av världens absolut rikaste länder...) "har stora behov här hemma". Moderaterna blir därmed tillsammans med Sverigedemokraterna de enda riksdagspartierna som vill skrota enprocentsmålet.

Mikael Odenberg och partiledarfrågan i Moderaterna

Jag blir allt mer förtjust i Mikael Odenberg. Inte i hans åsikter. Ideologiskt och politiskt står vi väldigt långt ifrån varandra. Men jag uppskattar hans attityd till politiken.

Det är väl rimligt att man får veta vilka kandidater som finns och vad de står för, skrev han på sin Facebook-sida i samband med att han berättade att han svarar ja om han av valberedningen får frågan om han är villig att ställa upp som ny partiledare för Moderaterna. Ja, det vore ju egentligen en självklarhet att medlemmarna fick veta vilka kandidater som är beredda att åta sig ett uppdrag och var de står i de centrala politiska sakfrågorna. Men så är det tyvärr ofta inte i svensk politik. Jag uppskattar därför både att Odenberg träder fram som kandidat och att han ger besked om var han står i regeringsfrågan.

Mikael Odenberg driver tesen att om Alliansen blir mindre än de rödgröna i valet 2018 så vill han prioritera samarbete över blockgränsen i stället för samarbete med Sverigedemokraterna. Oavsett vad man tycker skulle det vara intressant att få höra var till exempel Ulf Kristersson eller Elisabeth Svantesson står i den frågan. Jag är rädd att de moderata partimedlemmarna får vänta förgäves på ett sådant besked. Jag hoppas att jag får fel.

Den som vill se en moderat uppvisning i konsten att inte svara på frågan men låtsas att man gör det kan titta in i söndagens SVT Agenda (ca 15 minuter in i programmet), där programledaren Camilla Kvartoft pressade ordföranden för Moderaterna Stockholms stad Joakim Larsson och ordföranden för Moderaterna i Västra Götaland Johnny Magnusson med den knivskarpa frågan Men om Alliansen blir mindre än de rödgröna, tycker du då ändå att Alliansen ska bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Svaren var inte lika knivskarpa, om man säger så.

Skulle då Mikael Odenberg bli en bra partiledare för Moderaterna? Det är inte säkert alls. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti, och frågan är om Mikael Odenberg har förutsättningarna att göra det.

(Jag noterar att jag redan för tio år sedan, i september 2007, skrev att Mikael Odenberg visade civilkurage när han under uppseendeväckande former avgick som försvarsminister. Så det är ingen ny förälskelse från min sida.)

I dagsläget får väl Ulf Kristersson stå som klar favorit till att bli ny partiledare för Moderaterna. Om han nu vill. Ulf Kristersson är en skicklig och erfaren politiker och framstår som det trygga, riskminimerande alternativet. Om det sedan skulle hjälpa är en annan fråga. Ulf Kristersson står, så vitt jag vet, för samma politik som Anna Kinberg Batra. Och den politiken har ju hittills varit långt ifrån framgångsrik.

Elisabeth Svantesson representerar möjligen en mer konservativ idéströmning inom Moderaterna. Hon är en skicklig debattör och sägs vara populär ute i landet och bland kommunalråden. Kanske kan hennes förflutna inom Ja till livet ligga henne till last i sammanhanget.

Och nej. Räkna inte bort Carl Bildt. Och Johan Forssell lurar säkert i vassen.

"Hårdare tag"-retoriken lever vidare. Nu vill M kunna sätta människor utan giltiga papper i fängelse

Det går en repressiv våg genom svensk politik. Under den populistiska högervinden är det "hårdare tag" som prioriteras. För ett par månader sedan stod partiföreträdare i kö för att ansluta sig till förslaget om att sätta fotboja på asylsökande som fått avslag på sina asylansökningar. I dag är det Moderaterna som vill kunna sätta människor i fängelse om de uppehåller sig i Sverige utan tillstånd. Partiets migrationspolitiska talesperson Johan Forssell skriver i Svenska Dagbladet att människor som gör sig skyldiga till "olovlig vistelse" i landet ska kunna dömas till fängelse.

I svallvågorna efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm formulerade sig framträdande politiker på ett sätt som riskerar att stigmatisera människor som redan lever i en utsatt situation. Särskilt oroväckande var antydningarna om att människor som fått avslag på sina asylansökningar skulle vara potentiella terrorister. Om man inte får vara i Sverige ska man avvisas. Om det hade fungerat som det ska hade 39-åringen inte varit på Drottninggatan i fredags, skrev till exempel moderatledaren Anna Kinberg Batra på twitter några dagar efter terrordådet. Även Stefan Löfven formulerade sig på ett sätt som indirekt knöt terrordådet till människor som fått avslag på sina asylansökningar.

Ja, det är viktigt att vi motverkar uppkomsten av parallellsamhällen i Sverige. Men den som tror att fängelsestraff för människor som gått under jorden för att slippa utvisas är ett bra medel lär nog bli besvikna. I stället är det viktigt att samhället avsätter resurser för att hjälpa människor som fått ett utvisningsbeslut, vars uppehållstillstånd har löpt ut eller återkallats och människor som aldrig har sökt uppehållstillstånd till ett anständigt liv under den tid de befinner sig i Sverige. Att sätta dessa människor i fängelse lär knappast motverka uppkomsten av parallellsamhällen.

Vi får väl se om det blir samma kapplöpning om att ansluta sig till Moderaternas förslag denna gång som det blev när förslaget om fotboja för asylsökande som fått avslag på sina ansökningar lanserades. Jag hoppas att Socialdemokraterna förmår stå emot. Säker är jag inte.

Hur ska det gå för Anna Kinberg Batra?

I dag presenterades SCB:s stora partisympatiundersökning. Resultaten bjöd på få överraskningar. De rödgröna har ett litet försteg framför allianspartierna, med 41.9 mot 37.6 procent. Moderaterna fick 18.1 procent, vilket är en tillbakagång med 4.7 enheter jämfört med föregående SCB-mätning Men raset för Moderaterna blev ändå något mindre än vad en del hade förväntat sig.

Kanske bidrar SCB-mätningen därför till att ge Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra ett litet välbehövligt andrum. På ett år har Moderaterna i SCB:s mätningar tappat en fjärdedel av sina synpatisörer, och i partiet finns starka röster som kräver hennes avgång.

Vad talar då för och emot att Anna Kinberg Batra kommer att sitta kvar som partiledare för Moderaterna över valet 2018?

Vad talar för att Anna Kinberg Batra sitter kvar: De flesta inser att Moderaternas problem inte i första hand är ett partiledarproblem. Partiet är splittrat i viktiga frågor, särskilt i synen på Sverigedemokraterna och i regeringsfrågan. Det finns ingen motkandidat som Anna Kinberg Batras kritiker självklart skulle kunna enas kring. Svensk politisk historia uppvisar få exempel på partiledareffekter och även få exempel på partiledare som inte får möjlighet att leda partiet i val. (I modern tid kommer jag bara på Håkan Juholt, men kanske har jag glömt någon?)

Vad talar för att Anna Kinberg Batra tvingas avgå? Även om Anna Kinberg Batra inte är orsaken till Moderaternas problem så har hon misslyckats med det som kanske är en partiledares viktigaste uppgift: Att hålla samman sitt parti. Hon har heller inte varit framgångsrik i att kommunicera partiets politik utåt - hennes ovilja eller oförmåga att ge tydliga svar på journalisters fråga skadade tidigt hennes trovärdighet. Beslutet att öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna ledde till ett opinionsras, och Anna Kinberg Batra har ett ansvar både för att beslutet fattades och hur det kommunicerades. Få bedömare tror att Anna Kinberg Batra har förmågan att vända Moderaternas opinionskurva uppåt igen.

Vi får väl se ur det går. Om Anna Kinberg Batra tvingas bort är det - som ovan påpekats - svårt att peka ut någon självklar efterträdare. Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson är dugliga politiker - men också tydligt förknippade med dagens moderata politik. Johan Forssell är obesmittad av partiets misslyckanden, men inte särskilt känd utåt.

Kanske är det helt enkelt dags att kalla in Carl Bildt igen?