Må debaclet med tonårsutvisningarna bli en läxa för partiledningen i S

Så här skrev jag (se nedan) på Facebook i samband med att Socialdemokraterna trasslade in sig i vad man egentligen tyckte eller inte tyckte om de hårt kritiserade tonårsutvisningarna. Facebookinlägget fick över 1 000 gillningar och därför lägger jag det här också. Partiledningen insåg att man gått över en.röd linje, ändrade sig och kräver nu en omedelbar frysning av tonårsutvisningarna! Partiets snabba vändning i frågan visar att det interna motståndet lönat sig. Jag påminner mig situationen våren 2018 då partiledningen avstod från att lägga fram ett förslag om nationellt tiggeriförbud, tack vare interna protester.

 

* 

 

Glad att så många människor - socialdemokrater och andra - idag stormat mot S besked att partiet säger nej till det utskottsinitiativ från C, MP och V som skulle göra det möjligt för 18-åringar att få stanna i Sverige i stället för att utvisas. Men jag är också arg och ledsen över hur S så totalt tappade omdömet i denna fråga.

 

Idag var S tanke att nyhetsrapporteringen skulle handla om partiet presentation av sin valplattform. Men en välbesökt pressträff till trots har partiet i stället fått ägna dagen åt att backa från och skademinimera sina egna uttalanden om varför man inte stöder utskottsinititativet utan väljer att traska patrull bakom Johan Forssell (!) med förväntningar om att han (av alla!) kommer att presentera en lösning på problemet.

 

Misslyckandet handlar dels om dålig kommunikation. Budskapet att S säger nej till utskottsinitiativet kunde ha presenterats på ett bättre och mer offensivt sätt. Men den misslyckade kommunikationen har dessvärre också sin grund i att partiet bitit sig fast i Tidöpartiermas främlingsfientliga retorik där man skyr allt som kan förknippas med en humanitär migrationspolitik. Partiets rädsla för att framstå som inte lika hårt i sin migrationspolitik som Tidöpartierna blev en black om foten. Socialdemokraterna bet sig i sin egen svans. 

 

Jag hoppas att partiet lärt sig en läxa - såväl ideologiskt som kommunikativt - av dagens debacle.

Nej till nationellt tiggeriförbud - motgång för M och SD

I dag presenterade tidigare hovrättslagmannen Krister Thelin sin utredning Ett nationellt förbud mot tiggeri (SOU 2023:83). Utredaren avråder tydligt och bestämt från att införa ett sådant förbud. Det finns inte finns något behov av ett sådant, menar han. Däremot kan ett nationellt förbud leda till att mänskliga rättigheter åsidosätts och att det uppstår konflikt med förbudet mot diskriminering (förbudet skulle i praktiken riskera att drabba en viss specifik etnisk grupp - romerna). 

Utredningen blev därmed en politisk motgång för Sverigedemokraterna och Moderaterna. Båda dessa partier har med kraft argumenterat för att ett nationellt tiggeriförbund ska införas.  Moderaterna har redan markerat att man, trots utredarens avrådan, vill gå vidare med frågan. Sverigedemokraterna kommer förstås att haka på. Vi får se om Liberalerna håller fast vid sitt nej, eller om de viker ned sig. Och jag hoppas förstås att Socialdemokraterna har hjärta och förstånd nog att inte haka på Sverigedemokraterna och Moderaterna i denna fråga.

Som jag tidigare skrivit: För det första innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna. Fattiga människor blir inte mindre fattiga för att de inte längre får synas på gator och torg. Ett förbud är att slå ett stort hål i luften och sedan slå sig för bröstet och låtsas att man åtgärdat problemet. De förtryckande strukturerna och förtryckets orsaker finns emellertid kvar.

För det andra är det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp. Jag vill inte leva i ett samhälle där en människa i nöd inte skall kunna be om hjälp utan att bryta mot lagen. En människa i nöd har - i min värld - alltid rätt att be andra människor om hjälp. Ett samhälle som förbjuder människor att be om hjälp är för mig ett omänskligt och ovärdigt samhälle. 

Jag rekommenderar också min tidigare text Vad skulle Jesus sagt om förbud mot tiggeri? 

 

                                               Grufman, CC0, via Wikimedia Commons

"De ska inte vara här i Katrineholm, de ska inte vara i Sverige"

Igår röstade Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Moderaterna igenom ett förslag om tiggeriförbud i Katrineholm. Alla andra partier i kommunfullmäktige röstade emot.

Socialdemokraterna i Katrineholms agerande är bedrövligt, och partiet borde allvarligt betänka det sällskap man fått i frågan. Beslutet är ett uttryck för symbolpolitik av sämsta sort. Tiggeriförbudet gäller bara på kommunal mark i centrum. Enligt pastorn i Equmeniakyrkan Kristina Färdeman berör det tre (3) personer.

Jag har sagt det förut - det finns åtminstone två starka argument mot ett tiggeriförbud. För det första innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna till att tiggeriet existerar. För det andra är det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp.

Kommunstyrelsens ordförande i Katrineholm Göran Dahlström (S) sa i debatten: "De ska inte vara här i Katrineholm, de ska inte vara i Sverige". Ja, det är ju också ett bekvämt sätt att sopa problemet med människors diskriminering och fattigdom under mattan.

Som socialdemokrat är den första fråga jag ställer mig angående ett tiggeriförbud: Hur kommer ett sådant förbud att hjälpa de utsatta människor som sitter utanför affären och ber om en slant? Jag har aldrig fått något bra svar på den frågan. 

"Det är principen..."

Tiggeri är inte ett jättestort problem i Österåker. Vi har tiggeri på ungefär fem platser, där det sitter en person på varje ställe. Men vi tycker att det här är en principsak. Så motiverar Michaela Fletcher (M), kommunstyrelsens ordförande i Österåker, kommunens planer på att införa ett förbud mot tiggeri.

"Vi tycker att det här är en principsak." Med all respekt för Michaela Fletcher. Mina tankar går ändå obönhörligen till en klassisk scen i svensk filmhistoria ur filmen "Den enfaldige mördaren" (1982), baserad på Hans Alfredsons bok "En ond man".

Hans Alfredson spelar själv godsägaren John Höglund som på själva julaftons morgon inkasserar ett arrende från den fattige bonden Herbert Månsson, spelad av Nils Ahlroth. Bonden Månsson har tvingats sälja sin häst och besöka pantbanken för att få ihop pengarna. Månsson vädjar nu till godsägaren om att få anstånd med delar av betalningen, eftersom han och hans familj är helt utblottade inför julen. Men godsägare Höglund är obeveklig och inkräver hela beloppet. När Månsson lämnat över pengarna säger godsägaren: Jag bryr mig inte om en skitsumma. Det är principen. Varpå godsägaren eldar upp pengarna i den öppna brasan, mitt framför ögonen på den tårögde bonden Månsson.

Principer ska hanteras med omdöme. Och inte användas på ett sätt så att de drabbar svaga och utsatta människor.

Scenen kan ses här.

Bra att länsstyrelsen upphävde Vellinges tiggeriförbud!

I dag upphävde länsstyrelsen Vellinge kommuns beslut om att införa lokalt tiggeriförbud. Länsstyrelsen menar att beslutet inte var förenligt med ordningslagen, eftersom Vellinge inte kunnat visa att passivt insamlande av pengar stört den allmänna ordningen.

Jag är väldigt glad över länsstyrelsens beslut. Ett "tiggeriförbud" är symbolpolitik av sämsta slag, och hjälper inte de enskilda individer som sitter utanför butikerna och ber om pengar att förbättra sin situation. Dessutom skulle ett tiggeriförbud dra resurser från en hårt ansträngd polis, vara svårt att definiera och bidra till ytterligare stigmatisering av redan hårt utsatta människor..

Jag har tidigare anfört att det är principiellt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp, samt att ett förbud mot tiggeri innebär att man fokuserar symptomen och inte orsakerna.

Nu är det viktigt att via kontakter med de utsatta EU-medborgarnas hemländer och genom aktiva initiativ inom EU bekämpa antiziganismen och effektivisera EU:s program med sociala fonder mot fattigdom. Problemen kring brister i socialförsäkring och sjukvård måste lösas genom kontakter med hemländernas myndigheter. Att trappa upp vräkningarna är ingen lösning; i stället bör förebyggande åtgärder vidtas för att skapa möjligheter till tillåten, godtagbar övernattning. Erfarenheter visar att om boendet och övriga livsomständigheter är trygga ökar möjligheten att både söka och få jobb.

För övrigt rekommenderar jag varmt Adam Svanells reportage om rädslan bland "papperslösa" människor i Sverige.

Moderaterna vill förbjuda tiggeri. Bättre vore att bekämpa fattigdom och utsatthet

Förbjud tiggeriet, kräver Moderaterna i sitt förslag till nytt kriminalpolitiskt program. Tidigare är bara Sverigedemokraterna som förespråkat ett nationellt tiggeriförbud. Det är trist att Moderaterna väljer samma väg som Sverigedemokraterna i denna fråga, som ju ytterst berör hur vi bekämpar fattigdom och hur vi behandlar utsatta människor.

Jag håller fortfarande två argument som avgörande för varför det är fel att förbjuda tiggeri. För det första innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna. Fattiga människor blir inte mindre fattiga för att de inte längre får synas på gator och torg. Ett förbud är att slå ett stort hål i luften och sedan slå sig för bröstet och låtsas att man åtgärdat problemet. De förtryckande strukturerna och förtryckets orsaker finns emellertid kvar.

För det andra är det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp. Jag vill inte leva i ett samhälle där en människa i nöd inte skall kunna be om hjälp utan att bryta mot lagen. En människa i nöd har - i min värld - alltid rätt att be andra människor om hjälp. Ett samhälle som förbjuder människor att be om hjälp är för mig ett omänskligt och ovärdigt samhälle.

Dessa två huvudargument kan kompletteras med andra. Är det verkligen en rimlig prioritering av polisens arbetsuppgifter i dag att tvinga dem att jaga tiggare? Eller som två ungmoderater skrev för ett tag sedan: Ska min medresenär kunna ringa polisen för att jag ber en främling om pengar till bussen när jag glömt mitt busskort?

Visst har närvaron av människor som sitter på trottoarer och vädjar om hjälp väckt starka känslor eller rent av ångest hos många. Men det är konstruktiva insatser som behövs för att bemöta misären. Att driva bort dessa människor är ingen hedersam eller ideologiskt acceptabel lösning. Att vädja om hjälp ska inte straffas.

Jag noterar med glädje att övriga allianspartier tar bestämt avstånd från Moderaternas förslag. De som utnyttjar tiggarna är ett stort problem. Jag tycker att det är där man ska lägga fokus, nämligen angripa de kriminella som utnyttjar de här personernas underläge och utsatthet i ekonomiskt syfte, säger till exempel Roger Haddad, rättspolitisk talesperson för Liberalerna. Socialdemokraternas kongress i våras var också mycket tydlig i att ett tiggeriförbund inte skulle införas.

Frågan om de utsatta EU-migranternas situation kan förstås inte lösas av Sverige ensamt. Som Thomas Hammarberg och jag skrev på DN Debatt inför den socialdemokratiska partikongressen:

Stöd de utsatta EU-medborgarnas kamp mot påtvingad misär och utanförskap – också via konstruktiva kontakter med deras hemländer och aktiva initiativ inom EU. Den bakomliggande antiziganismen måste motverkas betydligt mer kraftfullt än hittills. EU:s program med sociala fonder mot fattigdomen måste effektiviseras. Problemen kring brister i socialförsäkring och sjukvård måste lösas genom kontakter med hemländernas myndigheter.

Säg nej till krav på tiggeriförbud och andra repressiva åtgärder mot de utsatta EU-medborgarna. Att trappa upp vräkningarna är ingen lösning; i stället bör förebyggande åtgärder vidtas för att skapa möjligheter till tillåten, godtagbar övernattning för dessa besökare. Frivilligorganisationer som arbetar för deras hälsa och utbildning samt skydd mot hatbrott bör stödjas. Erfarenheten visar att om boendet och övriga livsomständigheter är trygga ökar möjligheten att både söka och få olika jobb.