Kommer V att på allvar försöka fälla regeringen?

Det väckte viss uppmärksamhet när (V)-ledaren Jonas Sjöstedt i veckan antydde att han var överens med Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) om att genom misstroendevotum fälla regeringen på frågan om arbetsrätten. Jonas Sjöstedts uttalande kom efter det att regeringens direktiv för den utredning som bland annat ska se över arbetsrätten och turordningsreglerna blivit kända.

Ja - Vänsterpartiet kan tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna avsätta regeringen vilken dag som helst under mandatperioden. Men mycket talar ändå för att de kommer att avstå.

Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna skulle säkert inte ha något emot att fälla regeringen genom ett misstroendevotum. Sverigedemokraterna eftersom Januariavtalet utestängt partiet från politiskt inflytande under mandatperioden, och Kristdemokraterna eftersom partiet nära nog bundit sig vid masten genom sin retorik om regeringens bristande legitimitet och genom partiets gynnsamma opinionssiffror.

Moderaterna har ett svårare beslut att fatta. Att avsätta regeringen är lätt. Att bilda en ny regering är svårt. Att avsätta regeringen utan att ha en realistisk plan för fortsättningen än knappast att vara den vuxne i rummet. Och partiet har - i rådande opinionsläge - all anledning att frukta ett extra val.

Vänsterpartiet har hamnat i en helt ny situation, jämfört med förra mandatperioden. Åren 2014-2018 kunde Vänsterpartiet genom budgetsamarbetet med den rödgröna regeringen utöva politiskt inflytande över regeringspolitiken utan att behöva ta ansvar för den. Makt utan ansvar, om man så vill.

Men genom Januariavtalet har Vänsterpartiets makt och inflytande över regeringspolitiken minskat, trots att partiet gjorde ett bra val. Visserligen går partiet nu hyggligt, eller kanske till och med bra, i opinionsmätningarna - men det är klart att oppositionsrollen blir frustrerande för ett parti som vant sig vid inflytande över regeringspolitiken.

Problemet för Vänsterpartiet med att fälla regeringen är att ingen vet vad som händer sedan. Kanske får vi en långvarig regeringskris som till sist utmynnar i en moderatledd regering som är beroende av Sverigedemokraternas stöd i varje viktigt omröstning? Kanske får vi ett extra val med osäker utgång, och där Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har möjlighet att stärka sin ställning ytterligare?

Allt detta vet naturligtvis Jonas Sjöstedt, och därför tror jag heller inte att han under överskådlig tid kommer att fälla regeringen. Men mandatperioden är lång, och de sakpolitiska och strategiska förutsättningarna kan förstås komma att förändras före riksdagsvalet 2022.

"De ska inte vara här i Katrineholm, de ska inte vara i Sverige"

Igår röstade Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Moderaterna igenom ett förslag om tiggeriförbud i Katrineholm. Alla andra partier i kommunfullmäktige röstade emot.

Socialdemokraterna i Katrineholms agerande är bedrövligt, och partiet borde allvarligt betänka det sällskap man fått i frågan. Beslutet är ett uttryck för symbolpolitik av sämsta sort. Tiggeriförbudet gäller bara på kommunal mark i centrum. Enligt pastorn i Equmeniakyrkan Kristina Färdeman berör det tre (3) personer.

Jag har sagt det förut - det finns åtminstone två starka argument mot ett tiggeriförbud. För det första innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna till att tiggeriet existerar. För det andra är det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp.

Kommunstyrelsens ordförande i Katrineholm Göran Dahlström (S) sa i debatten: "De ska inte vara här i Katrineholm, de ska inte vara i Sverige". Ja, det är ju också ett bekvämt sätt att sopa problemet med människors diskriminering och fattigdom under mattan.

Som socialdemokrat är den första fråga jag ställer mig angående ett tiggeriförbud: Hur kommer ett sådant förbud att hjälpa de utsatta människor som sitter utanför affären och ber om en slant? Jag har aldrig fått något bra svar på den frågan. 

Annie Lööf eller Anna Kinberg Batra?

Vem är det som leder Alliansen - Annie Lööf eller Anna Kinberg Batra?

En första fråga som infinner sig är ju om det faktiskt finns en allians, eller om den bara är en läpparnas bekännelse. Visserligen samarbetar allianspartierna aktivt i riksdagen. Men de sakpolitiska skillnaderna mellan dem är stora i flera viktiga frågor, till exempel flyktingpolitiken, synen på Sverigedemokraterna och regeringsfrågan.

Låt oss ändå utgå från att det finns en allians. Sannolikheten är ju trots allt fortfarande stor att de fyra partierna kommer att gå till val tillsammans. Anna Kinberg Batras självklara ställning som oppositionsledare och regeringsbildare om Alliansen vinner valet har ifrågasatts av åtminstone två skäl. För det första eftersom avståndet i väljaropinionen mellan Moderaterna och Centerpartiet har minskat kraftigt - i de senaste mätningarna skiljer det bara några få procentenheter. För det andra eftersom en färsk Ipsos-undersökning visar att en majoritet av alliansväljarna föredrar Annie Lööf framför Anna Kinberg Batra som statsminister.

Annie Lööf och Centerpartiet ligger lika långt till höger som Anna Kinberg Batra och Moderaterna i flera viktiga fördelningsfrågor på den traditionella vänster-högerdimensionen. Däremot representerar Annie Lööf en mer frihetlig-liberal och Anna Kinberg Batra en mer auktoritär position på den GAL/TAN-skala som just nu dominerar den politiska debatten. Det är inte självklart vilken av dessa positioner som är mest fördelaktig när vi kommer till en regeringsbildning.

Min bedömning är att Anna Kinberg Batra fortfarande bör betraktas som oppositionsledaren. Hon företräder det största allianspartiet och hon har heller inte öppet utmanats av Annie Lööf eller av andra alliansrepresentanter. Däremot kan situationen snabbt förändras. Till exempel om Centerpartiet seglar förbi Moderaterna i opinionen, eller om allianssamarbetet spricker upp ytterligare.

Socialdemokraterna torde föredra att gå till val 2018 med Anna Kinberg Batra som alliansledare. Det är enklare att gestalta en vänster-högerkonflikt mellan socialdemokrater och moderater än mellan socialdemokratern och centerpartister. Anna Kinberg Batra är också mindre populär i väljaropinionen och svagare i sina medieframträdanden än vad Annie Lööf är.

Om Alliansen förlorar valet är det svårt att se hur Anna Kinberg Batra skulle kunna sitta kvar. Kanske blir det då som Annie Lööf i praktiken tar över rollen som oppositionsledare.

Tuff tid för Alliansen

Det är en tuff tid för Alliansen. Moderaterna rasar i opinionen och går igenom sin värsta kris på många år. Kristdemokraterna har till och med mer än vanligt parkerat sig under nedflyttningsstrecket (för att prata idrottsspråk). Liberalerna står och stampar. Ljuspunkten är Centerpartiet som ökar kraftigt i opinionsmätningarna. Samtidigt har Socialdemokraterna stabiliserat sig på en nivå över 25 procent och kan koncentrera sig på att regera vidare i lugn och ro. Ekonomin går jättebra och arbetslösheten är låg. Kongressen i april kommer mycket väl i tiden för partiet och Stefan Löfven.

I stället för att fokusera på gemensam politikutveckling tvingas allianspartierna lägga kraft på att hantera inbördes oenighet i regeringsfrågan och om budgeten. De fyra allianspartierna representerar här fyra helt olika linjer.

Moderaterna vill att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget och öppnar dessutom dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Kristdemokraterna vill också att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, men vill inte öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Centerpartiet vill inte att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, utan i stället bryter ut och försöker stoppa enskilda delar av regeringsbudgeten. Centerpartiet vill inte öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Liberalerna vill inte att Alliansen redan i höst lägger en gemensam budget, men inte heller att allianspartierna bryter ut och försöker stoppa enskilda delar av regeringsbudgeten. Liberalerna vill inte heller öppna dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Hänger ni med? Det är inte helt enkelt. Det är inte heller helt enkelt att förstå hur dessa fyra partier under överskådlig tid på ett trovärdigt sätt ska kunna uppvisa enighet i dessa för regeringsdugligheten viktiga frågor.

 På tisdag möts alliansledarna för att stämma av läget. Kommer de att kunna enas om en gemensam linje? Kanske. Men en hel del talar emot. Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson kallade nyligen Centerpartiets förslag att ”göra plockepinn av en budget”. Centerpartiet och Liberalerna kommer å sin sida inte att gå med på att lägga en gemensam alliansbudget till hösten. Moderaterna och Anna Kinberg Batra har också av strategiska skäl svårt ett säga ja till Centerpartiets förslag, det vore att bekräfta bilden av Annie Lööf som den egentliga alliansledaren. Och hur skulle Moderaterna kunna gå med på någonting som partiets ekonomisk-politiske talesperson betecknat som "plockepinn"?

Å andra sidan har Alliansen inte råd med fortsatt oenighet i dessa viktiga frågor. För varje dag som går urholkas bilden av Alliansens regeringsduglighet och svårigheterna att utveckla en gemensam slagkraftig politik inför valet 2018 växer.

Nöden sägs vara uppfinningarnas moder. I så fall lär vi få se något remarkabelt komma ut ur alliansledarnas möte på tisdag. I annat fall ser det fortsatt dystert ut för Alliansen.

Almedalen - igår Stefan Löfven, idag Ebba Busch Thor

Hej vad det går, i Almedalen. Igår höll Stefan Löfven sitt anförande, och jag är glad att han valde ett ideologiskt anslag och en varm och optimistisk ton. Genom mitt ordförandeskap i Socialdemokrater för tro och solidaritet hade jag för första gången fått en reserverad plats framför scenen. Jag placerades bredvid en polis från SÄPO, och funderar lite på om det var en tillfällighet eller inte...

 Ikväll talar Ebba Busch Thor, och det skall bli spännande att se var Kristdemokraterna tänker ta vägen nu när Moderaterna alltmer återtar sin gamla position till höger på det politiska fältet. I sitt installationsanförande markerade ju Ebba Busch Thor att Kristdemokraterna var ett högerparti, vilket hennes företrädare Göran Hägglund sällan eller aldrig gjorde. Hur många högerpartier tål Sverige?

Bland mina aktiviteter idag flaggar jag extra för ett seminarium om Socialdemokraterna och flyktingpolitiken (kl 15.00 i Vårdklockans kyrka), samt ett seminarium om framtidens Mellanösternpolitik (kl 16.00 i Vårdklockans kyrka) med bl a Cecilia Uddén, Thomas Hammarberg och Nathalie Besér. Välkomna!

Och så skall ni förstås inte missa att lyssna på Statsvetarpodden, med Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och undertecknad. Nytt avsnitt finns här.

Legitimerar ett drev att all källkritik läggs åt sidan?

Uppdaterat torsdag 13 september kl 09.05: I dag ger Johan Ingerö på SvD:s ledarsida ytterligare srpidning åt vandringshistorien att Maryam Yazdanafar bekräftat att Håkan Juholt inledningsvis accepterat förslaget om ett temporärt svenskt medborgarskap, med prövotid. Ingerö skriver: Samtidigt, på Dagens Arenas hemsida, bekräftar Maryam Yazdanfar att kollegan Morgan Johansson av Juholt fått i uppdrag att försvara Ilmar Reepalus förslag om ett andra klassens medborgarskap för invandrare. Men Ingerös beskrivning är ju - som jag visar nedan - helt enkelt inte sann. Maryam Yazdanfar bekräftar inte att Juholt gett sitt godkännande av förslaget. Yazdanfar bekräftar att Morgan Johansson vid ett möte med sin riksdagsgrupp påstått att så är fallet. Och det är ju förstås en helt annan sak.

Rubriken till Johan Ingerös artikel är "Hård men ohederlig". Jag vet inte om Johan Ingerö kan kallas hård, men hans beskrivning av vad Maryam Yazdanafar "bekräftat" är åtminstone journalistiskt ohederlig.

*

Drevet går mot Håkan Juholt. Det är inte så konstigt, med tanke på det fel han begått i samband med ersättningen för sitt boende. Men legitimerar ett drev verkligen att journalistiska, elementära källkritiska kriterier ställs åt sidan?

I en artikel i Aftonbladet används rubriken Juholts svek mot partikamraten. Rubriken är formulerad som ett påstående, ett försanthållande, utan frågetecken eller citationstecken. Expressen har exakt samma rubrik - Juholts svek mot partikamraten. Artiklarna tar upp händelsen för några dagar sedan då det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu föreslog att nya medborgare skulle få en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Socialdemokraternas talesperson i rättspolitiska frågor Morgan Johansson gick snabbt ut och gav sitt stöd åt Reepalus förslag. Men förslaget väckte upprörda känslor inom Socialdemokraterna, och redan samma dag gick Håkan Juholt ut och förklarade att förslaget inte var socialdemokratisk politik.

Så långt var allt gott och väl. Men igår torsdag rapporterade SVT Aktuellt att Morgan Johansson vid ett internt möte med riksdagsgruppen skulle ha påstått att förslaget tidigt förankrats hos Håkan Juholt, men att Juholt ändrat sig när förslaget mötte stark intern kritik.

Här står således ord mot ord - eller vad Morgan Johansson påstås ha sagt mot vad Håkan Juholt har sagt. I nättidningen Dagens Arena i dag påstås den socialdemokratiska riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar "bekräfta" att Juholt ställt sig bakom förslaget om temporärt medborgarskap. Aftonbladet skriver: "Det förslaget stöttade Håkan Juholt – tills det kritiserades häftigt och gjorde avbön, uppger riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar (S)". Men det gör Maryam Yazdanfar inte alls! Det hon "bekräftar" och "uppger" är att Morgan Johansson i ett möte med riksdagsgruppen skulle ha påstått att Juholt ställt sig bakom förslaget. Och den nyheten hade SVT Aktuellt redan i går onsdag. Och Maryam Yazdanfar gör inga anspråk alls på att bekräfta att Morgan Johansson påståenden skulle vara sanna.

Varken artikeln i Aftonbladet eller den i Dagens Arena visar någon som helst kritisk distans till Morgan Johansson påstådda påstående. Maryam Yazdanfar petades under uppseendeväckande former av Håkan Juholt som nytillträdd partiledare från sitt uppdrag som partiets bostadspolitiska talesperson. Morgan Johansson förödmjukades offentligt av Håkan Juholt när denna offentligt tog Johansson och Ilmar Reepalu i örat för deras utspel om ett temporärt medborgarskap. Båda har goda skäl att tolka och beskriva det som hänt på ett sätt som inte är smickrande för Håkan Juholt.

Morgan Johansson (om han nu påstår det han påstås ha påstått) och Maryam Yazdanfar (som påstår att Johansson påstått det) kanske talar sanning. Det vet vi inte. Men den totala avsaknaden av traditionell och elementär journalistisk källkritik undergräver trovärdigheten i rapporteringen och bidrar till att göra det drev som nu pågår mot Håkan Juholt ytterst olustigt att följa.