Frågan om bojkott av Israel väcker starka känslor. Bojkottfrågans laddning framkom med all önskad tydlighet när jag i går på ABF Göteborg deltog i ett panelsamtal kring temat
Gaza after the ships? Övriga medverkande var professorn i freds- och utvecklingsforskning
Helena Lindholm Schulz, ekonomhistorikern
Ann Ighe (som representerade Ship to Gaza), samt redaktören för boken
22 sömnlösa nätter. En bok om kriget i Gaza och tillika vice ordföranden för Vänsterpartiet i Göteborg
Thaher Pelaseyed. Samtalet leddes av frilansjournalisten och Mellanösternkorrespondenten
Nathalie Besér.
En stor del av samtalet kretsade kring frågan om bojkott som politiskt vapen. Det är en komplicerad fråga som alltför ofta förenklas i debatten - såväl av anhängare som motståndare till bojkott. I fallet Israel-Palestina är det dessutom så att den som starkast förespråkar bojkott också uppfattas som den som är mest kritisk till Israels agerande.
Bojkott, bojkott! ekar det t ex ofta från Israel-kritiska manifestationer. Ropen på bojkott blir för många ett moralsikt reningsbad, ett värde i sig. Avskyn över Israels agerande är så stark att man genom rop på bojkott vill visa sitt avståndstagande, oavsett om en bojkott skulle få några konsekvenser eller ej.
Som läsaren av denna blogg vet är jag djupt kritisk till Israels ockupations- och bosättningspolitik, men ändå skeptisk till huruvida en bojkott är en ändamålsenlig väg för att få Israel att ändra sitt agerande. Jag brukar anföra att två villkor måste vara uppfyllda om en bojkott skall vara effektiv: det måste finnas en bred internationell uppslutning i bojkottaktionen och det måste finnas ett stöd i folkopinionen för bojkotten i den stat som bojkottas. I fallet Sydafrika var båda dessa villkor uppfyllda. I fallet Israel är inget av båda dessa villkor uppfyllda.
Men diskussionen förtjänar att nyanseras. Där bidrog i går bl a
Anders Lönnbro som betonade att bojkott och ekonomiska sanktoner var två saker som alltför ofta klumpas ihop. Det är en sak att uppmana medborgare att bojkotta israeliska apelsiner. Det är en annan sak att EU upphäver Israels förmånliga handelsavtal med unionen.
I min doktorsavhandling
Svensk Mellanösternpolitik (Carlsson, 1989) argumenterar jag för att en bojkott kan fylla tre olika funktioner:
a) påverka den bojkottade statens agerande,
b) bidra till politisk opinionsbildning mot den bojkottade staten, samt
c) avskräcka andra stater från att bete sig på det sätt som den bojkottade staten gjort. I fallet Israel är det möjligen punkt b) som skulle fungera. Däremot tror jag att en bojkott inte skulle bli verkningsfull i form av punkt a) eftersom bojkotten inte skulle få någon större internationell uppslutning och dessutom sannolikt stärka den israeliska högern ytterligare. Däremot tror jag att riktade sanktioner mot framför allt bosättarprodukter skulle vara en viktig politisk markering som kan vinna internationellt gehör.
I stället för bojkott och isolering tror jag på öppenhet, dialog och kontakt - såväl med Hamas som med Israel. Ju mer kontakt, desto större möjlighet till påverkan. Därför tror jag också mycket på projektet Ship to Gaza, som ju har just öppenhet och nedrivande av murar och blockader som sin essens. En sådan aktion ligger väl i tiden och är i linje med de auktoritetsnedrivande demokratiuppror vi nu ser i Nordafrika. I slutet av maj seglar en än större internationell flotta mot Gaza i syfte att bryta blockaden och Gazas isolering. Den är värt allt stöd och jag önskar den lycka till.
