Regeringskris eller inte? Kampen om arbetsrätten fortsätter

I natt strandade förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare om förändringar i arbetsrätten. Parterna själva beskriver det som att man varit nära en överenskommelse, men att man föll på mållinjen.

Alla i frågan relevanta aktörer är nu villiga att ge parterna ytterligare tid att kommaöverens. Men vill parterna själva ha mer tid, eller gör de bedömningen att fortsatta förhandlingar är meningslösa? I praktiken är det LO som har bollen. Ser LO en väg framåt, eller är konflikten med arbetsgivarna och/eller den interna splittringen inom LO för stor? 

Vänsterpartiet har länge sagt att partiet tänker rikta en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven om regeringen följer Januariavtalet och - om förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter misslyckas - lägger fram en proposition om försämrad arbetsrätt. Men i dag ritar Moderaterna om spelplanen, när Ulf Kristersson förklarar att partiet inte tänker stödja en sådan misstroendeförklaring från Vänsterpartiet. 

Sakpolitiskt är det rationellt av Moderaterna att inte fälla regeringen i en misstroendeförklaring på LAS-frågan. Men samtidigt blir det nu svårare för Moderaterna att hävda nödvändigheten av att regeringen måste bort. Här hade partiet i så fall haft en möjlighet att avsätta regeringen, men utnyttjar den inte.

Moderaternas val att rädda den rödgröna regeringen för att i stället få en urholkad arbetsrätt visar hur långt partiet glidit åt höger sedan valförlusten 2014. Moderaterna på Fredrik Reinfeldts tid värnade den svenska modellen och ville inte angripa arbetsrätten. Vi är inte beredda att göra reformer som ökar människors otrygghet, sa dåvarande finansminister Anders Borg (M)  när Centerpartiet under Maud Olofsson ville förändra turordningsreglerna. 

Visst behöver arbetsmarknadslagstiftningen utvecklas - på ett sätt som både värnar arbetstagarnas trygghet och arbetsgivarnas behov av handlingsutrymme och flexibilitet i dagens värld. Men förändringen ska ske på ett sätt som inte rubbar maktbalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare - Januariavtalet stadgar explicit att denna grundläggande balans ska upprätthållas. Ingen som läser utredningen "En moderniserad arbetsrätt" kan med seriositet påstå att dess förslag inte förändrar maktförhållandena inom arbetsrätten till arbetsgivarnas fördel.

Nu får vi se om parterna väljer att återgå till förhandlingsbordet. Om de inte gör det, eller om förhandlingarna kraschar på nytt, ligger bollen hos regeringen. När remissvaren på utredningen "En moderniserad arbetsrätt" kommer in i slutet av oktober kommer regeringspartierna att förhandla med Centerpartiet och Liberalerna om de konkreta lagförslagen. Inget av dessa fyra partier kommer att vilja ha en regeringskris, vilket ger goda möjligheter för en överenskommelse.

Det bästa vore om fack och arbetsgivare kan enas om en lösning. Det skulle ge lösningen en starkare legitimitet och sannolikt minimera förlusterna för facket.

Kommer V att på allvar försöka fälla regeringen?

Det väckte viss uppmärksamhet när (V)-ledaren Jonas Sjöstedt i veckan antydde att han var överens med Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) om att genom misstroendevotum fälla regeringen på frågan om arbetsrätten. Jonas Sjöstedts uttalande kom efter det att regeringens direktiv för den utredning som bland annat ska se över arbetsrätten och turordningsreglerna blivit kända.

Ja - Vänsterpartiet kan tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna avsätta regeringen vilken dag som helst under mandatperioden. Men mycket talar ändå för att de kommer att avstå.

Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna skulle säkert inte ha något emot att fälla regeringen genom ett misstroendevotum. Sverigedemokraterna eftersom Januariavtalet utestängt partiet från politiskt inflytande under mandatperioden, och Kristdemokraterna eftersom partiet nära nog bundit sig vid masten genom sin retorik om regeringens bristande legitimitet och genom partiets gynnsamma opinionssiffror.

Moderaterna har ett svårare beslut att fatta. Att avsätta regeringen är lätt. Att bilda en ny regering är svårt. Att avsätta regeringen utan att ha en realistisk plan för fortsättningen än knappast att vara den vuxne i rummet. Och partiet har - i rådande opinionsläge - all anledning att frukta ett extra val.

Vänsterpartiet har hamnat i en helt ny situation, jämfört med förra mandatperioden. Åren 2014-2018 kunde Vänsterpartiet genom budgetsamarbetet med den rödgröna regeringen utöva politiskt inflytande över regeringspolitiken utan att behöva ta ansvar för den. Makt utan ansvar, om man så vill.

Men genom Januariavtalet har Vänsterpartiets makt och inflytande över regeringspolitiken minskat, trots att partiet gjorde ett bra val. Visserligen går partiet nu hyggligt, eller kanske till och med bra, i opinionsmätningarna - men det är klart att oppositionsrollen blir frustrerande för ett parti som vant sig vid inflytande över regeringspolitiken.

Problemet för Vänsterpartiet med att fälla regeringen är att ingen vet vad som händer sedan. Kanske får vi en långvarig regeringskris som till sist utmynnar i en moderatledd regering som är beroende av Sverigedemokraternas stöd i varje viktigt omröstning? Kanske får vi ett extra val med osäker utgång, och där Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har möjlighet att stärka sin ställning ytterligare?

Allt detta vet naturligtvis Jonas Sjöstedt, och därför tror jag heller inte att han under överskådlig tid kommer att fälla regeringen. Men mandatperioden är lång, och de sakpolitiska och strategiska förutsättningarna kan förstås komma att förändras före riksdagsvalet 2022.