Regeringskris eller inte? Kampen om arbetsrätten fortsätter

I natt strandade förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare om förändringar i arbetsrätten. Parterna själva beskriver det som att man varit nära en överenskommelse, men att man föll på mållinjen.

Alla i frågan relevanta aktörer är nu villiga att ge parterna ytterligare tid att kommaöverens. Men vill parterna själva ha mer tid, eller gör de bedömningen att fortsatta förhandlingar är meningslösa? I praktiken är det LO som har bollen. Ser LO en väg framåt, eller är konflikten med arbetsgivarna och/eller den interna splittringen inom LO för stor? 

Vänsterpartiet har länge sagt att partiet tänker rikta en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven om regeringen följer Januariavtalet och - om förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter misslyckas - lägger fram en proposition om försämrad arbetsrätt. Men i dag ritar Moderaterna om spelplanen, när Ulf Kristersson förklarar att partiet inte tänker stödja en sådan misstroendeförklaring från Vänsterpartiet. 

Sakpolitiskt är det rationellt av Moderaterna att inte fälla regeringen i en misstroendeförklaring på LAS-frågan. Men samtidigt blir det nu svårare för Moderaterna att hävda nödvändigheten av att regeringen måste bort. Här hade partiet i så fall haft en möjlighet att avsätta regeringen, men utnyttjar den inte.

Moderaternas val att rädda den rödgröna regeringen för att i stället få en urholkad arbetsrätt visar hur långt partiet glidit åt höger sedan valförlusten 2014. Moderaterna på Fredrik Reinfeldts tid värnade den svenska modellen och ville inte angripa arbetsrätten. Vi är inte beredda att göra reformer som ökar människors otrygghet, sa dåvarande finansminister Anders Borg (M)  när Centerpartiet under Maud Olofsson ville förändra turordningsreglerna. 

Visst behöver arbetsmarknadslagstiftningen utvecklas - på ett sätt som både värnar arbetstagarnas trygghet och arbetsgivarnas behov av handlingsutrymme och flexibilitet i dagens värld. Men förändringen ska ske på ett sätt som inte rubbar maktbalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare - Januariavtalet stadgar explicit att denna grundläggande balans ska upprätthållas. Ingen som läser utredningen "En moderniserad arbetsrätt" kan med seriositet påstå att dess förslag inte förändrar maktförhållandena inom arbetsrätten till arbetsgivarnas fördel.

Nu får vi se om parterna väljer att återgå till förhandlingsbordet. Om de inte gör det, eller om förhandlingarna kraschar på nytt, ligger bollen hos regeringen. När remissvaren på utredningen "En moderniserad arbetsrätt" kommer in i slutet av oktober kommer regeringspartierna att förhandla med Centerpartiet och Liberalerna om de konkreta lagförslagen. Inget av dessa fyra partier kommer att vilja ha en regeringskris, vilket ger goda möjligheter för en överenskommelse.

Det bästa vore om fack och arbetsgivare kan enas om en lösning. Det skulle ge lösningen en starkare legitimitet och sannolikt minimera förlusterna för facket.

Striden om arbetsrätten - visst är det klasskamp

I annat fall genomförs utredningens förslag. Så avslutas punkt 20 i januariavtalet, den punkt som har rubriken Arbetsrätten moderniseras. Formuleringen i fetstil berättar vad som ska ske om arbetsmarknadens parter inte lyckas nå en förhandlingsöverenskommelse om hur LAS ska reformeras. Därför är det heller inte oväntat om Liberalerna och Centerpartiet biter sig fast vid Januariavtalets formulering. Avtal ska hållas.

Fullt så enkelt är det förstås inte. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) säger till DN att utredningen inte levt upp till direktiven då förslagen rubbar den grundläggande balansen mellan arbetsmarknadens parter. Därför, menar Eva Nordmark, behöver utredningsförslagen justeras efter att regeringen tagit in synpunkter från olika remissinstanser.

Dessutom har vi ju ett nytt politiskt läge, Arbetslösheten växer på grund av coronakrisen. Fackföreningsrörelsen mobiliserar. Socialdemokraterna har åtminstone tillfälligt stärkt sin ställning i opinionen. Tillsammans har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nu över 40 procent i opinionsmätningarna. Det var ett tag sedan, om man säger så.

Så javisst - självklart kommer regeringspartierna att i förhandlingarna med Centerpartiet och Liberalerna försöka modifiera en del av utredningens förslag (om inte arbetsmarknadens parter i sina förhandlingar löser problemet åt dem). Jag tycker förutsättningarna för sådana förhandlingar mellan Januaripartierna trots allt är ganska goda. Men i vassen lurar Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet - det gäller ju till sist för januaripartierna att få igenom sina förslag i riksdagen också.

Det är bra att svensk politik här får en riktig vänster-högerkonflikt att hantera. Ytterst handlar det om makten mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kalla det gärna för klasskamp.

Kan Jonas Sjöstedt rädda LAS?

Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet hotar att avsätta Stefan Löfven som statsminister om regeringen går vidare med de aktuella utredningsförslagen om försvagningar av anställningsskyddet. Jag hoppas att regeringen är klok och realistisk nog att man kastar det här i papperskorgen, säger Sjöstedt i SVT Agenda.

Det är bra att Jonas Sjöstedt är arg och att han bidrar till att opinionsbilda mot en försvagning av anställningsskyddet. Det behövs, särskilt i dessa coronatider där så många människor permitterats eller blivit av med sina anställningar och jobb.

Däremot är det lite svårare att se hur Jonas Sjöstedt ska göra allvar av sitt hot. Den aktuella utredningen ska ut på remiss, därefter ska regeringen förhandla fram lagförslag med Centerpartiet och Liberalerna. Först våren 2022 förväntas riksdagen fatta beslut i frågan. Och då är det bara några månader kvar till valet.

Det finns en högermajoritet i riksdagen som gärna ser en en uppluckring av arbetsrätten och en försvagning av arbetsrätten. Jag har svårt att se Moderaterna stödja en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven några månader före valet om en sådan innebär att försvagningen av anställningsskyddet inte blir av. Jag har också svårt att se Vänsterpartiet tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna avsätta Stefan Löfven om konsekvensen blir en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister och som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning i riksdagen.

Alla dessa svårigheter är förstås Jonas Sjöstedt väl medveten om. Men han har under det senaste året visat att han förmår spela spelet skickligt och Vänsterpartiet har vid några tillfällen lyckats påverka politiken på ett sätt som Januariavtalet avsåg att förhindra. Inte mig emot. De parlamentariska förutsättningarna är som de är. De fyra samarbetspartierna gör sitt bästa för att förverkliga Januariavtalet, och det samarbetet har såvitt jag kan förstå hittills fungerat väldigt bra. Men övriga partier har förstås sin frihet att försöka sätta käppar i hjulet och påverka politikens innehåll i en annan riktning. Så går det till i en parlamentarisk demokrati.

Arbetsrätten behöver förnyas för att möta den nya tidens krav och möjligheter. Men en förnyelse ska inte innebära ökad otrygghet för den enskilde. Debatten om arbetsrättens förnyelse behöver i stället handla om hur tryggheten kan stärkas i en osäker och föränderlig tid, och utan att denna trygghet blir ett hinder för näringslivets behov av flexibilitet och rörlighet. Det är också viktigt att lagstiftningen inte förändrar maktbalansen mellan arbetstagare och arbetsgivare. Jag anar att de stundande förhandlingarna mellan regeringen och samarbetspartierna blir hårda, och de opinionsvindar som inramar förhandlingarna kommer att spela roll.

Ewa Stenberg skriver som så ofta intressant i DN om saken.