Vad händer efter valet? Del II: Regeringsbildningen om Magdalena Anderssons sida blir störst

Igår skrev jag en text om hur regeringsbildningen kommer att gå till om Ulf Kristerssons sida vinner. Idag utgår jag istället från det omvända utfallet. Det vill säga, hur kommer regeringsbildningen att gestalta sig om Magdalena Anderssons sida blir störst. 

Om Magdalena Anderssons sida vinner tror jag att Socialdemokraterna och Centerpartiet kommer att regera tillsammans. Kanske att Miljöpartiet också kommer att ingå i regeringen, men Vänsterpartiet får stanna utanför.

Centerpartiets stora förflyttning gjordes efter valet 2018, då partiet sa nej till en moderatledd minoritetsregering och i stället genom Januariavtalet släppte fram Stefan Löfven som statsminister. Steget till att nu ingå i en socialdemokratiskt ledd regering är kortare, många inom Centerpartiet uppfattar det som ett naturligt steg givet hur det politiska landskapet förändrats.

Miljöpartiet vill gärna ingå i en sådan regering. Men frågan är om partiet är välkommet. Jag skulle tro att om partiet verkligen vill så kommer deras mandat att innebära att de trots allt släpps in i regeringsvärmen.

För Vänsterpartiet blir det svårare. Centerpartiet sätter sig inte i en regering där Vänsterpartiet ingår. Samtidigt har Centerpartiet i dag inte samma behov av att isolera och stigmatisera Vänsterpartiet på samma sätt som Liberalerna och Jan Björklund krävde i samband med att Januariavtalet kom till. 

Nooshi Dadgostar har uttalat sig motsägelsefullt om huruvida det är ett ultimativt krav att partiet ska få plats i regering om man ska släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Men jag läser Nooshi Dadgostars uttalanden som att här finns ett förhandlingsutrymme. Det kommer förstås att kosta, på samma sätt som det kostade när Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet drev igenom kravet på kraftigt höjd garantipension förra året. Och självklart kommer partiet i opposition även att finnas med i budgetsamtalen, även om det kanske inte blir några formella förhandlingar. 

*

Oavsett vilken sida som vinner tror jag att regeringsbildningen kommer att gå avsevärt fortare än de 134 dagar det tog förra gången. Flera partier har redan gjort avgörande förflyttningar och talmannen kan därför arbeta med snävare tidsramar.

*

Opinionsläget är om möjligt ännu jämnare än igår. Spelbolaget Unibet håller fortfarande Magdalena Andersson som favorit - oddset på henne som statsminister är i kväll 1.45 mot 2.50 på Ulf Kristersson.

*

Jag kommenterar partiledarnas debattstrategier för TT.

Går Sverige mot ett extraval?

Går Sverige mot ett extraval? Frågan är relevant efter att Nyamko Sabuni hotat med att hoppa av Januariavtalet om regeringen lägger fram sitt förslag om ny humanitär skyddsgrund i migrationspolitiken. Stefan Löfven säger till Ekot att ett extraval "ska absolut inte uteslutas". Expressen erfar att frågan om extraval diskuterats i den socialdemokratiska partiledningen och källan uppger att ett extraval är sannolikt om Liberalerna lämnar januarisamarbetet. 

Ja, jag är övertygad om att frågan om extraval diskuterats i den socialdemokratiska partiledningen. Nej, det har säkert inte fattats några formella interna beslut ännu. Däremot kan jag tänka mig att Stefan Löfven sökt och fått partiledningens stöd för att ha handlingsfrihet i frågan för att på kort varsel kunna fatta nödvändiga beslut - inklusive beslut om extraval. 

Handlingsfriheten stärker Stefan Löfvens förhandlingsposition samtidigt som pressen ökar på Liberalerna. Den del av Liberalerna som inte vill hoppa av Januariavtalet kan få råg i ryggen genom Stefan Löfvens indirekta hot om extraval, eftersom ett extraval mycket väl kan leda till att Liberalerna åker ur riksdagen.

Situationen påminner om ett Chicken race. Någon måste väja, annars slutar det i katastrof. Såvida inte spelplanen förändras. Det förslag som Liberalerna vill stoppa befinner sig på remiss och kommer sannolikt att justeras i någon riktning oavsett vad Liberalerna säger och tycker. Det är möjligt att dessa justeringar ger Liberalerna en väg ut - att de kan säga att Löfven lyssnat och justerat förslaget på ett sätt som möjliggör för dem att stanna kvar i samarbetet.

De flesta bedömare är eniga om att Liberalerna har ett svagt case i själva sakfrågan. Migrationspolitiken ingår inte i Januariavtalet, med undantag för några få punkter (till exempel den punkt som säger att partierna ska driva frågan om en ny humanitär skyddsgrund i den parlamentariska kommittén - vilket partierna också gjorde och som nu, i något reviderat skick, är ute på remiss). Att åberopa just denna enskilda sak som avgörande för att stanna kvar i januarisamarbetet eller ej uppfattas av många som inte särskilt trovärdigt.

Däremot är det möjligt att Nyamko Sabuni redan har bestämt sig för att försöka på Liberalerna att hoppa av Januariavtalet och nu bara söker en lämplig fråga att gå på.

Om Liberalerna lämnar Januariavtalet blir det svårt för den rödgröna regeringen att få igenom sin budget i höst. Stefan Löfven kan knappast acceptera att gå in i valåret 2022 regerandes på en budget som Moderaterna röstat igenom med stöd av Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. 

Därför är hotet om extraval reellt. Även om jag till slut tror att partierna kommer att hitta andra vägar att hantera krisen.

Den humanitära skyddsgrunden och Liberalernas kris

I dag känns luften lite lättare att landas. Donald Trump har lämnat Vita huset. Den amerikanska demokratin stod - åtminstone denna gång - emot de populistiska och högerextrema angreppen. Som Joe Biden uttryckte det i sitt installationstal: Today, we celebrate the triumph not of a candidate, but of a cause, the  cause of democracy. (...) We have learned again that democracy is precious. Democracy is fragile. And at this hour, my friends, democracy has prevailed.

I morgon fredag samlas Liberalernas partistyrelse till extra möte angående Nyamko Sabunis utspel att Liberalerna lämnar Januariavtalet om regeringen lägger fram sitt förslag om att bredda den humanitära skyddsgrunden i migrationspolitiken. Nyamko Sabunis utspel har mött hård intern kritik. Partiet är splittrat i regeringsfrågan, där en grupp förordar en moderatledd regering även om en sådan skulle vara beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning. Att göra just frågan om en breddad humanitär skyddsgrund till en kabinettsfråga har inte fallit i god jord i partiet (för att uttrycka det milt).

Liberalerna ligger sedan länge på rekordlåga nivåer i opinionsmätningarna. Varför är det så? Det finns åtminstone tre viktiga tankar att ta med sig i diskussionen.

För det första har liberala partier i dag svårt att hävda sig i flera länder i Europa. Framväxten av högerpopulistiska, nationalkonservativa partier har bidragit till en polarisering av partisystem där mittenpartier - som liberaler - kommer i kläm. Med högernationalismens framgångar har också den politiska dagordningen förändrats och utvecklats i icke-liberal riktning.

För det andra har Liberalerna minskat under mycket lång tid. Med undantag från valet 2018 - då partiet i princip stod still - har Liberalerna tappat väljarstöd i varje enskilt riksdagsval sedan 2002. Ett skäl till väljartappet är sannolikt att Liberalerna varit en del av Alliansen - både i regering och i opposition. Forskning visar att små partier tenderar att förlora väljarstöd när de ingår i koalitioner med större partier. (Däremot gjorde Centerpartiet 2018 sitt bästa val på 30 år. Ingenting sker mekaniskt.)

För det tredje är Liberalerna ett splittrat parti med brist på skarpa profilfrågor. (Okej - partiet vill förstatliga skolan. Men det är knappast en valvinnarfråga.) Strax efter att partiet valt att säga ja till Januariavtalet väljer man en ordförande som förordat ett nej till Januariavtalet. Det ökar osäkerheten om partiets riktning. De liberala väljare som vill värna Januariavtalet söker sig till Centerpartiet. De liberala väljare som är motståndare till Januariavtalet söker sig till Moderaterna. 

Foto: Magnus Fröderberg (pressbild)

Finns det då någon väg ut ur krisen för Liberalerna? Ja, det tror jag. Vill partiet växa bör man givet det parlamentariska läget efter nästa val skaffa sig en friare ställning, där man på ett bättre sätt utnyttjar den strategiska roll som mittenpositionen utgör för att profilera sig och för att få igenom sin politik. 

Därmed inte sagt att Liberalerna här och nu ska lämna Januariavtalet. Att bryta avtal urholkar samarbetskapitalet och innebär att partiet tappar trovärdighet inför andra partier med avseende på långsiktiga samarbeten. Dessutom skulle ett avhopp på frågan om breddad humanitär skyddsgrund innebära att flera av partiets fåtaliga väljare i stället söker sig till Centerpartiet eller Miljöpartiet, och att en del medlemmar också lämnar. Visst, en del kan man säkert vinna över från Moderaterna - men det blir en i högsta grad osäker ekvation.

 

Vart går Liberalerna?

Hur ska det gå för Liberalerna? I mätning efter mätning det senaste halvåret har partiet parkerat sig under fyraprocentsgränsen. Det är svårt att se något ljus i tunneln.

Det finns två, delvis sammanhängande, skäl till partiets svåra läge.

För det första har Liberalerna inte på ett trovärdigt sätt lyckats positionera sig i det nya politiska landskapet. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna framstår alltmer som tre samarbetspartier ute på högerkanten (inte minst i regeringsfrågan). Centerpartiet markerar tydligt avstånd mot detta presumtiva block. Liberalerna gör det inte. I en partiledarduell i SVT Agenda för en dryg vecka sedan försökte Ebba Busch locka över Nyamko Sabuni till den egna högerflanken, medan Sabuni inte gjorde något motsvarande försök, Centerpartiet vill absolut hålla fast vid januarisamarbetet under hela mandatperioden och är beredda att kompromissa för att så ska bli fallet. Liberalerna förefaller mer tveksamma. Partiet är internt splittrat, där flera ledande företrädare helst sett att Liberalerna aldrig accepterar Januariavtalet utan i stället släppt fram en M/KD regering som varit beroende av Sverigedemokraterna. Rubriken för denna text är satt till "Vart går Liberalerna?" Kanske borde jag i stället ha skrivit "Var står Liberalerna?"

För det andra finns det inte längre något självklart tomrum i partisystemet som Liberalerna kan göra anspråk på att fylla, Centerpartiet har tagit platsen som det liberala mitten/högerpartiet, och som samtidigt vägrar att på något sätt samverka med Sverigedemokraterna. Liberalerna kan försöka profilera sig som ett mitten/högerparti som inte utesluter samverkanmed Sverigedemokraterna. Men vilka väljare skulle rösta på det partiet? Liberala väljare som inte vill se SD-samarbete kan vända sig till Centerpartiet. Liberala väljare som kan tänka sig ett SD-samarbete kan vända sig till Moderaterna. Liberalerna befinner sig i leken Hela havet stormar, och i den olyckliga omständigheten att när musiken tystnat tvingas notera att det inte finns någon ledig stol att ta i besittning. Game over.

Kanske kommer Liberalerna att hoppa av januarisamarbetet i lagom tid före nästa val - för att skapa politiskt avstånd till den rödgröna regeringen och skaffa sig en taktisk fördel i förhållande till "konkurrenterna" i Centerpartiet. Men skulle det verkligen hjälpa? Nu riktas också öppen kritik mot Nyamko Sabuni inifrån Liberalerna - såväl mot hennes ledarskap som mot hennes politiska linje. Nyamko Sabuni har ett mycket svår uppgift i att hålla samman sitt splittrade parti och samtidigt staka ut en väg som åter gör partiet relevant för borgerliga väljare. Det är inte självklart att hon leder partiet i nästa valrörelse,

Det finns förresten kanske en stol ledig ändå. En socialliberal stol. Stolen är placerad närmare mitten i fördelningsfrågor, positionen är mindre marknadsliberal och inrymmer en positiv syn på flyktingmottagning och fokus på förebyggande insatser i brottsbekämpningen. Frågan är om Liberalerna vill ta den stolen.

Regeringskris eller inte? Kampen om arbetsrätten fortsätter

I natt strandade förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare om förändringar i arbetsrätten. Parterna själva beskriver det som att man varit nära en överenskommelse, men att man föll på mållinjen.

Alla i frågan relevanta aktörer är nu villiga att ge parterna ytterligare tid att kommaöverens. Men vill parterna själva ha mer tid, eller gör de bedömningen att fortsatta förhandlingar är meningslösa? I praktiken är det LO som har bollen. Ser LO en väg framåt, eller är konflikten med arbetsgivarna och/eller den interna splittringen inom LO för stor? 

Vänsterpartiet har länge sagt att partiet tänker rikta en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven om regeringen följer Januariavtalet och - om förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter misslyckas - lägger fram en proposition om försämrad arbetsrätt. Men i dag ritar Moderaterna om spelplanen, när Ulf Kristersson förklarar att partiet inte tänker stödja en sådan misstroendeförklaring från Vänsterpartiet. 

Sakpolitiskt är det rationellt av Moderaterna att inte fälla regeringen i en misstroendeförklaring på LAS-frågan. Men samtidigt blir det nu svårare för Moderaterna att hävda nödvändigheten av att regeringen måste bort. Här hade partiet i så fall haft en möjlighet att avsätta regeringen, men utnyttjar den inte.

Moderaternas val att rädda den rödgröna regeringen för att i stället få en urholkad arbetsrätt visar hur långt partiet glidit åt höger sedan valförlusten 2014. Moderaterna på Fredrik Reinfeldts tid värnade den svenska modellen och ville inte angripa arbetsrätten. Vi är inte beredda att göra reformer som ökar människors otrygghet, sa dåvarande finansminister Anders Borg (M)  när Centerpartiet under Maud Olofsson ville förändra turordningsreglerna. 

Visst behöver arbetsmarknadslagstiftningen utvecklas - på ett sätt som både värnar arbetstagarnas trygghet och arbetsgivarnas behov av handlingsutrymme och flexibilitet i dagens värld. Men förändringen ska ske på ett sätt som inte rubbar maktbalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare - Januariavtalet stadgar explicit att denna grundläggande balans ska upprätthållas. Ingen som läser utredningen "En moderniserad arbetsrätt" kan med seriositet påstå att dess förslag inte förändrar maktförhållandena inom arbetsrätten till arbetsgivarnas fördel.

Nu får vi se om parterna väljer att återgå till förhandlingsbordet. Om de inte gör det, eller om förhandlingarna kraschar på nytt, ligger bollen hos regeringen. När remissvaren på utredningen "En moderniserad arbetsrätt" kommer in i slutet av oktober kommer regeringspartierna att förhandla med Centerpartiet och Liberalerna om de konkreta lagförslagen. Inget av dessa fyra partier kommer att vilja ha en regeringskris, vilket ger goda möjligheter för en överenskommelse.

Det bästa vore om fack och arbetsgivare kan enas om en lösning. Det skulle ge lösningen en starkare legitimitet och sannolikt minimera förlusterna för facket.

Nu öppnar riksdagen - hur blir den politiska hösten?

I morgon tisdag är det dags för riksdagens högtidliga öppnande. Det politiska liver drar igång på allvar efter sommaren. Vi befinner oss mitt i mandatperioden - det är ganska exakt två år kvar till nästa val.

Det politiska situationen i Sverige är unik i Europa. I parlamentet finns en borgerlig högermajoritet (de fyra borgerliga partierna samt Sverigedemokraterna) och denna borgerliga högermajoritet låter sedan sex år tillbaka en rödgrön minoritet regera. Jag tror inte det finns något annat land i Europa med ett motsvarande arrangemang.

Hösten lär bli besvärlig för regeringen Löfven. Flera av de viktigaste sakfrågorna, till exempel migrationspolitiken och arbetsrätten, är sammankopplade med regeringsfrågan. Sammankopplingen innebär att Socialdemokraterna blir beroende av processer som partiet inte själva kan kontrollera. Kommer Miljöpartiet att lämna regeringen om Socialdemokraterna vill gå vidare med en mer restriktiv migrationspolitik? Kommer arbetsmarknadens parter att tillsammans kunna förhandla fram en förändrad arbetsrätt? Kommer Vänsterpartiet att väcka misstroendeförklaring om regeringen går vidare med att urholka LAS, och hur kommer i så fall Moderaterna och Kristdemokraterna att ställa sig?

Borgfreden för Corona i huvudsak/åtminstone tillfälligt över. Det blir en turbulent politisk höst, där frågorna om migration, gängkriminalitet, arbetsrätt och kanske också skatter får en framträdande plats i debatten. Särskilt Moderaterna och Sverigedemokraterna kommer att göra allt för att frågorna om migration brott och straff ska finnas högt på agendan, och också gärna länka dessa frågor till varandra. Socialdemokraterna kommer å sin sida att vilja prata välfärdsfrågor, och hur vi bygger det starka samhället i coronakrisens spår.

Det är möjligt att Miljöpartiet väljer att lämna regeringen. Det kan bli en lättnad, både för Miljöpartiet och för Socialdemokraterna.

En av Stefan Löfvens bästa grenar är att hålla samman sin regering och att hantera det parlamentariska spelet. Få partier vill ha extra val i detta läge. Vänsterpartiet måste också agera återhållsamt för att inte lägga grunden för en moderatledd regering, understödd av Sverigedemokraterna. Det finns  ett gemensamt intresse bland Januaripartierna att hålla samman för att se till att avtalets innehåll också förverkligas. 

Det ska bli spännande att följa hur relationen mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna utvecklas. I dag höll Stefan Löfven och Annie Lööf en gemensam presskonferens och presenterade storsatsningar på äldreomsorgen, sjukvården samt kommuner och regioner. Jag minns faktiskt inte om/när Löfven och Lööf höll en gemensam pressträff senast.

Givet det parlamentariska läget och den djupa sprickan mellan Centerpartiet och Moderaterna/Kristdemokraterna blir stalltipset att Stefan Löfven kommer att gå in i valrörelsen 2022 som fortsatt statsminister. Men osvuret är bäst.

 Jag kommenterar det politiska läget för TT här.

Striden om arbetsrätten - visst är det klasskamp

I annat fall genomförs utredningens förslag. Så avslutas punkt 20 i januariavtalet, den punkt som har rubriken Arbetsrätten moderniseras. Formuleringen i fetstil berättar vad som ska ske om arbetsmarknadens parter inte lyckas nå en förhandlingsöverenskommelse om hur LAS ska reformeras. Därför är det heller inte oväntat om Liberalerna och Centerpartiet biter sig fast vid Januariavtalets formulering. Avtal ska hållas.

Fullt så enkelt är det förstås inte. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) säger till DN att utredningen inte levt upp till direktiven då förslagen rubbar den grundläggande balansen mellan arbetsmarknadens parter. Därför, menar Eva Nordmark, behöver utredningsförslagen justeras efter att regeringen tagit in synpunkter från olika remissinstanser.

Dessutom har vi ju ett nytt politiskt läge, Arbetslösheten växer på grund av coronakrisen. Fackföreningsrörelsen mobiliserar. Socialdemokraterna har åtminstone tillfälligt stärkt sin ställning i opinionen. Tillsammans har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nu över 40 procent i opinionsmätningarna. Det var ett tag sedan, om man säger så.

Så javisst - självklart kommer regeringspartierna att i förhandlingarna med Centerpartiet och Liberalerna försöka modifiera en del av utredningens förslag (om inte arbetsmarknadens parter i sina förhandlingar löser problemet åt dem). Jag tycker förutsättningarna för sådana förhandlingar mellan Januaripartierna trots allt är ganska goda. Men i vassen lurar Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet - det gäller ju till sist för januaripartierna att få igenom sina förslag i riksdagen också.

Det är bra att svensk politik här får en riktig vänster-högerkonflikt att hantera. Ytterst handlar det om makten mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kalla det gärna för klasskamp.

Stefan Löfvens och Januariavtalets framtid

De senaste dagarna har flera tunga medier (som så ofta) fokuserat på tillståndet inom Socialdemokraterna. Vinkeln har varit huruvida Stefan Löfven sitter löst som partiledare och om Socialdemokraterna borde riva upp eller åtminstone omförhandla Januariavtalet.

Min uppfattning är följande.

Nej, Stefan Löfven sitter inte löst som partiledare. I partiet finns en utbredd insikt om att de problem man har att hantera är vida större än en partiledarfråga. Det är svårt att hitta någon som tror att ett partiledarskifte i sig skulle leda till ökat väljarstöd. Eftersom det inte finns någon självklar efterträdare till Stefan Löfven skulle ett partiledarskifte i stället riskera att blåsa nytt liv i de motsättningar som finns - och alltid har funnits - i partiet om vilken väg partiet ska gå. Falangstriderna under Håkan Juholts tid som partiledare åstadkommer fortfarande fantomsmärtor i partiet.

En av Stefan Löfvens många goda sidor är att han förmår hålla samman partiet - och det är faktiskt en partiledares viktigaste uppgift. Genom att redan nu ge beskedet att han vill fortsätta leda partiet även över valet 2022 vill Stefan Löfven också sätta stopp för de spekulationer om hans avgång i samband med partikongressen våren 2021. Sådana spekulationer skulle i förlängningen kunna riskera att bli självuppfyllande.

Dessutom är det ju så att om Stefan Löfven avgår och en ny partiledare väljs så måste denne också godkännas av riksdagen. Och i så fall måste Vänsterpartiet än en gång acceptera att ge sitt stöd - och det är osäkert hur den processen skulle sluta. Visserligen skulle Stefan Löfven formellt kunna sitta kvar som statsminister fram till valet 2022, även om Socialdemokraterna valde en ny partiledare på kongressen 2021. Men ett sådant arrangemang skulle uppfattas som ett trixande, och som ett svaghetstecken inte bara för partiet och för regeringen utan för hela Januarisamarbetet.

Så nej, Stefan Löfven sitter inte löst som partiledare.

Nej, Socialdemokraterna ska inte riva upp eller försöka förhandla om Januariavtalet. Jo, jag vill ha en politik som är avsevärt mer vänsterorienterad och jämlikhetsbaserad än den politik som den rödgröna regeringen för. Men nu är det parlamentariska läget som det är. I samma ögonblick som Socialdemokraterna river upp Januariavtalet så har vi en regeringskris. Och den regeringskrisen kan mycket väl utmynna i antingen ett extra val eller i att Ulf Kristersson får bilda en högerregering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Och det vore inte bra - för att uttrycka det milt.

En del vill att Socialdemokraterna i stället ska omförhandla Januariavtalet med Centerpartiet och Liberalerna. Visst, det kan man ju försöka. Men den som förespråkar en sådan linje kan inte bara säga vad Socialdemokraterna i så fall ska kräva i förhandlingen, utan också vad man är beredd att ge. Att förhandla innebär ju just att både ge och ta. Om man bara vill ta är det inte en förhandling, utan ett ultimatum. Här finns förstås utrymme för kreativa förslag: Vad skulle Socialdemokraterna kunna erbjuda Centerpartiet och Liberalerna i en sådan förhandling?

Dessutom är jag en vän av principen att avtal ska hållas. Det kom knappast något gott av att de borgerliga partierna bröt upp från Decemberöverenskommelsen 2015, mindre än ett år efter att de enhälligt undertecknat densamma. Nu rusar Moderaterna åstad och lämnar den gemensamma Energiöverenskommelsen. Kan man inte hålla fast vid en överenskommelse är det bättre att inte ingå den överhuvudtaget.

Kollegan Henrik Oscarsson lanserade i dag på Twitter ett nytt ord: Samarbetskapital. Jag tycker det är ett bra ord. Det syftar på ett kapital i form av en tillgång, en maktresurs - att genom samarbete med andra skapa förutsättningar för att få igenom så mycket som möjligt av sin politik. Trovärdighet (att vilja och kunna hålla fast vid en ingången överenskommelse) och kreativitet (att åstadkomma konstruktiva kompromisser) är för mig två viktiga beståndsdelar av ett sådant samarbetskapital.

Att säga upp eller kräva omförhandling av Januariavtalet vore att förslösa Socialdemokraternas samarbetskapital. Och samarbetskapital är en oerhört viktig tillgång i den minoritetsparlamentarism som kommer att prägla svensk politik under den närmaste framtiden.

Så nej, Socialdemokraterna ska inte riva upp eller försöka förhandla om Janauriavtalet. Det är bättre att göra sitt absolut bästa för att få igenom så mycket välfärds- och jämlikhetspolitik som möjligt inom eller vid sidan av de ramar som Janauriavtalet ger.

Vänsterpartiet höjer rösten

Mycket vill ha mer. Jonas Sjöstedts hot om misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark i frågan om Arbetsförmedlingens framtid stärkte livsandarna i Vänsterpartiet. Kanske stärkte det också Vänsterpartiets ställning något i opinionen. Nu tar Jonas Sjöstedt nya tag och säger sig vara villig att i samarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna driva igenom en ändringsbudget i riksdagen och på så sätt med stöd av Sverigedemokraterna skjuta till ytterligare miljarder till välfärden.

Formellt är det möjligt att gå till väga på det sätt som Sjöstedt antyder. Men det är inte så budgetsystemet är tänkt att fungera. Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet föregriper regeringens vårändringsbudget som presenteras i april, och som förväntas tillskjuta nya miljarder till just välfärden. Besked om mer pengar kan inte vänta, säger Sjöstedt.

Det är inte oväntat att Vänsterpartiet försöker använda sig av misstroendeförklaring och kreativa ageranden i budgetprocessen för att få politiskt inflytande. Man tager vad man haver (nej, Cajsa Warg sa aldrig så). Under förra mandatperioden kunde Vänsterpartiet i årliga budgetförhandlingar med regeringen sätta sin prägel på politiken. Under denna mandatperiod har partiets politiska inflytande minskats genom Januariavtalet.

Ur ett partitaktiskt perspektiv gör nog Vänsterpartiet rätt. Och kanske kan Vänsterpartiets agerande pressa den rödgröna regeringen att tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna skjuta till än fler miljarder till välfärden än vad som annars skulle ha skett. Men ur ett långsiktigt perspektiv är det inte bra för det politiska systemet att konstitutionella verktyg används på sätt som riskerar att leda till oreda och instabilitet. Misstroendeförklaringar ska användas för att utkräva ansvar av enskilda ministrar som misskött sitt uppdrag - inte för att påverka politikens innehåll.

Nu får vi se vad som händer. Det är långt ifrån säkert att Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna förmår enas om hur ytterligare miljarder till välfärden ska finansieras och hur medlen ska riktas. Moderaterna och Ulf Kristersson måste också fundera över hur en ny praxis kan riskera att försvåra för honom själv om han nu skulle råka bli statsminister i framtiden.

I morgon förmiddag är det partiledardebatt i riksdagen. Det blir spännande, och kanske att konfliktlinjerna klarnar ytterligare då.

Januariavtalet fyller 1 år. En del har skäl att fira, andra inte

I dagarna fyller Januariavtalet ett år. Må det länge leva? Svaret på frågan ligger förstås i betraktarens ögon.

Januariavtalets vinnare blev i första hand Centerpartiet. Avtalet inrymmer en hel del centerpartistisk politik, och i opinionen håller Centerpartiet sin ställning i förhållande till valresultatet 2018. Och 2018 gjorde Centerpartiet sitt bästa val på 30 år.

Januariavtalets förlorare blev i första hand Moderaterna. Avtalet innebar att partiet snuvades på regeringsmakten, trots att det finns en högermajoritet i riksdagen. Partiet har dessutom tappat ytterligare i opinionsmätningar efter valet 2018, trots att partiet då gjorde sitt sämsta val sedan 2002.

Socialdemokraterna blev både vinnare och förlorare på Januariavtalet. Sakpolitiskt innebar avtalet en rejäl högervridning av delar av regeringspolitiken. Samtidigt fick Stefan Löfven möjlighet att fortsätta leda en rödgrön regering. Den borgerliga alliansen splittrades och det är under överskådlig tid svårt att se den återuppstå.

Sverigedemokraterna skulle kunna göra anspråk på att ha vunnit på Januariavtalet eftersom partiet under det senaste året gått kraftigt framåt i opinionsmätningarna. Men partiet har förlorat politisk makt. Under förra mandatperioden hade Sverigedemokraterna utslagsröst i alla omröstningar där de rödgröna partierna stod mot allianspartierna. I dag spelar det ingen roll hur de röstar, så länge Januariavtalets partier håller ihop och Vänsterpartiet inte röstar på samma sätt som Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiet har också förlorat politisk makt genom Januariavtalet. Under förra mandatperioden kunde Vänsterpartiet i årliga budgetförhandlingar sätta sin prägel på politiken. Under denna mandatperiod tvingas partiet använda sig av hot om misstroendeförklaringar för att försöka påverka. Möjligen finns det förutsättningar för partiet att som enda oppositionsparti från vänster växa i opinionen - en del färska opinionsmätningar pekar i en sådan riktning.

Liberalerna fick visserligen med en hel del av sin politik i Januariavtalet - kanske särskilt i för partiet viktiga symbolfrågor som avskaffad värnskatt. Men partiet sladdar i opinionen, och där syns ännu inga tecken på ljusning.

Kristdemokraterna gjorde ett överraskande bra val 2018, och har sedan dess åkt berg- och dalbana i opinionen. Miljöpartiet får fortsätta regera, men någon opinionsmässig Greta-effekt syns inte.

Ingen älskar Januariavtalet. Men det är inte alltid den mest älskade som vinner. Januariavtalet sprängde Alliansen och skapade en helt ny karta för svensk politik. Allianspartierna hade en självklar samhörighet i de klassiska vänster-högerfrågorna. Men de kunde inte enas i de frågor som hänför sig till den frihetlig-auktoritära GAL/TAN-dimensionen (särskilt inte om migrationspolitiken och relationen till det främlingsfientliga och rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna).

Hur kommer det då att gå? Kommer Januariavtalet att hålla fram till nästa val? Läs gärna Jonas Hinnfors och min analys i Liberal Debatt.

Lev upp till Januariavtalet - stoppa vapenexporten till de stater som för krig i Jemen!

Ni visste väl att Januariavtalet stadgar att Sverige inte ska exportera några vapen till de stater som för krig i Jemen? Ändå fortsätter svenskt krigsmateriel att sändas dit och användas i krigshandlingarna. Hur har det kunnat bli så? Varför stoppas inte svenska vapenförsäljning till de krigförande staterna?

Punkt 70 i Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna lyder så här: Vapenexport. De fyra partiernas principiella inställning är att inte godkänna vapenexportaffärer till ickedemokratiska länder som deltar militärt i Jemenkonflikten så länge konflikten pågår. Regeringen ska pröva ärenden utifrån gällande lagstiftning.

Svenska Freds har i ett förtjänstfullt arbete undersökt varför svenskt krigsmateriel ändå fortsätter att exporteras till länder som deltar i krigföringen i Jemen. Det är visserligen sant att myndigheten Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP) som prövar vapenexportärenden inte godkänt några nya affärer med Saudiarabien eller Förenade arabemiraten sedan 2013 respektive 2017. Men svenska företag - främst Saab, om jag förstår det rätt - kan obekymrat fortsätta leverera vapen på kontrakt som undertecknats tidigare.

Främst är det stridsledningssystemet Globaleye och dess föregångare Erieye som exporteras. Dessa stridsledningssystem kan användas för att upprätthålla den blockad av vapen, men även mat och mediciner, som drabbar Jemens befolkning mycket hårt. Att hindra hjälp att nå behövande människor räknas som ett krigsbrott.

Den rödgröna regeringen kan enligt gällande lagstiftning begära att fall lämnas över från ISP till regeringen för särskild prövning. Hallå socialdemokrater och miljöpartister, varför utnyttjar ni inte denna möjlighet? Och hallå liberaler och centerpartister - varför kräver ni inte att den rödgröna regeringen inkommer med en sådan begäran och däremot lever upp till Januariavtalets punkt 70? För ni menade väl allvar med att Sverige inte ska sälja krigsmateriel till de länder som för krig i Jemen, ett land där världens kanske värsta humanitära kris just nu utspelar sig?

Så lev upp till Januariavtalet - stoppa vapenexporten till Saudiarabien och Förenade arabemiraten!

Kommer Vänsterpartiet att växa i opinionen?

Det har talats mycket om framgångar för populistiska, högerradikala partier i Europa de senaste åren. Många har undrat varför vi inte ser en motsvarande mobilisering på vänstersidan i politiken, trots en växande ojämlikhet i många länder. Så växer till exempel ojämlikheten i Januariavtalets Sverige, utan att Vänsterpartiet lyckats öka särskilt mycket i opinionen (ok - kanske syns det tecken på att V nu börjat öka något).

Men bilden är inte fullt så enkel. I många länder i Europa har faktiskt vänsterradikala partier också ökat - samtidigt som socialdemokrater och traditionell höger tappat. Vi har till exempel sett det i Grekland (Syriza), i Spanien (Podemos) och även i Island (Vänsterpartiet - de gröna) och i Danmark (Enhedslisten, men på en lägre nivå).

I dag har det varit val i den tyska delstaten Thüringen. Enligt vallokalundersökningar får vänsterradikala Die Linke 29.5 procent av rösterna, medan främlingsfientliga Alternativ för Tyskland (AFD) får 24 procent. Kristdemokraterna CDU får 22.5 procent av rösterna och Socialdemokraterna endast 8.5 procent.

Hur stor potential har Vänsterpartiet i Sverige att växa? Jag har en gång tidigare ställt frågan varför Vänsterpartiet inte växer, och även redovisat en del tänkbara svar. Men den diskussionen fördes under förra mandatperioden, då Vänsterpartiet budgetförhandlade med den rödgröna regeringen. Nu är det nya tider, och Vänsterpartiet har en mer renodlad oppositionsroll. Så nu finns väl ändå förutsättningarna för Vänsterpartiet att växa. Eller?

Nystart för den svenska politiken!

Det blir en lugn politisk höst. Åtminstone ser det ut så på pappret. Verkligheten kan som bekant bli annorlunda.

Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet har lagt grunden till en parlamentariskt stabilitet för de närmaste åren. Liberalerna och Centerpartiet är oerhört angelägna om att Januariavtalet ska kunna genomföras. Januariavtalets politiska innehåll var ett avgörande argument för att de båda partierna skulle släppa fram Stefan Löfven och en socialdemokratiskt ledd regering i stället för Ulf Kristersson och en moderatledd regering. Liberalerna har nu också gått med på att finnas representerade med tjänstemän i regeringskansliet, vilket förenklar samarbetet och höjer tröskeln till att hoppa av.

Liberalernas röster inte nödvändiga för den rödgröna regeringen. Det är Centerpartiets inställning som spelar roll, och ingenting tyder på att Centerpartiet under den närmaste tiden skulle överväga att riva upp avtalet.

Vänsterpartiet skulle visserligen kunna gå samman med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna och ställa till det på allvar för den rödgröna regeringen. Men ingen tror att alternativet till dagens rödgröna regering skulle bli en regering som förde en mer vänsterorienterad politik. Därför tvingas Vänsterpartiet sannolikt sitta still i båten och nyttja läget till att mobilisera stöd för en mer vänsterinriktad politik inför nästa val.

Visst finns det en kritik inom Socialdemokraterna för att partiet i sin iver att stoppa en moderatledd regering gått för långt åt mitten/höger. Men inte heller inom Socialdemokraterna ser man några realpolitiska alternativ till Januariavtalet. I stället kommer kritikerna att mobilisera hårt inför partikongressen 2021, och samtidigt hoppas på att opinionsvindarna vänder vänsterut - om inte annat så kanske som en reaktion på den växande ojämlikheten i Sverige.

Få partier skulle i dagsläget ha något att vinna på ett extra val. Visserligen skulle kraftiga opinionsförskjutningar kunna ändra på det förhållandet. Men än så länge syns det inte några sådana tendenser. Både Sifo och Novus bekräftar i stället bilden av en relativ stabilitet i opinionen. Vi ser hittills inga tecken på någon Nyamko Sabuni-effekt för Liberalerna (3.7 procent i dagens Novus). Sverigedemokraterna ökar något i Novus, men låg å andra sidan still i förra veckans Sifo.

Det är fortfarande skillnaden mellan höger och vänster som avgör svensk politik. Hade de fyra allianspartierna fått ett enda mandat till i valet 2018 så hade statsministern i dag hetat Ulf Kristersson. Därför är det också fortfarande viktigt att hålla ögonen på opinionsskillnaden mellan de tre rödgröna partierna och de fyra borgerliga partierna. I Sifo får de rödgröna partierna 40.4 procent mot de borgerliga partiernas 40.1 procent. I Novus får de rödgröna partierna 40.9 procent mot de borgerliga partiernas 38.8 procent.

Ekvationen skulle på sikt förändras om Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans fick över 50 procent av väljarstödet. Men dit är det en bit kvar (45.7 procent i Sifo, 44.1 procent i Novus).

Politik är rörlig materia. Så även om vi i dag kan se grundförutsättningar för en period av relativ politisk stabilitet i Sverige så kan situationen snabbt förändras. Hur kommer till exempel den stundande avmattningen i ekonomin att påverka samarbetet mellan Januariavtalets parter och partiernas inre liv? Det tror jag blir den avgörande frågan.

Bedrövligt att svenska vapen används i kriget i Jemen

De senaste dagarna  TV4 Nyheterna rapporterat att svenska vapen använts i de pågående krigshandlingarna i Jemen. Nyhetskanalen har med hjälp av satellitbilder och dataanalytiker identifierat svenska vapen i området - fartyg, kanoner och radarsystem. Dessutom påstås krigsmaterielen kunna kopplas till krigsbrott i form av blockad av mat och mediciner till civilbefolkningen i Jemen.

Sedan det ohyggliga kriget i Jemen började 2015 har svenska företag exporterat krigsmaterial till ett värde av 350 miljoner kronor till Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Jordanien. Samtliga dessa stater ingår i den koalition som för krig i Jemen. Så sent som 2016 beviljades exportlicenser på över tio miljarder kronor för vapenexport till Förenade Arabemiraten. Då är det heller inte så förvånande att svenska vapen används i kriget i Jemen.

Nu finns det en ny lagstiftning på plats. Men inte heller den nya lagstiftningen innebär ett totalt förbud för svensk vapenexport till krigförande diktaturer. Det borde den göra - Sverige ska helt enkelt inte sälja vapen till krigförande diktaturer. Svårare än så är det inte. Lagstiftningen bör därför skärpas.

Januariavtalet mellan regeringspartierna, Centerpartiet och Liberalerna uttrycker en viljeinriktning att gå vidare i frågan. Låt oss framöver noga följa hur den den viljeinriktningen efterlevs:

70. Vapenexport. De fyra partiernas principiella inställning är att inte godkänna vapenexportaffärer till ickedemokratiska länder som deltar militärt i Jemenkonflikten så länge konflikten pågår. Regeringen ska pröva ärenden utifrån gällande lagstiftning.   

Jan Björklund och hans politiska gärning

Den 7 september 2007 valdes Jan Björklund av ett enhälligt landsmöte till ny partiordförande för Folkpartiet. I dag - nästan tolv år senare - deltog han i sin sista partiledardebatt i riksdagen. Stämningen var uppsluppen. Bäst tyckte jag om Jonas Sjöstedts hälsning: -Jag kommer att sakna dig både i kammaren och i debatterna. Jag kommer att snegla och tänka ”Där borde Jan Björklund sitta och twittra att det ska vara mobilförbud i skolan”, sade Sjöstedt och överlämnade en mobillåda som hans barn snickrat ihop i träslöjden. Jan Björklund såg rörd ut.

Jan Björklunds förhållande till digitalisering och ny teknik har ibland setts med skepsis. För några år sedan initierade centerpartisten Niels Paarup-Petersen en insamling för inköp av en "läs- och surfplatta" till Jan Björklund, sedan denne uttryckt oro för att användandet av läsplattor fick för stor plats i skolan. I Almedalen sommaren 2012 pågick en katt och råtta-lek mellan Niels Paarup-Petersen och Jan Björklund, där den senare försökte undvika att ta emot den inköpta presenten Till sist överlämnades läs- och surfplattan till Jan Björklunds pressekreterare Elin Boberg. (överlämnandet kan ses här).

Det har varit politiskt tuffa år för Jan Björklund. Visserligen blev han en del av Alliansens framgångsvåg, där han som minister i Fredrik Reinfeldts regeringar i åtta år (2006-2014) kunde vara med och påverka samhällsutvecklingen. Men för hans eget parti har det gått sämre. Liberalerna har i de senaste riksdagsvalen parkerat sig på ett valresultat kring 5.5 procent, och det var med knapp nöd partiet för ett par veckor sedan klarade spärren till Europaparlamentet. Partiet är splittrat i synen på Januariavtalet och samarbetet med Socialdemokraterna. Jan Björklund var skol-/utbildningsminister i sju år, och i dag har uttrycket "krisen i den svenska skolan" upprepats så ofta att det blivit en sanning, förknippad med försämrade kunskapsresultat, lärarbrist och ökad segregation.

Själv har jag alltid uppskattat Jan Björklund som person, som en skicklig debattör med ett starkt internationellt engagemang och som en kämpe för demokrati och liberala värden. Efter valet stod han fast vid sitt löfte att vägra släppa fram en regering som var beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Det var en inställning som utsatte honom och hans parti för stora påfrestningar. Men han stod fast. Respekt.

Mina tankar går till Jesusorden i Markus 5:34. Gå i frid och var fri från din plåga. Jag är övertygad om att nya, viktiga uppgifter väntar runt hörnet.

Snart stänger vallokalerna - hur går valet?!

Om några få timmar stänger vallokalerna. Kl 21.00 presenteras SVT:s vallokalsundersökning (Valu) och kl 23.00 får vi veta de första preliminära resultaten från Europa som helhet.

Hustrun och jag tillhör den krympande skara som fortfarande utövar vår rösträtt på själva valdagen. I Göteborgs universitets aula. Lika högtidligt som vanligt.

Hur kommer det då att gå? So far, so good skulle jag vilja säga. Jag tycker att valkampanjen i Sverige blev piggare än vanligt. Genom Januariavtalet blev skiljelinjerna något annorlunda än vad vi tidigare varit vana vid - vilket syntes inte minst i den avslutande debatten i SVT i fredags mellan partiernas förstanamn. Det piggade upp. Jag tycker också att den debatten var en av de mest välstrukturerade och sevärda på mycket länge.

De enskilda partiföreträdarna har fått bra med utrymme att synliggöra och profilera sig - partiledarna har förtjänstfullt hållit sig i bakgrunden. Debatten har - tycker jag - präglats av en god blandning av Europafrågor och ideologiska grundvärderingar. Javisst - det blir en hel del inrikespolitisk träta också. Men den som tror att det skulle kunna vara särskilt mycket annorlunda ägnar sig nog åt önsketänkande.

Tyvärr har valrörelsen också kantats av skandaler som tagit fokus från många viktiga frågor. Åklagaren har initierat en förundersökning mot Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren för sexuellt ofredande. Kristdemokraten Lars Adaktussons konsekventa röstande i Europaparlamentet mot kvinnors aborträtt har rönt stor uppmärksamhet.

Sett till Europa som helhet tycks valdeltagandet ha goda möjligheter att öka något. I förra EU-valet var valdeltagandet i Sverige 51 procent. Jag hoppas och tror att det blir något högre denna gång.

De högerradikala partierna i Europa kommer sannolikt att gå fram jämfört med valet 2014. Men kanske inte så mycket som många har trott. Olika vallokalsundersökningar och opinionsmätningar väcker förhoppningar om atthur  de högerradikala partiernas framgångar blir begränsade och att de gröna partierna går bra. Men det är förstås alldeles för tidigt att säga något redan nu. Vi får nöja oss med att mobilisera väljare även de sista timmarna och sedan hålla tummarna.

Varför ska en högerväljare stödja M framför KD?

Börjar den svenska väljaropinionen stabilisera sig på allvar nu, efter snart sex månader präglade av turbulens i regeringsfrågan och överenskommelsen i form av Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna? Novus väljarbarometer för mars 2019 redovisar endast marginella förändringar för respektive parti i förhållande till valresultatet. Inget enskilt parti ligger på ett större avstånd från valresultatet än 2.3 procentenheter.

Kristdemokraterna har ökat från 6.3 procent i valet till 8.6 procent i Novus. Landets största parti, Socialdemokraterna, fick 28.3 procent i valet och nu i Novus 28.2 procent. Efter Centerpartiets alla våndor i regeringsfrågan får partiet i Novus 7.3 procent, endast en marginell nedgång i förhållande till valresultatet på 8.6 procent. Vänsterpartiet har inte lyckat profitera (förlåt uttrycket...) särskilt mycket på Januariavtalet - partiet får 9.1 procent i Novus, mot 8.0 i valet 2018.

De rödgröna har sammantaget stärkt sitt övertag mot allianspartierna i förhållande till valresultatet - nu  med 41.3 procent mot 37.7 procent.

Jag vidhåller att den mest spännande utvecklingen i väljaropinionen just nu utspelar sig på högerkanten. Hur kommer väljarströmmarna mellan Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna att utveckla sig under mandatperioden? Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor har vind i seglen.

Om jag vore moderat skulle jag lite bekymrat ställa mig frågan - vilket är det avgörande argumentet för en högerväljare att stödja Moderaterna i stället för Kristdemokraterna?

I en intervju i Dagens Nyheter betonar Ulf Kristersson att Moderaterna inte tänker hålla Sverigedemokraterna isolerat. Ulf Kristerssons försonliga tongångar gentemot Sverigedemokraterna kan bidra till att ytterligare normalisera partiet i högerväljares ögon. Och om Sverigedemokraterna normaliseras sänks tröskeln ytterligare för högerväljare att rösta på partiet.

Jag vet inte om Ulf Kristersson har en plan för att hantera den närmaste politiska framtiden. Om han har det, så döljer han den väl.

Så många glada människor!

Jag vet inte när jag träffade så många glada människor som i dag. På förmiddagen ledde jag förbundsstyrelsens sammanträde för Socialdemokrater för tro och solidaritet. Här fanns en stor lättnad över att Sverige inte fick en moderatledd regering och att Sverigedemokraterna inte längre har en vågmästarställning i riksdagen och därigenom marginaliseras i det parlamentariska arbetet.

Här finns också en glädje över de delar av Januariavtalet som innebär en underlättad familjeåterförening och som öppnar för ökade humanitära hänsynstaganden i asylprocessen. Nu fortsätter kampen för att unga ensamkommande som vistats i Sverige i mer än ett år ska få amnesti.

Förbundet ser också med glädje på att Socialdemokraterna i det kommande EU-valet tar strid för demokratins värderingar, och för en grön hållbar utveckling, Tillsammans med feminism och kamp för kvinnors rättigheter kan det bli en entusiasmerande, ideologiskt hållen valrörelse. Visa gärna ditt stöd i dessa frågor genom att bli medlem av vårt förbund - klicka här.

*

Efter sammanträdet hann jag vara med en stund på Reformisternas första offentliga möte, i Z-salen i ABF-huset i Stockholm. Salen, som tar in ungefär 350 personer, var proppfull. Folk trängdes utmed väggarna, och många tvingades vända i dörren. Reformisterna vill ju opinionsbilda och utveckla politik för ett mer jämlikt Sverige och på så sätt formulera vägar framåt, bort från de delar av Januariavtalet som kommer att öka ojämlikheten i Sverige.

Stämningen i pausen präglades av glädje och uppsluppenhet. Det var väldigt längesedan jag var på ett politiskt möte med så många människor och där hoppet så starkt stod i fokus. Många människor har under det senaste året känt sig politikst deprimerade. I dag märktes inget av detta. Vårsolen som glimmade till där utanför hjälpte säkert till.

Själv blir jag också väldigt glad när jag tar del av de berättelser om vilket fantastiskt internationellt genomslag Greta Thunbergs skolstrejk för miljön har fått. Dessa unga människor är föredömen och inspiration till handling.

Våren är på väg. Nu vänder det. :-)

Reformist, javisst?!

I dag lanserades den nya socialdemokratiska föreningen Reformisterna. Föreningen vill genom idéutveckling och opinionsbildning bidra till en progressiv socialdemokratisk ekonomisk politik och har arbetat fram ett helt program med förslag i en sådan riktning.

Bildandet av Reformisterna är ett utmärkt initiativ. Jag har flera gånger påtalat behovet av en konstruktiv och kreativ vänsterrörelse i svensk politik - en sådan rörelse behövs såväl inom som utanför socialdemokratin.

Januariavtalet - det vill säga överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet - är i grunden positivt. Genom avtalet bryts blockpolitiken på ett sätt som lägger en bättre grund för svensk politik inför framtiden. Mittensamarbete är värdefullt i en polariserad tid,  där borgerliga partier och högerpartier besitter ungefär 60 procent av riksdagsmandaten. Nu utestängs dessutom Sverigedemokraterna från parlamentariskt inflytande. Januariavtalet är väl värt att värna.

Men delar av Januariavtalet innebär också att ojämlikheten i Sverige ökar. En sådan utveckling är förstås på sikt oacceptabel för en socialdemokratisk rörelse. Därför behövs alla konstruktiva och kreativa idéer om och en mobilisering för en politik som lägger grunden för ett mer jämlikt samhälle. Jag hoppas och tror att Reformisterna kan spela en viktig roll i den processen.


Bildandet av Reformisterna och den snabba medlemstillströmningen (över 500 medlemmar bara i dag, om jag förstått det rätt) visar också att det går att skapa politiskt engagemang inom ett politiskt parti. Socialdemokraterna är som parti alldeles för territoriellt organiserat - var du bor blir ofta avgörande för vilken partiförening du är med i. Jag vill se fler partiföreningar som i stället organiserar medlemmar efter vilka frågor de brinner mest för.

Så bildandet av Reformisterna är ett initiativ väl värt att stödja. Därför har jag blivit medlem. Bli det du också!

Nya tider i svensk politik!

Slutligen noterar jag att Ebba Busch Thor väljer att ta replik på mig, och inte på Jimmie Åkesson, sa Annie Lööf i dagens partiledardebatt i riksdagen. Annie Lööfs kommentar gestaltar det nya politiska landskap som växer fram. Ebba Busch Thor blev, enligt DN, den första alliansledare på 15 år som begärde replik på en annan alliansledare i en partiledardebatt i riksdagen.

Den forna blockpolitiken spricker, åtminstone tillfälligtvis upp. Det känns uppfriskande, och innebär nya strategiska förutsättningar för partierna.

Centerpartiet och Liberalerna har ett gemensamt intresse i att värna den blocköverskridande överenskommelsen och verkligen betona att Januariavtalet innebär ett framgångsrikt genomförande av liberal politik. Samtidigt vill Centerpartiet och Liberalerna framstå som oppositionspartier mot den rödgröna regeringen och inte i förväg stänga några dörrar för att gå fram tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna i en ny borgerlig allians inför valet 2022. Ett reptrick, kallade någon i Studio Ett denna utmaning tidigare i dag.

Moderaterna vill förstås framstå som det största och självklara oppositionspartiet, och från höger. Då gäller det å ena sidan att underkänna bilden av Centerpartiet och Liberalerna som oppositionspartier och i stället beskriva dem som en del av de rödgröna partiernas regeringsunderlag. Å andra sidan vill Moderaterna inte i förväg stänga några dörrar för valsamarbete med just Centerpartiet och Liberalerna inför valet 2022. Till detta kan läggas Moderaternas vankelmodiga inställning till Sverigedemokraterna. Å ena sidan kan samverkan med Sverigedemokraterna underlätta för Moderaterna att få igenom sin politik i riksdagen. Å andra sidan skulle en sådan samverkan oåterkalleligt klippa banden mellan Moderaterna och Centerpartiet/Liberalerna och omöjliggöra en ny borgerlig allians 2022.

Kristdemokraterna hade i Ebba Busch Thor en, jämfört med Ulf Kristersson (M), betydligt mer yvig och konfrontatorisk retorik i debatten i dag. Den slängiga debattstilen kan på sikt kanske locka över en del väljare från Moderaterna och Sverigedemokraterna till Kristdemokraterna. Det blir intressant att framöver följa opinionsströmmarna mellan de tre olika partierna på högerkanten.

Sverigedemokraterna riskerar att bli över i debatten, i takt med att Moderaterna och Kristdemokraterna breder ut sig på högerkanten och migrationsfrågorna dalar på den politiska dagordningen. Tyckte jag mig notera en lite mer vänsterorienterad retorik från Jimmie Åkessons sida i debatten i dag? Det har länge förvånat mig att Sverigedemokraterna valt att placera sig så långt till höger i välfärdsfrågorna.

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt kämpar på för att framstå som en trovärdig vänsteropposition, trots att partiet valde att släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering som samarbetar med Centerpartiet och Liberalerna. Sverige behöver en stark vänsterrörelse, både utanför och inom socialdemokratin. En sådan rörelse, hur den är mobiliseras, kan bidra till att vrida det politiska landskapet och debattklimatet åt vänster och den vägen underlätta genomförandet av reformer som stärker jämlikheten och bidrar till att hålla samman Sverige.