Varför gullar M och KD med SD?

Moderaterna och Kristdemokraterna fortsätter sitt idoga arbete med att normalisera Sverigedemokraterna. Ebba Busch Thor har i dagarna låtit sig intervjuas av den SD-nära alternativmediesajten Nyheter Idag, och Kristdemokraternas kommunikationsavdelning gör glatt reklam på Twitter för intervjun. I samband med intervjun hävdar Nyheter Idag också att flera SD-toppar föredrar Ebba Busch Thor som statsministerkandidat framför Ulf Kristersson.

Varför väljer  Moderaterna och Kristdemokraterna att gulla med Sverigedemokraterna och få dem att framstå som ett rumsrent parti? Sverigedemokraterna är ju trots allt ett främlingsfientligt parti, impregnerat med rasism. Och det är inte så länge sedan som både Busch Thor och Ulf Kristersson markerade starkt avstånd från partiet och i princip lovade och svor att aldrig samarbeta med dem.

Jag tror att svaret på frågan om varför Moderaterna och Kristdemokraterna strävar efter att normalisera Sverigedemokraterna kan formuleras i termer av partistrategi, värderingar och verklighetsuppfattningar.

Partistrategi. I det nya politiska landskapet är det i princip omöjligt för Moderaterna och Kristdemokraterna att bilda regering utan aktivt stöd från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Den tidigare isoleringsstrategin av Sverigedemokraterna har varit framgångsrik på så vis att partiet, trots växande röstetal, har hållits borta från makten. Men nu riskerar isoleringsstrategin att innebära att även Moderaterna och Kristdemokraterna varaktigt hålls borta från makten. Det finns en högermajoritet i riksdagen (de borgerliga partierna + SD), men denna högermajoritet låter en rödgrön minoritetsregering styra landet. I inget annat land i Europa (vad jag känner till) släpper en högermajoritet fram en rödgrön minoritetsregering. Den rödgröna regeringen möjliggörs genom att två borgerliga partier fortfarande behandlar Sverigedemokraterna som ett paria-parti. Vill Moderaterna och Kristdemokraterna på allvar utmana om makten måste paria-stämpeln på Sverigedemokraterna bort. Därför strävar Moderaterna och Kristdemokraterna efter att normalisera Sverigedemokraterna.

Värderingar. Sverigedemokraterna förknippas fortfarande främst med att partiet vill minska invandringen till Sverige och åsikten att många av dagens samhällsproblem har sin grund i invandring och flyktingmottagning. Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson har skärpt sin retorik och sina respektive partiers migrationspolitik. Ser man till moderaternas och kristdemokraternas väljargrupper är avståndet mellan dessa och Sverigedemokraternas åsikter om flyktingpolitiken mindre än avståndet mellan övriga partiers väljargruppers åsikter om flyktingpolitiken och Sverigedemokraternas åsikter i frågan. Liknande mönster finns i frågor om brott och straff och kanske också i miljöpolitiken - det vill säga i de frågor som  har en dominerande ställning i den politiska debatten. Kort sagt - det förefaller finnas en större närhet mellan Moderaternas och Kristdemokraternas värderingar och Sverigedemokraternas värderingar i flera viktiga frågor än vad det är mellan övriga partiers värderingar och Sverigedemokraternas. Det minskade åsiktsavståndet mellan det högerkonservativa blockets tre partier gör det lättare och mer rimligt för Moderaterna och Kristdemokraterna att normalisera Sverigedemokraterna.

Verklighetsuppfattning. Jag skulle tro att Moderaterna och Kristdemokraterna uppfattar Sverigedemokraterna som ett avsevärt mindre hot mot den svenska demokratin och mot liberala grundvärderingar än vad övriga partier gör. De rödgröna partierna samt Centerpartiet och sannolikt även Liberalerna anser att Moderaterna och Kristdemokraterna leker med elden när de öppnar dörren för Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson, menar de, vill inte bara att Sverige ska ta emot lite färre flyktingar. Han och hans parti vill i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Inget högerradikalt parti i Europa, menar de, har kommit till makten utan att ha släppts fram av den demokratiska delen av högern. Dessa skilda bilder av Sverigedemokraterna som politisk kraft och politiskt parti är en ytterligare förklaring till att det är just Moderaterna och Kristdemokraterna som anstränger sig för att normalisera Sverigedemokraterna.

Därför gullar M och KD med SD. För oss andra gäller det att stå emot, att hålla fast vid den värderingsmässiga avgrunden i förhållande till SD oavsett vilka strategiska frestelser som skulle kunna dyka upp.

"Allt är inte svart eller vitt" - utom i reklamfilmen för Staffanstorp, förstås

Hudfärg spelar roll. Det är den enda rimliga förklaringen jag kan finna till att det inte förekommer en enda person med "utländsk bakgrund" eller annan hudfärg än pursvenskt vit (ja, formuleringen är medvetet ironisk) boende i idyllens Staffanstorp i den reklamfilm som kommunen låtit spela in.

I övrigt tycks Staffanstorp, som styrs av Sverigedemokraterna och Moderaterna tillsammans, befolkas av en mångfald av hyggliga människor. Unga och gamla, män och kvinnor, småföretagare, närpoliser och fotbollsentusiaster. Alla har de ett gemensamt, förutom att de bor i Staffanstorp. Färgen på sin hud.

I dag kallar Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor kritiken mot filmen för "absurd". Själv tycker jag det är filmen som är absurd. En reklamfilm för en svensk kommun skulle aldrig få för sig att enbart visa upp män, eller enbart visa upp gamla människor, eller enbart visa upp barn (såvida inte filmen specifikt handlade om åldringsvård eller skola, förstås). Men att bara visa upp "vita" människor går tydligen bra. Åtminstone i Sverigedemokraternas och Moderaternas Staffanstorp.

"Allt är inte svart eller vitt", säger en insiktsfull Staffanstorpsbo till Aftonbladet. Så sant. Det är mångfalden som gör Sverige.

"Bli svensk!" Om Ebba Busch Thors tal på KD:s riksting i dag

Ebba Busch Thors tal på Kristdemokraternas riksting i Umeå i dag kan delas upp i två delar. Den första delen vill jag helst lämna därhän. Det var en gestaltning av den ytliga och hånfulla retorik och gapiga politiska stil som jag tycker så väldigt illa om och som präglar alltför stor del av svensk politisk debatt i dag. Och då tänker jag tyvärr inte bara på Kristdemokraterna. Ebba Busch Thor talade om konkurrenternas "nedärvda makthunger" och "självuppjagade rädsla". Skolverket liknades vid förtryckarregimen i DDR. Det var "verklighetens folk" hit och "myndighetsvänstern" dit. De andra partierna tänker bara på sig själva, men Kristdemokraterna tänker minsann på Sverige. Jag kom på mig själv med att undra: hur hamnade vi här egentligen? En sådan retorik är inte värdig Ebba Busch Thor och den är inte värdig Sverige.

De andra inslagen i talet var betydligt mer intressanta. I den blandning av liberalism och konservatism som präglar svensk borgerlighet presenterade Ebba Busch Thor idag Kristdemokraterna som ett synnerligen socialkonservativt alternativ.

Jag ska inte skriva att talet var anti-liberalt - men det var faktiskt bra nära att jag skrev så. I talet fanns nästan ingenting av liberalismens fokus på individens fri- och rättigheter eller något bejakande av den pluralism och mångkultur som kännetecknar dagens Sverige. I stället betonades samhällsgemenskap och kollektiva tillhörigheter: "Vi hör ihop", "Vi är inte fritt svävande atomer", "Vi äger en plats tillsammans" och det "binder oss till varandra", "Vi är just ett vi", "Vi har ett samfällt projekt - en gemenskap", "Familjen är samhällets minsta byggsten". Listan på denna typ av gemenskapsformuleringar kunde lätt göras betydligt längre.

Och den som vill bygga sitt liv i Sverige måste, enligt Ebba Busch Thor, "bli svensk". Vad nu det innebär. Att "bli svensk".

Jag tycker det är bra att Kristdemokraterna renodlar en socialkonservativ idéströmning. Renodlingen skapar tydlighet i politiken, klargör konfliktlinjerna inom borgerligheten och skapar reella politiska alternativ för väljarna att förhålla sig till. Jag finner för egen del också sympati i den sociala omsorg och gemenskapsidé som ryms i socialkonservatismen (och kanske framförallt i den katolska socialläran).

Men snälla, lägg bort den populistiska retoriken. Den känns faktiskt varken socialkonservativ eller riktigt svensk.

Moderaterna spräcker samtalen om gängvåld - prioriterar symbolpolitik framför sakfrågan

I dag meddelade Moderaterna att de hoppar av de pågående samtalen mellan riksdagspartierna om gängkriminaliteten. Kristdemokraterna hakar på Moderaterna och lämnar också samtalen.

Jag tycker det är bra för sakfrågan att Moderaterna och Kristdemokraterna hoppar av. Under den tid samtalen pågått har deras agerande - åtminstone i det offentliga - präglats av ett bombastiskt domderande i stället för att fokusera på sakfrågan. De har lagt mycket tid på att gnälla över att det rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna inte bjudits in till samtalen och Moderaterna lade redan från början fram tio punkter i ett slags ultimatum, som skulle ligga till grund för förhandlingarna. De har även beklagat sig över att förhandlingarna inte gått tillräckligt fort och inte prioriterats tillräckligt starkt av regeringen. Det är därför en ödets ironi att Moderaternas och Kristdemokraternas avhopp kommer samtidigt som deras respektive partiledare Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor tillbringat flera dagar på en 60-årsfest i Tel Aviv.

Flera av de förslag som Moderaterna bet sig fast vid har dessutom av framstående kriminologer avfärdats som "i bästa fall är symboliska och verkningslösa, i värsta fall direkt kontraproduktiva".  Det är svårt att tolka Moderaternas agerande på annat sätt än att de använt kampen mot gängvåldet som ett inrikespolitiskt redskap, utan ärlig vilja till öppenhet och kompromiss.

Liberalerna väljer också att lämna, men med motiveringen att Moderaternas och Kristdemokraternas avhopp innebär att "det nu saknas grund för ett brett septemberavtal om gängbrott". Centerpartiet väljer att stanna kvar, och partiets rättspolitiska talesperson Johan Hedin är mycket kritisk till de partier som nu lämnar: Vi hoppas att de partier som lämnat tar sitt förnuft till fånga, att de kan visa politiska ledarskap och komma tillbaka till förhandlingsbordet. Vi är beredda att fortsätta samtalen då.

Gängkriminaliteten är ett gift i samhällskroppen. Det hade varit värdefullt om det gått att åstadkomma en partiöverskridande strategi för att åstadkomma en lösning. Nu hoppas och tror jag att övriga partier är vuxna i rummet och samlas kring förslag som som både långsiktigt och här och nu bekämpar gängkriminaliteten.

M och KD driver på i normaliseringsprocessen av SD

Moderaterna och Kristdemokraterna fortsätter processen att normalisera Sverigedemokraterna. I Aftonbladet idag säger Ulf Kristersson att det är "absurt" att Sverigedemokraterna inte bjuds in till gemensamma överläggningar om åtgärder mot gängkriminaliteten. Även moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forssell beklagar idag i Dagens Nyheter att Sverigedemokraterna inte bjudits in och berättar att han i stället själv kontaktat Sverigedemokraterna för att samtala om hur de förhåller sig till Moderaternas förslag. Och Ebba Busch Thor säger i dag till Expressen att det vore värdefullt om det gick att få med Sverigedemokraterna i en uppgörelse om migrationspolitiken, eftersom Sverigedemokraternas deltagande skulle ge uppgörelsen "den legitimitet" som behövs.

När Ulf Kristersson efter valet 2018 försökte få med Centerpartiet och Liberalerna i en moderatledd minoritetsregering lovade han att Sverigedemokraterna skulle stängas ute från politiskt inflytande. Centerpartiet och Liberalerna tvivlade nog på både hans vilja och förmåga att fortsätta isoleringen av Sverigedemokraterna. Utvecklingen efter valet visar att Centerpartiet och Liberalerna hade fog för sin misstro.

I dag berättar moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson också att Moderaterna vill skrota det svenska enprocentsmålet för biståndet. Det svenska biståndet, menar hon, bör de närmaste fyra åren minska med 16 miljarder kronor, bland annat eftersom Sverige (ett av världens absolut rikaste länder...) "har stora behov här hemma". Moderaterna blir därmed tillsammans med Sverigedemokraterna de enda riksdagspartierna som vill skrota enprocentsmålet.

Bli svensk? Om Ebba Busch Thors syn på judar som inte firar jul

Svenska judar ska "bejaka det nya landets kultur", sa Ebba Busch Thor i en intervju för SVT Rapport angående hur hon ser på judar som inte firar jul. Uttalandet föregicks av ett resonemang där Ebba Busch Thor tog avstånd från mångkulturalism och argumenterade för att man ska eftersträva att "bli svensk".

Bli svensk? I en gripande krönika i Dagens Nyheter skriver Margit Silberstein: Mina högtider är mina, det ska inte Ebba Busch Thor lägga sig i. I krönikan berättar Margit Silberstein om sina judiska traditioner och protesterar - naturligtvis med all rätt - mot att firandet av chanukka skulle göra henne mindre svensk än om hon hade firat jul. Silberstein skriver: Även om Ebba Busch Thor numera är kompis med ett parti vars företrädare är skeptiska till om jag ska räknas som svensk, är det kanske inte i första hand mig och judiska traditioner som Ebba Busch Thor vill komma åt, utan de vars tro och kultur grundar sig i islam. Och det gör mig lika illa berörd.

Ebba Busch Thors uttalande är osmakligt på åtminstone två olika sätt. För det första säger Ebba Busch Thor att svenska judar ska bejaka "det nya landets" kultur. Det nya landet? Judar är inte "nya" i Sverige. Judar som bor i Sverige är lika mycket svenskar som människor med annan trosuppfattning som bor i Sverige. Sverige är inte "ett nytt land" för judar.

För det andra säger Ebba Busch Thor att svenska judar "skapar en bättre samhällsgemenskap och sammanhållning" om de bejakar julfirandet. Det är ett hisnande uttalande.

Margit Silberstein citerar statsvetaren och förlagschefen på Timbro, Andreas Johansson Heinö, och jag kan bara instämma: Om man vill signalera motstånd mot antisemitism, hedersvåld, religiös extremism, patriarkala strukturer etc - använd gärna just dessa begrepp. Att gå omvägen via ”mångkulturalism/mångkultur” försvårar seriös debatt.

Den stigmatisering av andra kulturer ur ett "svenskhetsperspektiv" som Ebba Busch Thor ägnar sig åt är inte OK. Eller som vassa Paulina Sokolow - en av mina bästa Twittervänner - uttrycker det: Här funkar inga bortförklaringar. Bara offentlig ursäkt och ånger.

Almedalsveckan inför framtiden

Almedalsveckan 2019 är slut. Om jag förstått det rätt var det första gången på 20 år som antalet genomförda arrangemang inte växte i antal. Jag kan lugnt konstatera att omfattningen ändå räcker och blir över, med mer än 1 000 seminarier om dagen i början av veckan.

Ibland beskrivs Almedalsveckan som ett elitprojekt, en slags roséindränkt personalfest för näringliv, kommuner, politiker och media. Det är en felaktig beskrivning. Almedalen myllrar av intressanta och relevanta verksamheter, och av "vanligt folk" (vad nu det egentligen är för något). Jag samtalade en stund med en kvinnlig pensionerad lärare som åker hit varje år. Hon har aldrig varit politiskt aktiv själv, men rapporterar nu via Twitter och Facebook från seminarierna så att hennes vänner på hemorten undrar om hon blivit politiker. Jag lyfter själv gärna fram fredagens Statsvetardag, med sex kvalificerade seminarier och där jag själv fick agera i rollen som dörrvakt eftersom intresset för att få komma in och lyssna vida översteg brandmyndigheternas syn på saken. De fem seminarier där jag själv medverkat har kretsat kring relevanta samhällsfenomen som Brexit, konflikterna i Mellanöstern, ledarskap i en individualiserad tid, flyktingpolitiken samt religionsfrihetens förutsättningar i dag.

Däremot behöver Almedalsveckan utveckla sina kvaliteter. Det är för dyrt att ställa ut, för dyrt att bo och ofta svårt att finna boende. Politiken tenderar att hamna i skymundan, för alla andra aktiviteter. Veckan är för lång. Jag skulle gärna se ett upplägg där aktiviteterna till exempel pågår måndag-lördag, där två partier efter ett rullande schema delar på fredagen och lördagen. Och med fler högprofilerade debatter mellan partiföreträdare. Jag tror att Region Gotland måste bestämma sig mer precist för vad de vill att Almedalsveckan ska vara, och sedan utveckla upplägget efter det.

Mest politisk uppmärksamhet under veckan fick Nyamko Sabuni och Ebba Busch Thor. Nyamko Sabuni höll sitt första stora tal som partiledare, ett tal som var hoppfullt och framtidsorienterat och som tydligt stakade ut en väg som uteslöt samverkan med Sverigedemokraterna. Ebba Busch Thor gjorde tvärtom, genom att i sitt tal ge en snudd på dystopisk bild av Sverige i dag och bidra till att normalisera främlingsfientliga Sverigedemokraterna genom att äta lunch och diskutera sakpolitik med Jimmie Åkesson. Almedalsveckan blev ett uttryck för polariseringen av svensk politik.

Nästa år är jag här igen. Förhoppningsvis till ett Almedalen utan nazister. Däremot hoppas jag att Stefan Löfven är här,

Ebba Busch Thor och KD:s populistiska retorik

I sitt tal i Almedalen igår rasade kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor mot det mesta: Socialister, radikaler, liberaler, statsministern, Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet, Jan Björklund, "ledande politiker", "höga tjänstemän", Januaripartierna, "elitfeminister", Skolverket, Jämställdhetsmyndigheten och bankerna.

Däremot hade hon inte ett ont ord att säga om Sverigedemokraterna. Och inte ett ord om klimat och miljö.

Ebba Busch Thors tal blev en skarp kontrast mot den mer återhållsamma och hoppfulla ton som präglat övriga partiledaranföranden i Almedalen (med reservation för att jag missade Jonas Sjöstedt). Grundanslaget var populistiskt, och tonen dessvärre ofta raljant.

I sitt tal liknade Ebba Busch Thor Annie Lööf och Jan Björklund vid de lärjungar som svek Jesus i Getsemane, när Jesus hade bett dem att vaka med honom. Lärjungarna orkade inte hålla sig vakna, utan somnade. "Anden är villig, men köttet är svagt", säger Jesus besviket till dem (Mark 14.38). "Tyvärr var två av mina forna alliansvänner svagare i köttet", sa Ebba Busch Thor och anspelade på att Centerpartiet och Liberalerna vägrat släppa fram en M/KD-regering som skulle varit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning.

Men metaforen haltar betänkligt. Inte bara för att varken Ulf Kristersson eller Ebba Busch Thor kan göra anspråk på att vara Jesus. Utan framför allt (och denna tolkning snappade jag upp på Facebook) därför att Lööf och Björklund var övertygade om det orättfärdiga i att släppa fram en sådan M/KD-regering. Annie Lööf och Jan Björklund var ur det perspektivet inte svaga i köttet, i stället var de svaga i anden. Lärjungarna tvivlade inte på Jesus, men de förmådde inte ge honom det stöd han behövde. Annie Lööf och Jan Björklund tvivlade på Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor - därför gav de heller inte dem sitt stöd.

Noterar också att kristdemokrater kritiserar våra fria medier, till exempel för bevakningen av Lars Adaktussons ställningstaganden vid omröstningar i EU-parlamentet om abortfrågan. Och Ebba Busch Thors hånade public service-journalister i en utfrågning i SVT för ett par dagar sedan: "Låt mig då ta det igen, om det är svårt för SVT:s researchers att förstå det." Det är sällan ett gott tecken när en politisk ledare smädar public service-journalister.

I dag är det dags för Jimmie Åkesson i Almedalen. Jimmie Åkesson kommer politiskt stärkt, efter att Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor offentligt deklarerat sin vilja att politiskt samverka med Sverigedemokraterna. Men Jimmie Åkesson får faktiskt ta i om han i sitt tonläge ska lyckas överträffa Ebba Busch Thors högstämda, populistiska retorik.

Det går fort ibland. Ebba Busch Thor bjuder in SD i den politiska värmen.

Det går fort i politiken i bland. I går berättade  Ebba Busch Thor att hon och Jimmie Åkesson ätit lunch tillsammans, och fört politiska samtal kring sjukvårdspolitiken, energipolitiken och migrationspolitiken. Nyheten illustrerades av en ett foto på Ebba Busch Thor, Jimmie Åkesson och deras respektive stabschefer.

Besked kom i sak inte överraskande. Kristdemokraterna har ju redan tidigare berättat att de avsett att föra politiska samtal med Sverigedemokraterna. Nyheten bestod snarare i själva bildsättningen - ett mysigt, signalpolitiskt gestaltande av att Kristdemokraterna nu fullt ut bjudit in Sverigedemokraterna i den politiska värmen - samt att även migrationspolitiken ingår i de frågor som Kristdemokraterna vill samtala om.

Det är en ödets ironi att beskedet kommer samma dag som nazister blockerat ingången till en utställning om Förintelsen, här i Visby, och enligt flera vittnesuppgifter  gått omkring i lokalerna och skanderat "jävla mytomaner". Sverigedemokraternas rasistiska rötter hindrar inte Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna från att nu normalisera partiet. Då är det ändå inte heller så länge sedan Ebba Busch Thor sa att "hon inte kunde se framför sig" att hon skulle sätta sig ner och samtala med Sverigedemokrater som till exempel Oscar Sjöstedt som, enligt Busch Thor, "skrattar åt skämt om att man har sparkat på får som om de vore judar".

Som sagt. Det går fort ibland i politiken. De centerpartister och liberaler som konsekvent tvivlade på att en M-KD-regering, som var beroende av SD:s aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning, skulle lyckas hålla SD utanför allt politiskt inflytande över regeringspolitiken kan i dag konstatera att deras farhågor var berättigade.

Lars Adaktusson lämnar - är krisen över nu för KD?

Uppdaterat 20/6 kl 16.10. Förtroendet för Lars Adaktusson är skadat, säger Ebba Busch Thor på en extrainkallad pressträff i dag. Ebba Busch Thor menar att Lars Adaktusson farit med osanning om att han informerat partiledningen om sina röstningar i EU-parlamentet och om den tidigare KD-ledaren Alf Svenssons röstningar i samma fråga.

Det är förstås en extraordinär händelse att en partiledare kallar till pressträff för att berätta att förtroendet är skadat för en ledande partiföreträdare. Frågan om Lars Adaktussons framtid som utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna torde därmed vara avgjord. Ett parti kan inte ha en talesperson i utrikespolitiska frågor om vilken partiledaren säger att förtroendet är skadat.

Nu är det ju inte Ebba Busch Thor som tillsätter partiets talespersoner. Det gör partiets riksdagsgrupp. Och riksdagen har just nu sommaruppehåll, så saken kommer kanske inte att aktualiseras förrän i höst. Men det måste hinna rinna mycket vatten under broarna om Lars Adaktusson då ska ha hunnit återvinna tillräckligt internt och externt förtroende för att på allvar kunna representera partiet i de utrikespolitiska frågorna.

*

Lars Adaktusson lämnar partistyrelsen och sitt uppdrag som Kristdemokraternas andre vice ordförande. Bakgrunden är Dagens Nyheters avslöjande om hur Adaktusson röstat i Europaparlamentet i frågor som rört aborträtten, samt att Adaktusson tycker att han inte fått tillräckligt stöd från sin partiledning när det blåste som värst.

Beslutet är klokt och nödvändigt. Lars Adakutsson blev ett sänke för sitt eget parti, och abortfrågan riskerade att klistras fast vid Kristdemokraterna på ett sätt som försvårar partiets möjligheter att växa i opinionen.

Däremot vill Lars Adaktusson behålla sitt uppdrag som Kristdemokraternas utrikespolitiske talesperson. Det förvånar mig. Kampen för kvinnors rätt till säkra och legala aborter är ju i högsta grad en internationell fråga och förknippad med kampen för kvinnors fri- och rättigheter över huvud taget. Om det finns tvivel på var Lars Adaktusson står i abortfrågan kommer det tvivlet också att underminera hans möjligheter att representera partiet i utrikespolitiska frågor.

Lars Adaktussons och Kristdemokraternas brist på krishantering har varit remarkabel. Kort efter att Dagens Nyheters avslöjande publicerats valde Lars Adaktusson - i EU-valrörelsens absoluta slutskede - att "gå under jorden" och göra sig otillgänglig för journalisternas frågor. Agerandet är desto märkligare eftersom Adaktusson har en bakgrund som journalist och borde vara väl medveten om hur medielogiken fungerar. Om beslutet var hans eget eller om hans exil var initierad av kristdemokraternas kommunikationsstrateger eller någon annan vet vi inte.  

Krishanteringen var så dålig att man inte ens kan kalla den för en krishantering, sa Ekots politiske kommentator Fredrik Furtenbach tidigare i dag. Lars Adaktusson själv försvarar sitt röstningsagerande med att han i denna fråga följde samma princip som Kristdemokraternas tidigare partiledare Alf Svensson. Det är möjligt att den uppgiften stämmer. Jag vet inte. Men tiderna förändras, och den internationella kampen för kvinnors rätt och möjlighet till abort har utvecklats sedan dess. Att då mekaniskt hävda att "jag gjorde bara som en av mina företrädare i EU-parlamentet gjort" är inget starkt argument.

Kristdemokraternas opinionsframgång har stannat av. Nu får vi se om partiet lyckas återvinna det momentum man förlorade när Adaktusson-affären rullades igång.

Man ska vara varsam med orden. Om Kristdemokraternas politiska retorik

Man ska vara varsam med sina ord. Ord har betydelse, ord får betydelse. Det är inte bara tanken som leder ordet, ordet leder också tanken.

Kristdemokraternas toppnamn till Europaparlamentet Sara Skyttedal kallade för några månader sedan Centerpartiet för "Bedragare" och "Quislingar" på twitter. Några veckor senare ville Sara Skyttedal inte svara på frågan från DN om hon föredrog Frankrikes president Emmanuel Macron eller Ungerns premiärminister Viktor Orbán eftersom "båda är lika destruktiva" och att hon "vill störta båda två". Tidigare har Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor kallat Centerpartiets mer generösa flyktingpolitik för "omänsklig".

När Centerpartiets toppnamn till Europaparlamentet Fredrick Federley antyder att Sara Skyttedals ovilja att välja mellan Macron och Orbán kan tolkas som att Kristdemokraterna tvekar "i valet mellan liberala värderingar och diktaturfasoner" möts han av en kraftfull motattack. Skyttedal svarar att Centerpartiet "väljer lögnen och gyttjan" som politiskt vapen. Kristdemokraternas policychef Johan Ingerö kallar Federleys kritik för "en svårslagen svinaktighet".

Nej, jag ifrågasätter inte Kristdemokraternas, och heller inte Sara Skyttedals, uppslutning bakom demokratiska grundvärderingar. Men jag ifrågasätter en retorik där Kristdemokraternas företrädare inte klarar av att skilja mellan Macron och Orbán, en partiretorik som bidrar till att skapa en trumpifiering av det politiska samtalet i Sverige. En trumpifiering av retoriken bidrar också till att legitimera en trumpifiering av politiken.

Nej, en sådan retorik är inte värdig ett parti som vilar på demokratiska grundvärderingar, Det går naturligtvis att hitta exempel på ovärdig retorik även i andra partier. Men jag kan inte se något annat parti (bortsett från Sverigedemokraterna, förstås) som drivit den populistiska retoriken lika långt och tillsynes målmedvetet som Kristdemokraterna.

Man ska vara varsam med sina ord. Det är svårt att behålla trovärdigheten om man först använder ord på det sätt som Sara Skyttedal valt att göra och därefter tar på sig offerkoftan och beklagar sig över att de som lyssnat faktiskt tagit det hon sagt på allvar.

Låt oss återupprätta värdigheten i det politiska samtalet. Om inte annat så för demokratins skull.

Kommer V att på allvar försöka fälla regeringen?

Det väckte viss uppmärksamhet när (V)-ledaren Jonas Sjöstedt i veckan antydde att han var överens med Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) om att genom misstroendevotum fälla regeringen på frågan om arbetsrätten. Jonas Sjöstedts uttalande kom efter det att regeringens direktiv för den utredning som bland annat ska se över arbetsrätten och turordningsreglerna blivit kända.

Ja - Vänsterpartiet kan tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna avsätta regeringen vilken dag som helst under mandatperioden. Men mycket talar ändå för att de kommer att avstå.

Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna skulle säkert inte ha något emot att fälla regeringen genom ett misstroendevotum. Sverigedemokraterna eftersom Januariavtalet utestängt partiet från politiskt inflytande under mandatperioden, och Kristdemokraterna eftersom partiet nära nog bundit sig vid masten genom sin retorik om regeringens bristande legitimitet och genom partiets gynnsamma opinionssiffror.

Moderaterna har ett svårare beslut att fatta. Att avsätta regeringen är lätt. Att bilda en ny regering är svårt. Att avsätta regeringen utan att ha en realistisk plan för fortsättningen än knappast att vara den vuxne i rummet. Och partiet har - i rådande opinionsläge - all anledning att frukta ett extra val.

Vänsterpartiet har hamnat i en helt ny situation, jämfört med förra mandatperioden. Åren 2014-2018 kunde Vänsterpartiet genom budgetsamarbetet med den rödgröna regeringen utöva politiskt inflytande över regeringspolitiken utan att behöva ta ansvar för den. Makt utan ansvar, om man så vill.

Men genom Januariavtalet har Vänsterpartiets makt och inflytande över regeringspolitiken minskat, trots att partiet gjorde ett bra val. Visserligen går partiet nu hyggligt, eller kanske till och med bra, i opinionsmätningarna - men det är klart att oppositionsrollen blir frustrerande för ett parti som vant sig vid inflytande över regeringspolitiken.

Problemet för Vänsterpartiet med att fälla regeringen är att ingen vet vad som händer sedan. Kanske får vi en långvarig regeringskris som till sist utmynnar i en moderatledd regering som är beroende av Sverigedemokraternas stöd i varje viktigt omröstning? Kanske får vi ett extra val med osäker utgång, och där Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har möjlighet att stärka sin ställning ytterligare?

Allt detta vet naturligtvis Jonas Sjöstedt, och därför tror jag heller inte att han under överskådlig tid kommer att fälla regeringen. Men mandatperioden är lång, och de sakpolitiska och strategiska förutsättningarna kan förstås komma att förändras före riksdagsvalet 2022.

Från S-kongress till Europaval. Det blir en spännande politisk vår

Den mest dramatiska politiska händelsen i samband med S-kongressen var Ebba Busch Thors besked att Kristdemokraterna öppnar dörren för samarbete med Sverigedemokraterna. Därmed befästs sprickan mellan allianspartierna på ett sätt som stänger dörren för varje borgerlig regering under överskådlig tid. En snackis bland de tidvis sysslolösa journalister som befann sig i Örebro blev därför om Centerpartiet och Liberalerna senare under mandatperioden, till exempel efter höstbudgeten, kommer att gå in i Stefan Löfvens S-ledda regering. Vi får anledning att återkomma till den frågan - det finns saker som talar både för och emot.

Partikongressen lär inte bli ihågkommen för de politiska beslut som fattades där. Däremot blev kongressen en plattform för inre samling, där partiets aktiva medlemmar kunde lufta sina tankar om den turbulenta tid som varit och vad som kan komma. Framtiden är oviss, och partiet och dess medlemmar behöver tid för eftertanke, handlingsplan och mobilisering. Kongressen 2021 blir oerhört viktig partiets framtida färdriktning.

Själv bär jag med mig både Stefan Löfvens tal i går och Frans Timmermans tal i dag. Stefan Löfven har gått fram oerhört starkt som talare - inte minst hans lätta sätt att ta scenen i besittning, våga låta tystnad ta plats i talet och agera mot publiken. Frans Timmermans är de europeiska socialdemokratiska partiernas kandidat till posten som EU-kommissionens ordförande och jag har inte haft förmånen att lyssna på honom tidigare. Timmermans var en riktig folktalare, och höll ett föredömligt kort och distinkt brandtal till försvar för demokrati, jämlikhet, feminism, hållbar utveckling och rättsstatens principer.

Kampen mot högerextremismen och högerpopulismen mobiliserar partimedlemmarna och binder även samman socialdemokrater och liberaler. Europafrågorna har fått en annan laddning än vad de haft i tidigare EU-valrörelser.

Det är faktiskt bara nio veckor kvar till valdagen. Jag är mer inspirerad än jag varit vid tidigare EU-valrörelser, och tycker att valkampanjen ska bli både spännande och viktig.

På plats för S-kongress, i Örebro

I dag invigs Socialdemokraternas 40:e ordinarie partikongress, i Örebro. Många menar att kongressen saknar politisk nerv eftersom medlemmarna denna gång inte kunnat lämna in motioner och de stora politiska stridsfrågorna inte har någon formell plats på dagordning. De programtexter som ska diskuteras rör i stället organisationsfrågor samt kunskaps- och utbildningsfrågor.

Det ligger en del i kritiken. Samtidigt äger kongressen rum i en politiskt omtumlande tid, efter ett år präglat av valrörelse, kampen om regeringsmakten, Januariavtalet, en kraschad Allians, Kristdemokraternas insläppande av Sverigedemokraterna i den politiska värmen samt en stundande Europavalrörelse. Klokt nog har det lagts in tre timmars allmän debatt på fredagskvällen, så att ombuden ska få lufta sina åsikter och partiledningen få möjlighet att känna av stämningarna i partiet.

Själv planerar jag att under eftermiddagen göra ett inlägg i debatten om organisationsfrågorna. Dessa frågor är inte tråkigt tekniska, utan snarare existentiella för partiet och dess framtid. Jag tänker bland annat på ett uppskattande sätt citera Fredrik Reinfeldt.

Keep you posted, som man säger.

Ebba Busch Thor öppnar dörren till samarbete med SD

I dag meddelade Ebba Busch Thor att Kristdemokraterna är beredda att föra politiska samtal med Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna tänker inte längre särbehandla Sverigedemokraterna i det politiska arbetet. Normaliseringen går fort ibland.

Finns det fortfarande någon som undrar varför Centerpartiet och Liberalerna tvivlade på att en M/KD-regering skulle förmå hålla dörren stängd till Sverigedemokraterna?

Ebba Busch Thors besked cementerar sprickan mellan allianspartierna och stärker därigenom åtminstone under överskådlig tid den rödgröna regeringen och dess samarbete med Centerpartiet och Liberalerna.

Vad gör nu Ulf Kristersson och Moderaterna? Kommer partiet att följa Kristdemokraterna i spåren med att söka samarbete med Sverigedemokraterna? I så fall känns Jimmie Åkessons dröm om ett "konservativt" block i svensk politik plötsligt inte långt borta.

Varför ska en högerväljare stödja M framför KD?

Börjar den svenska väljaropinionen stabilisera sig på allvar nu, efter snart sex månader präglade av turbulens i regeringsfrågan och överenskommelsen i form av Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna? Novus väljarbarometer för mars 2019 redovisar endast marginella förändringar för respektive parti i förhållande till valresultatet. Inget enskilt parti ligger på ett större avstånd från valresultatet än 2.3 procentenheter.

Kristdemokraterna har ökat från 6.3 procent i valet till 8.6 procent i Novus. Landets största parti, Socialdemokraterna, fick 28.3 procent i valet och nu i Novus 28.2 procent. Efter Centerpartiets alla våndor i regeringsfrågan får partiet i Novus 7.3 procent, endast en marginell nedgång i förhållande till valresultatet på 8.6 procent. Vänsterpartiet har inte lyckat profitera (förlåt uttrycket...) särskilt mycket på Januariavtalet - partiet får 9.1 procent i Novus, mot 8.0 i valet 2018.

De rödgröna har sammantaget stärkt sitt övertag mot allianspartierna i förhållande till valresultatet - nu  med 41.3 procent mot 37.7 procent.

Jag vidhåller att den mest spännande utvecklingen i väljaropinionen just nu utspelar sig på högerkanten. Hur kommer väljarströmmarna mellan Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna att utveckla sig under mandatperioden? Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor har vind i seglen.

Om jag vore moderat skulle jag lite bekymrat ställa mig frågan - vilket är det avgörande argumentet för en högerväljare att stödja Moderaterna i stället för Kristdemokraterna?

I en intervju i Dagens Nyheter betonar Ulf Kristersson att Moderaterna inte tänker hålla Sverigedemokraterna isolerat. Ulf Kristerssons försonliga tongångar gentemot Sverigedemokraterna kan bidra till att ytterligare normalisera partiet i högerväljares ögon. Och om Sverigedemokraterna normaliseras sänks tröskeln ytterligare för högerväljare att rösta på partiet.

Jag vet inte om Ulf Kristersson har en plan för att hantera den närmaste politiska framtiden. Om han har det, så döljer han den väl.

Nya tider i svensk politik!

Slutligen noterar jag att Ebba Busch Thor väljer att ta replik på mig, och inte på Jimmie Åkesson, sa Annie Lööf i dagens partiledardebatt i riksdagen. Annie Lööfs kommentar gestaltar det nya politiska landskap som växer fram. Ebba Busch Thor blev, enligt DN, den första alliansledare på 15 år som begärde replik på en annan alliansledare i en partiledardebatt i riksdagen.

Den forna blockpolitiken spricker, åtminstone tillfälligtvis upp. Det känns uppfriskande, och innebär nya strategiska förutsättningar för partierna.

Centerpartiet och Liberalerna har ett gemensamt intresse i att värna den blocköverskridande överenskommelsen och verkligen betona att Januariavtalet innebär ett framgångsrikt genomförande av liberal politik. Samtidigt vill Centerpartiet och Liberalerna framstå som oppositionspartier mot den rödgröna regeringen och inte i förväg stänga några dörrar för att gå fram tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna i en ny borgerlig allians inför valet 2022. Ett reptrick, kallade någon i Studio Ett denna utmaning tidigare i dag.

Moderaterna vill förstås framstå som det största och självklara oppositionspartiet, och från höger. Då gäller det å ena sidan att underkänna bilden av Centerpartiet och Liberalerna som oppositionspartier och i stället beskriva dem som en del av de rödgröna partiernas regeringsunderlag. Å andra sidan vill Moderaterna inte i förväg stänga några dörrar för valsamarbete med just Centerpartiet och Liberalerna inför valet 2022. Till detta kan läggas Moderaternas vankelmodiga inställning till Sverigedemokraterna. Å ena sidan kan samverkan med Sverigedemokraterna underlätta för Moderaterna att få igenom sin politik i riksdagen. Å andra sidan skulle en sådan samverkan oåterkalleligt klippa banden mellan Moderaterna och Centerpartiet/Liberalerna och omöjliggöra en ny borgerlig allians 2022.

Kristdemokraterna hade i Ebba Busch Thor en, jämfört med Ulf Kristersson (M), betydligt mer yvig och konfrontatorisk retorik i debatten i dag. Den slängiga debattstilen kan på sikt kanske locka över en del väljare från Moderaterna och Sverigedemokraterna till Kristdemokraterna. Det blir intressant att framöver följa opinionsströmmarna mellan de tre olika partierna på högerkanten.

Sverigedemokraterna riskerar att bli över i debatten, i takt med att Moderaterna och Kristdemokraterna breder ut sig på högerkanten och migrationsfrågorna dalar på den politiska dagordningen. Tyckte jag mig notera en lite mer vänsterorienterad retorik från Jimmie Åkessons sida i debatten i dag? Det har länge förvånat mig att Sverigedemokraterna valt att placera sig så långt till höger i välfärdsfrågorna.

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt kämpar på för att framstå som en trovärdig vänsteropposition, trots att partiet valde att släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering som samarbetar med Centerpartiet och Liberalerna. Sverige behöver en stark vänsterrörelse, både utanför och inom socialdemokratin. En sådan rörelse, hur den är mobiliseras, kan bidra till att vrida det politiska landskapet och debattklimatet åt vänster och den vägen underlätta genomförandet av reformer som stärker jämlikheten och bidrar till att hålla samman Sverige.

När dog Alliansen?

Under min tid i gymnasieskolan i mitten av 1970-talet fick vi i ämnet svenska läsa och diskutera en novell som hette "När dog János Kovács?".

Novellen, författad av ungraren Lajos Zilahy, handlar om den 35-årige snickargesällen János Kovács som hösten 1874 insjuknar och dör. Allteftersom tiden går försvinner också János Kovács arbetskamrater, vänner och släktingar. År 1895 berättar två gamla kamrater från militärtiden en anekdot om Janos Kovásc - det är sista gången någon nämner hans namn. Fyra år senare tänker en döende arbetarkvinna som han haft en kärleksrelation med - på honom. Det är sista gången en människa tänker på János Kovásc. Efter ytterligare ett år brinner ett arkiv med kyrkböcker med hans personuppgifter upp. Längre fram stjäl en fattig, frusen person som behöver ved hans träkors från kyrkogården. Och allra sist kastar någon ett kvitto som undertecknats av János Kovács på sophögen, där regnet successivt utplånar hans namnteckning - det sista spåret av János Kovács stund på jorden.

*

Så när dog Alliansen egentligen? Och är Alliansen verkligen död?

I dag valdes Stefan Löfven till statsminister av riksdagen, och de flesta tycks vara överens om att Alliansen nu verkligen är död, åtminstone på nationell nivå. Men striden om den exakta dödsdagen fortsätter, eftersom ingen av de fyra forna allianspartierna vill bära ansvaret för Alliansens hädanfärd.

Moderaterna och Kristdemokraterna menar att Alliansen dog i dag, eftersom Liberalerna och Centerpartiet sade nej till en regering bestående av allianskamraterna Moderaterna och Kristdemokraterna för att i stället släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering. Liberalerna och Centerpartiet menar i stället att Alliansen dog redan före jul, när Ulf Kristersson valde att gå fram som eget regeringsalternativ tillsammans med Kristdemokraterna, mot sina övriga allianskamraters vilja. Andra menar kanske att Alliansen åtminstone i praktiken dog när Anna Kinberg Batra i januari 2017 förklarade att Moderaterna ville bryta isoleringen av Sverigedemokraterna, trots att Liberalerna och Centerpartiet hade en helt annan uppfattning.

Själv har jag tidigare daterat Alliansens dödsdag till den 9 oktober 2015, då Kristdemokraternas riksting beslöt att riva upp Decemberöverenskommelsen. Under rubriken "Dagen då Alliansen upphörde att existera" skrev jag i Expressen: Det är möjligt att vi kommer att minnas denna dag inte som den dag då Decemberöverenskommelsen gick i graven, utan som den dag då Alliansen de facto upphörde att existera. Jag tror faktiskt att jag blev sannspådd.

Igår benämnde Annie Lööf och Jan Björklund fortfarande Moderaterna och Kristdemokraterna som sina "alliansvänner". Vi får väl se hur länge den terminologin lever kvar.

Harmsenhet och hat mot Annie Lööf

Jag kan förstå Moderaternas och Kristdemokraternas besvikelse över att allianspartierna inte tycks lyckas bilda regering, trots att högerinriktade partier har ungefär 60 procent av mandaten i riksdagen. Jag kan också förstå deras besvikelse över att Alliansen - detta borgerliga framgångsprojekt - nu tycks vara ett minne blott.

Men stilen? Och värdigheten? Varför lyckas man inte upprätthålla den i nederlagets stund? I stället präglas Ulf Kristerssons och Ebba Busch Thors kommentarer av ett indignerat och harmset tonfall.

Jag blir aldrig bitter, det är mot min natur sjöng Björn Afzelius en gång i tiden. Det vore något för delar av det borgerliga politiska ledarskapet att ta efter.

KD-politikern Sara Skyttedal gör mig med sin tweet där hon kallar Annie Lööf för Quisling orolig på riktigt. Vidkun Quisling kom 1940 till makten i Norge genom en statskupp och samarbetade därefter med den nazityska ockupationmakten. Efter krigsslutet dömdes Vidkun Quisling till döden för landsförräderi och han avrättades den 24 oktober 1945.

Min oro består dels i att en framträdande kristdemokratisk politiker som Sara Skyttedal i sin retorik är så vulgär och smaklös att hon beskriver Annie Lööf som en landsförrädare. Jag är också orolig över att Skyttedal inte tycks förstå - eller ännu värre, bry sig om - vilka hatstormar hennes uttalande mobiliserar, och att dessa hatstormar också innebär en ökad hotbild för en enskild person. (Den som tvivlar kan ju googla runt lite, och se vad som följer i spåren på Sara Skyttedals tweet.)

Det behövs en vuxen i rummet. Så lyder ett populärt uttryck i dag. Javisst, jag instämmer. Men tillägger: Show, don't tell.

En progglåt till varje partiledare!

Nu är det snart jul och då ska vi vara snälla och generösa. Jag drar mitt strå till stacken genom att ge varje partiledare en julklapp i form av en progglåt som jag tycker passar särskilt bra inför det kommande, viktiga politiska året. Och ja, jag har verkligen försökt att vara snäll. Ni får väl själva bedöma om jag lyckats.

Vi börjar med Jan Björklund. Att vara liberal är att vara kluven, sägs det. I Liberalernas fall tar sig kluvenheten uttryck i en spänning mellan det frihetliga och det auktoritära. Jan Björklunds skolpolitik tycker jag präglas alldeles för mycket av det auktoritära, ett kravtänkande förknippat med katederundervisning och pekpinneretorik. Jan Björklund får därför Jan Hammarlunds "Skolsången" i julklapp av mig. Jag hoppas att Jan åtminstone kan nynna lite på den under mellandagarna. Från och med i dag är ni befriade från skolan. Från och med i dag är det slut. Strunta i rektorn som trodde att han fanns. (...) När solen börjar lysa går vi ut.

Annie Lööf kan behöva en jul präglad av vila och eftertanke. Sedan är det dags att fatta viktiga beslut. Jag skulle gärna ge henne Sven Ingvars låt "Säg inte nej, säg kanske kanske kanske". Men säga vad man vill om Sven-Ingvars, särskilt proggiga är de inte. Jag hoppas att Annie Lööf i stället kan hämta kraft ur Hoola Bandoolas låt "Herkules", vilken gestaltar beslutsfattandets vedermödor. För Herkules var valet trots allt ganska lätt. Det fanns två vägar att välja på, en var fel och en var rätt. Men vi står i var sin urskog utan varken vägar eller mål. Och ändå krävs det av oss att vi ska veta vart vi går.

Ulf Kristersson har ända sedan valnatten kämpat tappert för att övertyga oss om att Alliansen vann valet, trots att allianspartierna bara fick 143 mandat mot de rödgröna partiernas 144. Moderatledaren får Peps Perssons låt "Falsk matematik". Ska de' va så svårt att fatta att det e falsk matematik, som gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik.

Kristdemokraterna har länge varit djupt splittrade i sin syn på flyktingpolitiken. Ebba Busch Thor får Mikael Wiehes vackra sång "Som en duva". Jag hoppas att hon lyssnar och kanske till och med börjar fundera över om det inte vore så dumt med en flyktingamnesti ändå, åtminstone för alla de ensamkommande unga som levt med oss i vårt växande hem i över ett år. En fågel med stukade vingar har slagit sig ner i vårt hus, med drömmarna röda av rosor och ögonen fylla av ljus. (...) Med ett ljus ifrån slocknade stjärnor som någon har stampat till grus.

Jonas Sjöstedt har under den gångna mandatperioden kunnat förhandla om budgeten med den rödgröna regeringen och därigenom sätta avtryck på politiken. Nu lär det bli annorlunda. Socialdemokraterna söker samarbete med mittenpartierna, och de ställer som villkor att Vänsterpartiet ska stängas ute. Det riskerar att bli ensamma år för Jonas Sjöstedt. Han får trösta sig med Hoola Bandoolas fina "När man jämför" som just jämför hur det är med hur det kunde vara. Ja, ensamheten trycker som ett par skor som är för små. För varje steg man tvingas ta blir det svårare att gå. (...) Det är då man vill få gömma sig och gråta som ett barn. När man jämför hur det är, med hur det hade kunnat va'.

Miljöpartiet har haft några svåra år. Hur ska partiet förhålla sig inför ett eventuellt extra val? Ja, säg det. Som en hjälp på vägen får Gustav Fridolin och Isabella Lövin Nynningens klassiska anti-kärnkraftslåt "Det löser sig" från albumet "Vi kan leva utan kärnkraft" från 1975. Det löser sig sa han som sket i vasken. Det ordnar sig på måndag ska du se. 

I skrivande stund jobbar Stefan Löfven hårt på att få till ett blocköverskridande samarbete med Liberalerna och Centerpartiet. Det är mycket möjligt att han kommer att lyckas, men till priset att Socialdemokraterna tvingas föra en politik som ligger mer till höger än vad som är fallet i dag. Då är det viktigt att minnas sina rötter. För att hjälpa Stefan Löfven att aldrig glömma får han "Strejkvisa från Pajala", här framförd av Norrlåtar. På nytt våra stämmor ska ljuda, kamrat, och hör här vår långa sång. Hör trampet från arbetarnas långa marsch, hör vårt budskap i denna sång. Vår vilja är järnskodd och evig är idén. För vår avdelning sjung hurra. För vår avdelning sjung hurra hurra, ett hundrafalt eko ni hör.

Och vad ska jag då ge till Jimmie Åkesson? Ja, det är inte lätt. Men med tanke på den människosyn och ideologi som formar Sverigedemokraternas politik behöver Jimmie nog en liten ängel på axeln. eller åtminstone en liten tant som sätter sig bredvid honom i kyrkbänken. Jimmie Åkesson får Stefan Sundströms fina "Om jag kommer upp till Jesus". Den borde vi alla lyssna på. (Ja, jag vet att det inte är progg.) Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs, så fick rassesnubben sitta för sig själv med skamset fejs. Den enda som satte sej breve, var den tanten, hon som vägra vara med.

Med dessa rader och presenter önskas inte bara partiledarna utan också bloggens alla läsare en riktigt God Jul!