Första maj i Göteborg 2023

Det blev en regnig och blåsig första maj i Göteborg. Vädret brukar inte spela stå stor roll för demonstrationstågens storlek - de som går i tågen är de mest engagerade och lojala medlemmarna och sympatisörerna och den gruppen är inte särskilt väderkänslig. Jag brukar säga att allt annat lika kan dåligt väder innebära att en tiondel av de tänkta demonstrationsdeltagarna väljer att stanna hemma eller göra något annat.

Mot den bakgrunden var det ändå helt okej demonstrationssiffror i Göteborg i dag. Sammantaget höll partierna ställningarna.

I syndikalisternas tåg gick 1010 personer, mot 1050 förra året. i Vänsterpartiets tåg gick 3 200 personer, mot 3 300 förra året. I Kommunistiska Partiets tåg gick 425 personer, mot 450 förra året.

När det blev Socialdemokraternas tur hade regnet tilltagit ordentligt. Ändå ökade partiet något, från 840 personer i fjol till 930 personer i dag.

Senare på kvällen gick jag på Liseberg och lyssnade på Motvind och Nynningen. För full hals.

En progglåt till varje partiledare!

Nu är det snart jul och då ska vi vara snälla och generösa. Jag drar mitt strå till stacken genom att ge varje partiledare en julklapp i form av en progglåt som jag tycker passar särskilt bra inför det kommande, viktiga politiska året. Och ja, jag har verkligen försökt att vara snäll. Ni får väl själva bedöma om jag lyckats.

Vi börjar med Jan Björklund. Att vara liberal är att vara kluven, sägs det. I Liberalernas fall tar sig kluvenheten uttryck i en spänning mellan det frihetliga och det auktoritära. Jan Björklunds skolpolitik tycker jag präglas alldeles för mycket av det auktoritära, ett kravtänkande förknippat med katederundervisning och pekpinneretorik. Jan Björklund får därför Jan Hammarlunds "Skolsången" i julklapp av mig. Jag hoppas att Jan åtminstone kan nynna lite på den under mellandagarna. Från och med i dag är ni befriade från skolan. Från och med i dag är det slut. Strunta i rektorn som trodde att han fanns. (...) När solen börjar lysa går vi ut.

Annie Lööf kan behöva en jul präglad av vila och eftertanke. Sedan är det dags att fatta viktiga beslut. Jag skulle gärna ge henne Sven Ingvars låt "Säg inte nej, säg kanske kanske kanske". Men säga vad man vill om Sven-Ingvars, särskilt proggiga är de inte. Jag hoppas att Annie Lööf i stället kan hämta kraft ur Hoola Bandoolas låt "Herkules", vilken gestaltar beslutsfattandets vedermödor. För Herkules var valet trots allt ganska lätt. Det fanns två vägar att välja på, en var fel och en var rätt. Men vi står i var sin urskog utan varken vägar eller mål. Och ändå krävs det av oss att vi ska veta vart vi går.

Ulf Kristersson har ända sedan valnatten kämpat tappert för att övertyga oss om att Alliansen vann valet, trots att allianspartierna bara fick 143 mandat mot de rödgröna partiernas 144. Moderatledaren får Peps Perssons låt "Falsk matematik". Ska de' va så svårt att fatta att det e falsk matematik, som gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik.

Kristdemokraterna har länge varit djupt splittrade i sin syn på flyktingpolitiken. Ebba Busch Thor får Mikael Wiehes vackra sång "Som en duva". Jag hoppas att hon lyssnar och kanske till och med börjar fundera över om det inte vore så dumt med en flyktingamnesti ändå, åtminstone för alla de ensamkommande unga som levt med oss i vårt växande hem i över ett år. En fågel med stukade vingar har slagit sig ner i vårt hus, med drömmarna röda av rosor och ögonen fylla av ljus. (...) Med ett ljus ifrån slocknade stjärnor som någon har stampat till grus.

Jonas Sjöstedt har under den gångna mandatperioden kunnat förhandla om budgeten med den rödgröna regeringen och därigenom sätta avtryck på politiken. Nu lär det bli annorlunda. Socialdemokraterna söker samarbete med mittenpartierna, och de ställer som villkor att Vänsterpartiet ska stängas ute. Det riskerar att bli ensamma år för Jonas Sjöstedt. Han får trösta sig med Hoola Bandoolas fina "När man jämför" som just jämför hur det är med hur det kunde vara. Ja, ensamheten trycker som ett par skor som är för små. För varje steg man tvingas ta blir det svårare att gå. (...) Det är då man vill få gömma sig och gråta som ett barn. När man jämför hur det är, med hur det hade kunnat va'.

Miljöpartiet har haft några svåra år. Hur ska partiet förhålla sig inför ett eventuellt extra val? Ja, säg det. Som en hjälp på vägen får Gustav Fridolin och Isabella Lövin Nynningens klassiska anti-kärnkraftslåt "Det löser sig" från albumet "Vi kan leva utan kärnkraft" från 1975. Det löser sig sa han som sket i vasken. Det ordnar sig på måndag ska du se. 

I skrivande stund jobbar Stefan Löfven hårt på att få till ett blocköverskridande samarbete med Liberalerna och Centerpartiet. Det är mycket möjligt att han kommer att lyckas, men till priset att Socialdemokraterna tvingas föra en politik som ligger mer till höger än vad som är fallet i dag. Då är det viktigt att minnas sina rötter. För att hjälpa Stefan Löfven att aldrig glömma får han "Strejkvisa från Pajala", här framförd av Norrlåtar. På nytt våra stämmor ska ljuda, kamrat, och hör här vår långa sång. Hör trampet från arbetarnas långa marsch, hör vårt budskap i denna sång. Vår vilja är järnskodd och evig är idén. För vår avdelning sjung hurra. För vår avdelning sjung hurra hurra, ett hundrafalt eko ni hör.

Och vad ska jag då ge till Jimmie Åkesson? Ja, det är inte lätt. Men med tanke på den människosyn och ideologi som formar Sverigedemokraternas politik behöver Jimmie nog en liten ängel på axeln. eller åtminstone en liten tant som sätter sig bredvid honom i kyrkbänken. Jimmie Åkesson får Stefan Sundströms fina "Om jag kommer upp till Jesus". Den borde vi alla lyssna på. (Ja, jag vet att det inte är progg.) Och när alla gick i kyrkan, ja det var ett kristligt plejs, så fick rassesnubben sitta för sig själv med skamset fejs. Den enda som satte sej breve, var den tanten, hon som vägra vara med.

Med dessa rader och presenter önskas inte bara partiledarna utan också bloggens alla läsare en riktigt God Jul!

Allihop. Rapport från en solidaritetsgala för flyktingar

I dag har jag varit på galan "Allihop. En dag i solidaritet med folk på flykt", på Blå Stället i Angered. Galan kom till på initiativ av sångaren Sam Vesterberg och arrangerades av Skyddsvärnet i Göteborg i samarbete med Blå Stället. De pengar som samlades in gick till olika integrationsprojekt för nyanlända i Angered.

En av galans mest uppmärksammade inslag var den klassiska proggruppen Nynningens återförening, något som nog bara hänt en gång tidigare. Tomas Forsell (Gry Forsells pappa, ifall intresseklubben läser detta) sjöng en av mina favoritlåtar - När så tingen börjat klarna - bedårande vackert. När så tingen börjar klarna och allt töcken rensats bort, blir konturerna och gränserna så skarpa. Och alla sår som rivits upp och aldrig läkts igen, blir blottade och huden börjar andas.

Jag uppskattade också gruppen Orkan, ett Göteborgsband som spelar 70-talsinspirerad proggrock i punkanda. Min favoritlåt med dem hette "Rik, rikare, rikast" och handlade om bonussystemet inom bankvärlden. De släpper en singel i juni, missa inte den.

Jag kunde tyvärr inte vara med hela dagen, och missade därför bandet Trampstamp från Mark. Eller Marx, som de själva väljer att stava hemkommunens namn. Tramstamp har utlyst jaktsäsong på patriarkatet, och de kan i alla fall avlyssnas på Spotify.

Överhuvudtaget finns det ett sug inom arbetarrörelsen efter socialdemokratiska röster som är kritiska till den åtstramade flyktingpolitiken. Senaste veckan har jag besökt Enköping, Linköping och Skene för att tala om dessa ting, och samtliga dessa möten har varit betydligt mer välbesökta än vad jag och arrangörerna är vana vid. Många besökare har åkt långt för att kunna delta. Det finns bland socialdemokratiska medlemmar som är aktiva på gräsrotsnivå en vrede mot partiledningen för att den inte avvaktade ytterligare med att vidta åtgärder, och för att åtgärderna blev så drastiska som de blev.

På flyktinggalan i Angered fick jag idag tillfälle att från scenen säga några ord. Jag betonade vikten av politisk mobilisering för att värna asylrätten, för att de åtgärder som nu vidtagits verkligen skall bli tillfälliga och för att övriga EU-stater skall ta avsevärt större ansvar än vad de gör idag. Jag hoppas också att förslaget om skärpta regler för anhöriginvandring ändras - i befintligt skick har regeringens förslag bara stöd av Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Varmt tack till Sam Vesterberg, Skyddsvärnet i Göteborg och Blå Stället som tillsammans med artister och publik gjorde dagen till en stark manifestation för flyktingmottagning och asylrätt.

ABBA och jag

Varför väckte popgruppen ABBA så starka antipatier hos den s k kulturvänstern och proggmusikrörelsen i slutet av 1970-talet? Litteraturvetaren och kulturjournalisten Maria Schottenius drog genom en lätt raljant och moraliserande artikel i DN igång debatten och i morse diskuterade hon temat med Mikael Wiehe i P1 Morgon. Det blev inget bra samtal. Schottenius och Wiehe talade mest förbi varandra och om olika saker.

För att förstå kontroversen kring ABBA är det viktigt att att komma ihåg att den progressiva musikrörelsens kritik mot den s k kommersiella musiken riktade in sig på fyra olika saker: texterna, musiken, agerandet utanför musikscenen och utgivningsformerna.

Texterna skulle vara progressiva. Det var aldrig självklart vad som menades med "progressiva" och följaktligen inte heller vilka texter som var progressiva och vilka som inte var det. I någon allmän mening innebar "progressiva" att texterna skulle vara radikala och samhällskritiska eller åtminstone sanhällsengagerade. Det hyllade göteborgsbandet Nynningen spelade t ex allt från studiecirkeltexter i dialektik och historiematerialism som "Ingenting sker mekaniskt" till vardagsrealistiska, livsbejakande texter som "Äntligen en ny dag!". Mer när Björn Afzelius slet sig fri från Hoola Bandoola Band och solodebuterade med albumet "Johnny Boy" möttes han av kritik för att texterna var för introverta och inte tillräckligt samhällsengagerade.

Musiken skulle vara progressiv. Om det var svårt att ta ställning till vilka texter som var progressiva och vilka som inte var det så var problemet än större när det gällde musiken. Så fick t ex Hoola Bandoola Band ta emot kritik för att deras musik uppfattades som dansbandsinspirerad och för att deras låtar ibland testades för Svensktoppen. I KFML(r):s tidskrift Röda Rappet drog tidskriftens redaktörer 1975 igång en debatt där de drev tesen att rockmusiken - oavsett texterna - genom sin musikaliska uppbyggnad och struktur främjade individualism och borgerlig njutningsfilosofi: Rockmusiken var "...en typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade, enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas- (...) Det är en musik för den borgerliga njutningsfilosofin (efter oss syndafloden!), som blivit högsta mode." (Röda Rappet nr 4 1975.)

Artisterna hade också ett ansvar för sitt agerande utanför scenen, t ex genom att delta i politiska manifestationer av olika slag. Så vann Tomas Ledin den övervintrade musikrörelsens hjärta när han 1985 var en av de drivande krafterna bakom ANC-galan Rock mot Apartheid på Scandinavium i Göteborg.

 
Artisterna inom musikrörelsen förväntades också ge ut sin musik på icke-kommersiella skivbolag, som t ex MNW, Silence eller Nacksving. Det väckte stor olust när Turid 1977 bröt med det Silence till förmån för det kommersiella skivbolaget Metronome, med motiveringen att hon ville nå ut till en bredare publik.

ABBA blev för den progressiva musikrörelsen en symbol för allt vi inom den progressiva musikrörelsen tyckte var negativt med den kommersiella kulturen. Texterna var individualistiska och självupptagna. Musiken uppfattades som banal. Bandet saknade samhällsengagemang och bandmedlemmarna protesterade aldrig mot förtryck och orättvisor, varken i Sverige eller i andra länder. Produktionen var inriktad på att sälja så många album och tjäna så mycket pengar som möjligt. Symbolvärdet hade förstås också sin grund i gruppens makalösa framgångar och segern i den allmänt förhånade Eurovision Song Contest 1974. ABBA:s framgångar samvarierade i tid med den progressiva musikrörelsens storhetstid i Sverige.

För oss som på olika sätt var aktiva i den progressiva musikrörelsen blev därför ABBA en kulturideologisk fiende av rang. Vi älskade att tycka illa om ABBA - gruppen representerade förtjänsfullt det mesta av det vi var emot (kommersialism, självupptagenhet, ytlighet, samhällsfrånvändhet). ABBA gjorde en dygd av att vilja vara opolitiska. Men att vilja vara opolitisk är en politisk handling i sig. Ingen kommer undan politiken, som Marie Bergman sjöng i Ola Magnells översättning av Philippe Tatarcheffs text. Själv lyckades jag komma över ett andrahandskontrakt på en lägenhet via en vän, mot att jag lovade vännen att ha en ABBA-affisch uppsatt i lägenheten under den tid jag bodde där. Jag kompromissade med mitt samvete genom att placera affischen på ett ställa som jag av hänsyn till känsliga läsare väljer att här inte avslöja.

Visst var vi naiva och självupptagna och tvärsäkra. Men vi drevs av en avsky mot förtryck och orättvisor och av en längtan och ett tvång att förändra och förbättra världen. Den är en inställning som jag ändå djupt saknar i dagens apolitiska samhällsdebatt där "köksbord" och "livspussel" tillåts dölja strukturella orättvisor och värdeskillnader. I vår individualistiska tid (som jag tillsammans med Marie Demker skildrat i trilogin "I Vattumannens tid?", "Kampen om kunskapen" och "Den nödvändiga politiken") ser vi nu äntligen tendenser till kollektiva motkrafter som mobiliseras utefter nya politiska relevanta skiljelinjer som växer fram i spåren av den digitala revolutionen. Till mobiliseringen av dessa nya kollektiva tillhörigheter och deras politiska betydelse kommer vi snart att återkomma i ett annat sammanhang.