2013-07-12

ABBA och jag

Varför väckte popgruppen ABBA så starka antipatier hos den s k kulturvänstern och proggmusikrörelsen i slutet av 1970-talet? Litteraturvetaren och kulturjournalisten Maria Schottenius drog genom en lätt raljant och moraliserande artikel i DN igång debatten och i morse diskuterade hon temat med Mikael Wiehe i P1 Morgon. Det blev inget bra samtal. Schottenius och Wiehe talade mest förbi varandra och om olika saker.

För att förstå kontroversen kring ABBA är det viktigt att att komma ihåg att den progressiva musikrörelsens kritik mot den s k kommersiella musiken riktade in sig på fyra olika saker: texterna, musiken, agerandet utanför musikscenen och utgivningsformerna.

Texterna skulle vara progressiva. Det var aldrig självklart vad som menades med "progressiva" och följaktligen inte heller vilka texter som var progressiva och vilka som inte var det. I någon allmän mening innebar "progressiva" att texterna skulle vara radikala och samhällskritiska eller åtminstone sanhällsengagerade. Det hyllade göteborgsbandet Nynningen spelade t ex allt från studiecirkeltexter i dialektik och historiematerialism som "Ingenting sker mekaniskt" till vardagsrealistiska, livsbejakande texter som "Äntligen en ny dag!". Mer när Björn Afzelius slet sig fri från Hoola Bandoola Band och solodebuterade med albumet "Johnny Boy" möttes han av kritik för att texterna var för introverta och inte tillräckligt samhällsengagerade.

Musiken skulle vara progressiv. Om det var svårt att ta ställning till vilka texter som var progressiva och vilka som inte var det så var problemet än större när det gällde musiken. Så fick t ex Hoola Bandoola Band ta emot kritik för att deras musik uppfattades som dansbandsinspirerad och för att deras låtar ibland testades för Svensktoppen. I KFML(r):s tidskrift Röda Rappet drog tidskriftens redaktörer 1975 igång en debatt där de drev tesen att rockmusiken - oavsett texterna - genom sin musikaliska uppbyggnad och struktur främjade individualism och borgerlig njutningsfilosofi: Rockmusiken var "...en typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade, enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas- (...) Det är en musik för den borgerliga njutningsfilosofin (efter oss syndafloden!), som blivit högsta mode." (Röda Rappet nr 4 1975.)

Artisterna hade också ett ansvar för sitt agerande utanför scenen, t ex genom att delta i politiska manifestationer av olika slag.Så vann Tomas Ledin den övervintrade musikrörelsens hjärta när han 1985 var en av de drivande krafterna bakom ANC-galan Rock mot Apartheid på Scandinavium i Göteborg.


Artisterna inom musikrörelsen förväntades också ge ut sin musik på icke-kommersiella skivbolag, som t ex MNW, Silence eller Nacksving. Det väckte stor olust när Turid 1977 bröt med det Silence till förmån för det kommersiella skivbolaget Metronome, med motiveringen att hon ville nå ut till en bredare publik.

ABBA blev för den progressiva musikrörelsen en symbol för allt vi inom den progressiva musikrörelsen tyckte var negativt med den kommersiella kulturen. Texterna var individualistiska och självupptagna. Musiken uppfattades som banal. Bandet saknade samhällsengagemang och bandmedlemmarna protesterade aldrig mot förtryck och orättvisor, varken i Sverige eller i andra länder. Produktionen var inriktad på att sälja så många album och tjäna så mycket pengar som möjligt. Symbolvärdet hade förstås också sin grund i gruppens makalösa framgångar och segern i den allmänt förhånade Eurovision Song Contest 1974. ABBA:s framgångar samvarierade i tid med den progressiva musikrörelsens storhetstid i Sverige.

För oss som på olika sätt var aktiva i den progressiva musikrörelsen blev därför ABBA en kulturideologisk fiende av rang. Vi älskade att tycka illa om ABBA - gruppen representerade förtjänsfullt det mesta av det vi var emot (kommersialism, självupptagenhet, ytlighet, samhällsfrånvändhet). ABBA gjorde en dygd av att vilja vara opolitiska. Men att vilja vara opolitisk är en politisk handling i sig. Ingen kommer undan politiken, som Marie Bergman sjöng i Ola Magnells översättning av Philippe Tatarcheffs text. Själv lyckades jag komma över ett andrahandskontrakt på en lägenhet via en vän, mot att jag lovade vännen att ha en ABBA-affisch uppsatt i lägenheten under den tid jag bodde där. Jag kompromissade med mitt samvete genom att placera affischen på ett ställa som jag av hänsyn till känsliga läsare väljer att här inte avslöja.

Visst var vi naiva och självupptagna och tvärsäkra. Men vi drevs av en avsky mot förtryck och orättvisor och av en längtan och ett tvång att förändra och förbättra världen. Den är en inställning som jag ändå djupt saknar i dagens apolitiska samhällsdebatt där "köksbord" och "livspussel" tillåts dölja strukturella orättvisor och värdeskillnader. I vår individualistiska tid (som jag tillsammans med Marie Demker skildrat i trilogin "I Vattumannens tid?", "Kampen om kunskapen" och "Den nödvändiga politiken") ser vi nu äntligen tendenser till kollektiva motkrafter som mobiliseras utefter nya politiska relevanta skiljelinjer som växer fram i spåren av den digitala revolutionen. Till mobiliseringen av dessa nya kollektiva tillhörigheter och deras politiska betydelse kommer vi snart att återkomma i ett annat sammanhang.

6 kommentarer:

Mats Blom sa...

När du beskriver tiden kring ABBA så finner jag ingen anledning att protestera. Däremot så tror jag att både du och jag är för gamla för att se dagens protestmusik.

Själv är jag ett barn av punken som var min tids protest. Efter det har det kommit nya musikstilar som nya generationer har använt för att visa sitt avstånd mot den rådande samhällsordningen som hip-hop, techno, straight edge osv. (Som läsare ser av uppräkningen så var det länge sen jag hade koll på musiktrender).

Vad som gäller idag för tonåringar har jag ingen koll på då jag varken har egna barn eller nära kontakt med tonåringar i min vardag, men jag är säker på att det finns och att de som sysslar med det är minst lika övertygade om kraften i musiken som vi var under våra respektive tonår.

A-K Roth sa...

Det där tvärsäkra, fördömande och hurra-va-ja-ä-bra finns ju än bland progressiva. De var inte självkritiska då och är inte självkritiska nu. Att tro att man själv hade mer avsky mot orättvisor och förtryck än t.ex. ABBA-fans var arrogant. Politiskt aktiva har många gånger fått ångra vad de stöttade.

Ulf Bjereld sa...

Mats: Du har säkert rätt i att det finns protestmusik inom dagens nya musikstilar också. En skillnad är att på 1970-talet och delvis 1980-talet organiserades musikrörelsen på ett sätt som jag tror gjorde det mäjligt för den att sätta skarpare avtryck i samhällsdebatten.

A-K: Det där med tvärsäker och fördömande kan du ju fundera lite på...

A-K Roth sa...

Nog lät det kanske tvärsäkert och fördömande från min sida. Men jag menade att det tvärsäkra och fördömande inte har försvunnit bland alla progressiva. Somliga har nog övervintrat ganska bra. :)

Andreas sa...

Jag föreslår 5 orsaker: texterna, musiken, livsstilen (bättre ord än "agerande"), utgivningsformerna och KLÄDERNA.

60-talsvänstern var en ungdoms-rörelse och för ungdomsrörelser är ytliga markörer som musiksmak, kläder och livsstil avgörande.

Sillstryparn (Doin The Omoralisk Schlagerfestival) verkar mest vara besatta av ABBAS KLÄDER:

"Det rasslar av juveler glittrar av guld ... svänger på fascistkärringkjolen ... här kommer ABBA i kläder av plast lika döda som sillkonserver ... "

Anonym sa...

Själv lät jag mig aldrig imponeras av äldre bekanta, släktingar mm, vilka tillhörde den sk rödvinsvänstern. Dvs de satt antingen hemma, eller i studenrummen, och löste världsproblemen, samtidigt som de drack vin. Några hyllade Kinas ledare Mao (nyligen utsedd till världshistoriens störste massmördare) och Fiedel Castro på Cuba. Det imponerar föga på mig att man nu sa sig inte veta. Ja, men ta reda på fakta då! Man dödar väl inte miljontals människor utan att det märks...., eller handlar det om selektivt seende....?

Sedan förstod jag heller aldrig vilket mål rödvinsvänstern strävade mot...vad ville man uppnå?

Det Ulf beskriver är ju en liten senare företeelse, men det är lite av samma stuk över det hela.

Det jag skulle ha velat ha en förklaring på är: vad var mål och syfte? Kan man inte svara på dessa frågor är man ute i ogjort väder.
Kjell Eriksson