2013-07-14

Hur mår den politiska bloggen?

Hur mår den politiska bloggen? En vanlig bild är att det det politiska bloggandet hade sin storhetstid för 3-4 år sedan, i samband med FRA-striden och åren strax därefter, men att bloggosfären som arena för opinionsbildning i dag har ersatts av Facebook och Twitter. Från bloggbävning till Twitterstorm, om man så vill.

Så enkelt är det emellertid inte. Det svenska bloggandet slår rekord. Ett år före riksdagsvalet 2014 har det politiska bloggandet ökat med 43 procent jämfört med läget ett år före valet 2010. Det framgår av en färsk rapport från Unionen och Twingly. Rapporten visar också att traditionella medier refererar till bloggar i lika stor utsträckning som tidigare.

Men visst har någonting hänt. Bloggen som publiceringsplattform växer ihop med andra plattformar. Det händer i dag mera sällan att en debattdeltagare presenteras som "bloggare". Det väsentliga är inte var man skriver (t ex på en blogg) utan att man skriver - oavsett om skrivandet är på en blogg, eller på Facebook, Twitter, Newsmill eller på traditionella debattsidor. Skriver man på en blogg skriver man i allmänhet också någon annanstans. Och vad är en blogg i dag? De stora tidningarnas ledarredaktioner har egna "ledarbloggar" och där publicerar ledarskribenterna texter som ofta lika gärna hade kunnat publiceras som en vanlig ledarartikel.

Läsandet av bloggar har också förändrats. De s k RSS-flödena har blivit daterade och det är ovanligt att man sätter sig vid datorn eller plattan i syfte att läsa just bloggar. Bloggtexter läses på samma sätt som läser andra texter, oftast genom att att läsaren hittar dessa texter genom länkar på Facebook och på Twitter. Om jag publicerar en text på min blogg utan att puffa för den på Facebook och Twitter får jag avsevärt färre läsare än om jag puffar för den.

Bloggandet har kanske inte gjort debatten mer demokratisk, men betydligt mindre auktoritär och mindre hierarkisk. Borta är den tid då en debattredaktör hade makten att styra debatten genom att avgöra vad som skulle publiceras och vad som inte skulle publiceras. Antalet publiceringsplattformar har ökat och debatten har blivit mera svårstyrd överhuvudtaget.

Nästa steg är sannolikt att bloggen som publiceringsform växer ihop med publiceringsformer baserade på ljud, bild och interaktivitet. I det överflöd av information och samtal som väller över oss finns det också utrymme för redaktörskapets återkomst, ett redaktörskap som mera blir att likna vid en utställningscurator som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och verklighetsskildringar och skapar ett sammanhang eller en problemställning.

Dessa frågor diskuterade jag i dag i inslaget "Bortom bloggosfären?" i Godmorgon, världen! i P1 tillsammans med Stina Morian.

6 kommentarer:

nipe.me sa...

Har ibland undrat över bloggarnas framtid. Kul att du är med och tar upp tråden. Efter 2009 var bloggar inte lika hett längre. Däremot tror jag att de är här för att stanna.

Dessa mina minsta bröder sa...

Jag startade min blogg 2008, i mitt fall som reaktion att kristen press ( tidningen Dagen) som fram till att bloggarna började finnas kunde styra vad som fick debatteras. När jag tillsammans med 5 andra kristna ( en diakon, docent, professor i teologi , präst, ingenjör och kulturredaktör) flera av dem hade arbetat nere i Israel/Palestina ge sin syn på firandet maj 2008. se Kan vi fira Israel- 60 år?

Artikel togs inte in, som jag uppfattar det så var den palestinska flyktingkatastrofen är fortfarande känslig att skriva om, där man även ställer krav på Israel. 5 år senare och en mängd bloggartiklar på min egna blogg tas nästan en ordagrann kopia in på Israel firar 65år.

Seppo Isotalo sa...

Mina blog har aldrig varit diskuterande. Grunden finns i DN-debatt där Göran Beckerus under 1980-talet styrde den svenska debatten. Jag levererade till honom material från ryska arkiv. Göran fick sparken och jag anklagades av ÖB att jobba för KGB.

Men det fanns mycket uppgifter att hämta från rysk arkiv, därför började jag blogga, men det blev aldrig ngn succé. Ett ämne var rapportering om val i Vitryssland. Mina blogg hade knappast några besökare, de citerades aldrig.

Den tredje fasen är att jag lägger ut sådana uppgifter om nutidshändelser, som inte når läsaren i media. Men mitt blogg är ett bas som jag kan hänvisa till i olika relativt öppna debatter, som t.ex. här.

Senast har jag rapporterat om en rättsövergrepp i Finland och om LO:s förslag till ny sjukförsäkring, som presenterades i Almedalen.

sven sa...

Antalet kommentarer har kraftigt minskat på alla typer av bloggar även de politiska.
Ofta är det bara jag som skriver kommentarer.

Anonym sa...

Twitter så jävla menlöst och verkligen klubb för inbördesbeundran bland journalister.

Anonym sa...

"Bloggandet har kanske inte gjort debatten mer demokratisk.....". Jag håller med om fortsättningen.på den meningen, men känner mig osäker på demokratiaspekten.... Något som definitivt hänt sedan jag gick gymnasiet i Östersund (jag är född 1960) är att respekten för den s.k. överheten har försvunnit. Jag kom ihåg när pappa talade om rektorn för gymnasieskolan som "ja någon i den ställningen....".

Några av anledningarna kan vara. Ungdomar reser mera, får fler intryck, har generellt en högre utbildning än föräldragenerationen. Men till detta kommer också Internet. Tänk bara på det facebook upprop Antin Abele gjorde, och occupy wall street. Anhängarna bara strömmade till.

Är detta en bra eller dålig utveckling....? I huvudsak får vi nog anse den vara bra, även om det finns avigsidor. Det är inte den politiske redaktören ensam (och med förutfattade politiska sympatier) som beståmmer vad som skall få läsas. Fler synpunkter kommer fram. Gamla gråsossar, liksom andra, får hårdare motstånd, och blir ifrågasatta. När jag gick gymnasiet förundrades jag redan då över fenomenet att vissa personer inte ifrågasatte något: "Palme har sagt att så är det". Och feg som jag var då, tog jag aldrig debatten: "Jaha, och varför skulle Palme ha rätt i allt han säger då...", osv osv. Men den tiden känner jag, tack och lov, är förbi
Kjell Eriksson