Ännu en politiker från Sverigedemokraterna har i dagarna ertappats med invandrarhat och rasistiskt agerande och tvingas nu hoppa av. Denna gång är det ordföranden för Sverigedemokraterna på Orust som på Facebook lagt ut en bild på en revolver där pipan riktas mot skytten själv, och kommenterat: "Härmed presenteras selfie revolvern, det nya bidraget till alla invandrare. Hoppas den kommer att användas flitigt". Efter att P4 Väst avslöjat händelsen anmälde Sverigedemokraternas
distriktsordförande Matheus Enholm, inlägget till
partistyrelsen och föreslog att personen i fråga skulle uteslutas ur partiet. Denne väljer nu att föregripa partistyrelsens beslut och lämnar självmant partiet.
Detta är ju egentligen ingen nyhet alls. Det finns inget annat parti i Sverige som ens kommer i närheten av Sverigedemokraterna när det gäller antalet politiker som tvingats lämna efter att ha ertappats med att sprida rasism och främlingsfientlighet i sociala medier. Som
journalisten Niklas Orrenius tidigare skrivit i Dagens Nyheter: Jag har bevakat SD i över femton år, och sett en ström av ständigt nya
människofientliga uttalanden. Ibland har de lett till uteslutningar –
ibland har partiledningen sett mellan fingrarna (särskilt gällande
personer högre upp i partihierarkin).
Som jag tidigare påtalat är det inte självklart att utifrån Sverigedemokraternas partiprogram definiera partiet i sig som rasistiskt, utan snarare
som nationalkonservativt, främlingsfientligt och populistiskt.
Däremot finns det så mycket rasism inom Sverigedemokraterna och bland
partiets förtroendevalda att jag tycker formuleringen "ett parti
impregnerat av rasism" på ett tydligt sätt gestaltar fenomenet.
Det gör därför nästan fysiskt ont i kroppen när jag ser hur Moderaterna och Kristdemokraterna gör sitt bästa för att normalisera Sverigedemokraterna, när de låtsas att Sverigedemokraterna egentligen är ett vanligt parti, ett parti som man kan samarbete med i de frågor där man är överens.
Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti, ett parti som alla andra. Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen. Glöm aldrig det.
Visar inlägg med etikett Facebook. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Facebook. Visa alla inlägg
2019-11-19
2018-04-08
Låt inte trollen skymma sikten!
Flera offentliga personer som jag uppskattar har på senare tid förklarat att de lämnar sociala medier som till exempel Facebook och Twitter. Skälen till deras tillbakadragande är oftast inte skandalerna kring Cambridge Analytica och Facebook. I stället handlar det om det otrevliga samtalsklimatet och alla trollstormar som tar bort för mycket kreativ energi och som sätter ner humöret.
Om de anständiga försvinner finns bara de oanständiga kvar, skriver Jonas Gardell i sin förklaring till varför han nu väljer att lämna Twitter. Genom vår blotta närvaro här, skriver han, föder vi de destruktiva krafterna. Med våra konton och vårt twittrande, vare sig det är som komiker, artister, journalister, debattörer, politiker eller privatpersoner, gör vi det attraktivt att vara på Twitter.
Jo, så kan man ju se det. Men är det en klok inställning? Jag tycker inte det. I stället tar jag hans formulering som ett gott skäl att stanna kvar. Om de anständiga försvinner finns bara de oanständiga kvar. Och sociala medier är alldeles för bra och viktiga samtalsplattformar och kommunikationskanaler för att lämnas åt trollen.
Så blocka och ignorera alla som har en otrevlig samtalston, är raljanta och självklart de som sprider hat. Det har jag gjort för länge sedan, just för att jag vill lägga min kreativa energi på andra saker. Och jag trivs fortfarande väldigt bra i sociala medier, både bland liktänkande och oliktänkande.
Jag är orolig att den stundande valrörelsen blir smutsig och att partierna inte förmår hantera de möjligheter till fulspel som sociala medier öppnar för. Jag upprepar min önskan om partiledarsamtal över blockgränsen i syfte att skapa en värdig samtalston inför valet. Låt inte trollen skymma sikten.
Om de anständiga försvinner finns bara de oanständiga kvar, skriver Jonas Gardell i sin förklaring till varför han nu väljer att lämna Twitter. Genom vår blotta närvaro här, skriver han, föder vi de destruktiva krafterna. Med våra konton och vårt twittrande, vare sig det är som komiker, artister, journalister, debattörer, politiker eller privatpersoner, gör vi det attraktivt att vara på Twitter.
Jo, så kan man ju se det. Men är det en klok inställning? Jag tycker inte det. I stället tar jag hans formulering som ett gott skäl att stanna kvar. Om de anständiga försvinner finns bara de oanständiga kvar. Och sociala medier är alldeles för bra och viktiga samtalsplattformar och kommunikationskanaler för att lämnas åt trollen.
Så blocka och ignorera alla som har en otrevlig samtalston, är raljanta och självklart de som sprider hat. Det har jag gjort för länge sedan, just för att jag vill lägga min kreativa energi på andra saker. Och jag trivs fortfarande väldigt bra i sociala medier, både bland liktänkande och oliktänkande.
Jag är orolig att den stundande valrörelsen blir smutsig och att partierna inte förmår hantera de möjligheter till fulspel som sociala medier öppnar för. Jag upprepar min önskan om partiledarsamtal över blockgränsen i syfte att skapa en värdig samtalston inför valet. Låt inte trollen skymma sikten.
2018-03-20
Kanske vänder det nu? För en värdig samtalston på nätet
I söndags tvingades riksdagsledamoten Hanif Bali lämna moderaternas partistyrelse efter att han på Twitter på ett omdömeslöst sätt och under märkliga omständigheter misstänkliggjort en Putin-kritisk liberal ledarskribent. Idag tvingades Norges justitieminister Sylvi Listhaug från högerpopulistiska Fremskrittspartiet avgå inför hot om misstroendeförklaring i Stortinget. Sylvi Listhaug hade i ett hårt kritiserat inlägg på Facebook anklagat norska Arbeiderpartiet för att bry sig mer om terroristers rättigheter än om nationens säkerhet.
Börjar vi äntligen kunna skymta grunden för en mer vuxen och värdig samtalston i sociala medier? Kan vi över partigränserna börja agera mot uttalanden som i varje annat sammanhang bortom sociala medier skulle uppfattas som oacceptabelt, och där raljans och medvetna missuppfattningar inte längre är OK? Jag vet inte, kanske önsketänker jag utifrån de två enskilda händelserna ovan.
Men det hände något igår som gav mig känslan av att en normförändring ändå är på gång. Stefan Löfven och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht presenterade en proposition som innebar en storsatsning på landsbygden. Efter att ha formulerat sig länge och väl om vikten av en levande landsbygd började Stefan Löfven skämta om urbaniseringens baksidor och lade till: Jag är helt övertygad om att vi alla vill se att landet överlever, inte minst när storstadsbor ska åka ut och kanske koppla av på landsbygden.
Man kan tycka vad man vill om formuleringen. Kanske var det avsedd som ett skämt. Kanske ville den på ett lättsamt sätt uttrycka att det även låg i storstadsbornas intresse att Sverige har en levande landsbygd. Men centerledaren Annie Lööf gjorde ingen generös tolkning, utan gick all in.
På Twitter skrev hon i anslutning till bilden ovan: I Stefan Löfvens värld finns landsbygden för storstadsborna. Anmärkningsvärt synsätt från (S) och statsministern. En stenhård vänsterkrok mot stora delar av Sveriges befolkning.
Kanske var det Annie Lööfs förhoppning att kleta fast uttalandet på Stefan Löfven på samma sätt som Anna Kinberg Batra i evigheter fick äta upp att hon en gång sagt att Stockholmare var smartare än lantisar. Jag vet inte. Men vilken avsikten än var, så misslyckades den.
I stället reagerade flera centerpartister på Twitter över att Annie Lööf "fulciterat" Stefan Löfven. Centerpartisten Dana Pourkomeylian skrev: Jag är Centerpartist. Just nu sprids ett citat där Löfven säger: "När storstadsbor åker ut på landsbygden för att koppla av måste det fungera även där." Det som inte nämns är att han först säger att landsbygden faktiskt inte är för städerna och att hela Sverige måste leva. Höj nivån.
Valombudsmannen för Centerpartiet i Uppsala län John Hultengård fyllde på: Det citat som sprids av Centerpartister idag är taget ur sin kontext. Ohederligt gjort och försämrar bara det offentliga samtalet. Jag som centerpartiet skäms över att jag spred det vidare och ber nu om ursäkt. Flera oberoende och /eller borgerliga opinionsbildare instämde i kritiken mot Annie Lööfs uttalande.
När Annie Lööf försökte försvara sig med att socialdemokrater tidigare fulciterat centerpartister möttes hon av kallsinniga kommentarer om att hon ägnade sig åt sandlådetaktik genom att urskulda sig med att "det var dom som började".
Kanske har vi ett momentum nu? Och respekt åt de centerpartister som reagerade. Svensk demokrati är för värdefull för att smutsas ner av hån och elakheter, oavsett på vilka plattformar de framförs. Låt oss över partigränserna hjälpas åt att upprätthålla en seriös samtalston.
Börjar vi äntligen kunna skymta grunden för en mer vuxen och värdig samtalston i sociala medier? Kan vi över partigränserna börja agera mot uttalanden som i varje annat sammanhang bortom sociala medier skulle uppfattas som oacceptabelt, och där raljans och medvetna missuppfattningar inte längre är OK? Jag vet inte, kanske önsketänker jag utifrån de två enskilda händelserna ovan.
Men det hände något igår som gav mig känslan av att en normförändring ändå är på gång. Stefan Löfven och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht presenterade en proposition som innebar en storsatsning på landsbygden. Efter att ha formulerat sig länge och väl om vikten av en levande landsbygd började Stefan Löfven skämta om urbaniseringens baksidor och lade till: Jag är helt övertygad om att vi alla vill se att landet överlever, inte minst när storstadsbor ska åka ut och kanske koppla av på landsbygden.
Man kan tycka vad man vill om formuleringen. Kanske var det avsedd som ett skämt. Kanske ville den på ett lättsamt sätt uttrycka att det även låg i storstadsbornas intresse att Sverige har en levande landsbygd. Men centerledaren Annie Lööf gjorde ingen generös tolkning, utan gick all in.
På Twitter skrev hon i anslutning till bilden ovan: I Stefan Löfvens värld finns landsbygden för storstadsborna. Anmärkningsvärt synsätt från (S) och statsministern. En stenhård vänsterkrok mot stora delar av Sveriges befolkning.
Kanske var det Annie Lööfs förhoppning att kleta fast uttalandet på Stefan Löfven på samma sätt som Anna Kinberg Batra i evigheter fick äta upp att hon en gång sagt att Stockholmare var smartare än lantisar. Jag vet inte. Men vilken avsikten än var, så misslyckades den.
I stället reagerade flera centerpartister på Twitter över att Annie Lööf "fulciterat" Stefan Löfven. Centerpartisten Dana Pourkomeylian skrev: Jag är Centerpartist. Just nu sprids ett citat där Löfven säger: "När storstadsbor åker ut på landsbygden för att koppla av måste det fungera även där." Det som inte nämns är att han först säger att landsbygden faktiskt inte är för städerna och att hela Sverige måste leva. Höj nivån.
Valombudsmannen för Centerpartiet i Uppsala län John Hultengård fyllde på: Det citat som sprids av Centerpartister idag är taget ur sin kontext. Ohederligt gjort och försämrar bara det offentliga samtalet. Jag som centerpartiet skäms över att jag spred det vidare och ber nu om ursäkt. Flera oberoende och /eller borgerliga opinionsbildare instämde i kritiken mot Annie Lööfs uttalande.
När Annie Lööf försökte försvara sig med att socialdemokrater tidigare fulciterat centerpartister möttes hon av kallsinniga kommentarer om att hon ägnade sig åt sandlådetaktik genom att urskulda sig med att "det var dom som började".
Kanske har vi ett momentum nu? Och respekt åt de centerpartister som reagerade. Svensk demokrati är för värdefull för att smutsas ner av hån och elakheter, oavsett på vilka plattformar de framförs. Låt oss över partigränserna hjälpas åt att upprätthålla en seriös samtalston.
2015-03-01
Logga ut från nätet? Lika meningsfullt som att dra en linje i vatten
Det där gitter jag inte sitta med, tänkte Hasse "Kvinnaböske" Andersson länge om Facebook och andra sociala medier. Han fick snart anledning att ompröva sin inställning: Jag begrep inte vilken grej det var (...) En söndag la vi ut en filmsnutt av en ny låt som vi hade gjort i
studion. Några dagar senare hade nästan 10 000 sett klippet. Det är ju
inte klokt.
Många är det som likt Hasse Andersson till sist förstått att sociala medier inte är en fluga eller något som man enkelt kan välja bort från sitt liv. Sociala medier håller på att bli en del av de allra flesta människors vardagsliv, och det finns ingen väg tillbaka. Det fanns människor som vägrade radio. Det fanns människor som vägrade TV. Jan Guillou brukade kokettera med att han i kylskåpet hamstrade färgband till sin gamla Adler, för att intill sin död kunna skriva sina texter på en mekanisk skrivmaskin. När mobilen kom var det många människor som fnyste och "minsann" inte skulle skaffa en sådan. I dag är mobilen en del av de allra flesta människors vardagsliv.
Jag skriver inte detta för att raljera med människors ovilja att ta till sig teknologiska nydaningar. Själv uppskattar jag verkligen digitaliseringen och är - som många av er säkert känner till - relativt aktiv på sociala medier. Men jag läser fortfarande morgontidningarna på papper i sängen. Jag saknar CD-skivorna (med texthäften) och DVD-uthyrarna.
Mest spännande tycker jag det är hur de digitala och de icke-digitala processerna snart inte längre går att hålla i sär utan hur de flyter ihop. Jag kan bli provocerad om en person säger att hen skall "logga ut" från nätet ett tag. Jaha, tänker jag. Tänker du sluta läsa tidningar också? Eller sluta köra bil? Eller sluta tala i telefon? Tänker du plötsligt bara äta saker vars namn börjar med en bokstav från första halvan av alfabetet? Eller bara köpa saker vars pris är satt i udda och inte jämna tal?
Självklart behöver inte alla människor vara aktiva i sociala medier. Min poäng är att jag tycker det blir allt mindre meningsfullt att skilja mellan digitala och icke-digitala verksamheter. Uppdelningen mellan digitala och icke-digitala medier är redan passé.
Digitaliseringen genomsyrar våra samhällen i allt större grad, i stort och smått. Facebook och Twitter kanske försvinner. Men den kommunikationsteknologiska revolutionens landvinningar när det gäller hastighet, spridningsförmåga, transparens och möjlighet till interaktivitet kan inte göras ogjorda. Därför har den digitala revolutionen i grunden förändrat förutsättningarna för kommunikation och i förlängningen för våra sätt att leva tillsammans
Visst kan man fortfarande försöka "logga ut" från den digitala världen. Men det är ungefär lika meningsfullt som att försöka bosätta sig i en koja i skogen. Eller som att dra en linje i vatten.
Många är det som likt Hasse Andersson till sist förstått att sociala medier inte är en fluga eller något som man enkelt kan välja bort från sitt liv. Sociala medier håller på att bli en del av de allra flesta människors vardagsliv, och det finns ingen väg tillbaka. Det fanns människor som vägrade radio. Det fanns människor som vägrade TV. Jan Guillou brukade kokettera med att han i kylskåpet hamstrade färgband till sin gamla Adler, för att intill sin död kunna skriva sina texter på en mekanisk skrivmaskin. När mobilen kom var det många människor som fnyste och "minsann" inte skulle skaffa en sådan. I dag är mobilen en del av de allra flesta människors vardagsliv.
Jag skriver inte detta för att raljera med människors ovilja att ta till sig teknologiska nydaningar. Själv uppskattar jag verkligen digitaliseringen och är - som många av er säkert känner till - relativt aktiv på sociala medier. Men jag läser fortfarande morgontidningarna på papper i sängen. Jag saknar CD-skivorna (med texthäften) och DVD-uthyrarna.
Mest spännande tycker jag det är hur de digitala och de icke-digitala processerna snart inte längre går att hålla i sär utan hur de flyter ihop. Jag kan bli provocerad om en person säger att hen skall "logga ut" från nätet ett tag. Jaha, tänker jag. Tänker du sluta läsa tidningar också? Eller sluta köra bil? Eller sluta tala i telefon? Tänker du plötsligt bara äta saker vars namn börjar med en bokstav från första halvan av alfabetet? Eller bara köpa saker vars pris är satt i udda och inte jämna tal?
Självklart behöver inte alla människor vara aktiva i sociala medier. Min poäng är att jag tycker det blir allt mindre meningsfullt att skilja mellan digitala och icke-digitala verksamheter. Uppdelningen mellan digitala och icke-digitala medier är redan passé.
Digitaliseringen genomsyrar våra samhällen i allt större grad, i stort och smått. Facebook och Twitter kanske försvinner. Men den kommunikationsteknologiska revolutionens landvinningar när det gäller hastighet, spridningsförmåga, transparens och möjlighet till interaktivitet kan inte göras ogjorda. Därför har den digitala revolutionen i grunden förändrat förutsättningarna för kommunikation och i förlängningen för våra sätt att leva tillsammans
Visst kan man fortfarande försöka "logga ut" från den digitala världen. Men det är ungefär lika meningsfullt som att försöka bosätta sig i en koja i skogen. Eller som att dra en linje i vatten.
2014-12-28
Hur demokratisk är Decemberöverenskommelsen?
Vad innebär Decemberöverenskommelsen för det fortsatta samarbetet inom Alliansen? I går översköljdes Moderaternas och Anna Kinberg Batras Facebooksidor av negativa kommentarer av typen "Tack och adjö" eller "Aldrig mera Moderaterna". Flera av dessa kommenterar kommer förstås från anonyma personer och nättroll som inte haft för avsikt att rösta på Moderaterna, utan snarare känner sig hemma hos Sverigedemokraterna. Men det råder inget tvivel om att det inom Moderaterna finns en kritik mot Decemberöverenskommelsen och att den av en del moderater uppfattas som att Alliansen lagt sig platt för Socialdemokraterna och Stefan Löfven.
Jag kan förstå att många alliansanhängare uppfattar Decemberöverenskommelsen som ett nederlag. Uppgörelsen innebär att Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet kan lägga fram en starkt vänsterorienterad budget samtidigt som allianspartierna redan i förväg garanterat att man kommer att släppa fram den i riksdagen. Men i sak innebär Decemberöverenskommelsen i det avseendet faktiskt inget nytt. Redan i god tid före valet i höstas berättade företrädare för allianspartierna att de om de förlorade valet inte skulle lämna något gemensamt budgetförslag under mandatperioden efter hösten 2014. Deras samarbete skulle i stället gå in i en lösare fas för att sedan fördjupas igen inför valet 2018. Tillkännagivandet från alliansföreträdarna mötte då ingen kritik.
Decemberöverenskommelsen innebär i sak ingenting utöver denna tidigare utfästelse, när det gäller möjligheten för en regering att få igenom sin budget i riksdagen. Men genom att presentera uppgörelsen som att Alliansen först nu bestämt sig för att under den fortsatta mandatperioden släppa igenom regeringens budget band allianspartierna i onödan ris för egen rygg.
Kommer Moderaterna och Anna Kinberg Batra att lyckas hantera den interna kritiken och behålla sin position som Alliansens ledare? Eller kommer Anna Kinberg Batra att få svårt att hålla samman sitt parti efter valnederlaget och Decemberuppgörelsen? Kommer Moderaterna att hålla fast vid sitt närmande till den politiska mitten eller kommer de att delvis återta sin traditionella högerposition? Kommer Moderaterna under Anna Kinberg Batras ledning att behålla avvisande attityd i förhållande till Sverigedemokraterna som intog under Fredrik Reinfeldts ledning? Svaren på dessa frågor får en avgörande betydelse inte bara för samarbetet inom Alliansen utan också för det framtida svenska politiska landskapet överhuvudtaget.
En del frågar sig om det finns något odemokratiskt i Decemberöverenskommelsen. Svaret på frågan betingas förstås av vilken demokratimodell man förespråkar. Själv har jag svårt att se vari det odemokratiska i överenskommelsen skulle bestå. I en politisk demokrati har de politiska partierna en självklar rätt att samarbeta med vem de vill och låta bli att samarbeta med vem de vill. De kan lika självklart sluta vilka överenskommelser de vill, så länge de inte är oförenliga med konstitutionen eller andra lagar. Decemberuppgörelsen innebär bland annat att de sex partier som står bakom den agerat för att undvika att ett sjunde parti - Sverigedemokraterna med en minoritet på 13 procent av väljarna bakom sig - får ett vad de övriga partierna uppfattar som oproportionerligt inflytande i frågor kring val av statsminister och statens budget. Är väljarna missnöjda med överenskommelsen kan de på valdagen utkräva ansvar av dessa övriga partier för deras agerande. Väljarna kan också under pågående mandatperiod genom olika former av politiskt deltagande uttrycka missnöje och bilda opinion. Det är så politik fungerar i en parlamentarisk demokrati.
Däremot är jag orolig för att Decemberöverenskommelsen bidrar till att dölja de centrala konfliktlinjerna som präglar samhället och som försvårar för väljarna att urskilja distinkta ideologiska och sakpolitiska alternativ att välja mellan. Här har de rödgröna partierna och allianspartierna ett gemensamt ansvar att ta. Politik handlar i grunden om konflikt, inte om samarbete. Politiskt samarbete kan vara ett medel att hantera eller lösa samhällskonflikter, men är aldrig ett demokratiskt värde i sig.
Jag kan förstå att många alliansanhängare uppfattar Decemberöverenskommelsen som ett nederlag. Uppgörelsen innebär att Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet kan lägga fram en starkt vänsterorienterad budget samtidigt som allianspartierna redan i förväg garanterat att man kommer att släppa fram den i riksdagen. Men i sak innebär Decemberöverenskommelsen i det avseendet faktiskt inget nytt. Redan i god tid före valet i höstas berättade företrädare för allianspartierna att de om de förlorade valet inte skulle lämna något gemensamt budgetförslag under mandatperioden efter hösten 2014. Deras samarbete skulle i stället gå in i en lösare fas för att sedan fördjupas igen inför valet 2018. Tillkännagivandet från alliansföreträdarna mötte då ingen kritik.
Decemberöverenskommelsen innebär i sak ingenting utöver denna tidigare utfästelse, när det gäller möjligheten för en regering att få igenom sin budget i riksdagen. Men genom att presentera uppgörelsen som att Alliansen först nu bestämt sig för att under den fortsatta mandatperioden släppa igenom regeringens budget band allianspartierna i onödan ris för egen rygg.
Kommer Moderaterna och Anna Kinberg Batra att lyckas hantera den interna kritiken och behålla sin position som Alliansens ledare? Eller kommer Anna Kinberg Batra att få svårt att hålla samman sitt parti efter valnederlaget och Decemberuppgörelsen? Kommer Moderaterna att hålla fast vid sitt närmande till den politiska mitten eller kommer de att delvis återta sin traditionella högerposition? Kommer Moderaterna under Anna Kinberg Batras ledning att behålla avvisande attityd i förhållande till Sverigedemokraterna som intog under Fredrik Reinfeldts ledning? Svaren på dessa frågor får en avgörande betydelse inte bara för samarbetet inom Alliansen utan också för det framtida svenska politiska landskapet överhuvudtaget.
En del frågar sig om det finns något odemokratiskt i Decemberöverenskommelsen. Svaret på frågan betingas förstås av vilken demokratimodell man förespråkar. Själv har jag svårt att se vari det odemokratiska i överenskommelsen skulle bestå. I en politisk demokrati har de politiska partierna en självklar rätt att samarbeta med vem de vill och låta bli att samarbeta med vem de vill. De kan lika självklart sluta vilka överenskommelser de vill, så länge de inte är oförenliga med konstitutionen eller andra lagar. Decemberuppgörelsen innebär bland annat att de sex partier som står bakom den agerat för att undvika att ett sjunde parti - Sverigedemokraterna med en minoritet på 13 procent av väljarna bakom sig - får ett vad de övriga partierna uppfattar som oproportionerligt inflytande i frågor kring val av statsminister och statens budget. Är väljarna missnöjda med överenskommelsen kan de på valdagen utkräva ansvar av dessa övriga partier för deras agerande. Väljarna kan också under pågående mandatperiod genom olika former av politiskt deltagande uttrycka missnöje och bilda opinion. Det är så politik fungerar i en parlamentarisk demokrati.
Däremot är jag orolig för att Decemberöverenskommelsen bidrar till att dölja de centrala konfliktlinjerna som präglar samhället och som försvårar för väljarna att urskilja distinkta ideologiska och sakpolitiska alternativ att välja mellan. Här har de rödgröna partierna och allianspartierna ett gemensamt ansvar att ta. Politik handlar i grunden om konflikt, inte om samarbete. Politiskt samarbete kan vara ett medel att hantera eller lösa samhällskonflikter, men är aldrig ett demokratiskt värde i sig.
2013-07-14
Hur mår den politiska bloggen?
Hur mår den politiska bloggen? En vanlig bild är att det det politiska bloggandet hade sin storhetstid för 3-4 år sedan, i samband med FRA-striden och åren strax därefter, men att bloggosfären som arena för opinionsbildning i dag har ersatts av Facebook och Twitter. Från bloggbävning till Twitterstorm, om man så vill.
Så enkelt är det emellertid inte. Det svenska bloggandet slår rekord. Ett år före riksdagsvalet 2014 har det politiska bloggandet ökat med 43 procent jämfört med läget ett år före valet 2010. Det framgår av en färsk rapport från Unionen och Twingly. Rapporten visar också att traditionella medier refererar till bloggar i lika stor utsträckning som tidigare.
Men visst har någonting hänt. Bloggen som publiceringsplattform växer ihop med andra plattformar. Det händer i dag mera sällan att en debattdeltagare presenteras som "bloggare". Det väsentliga är inte var man skriver (t ex på en blogg) utan att man skriver - oavsett om skrivandet är på en blogg, eller på Facebook, Twitter, Newsmill eller på traditionella debattsidor. Skriver man på en blogg skriver man i allmänhet också någon annanstans. Och vad är en blogg i dag? De stora tidningarnas ledarredaktioner har egna "ledarbloggar" och där publicerar ledarskribenterna texter som ofta lika gärna hade kunnat publiceras som en vanlig ledarartikel.
Läsandet av bloggar har också förändrats. De s k RSS-flödena har blivit daterade och det är ovanligt att man sätter sig vid datorn eller plattan i syfte att läsa just bloggar. Bloggtexter läses på samma sätt som läser andra texter, oftast genom att att läsaren hittar dessa texter genom länkar på Facebook och på Twitter. Om jag publicerar en text på min blogg utan att puffa för den på Facebook och Twitter får jag avsevärt färre läsare än om jag puffar för den.
Bloggandet har kanske inte gjort debatten mer demokratisk, men betydligt mindre auktoritär och mindre hierarkisk. Borta är den tid då en debattredaktör hade makten att styra debatten genom att avgöra vad som skulle publiceras och vad som inte skulle publiceras. Antalet publiceringsplattformar har ökat och debatten har blivit mera svårstyrd överhuvudtaget.
Nästa steg är sannolikt att bloggen som publiceringsform växer ihop med publiceringsformer baserade på ljud, bild och interaktivitet. I det överflöd av information och samtal som väller över oss finns det också utrymme för redaktörskapets återkomst, ett redaktörskap som mera blir att likna vid en utställningscurator som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och verklighetsskildringar och skapar ett sammanhang eller en problemställning.
Dessa frågor diskuterade jag i dag i inslaget "Bortom bloggosfären?" i Godmorgon, världen! i P1 tillsammans med Stina Morian.
Så enkelt är det emellertid inte. Det svenska bloggandet slår rekord. Ett år före riksdagsvalet 2014 har det politiska bloggandet ökat med 43 procent jämfört med läget ett år före valet 2010. Det framgår av en färsk rapport från Unionen och Twingly. Rapporten visar också att traditionella medier refererar till bloggar i lika stor utsträckning som tidigare.
Men visst har någonting hänt. Bloggen som publiceringsplattform växer ihop med andra plattformar. Det händer i dag mera sällan att en debattdeltagare presenteras som "bloggare". Det väsentliga är inte var man skriver (t ex på en blogg) utan att man skriver - oavsett om skrivandet är på en blogg, eller på Facebook, Twitter, Newsmill eller på traditionella debattsidor. Skriver man på en blogg skriver man i allmänhet också någon annanstans. Och vad är en blogg i dag? De stora tidningarnas ledarredaktioner har egna "ledarbloggar" och där publicerar ledarskribenterna texter som ofta lika gärna hade kunnat publiceras som en vanlig ledarartikel.
Läsandet av bloggar har också förändrats. De s k RSS-flödena har blivit daterade och det är ovanligt att man sätter sig vid datorn eller plattan i syfte att läsa just bloggar. Bloggtexter läses på samma sätt som läser andra texter, oftast genom att att läsaren hittar dessa texter genom länkar på Facebook och på Twitter. Om jag publicerar en text på min blogg utan att puffa för den på Facebook och Twitter får jag avsevärt färre läsare än om jag puffar för den.
Bloggandet har kanske inte gjort debatten mer demokratisk, men betydligt mindre auktoritär och mindre hierarkisk. Borta är den tid då en debattredaktör hade makten att styra debatten genom att avgöra vad som skulle publiceras och vad som inte skulle publiceras. Antalet publiceringsplattformar har ökat och debatten har blivit mera svårstyrd överhuvudtaget.
Nästa steg är sannolikt att bloggen som publiceringsform växer ihop med publiceringsformer baserade på ljud, bild och interaktivitet. I det överflöd av information och samtal som väller över oss finns det också utrymme för redaktörskapets återkomst, ett redaktörskap som mera blir att likna vid en utställningscurator som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och verklighetsskildringar och skapar ett sammanhang eller en problemställning.
Dessa frågor diskuterade jag i dag i inslaget "Bortom bloggosfären?" i Godmorgon, världen! i P1 tillsammans med Stina Morian.
2013-03-07
Den digitala revolutionens betydelse för demokratirevolterna i Mellanöstern
I dag skriver jag på Ajour om den digitala revolutionens betydelse för den Arabiska våren. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.
Frågan om Twitters och Facebooks betydelse för demokratirevolterna i Mellanöstern väcker starka känslor. Min egen uppfattning har jag tidigare redovisat här. För ett par dagar sedan offentliggjordes studien Digital Uprising: The Internet Revolution in the Middle East (Kevin M. Wagner & Jason Gainous, Journal of Information Technology & Politics, 2013). Författarna har undersökt om internetanvändning påverkat medborgarnas politiska kunskaper, politiska deltagande, attityder till demokrati och tillit till den egna regeringen i ett antal arabiska stater åren innan demokratirevolterna bröt ut.
1.) Flitiga internetanvändare hade mer politisk kunskap, var mer politiskt aktiva och hade mindre tillit till den egna regeringen. Sambanden kvarstod även efter beaktande av ett antal bakgrundsfaktorer som kön, ålder, utbildning, religiositet och politiskt intresse.
2.) Sambanden mellan internetanvändning och demokratiska dygder fanns inte i de stater där regimen på olika sätt filtrerade medborgarnas nätanvändning (främst Kuwait och Qatar). I de stater där regimerna inte filtrerade nätanvändningen var däremot sambanden som starkast (främst Algeriet och Libanon).
Internetanvändningen i de arabiska staterna hängde således ihop med ett antal demokratiska dygder, vilket måste ses som befrämjande för upproren mot de auktoritära regimerna. Den dåliga nyheten är att de auktoritära regimernas olika former av filtrering av nätet var effektiv, i det att nätanvändarna i dessa stater inte hade mer politiskt kunskap, inte var mer politiskt aktiva och inte hade mindre tillit till den auktoritära regimen.
Även om filtrering av nätet var en effektiv strategi för några år sedan börjar kryphålen, till exempel genom så kallade VPN-tunnlar, bli allt fler. Filtrering är en daterad strategi. De auktoritära regimerna lever på lånad tid.
Frågan om Twitters och Facebooks betydelse för demokratirevolterna i Mellanöstern väcker starka känslor. Min egen uppfattning har jag tidigare redovisat här. För ett par dagar sedan offentliggjordes studien Digital Uprising: The Internet Revolution in the Middle East (Kevin M. Wagner & Jason Gainous, Journal of Information Technology & Politics, 2013). Författarna har undersökt om internetanvändning påverkat medborgarnas politiska kunskaper, politiska deltagande, attityder till demokrati och tillit till den egna regeringen i ett antal arabiska stater åren innan demokratirevolterna bröt ut.
1.) Flitiga internetanvändare hade mer politisk kunskap, var mer politiskt aktiva och hade mindre tillit till den egna regeringen. Sambanden kvarstod även efter beaktande av ett antal bakgrundsfaktorer som kön, ålder, utbildning, religiositet och politiskt intresse.
2.) Sambanden mellan internetanvändning och demokratiska dygder fanns inte i de stater där regimen på olika sätt filtrerade medborgarnas nätanvändning (främst Kuwait och Qatar). I de stater där regimerna inte filtrerade nätanvändningen var däremot sambanden som starkast (främst Algeriet och Libanon).
Internetanvändningen i de arabiska staterna hängde således ihop med ett antal demokratiska dygder, vilket måste ses som befrämjande för upproren mot de auktoritära regimerna. Den dåliga nyheten är att de auktoritära regimernas olika former av filtrering av nätet var effektiv, i det att nätanvändarna i dessa stater inte hade mer politiskt kunskap, inte var mer politiskt aktiva och inte hade mindre tillit till den auktoritära regimen.
Även om filtrering av nätet var en effektiv strategi för några år sedan börjar kryphålen, till exempel genom så kallade VPN-tunnlar, bli allt fler. Filtrering är en daterad strategi. De auktoritära regimerna lever på lånad tid.
2012-08-07
Poliser på Twitter
I dag skriver jag på Ajour om fenomenet med twittrande poliser. Vad innebär det ur ett demokratiperspektiv att myndighetesföreträdare nu möter medborgarna i sociala medier? Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.
Aftonbladet berättade i måndags om en 40-årig polisman som på polismyndigheten i Växjö/Alvestas Facebooksida i hånfulla ordalag återgav en incident med en 16-årig berusad pojke: Ett litet tips till ungdomar. Om du är 16 år gammal, berusad och håller i en petflaska full med sprit är det inte särskilt smart att skrika ”F&#K THE POLIS” när vi går förbi. Om du tänker göra det ändå se då till att du åtminstone kan springa hyfsat fort!! Jag vet inte vad som var mest pinsamt för killen som gjorde det inatt – att han blev fångad av en 40år gammal polis i full utrustning eller att hans mamma kom till polishuset för att hämta honom kl. 03.00.
Inlägget fick på ett dygn 50 000 likes och 2 500 kommentarer. Därefter stängdes sidan.
Jag kan förstå att många tyckte att detta var en sedelärande historia och det var roligt att en uppnosig tonårspojke fick sig en läxa. Men vi vet ju ingenting om bakgrunden till det inträffade. Handlade det om en bortskämd spoling med kotlettkamning och med stabila sociala förhållanden kan jag kanske också skratta. Handlade det om en pojke med missbruksproblem och trasiga sociala förhållanden är det definitivt inget att skratta åt. Statistiskt är sannolikheten stor att sanningen snarare ligger åt det senare hållet.
Det är bra att polisen – och andra myndigheter – tar plats i sociala medier. Men myndigheten är en del av statsmakten och skall tjäna folket – inte vara en del av folket. Statens våldsapparat kan aldrig bli en del av civilsamhället. Därför måste all populistisk ”Hö hö-mentalitet” bannlysas från myndigheternas agerande i sociala medier. Tilltalet kan självklart vara personligt. Men aldrig inställsamt.
Aftonbladet berättade i måndags om en 40-årig polisman som på polismyndigheten i Växjö/Alvestas Facebooksida i hånfulla ordalag återgav en incident med en 16-årig berusad pojke: Ett litet tips till ungdomar. Om du är 16 år gammal, berusad och håller i en petflaska full med sprit är det inte särskilt smart att skrika ”F&#K THE POLIS” när vi går förbi. Om du tänker göra det ändå se då till att du åtminstone kan springa hyfsat fort!! Jag vet inte vad som var mest pinsamt för killen som gjorde det inatt – att han blev fångad av en 40år gammal polis i full utrustning eller att hans mamma kom till polishuset för att hämta honom kl. 03.00.
Inlägget fick på ett dygn 50 000 likes och 2 500 kommentarer. Därefter stängdes sidan.
Jag kan förstå att många tyckte att detta var en sedelärande historia och det var roligt att en uppnosig tonårspojke fick sig en läxa. Men vi vet ju ingenting om bakgrunden till det inträffade. Handlade det om en bortskämd spoling med kotlettkamning och med stabila sociala förhållanden kan jag kanske också skratta. Handlade det om en pojke med missbruksproblem och trasiga sociala förhållanden är det definitivt inget att skratta åt. Statistiskt är sannolikheten stor att sanningen snarare ligger åt det senare hållet.
Det är bra att polisen – och andra myndigheter – tar plats i sociala medier. Men myndigheten är en del av statsmakten och skall tjäna folket – inte vara en del av folket. Statens våldsapparat kan aldrig bli en del av civilsamhället. Därför måste all populistisk ”Hö hö-mentalitet” bannlysas från myndigheternas agerande i sociala medier. Tilltalet kan självklart vara personligt. Men aldrig inställsamt.
2012-04-04
Sociala medier och den Arabiska våren
Jag har följt ett antal seminarier på ISA:s (International Studies
Association) konferens i San Diego som behandlat frågan om vilken
betydelse sociala medier som Facebook och Twitter haft för
demokratirevolterna i Nordafrika och Mellanöstern, den så kallade
Arabiska våren. På Ajour publicerar jag min tredje och avslutande, syntetiserande
text kring sociala medier och politisk
mobilisering, från min vistelse i soliga San Diego. Ett utdrag följer nedan. Hela texten kan läsas här.
Som ett mantra upprepas att den Arabiska våren inte skall beskrivas som en Twitter- eller Facebook-revolution. Här finns en närmast politiskt betingad oro att ett sådant namngivande reducerar de arabiska folkens insatser i störtandet av de auktoritära regimerna i t ex Tunisien, Egypten och Libyen. Jag delar inte den oron. Som jag skrivit i ett tidigare sammanhang så förändrar den digitala revolutionen förutsättningarna för politiskt motstånd överhuvudtaget. Framväxten av sociala medier skapar nya möjligheter för politisk mobilisering. Dessa nya möjligheter innebär ju inte att de sociala förutsättningarna för ett uppror försvinner, eller att insatserna av de människor som deltar i kampen förminskas.
Vi vet fortfarande väldigt lite om sociala medier betydelse för politisk mobilisering. Det finns åtminstone tre skäl till denna bristande kunskap:
1.) Sociala medier är en så ny företeelse att dess konsekvenser fortfarande i huvudsak ligger i framtiden och därför heller inte har kunnat studeras empiriskt. Effekter studeras bäst när de väl har inträffat.
2.) Facebook och Twitter genererar genom postningar och sända tweetar ett enormt material. Vi har ännu inte några tillräckligt bra redskap för att samla in, kategorisera och lagra detta material för att sedan kunna studera det systematiskt. Vi är också vana att studera individers åsikter genom opinionsundersökningar, där forskaren i förväg formulerar de frågor som svarspersonerna får besvara. Framväxten av sociala medier förändrar även dessa förutsättningar. I postningar och tweetar och bloggtexter finns en mängd information - men vilka är de frågor som denna information besvarar? Kanske kommer opinionsforskningen i framtiden i stället att ha till uppgift att i efterhand konstruera de frågor på vilka medborgarna i sociala medier och andra former redan har givit ett svar.
3.) Händelseutvecklingen går så fort att vi inte förmått begreppsliggöra det som nu händer. Utan begrepp ingen förståelse. Utan förståelse inga begrepp.
Vi famlar fortfarande. Forskning pågår och kommer att växa i styrka och omfattning. Många menar att det som nu händer i grunden påverkar vårt sätt att leva tillsammans och i ett samhälle. Det är spännande att få leva just mitt i denna utveckling.
mobilisering, från min vistelse i soliga San Diego. Ett utdrag följer nedan. Hela texten kan läsas här.
Som ett mantra upprepas att den Arabiska våren inte skall beskrivas som en Twitter- eller Facebook-revolution. Här finns en närmast politiskt betingad oro att ett sådant namngivande reducerar de arabiska folkens insatser i störtandet av de auktoritära regimerna i t ex Tunisien, Egypten och Libyen. Jag delar inte den oron. Som jag skrivit i ett tidigare sammanhang så förändrar den digitala revolutionen förutsättningarna för politiskt motstånd överhuvudtaget. Framväxten av sociala medier skapar nya möjligheter för politisk mobilisering. Dessa nya möjligheter innebär ju inte att de sociala förutsättningarna för ett uppror försvinner, eller att insatserna av de människor som deltar i kampen förminskas.
Vi vet fortfarande väldigt lite om sociala medier betydelse för politisk mobilisering. Det finns åtminstone tre skäl till denna bristande kunskap:
1.) Sociala medier är en så ny företeelse att dess konsekvenser fortfarande i huvudsak ligger i framtiden och därför heller inte har kunnat studeras empiriskt. Effekter studeras bäst när de väl har inträffat.
2.) Facebook och Twitter genererar genom postningar och sända tweetar ett enormt material. Vi har ännu inte några tillräckligt bra redskap för att samla in, kategorisera och lagra detta material för att sedan kunna studera det systematiskt. Vi är också vana att studera individers åsikter genom opinionsundersökningar, där forskaren i förväg formulerar de frågor som svarspersonerna får besvara. Framväxten av sociala medier förändrar även dessa förutsättningar. I postningar och tweetar och bloggtexter finns en mängd information - men vilka är de frågor som denna information besvarar? Kanske kommer opinionsforskningen i framtiden i stället att ha till uppgift att i efterhand konstruera de frågor på vilka medborgarna i sociala medier och andra former redan har givit ett svar.
3.) Händelseutvecklingen går så fort att vi inte förmått begreppsliggöra det som nu händer. Utan begrepp ingen förståelse. Utan förståelse inga begrepp.
Vi famlar fortfarande. Forskning pågår och kommer att växa i styrka och omfattning. Många menar att det som nu händer i grunden påverkar vårt sätt att leva tillsammans och i ett samhälle. Det är spännande att få leva just mitt i denna utveckling.
2012-04-02
Facebook, Twitter och politisk mobilisering
Vad skiljer Facebook från Twitter som redskap för politisk mobilisering? På Ajour diskuterar jag en intressant studie som i dag muntligen
presenterades på ISA:s (International Studies Association) konferens i
San Diego redovisades resultaten från en jämförelse mellan just Facebook
och Twitter och deras funktion i kampanjen Anti Cuts i Storbritannien, en kampanj som riktar sig mot nedskärningarna av välfärdsstaten. Studien heter Social Media and Political Activism: A Comparision of Facebook and Twitter Use by UK Anti-Cuts Activists och genomförs av Cristiana Olcese, Clare Saunders och Philip Waddell, samtliga från University of Southampton.
Ett utdrag av texten följer nedan. Hela texten kan läsas här.
Författarna har analyserat innehållet i 1 300 tweets och 258 postningar på Facebook i ämnet under en vecka i december 2011. Jag väljer att lyfta fram tre intressanta saker ur resultaten. 1.) Tweetarna innehöll starkare inslag av identitetsskapande och ett ”vi och dom-tänkande” än vad vad postningarna på Facebook gjorde. 2.) Postningarna på Facebook kretsade mer kring val av strategi och mål än vad tweetarna gjorde. 3.) Nätverken på Twitter var betydligt mer decentraliserade än vad nätverken på Facebook var.
På Twitter byggs identitet i decentraliserade nätverk. På Facebook diskuteras mål och strategi i mer hierarkiska nätverk. Om vi nu skall hårdra resultaten något. En del beror kanske på formatet. Det krävs ansträngning att diskutera mål och strategi på 140 tecken. Om man nu inte twittrar från Kina, som en av författarna lätt skämtsamt antydde. Där blir 140 tecken en hel essä.
Vi lär oss mer och mer om hur Twitter och Facebook används i den politiska opinionsbildningen. Nästa steg är att utforska hur Twitter och Facebook bör användas, för att mest effektivt mobilisera till handling och därigenom påverka det politiska beslutsfattandet.
Ett utdrag av texten följer nedan. Hela texten kan läsas här.
Författarna har analyserat innehållet i 1 300 tweets och 258 postningar på Facebook i ämnet under en vecka i december 2011. Jag väljer att lyfta fram tre intressanta saker ur resultaten. 1.) Tweetarna innehöll starkare inslag av identitetsskapande och ett ”vi och dom-tänkande” än vad vad postningarna på Facebook gjorde. 2.) Postningarna på Facebook kretsade mer kring val av strategi och mål än vad tweetarna gjorde. 3.) Nätverken på Twitter var betydligt mer decentraliserade än vad nätverken på Facebook var.
På Twitter byggs identitet i decentraliserade nätverk. På Facebook diskuteras mål och strategi i mer hierarkiska nätverk. Om vi nu skall hårdra resultaten något. En del beror kanske på formatet. Det krävs ansträngning att diskutera mål och strategi på 140 tecken. Om man nu inte twittrar från Kina, som en av författarna lätt skämtsamt antydde. Där blir 140 tecken en hel essä.
Vi lär oss mer och mer om hur Twitter och Facebook används i den politiska opinionsbildningen. Nästa steg är att utforska hur Twitter och Facebook bör användas, för att mest effektivt mobilisera till handling och därigenom påverka det politiska beslutsfattandet.
2012-02-26
Varför är Sverigedemokrater överrepresenterade i en del sociala medier?
I dag skriver jag på Ajour om en nypublicerad studie av den oberoende brittiska tankesmedjan Demos som analyserar Facebook-användare som är anhängare till Sverigedemokraterna. Analysen ingår i en större studie som undersöker anhängare till nationalistiska, populistiska partier i tolv europeiska länder.
I valet till riksdagen 2010 fick Sverigedemokraterna 5.7 procent av rösterna. Men i nätdebatter och sociala medier syns och hörs Sverigedemokrater mycket mer än vad de dryga fem procenten i valet kanske skulle ge anledning att tro. På Facebook gillas till exempel statsminister Fredrik Reinfeldts sida i dag på morgonen av 4 769 personer, medan Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons sida gillas av 23 493 personer. Varför är det så?
I den svenska delstudien har 567 personer som gillat Sverigedemokraternas sida på Facebook fått svara på ett antal enkätfrågor. Gruppen kan förstås inte på något sätt anses representera Sverigedemokratiska väljare, sympatisörer eller aktivister som helhet. Men resultaten inspirerar ändå till en del tankar.
Vi vet från valundersökningarna vid Göteborgs universitet att Sverigedemokraternas väljare är lägre utbildade och mindre intresserade av politik än vad den genomsnittlige väljaren är. Låg utbildning och lågt politiskt intresse brukar hänga samman med låg politisk aktivitet och lågt politiskt deltagande. Men flertalet av de Sverigedemokrater som besvarar Demos enkät tror på politiken – 61 procent anser att politik är ett effektivt sätt att bemöta samhällsfenomen som man uppfattar som bekymmersamma. Det är en signifikant högre andel än genomsnittet för övriga undersökta anhängare till nationalistiska populistiska partier i Europa.
Anhängarna till Sverigedemokraterna är också något mindre våldsbenägna än sympatisörerna till övriga nationalistiska populistiska europeiska partier. Av Sverigedemokraterna var det 14 procent som ansåg att våld var ett legitimt medel för att uppnå politiska mål. Genomsnittet för övriga europeiska nationalistiska populistiska partier ligger på 26 procent.
Hela texten kan läsas på Ajour här.
I valet till riksdagen 2010 fick Sverigedemokraterna 5.7 procent av rösterna. Men i nätdebatter och sociala medier syns och hörs Sverigedemokrater mycket mer än vad de dryga fem procenten i valet kanske skulle ge anledning att tro. På Facebook gillas till exempel statsminister Fredrik Reinfeldts sida i dag på morgonen av 4 769 personer, medan Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkessons sida gillas av 23 493 personer. Varför är det så?
I den svenska delstudien har 567 personer som gillat Sverigedemokraternas sida på Facebook fått svara på ett antal enkätfrågor. Gruppen kan förstås inte på något sätt anses representera Sverigedemokratiska väljare, sympatisörer eller aktivister som helhet. Men resultaten inspirerar ändå till en del tankar.
Vi vet från valundersökningarna vid Göteborgs universitet att Sverigedemokraternas väljare är lägre utbildade och mindre intresserade av politik än vad den genomsnittlige väljaren är. Låg utbildning och lågt politiskt intresse brukar hänga samman med låg politisk aktivitet och lågt politiskt deltagande. Men flertalet av de Sverigedemokrater som besvarar Demos enkät tror på politiken – 61 procent anser att politik är ett effektivt sätt att bemöta samhällsfenomen som man uppfattar som bekymmersamma. Det är en signifikant högre andel än genomsnittet för övriga undersökta anhängare till nationalistiska populistiska partier i Europa.
Anhängarna till Sverigedemokraterna är också något mindre våldsbenägna än sympatisörerna till övriga nationalistiska populistiska europeiska partier. Av Sverigedemokraterna var det 14 procent som ansåg att våld var ett legitimt medel för att uppnå politiska mål. Genomsnittet för övriga europeiska nationalistiska populistiska partier ligger på 26 procent.
Hela texten kan läsas på Ajour här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)