Om den digitala politiska kampens problem

Digitaliseringen har i grunden förändrat formerna för politisk mobilisering. Svunnen är den tid då en demonstration eller annan offentlig politisk manifestation planerades i veckor eller till och med månader i förväg. Och när såg ni en affisch på ett elskåp på stan som uppmanade till deltagande i en politisk demonstration senast?

Utvecklingen har gått väldigt fort. Efter valet 2010 för snart fyra år sedan genomfördes hastigt framimproviserade demonstrationer i Stockholm, Göteborg och Malmö, i protest mot att rasismen genom Sverigedemokraterna fått plats i Sveriges riksdag. Dessa demonstrationer översteg i antal enkelt de 1 maj-demonstrationer som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet under stor möda och noggrant organisationsarbete tidigare under året lyckats samlat ihop. Även de antirasistiska manifestationerna i Kärrtorp och i Malmö häromsistens var mycket stora och hade i huvudsak organiserats via sociala medier.

Sociala medier skiljer sig från traditionella medier genom sin snabbhet, transparens, spridningsförmåga och möjlighet till interaktivitet. I vår hastiga tid gäller det att fånga momentum för att kunna sätta avtryck. Långvariga och omsorgsfulla förberedelseåtgärder riskerar att leda till att man hamnar på efterkälken. Mobilisering via sociala medier möjliggör att genom en väldigt liten arbetsinsats nå väldigt många människor på väldigt kort tid. Den arabiska våren hade inte kunnat samla så mycket folk som den gjorde om inte sociala medier hade funnits.

Men mobiliseringen via sociala medier har en baksida. I en insiktsfull artikel i New York Times beskriver sociologen Zeynep Tufekci hur via nätet snabbt organiserade politiska manifestationer tenderar att enbart ge kortsiktiga effekter, eftersom det inte finns någon organisation som kan bygga vidare på manifestationen. Tahirtorget i Kairo fylldes av demonstranter som störtade företrädaren för en auktoritär repressiv militärregim. Det var bra. Men i dag styrs Egypten på nytt av en auktoritär repressiv militärregim.

Zeynep Tufekci jämför med den berömda marschen till Washington 1963, en protest mot de ökanda Jim Crow-lagarna vilka syftade till att upprätthålla segregationen mellan svarta och vita. För att kunna åstadkomma och genomföra denna marsch till Washington krävdes en enorm logistik och en kraftfull organisation. När organisationen väl var upprättad kunde den unyttjas till ytterligare proteståtgärder, till exempel i form av strejker och bojkotter. Motståndet fick fäste.

Vi lever i en individualiserad tid, men där nya kollektiva gemenskaper börjar skönjas vid horisonten. Det är viktigt att de viktiga manifestationerna mot rasism och nazism inte blir dagsländor, utan också kan vila på en kollektiv, institutionaliserad bas som skapar långsiktighet och varaktighet i det antirasistiska och det antifascistiska arbetet.

Facebook, Twitter och politisk mobilisering

Vad skiljer Facebook från Twitter som redskap för politisk mobilisering? På Ajour diskuterar jag en intressant studie som i dag muntligen presenterades på ISA:s (International Studies Association) konferens i San Diego redovisades resultaten från en jämförelse mellan just Facebook och Twitter och deras funktion i kampanjen Anti Cuts i Storbritannien, en kampanj som riktar sig mot nedskärningarna av välfärdsstaten. Studien heter Social Media and Political Activism: A Comparision of Facebook and Twitter Use by UK Anti-Cuts Activists och genomförs av Cristiana Olcese, Clare Saunders och Philip Waddell, samtliga från University of Southampton.

Ett utdrag av texten följer nedan. Hela texten kan läsas här.

Författarna har analyserat innehållet i 1 300 tweets och 258 postningar på Facebook i ämnet under en vecka i december 2011. Jag väljer att lyfta fram tre intressanta saker ur resultaten. 1.) Tweetarna innehöll starkare inslag av identitetsskapande och ett ”vi och dom-tänkande” än vad vad postningarna på Facebook gjorde. 2.) Postningarna på Facebook kretsade mer kring val av strategi och mål än vad tweetarna gjorde. 3.) Nätverken på Twitter var betydligt mer decentraliserade än vad nätverken på Facebook var.

På Twitter byggs identitet i decentraliserade nätverk. På Facebook diskuteras mål och strategi i mer hierarkiska nätverk. Om vi nu skall hårdra resultaten något. En del beror kanske på formatet. Det krävs ansträngning att diskutera mål och strategi på 140 tecken. Om man nu inte twittrar från Kina, som en av författarna lätt skämtsamt antydde. Där blir 140 tecken en hel essä.

Vi lär oss mer och mer om hur Twitter och Facebook används i den politiska opinionsbildningen. Nästa steg är att utforska hur Twitter och Facebook bör användas, för att mest effektivt mobilisera till handling och därigenom påverka det politiska beslutsfattandet.