Hur mår den politiska bloggen? En vanlig bild är att det det politiska bloggandet hade sin storhetstid för 3-4 år sedan, i samband med FRA-striden och åren strax därefter, men att bloggosfären som arena för opinionsbildning i dag har ersatts av Facebook och Twitter. Från bloggbävning till Twitterstorm, om man så vill.
Så enkelt är det emellertid inte. Det svenska bloggandet slår rekord. Ett år före riksdagsvalet 2014 har det politiska bloggandet ökat med 43 procent jämfört med läget ett år före valet 2010. Det framgår av en färsk rapport från Unionen och Twingly. Rapporten visar också att traditionella medier refererar till bloggar i lika stor utsträckning som tidigare.
Men visst har någonting hänt. Bloggen som publiceringsplattform växer ihop med andra plattformar. Det händer i dag mera sällan att en debattdeltagare presenteras som "bloggare". Det väsentliga är inte var man skriver (t ex på en blogg) utan att man skriver - oavsett om skrivandet är på en blogg, eller på Facebook, Twitter, Newsmill eller på traditionella debattsidor. Skriver man på en blogg skriver man i allmänhet också någon annanstans. Och vad är en blogg i dag? De stora tidningarnas ledarredaktioner har egna "ledarbloggar" och där publicerar ledarskribenterna texter som ofta lika gärna hade kunnat publiceras som en vanlig ledarartikel.
Läsandet av bloggar har också förändrats. De s k RSS-flödena har blivit daterade och det är ovanligt att man sätter sig vid datorn eller plattan i syfte att läsa just bloggar. Bloggtexter läses på samma sätt som läser andra texter, oftast genom att att läsaren hittar dessa texter genom länkar på Facebook och på Twitter. Om jag publicerar en text på min blogg utan att puffa för den på Facebook och Twitter får jag avsevärt färre läsare än om jag puffar för den.
Bloggandet har kanske inte gjort debatten mer demokratisk, men betydligt mindre auktoritär och mindre hierarkisk. Borta är den tid då en debattredaktör hade makten att styra debatten genom att avgöra vad som skulle publiceras och vad som inte skulle publiceras. Antalet publiceringsplattformar har ökat och debatten har blivit mera svårstyrd överhuvudtaget.
Nästa steg är sannolikt att bloggen som publiceringsform växer ihop med publiceringsformer baserade på ljud, bild och interaktivitet. I det överflöd av information och samtal som väller över oss finns det också utrymme för redaktörskapets återkomst, ett redaktörskap som mera blir att likna vid en utställningscurator som tillför ett extra värde genom att välja ut berättelser och
verklighetsskildringar och skapar ett sammanhang eller en
problemställning.
Dessa frågor diskuterade jag i dag i inslaget "Bortom bloggosfären?" i Godmorgon, världen! i P1 tillsammans med Stina Morian.
Visar inlägg med etikett FRA-debatten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett FRA-debatten. Visa alla inlägg
2013-07-14
2011-12-15
Alliansen och S ger Säpo grönt ljus för signalspaning
Socialdemokraterna och Alliansregeringen har enats om att Säpo skall få ta del av FRA:s signalspaning. Överenskommelsen motiveras med Säpos svårigheter att spana i samband med Taimour Abdulwahabs självmordssprängning på Drottninggatan i Stockholm förra året. Justitieminister Beatrice Ask säger att överenskommelsen "förbättrar Sveriges möjligheter att bekämpa terrorism". Socialdemokraternas rättspolitiske talesperson Morgan Johansson betonar frågans vikt för "rikets säkerhet". Överenskommelsen kombineras med tillsättandet av en parlamentarisk integritetskommission.
Överenskommelsen innebär ett integritetsingrepp mot svenska medborgare och är en inskränkning i det öppna samhället. Är då verkligen terrorhotet i Sverige så stort att priset är värt att betala? Som vägledning redovisar jag dödsorsaker i Sverige de senaste 35 åren. (Siffrorna är högst ungefärliga.)
Cancersjukdomar: 700 000 döda
Självmord: 60 000 döda
Trafikolyckor: 23 000 döda
Mord: 1 700 döda
Terrorism: 1 död
Det tycks således som att Säpo de senaste 35 åren på ett alldeles utomordentligt sätt lyckats skydda svenskarna från terrordåd, utan att organisationen haft tillgång till FRA:s signalspaning. Jag är säker på att Säpo skulle lyckas lika bra i framtiden, även utan tillgång till FRA:s signalspaning.
Riv upp, gör om, gör rätt!
Överenskommelsen innebär ett integritetsingrepp mot svenska medborgare och är en inskränkning i det öppna samhället. Är då verkligen terrorhotet i Sverige så stort att priset är värt att betala? Som vägledning redovisar jag dödsorsaker i Sverige de senaste 35 åren. (Siffrorna är högst ungefärliga.)
Cancersjukdomar: 700 000 döda
Självmord: 60 000 döda
Trafikolyckor: 23 000 döda
Mord: 1 700 döda
Terrorism: 1 död
Det tycks således som att Säpo de senaste 35 åren på ett alldeles utomordentligt sätt lyckats skydda svenskarna från terrordåd, utan att organisationen haft tillgång till FRA:s signalspaning. Jag är säker på att Säpo skulle lyckas lika bra i framtiden, även utan tillgång till FRA:s signalspaning.
Riv upp, gör om, gör rätt!
2011-07-18
Vår tids paradoxer II: Öppenhet vs. integritet
Här följer del två av min sommarserie om paradoxer som präglar vår tid. Den första delen publicerades för några dagar sedan och behandlade barnens levnadsvillkor: Nakenfobi vs. sexualisering. Denna del handlar om öppenhet vs. integritet.
På senare tid har integritetsfrågorna vuxit sig allt starkare på den politiska dagordningen. Kampen mot FRA-lagen präglades av krav på åtgärder för att förhindra att staten genom FRA:s signalspaning avlyssnade enskilda medborgares kommunikation på nätet. EU:s Datalagringsdirektiv, vilket medför en skyldighet för telefoni- och internetleverantörer att lagra information om abonnenterna i minst sex månader, har mött starka protester som hittills förhindrat att det implementerats i Sverige. Piratpartiet - med krav på skärpt integritetsskydd för medborgarna som ett av sina profilområden - lyckades ta sig in i Europaparlamentet. Från flera håll uttrycks oro över hur Google och Facebook hanterar de enorma informationsmängder som de har om sina användare.
Parallellt med diskussionen om skärpt integritetsskydd hyllas Wikileaks frisläppande av hundratusentals hemligstämplade underrättelsedokument, dokument som innehåller mängder med personuppgifter om enskilda, namngivna individer. Facebook-användare lägger ut information om sig själva och om vänner och bekanta, i stort som i smått. Under mantrat "nätets frihet" drivs kravet att alla former av nätpubliceringar skall vara tillåtna. Medierna publicerar namn på enskilda brottslingar eller brottsmisstänkta i en omfattning som för bara några år sedan uppfattades som fullständigt osannolik och omoralisk.
Å ena sidan en kamp för den personliga integriteten, mot FRA-lagen och Datalagringsinitiativet. Å andra sidan ett hyllande av Wikileaks masspubliceringar, privatlivets offentliggörande via Facebook eller andra sociala medier samt en förändrad och sällan ifrågasatt namngivningspolicy i traditionella medier. Behovet av ökad integritet och behovet av ökad öppenhet lyfts fram samtidigt, inte sällan av samma personer eller politiska aktörer.
Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Den ökande öppenheten är en oåterkallelig process och den bör bejakas. Dess negativa konsekvenser med avseende på medborgarnas integritet bör bekämpas, men inte genom minskad öppenhet. Här är debatten ännu famlande, och några distinkta frontlinjer är ännu inte utmejslade.
Jämförelsen - och skillnaden - mellan FRA-lagen och Wikileaks är - som jag tidigare påpekat - ett uttryck för en av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.
Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Efter dessa nya skiljelinjer mobiliserar Piratpartiet på internationell basis, och hittills med störst framgång i Sverige.
Om denna problematik skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer Hjalmarson & Högberg, 2008) samt i vår nya bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).
På senare tid har integritetsfrågorna vuxit sig allt starkare på den politiska dagordningen. Kampen mot FRA-lagen präglades av krav på åtgärder för att förhindra att staten genom FRA:s signalspaning avlyssnade enskilda medborgares kommunikation på nätet. EU:s Datalagringsdirektiv, vilket medför en skyldighet för telefoni- och internetleverantörer att lagra information om abonnenterna i minst sex månader, har mött starka protester som hittills förhindrat att det implementerats i Sverige. Piratpartiet - med krav på skärpt integritetsskydd för medborgarna som ett av sina profilområden - lyckades ta sig in i Europaparlamentet. Från flera håll uttrycks oro över hur Google och Facebook hanterar de enorma informationsmängder som de har om sina användare.
Parallellt med diskussionen om skärpt integritetsskydd hyllas Wikileaks frisläppande av hundratusentals hemligstämplade underrättelsedokument, dokument som innehåller mängder med personuppgifter om enskilda, namngivna individer. Facebook-användare lägger ut information om sig själva och om vänner och bekanta, i stort som i smått. Under mantrat "nätets frihet" drivs kravet att alla former av nätpubliceringar skall vara tillåtna. Medierna publicerar namn på enskilda brottslingar eller brottsmisstänkta i en omfattning som för bara några år sedan uppfattades som fullständigt osannolik och omoralisk.
Å ena sidan en kamp för den personliga integriteten, mot FRA-lagen och Datalagringsinitiativet. Å andra sidan ett hyllande av Wikileaks masspubliceringar, privatlivets offentliggörande via Facebook eller andra sociala medier samt en förändrad och sällan ifrågasatt namngivningspolicy i traditionella medier. Behovet av ökad integritet och behovet av ökad öppenhet lyfts fram samtidigt, inte sällan av samma personer eller politiska aktörer.
Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Den ökande öppenheten är en oåterkallelig process och den bör bejakas. Dess negativa konsekvenser med avseende på medborgarnas integritet bör bekämpas, men inte genom minskad öppenhet. Här är debatten ännu famlande, och några distinkta frontlinjer är ännu inte utmejslade.
Jämförelsen - och skillnaden - mellan FRA-lagen och Wikileaks är - som jag tidigare påpekat - ett uttryck för en av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.
Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Efter dessa nya skiljelinjer mobiliserar Piratpartiet på internationell basis, och hittills med störst framgång i Sverige.
Om denna problematik skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer Hjalmarson & Högberg, 2008) samt i vår nya bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).
2011-01-03
Om tomheten i uttrycket "ta terrorhotet på allvar"
Ta terrorhotet på allvar. Så formulerade Peter Wolodarski - politisk redaktör i Dagens Nyheter - igår sin främsta förhoppning inför 2011.
Det är naturligtvis svårt att säga emot. Kan alla som tycker att terrorhotet inte skall tas på allvar räcka upp en hand? Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs.
Peter Wolodarski är en klok person, som ofta skriver läsvärda texter på DN:s ledarsida ur ett socialliberalt perspektiv. Men här blir han bara en i den kör som oreflekterat talar om att vikten av att "ta terrorhotet på allvar".
Vad menar Wolodarski egentligen? I sin text betonar han att Sverige inte har blivit ett otryggare land att leva i efter självmordsattentatet i Stockholm och det misstänkta terrorförsöket mot danska Jyllands-Posten. Han konstaterar att det "finns svenska medborgare" som bär på ett hat mot yttrandefriheten, demokratin och jämställdheten, och att dessa personer knappast ändrar uppfattning om Sverige lämnar Afghanistan eller om Lars Vilks aldrig ritat någon rondellhund. Wolodarski betonar vidare att risken för nya terrordåd inte ska överdrivas, även om enskilda individer använt Sverige som bas för att planera attentat eller till och med sprängt sig själva i luften.
I allt detta är det enkelt att instämma. Men vad betyder då hans slutsats, d v s att terrorhotet skall tas på allvar, att "hotet från extremisterna aldrig får bagatelliseras eller nonchaleras, utan ska bekämpas med rättsstatens skarpaste vapen". Vem är det Wolodarski riktar sin uppmaning till? Vem är det som enligt honom och den verklighetsbeskrivning han ger "inte tar terrorhotet på allvar"?
Är det möjligen så att Wolodarski egentligen menar att polisen bör få skarpare befogenheter för att motverka terrorism? I så fall borde Wolodarski skriva det rent ut, för då blir diskussionen genast mer konkret och kontroversiell. Säpo:s generaldirektör Anders Danielsson har ju t ex själv i en intervju i Studio Ett sagt att han av hänsyn till rättsstaten inte vill ha några utökade befogenheter.
Oavsett sina intentioner bidrar Peter Wolodarski genom sin innehållsmässigt tomma uppmaning om att vi måste "ta terrorhotet på allvar" till att vrida upp diskussionsläget i en fråga där de flesta är eniga om att eftertanke är en dygd. Genom uttalandet antyder Wolodarski att det finns centrala aktörer i svensk politik och debatt som inte tar terrorhotet på allvar, annars hade ju Wolodarski inte haft någon anledning att formulera sin förhoppning överhuvudtaget. Samtidigt väljer Wolodarski att inte peka ut dessa aktörer. Givet den högst nyanserade verklighetsbeskrivning av terrorhotet han själv formulerar i artikeln är det oerhört svårt att se med vilka han egentligen är oense.
Enkla slagord som "ta terrorhotet på allvar" är förföriska i sin enkelhet. Men i sak döljer de mer än täcker av och bidrar därför till att fördunkla debatten.
En annan oklarhet står ordföranden i Justitieutskottet, socialdemokraten Morgan Johansson, för när han på sin blogg argumenterar för att "terrorhotet är verkligt", medan integritetsskälen till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat är "konstruerade". Om man som Morgan Johansson målar upp skiljelinjerna som "verkliga terrorhot" gentemot "konstruerade integritetsskäl" så kommer socialdemokratin oundvikligen att halka efter i den pågående debatten om spänningen mellan demokratisk öppenhet och nationell/individuell säkerhet. Inte ens Fredrik Reinfeldt uttryckte sig så när FRA-debatten härjade som värst.
Vem skall ha rätten att bestämma vilka hot som är "verkliga" och vilka argument som är "konstruerade"? Det är väl heller ingen som tror att den man som sprängde sig själv till döds i Stockholm för några veckor sedan hade kunnat hindras om Säpo haft möjlighet att beställa spaning av FRA. Morgan Johansson använder det stämningsläge som nu råder i terrordebatten till att försöka påverka Socialdemokraternas politik i integritetspolitiken. Det gör mig bekymrad. Jag är också orolig för att så få framträdande socialdemokrater vågar eller vill ta steget fram och med kraft försvara medborgarintegriteten. Eva-Lena Jansson är alldeles för ensam i det arbetet.
Sammantaget: Var noggrann med orden i debatten om terrorism och integritet. Till dem som läser tillsynes övertygande eller tvärsäkra texter i ämnet säger jag med Bertold Brecht: Sätt fingret på varje bokstav - fråga hur kom den dit?!
Det är naturligtvis svårt att säga emot. Kan alla som tycker att terrorhotet inte skall tas på allvar räcka upp en hand? Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs.
Peter Wolodarski är en klok person, som ofta skriver läsvärda texter på DN:s ledarsida ur ett socialliberalt perspektiv. Men här blir han bara en i den kör som oreflekterat talar om att vikten av att "ta terrorhotet på allvar".
Vad menar Wolodarski egentligen? I sin text betonar han att Sverige inte har blivit ett otryggare land att leva i efter självmordsattentatet i Stockholm och det misstänkta terrorförsöket mot danska Jyllands-Posten. Han konstaterar att det "finns svenska medborgare" som bär på ett hat mot yttrandefriheten, demokratin och jämställdheten, och att dessa personer knappast ändrar uppfattning om Sverige lämnar Afghanistan eller om Lars Vilks aldrig ritat någon rondellhund. Wolodarski betonar vidare att risken för nya terrordåd inte ska överdrivas, även om enskilda individer använt Sverige som bas för att planera attentat eller till och med sprängt sig själva i luften.
I allt detta är det enkelt att instämma. Men vad betyder då hans slutsats, d v s att terrorhotet skall tas på allvar, att "hotet från extremisterna aldrig får bagatelliseras eller nonchaleras, utan ska bekämpas med rättsstatens skarpaste vapen". Vem är det Wolodarski riktar sin uppmaning till? Vem är det som enligt honom och den verklighetsbeskrivning han ger "inte tar terrorhotet på allvar"?
Är det möjligen så att Wolodarski egentligen menar att polisen bör få skarpare befogenheter för att motverka terrorism? I så fall borde Wolodarski skriva det rent ut, för då blir diskussionen genast mer konkret och kontroversiell. Säpo:s generaldirektör Anders Danielsson har ju t ex själv i en intervju i Studio Ett sagt att han av hänsyn till rättsstaten inte vill ha några utökade befogenheter.
Oavsett sina intentioner bidrar Peter Wolodarski genom sin innehållsmässigt tomma uppmaning om att vi måste "ta terrorhotet på allvar" till att vrida upp diskussionsläget i en fråga där de flesta är eniga om att eftertanke är en dygd. Genom uttalandet antyder Wolodarski att det finns centrala aktörer i svensk politik och debatt som inte tar terrorhotet på allvar, annars hade ju Wolodarski inte haft någon anledning att formulera sin förhoppning överhuvudtaget. Samtidigt väljer Wolodarski att inte peka ut dessa aktörer. Givet den högst nyanserade verklighetsbeskrivning av terrorhotet han själv formulerar i artikeln är det oerhört svårt att se med vilka han egentligen är oense.
Enkla slagord som "ta terrorhotet på allvar" är förföriska i sin enkelhet. Men i sak döljer de mer än täcker av och bidrar därför till att fördunkla debatten.
En annan oklarhet står ordföranden i Justitieutskottet, socialdemokraten Morgan Johansson, för när han på sin blogg argumenterar för att "terrorhotet är verkligt", medan integritetsskälen till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat är "konstruerade". Om man som Morgan Johansson målar upp skiljelinjerna som "verkliga terrorhot" gentemot "konstruerade integritetsskäl" så kommer socialdemokratin oundvikligen att halka efter i den pågående debatten om spänningen mellan demokratisk öppenhet och nationell/individuell säkerhet. Inte ens Fredrik Reinfeldt uttryckte sig så när FRA-debatten härjade som värst.
Vem skall ha rätten att bestämma vilka hot som är "verkliga" och vilka argument som är "konstruerade"? Det är väl heller ingen som tror att den man som sprängde sig själv till döds i Stockholm för några veckor sedan hade kunnat hindras om Säpo haft möjlighet att beställa spaning av FRA. Morgan Johansson använder det stämningsläge som nu råder i terrordebatten till att försöka påverka Socialdemokraternas politik i integritetspolitiken. Det gör mig bekymrad. Jag är också orolig för att så få framträdande socialdemokrater vågar eller vill ta steget fram och med kraft försvara medborgarintegriteten. Eva-Lena Jansson är alldeles för ensam i det arbetet.
Sammantaget: Var noggrann med orden i debatten om terrorism och integritet. Till dem som läser tillsynes övertygande eller tvärsäkra texter i ämnet säger jag med Bertold Brecht: Sätt fingret på varje bokstav - fråga hur kom den dit?!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)