Jag har ofta uppskattat Hanne Kjöllers texter. Utifrån liberala grundvärderingar för hon en självständig argumentation, präglad av patos och ett ursinne som lämnar få oberörda. De gånger hon och jag haft samma uppfattning i någon kontroversiell sakfråga har jag uppskattat hennes debattstil extra mycket.
Hennes texter innehåller ofta också ett drag av moralism (vilket ej skall förväxlas med moral). Ett av problemen med moralism är att man ibland tappar kontakten med verkligheten och missar att ställa de grundläggande frågorna.
Gellert Tamas artikel i Aftonbladet idag är förödande för Hanne Kjöllers trovärdighet. Hanne Kjöller har de senaste dagarna haft tillräckligt med bekymmer. Hennes mediekritiska bok "En halv sanning är också en lögn" (Brombergs, 2013), där hon skriver att hon har "svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner" som sprids av journalister, har själv visat sig innehålla ett allvarligt fel. Kjöller hävdade att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde
en bostadsrätt värd 12,5 miljoner. Men krögaren var hyresgäst och ägde ingen bostadsrätt alls. SVT:s Uppdrag granskning har också påtalat hur Hanne Kjöller i sin bok förvanskat citat av Janne Josefsson.
Gellert Tamas visar hur Hanne Kjöller på ledarplats hävdat att påståendet att ”medierna
struntat i Husby innan det började brinna” inte stämmer. Kjöller hade genom en egen sökning i arkivet Presstext hittat 1 176 artikelträffar på Husby för de senaste tre åren, men bara
367 på det befolkningsmässigt jämnstora Bagarmossen. Husby var således inte bortglömt av medierna, snarare tvärtom!
Problemet är bara att Kjöller inte tänkt på att de allra flesta artiklarna om Husby inte handlade om stadsdelen Husby i Stockholm, utan om helt andra Husby. Så handlade till exempel 241 artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.
Varför ringde ingen varningsklocka hos Hanne Kjöller när hon hittat tre gånger fler artiklar om Husby än om Bagarmossen? Varför i alla fridens dar skulle proportionerna ha varit sådana? Jag kan inte finna annat än att Kjöller styrts av en så vild iver att ha rätt att de källkritiska impulserna trängts undan. Men likt Gellert Tamas undrar jag också varför i så fall ingen varningsklocka ringde hos hennes chef på ledarredaktionen, Peter Wolodarski. Uppdaterat onsdag kl 22.25: Chefen för DN:s ledarredaktion hette vid det aktuella tillfället Johannes Åman, och ingenting annat. Mea culpa.
När jag en gång i tiden skrev min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlsson bokförlag, 1989) gick jag innan boken sändes till trycket igenom samtliga faktauppgifter i manuskriptet. Det var väldigt bra att jag gjorde det, om man säger så. Av den genomgången lärde jag mig att antalet faktafel i en text oftast är mycket större än vad man kan tro. Sedan dess har jag författat eller varit redaktör för ytterligare ett 15-tal böcker. Det finns säkert faktafel i dem allihop. Men inte fullt så många som det hade varit om jag inte genom omläsningen av mitt avhandlingsmanus lärt mig hur lätt det är att göra misstag.
Därför: Utmana alltid dig själv och dina teser när du skriver. Ta inget för givet. Följ Bertold Brechts uppmaning: Sätt ditt finger på varje siffra – fråga hur kom den dit?!
Nu går skallet mot Hanne Kjöller och alla pekar finger och rusar åt samma håll. I sådan lägen brukar jag lyssna på Stefan Sundströms underbara Om jag kommer upp till Jesus på något sätt... Gör det du också.
Visar inlägg med etikett Bertold Brecht. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bertold Brecht. Visa alla inlägg
2013-09-25
2011-01-03
Om tomheten i uttrycket "ta terrorhotet på allvar"
Ta terrorhotet på allvar. Så formulerade Peter Wolodarski - politisk redaktör i Dagens Nyheter - igår sin främsta förhoppning inför 2011.
Det är naturligtvis svårt att säga emot. Kan alla som tycker att terrorhotet inte skall tas på allvar räcka upp en hand? Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs.
Peter Wolodarski är en klok person, som ofta skriver läsvärda texter på DN:s ledarsida ur ett socialliberalt perspektiv. Men här blir han bara en i den kör som oreflekterat talar om att vikten av att "ta terrorhotet på allvar".
Vad menar Wolodarski egentligen? I sin text betonar han att Sverige inte har blivit ett otryggare land att leva i efter självmordsattentatet i Stockholm och det misstänkta terrorförsöket mot danska Jyllands-Posten. Han konstaterar att det "finns svenska medborgare" som bär på ett hat mot yttrandefriheten, demokratin och jämställdheten, och att dessa personer knappast ändrar uppfattning om Sverige lämnar Afghanistan eller om Lars Vilks aldrig ritat någon rondellhund. Wolodarski betonar vidare att risken för nya terrordåd inte ska överdrivas, även om enskilda individer använt Sverige som bas för att planera attentat eller till och med sprängt sig själva i luften.
I allt detta är det enkelt att instämma. Men vad betyder då hans slutsats, d v s att terrorhotet skall tas på allvar, att "hotet från extremisterna aldrig får bagatelliseras eller nonchaleras, utan ska bekämpas med rättsstatens skarpaste vapen". Vem är det Wolodarski riktar sin uppmaning till? Vem är det som enligt honom och den verklighetsbeskrivning han ger "inte tar terrorhotet på allvar"?
Är det möjligen så att Wolodarski egentligen menar att polisen bör få skarpare befogenheter för att motverka terrorism? I så fall borde Wolodarski skriva det rent ut, för då blir diskussionen genast mer konkret och kontroversiell. Säpo:s generaldirektör Anders Danielsson har ju t ex själv i en intervju i Studio Ett sagt att han av hänsyn till rättsstaten inte vill ha några utökade befogenheter.
Oavsett sina intentioner bidrar Peter Wolodarski genom sin innehållsmässigt tomma uppmaning om att vi måste "ta terrorhotet på allvar" till att vrida upp diskussionsläget i en fråga där de flesta är eniga om att eftertanke är en dygd. Genom uttalandet antyder Wolodarski att det finns centrala aktörer i svensk politik och debatt som inte tar terrorhotet på allvar, annars hade ju Wolodarski inte haft någon anledning att formulera sin förhoppning överhuvudtaget. Samtidigt väljer Wolodarski att inte peka ut dessa aktörer. Givet den högst nyanserade verklighetsbeskrivning av terrorhotet han själv formulerar i artikeln är det oerhört svårt att se med vilka han egentligen är oense.
Enkla slagord som "ta terrorhotet på allvar" är förföriska i sin enkelhet. Men i sak döljer de mer än täcker av och bidrar därför till att fördunkla debatten.
En annan oklarhet står ordföranden i Justitieutskottet, socialdemokraten Morgan Johansson, för när han på sin blogg argumenterar för att "terrorhotet är verkligt", medan integritetsskälen till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat är "konstruerade". Om man som Morgan Johansson målar upp skiljelinjerna som "verkliga terrorhot" gentemot "konstruerade integritetsskäl" så kommer socialdemokratin oundvikligen att halka efter i den pågående debatten om spänningen mellan demokratisk öppenhet och nationell/individuell säkerhet. Inte ens Fredrik Reinfeldt uttryckte sig så när FRA-debatten härjade som värst.
Vem skall ha rätten att bestämma vilka hot som är "verkliga" och vilka argument som är "konstruerade"? Det är väl heller ingen som tror att den man som sprängde sig själv till döds i Stockholm för några veckor sedan hade kunnat hindras om Säpo haft möjlighet att beställa spaning av FRA. Morgan Johansson använder det stämningsläge som nu råder i terrordebatten till att försöka påverka Socialdemokraternas politik i integritetspolitiken. Det gör mig bekymrad. Jag är också orolig för att så få framträdande socialdemokrater vågar eller vill ta steget fram och med kraft försvara medborgarintegriteten. Eva-Lena Jansson är alldeles för ensam i det arbetet.
Sammantaget: Var noggrann med orden i debatten om terrorism och integritet. Till dem som läser tillsynes övertygande eller tvärsäkra texter i ämnet säger jag med Bertold Brecht: Sätt fingret på varje bokstav - fråga hur kom den dit?!
Det är naturligtvis svårt att säga emot. Kan alla som tycker att terrorhotet inte skall tas på allvar räcka upp en hand? Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs.
Peter Wolodarski är en klok person, som ofta skriver läsvärda texter på DN:s ledarsida ur ett socialliberalt perspektiv. Men här blir han bara en i den kör som oreflekterat talar om att vikten av att "ta terrorhotet på allvar".
Vad menar Wolodarski egentligen? I sin text betonar han att Sverige inte har blivit ett otryggare land att leva i efter självmordsattentatet i Stockholm och det misstänkta terrorförsöket mot danska Jyllands-Posten. Han konstaterar att det "finns svenska medborgare" som bär på ett hat mot yttrandefriheten, demokratin och jämställdheten, och att dessa personer knappast ändrar uppfattning om Sverige lämnar Afghanistan eller om Lars Vilks aldrig ritat någon rondellhund. Wolodarski betonar vidare att risken för nya terrordåd inte ska överdrivas, även om enskilda individer använt Sverige som bas för att planera attentat eller till och med sprängt sig själva i luften.
I allt detta är det enkelt att instämma. Men vad betyder då hans slutsats, d v s att terrorhotet skall tas på allvar, att "hotet från extremisterna aldrig får bagatelliseras eller nonchaleras, utan ska bekämpas med rättsstatens skarpaste vapen". Vem är det Wolodarski riktar sin uppmaning till? Vem är det som enligt honom och den verklighetsbeskrivning han ger "inte tar terrorhotet på allvar"?
Är det möjligen så att Wolodarski egentligen menar att polisen bör få skarpare befogenheter för att motverka terrorism? I så fall borde Wolodarski skriva det rent ut, för då blir diskussionen genast mer konkret och kontroversiell. Säpo:s generaldirektör Anders Danielsson har ju t ex själv i en intervju i Studio Ett sagt att han av hänsyn till rättsstaten inte vill ha några utökade befogenheter.
Oavsett sina intentioner bidrar Peter Wolodarski genom sin innehållsmässigt tomma uppmaning om att vi måste "ta terrorhotet på allvar" till att vrida upp diskussionsläget i en fråga där de flesta är eniga om att eftertanke är en dygd. Genom uttalandet antyder Wolodarski att det finns centrala aktörer i svensk politik och debatt som inte tar terrorhotet på allvar, annars hade ju Wolodarski inte haft någon anledning att formulera sin förhoppning överhuvudtaget. Samtidigt väljer Wolodarski att inte peka ut dessa aktörer. Givet den högst nyanserade verklighetsbeskrivning av terrorhotet han själv formulerar i artikeln är det oerhört svårt att se med vilka han egentligen är oense.
Enkla slagord som "ta terrorhotet på allvar" är förföriska i sin enkelhet. Men i sak döljer de mer än täcker av och bidrar därför till att fördunkla debatten.
En annan oklarhet står ordföranden i Justitieutskottet, socialdemokraten Morgan Johansson, för när han på sin blogg argumenterar för att "terrorhotet är verkligt", medan integritetsskälen till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat är "konstruerade". Om man som Morgan Johansson målar upp skiljelinjerna som "verkliga terrorhot" gentemot "konstruerade integritetsskäl" så kommer socialdemokratin oundvikligen att halka efter i den pågående debatten om spänningen mellan demokratisk öppenhet och nationell/individuell säkerhet. Inte ens Fredrik Reinfeldt uttryckte sig så när FRA-debatten härjade som värst.
Vem skall ha rätten att bestämma vilka hot som är "verkliga" och vilka argument som är "konstruerade"? Det är väl heller ingen som tror att den man som sprängde sig själv till döds i Stockholm för några veckor sedan hade kunnat hindras om Säpo haft möjlighet att beställa spaning av FRA. Morgan Johansson använder det stämningsläge som nu råder i terrordebatten till att försöka påverka Socialdemokraternas politik i integritetspolitiken. Det gör mig bekymrad. Jag är också orolig för att så få framträdande socialdemokrater vågar eller vill ta steget fram och med kraft försvara medborgarintegriteten. Eva-Lena Jansson är alldeles för ensam i det arbetet.
Sammantaget: Var noggrann med orden i debatten om terrorism och integritet. Till dem som läser tillsynes övertygande eller tvärsäkra texter i ämnet säger jag med Bertold Brecht: Sätt fingret på varje bokstav - fråga hur kom den dit?!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)