Sant eller falskt? Fuskar SVT bort en bra programidé?

Minns ni nyheten om att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek avrättats genom att tillsammans med fem av sina medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar? Eller författaren och teologie doktorn Ann Heberleins krönika på Göteborgs-Postens ledarsida där hon hävdade att det år 2014 begicks 395 religiöst motiverade terrordåd i Europa - mer än ett om dagen? Eller förre moderatledaren Ulf Adelsohn som i radioprogrammet Studio Ett ondgjorde sig över att svenska medier förtigit nyheten om en Novus-undersökning som visat på folkligt stöd för en restriktiv flyktingpolitik?

Samtliga nyheter ovan har en sak gemensamt. De var falska, men fick stor spridning på nätet.

Vi lever i en tid då behovet av källkritik inför det det ständigt strömmande nyhetsflödet är oerhört stort. Min favorit är Jack Werner. Läs gärna också Viralgranskaren.

Jag blev glad när jag hörde om SVT:s planerade satsning "Sant eller falskt", ett program med den uttalade ambitionen att sanningspröva olika myter i samhällsdebatten. Under dagen har min förväntan övergått till oro, då olika inslag ur redaktionens sätt att arbeta kommer till allmän kännedom.

För det första så avser redaktionen att granska frågan "Lönar det sig att jobba eller kan man lika gärna gå på bidrag?" I researcharbetet har redaktionen kontaktat ordföranden för Sveriges Anställningslösas Landsorganisation Henrik Lund och bett om tips på någon person i hans förbund som "...gärna går på bidrag och inte vill jobba. Tror du att du skulle kunna kolla runt lite och höra om nån är sugen?" Höra om nån är sugen? Det är ett häpnadsväckande sätt att formulera sig och en vinkel som riskerar att underblåsa ett skuldbeläggande av redan svaga grupper.

För det andra har redaktionen inför ett inslag om uppfattningen att "SVT är vänstervridet" sänt ut en enkät till 1 500 journalister och bett dem ange sin partisympati. Redaktionen tycks ha varit aningslös inför de starka reaktioner som en sådan enkät utlöser. Journalistikforskaren Ulrika Hedman pekar på stora metodproblem och kallar enkäten "usel". Hon påpekar att det redan finns ett stort antal undersökningar om journalisters politiska uppfattningar. Den avgörande frågan för att avgöra SVT:s "vänstervridning" handlar i stället om programinnehållet, om journalisterna oavsett sina politiska uppfattningar förmår producera inslag som lever upp till kraven på saklighet och opartiskhet.

Visst kan det finnas ett intresse i att studera olika yrkesgruppers politiska sympatier. Men sättet på vilket den här enkäten genomförts innebär att svaren inte kommer att gå att tolka på ett meningsfullt sätt. Resultaten blir oanvändbara.

Jag dömer absolut inte ut programmet innan det har sänts. Det kan fortfarande bli ett viktigt och intressant program. Programidén är bra. Jag hoppas att SVT i sin produktion förmår avhålla sig från populistiska och lättköpta slängar och i stället har modet att göra ett program präglat av allvar.

Källkritik som självbedrägeriets bästa motgift. Om Heberleins och Adelsohns fadäser.

I helgen väckte det uppmärksamhet när författaren och teologie doktorn Ann Heberlein i en krönika på Göteborgs-Postens ledarsida framförde det smått absurda påståendet att det år 2014 skulle ha begåtts 395 religiöst motiverade terrordåd i Europa - det vill säga mer än ett om dagen! I krönikan argumenterade Heberlein också för att vi "måste tala om Islam" och att "vissa religioner kan ha större våldspotential än andra". Ingen varningsklocka ringde på tidningens ledarredaktion. Uppgiften visade sig förstås vara falsk. I själva verket begicks det 2014 enligt den statistik Heberlein själv åberopade två (2) religiöst motiverade terrordåd i Europa. Däremot hade totalt 395 individer gripits, misstänkta för någon form av koppling till religiöst inspirerad terrorism.

För ytterligare några dagar sedan var det förre moderatledaren Ulf Adelsohn som i radioprogrammet Studio Ett ondgjorde sig över att Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter förtigit nyheten om en Novus-undersökning som visat på folkligt stöd för en restriktiv flyktingpolitik. Adelsohn använde påståendet som ett belägg för att nyhetsmedia mörkade negativa nyheter om flyktingar och asylsökande. Problemet för Adelsohn var bara att han hade fel. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter hade publicerat nyheten i sina digitala upplagor, redan samma dag som den blev känd. Men Ulf Adelsohn läser bara papperstidningar och brydde sig aldrig om att kontrollera de digitala upplagorna.

Exemplen ovan illustrerar en gammal sanning: Om en uppgift är för bra för att vara sann, så är den oftast just det. För bra för att vara sann, alltså. I sin iver att driva hem sin tes tenderar individer att kasta all källkritik åt sidan och bortse från det absurda i de faktauppgifter de för fram Själv minns jag "nyheten" om att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek avrättats genom att tillsammans med fem av sina närmaste medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där ha slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar. Den bestialiska avrättningen skulle ha övervakats av Kim Jong-Un personligen samt 300 högt uppsatta tjänstemän. Visst - regimen i Nordkorea är grym och despotisk. Men historien var falsk. I sin iver att bekräfta regimens hänsynslöshet märker inte berättaren absurditeten i detaljerna. 120 utsvultna hundar? Exakt 120? Vem räknade dem? Hur mycket plats tar 120 hundar i en bur?

Jag minns också när Expressen felaktigt påstod att Omar Mustafa, när det värsta drevet gick, hade hemliga miljoninkomster. Expressen hade blandat ihop Omar Mustafa med en annan Omar Mustafa, och fick införa en rättelse. Jag tänker också på när DN-journalisten Hanne Kjöller kraftfullt överdrev mediernas nyhetsbevakning av stadsdelen Husby i Stockholm. Gellert Tamas kunde påvisa att Kjöller, i sin iver att driva hem sin tes, av misstag inräknat en stor mängd artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.

Jag skriver inte denna text för att peka finger. Jag har säkert själv gått i fällan flera gånger utan att märka det. Så sent som för ett par timmar sedan var jag nära att vidaresända en tweet från kontot "Liberalerna" på Twitter, där det påstods att partiet Liberalerna ville ersätta Annandag Påsk som helgdag med en helgdag för Eid. Jag besinnade mig i tid, kontrollerade uppgiften och insåg att kontot var ett satirkonto.

Offentliga personer - som politiker, journalister och forskare - har ett särskilt ansvar att besinna sig. Återhållsamhet är i dessa sammanhang en dygd - det gäller att inte ge efter för impulsen att vidaresända uppgifter som bekräftar ens egna fördomar eller känslan av att "det var väl det jag visste". Det gäller oavsett om vi diskuterar den nordkoreanska regimens hänsynslöshet, antalet religiöst inspirerade terrordåd i Europa eller att media "förtiger" fakta. Jag har sett alldeles för många kloka personer slänga all källkritik överbord när de får möjlighet att driva hem en tes som är särskilt kär för dem.

Så var källkritisk. Sätt fingret på varje siffra och bokstav, och fråga dig hur den kom dit. Och var ödmjuk! Sannolikheten att just du sitter inne med Sanningen med stort S är relativt begränsad. Var därför noggrann med dina argument.

vissa religioner kan ha större våldspotential än andra - See more at: http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:DLL2S5S7X4oJ:www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3037110-heberlein-vi-maste-tala-om-islam+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se#sthash.RsECkjeR.dpuf

vissa religioner kan ha större våldspotential än andra - See more at: http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:DLL2S5S7X4oJ:www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.3037110-heberlein-vi-maste-tala-om-islam+&cd=4&hl=sv&ct=clnk&gl=se#sthash.RsECkjeR.dpuf

Ökar verkligen invandringskritiken inom Kristdemokraterna?

Det hörs allt fler invandringskritiska röster inom Kristdemokraterna. Så påannonserades ett inslag i Ekot i morse, där reportern hade intervjuat tre lokalpolitiker från Kristdemokraterna som medverkat på partiets kommun- och landstingsdagar i Örebro i helgen.

Påannonsen var sakligt ogrundad. Ingenting i inslaget gav några belägg för att det nu hörs fler invandringskritiska röster i Kristdemokraterna är tidigare. Överhuvudtaget redovisades inget underlag för slutsatsen att invandringskritiken i Kristdemokraterna skulle ha ökat. Det enda som redovisades var intervjuer med tre av de över 800 personer som deltog i Örebro.

Inslaget i sig var det inget fel på. Det finns ett nyhetsvärde i att synliggöra att det inom Kristdemokraterna finns enskilda lokalpolitiker som tycker att invandrare måste "lära sig att umgås" och som hyser ett motstånd mot en generös anhöriginvandring: "De får ta hit de närmsta, sedan får det räcka". Sedan är det en annan sak att motsvarande åsiktsströmningar sannolikt återfinns på lokal nivå även i flera andra riksdagspartier.

Om Ekots reporter besökt Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar föregående år och ställt ungefär samma frågor så hade det nog inte varit så svårt att hitta enskilda lokala politiker som uttryckte sig på ungefär samma sätt som de som intervjuades i inslaget i morse. Så varför i fridens dag känner sig redaktionen föranledd att utan belägg eller argument beskriva det inträffade som en förändring?

Kan det vara så att redaktionsledningen är så ansatt av en aggressiv diskurs om ökad invandringsfientlighet att man omedvetet blir en del av den? I stället är det ju redaktionsledningens journalistiska ansvar att uppvisa en kritisk medvetenhet kring de objekt man bevakar. Okej, det finns invandringskritik inom Kristdemokraterna. Visa då gärna upp den och analysera den. Men påstå inte att det hörs alltfler invandringskritiska röster inom Kristdemokraterna när det inte finns några belägg för att så skulle vara fallet.

*

Uppdaterat 26 februari kl 10.00. Reportern Ivan Garcia svarar på twitter på kritiken, och förklarar varför det blev som det blev. Bra!

Tobias Billström tveksamma uttalande om simundervisningen i svenska skolor

Jag vet inte hur många elever i svenska skolor som är undantagna från simundervisning. Men jag vet att om jag skulle uttala mig om saken skulle jag vara extremt noga med att se till att faktauppgifterna stämde och att jag hade ett gediget källmaterial att utgå ifrån. Annars är risken stor att jag genom att ge en felaktig bild bidrog till att förstärka fördomar som florerar om att muslimska barn av föräldrar och skola förvägras rätten till simundervisning.

Därför är det utomordentligt allvarligt om migrationsminister Tobias Billström spridit felaktiga uppgifter om att muslimska barn i massomfattning undantas från simundervisningen i svenska skolor. I en intervju i Svenska Dagbladet den 26 mars i år påstod Billström att det finns klasser i Malmö där så många som 25 procent av eleverna är undantagna från simundervisning. Men i dag kan Sydsvenskan i Malmö visa att Billströms påstående inte stämmer. Tidningen skickade ut en enkät till alla rektorer i Malmö och frågade om någon av deras elever var undantagna från simundervisningen och i så fall varför. Samtliga skolor utom en besvarade enkäten och av alla dessa skolor var det endast en (1) som angav att de hade elever - två flickor - som var undantagna från simundervisningen av religiösa eller kulturella skäl. Två flickor i hela Malmö. Det blir i Billströms värld att "så många som 25 procent av eleverna" i en del klasser i Malmö är undantagna från simundervisningen.

Visst kan det vara så att en del rektorer mörkade och valde att inte svara sanningsenligt på frågorna i enkäten. Det kan också vara så att en del gymnastiklärare låter en del elever "slippa" simundervisningen utan att informera skolans rektor. Men i så fall kvarstår frågan vad Billström har för belägg för sina påståenden.

Det verkar inte som att Billström har några belägg alls. I ett brev till Svenska Dagbladet medger han att uppgiften om att 25 procent är undantagna från simundervisning inte bygger på någon officiell statistik. I stället hänvisar han svepande till en arbetsgrupp inom Moderaterna som "under ett år gjort studiebesök på skolor, arrangerat kunskapsseminarier och lyssnat till sakkunniga”.

Miljöpartiets talesperson i migrationspolitiska frågor Mehmet Kaplan påminner om en undersökning av Skolinspektionen från 2010 som visade att på 172 skolor var det endast två procent av eleverna som helt eller delvis var befriade från simundervisningen. Kaplan tillägger att på på Rosengårdskolan i Malmö och Rinkebyskolan i Stockholm har inga elever beviljats undantag och han ser därför Billströms uttalanden som "ett hån mot alla de lärare och skolledare som arbetar framgångsrikt med integration".

Det är inte första gången som Tobias Billström uttalar sig på ett sätt som är vanhedrande för en migrationsminister. Han har till exempel tecknat människor som flyr från krig och förtryck i termer av "volymer" och han har försökt göra en poäng av flyktinggömmares hårfärg och färg på ögonen.

Tobias Billström måste antingen be om ursäkt eller presentera belägg för sina påståenden. I annat fall har hans trovärdighet som migrationsminister urholkats så grovt att han nu definitivt blir en belastning för regeringen.

Är det verkligen sant? Om Nordkorea och de 120 hundarna

Uppdatering 6 januari kl 21.15 återfinns längs ned i texten. Vår digitala tid, där vi ständigt översköljs av information och debatten går snabbare än någonsin, ställer det källkritiska tänkandet inför nya utmaningar. Alltför ofta frestas vi att acceptera de mest spektakulära påståenden enbart därför att de bekräftar vår världsbild.

I dag publicerar Dagens Nyheter en artikel med rubriken "Hundar fick döda koreansk ledare". I artikeln påstås att den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Uns närmaste man och släkting Jang Song-Thaek inte avrättades med maskingevär som tidigare påståtts. I stället skall Jang Song-Thaek bara några timmar efter dödsdomen tillsammans med fem av sina närmaste medarbetare ha klätts av naken, stängts in i en bur och där ha slitits ihjäl av 120 utsvultna hundar. Den bestialiska avrättningen skulle ha övervakats av Kim Jong-Un personligen samt 300 högt uppsatta tjänstemän. För någon dag sedan publicerade Expressen en motsvarande artikel med rubriken Diktatorns mentor avrättad med hundar.

Uppgifterna är hämtade från Singaporetidningen The Straits Times som i sin tur citerar Hongkongtidningen Wen Wei. Historien har gått runt i internationell press några veckor och nu hunnit fram till Sverige. Historien uppvisar alla tecken på att vara en anka. Honkongtidningen Wen Wei är den enda primärkällan, och den tidningen har inte redovisat ett enda belägg för sina påståenden. De allra flesta ledande journalister som kommenterat historien är djupt skeptiska. Tim Stanley på The Telegraph gör en knivskarp och underhållande källkritisk analys av nyheten och finner att den knappast har något fog för sig. Max Fisher på Washington Post kommer till samma slutsats. Bland de många ologiskheterna i historien hör det för ändamålet groteskt överdrivna och samtidigt skenbart exakta antalet hundar, 120 stycken. Om händelsen vore sann borde Sydkorea gjort stor sak av den, men från Sydkoreas håll har det i huvudsak varit tyst. Den officiella versionen om hur avrättningen av Jang Song-Thaek gick till är betydligt mer plausibel. 

Till Expressens och Dagens Nyheters försvar är att de en bit in i artikeln redovisar delar av den kritik som riktats mot uppgifterna. Men presentationen och rubriksättningen av artiklarna andas inte ett uns av källkritik.

Det är som att många inte vill eller förmår ta avstånd från sådana här historier, som om skepsisen skulle bidra till att tona ned grymheten i det nordkoreanska styret. Men det går faktiskt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. 1.) Ja, Kim Jong-Un är en hänsynslös diktator, men 2.) Nej denna historia är inte rimlig. 

Sedan finns det förstås, som i alla spektakulära eller konspirationsteoretiska sammanhang, en mikroskopisk möjlighet att uppgifterna stämmer. Men då skall publiceringen styras av belägg, annars blir det sensationsjournalistik.

Vi såg i dag ytterligare ett exempel på hur lättlurad man kan vara inför uppgifter som bekräftar det man vill tro, men som vid närmare eftertanke borde ha kunnat avfärdas som bluff. En affisch med rubriken "Hugg & spräng de onda", illustrerad med en bomb och en blodig kniv, använde bl a Davidsstjärnan för att peka ut "de onda". Affischen var undertecknad "Ung vänster" och naturligtvis ett falsarium. Men tidskriften Neo:s chefredaktör Paulina Neuding lade ut affischen på twitter i tron att det verkligen var Ung vänster som låg bakom den. Paulina Neuding gjorde snabbt avbön när hennes misstag påtalades. Men nog borde en chefredaktör tänkt efter ett varv till innan anklagelsen publicerades. 

Samma aningslöshet såg vi för övrigt under Omas Mustafa-affären, då de felaktiga och uppenbart orimliga påståendena om att Islamiska Förbundet skulle ha en särskild "familjestadga" som argumenterade för att män och kvinnor skulle ha olika legala rättigheter till en början okritiskt fick cirkulera i svensk press.

Jag uppmanar gärna till förnyad läsning av denna ikoniserade skrift, som jag för ändamålet lånat av Vänstra Stranden. Många av dess sanningar är giltiga även i en digitaliserad tid.

Uppdatering 6 januari kl 21.15. Några timmar efter att jag publicerade bloggtexten framkom att justitieminister Beatrice Ask i dag på sin Facebook-sida kommenterade en  artikel om att 37 människor dött i den amerikanska delstaten Colorado bara några dagar efter att köp och användning av marijuana blivit lagligt. Artikeln var en uppenbar satir, men Beatrice Asks kommentarer indikerade att hon trodde att det var sant. Efter påpekanden ändrade Beatrice Ask sin text på Facebook, och det är fortfarande oklart om hon verkligen trodde att satirartikeln var på riktigt. Jag blir lite trött.

Dagens Nyheter har nu också publicerat en artikel där man gör det källkritiska grundjobbet angående historien om de 120 hundarna. Bättre sent än aldrig, även om det förstås varit bättre om man gjort det redan från början.
 

Vad kan vi lära av Hanne Kjöller?

Jag har ofta uppskattat Hanne Kjöllers texter. Utifrån liberala grundvärderingar för hon en självständig argumentation, präglad av patos och ett ursinne som lämnar få oberörda. De gånger hon och jag haft samma uppfattning i någon kontroversiell sakfråga har jag uppskattat hennes debattstil extra mycket.

Hennes texter innehåller ofta också ett drag av moralism (vilket ej skall förväxlas med moral). Ett av problemen med moralism är att man ibland tappar kontakten med verkligheten och missar att ställa de grundläggande frågorna.

Gellert Tamas artikel i Aftonbladet idag är förödande för Hanne Kjöllers trovärdighet. Hanne Kjöller har de senaste dagarna haft tillräckligt med bekymmer. Hennes mediekritiska bok "En halv sanning är också en lögn" (Brombergs, 2013), där hon skriver att hon har "svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner" som sprids av journalister, har själv visat sig innehålla ett allvarligt fel. Kjöller hävdade att en cancerdrabbad krögare som inte fick sjukpenning ägde en bostadsrätt värd 12,5 miljoner. Men krögaren var hyresgäst och ägde ingen bostadsrätt alls. SVT:s Uppdrag granskning har också påtalat hur Hanne Kjöller i sin bok förvanskat citat av Janne Josefsson.

Gellert Tamas visar hur Hanne Kjöller på ledarplats hävdat att påståendet att ”medierna struntat i Husby innan det började brinna” inte stämmer. Kjöller hade genom en egen sökning i arkivet Presstext hittat 1 176 artikelträffar på Husby för de senaste tre åren, men bara 367 på det befolkningsmässigt jämnstora Bagarmossen. Husby var således inte bortglömt av medierna, snarare tvärtom!

Problemet är bara att Kjöller inte tänkt på att de allra flesta artiklarna om Husby inte handlade om stadsdelen Husby i Stockholm, utan om helt andra Husby. Så handlade till exempel 241 artiklar om Västra Husby utanför Söderköping, 116 artiklar om den norske rättspsykiatrikern Torgeir Husby, 158 artiklar om skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby och 4 artiklar om travhästen Husby Lynet. Av Hanne Kjöllers tes fanns ingenting kvar.

Varför ringde ingen varningsklocka hos Hanne Kjöller när hon hittat tre gånger fler artiklar om Husby än om Bagarmossen? Varför i alla fridens dar skulle proportionerna ha varit sådana? Jag kan inte finna annat än att Kjöller styrts av en så vild iver att ha rätt att de källkritiska impulserna trängts undan. Men likt Gellert Tamas undrar jag också varför i så fall ingen varningsklocka ringde hos hennes chef på ledarredaktionen, Peter Wolodarski. Uppdaterat onsdag kl 22.25: Chefen för DN:s ledarredaktion hette vid det aktuella tillfället Johannes Åman, och ingenting annat. Mea culpa.

 När jag en gång i tiden skrev min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlsson bokförlag, 1989) gick jag innan boken sändes till trycket igenom samtliga faktauppgifter i manuskriptet. Det var väldigt bra att jag gjorde det, om man säger så. Av den genomgången lärde jag mig att antalet faktafel i en text oftast är mycket större än vad man kan tro. Sedan dess har jag författat eller varit redaktör för ytterligare ett 15-tal böcker. Det finns säkert faktafel i dem allihop. Men inte fullt så många som det hade varit om jag inte genom omläsningen av mitt avhandlingsmanus lärt mig hur lätt det är att göra misstag.

Därför: Utmana alltid dig själv och dina teser när du skriver. Ta inget för givet. Följ Bertold Brechts uppmaning: Sätt ditt finger på varje siffra – fråga hur kom den dit?!

Nu går skallet mot Hanne Kjöller och alla pekar finger och rusar åt samma håll. I sådan lägen brukar jag lyssna på Stefan Sundströms underbara Om jag kommer upp till Jesus på något sätt... Gör det du också.

Borde media genomskådat kungamyntsbluffen?

Copywritern Karl Fredrik Mattsson avslöjar att det var han som låg bakom det smädande falskmyntet Vår horkarl till kung. Projektet var ett konstverk i form av en bluff eller möjligen ett practical joke. Samtliga personer som valt att framträda inför media och berättat att de fått ett av de falska mynten var släkt eller vänner till Karl Fredrik Mattsson själv. Falskmynten har aldrig spridits utanför denna krets.

Rapporteringen i svenska media var under projektets gång i huvudsak helt okritisk. Vittnesuppgifterna ifrågasattes aldrig. Det togs för självklart att mynten spridits i stor omfattning.

Med risk för att vara skrytsam - jag var själv vid flera tillfällen skeptisk till vittnesuppgifterna. Jag tänkte på mediehaveriet i samband med ubåts-rapporteringen under 1980-talet, då var och varannan svensk skådade ubåtar vid sina badplatser.

Särskilt misstänksam var jag mot den person som påstod sig ha fått tre stycken falska mynt tillbaka som växel i en affär. Sannolikheten att en enskild person skulle få tre sådana mynt tillbaka är osannolikt liten, såvida inte mynten spridits i mycket stor upplaga. Men då borde betydligt fler personer än vad som nu var fallet ha trätt fram och visat upp sina mynt. Självkritiskt kan jag dock konstatera att min misstänksamhet riktades mot personen som påstått sig ha fått dessa mynt. Jag tänkte inte tanken att han var i maskopi med initiativtagaren. Och ja, jag har också kolla igenom mina enkronor för att se om någon av dem var ett av falskmynten...

Men media borde ha kunnat bättre. Här lät flera media sig dras med av en bra story, i stället för att tillämpa det som är en av grundpelarna i såväl journalistik som forskning. Källkritik.

Tillägg kl 11.20: Äras den som äras bör. Självklart vill jag passa på och lyfta på hatten för Tobias Olsson i Svenska Dagbladet, som förtjänstfullt spårade upp upphovsmannen.