Borde media genomskådat kungamyntsbluffen?

Copywritern Karl Fredrik Mattsson avslöjar att det var han som låg bakom det smädande falskmyntet Vår horkarl till kung. Projektet var ett konstverk i form av en bluff eller möjligen ett practical joke. Samtliga personer som valt att framträda inför media och berättat att de fått ett av de falska mynten var släkt eller vänner till Karl Fredrik Mattsson själv. Falskmynten har aldrig spridits utanför denna krets.

Rapporteringen i svenska media var under projektets gång i huvudsak helt okritisk. Vittnesuppgifterna ifrågasattes aldrig. Det togs för självklart att mynten spridits i stor omfattning.

Med risk för att vara skrytsam - jag var själv vid flera tillfällen skeptisk till vittnesuppgifterna. Jag tänkte på mediehaveriet i samband med ubåts-rapporteringen under 1980-talet, då var och varannan svensk skådade ubåtar vid sina badplatser.

Särskilt misstänksam var jag mot den person som påstod sig ha fått tre stycken falska mynt tillbaka som växel i en affär. Sannolikheten att en enskild person skulle få tre sådana mynt tillbaka är osannolikt liten, såvida inte mynten spridits i mycket stor upplaga. Men då borde betydligt fler personer än vad som nu var fallet ha trätt fram och visat upp sina mynt. Självkritiskt kan jag dock konstatera att min misstänksamhet riktades mot personen som påstått sig ha fått dessa mynt. Jag tänkte inte tanken att han var i maskopi med initiativtagaren. Och ja, jag har också kolla igenom mina enkronor för att se om någon av dem var ett av falskmynten...

Men media borde ha kunnat bättre. Här lät flera media sig dras med av en bra story, i stället för att tillämpa det som är en av grundpelarna i såväl journalistik som forskning. Källkritik.

Tillägg kl 11.20: Äras den som äras bör. Självklart vill jag passa på och lyfta på hatten för Tobias Olsson i Svenska Dagbladet, som förtjänstfullt spårade upp upphovsmannen.