2012-09-10

Palme. Älskad och hatad

I kväll hade jag förmånen att få vara med på en förhandsvisning av Kristina LIndströms och Maud Nycanders uppmärksammande film "Palme. Älskad och hatad". Filmen kommer att visas på minst 109 biografer i Sverige, vilket är svenskt rekord för en dokumentärfilm. Uppmärksamheten visar med eftertryck att de som vill beskriva socialdemokratin som ett parti bland andra är fel ute. Socialdemokraterna har präglat svensk modern politisk historia på ett sätt som närapå mejslat in partiet i den svenska folksjälen – älskat och hatat, på samma sätt som Olof Palme.

Jag skriver om filmen på SVT Debatt. Ett utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.

*

Eftersom vi är dömda att leva här på jorden, så ska vi försöka leva så anständigt som möjligt. Det är utgångspunkten för min ideologi. Ungefär så säger Olof Palme i en intervju i filmen ”Palme. Älskad och hatad” som i måndags förhandsvisades för press och speciellt inbjudna. Leva så anständigt som möjligt? Vad innebär det uttrycket för socialdemokratin och dess politiska visioner i dag

Filmen vilar tryggt i ett unikt bildmaterial, känsligt och skickligt hanterat av regissörerna Kristina Lindström och Maud Nycander. Tillsammans med Benny Anderssons musik skapas en stark, suggestiv stämning som stundom får luften att stå still i salongen. Nostalgin hålls på behörigt avstånd, autenticiteten segrar. Men som film betraktat finns ändå frågetecken. Vilken är regissörernas riktning, deras position? Mitt i alla dessa bilder kommer vi ändå aldrig riktigt Palme nära. Just det konststycket har å andra sidan heller ingen av Palmes många biografer lyckats med. Kanske är det så det måste vara. I samma ögonblick vi kommer Palme nära riskerar glansen att försvinna och hans osaliga ande upphöra att inspirera vår längtan efter mening och sökande efter identitet. Vad innebär det egentligen att vara svensk?

Socialdemokratins utmaning i dag är att kombinera en pragmatisk politik med en bärande vision för framtiden. I tider av ideologisk vilsenhet är det kanske dags att blicka tillbaka till Olof Palmes uttalande om attförsöka leva så anständigt som möjligt”. Uttalandet påminner på ytan om Alliansens och Fredrik Reinfeldts mantra om människor som sitter böjda över köksborden och försöker hantera sina livspussel. Men likheten stannar på ytan. Palmes fråga är i grunden existentiell, livspusslet blir i borgerlighetens tappning en teknisk fråga. I en tid när politiken teknifieras, partierna tävlar i triangulering och det mesta tycks handla om vem som är bäst på att förvalta och sköta ekonomin finns ett skriande behov av politiker som förmår synliggöra skiljelinjer och på ett övertygande sätt visa varför politik faktiskt spelar roll. Olof Palme bidrog genom att kombinera lidelse, internationalism, empati och pragmatism.

Den kombinationen är en bristvara i svensk politik i dag. Närmast av partiledarna kommer – håll i hatten – kanske trots allt Stefan Löfven. Visst – när det gäller retorik och klassbakgrund är Olof Palme och Stefan Löfven som natt och dag. Men Löfven delar Palmes faiblesse för det moderna, för framsteg och internationalism, och kombinerar det med en empati på ett sätt som gör att borgerligheten riskerar att stå stum.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Anna-Greta Leijon beskriver sin tid som invandrarminister på 1970-talet:

"Partivännerna i Södertälje och Botkyrka uppvaktar regeringen för att få stopp på invandringen. Kristna grupper med biskopsmötet och ärkebiskopen i spetsen bönar för att alla skall få stanna. Olof Palme säger när jag berättar det:

– Du kan dra olycka över oss om för många kommer hit.

Vi står i matsalen på HSB-skolan på Lidingö och jag känner mig väldigt ensam. (s. 133)"
Slående hur mycket mer förnuftig och insiktsfull Palme var gällande invandring,

Dessa mina minsta bröder sa...

Jag ser fram emot att se filmen
Kommer särskilt ihåg "domen" över USA:s bombning av Hanoi julen 1972

Anonym sa...

Varje jävla ämne alltid om invandrare. Kan man inte få stop på sd-terrorn?

Mats Essemyr sa...

Jag skall se filmen med min son på fredag när den har premiär här i Uppsala. Han är aktiv i SSU och en stor anhängare av Palme. Jag har länge funderat över hur amerikanerna måste ha uppfattat Palme, givet deras utgångspunkter. Där Palme (samt Du och jag!) såg en supermakts övergrepp på ett litet land, såg förmodligen amerikanerna kommunistisk expansion, dvs det kalla kriget och domino-teorin. När Palme tog över kålsupar-doktrinen (USA och Sovjet är lika goda kålsupare) måste amerikanerna ha undrat om vi verkligen tyckte att deras demokratiska land var lika illa som det som senare skulle kallas (med rätta) "ondskans imperium". Men Palme var ju egentligen en stark USA-vän

Tony Malmqvist sa...

På 70-talet var jag med i SSU, i en av Göteborgs förorter. Minns hatet mot Palme, inte minst från MUF, som stundtals var sjukligt

Seppo Isotalo sa...

Det förekommer en buskagitation, som säger att Palme var mot invandringen. Kjell Östberg ger en lika tveksam citat om Palme som Leijon på sin bok, s.133.

I boken s.35 "När vinden vänder" skriver Östberg:

Uppfattningen att vilda strejker skulle ha organiserats av finska arbetare med kommunistiska sympatier var en populär uppfattning inom LO och paritet, och som vi ska se även hos Olof Palme.

Som bevis framförs s. 37 följande uttalande av Palme

"Jag vill uppmärksamma risken för att detta kan leda till skärpta relationer mellan olika folkgrupper i landet…Det blir farligt om det här får blomma ut, inte bara i förhållande mellan två länder - utan för hela invandringspolitiken"

Jag har tagit upp denna frågan vid presentation av båda Östbergs böcker. Palme uttalade sig om finska invandrare i en intervju för SR. Vid första presentation Östberg lovade ta upp intervjun i andra boken, men det blev inget.

Den nya filmen klarargör detta genom ett uttalande av Olof Palme till förmån för invandringen.