Palme. Älskad och hatad

I kväll hade jag förmånen att få vara med på en förhandsvisning av Kristina LIndströms och Maud Nycanders uppmärksammande film "Palme. Älskad och hatad". Filmen kommer att visas på minst 109 biografer i Sverige, vilket är svenskt rekord för en dokumentärfilm. Uppmärksamheten visar med eftertryck att de som vill beskriva socialdemokratin som ett parti bland andra är fel ute. Socialdemokraterna har präglat svensk modern politisk historia på ett sätt som närapå mejslat in partiet i den svenska folksjälen – älskat och hatat, på samma sätt som Olof Palme.

Jag skriver om filmen på SVT Debatt. Ett utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.

*

Eftersom vi är dömda att leva här på jorden, så ska vi försöka leva så anständigt som möjligt. Det är utgångspunkten för min ideologi. Ungefär så säger Olof Palme i en intervju i filmen ”Palme. Älskad och hatad” som i måndags förhandsvisades för press och speciellt inbjudna. Leva så anständigt som möjligt? Vad innebär det uttrycket för socialdemokratin och dess politiska visioner i dag

Filmen vilar tryggt i ett unikt bildmaterial, känsligt och skickligt hanterat av regissörerna Kristina Lindström och Maud Nycander. Tillsammans med Benny Anderssons musik skapas en stark, suggestiv stämning som stundom får luften att stå still i salongen. Nostalgin hålls på behörigt avstånd, autenticiteten segrar. Men som film betraktat finns ändå frågetecken. Vilken är regissörernas riktning, deras position? Mitt i alla dessa bilder kommer vi ändå aldrig riktigt Palme nära. Just det konststycket har å andra sidan heller ingen av Palmes många biografer lyckats med. Kanske är det så det måste vara. I samma ögonblick vi kommer Palme nära riskerar glansen att försvinna och hans osaliga ande upphöra att inspirera vår längtan efter mening och sökande efter identitet. Vad innebär det egentligen att vara svensk?

Socialdemokratins utmaning i dag är att kombinera en pragmatisk politik med en bärande vision för framtiden. I tider av ideologisk vilsenhet är det kanske dags att blicka tillbaka till Olof Palmes uttalande om att ”försöka leva så anständigt som möjligt”. Uttalandet påminner på ytan om Alliansens och Fredrik Reinfeldts mantra om människor som sitter böjda över köksborden och försöker hantera sina livspussel. Men likheten stannar på ytan. Palmes fråga är i grunden existentiell, livspusslet blir i borgerlighetens tappning en teknisk fråga. I en tid när politiken teknifieras, partierna tävlar i triangulering och det mesta tycks handla om vem som är bäst på att förvalta och sköta ekonomin finns ett skriande behov av politiker som förmår synliggöra skiljelinjer och på ett övertygande sätt visa varför politik faktiskt spelar roll. Olof Palme bidrog genom att kombinera lidelse, internationalism, empati och pragmatism.

Den kombinationen är en bristvara i svensk politik i dag. Närmast av partiledarna kommer – håll i hatten – kanske trots allt Stefan Löfven. Visst – när det gäller retorik och klassbakgrund är Olof Palme och Stefan Löfven som natt och dag. Men Löfven delar Palmes faiblesse för det moderna, för framsteg och internationalism, och kombinerar det med en empati på ett sätt som gör att borgerligheten riskerar att stå stum.

Skall Gudrun Schyman frälsa de rödgröna?

I riksdagsvalet 2006 fick fick Feministiskt initiativ 0.68 procent av rösterna. I Europaparlamentsvalet 2009 erhöll partiet 2.2 procent, bl a efter att partiet i valrörelsens slutskede fick mycket uppmärksamhet när musikern, kompositören och förre ABBA-medlemmen Benny Andersson donerade en miljon till partiets annonsering.

Så här några dagar före årets val är förutsättningarna för Feministiskt initiativ att nå en valframgång inte särskilt ljusa. Visserligen kommer partiet sannolikt att öka en del från de 0.68 procent man erhöll i förra riksdagsvalet. Men ingenting tyder på att partiet skulle komma i den absoluta närheten av riksdagsspärren.

I dagens Expressen formulerar Kristina Persdotter, ordförande för Unga S-kvinnor Rebella, under rubriken "Älskade Gudrun, svik oss inte nu" en vädjan till Gudrun Schyman att uppmana alla som gillar henne och Feministiskt initiativ att rösta rödgrönt i valet. Bakgrunden är förstås att om valet blir jämnt så kommer röster på Feministiskt initiativ indirekt att kunna bidra till att den borgerliga Alliansen sitter kvar. Eftersom flertalet av Feministiskt initiativs väljare sannolikt hellre skulle rösta rödgrönt än blått om de tvingades välja, så är det de rödgröna som har flest väljare att förlora på Feministiskt initiativs kandidatur.

Gudrun Schyman är en fantastisk politiker, en politiker som är med sin tid och sannolikt en modell för framgångsrika politiker i framtiden. Men hon är större än det parti hon företräder, och utan henne hade Feministiskt initiativ inte varit intressant alls i den här valrörelsen. Visst skulle ett inspel från henne nu i valrörelsen kunna få betydelse. Inte enbart genom de röster hon bär med sig och som annars skulle "kastats bort" på Feministiskt initiativ, utan också genom den uppmärksamhet och den nya energi hon skulle tillföra till den rödgröna valkampanjen.

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan skriver i dag i ett brev till Socialdemokratiska valarbetare att: Enligt våra egna mätningar skiljer det nu bara ett par procent mellan blocken och många väljare är osäkra. Han tillägger: Sedan helgen har valvinden vänt. Segern är inom räckhåll! Jag känner inte till dessa "egna mätningar" och kan därför inte bedöma trovärdigheten i de resultat Baylan säger föreligga. Men sant är att valet inte är avgjort på förhand och att ett inspel av Gudrun Schyman enligt ovan skulle kunna få betydelse.

Nu blir det kanske inte så. Gudrun Schyman har investerat för mycket i Feministiskt initiativ och många av hennes partiarbetare - särskilt dem vars hjärta inte är rödgrönt - skulle känna sig besvikna. Fast det är klart - osvuret är bäst. Gudrun Schyman vet man aldrig riktigt var man har... :-)