I min förra bloggtext ställde jag frågan Varför växer inte Feministiskt initiativ, trots "metoo-kampanjen? Det underliggande antagandet var att partier tenderar att tjäna på att de frågor som de förknippas med ligger högt upp på den politiska dagordningen. Jag gav själv inga färdiga svar på frågan, men spelade ut den i sociala medier i en informell crowdsourcing.
Jag fick nära hundra svar, på bloggen, Facebook, Twitter etc. Det tyckte jag var rätt OK, givet att det snart är jul. En del av svaren bestod bara av att svarspersonerna passade på att lufta sina aversioner mot Feministiskt initiativ överhuvudtaget. Men det framfördes också en hel del kloka och kreativa synpunkter. Om jag skulle försöka mig på att gruppera svaren blir det ungefär så här.
1.) Frågan. #metoo är inte en vanlig sakpolitisk fråga utan en bredare rörelse som vunnit allmänt stöd. Alla seriösa politiska partier har markerat mycket starkt mot de övergrepp som synliggjorts i debatten. Om alla är emot höjs tröskeln för att det parti som profilerat sig i frågeområdet ska få ökat väljarstöd. #metoo var politik, men inte partipolitik.
2.) Partistrategi. Feministiskt initiativ har inte lyckats mobilisera de krafter som satts i rörelse. Partiet har trots närvaro i medierna inte nått igenom mediebruset. Gudrun Schyman är för ensam. Partiledaren Victoria Kawesa tvingades avgå på grund av plagiatanklagelser. Feministiskt initiativ saknar svar på de frågor som #metoo lyfter fram.
3.) Partityp. Feministiskt initiativ är ett flankparti, och därför är deras potentiella väljarbas begränsad till vänsterpartister, miljöpartister, vänstersocialdemokrater och en ocn annan vänsterliberal. Dessutom har Vänsterpartiet varit inne i en bra period och kan fånga upp väljare som annars kanske hade sökt sig till Feministiskt initiativ. Stödet för jämställdhet är starkt hos väljarna, men Feministiskt intitiativ är inte för jämställdhet utan könskamp. Kön mot kön, i stället för 1930-taltes klass mot klass.
Därutöver nämns bland annat att Feministiskt initiativ är för fundamentalistiskt, akademiskt, intersektionellt och kollektivistiskt. Några nämner "skandaler", som när Gudrun Schyman bokstavligt eldade upp 100 000 kronor i Almedalen i syfte att synliggöra lönegapet mellan män och kvinnor. Feministiskt initiativ är för smalt, och har misslyckats i lokalpolitiken. Därtill framförs synpunkter om att #metoo är för överdrivet, vanligt folk känner inte igen sig. Samt att Feministiskt initiativ faktiskt kan vara på väg att växa - det har bara ints synts i mätningarna ännu.
Den hemlighetsfulla signaturen "Sofie" rekommenderar dessutom artikeln Blombäck, Sofie & Jenny de Fine Licht (2017) om hur olika väljargrupper resonerar om Feministiskt initiativ.
Det ligger något i alla dessa tre förklaringar, men jag tror mest på det som inryms inom nummer ett och nummer två. De nya förfinade frågorna som ställs blir därför a) Hur vi ska bättre förstå och framförallt karaktärisera fenomenet #metoo? Vad kan vi jämföra med, ur ett historiskt och ett internationellt perspektiv?, samt b) Varför har inte Feministiskt initiativ lyckats mobilisera? Beror det på inre partifaktorer eller på frågans art?
Men dessa frågor får anstå till ett senare tillfälle. Tack till alla som läst och som bidragit. Nu stundar julefriden och jag önskar er alla en riktigt God Jul.
Visar inlägg med etikett Feministiskt initiativ. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Feministiskt initiativ. Visa alla inlägg
2017-12-21
Varför växer inte Feministiskt initiativ?
Den senaste tiden har #metoo-rörelsen satt skarpa avtryck i svensk politik debatt. Frågor om sexuella trakasserier och könsbaserat förtryck har lyfts fram i ljuset. Upprörda och förtvivlade berättelser från utsatta kvinnor har fått stor uppmärksamhet. Tiotusentals människor har inför offentligheten i olika upprop tagit ett steg fram och utbrustit: Nu är det nog!
Trots denna massiva feministiska mobilisering växer inte Feministiskt inititiativ alls i opinionen. I Sifo:s decembermätning ligger till exempel partiet på blygsamma 1.9 procent, mot 2.1 procent i novembermätningen.
Varför växer inte Feministiskt initiativ? Ett vanligt antagande i diskussionen är att politiska partier gynnas av att de frågor som de förknippas med ligger högt upp på den politiska agendan. Det vill säga: Miljöpartiet gynnas av det diskuteras miljö och hållbar utveckling, Sverigedemokraterna gynnas av att det diskuteras invandrings- och flyktingpolitik, Socialdemokraterna gynnas när det diskuteras jobb- och välfärdsfrågor.
Men Feministiskt initiativ har hittills inte lyckats dra fördel av den politiska dagordning som vuxit fram i spåren av #metoo.
Uppfattas #metoo-frågorna som så partipolitiskt gränsöverskridande att väljarna inte relaterar dem till sina partival?
Är det en myt eller åtminstone en överskattad sanning att partier gynnas av att "deras" frågor ligger högt på den politiska dagordningen?
Är Feministiskt initiativ ett för stora väljargrupper så "stigmatiserat" parti att det slår ut eventuella dagordningseffekter?
Mitt enkla svar på ovanstående frågor är: Jag vet inte.
Därför vänder jag mig till er, kära bloggläsare, Facebook-vänner och Twitterföljare. I en lätt informell crowdsourcing vore det spännande att få höra era intuitiva och/eller väl genomtänkta uppfattningar. Varför växer inte Feministiskt initiativ i opinionen, trots #metoo-kampanjen?
Jag återkommer därefter med en text där jag syntetiserar och kommenterar era inkomna svar. Tillsammans är vi klokare än var och en för sig själv.
Trots denna massiva feministiska mobilisering växer inte Feministiskt inititiativ alls i opinionen. I Sifo:s decembermätning ligger till exempel partiet på blygsamma 1.9 procent, mot 2.1 procent i novembermätningen.
Varför växer inte Feministiskt initiativ? Ett vanligt antagande i diskussionen är att politiska partier gynnas av att de frågor som de förknippas med ligger högt upp på den politiska agendan. Det vill säga: Miljöpartiet gynnas av det diskuteras miljö och hållbar utveckling, Sverigedemokraterna gynnas av att det diskuteras invandrings- och flyktingpolitik, Socialdemokraterna gynnas när det diskuteras jobb- och välfärdsfrågor.
Men Feministiskt initiativ har hittills inte lyckats dra fördel av den politiska dagordning som vuxit fram i spåren av #metoo.
Uppfattas #metoo-frågorna som så partipolitiskt gränsöverskridande att väljarna inte relaterar dem till sina partival?
Är det en myt eller åtminstone en överskattad sanning att partier gynnas av att "deras" frågor ligger högt på den politiska dagordningen?
Är Feministiskt initiativ ett för stora väljargrupper så "stigmatiserat" parti att det slår ut eventuella dagordningseffekter?
Mitt enkla svar på ovanstående frågor är: Jag vet inte.
Därför vänder jag mig till er, kära bloggläsare, Facebook-vänner och Twitterföljare. I en lätt informell crowdsourcing vore det spännande att få höra era intuitiva och/eller väl genomtänkta uppfattningar. Varför växer inte Feministiskt initiativ i opinionen, trots #metoo-kampanjen?
Jag återkommer därefter med en text där jag syntetiserar och kommenterar era inkomna svar. Tillsammans är vi klokare än var och en för sig själv.
2017-05-26
Kan Miljöpartiets kräftgång öppna dörren för Feministiskt initiativ?
Den enes död, den andres bröd, sägs det. Under en längre tid har vi kunnat se hur Miljöpartiets kris tagit sig uttryck i förlorat väljarstöd. I Svensk väljaropinion, den sammanställning av olika opinionsmätningar som Sifo gör för Ekot, får Miljöpartiet i dag endast 3.6 procent. Det är första gången som Miljöpartiet hamnar under fyraprocentsspärren i denna sammanställning. I Svensk väljaropinion skiljer det nu endast en procentenhet mellan Miljöpartiet och Feministiskt initiativ, trots att det senare partiet ligger i medieskugga.
I dag öppnades Miljöpartiets kongress i Linköping. Frågan är om partiledningen ska komma stärkt eller skadeskjuten ur förhandlingarna. I Isabella Lövins inledningstal manade hon partikamraterna att "sluta bråka internt". Frågan är om den uppmaningen bidrar till att sluta leden eller i stället ökar upprördheten bland de medlemmar som tycker att partiet har sålt ut för många av sina ideal.
Jag tilhör ju dem som tror att Miljöpartiet kommer att kunna klara fyraprocentsspärren i valet 2018. Min bedömning förutsätter emellertid att partiet åter lyckas få fokus på sina kärnfrågor, särskilt miljö och hållbar utveckling. Jag tycker att Isabella Lövins tal i dag var ett steg i den riktningen.
Men vad händer då med partiets övriga tidigare profilfrågor, som till exempel jämställdhet, mångfald och en generös flyktingpolitik? De väljare som tycker dessa frågor är väldigt viktiga och tidigare valt mellan Miljöpartiet och Feministiskt inititiv kommer kanske i valet 2018 att uppfatta det som att de nu har ett parti mindre att välja mellan.
Frågan är om både Miljöpartiet och Feministiskt initiativ finns representerade i riksdagen efter nästa val, eller om inget av dessa partier gör det. Svaret på den frågan kan avgöra regeringsfrågan hösten 2018.
I dag öppnades Miljöpartiets kongress i Linköping. Frågan är om partiledningen ska komma stärkt eller skadeskjuten ur förhandlingarna. I Isabella Lövins inledningstal manade hon partikamraterna att "sluta bråka internt". Frågan är om den uppmaningen bidrar till att sluta leden eller i stället ökar upprördheten bland de medlemmar som tycker att partiet har sålt ut för många av sina ideal.
Jag tilhör ju dem som tror att Miljöpartiet kommer att kunna klara fyraprocentsspärren i valet 2018. Min bedömning förutsätter emellertid att partiet åter lyckas få fokus på sina kärnfrågor, särskilt miljö och hållbar utveckling. Jag tycker att Isabella Lövins tal i dag var ett steg i den riktningen.
Men vad händer då med partiets övriga tidigare profilfrågor, som till exempel jämställdhet, mångfald och en generös flyktingpolitik? De väljare som tycker dessa frågor är väldigt viktiga och tidigare valt mellan Miljöpartiet och Feministiskt inititiv kommer kanske i valet 2018 att uppfatta det som att de nu har ett parti mindre att välja mellan.
Frågan är om både Miljöpartiet och Feministiskt initiativ finns representerade i riksdagen efter nästa val, eller om inget av dessa partier gör det. Svaret på den frågan kan avgöra regeringsfrågan hösten 2018.
2015-05-01
Första maj, Göteborg, 2015
Första maj-manifestationerna i Göteborg i dag präglades av en viss återhållsamhet, särskilt om vi jämför med motsvarande manifestationer förra året. Första maj 2014 genomfördes i början av ett supervalår och den politiska temperaturen var hög. I dag är den politiska temperaturen något lägre, och i Decemberöverenskommelsens Sverige släpper en svag opposition frivilligt fram en svag regerings budget.
I fjol gjorde Feministiskt initiativ sensation med 3 600 deltagare i sin demonstration. Gudrun-feber rådde, och många valde att först gå i Feministiskt initiativs tåg för att sedan rusa tillbaka till Järntorget och gå med även i Vänsterpartiets tåg. Så var det inte i år. Feministiskt initiativ fick nöja sig med 1 100 deltagare, vilket i och för sig är en respektabel siffra.
Syndikalisterna och Kommunistiska partiet höll ställningarna från förra året, med 1 400 respektive 700 deltagare. Vänsterpartiet hade ifjol en väldigt stor demonstration med 4 500 deltagare, i år fick de nöja sig med 3 700 deltagare.
På Götaplatsen talade Margot Wallström. Överlägset kraftigast applåder fick hon när hon påminde om Sveriges erkännande av Palestina. I Socialdemokraternas tåg gick i år 1 500 personer, mot 2 000 förra året.
Sammantaget demonstrerade nära 10 000 människor i Göteborg i dag och ännu fler deltog på de avslutande mötena. Fortfarande fyller första maj-manifestationerna en viktig funktion för arbetarrörelsen. Medlemmar och sympatisörer mobiliseras och den mediala uppmärksamheten är stor. Formerna kan förstås utvecklas, särskilt vid de möten som avslutar manifestationerna.
Skulle också vara intressant om det gick att samla de olika parti- och rörelsetågen i en gemensam manifestation, med några få gemensamma paroller. Risken är förstås att en sådan samlingsmanifestation skulle bli demobiliserande i stället för att mobilisera. Projektet är orealistiskt, men tanken lockar.
I fjol gjorde Feministiskt initiativ sensation med 3 600 deltagare i sin demonstration. Gudrun-feber rådde, och många valde att först gå i Feministiskt initiativs tåg för att sedan rusa tillbaka till Järntorget och gå med även i Vänsterpartiets tåg. Så var det inte i år. Feministiskt initiativ fick nöja sig med 1 100 deltagare, vilket i och för sig är en respektabel siffra.
Syndikalisterna och Kommunistiska partiet höll ställningarna från förra året, med 1 400 respektive 700 deltagare. Vänsterpartiet hade ifjol en väldigt stor demonstration med 4 500 deltagare, i år fick de nöja sig med 3 700 deltagare.
På Götaplatsen talade Margot Wallström. Överlägset kraftigast applåder fick hon när hon påminde om Sveriges erkännande av Palestina. I Socialdemokraternas tåg gick i år 1 500 personer, mot 2 000 förra året.
Sammantaget demonstrerade nära 10 000 människor i Göteborg i dag och ännu fler deltog på de avslutande mötena. Fortfarande fyller första maj-manifestationerna en viktig funktion för arbetarrörelsen. Medlemmar och sympatisörer mobiliseras och den mediala uppmärksamheten är stor. Formerna kan förstås utvecklas, särskilt vid de möten som avslutar manifestationerna.
Skulle också vara intressant om det gick att samla de olika parti- och rörelsetågen i en gemensam manifestation, med några få gemensamma paroller. Risken är förstås att en sådan samlingsmanifestation skulle bli demobiliserande i stället för att mobilisera. Projektet är orealistiskt, men tanken lockar.
2014-12-05
Fi och extravalet
Hur skall det gå för Feministiskt initiativ i extravalet? Jag har redan hunnit få frågan flera gånger och svarar ungefär så här.
Feministiskt initiativs förutsättningar för framgång vid extravalet i mars beror väldigt mycket på hur valrörelsen gestaltar sig. Om det blir en valrörelse där politiska sakfrågor definierade efter vänster-högerkonflikten ställs i centrum riskerar Feministiskt initiativ och dess frågor att komma bort. Visserligen kan man med fog hävda att feminism som politisk ideologi självklart också berör ekonomisk (om)fördelningspolitik, och som utöver klassperspektivet betonar att löneorättvisor även handlar om till exempel kön, etnicitet och funktionalitet. Sannolikheten är emellertid stor att Feministiskt initiativ i väljarnas ögon mera förknippas med jämställdhetsfrågor, flyktingpolitik och identitetsfrågor än med arbetsmarknadspolitik, skattepolitik, sjukvårdspolitik och vinst i välfärden.
Om det i stället blir en valrörelse där värdkonflikter kring å ena sidan tradition, familj, religion, nation och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet (den så kallade frihetlig-auktoritära dimensionen) ställs i centrum ökar Feministiskt initiativs chanser att göra bra ifrån sig. Här har Feministiskt initiativ paradoxalt nog ett gemensamt intresse med Sverigedemokraterna - båda dessa partier torde tjäna på att valdebatten kretsar kring dessa frågor.
Därutöver finns möjligheten att det blir en valrörelse där regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna ställs i centrum. De rödgröna partierna har ett intresse av att peka ut allianspartierna som samarbetsovilliga och att Alliansen genom sin istadighet släppte fram Sverigedemokraterna till en position partiet inte förtjänar. Allianspartierna har å sin sida ett intresse av att peka ut Socialdemokraternas och Miljöpartiets bristande regeringsduglighet som grundorsak till extravalet. Om Feministiskt initiativ ligger högt i opinionsmätningarna finns möjligheten att mobilisera väljare att hjälpa partiet över fyraprocentsgränsen så att en rosa röst inte blir en bortkastad röst. Om Feministiskt initiativ å andra sidan ligger illa till i opinionsmätningarna riskerar partiet att tappa väljare som oroar sig för att de genom att rösta rosa riskerar att hjälpa Alliansen tillbaka till makten.
Vilken av dessa tre typer av valrörelser kommer det då att bli? Den frågan är för tidigt ställd. Jag skulle bli förvånad om inte frågorna kring regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna får en dominerande plats. Men om det därutöver blir vänster-högerdimensionen eller den frihelig-auktoritära dimensionen som dominerar avstår jag än så länge från att ta ställning till.
Jag skriver i dag på GP Debatt om extravalet och den dramatiska politiska utvecklingen.
Feministiskt initiativs förutsättningar för framgång vid extravalet i mars beror väldigt mycket på hur valrörelsen gestaltar sig. Om det blir en valrörelse där politiska sakfrågor definierade efter vänster-högerkonflikten ställs i centrum riskerar Feministiskt initiativ och dess frågor att komma bort. Visserligen kan man med fog hävda att feminism som politisk ideologi självklart också berör ekonomisk (om)fördelningspolitik, och som utöver klassperspektivet betonar att löneorättvisor även handlar om till exempel kön, etnicitet och funktionalitet. Sannolikheten är emellertid stor att Feministiskt initiativ i väljarnas ögon mera förknippas med jämställdhetsfrågor, flyktingpolitik och identitetsfrågor än med arbetsmarknadspolitik, skattepolitik, sjukvårdspolitik och vinst i välfärden.
Om det i stället blir en valrörelse där värdkonflikter kring å ena sidan tradition, familj, religion, nation och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet (den så kallade frihetlig-auktoritära dimensionen) ställs i centrum ökar Feministiskt initiativs chanser att göra bra ifrån sig. Här har Feministiskt initiativ paradoxalt nog ett gemensamt intresse med Sverigedemokraterna - båda dessa partier torde tjäna på att valdebatten kretsar kring dessa frågor.
Därutöver finns möjligheten att det blir en valrörelse där regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna ställs i centrum. De rödgröna partierna har ett intresse av att peka ut allianspartierna som samarbetsovilliga och att Alliansen genom sin istadighet släppte fram Sverigedemokraterna till en position partiet inte förtjänar. Allianspartierna har å sin sida ett intresse av att peka ut Socialdemokraternas och Miljöpartiets bristande regeringsduglighet som grundorsak till extravalet. Om Feministiskt initiativ ligger högt i opinionsmätningarna finns möjligheten att mobilisera väljare att hjälpa partiet över fyraprocentsgränsen så att en rosa röst inte blir en bortkastad röst. Om Feministiskt initiativ å andra sidan ligger illa till i opinionsmätningarna riskerar partiet att tappa väljare som oroar sig för att de genom att rösta rosa riskerar att hjälpa Alliansen tillbaka till makten.
Vilken av dessa tre typer av valrörelser kommer det då att bli? Den frågan är för tidigt ställd. Jag skulle bli förvånad om inte frågorna kring regeringsduglighet och vilja till samverkan över blockgränserna får en dominerande plats. Men om det därutöver blir vänster-högerdimensionen eller den frihelig-auktoritära dimensionen som dominerar avstår jag än så länge från att ta ställning till.
Jag skriver i dag på GP Debatt om extravalet och den dramatiska politiska utvecklingen.
2014-09-21
Om vänster och höger i svensk politik
Varför lyckades inte Socialdemokraterna fånga upp de vänstervindar som blåste i valrörelserna 2014? Varför valde i stället så många väljare att söka sig till Sverigedemokraterna?
En första invändning kan vara att det aldrig blåste några vänstervindar. Många talar om dem, men få har visat några belägg. Det finns argument för vänstervindar. I Sveriges Televisions vallokalundersökning VALU i riksdagsvalet placerade 43 procent av de tillfrågade sig själva till vänster på en vänster-högerskala (36 procent svarade höger och 20 procent svarade varken eller). Det var den näst högsta andelen som svarat vänster sedan mätningarna påbörjades vid 1991 års val. Feministiskt initiativ gick också framåt och fick stöd av över tre procent av de svenska väljarna. De fyra borgerliga partierna har aldrig tidigare samlat så liten andel av de svenska väljarna. Men visst, ordet "vänstervind" förpliktigar. Det blir intressant att i kommande undersökningar se om de svenska väljarnas åsikter 2014 gått till vänster i enskilda politiska sakfrågor.
I en artikel på DN Debatt på lördagen argumenterar Enna Gerin och Daniel Suhonen från det fackliga idéinstitutet Katalys att Alliansens och främst Moderaternas kliv mot mitten har bidragit till att minska polariseringen längs vänster-högerskalan och därigenom ökat betydelsen av den frihetlig/auktoritära dimensionen i svensk politik, den så kallade GAL-TAN dimensionen. (GAL står för Grön/Alternativ/Libertariansk och TAN för Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk.) Vänstra Stranden och Bo Rothstein har tidigare anfört snarlika resonemang.
Den frihetlig/auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet. Framgångarna för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ samt de svaga valresultaten för Moderaterna och Socialdemokraterna kan tolkas som ett uttryck för den frihetlig/auktoritära dimensionens betydelse.
Enna Gerin och Daniel Suhonen tycks mena att Moderaternas och Socialdemokraternas dragning mot mitten pacificerat vänster-högerdimensionen och öppnat dörren för den frihetlig/auktoritära dimensionen. Socialdemokraterna får därför delvis skylla sig självt, då partiets bristande valframgång har sin grund i en ovilja att profilera sig som ett vänsterparti i förhållande till Moderaterna.
Det ligger mycket i Gerins och Suhonens analys. Men den viktiga frågan är om Socialdemokraternas vandring mot mitten skall ses som en orsak till eller en effekt av vänster-högerdimensionens försvagning.
Vi lever i en individualiserad tid, där industrisamhället sakta håller på att fasas ut för att ersättas av något annat. Vad detta "något annat" är kan vi ännu inte riktigt benämna, i brist på annat kallar vi det för ett "kunskapssamhälle" eller ett "informationssamhälle". Industrisamhällets klassiska motsättning mellan arbete och kapital transformas till nya skiljelinjer eller tar sig åtminstone nya och annorlunda uttryck. Människors subjektiva klasstillhörighet minskar - allt färre medborgare känner att de tillhör en specifik samhällsklass. Frågor om identitet och individens rättigheter har blivit allt viktigare. Grunden till denna pågående samhällsomvälvning finner vi i den kommunikationsteknologiska revolutionen och samhällets digitalisering.
Givet denna utveckling kan det mycket väl vara så att vänster-högerdimensionens - i dess klassiska tappning - minskade betydelse vilar på en djupare materiell grund än att partierna väljer att inte mobilisera på den. I så fall kan den medicin som Enna Gerin och Daniel Suhonen rekommenderar - (ta tillbaka åtminstone två jobbskatteavdrag, häv överskottsmålet för att satsa på investeringar, begränsa vinstläckaget ur välfärden, samarbeta tydligt med Vänsterpartiet etc) - riskera att bli verkningslös. Visst, den partipolitiska polariseringen på vänster-högerdimensionen skulle i så fall öka. Men det är inte säkert att medborgarna låter sig mobiliseras på denna dimension. I stället kan mittenväljarna i valet 2018 ta steget tillbaka till Alliansen och Socialdemokraterna få ett valresultat på ungefär 25 procent.
Socialdemokratin måste givet samhällsutvecklingen fråga sig vad som är vänsterpolitik i dag. Var finns alternativen bortom kompromissandet över blockgränsen eller gå armkrok med Vänsterpartiet? Den avgörande frågan blir hur man utvecklar en politik som kombinerar dagens fokus på identitet och individuella rättigheter med kampen om samhällets resursfördelning. Arbetarrörelsens värden kring frihet, jämlikhet och solidaritet är avsevärt äldre än motsättningen mellan arbete och kapital. Menhur skall dessa värden komma till uttryck i en individualiserad tid där industrisamhället långsamt fasas ut? Den politiska som kraft som formulerar bäst svar på dessa frågor står väl rustat att möta framtiden.
Resonemangen ovan bygger delvis på min och Marie Demkers bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).
En första invändning kan vara att det aldrig blåste några vänstervindar. Många talar om dem, men få har visat några belägg. Det finns argument för vänstervindar. I Sveriges Televisions vallokalundersökning VALU i riksdagsvalet placerade 43 procent av de tillfrågade sig själva till vänster på en vänster-högerskala (36 procent svarade höger och 20 procent svarade varken eller). Det var den näst högsta andelen som svarat vänster sedan mätningarna påbörjades vid 1991 års val. Feministiskt initiativ gick också framåt och fick stöd av över tre procent av de svenska väljarna. De fyra borgerliga partierna har aldrig tidigare samlat så liten andel av de svenska väljarna. Men visst, ordet "vänstervind" förpliktigar. Det blir intressant att i kommande undersökningar se om de svenska väljarnas åsikter 2014 gått till vänster i enskilda politiska sakfrågor.
I en artikel på DN Debatt på lördagen argumenterar Enna Gerin och Daniel Suhonen från det fackliga idéinstitutet Katalys att Alliansens och främst Moderaternas kliv mot mitten har bidragit till att minska polariseringen längs vänster-högerskalan och därigenom ökat betydelsen av den frihetlig/auktoritära dimensionen i svensk politik, den så kallade GAL-TAN dimensionen. (GAL står för Grön/Alternativ/Libertariansk och TAN för Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk.) Vänstra Stranden och Bo Rothstein har tidigare anfört snarlika resonemang.
Den frihetlig/auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet. Framgångarna för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ samt de svaga valresultaten för Moderaterna och Socialdemokraterna kan tolkas som ett uttryck för den frihetlig/auktoritära dimensionens betydelse.
Enna Gerin och Daniel Suhonen tycks mena att Moderaternas och Socialdemokraternas dragning mot mitten pacificerat vänster-högerdimensionen och öppnat dörren för den frihetlig/auktoritära dimensionen. Socialdemokraterna får därför delvis skylla sig självt, då partiets bristande valframgång har sin grund i en ovilja att profilera sig som ett vänsterparti i förhållande till Moderaterna.
Det ligger mycket i Gerins och Suhonens analys. Men den viktiga frågan är om Socialdemokraternas vandring mot mitten skall ses som en orsak till eller en effekt av vänster-högerdimensionens försvagning.
Vi lever i en individualiserad tid, där industrisamhället sakta håller på att fasas ut för att ersättas av något annat. Vad detta "något annat" är kan vi ännu inte riktigt benämna, i brist på annat kallar vi det för ett "kunskapssamhälle" eller ett "informationssamhälle". Industrisamhällets klassiska motsättning mellan arbete och kapital transformas till nya skiljelinjer eller tar sig åtminstone nya och annorlunda uttryck. Människors subjektiva klasstillhörighet minskar - allt färre medborgare känner att de tillhör en specifik samhällsklass. Frågor om identitet och individens rättigheter har blivit allt viktigare. Grunden till denna pågående samhällsomvälvning finner vi i den kommunikationsteknologiska revolutionen och samhällets digitalisering.
Givet denna utveckling kan det mycket väl vara så att vänster-högerdimensionens - i dess klassiska tappning - minskade betydelse vilar på en djupare materiell grund än att partierna väljer att inte mobilisera på den. I så fall kan den medicin som Enna Gerin och Daniel Suhonen rekommenderar - (ta tillbaka åtminstone två jobbskatteavdrag, häv överskottsmålet för att satsa på investeringar, begränsa vinstläckaget ur välfärden, samarbeta tydligt med Vänsterpartiet etc) - riskera att bli verkningslös. Visst, den partipolitiska polariseringen på vänster-högerdimensionen skulle i så fall öka. Men det är inte säkert att medborgarna låter sig mobiliseras på denna dimension. I stället kan mittenväljarna i valet 2018 ta steget tillbaka till Alliansen och Socialdemokraterna få ett valresultat på ungefär 25 procent.
Socialdemokratin måste givet samhällsutvecklingen fråga sig vad som är vänsterpolitik i dag. Var finns alternativen bortom kompromissandet över blockgränsen eller gå armkrok med Vänsterpartiet? Den avgörande frågan blir hur man utvecklar en politik som kombinerar dagens fokus på identitet och individuella rättigheter med kampen om samhällets resursfördelning. Arbetarrörelsens värden kring frihet, jämlikhet och solidaritet är avsevärt äldre än motsättningen mellan arbete och kapital. Menhur skall dessa värden komma till uttryck i en individualiserad tid där industrisamhället långsamt fasas ut? Den politiska som kraft som formulerar bäst svar på dessa frågor står väl rustat att möta framtiden.
Resonemangen ovan bygger delvis på min och Marie Demkers bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).
2014-09-12
Dramatik i stort och smått inför kvällens partiledardebatt
Uppdaterat fredag 12 september kl 22.35. I kvällens partiledardebatt visade Sveriges Television prov på Public Service när det är som bäst. Debatten var lugn och rytmisk utan att för den skull sakna nerv och dramatik. Programledarna lyckades på ett skickligt sätt styra framställningen så att de ideologiska och sakpolitiska skiljelinjerna synliggjordes.
Annie Lööf och Jonas Sjöstedt tycker jag gjorde bäst ifrån sig. Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt och Gustav Fridolin var stabila. Jan Björklund och Göran Hägglund tenderade att komma bort. Jimmie Åkesson kommer aldrig till sin rätt i den här typen av debatter. Han har en fråga och ett budskap och blir därför irrelevant i alla andra avseenden.
Såg ni Annie Lööfs blick när hon skällde ut Jimmie Åkesson under flyktingdebatten? Det var en blick som heter duga det.
I kväll har även DN/Ipsos slutmätning inför valet publicerats. Den befäster bilden av tidigare mätningar de senaste dagarna - de rödgrönas försprång uppgick nu till 6.8 procentenheter. Regeringsfrågan är i praktiken avgjord. De spännande frågorna på söndag blir om Feministiskt initiativ lyckas ta sig in i riksdagen och om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning.
Just nu rapporterar Ekot att Jimmie Åkesson har satsat mer än en halv miljon kronor på nätcasinon hittills i år. Nyligen förlorade han 50 000 kronor bara på några timmar. Jimmie Åkesson är en fri man och gör vad han vill med sina pengar. Men med tanke på att han gör anspråk på att axla ansvaret som svensk statsminister är ett sådant spelbeteende naturligtvis ytterst olämpligt. Vi vet att skandaler ytterst sällan brukar spela någon större roll i svenska valrörelser. I det här fallet undrar jag emellertid vad Jimmie Åkessons inte fullt så välbeställda sympatisörer tycker om hans lättsinniga hantering av så stora summor pengar.
Igår kväll skapades ytterligare dramatik när Stefan Löfven i partiledardebatten i TV4 bryskt avvisade Annie Lööfs försök att överlämna en rapport om Sveriges framtida energibehov till honom. Jag tycker att både Annie Lööf och Stefan Löfven bar sig illa åt och förtjänar kritik. Annie Lööfs agerande är svårt att uppfatta på annat sätt än en provokation som också innebar ett förlöjligande av Stefan Löfven, oavsett om det var hennes avsikt eller inte. Många kommentatorer har också läst in en arrogans och en klassaspekt i hennes beteende. Samtidigt står det helt klart att Stefan Löfven borde ha hanterat saken annorlunda. I stället för att mota bort Annie Lööf borde han tagit emot rapporten, klargjort att han redan läst den och sedan fört diskussionen vidare. Stefan Löfvens kroppsspråk i den situation som uppstod var inte särskilt statsmannaaktigt. Jag kommenterar intermezzot mellan Annie Lööf och Stefan Löfven för Dagens Nyheter här.
Valfeber råder i riket. Jag återkommer med en kort uppdatering av texten efter partiledardebatten i SVT i kväll.
Annie Lööf och Jonas Sjöstedt tycker jag gjorde bäst ifrån sig. Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt och Gustav Fridolin var stabila. Jan Björklund och Göran Hägglund tenderade att komma bort. Jimmie Åkesson kommer aldrig till sin rätt i den här typen av debatter. Han har en fråga och ett budskap och blir därför irrelevant i alla andra avseenden.
Såg ni Annie Lööfs blick när hon skällde ut Jimmie Åkesson under flyktingdebatten? Det var en blick som heter duga det.
I kväll har även DN/Ipsos slutmätning inför valet publicerats. Den befäster bilden av tidigare mätningar de senaste dagarna - de rödgrönas försprång uppgick nu till 6.8 procentenheter. Regeringsfrågan är i praktiken avgjord. De spännande frågorna på söndag blir om Feministiskt initiativ lyckas ta sig in i riksdagen och om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning.
*
Läget inför kvällens avslutande partiledardebatt i SVT präglas av dramatik i stort och smått. Valvinden blåser just nu de rödgröna partiernas väg. I Demoskops i kväll publicerade väljarbarometer har de rödgröna partierna - bara två dagar före valet - ett försprång på Alliansen på hela 7.6 procentenheter. I samma mätning får Feministiskt initiativ 3.9 procent. Ett antal rödgröna väljare kan därför tänkas göra bedömningen att kampen om regeringsmakten redan är vunnen, och att de nu kan rösta på Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman utan att riskera att ofrivilligt hjälpa Fredrik Reinfeldt kvar vid makten.Just nu rapporterar Ekot att Jimmie Åkesson har satsat mer än en halv miljon kronor på nätcasinon hittills i år. Nyligen förlorade han 50 000 kronor bara på några timmar. Jimmie Åkesson är en fri man och gör vad han vill med sina pengar. Men med tanke på att han gör anspråk på att axla ansvaret som svensk statsminister är ett sådant spelbeteende naturligtvis ytterst olämpligt. Vi vet att skandaler ytterst sällan brukar spela någon större roll i svenska valrörelser. I det här fallet undrar jag emellertid vad Jimmie Åkessons inte fullt så välbeställda sympatisörer tycker om hans lättsinniga hantering av så stora summor pengar.
Igår kväll skapades ytterligare dramatik när Stefan Löfven i partiledardebatten i TV4 bryskt avvisade Annie Lööfs försök att överlämna en rapport om Sveriges framtida energibehov till honom. Jag tycker att både Annie Lööf och Stefan Löfven bar sig illa åt och förtjänar kritik. Annie Lööfs agerande är svårt att uppfatta på annat sätt än en provokation som också innebar ett förlöjligande av Stefan Löfven, oavsett om det var hennes avsikt eller inte. Många kommentatorer har också läst in en arrogans och en klassaspekt i hennes beteende. Samtidigt står det helt klart att Stefan Löfven borde ha hanterat saken annorlunda. I stället för att mota bort Annie Lööf borde han tagit emot rapporten, klargjort att han redan läst den och sedan fört diskussionen vidare. Stefan Löfvens kroppsspråk i den situation som uppstod var inte särskilt statsmannaaktigt. Jag kommenterar intermezzot mellan Annie Lööf och Stefan Löfven för Dagens Nyheter här.
Valfeber råder i riket. Jag återkommer med en kort uppdatering av texten efter partiledardebatten i SVT i kväll.
2014-09-10
Kan Alliansen hinna ifatt de rödgröna?
Opinionsundersökningarna inför valet på söndag duggar fortsatt tätt. Trenden är tydlig - de rödgrönas försprång minskar. I dagens mätning från Demoskop uppgår avståndet till 6.3 procentenheter. I dagens mätning från Novus skiljer 3.6 procentenheter. (De sista dagarna i Novus föregående mätning var avståndet nere i 2.9 enheter - i slutet av denna Novus-mätning har Socialdemokraterna dock hämtat tillbaka en del.)
Vilken är förklaringen till att de rödgrönas försprång har minskat? De flesta bedömare hade nog trott att det skulle bli en viss utjämning, men har - liksom jag - överraskats av att den blev så snabb. Här behövs djuplodande studier för att kunna förklara förskjutningen. Men en rimlig hypotes är att Fredrik Reinfeldt varit framgångsrik i sin strävan att förändra den politiska dagordningen. I stället för att debattera samhällsproblem i form av massarbetslösheten, fiaskot med skolans Pisa-resultat, köerna inom sjukvården och järnvägskaoset riktas fokus på regeringsfrågan, ledarskap och stabilitet i politiken. De rödgrönas försprång har också länge varit så stort att många redan börjat betrakta Stefan Löfven som statsminister. Mediernas granskar nu Socialdemokraterna som om partiet redan innehade regeringsmakten.
Medielogiken innebär också att en särskild dramaturgi släpps loss i presentationen av opinionsundersökningarna. När United Minds i en mätning visar att förtroendet för regeringen ökat något skriver till exempel Aftonbladet i rubrik att Alliansen "raketvänder" i opinionen. Raketvänder? Jag har googlat ordet "raketvänder" och tror aldrig det har använts i något sammanhang någon gång tidigare.
För valrörelsen innebär de rödgrönas minskade försprång att Alliansens valarbetare vädrar morgonluft och kan sporras till än mer intensiva insatser i valrörelsens slutskede. Men även de rödgrönas valarbetare kan mobiliseras, då de vädrar den annalkande faran. De rödgrönas minskade försprång innebär också att de väljare som vill ha ett regeringsskifte och gärna vill rösta på Feministiskt initiativ ställs inför ett svårt strategiskt val. Kommer en röst på Feministiskt initiativ att föra in partiet i riksdagen eller blir det en förlorad röst som i värsta fall hjälper Alliansen kvar vid makten?
Har då Alliansen någon reell chans att under de sista dagarna hämta in de rödgrönas försprång? Mitt svar på frågan blir nej. Även om väljarna har blivit mer rörliga skulle det behövas det så stora strömmar att vi aldrig sett något liknande i en svensk valrörelse. Jag noterar också att de stora internationella vadslagningsfirmorna inte låtit sig påverkas nämnvärt av att de rödgrönas försprång minskat. Ladbrokes ger fortfarande - 100 timmar innan vallokalerna stängs - bara 1.25 i odds på att Stefan Löfven blir statsminister, medan motsvarande odds för Fredrik Reinfeldt ligger på 3.75. Unibet har i dag höjt sitt odds på Stefan Löfven från 1.25 till 1.35, och deras odds på Fredrik Reinfeldt ligger på 3.00.
Framför allt har vi min favorit Botten Ada som inte tvekar. Ada är fortfarande säker på att sannolikheten för att de rödgröna blir större än Alliansen är högre än 95 procent.
Jag kommenterar opinionsläget för Dagens Nyheter, tillsammans med Ipsos opinionschef David Ahlin samt statsvetarkollegorna Peter Esaiasson, Mikael Gilljam och Jenny Madestam.
Vilken är förklaringen till att de rödgrönas försprång har minskat? De flesta bedömare hade nog trott att det skulle bli en viss utjämning, men har - liksom jag - överraskats av att den blev så snabb. Här behövs djuplodande studier för att kunna förklara förskjutningen. Men en rimlig hypotes är att Fredrik Reinfeldt varit framgångsrik i sin strävan att förändra den politiska dagordningen. I stället för att debattera samhällsproblem i form av massarbetslösheten, fiaskot med skolans Pisa-resultat, köerna inom sjukvården och järnvägskaoset riktas fokus på regeringsfrågan, ledarskap och stabilitet i politiken. De rödgrönas försprång har också länge varit så stort att många redan börjat betrakta Stefan Löfven som statsminister. Mediernas granskar nu Socialdemokraterna som om partiet redan innehade regeringsmakten.
Medielogiken innebär också att en särskild dramaturgi släpps loss i presentationen av opinionsundersökningarna. När United Minds i en mätning visar att förtroendet för regeringen ökat något skriver till exempel Aftonbladet i rubrik att Alliansen "raketvänder" i opinionen. Raketvänder? Jag har googlat ordet "raketvänder" och tror aldrig det har använts i något sammanhang någon gång tidigare.
För valrörelsen innebär de rödgrönas minskade försprång att Alliansens valarbetare vädrar morgonluft och kan sporras till än mer intensiva insatser i valrörelsens slutskede. Men även de rödgrönas valarbetare kan mobiliseras, då de vädrar den annalkande faran. De rödgrönas minskade försprång innebär också att de väljare som vill ha ett regeringsskifte och gärna vill rösta på Feministiskt initiativ ställs inför ett svårt strategiskt val. Kommer en röst på Feministiskt initiativ att föra in partiet i riksdagen eller blir det en förlorad röst som i värsta fall hjälper Alliansen kvar vid makten?
Har då Alliansen någon reell chans att under de sista dagarna hämta in de rödgrönas försprång? Mitt svar på frågan blir nej. Även om väljarna har blivit mer rörliga skulle det behövas det så stora strömmar att vi aldrig sett något liknande i en svensk valrörelse. Jag noterar också att de stora internationella vadslagningsfirmorna inte låtit sig påverkas nämnvärt av att de rödgrönas försprång minskat. Ladbrokes ger fortfarande - 100 timmar innan vallokalerna stängs - bara 1.25 i odds på att Stefan Löfven blir statsminister, medan motsvarande odds för Fredrik Reinfeldt ligger på 3.75. Unibet har i dag höjt sitt odds på Stefan Löfven från 1.25 till 1.35, och deras odds på Fredrik Reinfeldt ligger på 3.00.
Framför allt har vi min favorit Botten Ada som inte tvekar. Ada är fortfarande säker på att sannolikheten för att de rödgröna blir större än Alliansen är högre än 95 procent.
Jag kommenterar opinionsläget för Dagens Nyheter, tillsammans med Ipsos opinionschef David Ahlin samt statsvetarkollegorna Peter Esaiasson, Mikael Gilljam och Jenny Madestam.
2014-09-04
Hur skall det gå för Feministiskt initiativ?
Dagens opinionsmätningar från Ipsos och Novus satte stopp för eventuellt spirande Alliansförhoppningar om att regeringspartierna - mot alla odds - skulle lyckas hämta in de rödgrönas försprång lagom till valdagen. Avståndet mellan blocken har successivt minskat sedan i våras. Men nu - med bara tio dagar kvar till valet - har opinionsläget åtminstone i dessa mätningar stabiliserats. I Ipsos mätning uppgår det rödgröna försprånget till 11.2 procentenheter, i Novus mätning uppgår det rödgröna försprånget till 9.9 procentenheter. Sådana avstånd går inte att hämta in på tio dagar.
Om Alliansens förhoppningar stäcktes så väckte åtminstone Ipsos mätning nya förhoppningar hos Feministiskt initiativ (Fi). Efter flera veckors stillastående i opinionen på en nivå en bra bit under fyraprocentspärren når Feministiskt initiativ i Ipsos mätning precis fyra procent och skulle om mätningen var valresultat således komma in i riksdagen.
En mätning är ingen mätning och därför skall det inte dras några slutsatser utifrån detta enskilda resultat. Men Ipsos-mätningens symbolvärde skall inte underskattas. Genom att Feministiskt initiativ i en enskild mätning klarar fyraprocentsspärren kan Gudrun Schyman med ny kraft och större trovärdighet argumentera för att en röst på hennes parti inte är en bortkastad röst.
Mycket skickligt och snabbt har Gudrun Schyman nu lanserat tankefiguren att bästa sättet att se till att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna inte får en vågmästarställning i riksdagen är att rösta in Feministiskt initiativ. I början av sommaren - och inte minst i Almedalen - skördade Feministiskt initiativ stora frukter genom att framstå som den främsta plattformen inte bara i kampen för jämställdhet och kvinnors rättigheter utan också i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Nu siktar Feministiskt initiativ på att återvinna denna position.
Enligt uppgift kommer Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson att mötas i en debatt i kvällens SVT Aktuellt. Det blir en debatt utan förlorare, både Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson tjänar på att på konfrontera sin värste fiende på bästa tittartid i Sveriges Television.
Hur skall det då gå för Feministiskt initiativ? Kommer partiet att lyckas ta sig in i riksdagen? Botten Ada - en liten robot som använder bayesiansk statistik för att göra prognoser om vem som vinner riksdagsvalet den 14 september - säger att sannolikheten för att Feministiskt initiativ tar sig in i riksdagen är mindre än fem procent. Själv säger jag: Osvuret är bäst. Och underskatta aldrig Gudrun Schyman.
Om Alliansens förhoppningar stäcktes så väckte åtminstone Ipsos mätning nya förhoppningar hos Feministiskt initiativ (Fi). Efter flera veckors stillastående i opinionen på en nivå en bra bit under fyraprocentspärren når Feministiskt initiativ i Ipsos mätning precis fyra procent och skulle om mätningen var valresultat således komma in i riksdagen.
En mätning är ingen mätning och därför skall det inte dras några slutsatser utifrån detta enskilda resultat. Men Ipsos-mätningens symbolvärde skall inte underskattas. Genom att Feministiskt initiativ i en enskild mätning klarar fyraprocentsspärren kan Gudrun Schyman med ny kraft och större trovärdighet argumentera för att en röst på hennes parti inte är en bortkastad röst.
Mycket skickligt och snabbt har Gudrun Schyman nu lanserat tankefiguren att bästa sättet att se till att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna inte får en vågmästarställning i riksdagen är att rösta in Feministiskt initiativ. I början av sommaren - och inte minst i Almedalen - skördade Feministiskt initiativ stora frukter genom att framstå som den främsta plattformen inte bara i kampen för jämställdhet och kvinnors rättigheter utan också i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Nu siktar Feministiskt initiativ på att återvinna denna position.
Enligt uppgift kommer Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson att mötas i en debatt i kvällens SVT Aktuellt. Det blir en debatt utan förlorare, både Gudrun Schyman och Jimmie Åkesson tjänar på att på konfrontera sin värste fiende på bästa tittartid i Sveriges Television.
Hur skall det då gå för Feministiskt initiativ? Kommer partiet att lyckas ta sig in i riksdagen? Botten Ada - en liten robot som använder bayesiansk statistik för att göra prognoser om vem som vinner riksdagsvalet den 14 september - säger att sannolikheten för att Feministiskt initiativ tar sig in i riksdagen är mindre än fem procent. Själv säger jag: Osvuret är bäst. Och underskatta aldrig Gudrun Schyman.
2014-07-06
Almedalen 2014 - intryck och spaningar
I dag avslutades Almedalsveckan 2014 med Annie Lööfs partiledartal. Lööfs anförande var ganska bra, och hon har onekligen tagit flera steg fram som talare. I dag betonade hon jobb och företagande, miljö och jämställdhet. Därmed kunde hon mobilisera partiets egna kärnväljare samtidigt som hon försökte attrahera mittenväljare som brinner för frågor kring miljö och jämställdhet. Jag har en maggropskänsla av att Centerpartiet kan bli vinnare inom Alliansen i samband med valet i september.
Den första delen av årets Almedalsvecka präglades av kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Genom märkliga beslut hade det nazistiska Svenskarnas parti fått tillstånd att ha möte just på Almedalsscenen kvällen innan Almedalsveckan formella öppnande, vilket förstås väckte starka känslor. Kyrkklockorna i Visby ringde och stora antirasistiska, antinazistiska manifestationer genomfördes. Kampen mot rasism och främlingsfientlighet präglade äver de påföljande dagarna, inte minst i samband med Sverigedemokraternas dag och Jimmie Åkessons framträdande i Almedalen på tisdagskvällen. Över 70 civilorganisationer ställde sig bakom ett upprop för öppenhet och mångfald och Özz Nûjen genomförde en gratisföreställning som drog tusentals besökare. Ärkebiskop Antje Jackelén utsågs genom sitt arbete i dessa frågor till Hetast i Almedalen och Feministiskt initiativ blev en plattform där frågor kring antirasism, miljö och feminism smältes samman. Feministiskt initiativ blev därigenom veckans vinnare i Almedalen, trots att partiet inte hade någon egen dag.
Mediernas ställning i Almedalen har utvecklats en hel del de senaste åren. Det var längesedan medierna nöjde sig med att bevaka och rapportera om vad som utspelar sig i Visby under denna vecka. I år var medierna arrangörer av över 600 egna seminarier, vilket var ungefär 20 procent av den totala seminariemängden. Förr om åren dröjde sig enskilda, framträdande journalister ofta kvar vid scenen efter avslutat partiledartal för att stämma av sina intryck med varandra eller till exempel med statsvetare som befann sig på plats. Nu rusar journalisterna i stället genast i väg till sina egna scener, där de har eftersnack live och/eller online - många av statsvetarna rusar med för att de är inbokade i någon av de otaliga sändningar som ständigt pågår. Det skulle vara väldigt intressant att ta del av främst tidningarnas tittarsiffror på deras webbsändningar - räcker verkligen publiken till för alla dessa nya plattformar och där deadline alltid är just nu.
Almedalsveckan utspelade sig under supervalåret 2014. Valåret är lite speciellt eftersom det är ovanligt att regeringen ligger så extremt dåligt till i opinionsmätningarna drygt två månader före valet - i gårdagen Demoskop skilde det hela 17.8 procentenheter till de rödgröna partiernas fördel. Opinionsläget innebär att många räknat bort möjligheterna för en Alliansseger i september. De frågor jag får av de journalister och politiskt intresserade jag samtalar med handlar inte om huruvida Alliansen eller de rödgröna kommer att vinna valet. I stället möts jag av följande frågor: Med vem kommer Stefan Löfven att bilda regering? Kommer en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering att bli långlivad? Kommer Kristdemokraterna att åka ur riksdagen? Kommer Feministiskt initiativ att komma in i riksdagen och kommer man i så fall att bli en del av Stefan Löfvens regeringsunderlag? Kommer Sverigedemokraterna att få en vågmästarroll och hur kommer man i så fall att utnyttja den?
Den första delen av årets Almedalsvecka präglades av kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Genom märkliga beslut hade det nazistiska Svenskarnas parti fått tillstånd att ha möte just på Almedalsscenen kvällen innan Almedalsveckan formella öppnande, vilket förstås väckte starka känslor. Kyrkklockorna i Visby ringde och stora antirasistiska, antinazistiska manifestationer genomfördes. Kampen mot rasism och främlingsfientlighet präglade äver de påföljande dagarna, inte minst i samband med Sverigedemokraternas dag och Jimmie Åkessons framträdande i Almedalen på tisdagskvällen. Över 70 civilorganisationer ställde sig bakom ett upprop för öppenhet och mångfald och Özz Nûjen genomförde en gratisföreställning som drog tusentals besökare. Ärkebiskop Antje Jackelén utsågs genom sitt arbete i dessa frågor till Hetast i Almedalen och Feministiskt initiativ blev en plattform där frågor kring antirasism, miljö och feminism smältes samman. Feministiskt initiativ blev därigenom veckans vinnare i Almedalen, trots att partiet inte hade någon egen dag.
Mediernas ställning i Almedalen har utvecklats en hel del de senaste åren. Det var längesedan medierna nöjde sig med att bevaka och rapportera om vad som utspelar sig i Visby under denna vecka. I år var medierna arrangörer av över 600 egna seminarier, vilket var ungefär 20 procent av den totala seminariemängden. Förr om åren dröjde sig enskilda, framträdande journalister ofta kvar vid scenen efter avslutat partiledartal för att stämma av sina intryck med varandra eller till exempel med statsvetare som befann sig på plats. Nu rusar journalisterna i stället genast i väg till sina egna scener, där de har eftersnack live och/eller online - många av statsvetarna rusar med för att de är inbokade i någon av de otaliga sändningar som ständigt pågår. Det skulle vara väldigt intressant att ta del av främst tidningarnas tittarsiffror på deras webbsändningar - räcker verkligen publiken till för alla dessa nya plattformar och där deadline alltid är just nu.
Almedalsveckan utspelade sig under supervalåret 2014. Valåret är lite speciellt eftersom det är ovanligt att regeringen ligger så extremt dåligt till i opinionsmätningarna drygt två månader före valet - i gårdagen Demoskop skilde det hela 17.8 procentenheter till de rödgröna partiernas fördel. Opinionsläget innebär att många räknat bort möjligheterna för en Alliansseger i september. De frågor jag får av de journalister och politiskt intresserade jag samtalar med handlar inte om huruvida Alliansen eller de rödgröna kommer att vinna valet. I stället möts jag av följande frågor: Med vem kommer Stefan Löfven att bilda regering? Kommer en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering att bli långlivad? Kommer Kristdemokraterna att åka ur riksdagen? Kommer Feministiskt initiativ att komma in i riksdagen och kommer man i så fall att bli en del av Stefan Löfvens regeringsunderlag? Kommer Sverigedemokraterna att få en vågmästarroll och hur kommer man i så fall att utnyttja den?
*
Själv pustar jag nu ut en extra natt i Visby och laddar för dagens allra viktigaste begivenhet - IFK Göteborgs match mot Helsingborgs IF i fotbollsallsvenska , vilken jag förhoppningsvis kommer att kunna följa på storbild från O'Learys pub i centrala stan. Det är en viktig match för båda lagen. Jag tror IFK vinner med 2-1.
2014-06-15
Dagens Sifo: De rödgröna andas ut och Alliansen går mot en svår sommar
Dagen opinionsmätning från Sifo har inväntats med lite extra nervositet från partistrategerna inom de rödgröna partierna och Alliansen. Sifos maj-mätning visade på ett ovanligt litet avstånd mellan de båda blocken, endast 9.8 procentenheter. Dagens Sifo är den sista före sommaren och nästa kommer inte (tror jag) förrän i augusti. Om Alliansen i dagens mätning lyckats knapra in ytterligare någon eller några procentenheter kunde man känna vittring på att lyckas komma i fatt och på allvar utmana Stefan Löfven och de rödgröna om regeringsmakten i september.
Men Alliansens förhoppningar kom på skam och de rödgröna kan andas ut. I dagens Sifo växer avståndet mellan de rödgröna partierna och Alliansen ytterligare och uppgår till 11.8 procentenheter. Sifo:s majmätning var således inte ett tecken på en ny trend i opinionen. De rödgröna kan gå till sommarvila utan någon större press på sig. För Allianspartierna finns risken att de inte ägnar sommaren åt att fundera över hur de skall vända opinionen och vinna valet utan i stället börjar grubbla över hur de skall agera efter en valförlust.
Dagens Sifo präglas sannolikt av en viss EU-valseffekt. Moderaterna och Socialdemokraterna gör dåligt ifrån sig. Moderaterna rasar ner till 21.2 procent, Socialdemokraterna hamnar på 29.4 procent. Miljöpartiet går starkt och får 13.0 procent. Fi ökar till 3.4 procent och är nästa lika stora som Kristdemokraterna som får 3.5 procent. Centerpartiet utökar avståndet till fyraprocentsspärren ytterligare och får 5.5 procent. Sverigedemokraterna har ingen vågmästarställning utan de rödgröna kan regera med egen majoritet.
Jag möter ingen bedömare som på allvar tror att Alliansen under de mindre än tre månader som återstår till valet kommer att kunna vända opinionsläget och gå mot valseger. Om valet uppfattas som avgjort på förhand vrids fokus bort från regeringsfrågan och då gynnas sannolikt partier som till exempel Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna riskerar i ett sådant scenario att bli förlorare - om regeringsfrågan inte längre står på spel försvinner alla motiv för att taktikrösta på Kristdemokraterna för att rädda partiets plats i riksdagen.
Socialdemokraterna visar inga som helst tecken på att lyfta i opinionen, i stället håller partiet på att backa sig över mållinjen fram till valseger 2014. Det kan mycket väl bli så att Socialdemokraterna gör sitt tredje katastrofval i rad och ändå får bilda regering.
Mycket talar i dag för att den stora dramatiken inte inträffar på valdagen utan under perioden därefter. Med vem bildar Stefan Löfven regering och hur stark blir den? Vilket parti blir först med att lämna Alliansen? Kommer Folkpartiet efter ett partiledarskifte att gå med i en blocköverskridande regering? Och framför allt - har den politiska kartan genom Moderaternas och Socialdemokraternas nedgång ritats om på ett varaktigt sätt och vad betyder det i så fall det för svensk politik och samhällslivet framöver?
Men Alliansens förhoppningar kom på skam och de rödgröna kan andas ut. I dagens Sifo växer avståndet mellan de rödgröna partierna och Alliansen ytterligare och uppgår till 11.8 procentenheter. Sifo:s majmätning var således inte ett tecken på en ny trend i opinionen. De rödgröna kan gå till sommarvila utan någon större press på sig. För Allianspartierna finns risken att de inte ägnar sommaren åt att fundera över hur de skall vända opinionen och vinna valet utan i stället börjar grubbla över hur de skall agera efter en valförlust.
Dagens Sifo präglas sannolikt av en viss EU-valseffekt. Moderaterna och Socialdemokraterna gör dåligt ifrån sig. Moderaterna rasar ner till 21.2 procent, Socialdemokraterna hamnar på 29.4 procent. Miljöpartiet går starkt och får 13.0 procent. Fi ökar till 3.4 procent och är nästa lika stora som Kristdemokraterna som får 3.5 procent. Centerpartiet utökar avståndet till fyraprocentsspärren ytterligare och får 5.5 procent. Sverigedemokraterna har ingen vågmästarställning utan de rödgröna kan regera med egen majoritet.
Jag möter ingen bedömare som på allvar tror att Alliansen under de mindre än tre månader som återstår till valet kommer att kunna vända opinionsläget och gå mot valseger. Om valet uppfattas som avgjort på förhand vrids fokus bort från regeringsfrågan och då gynnas sannolikt partier som till exempel Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna riskerar i ett sådant scenario att bli förlorare - om regeringsfrågan inte längre står på spel försvinner alla motiv för att taktikrösta på Kristdemokraterna för att rädda partiets plats i riksdagen.
Socialdemokraterna visar inga som helst tecken på att lyfta i opinionen, i stället håller partiet på att backa sig över mållinjen fram till valseger 2014. Det kan mycket väl bli så att Socialdemokraterna gör sitt tredje katastrofval i rad och ändå får bilda regering.
Mycket talar i dag för att den stora dramatiken inte inträffar på valdagen utan under perioden därefter. Med vem bildar Stefan Löfven regering och hur stark blir den? Vilket parti blir först med att lämna Alliansen? Kommer Folkpartiet efter ett partiledarskifte att gå med i en blocköverskridande regering? Och framför allt - har den politiska kartan genom Moderaternas och Socialdemokraternas nedgång ritats om på ett varaktigt sätt och vad betyder det i så fall det för svensk politik och samhällslivet framöver?
2014-06-12
Nordiskt Forum - Socialdemokraterna och jämställdhetspolitiken
Man möter hos många kvinnor i dag någonting av en förtvivlan över trögheten i samhällsförändringen. Den är fullt förståelig. Så sa Olof Palme i sitt klassiskta tal om jämställdhetspolitiken, på Socialdemokraternas partikongress i Stockholm hösten 1972. I dag, snart 42 år senare, är det många som dessvärre känner igen sig.
Framgångarna för Feministiskt initiativ har i alla fall bidragit till att på nytt föra upp jämställdhetsfrågorna på den politiska dagordningen. I dag inleds också Nordiskt Forum - New Action on Women’s Rights i Malmö, där ett stort antal organisationer ur den nordiska kvinnorörelsen samlas för att "sätta agendan för framtidens jämställdhetspolitik". Upplägget påminner om ett tematiskt och mer aktivistiskt Almedalen, och jag önskar verkligen att jag hade varit där.
På Nordiskt Forum presenterade Stefan Löfven tidigare i dag Socialdemokraternas 15 punkter för jämställdhet. Bland punkterna återfanns bland annat löften om en årlig kartläggning av löneskillnader mellan män och kvinnor, avskaffande av vårdnadsbidraget, skarpa skrivningar om kvotering av kvinnor till börsbolagens styrelser om läget inte radikalt förbättrats inom ett år samt att ensamstående kvinnor skall ges tillgång till assisterad befruktning i Sverige. Punkterna är bra, men i flera fall mer av riktningsmarkörer för politiken än skarpa politiska förslag.
Feministiskt initiativs framgångar ställer de övriga partierna inför ett strategiskt dilemma. Om de väljer att ligga lågt i jämställdhetsfrågorna och i stället fokuserar på "jobb, skola och omsorg" stärks bilden av Feministiskt initiativ som det enda parti som tar jämställdhetsfrågorna på allvar. Om de i stället väljer att profilera sig i jämställdhetsfrågorna får Feministiskt initiativ upp sina frågor på den politiska dagordningen, vilket sannolikt gynnar partiet. I det här fallet tycker jag att Socialdemokraterna skall lägga sina taktiska och strategiska överväganden åt sidan och i stället fullt ut bejaka de feministiska vindar som nu blåser över landet. Socialdemokratin är en frihetsrörelse, socialdemokratin är en jämlikhetsrörelse. Partiet borde därför inte ha några som helst problem att på ett trovärdigt sätt bygga en feministiskt jämställdhetspolitik som kombinerar visionens långsiktighet och engagemang med dagspolitikens realism och aktualitet. Jag hoppas och tror att jämställdhetsfrågorna får en större plats i Socialdemokraternas valkampanj 2014 än vad de hade 2010.
Kommer då Feministiskt initiativ att klara fyraprocentsspärren och ta sig in i riksdagen? Det är förstås fortfarande lite för tidigt att säga. Mycket beror på hur de klarar den mediala granskning av partiets program och kandidater som snart på allvar rullar igång. Dessutom beror det på hur opinionsläget ser ut i helhet inför valet. Om det redan på förhand står klart att Alliansregeringen faller och Stefan Löfven kommer att få bilda regering ökar Feministiskt initiativs möjligheter. Om det däremot - vilket inte så mycket talar för i dag - blir en jämn valrörelse hamnar fokus på regeringsfrågan och då riskerar Feministiskt initiativ att hamna i skuggan och tappa väljare till främst de övriga rödgröna partierna. Ställd mot väggen i dag är emellertid min bedömning att Feministiskt initiativ klarar spärren och tar plats i riksdagen efter höstens val.
I väntan på Feministiskt initiativs intåg rekommenderar jag lyssning på ständigt aktuella Jösses flickor - befrielsen är nära!
Framgångarna för Feministiskt initiativ har i alla fall bidragit till att på nytt föra upp jämställdhetsfrågorna på den politiska dagordningen. I dag inleds också Nordiskt Forum - New Action on Women’s Rights i Malmö, där ett stort antal organisationer ur den nordiska kvinnorörelsen samlas för att "sätta agendan för framtidens jämställdhetspolitik". Upplägget påminner om ett tematiskt och mer aktivistiskt Almedalen, och jag önskar verkligen att jag hade varit där.
På Nordiskt Forum presenterade Stefan Löfven tidigare i dag Socialdemokraternas 15 punkter för jämställdhet. Bland punkterna återfanns bland annat löften om en årlig kartläggning av löneskillnader mellan män och kvinnor, avskaffande av vårdnadsbidraget, skarpa skrivningar om kvotering av kvinnor till börsbolagens styrelser om läget inte radikalt förbättrats inom ett år samt att ensamstående kvinnor skall ges tillgång till assisterad befruktning i Sverige. Punkterna är bra, men i flera fall mer av riktningsmarkörer för politiken än skarpa politiska förslag.
Feministiskt initiativs framgångar ställer de övriga partierna inför ett strategiskt dilemma. Om de väljer att ligga lågt i jämställdhetsfrågorna och i stället fokuserar på "jobb, skola och omsorg" stärks bilden av Feministiskt initiativ som det enda parti som tar jämställdhetsfrågorna på allvar. Om de i stället väljer att profilera sig i jämställdhetsfrågorna får Feministiskt initiativ upp sina frågor på den politiska dagordningen, vilket sannolikt gynnar partiet. I det här fallet tycker jag att Socialdemokraterna skall lägga sina taktiska och strategiska överväganden åt sidan och i stället fullt ut bejaka de feministiska vindar som nu blåser över landet. Socialdemokratin är en frihetsrörelse, socialdemokratin är en jämlikhetsrörelse. Partiet borde därför inte ha några som helst problem att på ett trovärdigt sätt bygga en feministiskt jämställdhetspolitik som kombinerar visionens långsiktighet och engagemang med dagspolitikens realism och aktualitet. Jag hoppas och tror att jämställdhetsfrågorna får en större plats i Socialdemokraternas valkampanj 2014 än vad de hade 2010.
Kommer då Feministiskt initiativ att klara fyraprocentsspärren och ta sig in i riksdagen? Det är förstås fortfarande lite för tidigt att säga. Mycket beror på hur de klarar den mediala granskning av partiets program och kandidater som snart på allvar rullar igång. Dessutom beror det på hur opinionsläget ser ut i helhet inför valet. Om det redan på förhand står klart att Alliansregeringen faller och Stefan Löfven kommer att få bilda regering ökar Feministiskt initiativs möjligheter. Om det däremot - vilket inte så mycket talar för i dag - blir en jämn valrörelse hamnar fokus på regeringsfrågan och då riskerar Feministiskt initiativ att hamna i skuggan och tappa väljare till främst de övriga rödgröna partierna. Ställd mot väggen i dag är emellertid min bedömning att Feministiskt initiativ klarar spärren och tar plats i riksdagen efter höstens val.
I väntan på Feministiskt initiativs intåg rekommenderar jag lyssning på ständigt aktuella Jösses flickor - befrielsen är nära!
2014-06-04
Maramö 2. Om Alliansens konvent som blev en kick off
Uppdaterat fredag 6 juni kl 08.45: Dagens mätning från Expressen/Demoskop förstärker bilden av ett hopplöst opinionsunderläge för Alliansen. I mätningen får Moderaterna endast 18.5 procent, vilket är partiets lägsta resultat sedan Bo Lundgren tvingades avgå som partiledare år 2003. Skillnaden mellan Alliansen och de rödgröna partierna uppgår nu - bara 100 dagar före valet - till nära 16 procentenheter. Räknar vi in Feministiskt initiativ - som fick 4.4 procent i mätningen - i de rödgröna så uppgår skillnaden till över 20 procentenheter.
Alliansen får finna tröst i att både Kristdemokraterna och Centerpartiet med sina 4.8 respektive 5.3 procent befinner sig en bit över fyraprocentsspärren, samt att Socialdemokraterna inte på något sätt lyckas fånga upp de rödgröna vindar som i dag präglar opinionsläget. Socialdemokraterna får 29.1 procent, vilket är ett för partiet riktigt dåligt resultat.
Mycket talar för att vi får ett valresultat där Stefan Löfven bildar regering, men att skillnaden i styrka mellan Socialdemokraterna och de övriga rödgröna partierna är betydligt mindre än vad han hade önskat. Om Sverigedemokraterna i ett sådant läge får en vågmästarposition tror jag bara det är en fråga om tid innan Centerpartiet och Folkpartiet på allvar börjar fundera på att tacka ja till Stefan Löfvens inviter om att ingå i en blocköverskridande regering.
I dag genomfördes under lätt uppseendeväckande former Alliansens så kallade kick off i Nacka. Det blev mycket tjo och tjim och en del politik också. Men vad betyder Alliansens kick off för den kommande valrörelsen och för Alliansens möjligheter att vända valvinden och vinna valet i september 2014?
För att finna bakgrunden till dagens kick off får vi gå tillbaka ända till sommaren 2012, då centerledaren Annie Lööf i sitt tal i Almedalen konstaterade att Alliansen gick på tomgång och att den måste uppgraderas till 2.0 för att kunna vinna valet 2014. I den iakttagelsen hade Annie Lööf alldeles rätt, och det hedrar henne att hon insåg faran och slog larm. Hennes sätt att hantera insikten var emellertid inte lika imponerande. Utan att först förankra med sina partiledarkollegor inbjöd Annie Lööf Alliansledarna till sitt föräldrahem i Maramö för att där genomföra den nödvändiga uppgraderingen. De övriga partiledarna var skeptiska till idén, men hade naturligtvis ingen möjlighet att tacka nej när inbjudan blev offentlig. Alliansträffen i Maramö genomfördes i februari 2013 och blev ingen succé, för att uttrycka det milt. Alliansledarna grillade korv och hissade flaggor inför ett förbluffat massmedieuppbåd som försiktigt undrade om det var detta som var uppgraderingen till Alliansen 2.0. Vid sidan av flagghissningen och korvgrillningen tillsattes några gemensamma arbetsgrupper och det fattades beslut om att genomföra ett gemensamt "större Allianskonvent" inför valrörelsen 2014.
Ju mer tiden har gått och ju dystrare Alliansens opinionssiffror blivit, desto svårare har det varit att uppbåda någon starkare entusiasm inom Alliansen för det gemensamma större konventet. För att tona ned förväntningarna döptes så småningom konventet om till en kick off.
Det var denna gemensamma kick off som genomfördes i Nacka tidigare i dag. Med ballonger, inhyrda lekledare och manusskrivna skämt om det interna samarbetet inom Alliansen och om den rödgröna oppositionens mötte partiledarna pressen. Det gick sådär och för en utomstående kändes arrangemanget lätt ansträngt och konstlat amerikaniserat. Fredrik Reinfeldt uttalade visdomsord som till exempel: Om man inte förbereder sig så är man inte förberedd (angående en eventuell rödgrön regerings förmåga att samarbeta internt). Detta är inte värdigt, alliansen! skrev Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg på Twitter.
Om vi håller oss till den politik som trots allt också förekom på dagens kick off så var det två ämnen som Alliansledarna valde att lyfta fram: regeringsfrågan och jobben. Regeringsfrågan kommenterades i huvudsak i form av lustigheter om splittringen mellan de rödgröna partierna och om Miljöpartiets vilja att utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt. Jobbfrågan spelades upp främst genom att Alliansen nu valt att följa efter Socialdemokraterna och formulera konkreta mål för sysselsättningen samt en utfästelse om att göra valet 2014 till ett val mellan arbetslinjen och bidragslinjen. Har vi hört det förut? Svaret är ja. Kommer det att vända opinionen? Knappast. Kommer det att leda till valseger? Svaret är nej.
Om vi får en valrörelse där det redan på förhand är klart att de rödgröna partierna blir större än Alliansen och att Stefan Löfven kommer att få bilda regering öppnas dörren för så kallade valrörelseraketer. På den borgerliga sidan har jag en liten känsla av att Centerpartiet och Annie Lööf i så fall ligger i slagläge. Statistiken talar egentligen emot - i SCB:s senaste partisympatimätning är det betydligt fler väljare som har Folkpartiet som näst bästa parti. Men jag tror att Centerpartiet genom att starkare fokusera på landsbygd, miljö och småföretag och som nu verkar ha fått ordning på sitt interna arbete kan bli en överraskning. Kom ihåg var ni hörde det först. Och om det inte blir så, så får ni gärna glömma bort att ni hörde det alls. :)
Alliansen får finna tröst i att både Kristdemokraterna och Centerpartiet med sina 4.8 respektive 5.3 procent befinner sig en bit över fyraprocentsspärren, samt att Socialdemokraterna inte på något sätt lyckas fånga upp de rödgröna vindar som i dag präglar opinionsläget. Socialdemokraterna får 29.1 procent, vilket är ett för partiet riktigt dåligt resultat.
Mycket talar för att vi får ett valresultat där Stefan Löfven bildar regering, men att skillnaden i styrka mellan Socialdemokraterna och de övriga rödgröna partierna är betydligt mindre än vad han hade önskat. Om Sverigedemokraterna i ett sådant läge får en vågmästarposition tror jag bara det är en fråga om tid innan Centerpartiet och Folkpartiet på allvar börjar fundera på att tacka ja till Stefan Löfvens inviter om att ingå i en blocköverskridande regering.
*
I dag genomfördes under lätt uppseendeväckande former Alliansens så kallade kick off i Nacka. Det blev mycket tjo och tjim och en del politik också. Men vad betyder Alliansens kick off för den kommande valrörelsen och för Alliansens möjligheter att vända valvinden och vinna valet i september 2014?
För att finna bakgrunden till dagens kick off får vi gå tillbaka ända till sommaren 2012, då centerledaren Annie Lööf i sitt tal i Almedalen konstaterade att Alliansen gick på tomgång och att den måste uppgraderas till 2.0 för att kunna vinna valet 2014. I den iakttagelsen hade Annie Lööf alldeles rätt, och det hedrar henne att hon insåg faran och slog larm. Hennes sätt att hantera insikten var emellertid inte lika imponerande. Utan att först förankra med sina partiledarkollegor inbjöd Annie Lööf Alliansledarna till sitt föräldrahem i Maramö för att där genomföra den nödvändiga uppgraderingen. De övriga partiledarna var skeptiska till idén, men hade naturligtvis ingen möjlighet att tacka nej när inbjudan blev offentlig. Alliansträffen i Maramö genomfördes i februari 2013 och blev ingen succé, för att uttrycka det milt. Alliansledarna grillade korv och hissade flaggor inför ett förbluffat massmedieuppbåd som försiktigt undrade om det var detta som var uppgraderingen till Alliansen 2.0. Vid sidan av flagghissningen och korvgrillningen tillsattes några gemensamma arbetsgrupper och det fattades beslut om att genomföra ett gemensamt "större Allianskonvent" inför valrörelsen 2014.
Ju mer tiden har gått och ju dystrare Alliansens opinionssiffror blivit, desto svårare har det varit att uppbåda någon starkare entusiasm inom Alliansen för det gemensamma större konventet. För att tona ned förväntningarna döptes så småningom konventet om till en kick off.
Det var denna gemensamma kick off som genomfördes i Nacka tidigare i dag. Med ballonger, inhyrda lekledare och manusskrivna skämt om det interna samarbetet inom Alliansen och om den rödgröna oppositionens mötte partiledarna pressen. Det gick sådär och för en utomstående kändes arrangemanget lätt ansträngt och konstlat amerikaniserat. Fredrik Reinfeldt uttalade visdomsord som till exempel: Om man inte förbereder sig så är man inte förberedd (angående en eventuell rödgrön regerings förmåga att samarbeta internt). Detta är inte värdigt, alliansen! skrev Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg på Twitter.
Om vi håller oss till den politik som trots allt också förekom på dagens kick off så var det två ämnen som Alliansledarna valde att lyfta fram: regeringsfrågan och jobben. Regeringsfrågan kommenterades i huvudsak i form av lustigheter om splittringen mellan de rödgröna partierna och om Miljöpartiets vilja att utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt. Jobbfrågan spelades upp främst genom att Alliansen nu valt att följa efter Socialdemokraterna och formulera konkreta mål för sysselsättningen samt en utfästelse om att göra valet 2014 till ett val mellan arbetslinjen och bidragslinjen. Har vi hört det förut? Svaret är ja. Kommer det att vända opinionen? Knappast. Kommer det att leda till valseger? Svaret är nej.
Om vi får en valrörelse där det redan på förhand är klart att de rödgröna partierna blir större än Alliansen och att Stefan Löfven kommer att få bilda regering öppnas dörren för så kallade valrörelseraketer. På den borgerliga sidan har jag en liten känsla av att Centerpartiet och Annie Lööf i så fall ligger i slagläge. Statistiken talar egentligen emot - i SCB:s senaste partisympatimätning är det betydligt fler väljare som har Folkpartiet som näst bästa parti. Men jag tror att Centerpartiet genom att starkare fokusera på landsbygd, miljö och småföretag och som nu verkar ha fått ordning på sitt interna arbete kan bli en överraskning. Kom ihåg var ni hörde det först. Och om det inte blir så, så får ni gärna glömma bort att ni hörde det alls. :)
2014-06-01
Fredrik Reinfeldts Mission Impossible?
Uppdaterat söndag kl 21.45. Det blev en mycket intressant och på många sätt klargörande intervju med Fredrik Reinfeldt i SVT Agenda i kväll, skickligt genomförd av Anders Holmberg. Jag tror aldrig jag sett Fredrik Reinfeldt så lågmäld och så nedtonad i sitt framträdande. Med låg och långsam röst satsade han allt på en av de två alternativa strategier jag tecknat nedan, nämligen den där retoriken helt fokuserade på en eventuell rödgrön regerings olyckliga konsekvenser men där han själv var helt blank på egna konkreta förslag för den nya mandatperioden.
En rödgrön regering avfärdades som väntat med att den skulle leda till höjda skatter, minskad valfrihet, avskaffad kärnkraft och avsaknad av tillväxt. Reinfeldt varnade också för paroller om en "feministisk revolution" som skulle "drabba" medborgarna på något sätt. Men programledaren Anders Holmberg utmanade gång på gång statsministern genom att be honom berätta om hur han ville förändra Sverige under de kommande fyra åren, och vilka politiska åtgärder han ville vidta för att genomföra dessa förändringar. Fredrik Reinfeldt valde då konsekvent att inte ge några precisa svar på dessa frågor, utan hänvisade till nödvändigheten av goda statsfinanser och att allianspartierna kunde samarbeta, medan det fanns risk att de rödgröna partierna skulle börja "skrika" åt varandra om de kom så långt som till regeringsförhandlingar.
Jag undrar om Fredrik Reinfeldt verkligen har alla sina allianskamrater med sig kring denna strategi, där regeringsduglighet och statsfinanser är de enda offensiva vapnen. Första svaret på den frågan kan vi få i samband med Alliansens så kallade konvent på onsdag. Detta konvent var förutom den omskrivna korvgrillningen det enda som kom ut från Alliansens omskrivna möte i Maramö i februari 2013. Om det var något allianspartierna borde ha lärt sig av Maramö-debaclet så är det att man måste presentera åtminstone någon nyhet för att det inte skall bli genant. Kanske blir det denna gång något om bostadspolitiken, det politikområde som Fredrik Reinfeldt nämnde oftast i intervjun i kväll.
I kvällens SVT Agenda medverkar statsminister Fredrik Reinfeldt för att svara på frågan: Hur skall Alliansen vända valvinden?
Frågan är inte helt lätt att besvara, varken för Fredrik Reinfeldt eller för någon utomstående betraktare. Tidigare har Fredrik Reinfeldt använt sig av två olika strategier när han kommenterat Alliansens tillsynes hopplösa opinionssiffror. För det första har han anfört att det är helt naturligt att regeringspartierna ligger illa till i opinionen under mellanvalsperioden, men ju närmare valet man kommer desto mer krymper avståndet. Men ju mer tiden har gått, desto mer sällan har Reinfeldt använt sig av detta argument. Inte ens för en övertygad moderat kan det uppfattas som "naturligt" att regeringen ligger under med 10-15 procentenheter drygt tre månader före ett val för att därefter vända underläget till valseger. En sådan opinionsinhämtning har aldrig tidigare hänt i svensk politisk historia.
För det andra har Reinfeldt hävdat att när oppositionen i samband med vårbudgeten tvingas precisera sig så kommer glansen kring dem att falna och då har regeringspartierna möjlighet att ta igen förlorat territorium. Men även här har Fredrik Reinfeldt haft anledning att bli besviken. Visserligen visar dagens sammanvägning av Novus Svensk Väljaropinion på ett något minskande opinionsavstånd mellan blocken. Men det skiljer ändå nära tolv procentenheter och som Ipsos opinionschef David Ahlin kommenterade bolagets senaste opinionsmätning i Dagens Nyheter tidigare i veckan: "Det finns absolut ingenting som tyder på att alliansen lyfter, att stödet för alliansen skulle öka."
Jag har tidigare argumenterat för att Alliansen har två vägar att välja mellan i sitt kampanjarbete de drygt tre månader som återstår fram till valet i september. De kan hålla fast vid sin valda strategi och undvika sakpolitiska konflikter med Socialdemokraterna, för att den vägen försöka göra valet till en fråga om förtroende, regeringsduglighet och kompetens att hantera statens finanser. Men just nu finns inga tecken på att den strategin varit eller kommer att bli framgångsrik. Alliansen kan i stället välja att ändra strategi och försöka förändra det politiska landskapet genom att formulera skarpa politiska förslag som väljarna kan förväntas uppskatta och som Socialdemokraterna av ideologiska skäl inte kan kopiera. Men vilka skulle dessa förslag vara? Och hur trovärdigt skulle det vara att så kort före valet lansera förslag ungefär som trollkaren drar kaninen ur hatten.
Vi får se i kväll vilken väg Fredrik Reinfeldt väljer. Jag tror han kommer att fokusera på regeringsfrågan och måla upp en mörk bild i händelse av valseger för Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Reinfeldt kommer mot bakgrund av framgångarna för Feministiskt initiativ och Miljöpartiets just avslutade partikongress tala om att det politiska landskapet förändrats, att den yttersta vänstern stärkt sina ställningar och att Miljöpartiets inflytande kommer att leda till minskad tillväxt och ökad arbetslöshet. (Jag kommenterar Miljöpartiets kongress och dess konsekvenser för eventuella regeringsförhandlingar, för TT här.)
Min kollega statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors har nyligen hävdat att regeringen är rökt. Jag säger inte emot. När Sören Holmberg hösten 2007 uttalade det samma var det tre år kvar till valet. Nu är det bara drygt tre månader. Det innebär en viss skillnad i förutsättningarna för att bedömningarna skall slå in.
I dagens Svenska Dagbladet skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att Moderaterna lider av "en djupare identitetskris". Jag tvivlar inte på att Fredrik Reinfeldt kommer att lyckas hålla ihop Alliansen fram till valet i september. Men vem skall hålla ihop Moderaterna efter en valförlust?
En rödgrön regering avfärdades som väntat med att den skulle leda till höjda skatter, minskad valfrihet, avskaffad kärnkraft och avsaknad av tillväxt. Reinfeldt varnade också för paroller om en "feministisk revolution" som skulle "drabba" medborgarna på något sätt. Men programledaren Anders Holmberg utmanade gång på gång statsministern genom att be honom berätta om hur han ville förändra Sverige under de kommande fyra åren, och vilka politiska åtgärder han ville vidta för att genomföra dessa förändringar. Fredrik Reinfeldt valde då konsekvent att inte ge några precisa svar på dessa frågor, utan hänvisade till nödvändigheten av goda statsfinanser och att allianspartierna kunde samarbeta, medan det fanns risk att de rödgröna partierna skulle börja "skrika" åt varandra om de kom så långt som till regeringsförhandlingar.
Jag undrar om Fredrik Reinfeldt verkligen har alla sina allianskamrater med sig kring denna strategi, där regeringsduglighet och statsfinanser är de enda offensiva vapnen. Första svaret på den frågan kan vi få i samband med Alliansens så kallade konvent på onsdag. Detta konvent var förutom den omskrivna korvgrillningen det enda som kom ut från Alliansens omskrivna möte i Maramö i februari 2013. Om det var något allianspartierna borde ha lärt sig av Maramö-debaclet så är det att man måste presentera åtminstone någon nyhet för att det inte skall bli genant. Kanske blir det denna gång något om bostadspolitiken, det politikområde som Fredrik Reinfeldt nämnde oftast i intervjun i kväll.
*
I kvällens SVT Agenda medverkar statsminister Fredrik Reinfeldt för att svara på frågan: Hur skall Alliansen vända valvinden?
Frågan är inte helt lätt att besvara, varken för Fredrik Reinfeldt eller för någon utomstående betraktare. Tidigare har Fredrik Reinfeldt använt sig av två olika strategier när han kommenterat Alliansens tillsynes hopplösa opinionssiffror. För det första har han anfört att det är helt naturligt att regeringspartierna ligger illa till i opinionen under mellanvalsperioden, men ju närmare valet man kommer desto mer krymper avståndet. Men ju mer tiden har gått, desto mer sällan har Reinfeldt använt sig av detta argument. Inte ens för en övertygad moderat kan det uppfattas som "naturligt" att regeringen ligger under med 10-15 procentenheter drygt tre månader före ett val för att därefter vända underläget till valseger. En sådan opinionsinhämtning har aldrig tidigare hänt i svensk politisk historia.
För det andra har Reinfeldt hävdat att när oppositionen i samband med vårbudgeten tvingas precisera sig så kommer glansen kring dem att falna och då har regeringspartierna möjlighet att ta igen förlorat territorium. Men även här har Fredrik Reinfeldt haft anledning att bli besviken. Visserligen visar dagens sammanvägning av Novus Svensk Väljaropinion på ett något minskande opinionsavstånd mellan blocken. Men det skiljer ändå nära tolv procentenheter och som Ipsos opinionschef David Ahlin kommenterade bolagets senaste opinionsmätning i Dagens Nyheter tidigare i veckan: "Det finns absolut ingenting som tyder på att alliansen lyfter, att stödet för alliansen skulle öka."
Jag har tidigare argumenterat för att Alliansen har två vägar att välja mellan i sitt kampanjarbete de drygt tre månader som återstår fram till valet i september. De kan hålla fast vid sin valda strategi och undvika sakpolitiska konflikter med Socialdemokraterna, för att den vägen försöka göra valet till en fråga om förtroende, regeringsduglighet och kompetens att hantera statens finanser. Men just nu finns inga tecken på att den strategin varit eller kommer att bli framgångsrik. Alliansen kan i stället välja att ändra strategi och försöka förändra det politiska landskapet genom att formulera skarpa politiska förslag som väljarna kan förväntas uppskatta och som Socialdemokraterna av ideologiska skäl inte kan kopiera. Men vilka skulle dessa förslag vara? Och hur trovärdigt skulle det vara att så kort före valet lansera förslag ungefär som trollkaren drar kaninen ur hatten.
Vi får se i kväll vilken väg Fredrik Reinfeldt väljer. Jag tror han kommer att fokusera på regeringsfrågan och måla upp en mörk bild i händelse av valseger för Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Reinfeldt kommer mot bakgrund av framgångarna för Feministiskt initiativ och Miljöpartiets just avslutade partikongress tala om att det politiska landskapet förändrats, att den yttersta vänstern stärkt sina ställningar och att Miljöpartiets inflytande kommer att leda till minskad tillväxt och ökad arbetslöshet. (Jag kommenterar Miljöpartiets kongress och dess konsekvenser för eventuella regeringsförhandlingar, för TT här.)
Min kollega statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors har nyligen hävdat att regeringen är rökt. Jag säger inte emot. När Sören Holmberg hösten 2007 uttalade det samma var det tre år kvar till valet. Nu är det bara drygt tre månader. Det innebär en viss skillnad i förutsättningarna för att bedömningarna skall slå in.
I dagens Svenska Dagbladet skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att Moderaterna lider av "en djupare identitetskris". Jag tvivlar inte på att Fredrik Reinfeldt kommer att lyckas hålla ihop Alliansen fram till valet i september. Men vem skall hålla ihop Moderaterna efter en valförlust?
2014-05-27
Ode till Feministiskt initiativ. Av Fredrik Reinfeldt
Efter ett par tunga dygn av förlustval och hastigt rasande opinionssiffror sätter sig en trött statsminister och dövar sin sorg med drömmar och med längtan. (Fritt efter John Keats.)
Mitt hjärta värker och jag domnar bort
i sömntungt rus, som om en giftig drog
av odört eller vallmo på en kort
minut försänkt min själ i glömskans våg.
Jag är ej sjuk av avundsjukt begär,
blott alltför lycklig för din lyckas skull,
du väljarkårens lätta vingade dryad
för att du sjunger här
i skuggig skog, med strupen överfull,
din segersång bland gröna bokars blad.
O hade jag en politik, som jordens valv
så länge kylt, att den fått jordens must
och must av gräs och blom och dans som skalv
vid sydländsk sång av solbränd levnadslust,
en politik med söderns heta glöd,
där musisk druvsaft över brädden rann
med rosa stänk - jag gåve varje pris,
om den sin purpur bjöd,
och drack därav, tills världen helt försvann,
och jag fick fly med dig i skogens dis.
Fly långt, långt bort och glömma allting här,
som du, fri från regeringsok, aldrig kan förstå,
all grämelse, all leda, allt begär,
där människor med sina suckar gå
där krämpor skapa glest och grånat hår,
där ungdom bleknar, spöklikt tunn, och dör,
där blott att tänka är en sorg som pinar
med grå förtvivlans sår,
där skönheten sitt ögas glans förstör
den korta natt, då maktens glans förtvinar.
Mitt hjärta värker och jag domnar bort
i sömntungt rus, som om en giftig drog
av odört eller vallmo på en kort
minut försänkt min själ i glömskans våg.
Jag är ej sjuk av avundsjukt begär,
blott alltför lycklig för din lyckas skull,
du väljarkårens lätta vingade dryad
för att du sjunger här
i skuggig skog, med strupen överfull,
din segersång bland gröna bokars blad.
O hade jag en politik, som jordens valv
så länge kylt, att den fått jordens must
och must av gräs och blom och dans som skalv
vid sydländsk sång av solbränd levnadslust,
en politik med söderns heta glöd,
där musisk druvsaft över brädden rann
med rosa stänk - jag gåve varje pris,
om den sin purpur bjöd,
och drack därav, tills världen helt försvann,
och jag fick fly med dig i skogens dis.
Fly långt, långt bort och glömma allting här,
som du, fri från regeringsok, aldrig kan förstå,
all grämelse, all leda, allt begär,
där människor med sina suckar gå
där krämpor skapa glest och grånat hår,
där ungdom bleknar, spöklikt tunn, och dör,
där blott att tänka är en sorg som pinar
med grå förtvivlans sår,
där skönheten sitt ögas glans förstör
den korta natt, då maktens glans förtvinar.
2014-05-26
Utgången av det svenska EU-valet och regeringsfrågan
Många partiföreträdare hade anledning att fira igår kväll. Bland de rödgröna gick Miljöpartiet och Vänsterpartiet framåt, och de fick sällskap av Feministiskt initiativ som nu också tar plats i Europaparlamentet. Centerpartiet och Kristdemokraterna kan glädjas över resultat på en stabil nivå över fyraprocentsspärren. Sverigedemokraterna gör ett bra val och vinner två mandat. Socialdemokraterna kan åtminstone dra en suck av lättnad över ett resultat på ungefär den nivå partiet hade satt upp som målsättning.
Folkpartiet tappar däremot ett mandat och tillhör valets förlorarskara, tillsammans med Piratpartiet som förlorar sina båda mandat. Valets största förlorare är Moderaterna, som tappar från 18.8 procent till 13.6 procent, en minskning på hela 5.2 procentenheter.
Vilka konsekvenser får då valresultatet för det svenska riksdagsvalet om några månader? Redan igår kväll försökte Fredrik Reinfeldt tolka valresultatet i termer av ett helt nytt läge i regeringsfrågan, eftersom Socialdemokraterna nu var mindre än Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ tillsammans. Genom sitt påpekande ville Fredrik Reinfeldt skrämma upp väljarkåren med att en än värre rödgrön röra än tidigare väntar om Socialdemokraterna vinner valet i september och Stefan Löfven blir statsminister.
Men Fredrik Reinfeldts påpekande har en baksida. Genom att tala om ett helt nytt läge i regeringsfrågan och måla upp en bild av nationell kris om Stefan Löfven blir statsminister gläntar Reinfeldt också på dörren till en blocköverskridande regering. Om Socialdemokraterna vinner valet och kaos väntar landet Sverige, vilket legitimitet har då Folkpartiet och kanske Centerpartiet att tacka nej till att tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna ta regeringsansvar? Om "ett helt nytt läge" har uppstått blir det lättare för Folkpartiet och Centerpartiet att frångå sina tidigare bestämda nej till regeringssamarbete med Socialdemokraterna och nu, för nationens bästa, ompröva sina tidigare intagna ståndpunkter.
Det är mycket, mycket svårt att se hur Alliansen skall kunna ta in det kraftiga opinionsunderläget och efter Moderaternas valförlust igår skapa trovärdighet i att man kommer att kunna fortsätta regera efter valet i september. Moderaterna och dess allianskamrater har därför ett strategiskt dilemma framför sig. De kan hålla fast vid sin valda strategi och undvika sakpolitiska konflikter med Socialdemokraterna, för att den vägen försöka göra valet till en fråga om förtroende, regeringsduglighet och kompetens att hantera statens finanser. Men nu, bara drygt tre månader innan riksdagsvalet, finns inga tecken på att den strategin varit eller kommer att bli framgångsrik.
Moderaterna och dess allianskamrater kan i stället välja att ändra strategi och försöka förändra det politiska landskapet genom att formulera skarpa politiska förslag som väljarna kan förväntas uppskatta och som Socialdemokraterna av ideologiska skäl inte kan kopiera. Men vilka skulle dessa förslag vara? Och hur trovärdigt skulle det vara att så kort före valet lansera förslag ungefär som trollkaren drar kaninen ur hatten.
Damned if they do, and damned if they don't. Det skulle vara oerhört intressant att ta del av allianspartiernas interna strategiska diskussioner de närmaste dagarna.
Folkpartiet tappar däremot ett mandat och tillhör valets förlorarskara, tillsammans med Piratpartiet som förlorar sina båda mandat. Valets största förlorare är Moderaterna, som tappar från 18.8 procent till 13.6 procent, en minskning på hela 5.2 procentenheter.
Vilka konsekvenser får då valresultatet för det svenska riksdagsvalet om några månader? Redan igår kväll försökte Fredrik Reinfeldt tolka valresultatet i termer av ett helt nytt läge i regeringsfrågan, eftersom Socialdemokraterna nu var mindre än Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ tillsammans. Genom sitt påpekande ville Fredrik Reinfeldt skrämma upp väljarkåren med att en än värre rödgrön röra än tidigare väntar om Socialdemokraterna vinner valet i september och Stefan Löfven blir statsminister.
Men Fredrik Reinfeldts påpekande har en baksida. Genom att tala om ett helt nytt läge i regeringsfrågan och måla upp en bild av nationell kris om Stefan Löfven blir statsminister gläntar Reinfeldt också på dörren till en blocköverskridande regering. Om Socialdemokraterna vinner valet och kaos väntar landet Sverige, vilket legitimitet har då Folkpartiet och kanske Centerpartiet att tacka nej till att tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna ta regeringsansvar? Om "ett helt nytt läge" har uppstått blir det lättare för Folkpartiet och Centerpartiet att frångå sina tidigare bestämda nej till regeringssamarbete med Socialdemokraterna och nu, för nationens bästa, ompröva sina tidigare intagna ståndpunkter.
Det är mycket, mycket svårt att se hur Alliansen skall kunna ta in det kraftiga opinionsunderläget och efter Moderaternas valförlust igår skapa trovärdighet i att man kommer att kunna fortsätta regera efter valet i september. Moderaterna och dess allianskamrater har därför ett strategiskt dilemma framför sig. De kan hålla fast vid sin valda strategi och undvika sakpolitiska konflikter med Socialdemokraterna, för att den vägen försöka göra valet till en fråga om förtroende, regeringsduglighet och kompetens att hantera statens finanser. Men nu, bara drygt tre månader innan riksdagsvalet, finns inga tecken på att den strategin varit eller kommer att bli framgångsrik.
Moderaterna och dess allianskamrater kan i stället välja att ändra strategi och försöka förändra det politiska landskapet genom att formulera skarpa politiska förslag som väljarna kan förväntas uppskatta och som Socialdemokraterna av ideologiska skäl inte kan kopiera. Men vilka skulle dessa förslag vara? Och hur trovärdigt skulle det vara att så kort före valet lansera förslag ungefär som trollkaren drar kaninen ur hatten.
Damned if they do, and damned if they don't. Det skulle vara oerhört intressant att ta del av allianspartiernas interna strategiska diskussioner de närmaste dagarna.
2014-05-25
Så går det i det svenska EU-valet
Uppdaterat efter SVT:s exit poll-undersökning: Om SVT:s exit poll-undersökning blir valresultat innebär det en stor motgång för Alliansregeringen och dess möjligheter att vinna riksdagsvalet i september 2014. De borgerliga allianspartierna får sammanlagt inte mer än 33.8 procent av rösterna. Det blir mycket svårt för dessa fyra partier att hålla modet uppe och skapa någon trovärdighet i att de skall kunna samla alla de nya röster som behövs för att bilda regering. Särskilt för Moderaterna är valresultatet en blytung förlust.
Detr blåser frihetliga och icke-auktoritära vindar i svensk politik. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ har varit skickliga i att fånga upp dessa vindar. För Feministiskt initiativ är valresultatet strålande. Nu kommer partiet i förnyat fokus inför riksdagsvalet och kanske till och med i diskussioner om regeringsplatser eller åtminstone regeringsunderlag.
Socialdemokraterna får 23.7 procent, vilket är under den redan blygsamt formulerade målsättningen. Partiet har misslyckats att fånga upp de frihetliga, icke-auktoritära vindar jag nämnde ovan. Socialdemokraterna har varit starkt fokuserade på att vinna riksdagsvalet i höst, och inte vågat öppna sig för det nya och okontrollerbara. Strategin lär räcka till valseger i höst, men efter en sådan valseger måste partiet ha kraften att göra en ordentlig självrannsakan. Annars kommer anspråken på att vara ett framtidsparti att klinga allt mer ihåligt.
Om knappt två timmar presenteras SVT:s exit poll-undersökning och då vi vet ungefär hur det gick i det svenska valet till Europaparlamentet. Den som inte kan bärga sig till dess får nedan ta del av mitt eget valtips.
Socialdemokraterna: 6 mandat (+/0). Socialdemokraterna formulerade klokt nog en väldigt låg målsättning på 25 procent för EU-valet. Målsättningen nås, om än med relativt liten marginal. Partiet får behålla sina sex mandat.
Moderaterna: 3 mandat (-1). Moderaterna har det tungt på riksplanet och det smittar av sig på EU-valet. Partiet gör ett dåligt EU-val och tappar ett mandat.
Miljöpartiet: 3 mandat (+1). Miljöpartiet går bra och miljöfrågorna är heta. Det räcker till tre mandat, ett mer än vad partiet har i dag.
Folkpartiet: 2 mandat (-1). Glansen kring Marit Paulsen har falnat och partiet tappar ett av sina tre mandat.
Feministiskt initiativ: 2 mandat (+2). Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman har haft en enorm tajming i årets EU-valrörelse. Fi går utmärkt i storstäderna och i studentstäderna, sämre på landsbygden. Kan räcka till två mandat.
Sverigedemokraterna: 1 mandat (+1). Sverigedemokraterna har fått mycket medialt utrymme de senaste veckorna och tar sig med mycket stor säkerhet in i EU-parlamentet. Men hur röstbenägna är partiets sympatisörer? Jag tror att Sverigedemokraterna får nöja sig med ett mandat.
Vänsterpartiet: 1 mandat (+/-0). Vänsterpartiet har haft en svår valrörelse. Partiets paradfråga om vinst i välfärden har inte varit på agendan och Feministiskt initiativ vinner röster på på Vänsterpartiets bekostnad.
Centerpartiet: 1 mandat (+/-0) Partiet har i Kent Johansson haft en av valrörelsens mest anonyma toppkandidater. Men opinionssiffrorna har varit hyggliga och partiet får behålla sitt mandat.
Kristdemokraterna: 1 mandat (+/-0). Partiet ligger i opinionsmätningarna inför EU-valet än vad man gör inför riksdagsvalet. En liten Lars Adaktusson-effekt? Partiet får behålla sitt mandat.
Piratpartiet: 0 mandat (-2). Piraterna har gjort ett bra arbete i Bryssel, men får ingen belöning av de svenska väljarna. Piratpartiet får finna tröst i att de tyska kollegorna enligt en exit poll-undersökning vinner mandat i stället.
Detr blåser frihetliga och icke-auktoritära vindar i svensk politik. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ har varit skickliga i att fånga upp dessa vindar. För Feministiskt initiativ är valresultatet strålande. Nu kommer partiet i förnyat fokus inför riksdagsvalet och kanske till och med i diskussioner om regeringsplatser eller åtminstone regeringsunderlag.
Socialdemokraterna får 23.7 procent, vilket är under den redan blygsamt formulerade målsättningen. Partiet har misslyckats att fånga upp de frihetliga, icke-auktoritära vindar jag nämnde ovan. Socialdemokraterna har varit starkt fokuserade på att vinna riksdagsvalet i höst, och inte vågat öppna sig för det nya och okontrollerbara. Strategin lär räcka till valseger i höst, men efter en sådan valseger måste partiet ha kraften att göra en ordentlig självrannsakan. Annars kommer anspråken på att vara ett framtidsparti att klinga allt mer ihåligt.
*
Om knappt två timmar presenteras SVT:s exit poll-undersökning och då vi vet ungefär hur det gick i det svenska valet till Europaparlamentet. Den som inte kan bärga sig till dess får nedan ta del av mitt eget valtips.
Socialdemokraterna: 6 mandat (+/0). Socialdemokraterna formulerade klokt nog en väldigt låg målsättning på 25 procent för EU-valet. Målsättningen nås, om än med relativt liten marginal. Partiet får behålla sina sex mandat.
Moderaterna: 3 mandat (-1). Moderaterna har det tungt på riksplanet och det smittar av sig på EU-valet. Partiet gör ett dåligt EU-val och tappar ett mandat.
Miljöpartiet: 3 mandat (+1). Miljöpartiet går bra och miljöfrågorna är heta. Det räcker till tre mandat, ett mer än vad partiet har i dag.
Folkpartiet: 2 mandat (-1). Glansen kring Marit Paulsen har falnat och partiet tappar ett av sina tre mandat.
Feministiskt initiativ: 2 mandat (+2). Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman har haft en enorm tajming i årets EU-valrörelse. Fi går utmärkt i storstäderna och i studentstäderna, sämre på landsbygden. Kan räcka till två mandat.
Sverigedemokraterna: 1 mandat (+1). Sverigedemokraterna har fått mycket medialt utrymme de senaste veckorna och tar sig med mycket stor säkerhet in i EU-parlamentet. Men hur röstbenägna är partiets sympatisörer? Jag tror att Sverigedemokraterna får nöja sig med ett mandat.
Vänsterpartiet: 1 mandat (+/-0). Vänsterpartiet har haft en svår valrörelse. Partiets paradfråga om vinst i välfärden har inte varit på agendan och Feministiskt initiativ vinner röster på på Vänsterpartiets bekostnad.
Centerpartiet: 1 mandat (+/-0) Partiet har i Kent Johansson haft en av valrörelsens mest anonyma toppkandidater. Men opinionssiffrorna har varit hyggliga och partiet får behålla sitt mandat.
Kristdemokraterna: 1 mandat (+/-0). Partiet ligger i opinionsmätningarna inför EU-valet än vad man gör inför riksdagsvalet. En liten Lars Adaktusson-effekt? Partiet får behålla sitt mandat.
Piratpartiet: 0 mandat (-2). Piraterna har gjort ett bra arbete i Bryssel, men får ingen belöning av de svenska väljarna. Piratpartiet får finna tröst i att de tyska kollegorna enligt en exit poll-undersökning vinner mandat i stället.
2014-05-23
Det politiska läget inför kvällens slutdebatt och söndagens EU-val
Uppdaterat fredag kl 22.05: Slutdebatten mellan toppkandidaterna till EU-valet blev en ganska pigg och i ordets bästa mening underhållande tillställning. Däremot lär den förstås knappast få något avgörande inflytande över valutgången på söndag. Men några personinsatser vill jag lyfta fram.
Gunnar Hökmark (M) var mycket skicklig i att ta plats och komma i centrum för debatten. Även Lars Adaktusson (KD) var framgångsrik i att komma i polemik med de övriga, inklusive med centerpartisten Kent Johansson. Där skiljer Lars Adaktusson ut sig från sin partiledare Göran Hägglund, som ofta tenderar att komma bort i debatten. Men i sak vägde Adaktusson lättare än Hökmark - den senares erfarenhet och rutin vägde tyngre. Marit Paulsen (FP) och Kent Johansson var placerade längst ut i panelen, och särskilt Marit Paulsen hade svårt att komma in i debatten. Jag tyckte hon var direkt blek och med något undantag blev hennes inlägg mer anföranden än polemik. Malin Björk (V) och Isabella Lövin (MP) gjorde gedigna insatser, liksom Marita Ulvskog. Christian Engström är profilerad och sticker ut, men han hade svårt särskilt i början där han lite för ofta fick hänvisa till att Piratpartiet i många frågor röstade med den gröna gruppen.
Jag noterade att både Malin Björk och Gunnar Hökmark vid något tillfälle propsade på att "få tala till punkt". Jag har väldigt svårt när debattdeltagare kräver att "få tala till punkt". De kommer nämligen sällan eller aldrig till punkt.
Nu är valtemperaturen som högst inför söndagens val till Europaparlamentet. I dag publicerades två stora opinionsmätningar - Sifo/SvD och Ipsos/DN - och i kväll hålls en slutdebatt i SVT mellan partiernas toppkandidater i valet.
Valrörelsens vinnare så här långt är otvivelaktigt Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman. Feministiskt initiativ får över fyra procent i båda dagens opinionsmätningar och partiet har fortsatt vind i ryggen. "Schymans nya succésiffror" är huvudnyhet på Aftonbladets förstasida och rubriken illustreras med en färgbild på en glad Gudrun Schyman. Givet att jag också tror att Feministiskt initiativs sympatisörer är relativt röstningsbenägna så skulle jag bli mycket förvånad om partiet inte erövrar åtminstone ett mandat i Europaparlamentet.
Om Feministiskt initiativ är valrörelsens vinnare så är Piratpartiet så här långt valrörelsens förlorare. I dagens båda mätningar får partiet endast 1.8 respektive 2.2 procent, vilket indikerar att det blir svårt för partiet att behålla något av sina båda mandat i Europaparlamentet. Piratpartiets situation förvärras av Feministiskt initiativs framgångar - de väljare som inte vill stödja de etablerade riksdagspartierna men skulle kunna tänka sig antingen Feministiskt initiativ eller Piratpartiet kan tendera att välja det parti som har medvind och störst chans att komma in, och då blir det Feministiskt initiativ. Piratpartiets toppkandidat Christian Engström har gjort bra ifrån sig i Sveriges Radios och Sveriges Televisions utfrågningar under valrörelsen. I kvällens debatt - där Feministiskt initiativ inte får vara med - måste han nära nog gå "all in" för att föra tillbaka Piratpartiet i matchen igen.
Även Kristdemokraterna får relativt bra siffror i mätningarna. Jag har varit försiktigt skeptisk till partiets toppkandidat Lars Adaktusson som röstmagnet, men jag konstaterar att han har hyggliga chanser att få ta plats i Bryssel. För inte kommer väl Ebba Busch Thor att kunna kryssa sig förbi honom? Osvuret är alltid bäst.
Sverigedemokraterna har opinionsstöd som räcker till ett eller två mandat i Bryssel, under förutsättningar att deras väljare verkligen går och röstar. Min gissning är att partiet får ett mandat. Centerpartiet kommer sannolikt att behålla sitt mandat, men den ack så anonyme Kent Johansson (till och med jag fick nu googla för att komma ihåg vad han heter) riskerar att förbikryssad. Eller kanske blir det så att Fredrick Federley och Hanna Wagenius tar kryss av varandra och att Johansson därför räddas kvar?
Folkpartiet ligger lågt i opinionsmätningarna, men har sannolikt också röstningsbenägna sympatisörer. Kanske får partiet ändå nöja sig med två mandat denna gång, och då är frågan om Jasenko Selimovic kan kryssa sig förbi Cecilia Wikström. Marit Paulsen sitter förstås säkert, även om hennes aura möjligen har bleknat något sedan valet 2009.
Miljöpartiet går bra och har goda chanser att vinna ett tredje mandat. Vänsterpartiet går trögt och måste lyfta ytterligare något för att på allvar kunna konkurrera om ett ytterligare, andra mandat.
Moderaterna och Socialdemokraterna trampar vatten. Frågan är om de kommer att sjunka eller flyta. Socialdemokraterna har klokt nog satt ett ytterst blygsamt mål på 25 procent och har trots allt hyggliga chanser att nå detta. Moderaterna får 16.5 respektive 18.1 procent i dagens mätningar och har hyggliga möjligheter att behålla sina fyra mandat. För både Socialdemokraterna och Moderaterna blir mobiliseringen av de egna väljarna oerhört viktig.
Så är de strategiska förutsättningarna inför kvällens debatt. Kanske att jag återkommer med en uppdatering efter klockan 22.00, för att kommentera om någon av mina bedömningar förändrats genom TV-debatten.
Gunnar Hökmark (M) var mycket skicklig i att ta plats och komma i centrum för debatten. Även Lars Adaktusson (KD) var framgångsrik i att komma i polemik med de övriga, inklusive med centerpartisten Kent Johansson. Där skiljer Lars Adaktusson ut sig från sin partiledare Göran Hägglund, som ofta tenderar att komma bort i debatten. Men i sak vägde Adaktusson lättare än Hökmark - den senares erfarenhet och rutin vägde tyngre. Marit Paulsen (FP) och Kent Johansson var placerade längst ut i panelen, och särskilt Marit Paulsen hade svårt att komma in i debatten. Jag tyckte hon var direkt blek och med något undantag blev hennes inlägg mer anföranden än polemik. Malin Björk (V) och Isabella Lövin (MP) gjorde gedigna insatser, liksom Marita Ulvskog. Christian Engström är profilerad och sticker ut, men han hade svårt särskilt i början där han lite för ofta fick hänvisa till att Piratpartiet i många frågor röstade med den gröna gruppen.
Jag noterade att både Malin Björk och Gunnar Hökmark vid något tillfälle propsade på att "få tala till punkt". Jag har väldigt svårt när debattdeltagare kräver att "få tala till punkt". De kommer nämligen sällan eller aldrig till punkt.
*
Nu är valtemperaturen som högst inför söndagens val till Europaparlamentet. I dag publicerades två stora opinionsmätningar - Sifo/SvD och Ipsos/DN - och i kväll hålls en slutdebatt i SVT mellan partiernas toppkandidater i valet.
Valrörelsens vinnare så här långt är otvivelaktigt Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman. Feministiskt initiativ får över fyra procent i båda dagens opinionsmätningar och partiet har fortsatt vind i ryggen. "Schymans nya succésiffror" är huvudnyhet på Aftonbladets förstasida och rubriken illustreras med en färgbild på en glad Gudrun Schyman. Givet att jag också tror att Feministiskt initiativs sympatisörer är relativt röstningsbenägna så skulle jag bli mycket förvånad om partiet inte erövrar åtminstone ett mandat i Europaparlamentet.
Om Feministiskt initiativ är valrörelsens vinnare så är Piratpartiet så här långt valrörelsens förlorare. I dagens båda mätningar får partiet endast 1.8 respektive 2.2 procent, vilket indikerar att det blir svårt för partiet att behålla något av sina båda mandat i Europaparlamentet. Piratpartiets situation förvärras av Feministiskt initiativs framgångar - de väljare som inte vill stödja de etablerade riksdagspartierna men skulle kunna tänka sig antingen Feministiskt initiativ eller Piratpartiet kan tendera att välja det parti som har medvind och störst chans att komma in, och då blir det Feministiskt initiativ. Piratpartiets toppkandidat Christian Engström har gjort bra ifrån sig i Sveriges Radios och Sveriges Televisions utfrågningar under valrörelsen. I kvällens debatt - där Feministiskt initiativ inte får vara med - måste han nära nog gå "all in" för att föra tillbaka Piratpartiet i matchen igen.
Även Kristdemokraterna får relativt bra siffror i mätningarna. Jag har varit försiktigt skeptisk till partiets toppkandidat Lars Adaktusson som röstmagnet, men jag konstaterar att han har hyggliga chanser att få ta plats i Bryssel. För inte kommer väl Ebba Busch Thor att kunna kryssa sig förbi honom? Osvuret är alltid bäst.
Sverigedemokraterna har opinionsstöd som räcker till ett eller två mandat i Bryssel, under förutsättningar att deras väljare verkligen går och röstar. Min gissning är att partiet får ett mandat. Centerpartiet kommer sannolikt att behålla sitt mandat, men den ack så anonyme Kent Johansson (till och med jag fick nu googla för att komma ihåg vad han heter) riskerar att förbikryssad. Eller kanske blir det så att Fredrick Federley och Hanna Wagenius tar kryss av varandra och att Johansson därför räddas kvar?
Folkpartiet ligger lågt i opinionsmätningarna, men har sannolikt också röstningsbenägna sympatisörer. Kanske får partiet ändå nöja sig med två mandat denna gång, och då är frågan om Jasenko Selimovic kan kryssa sig förbi Cecilia Wikström. Marit Paulsen sitter förstås säkert, även om hennes aura möjligen har bleknat något sedan valet 2009.
Miljöpartiet går bra och har goda chanser att vinna ett tredje mandat. Vänsterpartiet går trögt och måste lyfta ytterligare något för att på allvar kunna konkurrera om ett ytterligare, andra mandat.
Moderaterna och Socialdemokraterna trampar vatten. Frågan är om de kommer att sjunka eller flyta. Socialdemokraterna har klokt nog satt ett ytterst blygsamt mål på 25 procent och har trots allt hyggliga chanser att nå detta. Moderaterna får 16.5 respektive 18.1 procent i dagens mätningar och har hyggliga möjligheter att behålla sina fyra mandat. För både Socialdemokraterna och Moderaterna blir mobiliseringen av de egna väljarna oerhört viktig.
Så är de strategiska förutsättningarna inför kvällens debatt. Kanske att jag återkommer med en uppdatering efter klockan 22.00, för att kommentera om någon av mina bedömningar förändrats genom TV-debatten.
2014-05-19
Piratpartiet och dess möjligheter i EU-valet
Har experter och bedömare räknat ut Piratpartiet för tidigt? I en opinionsmätning från Novus i förra veckan fick piraterna 3.9 procent och därmed åtminstone lite psykologisk vind i seglen inför valet till EU-parlamentet på söndag.
I morse intervjuades Piratpartiets toppkandidat i EU-valet Christian Engström i P1 Morgon i Sveriges Radio. Det blev en lite märklig intervju, eftersom utfrågarna Katherine Zimmerman och Jörgen Huitfeldt valde att lägga hela 25 procent av tiden på Piratpartiets syn på olika aspekter av förbud mot barnpornografi på nätet. Jag är inte helt övertygad om att det var en ultimat prioritering från redaktionens sida. Till viss del får Piratpartisterna skylla sig själva. Inför riksdagsvalet 2010 vecklade partiet in sig i en intern diskussion om barnpornografiförbudet, en diskussion som innebar att partiet förlorade viktigt momentum i slutskedet av valkampanjen.
Vad talar då för och vad talar emot att Piratpartiet lyckas rädda åtminstone ett av sina två mandat i Europaparlamentet? Det som talar för är att Piratpartiets frågor kring integritet och övervakning haft en framträdande plats i samhällsdebatten på senare tid, inte minst genom Edward Snowdens avslöjanden om USA:s gigantiska övervakningsapparat som riktats även mot Sverige. Som jag tidigare påpekat har svenska folket också blivit mer negativt inställt till statens användning av olika tvångsmedel mot sina egna medborgare, till exempel i form av telefonavlyssning, övervakning av data- och teletrafik eller demonstrationsförbud. Piratpartiet får också - till skillnad från till exempel Feministiskt initiativ - genom sina vunna mandat i Europaparlamentet tillträde till debatter och utfrågningar i Sveriges Television och Sveriges Radio. Att Piratpartiet tillhör den gröna gruppen i EU-parlamentet behöver inte vara en nackdel - grupptillhörigheten innebär att partiet förenar sin egen integritets- och nätfrihetspolitik med en grön ideologi. På det sättet undviker partiet åtminstone i någon mån att framstå som ett enfrågeparti.
Det som talar emot att Piratpartiet lyckas behålla något av sina mandat i Europaparlamentet är att övervakningsproblematiken nu debatteras även av andra partier. På ett sätt kan man säga att partiet segrat ihjäl sig och att integritetsfrågorna nu diskuteras av alla relevanta samhällsaktörer (även om de stora partierna fortfarande undviker att söka konflikt med varandra eller med Piratpartiet i frågan). De konkreta sakfrågorna kring fildelning och FRA-lagen är inte heller lika heta i dag som de var inför EU-valet 2009. Framgångarna för Feministiskt initiativ har inneburit en konkurrens om de väljare som i EU-valet vill markera avstånd mot de traditionella partierna men som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna
Piratrörelsen är internationell och i 15 av EU:s 28 medlemsstater kandiderar Piratpartier om platser i Europaparlamentet. En redovisning av läget för Piratpartierna i de enskilda medlemsstaterna kan läsas här. I en del stater går Piratpartiet till val själva, i några stater i valallians eller annan form av samarbete med andra partier (till exempel i Grekland med Ecological Greens, i Österrike med bland annat kommunistpartiet och i Polen med bland annat libertarianer). Några mandat kan det nog bli, kanske troligast från Tyskland.
I morse intervjuades Piratpartiets toppkandidat i EU-valet Christian Engström i P1 Morgon i Sveriges Radio. Det blev en lite märklig intervju, eftersom utfrågarna Katherine Zimmerman och Jörgen Huitfeldt valde att lägga hela 25 procent av tiden på Piratpartiets syn på olika aspekter av förbud mot barnpornografi på nätet. Jag är inte helt övertygad om att det var en ultimat prioritering från redaktionens sida. Till viss del får Piratpartisterna skylla sig själva. Inför riksdagsvalet 2010 vecklade partiet in sig i en intern diskussion om barnpornografiförbudet, en diskussion som innebar att partiet förlorade viktigt momentum i slutskedet av valkampanjen.
Vad talar då för och vad talar emot att Piratpartiet lyckas rädda åtminstone ett av sina två mandat i Europaparlamentet? Det som talar för är att Piratpartiets frågor kring integritet och övervakning haft en framträdande plats i samhällsdebatten på senare tid, inte minst genom Edward Snowdens avslöjanden om USA:s gigantiska övervakningsapparat som riktats även mot Sverige. Som jag tidigare påpekat har svenska folket också blivit mer negativt inställt till statens användning av olika tvångsmedel mot sina egna medborgare, till exempel i form av telefonavlyssning, övervakning av data- och teletrafik eller demonstrationsförbud. Piratpartiet får också - till skillnad från till exempel Feministiskt initiativ - genom sina vunna mandat i Europaparlamentet tillträde till debatter och utfrågningar i Sveriges Television och Sveriges Radio. Att Piratpartiet tillhör den gröna gruppen i EU-parlamentet behöver inte vara en nackdel - grupptillhörigheten innebär att partiet förenar sin egen integritets- och nätfrihetspolitik med en grön ideologi. På det sättet undviker partiet åtminstone i någon mån att framstå som ett enfrågeparti.
Det som talar emot att Piratpartiet lyckas behålla något av sina mandat i Europaparlamentet är att övervakningsproblematiken nu debatteras även av andra partier. På ett sätt kan man säga att partiet segrat ihjäl sig och att integritetsfrågorna nu diskuteras av alla relevanta samhällsaktörer (även om de stora partierna fortfarande undviker att söka konflikt med varandra eller med Piratpartiet i frågan). De konkreta sakfrågorna kring fildelning och FRA-lagen är inte heller lika heta i dag som de var inför EU-valet 2009. Framgångarna för Feministiskt initiativ har inneburit en konkurrens om de väljare som i EU-valet vill markera avstånd mot de traditionella partierna men som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna
Piratrörelsen är internationell och i 15 av EU:s 28 medlemsstater kandiderar Piratpartier om platser i Europaparlamentet. En redovisning av läget för Piratpartierna i de enskilda medlemsstaterna kan läsas här. I en del stater går Piratpartiet till val själva, i några stater i valallians eller annan form av samarbete med andra partier (till exempel i Grekland med Ecological Greens, i Österrike med bland annat kommunistpartiet och i Polen med bland annat libertarianer). Några mandat kan det nog bli, kanske troligast från Tyskland.
2014-05-06
Alla älskar Fi. Men hur långt räcker det?
Uppdaterat söndag 11 maj 2014. Feministiskt initiativs framgångar fortsätter och allt mer av mediediskussionen kretsar om huruvida partiet kommer att komma in i Europaparlamentet eller inte. Det är en diskussion som Feministiskt initiativ välkomnar, då partiet hamnar i centrum och resonemangen om att en röst på Fi är en bortkastad röst får inte längre någon bäring.
I kvällens SVT Agenda var huvudinslaget en debatt mellan Gudrun Schyman och Annie Lööf. I debatten tog Annie Lööf det säkra före det osäkra och inledde med att bedyra att hon delade Gudrun Schymans analys. Så småningon blev Lööf lite djärvare och det blev en ideologisk debatt, vilket var befriande mot bakgrund av de sifferexerciser som hittills präglat valdebatterna. Gudrun Schyman var inte särskilt polemisk - det var nästan att man fick känslan av att hon gick på sparlåga för att inte riskera att uppfattas som arrogant. I vilket fall - Feministiskt initiativ har fortfarande mycket goda möjligheter att vinna mandat i Europaparlamentet i valet om ett par veckor.
Hon kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Ungefär så kan man karaktärisera Gudrun Schymans och Feministiskt initiativs (Fi) inträde i den svenska EU-valrörelsen - och det trots att partiet nu faktiskt har nio år på nacken.
Feministiskt initiativ har under våren mobiliserat kraftfullt och belönats med framgångar i 1-majmanifestationerna och i opinionsmätningar och med stor uppmärksamhet i medierna. Tajmingen kunde inte varit bättre. Det är bara knappt tre veckor kvar till EU-valet och med valvinden i ryggen talar nu väldigt mycket för att partiet erövrar åtminstone ett mandat i Europaparlamentet. Partiet har vid sidan av Gudrun Schymans lyskraft en skicklig företrädare i EU-valet i Soraya Post. Med en valframgång i ryggen ökar möjligheterna betydligt att utmana också om en riksdagsplats i valet i september.
Framgångarna för Feministiskt initiativ skapar förstås oreda i de övriga partiernas valplanering. Vänsterpartiet och Miljöpartiet riskerar att förlora väljare till Fi, liksom kanske även Socialdemokraterna och Folkpartiet. Om dessa partier nu väljer att ta striden om jämställdhetspolitiken bidrar de till att lyfta upp Fi:s enda profilfråga på dagordningen. En sådan utveckling gynnar Fi, på samma sätt som Miljöpartiet gynnas om miljöfrågor dominerar dagordningen eller att Sverigedemokraterna gynnas om invandringsfrågor dominerar dagordningen. Om de övriga partierna däremot väljer att inte utmana Fi om jämställdhetspolitiken riskerar de att få Fi att framstå som det enda parti som tar jämställdhetsfrågorna på allvar. Damned if they do, damned if they don't.
Särskilt Socialdemokraterna har för sitt anseendes skull inte råd att ducka i jämställdhetsfrågorna. Partiet får inte framstå som ett manligt dominerat betongparti - då riskerar man att tappa fler väljare än de som kan tänkas gå till just Fi.
Jag tycker det är utmärkt att Fi har varit framgångsrika i sin mobilisering. Övriga partier har varit alldeles för passiva och tysta i jämställdhetsfrågorna de senaste åren. Sent skall syndaren vakna. Fi:s framgångar hjälper de krafter inom de övriga partierna som vill prioritera jämställdhetsfrågorna.
Om Fi kommer in i Europaparlamentet - vilket jag bedömer som sannolikt - står partiet väl rustat inför riksdagsvalet drygt tre månader senare. Då kommer den politiska temperaturen kring Fi att öka ytterligare. De vänsterpartister och miljöpartister (och för all del socialdemokrater) som dragits med i vårrusningen kring Fi och röstat på partiet i EU-valet tvingas i riksdagsvalet väga in regeringsfrågan i sin kalkyl. Å ena sidan finns risken att ett Fi på 2-3 procent blir tungan på vågen som gör att Alliansregeringen kan sitta kvar. Å andra sidan finns möjligheten att Fi faktiskt kan komma in i riksdagen och kanske till och med få en vågmästarställning och göra anspråk på ministerplatser i en rödgrön regering. Jag kan se de djupa veck som snabbt avtecknar sig i rödgröna partistrategers pannor inför ett sådant scenario.
De borgerliga partierna har inga som helst skäl att känna skadeglädje över den ytterligare ingrediens i den rödgröna röran som Fi skulle kunna utgöra. Fi:s ankomst leder snarare till ytterligare mobilisering av rödgröna sympatisörer och att den politiska debatten förskjuts yttteligare mot den rödgröna sidan i svensk politik.
Inför riksdagsvalet kommer medierna att på ett helt annat sätt än nu granska Fi:s politiska program och kandidater. Det finns en del att granska, om man säger så. I Fi:s programtext (antaget i april 2013) räknar jag till inte mindre än 821 (!) (jag kan ha missat några...) politiska krav och målsättningar, allt från sex timmars arbetsdag och ett mer jämställt pensionssystem till obligatorisk arbetspraktik för politiker och att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.
Så ett steg i taget. Fi har utomordenligt goda möjligheter att vinna mandat i valet till Europaparlamentet. Först därefter är det läge att på allvar diskutera partiets möjligheter att också ta plats i riksdagen.
Jag kommenterar Feministiskt initiativs framgångar för Dagens industri.
I kvällens SVT Agenda var huvudinslaget en debatt mellan Gudrun Schyman och Annie Lööf. I debatten tog Annie Lööf det säkra före det osäkra och inledde med att bedyra att hon delade Gudrun Schymans analys. Så småningon blev Lööf lite djärvare och det blev en ideologisk debatt, vilket var befriande mot bakgrund av de sifferexerciser som hittills präglat valdebatterna. Gudrun Schyman var inte särskilt polemisk - det var nästan att man fick känslan av att hon gick på sparlåga för att inte riskera att uppfattas som arrogant. I vilket fall - Feministiskt initiativ har fortfarande mycket goda möjligheter att vinna mandat i Europaparlamentet i valet om ett par veckor.
*
Hon kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Ungefär så kan man karaktärisera Gudrun Schymans och Feministiskt initiativs (Fi) inträde i den svenska EU-valrörelsen - och det trots att partiet nu faktiskt har nio år på nacken.
Feministiskt initiativ har under våren mobiliserat kraftfullt och belönats med framgångar i 1-majmanifestationerna och i opinionsmätningar och med stor uppmärksamhet i medierna. Tajmingen kunde inte varit bättre. Det är bara knappt tre veckor kvar till EU-valet och med valvinden i ryggen talar nu väldigt mycket för att partiet erövrar åtminstone ett mandat i Europaparlamentet. Partiet har vid sidan av Gudrun Schymans lyskraft en skicklig företrädare i EU-valet i Soraya Post. Med en valframgång i ryggen ökar möjligheterna betydligt att utmana också om en riksdagsplats i valet i september.
Framgångarna för Feministiskt initiativ skapar förstås oreda i de övriga partiernas valplanering. Vänsterpartiet och Miljöpartiet riskerar att förlora väljare till Fi, liksom kanske även Socialdemokraterna och Folkpartiet. Om dessa partier nu väljer att ta striden om jämställdhetspolitiken bidrar de till att lyfta upp Fi:s enda profilfråga på dagordningen. En sådan utveckling gynnar Fi, på samma sätt som Miljöpartiet gynnas om miljöfrågor dominerar dagordningen eller att Sverigedemokraterna gynnas om invandringsfrågor dominerar dagordningen. Om de övriga partierna däremot väljer att inte utmana Fi om jämställdhetspolitiken riskerar de att få Fi att framstå som det enda parti som tar jämställdhetsfrågorna på allvar. Damned if they do, damned if they don't.
Särskilt Socialdemokraterna har för sitt anseendes skull inte råd att ducka i jämställdhetsfrågorna. Partiet får inte framstå som ett manligt dominerat betongparti - då riskerar man att tappa fler väljare än de som kan tänkas gå till just Fi.
Jag tycker det är utmärkt att Fi har varit framgångsrika i sin mobilisering. Övriga partier har varit alldeles för passiva och tysta i jämställdhetsfrågorna de senaste åren. Sent skall syndaren vakna. Fi:s framgångar hjälper de krafter inom de övriga partierna som vill prioritera jämställdhetsfrågorna.
Om Fi kommer in i Europaparlamentet - vilket jag bedömer som sannolikt - står partiet väl rustat inför riksdagsvalet drygt tre månader senare. Då kommer den politiska temperaturen kring Fi att öka ytterligare. De vänsterpartister och miljöpartister (och för all del socialdemokrater) som dragits med i vårrusningen kring Fi och röstat på partiet i EU-valet tvingas i riksdagsvalet väga in regeringsfrågan i sin kalkyl. Å ena sidan finns risken att ett Fi på 2-3 procent blir tungan på vågen som gör att Alliansregeringen kan sitta kvar. Å andra sidan finns möjligheten att Fi faktiskt kan komma in i riksdagen och kanske till och med få en vågmästarställning och göra anspråk på ministerplatser i en rödgrön regering. Jag kan se de djupa veck som snabbt avtecknar sig i rödgröna partistrategers pannor inför ett sådant scenario.
De borgerliga partierna har inga som helst skäl att känna skadeglädje över den ytterligare ingrediens i den rödgröna röran som Fi skulle kunna utgöra. Fi:s ankomst leder snarare till ytterligare mobilisering av rödgröna sympatisörer och att den politiska debatten förskjuts yttteligare mot den rödgröna sidan i svensk politik.
Inför riksdagsvalet kommer medierna att på ett helt annat sätt än nu granska Fi:s politiska program och kandidater. Det finns en del att granska, om man säger så. I Fi:s programtext (antaget i april 2013) räknar jag till inte mindre än 821 (!) (jag kan ha missat några...) politiska krav och målsättningar, allt från sex timmars arbetsdag och ett mer jämställt pensionssystem till obligatorisk arbetspraktik för politiker och att Sverige får en kvinnlig proffsliga inom ishockey och fotboll.
Så ett steg i taget. Fi har utomordenligt goda möjligheter att vinna mandat i valet till Europaparlamentet. Först därefter är det läge att på allvar diskutera partiets möjligheter att också ta plats i riksdagen.
Jag kommenterar Feministiskt initiativs framgångar för Dagens industri.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)