Ode till Feministiskt initiativ. Av Fredrik Reinfeldt

Efter ett par tunga dygn av förlustval och hastigt rasande opinionssiffror sätter sig en trött statsminister och dövar sin sorg med drömmar och med längtan. (Fritt efter John Keats.)

Mitt hjärta värker och jag domnar bort
i sömntungt rus, som om en giftig drog
av odört eller vallmo på en kort
minut försänkt min själ i glömskans våg.
Jag är ej sjuk av avundsjukt begär,
blott alltför lycklig för din lyckas skull,
du väljarkårens lätta vingade dryad
för att du sjunger här
i skuggig skog, med strupen överfull,
din segersång bland gröna bokars blad.

O hade jag en politik, som jordens valv
så länge kylt, att den fått jordens must
och must av gräs och blom och dans som skalv
vid sydländsk sång av solbränd levnadslust,
en politik med söderns heta glöd,
där musisk druvsaft över brädden rann
med rosa stänk - jag gåve varje pris,
om den sin purpur bjöd,
och drack därav, tills världen helt försvann,
och jag fick fly med dig i skogens dis.

Fly långt, långt bort och glömma allting här,
som du, fri från regeringsok, aldrig kan förstå,
all grämelse, all leda, allt begär,
där människor med sina suckar gå
där krämpor skapa glest och grånat hår,
där ungdom bleknar, spöklikt tunn, och dör,
där blott att tänka är en sorg som pinar
med grå förtvivlans sår,
där skönheten sitt ögas glans förstör
den korta natt, då maktens glans förtvinar.