Sverigedemokraterna och mötesfriheten

En uppdatering lördag 17 maj kl 08.50 återfinns längst ned i texten.

Den senaste veckan har Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas möten inför EU-valet mötts av flera motdemonstrationer. Ibland har dessa motdemonstrationer tagit sig sådana uttryck (t ex burop, trummor, äggkastning, hätsk stämning) att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna valt att inte genomföra sitt möte. Händelserna har följts av en stundtals animerad debatt om huruvida motdemonstrationerna och Sverigedemokraternas inställda möten är ett hot mot demokratin.

Själv tycker jag inte att saken är särskilt komplicerad. I en demokrati har alla politiska partier rätt till samma mötesfrihet. Denna frihet gäller också Sverigedemokraterna, så länge dess talare inte begår brott, till exempel i form av hets mot folkgrupp.

Men mötesfriheten gäller självklart också alla dem som upprörs av Sverigedemokraternas politik och vill manifestera sin motvilja mot den. Det är polisens ansvar att se till att både Sverigedemokraternas och motdemonstranternas manifestationer kan genomföras på ett sätt så att ingendera gruppens mötesfrihet sätts ur spel. Ansvaret kan utövas till exempel i form av val av de platser man ger mötes- eller demonstrationstillstånd till och vilka avspärrningar man arrangerar för att undvika fysisk kontakt mellan Sverigedemokrater och motdemonstranter. Jag uppfattar det som att polisen inte riktigt haft den mentala beredskap som behövts för att utöva detta ansvar.

Det är omöjligt att i detalj precisera vilka störningar från motdemonstranter som innebär ett urholkande av Sverigedemokraternas mötesfrihet. Hur högt får man som motdemonstrant till exempel skrika, trumma eller blåsa i en visselpipa? Räcker det om Jimmie Åkessons budskap hörs till dem som står runt talarstolen, eller skall det nås till dem som står tio meter därifrån, eller 100 meter därifrån, eller 500 meter därifrån? Under veckan har det funnits skilda bilder av hur omfattande störningarna har varit. Sverigedemokraterna har beskrivit störningarna som så stora att det blivit orimligt att genomföra möten. Motdemonstranter har i stället hävdat att Sverigedemokraterna visst kunnat genomföra sina möten, men att partiet valt att ställa in för att i stället framstå som martyrer. Här står ord mot ord. I Karlstad i onsdags menade polisen till exempel att Jimmie Åkesson visst hade kunnat framföra sitt budskap.

Vid sidan av demokratidebatten har det också framförts synpunkter på huruvida Sverigedemokraterna vinner eller förlorar på den uppmärksamhet partiet får genom de ständiga motdemonstrationerna. Jag menar att Sverigedemokraterna på kort sikt kan tjäna på denna uppmärksamhet - partiet hamnar i fokus och dess anhängare mobiliseras. Men på längre sikt bidrar motdemonstrationerna till att stärka eller åtminstone befästa den anti-rasistiska normen (vilken redan är oerhört stark i Sverige) och att partiets strävan efter "normalisering" möter motstånd. Så länge Sverigedemokraternas ständigt möts av anti-rasistiska demonstrationer höjs tröskeln för andra partier att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen (till skillnad från Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, vilka lyckats erövra positioner som regeringsunderlag eller till och med regeringsparti).

Uppdaterat lördag 17 maj kl 08.50: I debatten har en del personer lyft frågan om motdemonstranternas sätt att med högljudda protester utnyttja sin mötesfrihet är lämplig. Så menar till exempel min kollega Andreas Johansson Heinö att "det vore bekymmersamt med en utveckling mot ett klimat där politiska motståndare tävlar i att så långt som möjligt överrösta och obstruera varandras möten." Johansson Heinö efterlyser en uppslutning från alla demokratins aktörer "kring principen att vi ska sträva efter att ge varandra utrymme att hålla möten. Bevisligen går det att protestera på ett sätt som inte stör - t ex genom att vända ryggen - och det bör framhållas som ideal, snarare än att bjuda in till en diskussion på vilket avstånd man ska hålla sina ljudliga protester.huruvida formen för delar av de antirasistiska manifestationer som genomförts är dåligt för demokratin". Min ståndpunkt är följande: Jag vill bejaka "det goda samtalet" och "argumentets primat", men har också förståelse för att medborgare (utan att bryta mot lagen) känslomässigt markerar sin avsky mot vad man uppfattar som rasism och brist på respekt för alla människors lika värde. (Diskussionen återfinns på min Facebook-sida.)

Jag har kommenterat veckans händelser kring Sverigedemokraterna för bland annat TV4 Nyhetsmorgon.