Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson varnade in i det sista sitt parti för att släppa fram en S-ledd regering. Ett sådant beslut kunde få "förödande konsekvenser", påstod han, partiet riskerade att åka ur riksdagen. I stället förordade han att Liberalerna skulle släppa fram Ulf Kristersson (M) som statsminister.
Well, well. Det är långt till nästa val, och ingen vet hur det då kommer att gå för Liberalerna. Men jämför gärna med den politiska situationen i Norge. Där har mittenpartierna liberala Venstre och kristdemokratiska Kristelig Folkeparti (KrF) sedan 2013 samarbetat högerut och fungerat som stödpartier åt regeringspartierna Höyre och högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Samarbetet högerut har opinionsmässigt inte lönat sig för Venstre och KrF. I valet 2013 fick dessa båda partier tillsammans 13.8 procent (KrF 8.6, Venstre 5.2), hösten 2018 hade opinionsstödet halverats till 6.8 procent (KrF 3.5, V
3.3).
Då trodde man kanske inte att opinionsstödet för de båda mittenpartierna kunde sjunka ytterligare. Men för några veckor valde Venstre och KrF att fördjupa sitt samarbete med Höyre och Fremskrittspartiet ytterligare och blev en del av regeringen. Igår kom Ipsos första mätning efter regeringsinträdet. Resultatet är ingen rolig läsning för de båda mittenpartierna, för att uttrycka det milt. Venstre rasar till 2.7 procent, vilket är partiets sämsta resultat i Ipsos någonsin. KrF får 2.2 procent, en signifikant nedgång från föregående mättillfälle då partiet fick 3.3 procent.
En mätning är ingen mätning. Men de liberaler (och centerpartister) som talade sig varma för att av valtaktiska skäl släppa fram Ulf Kristersson som statsminister skulle kanske fundera lite till på saken.
Visar inlägg med etikett Fremskrittspartiet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fremskrittspartiet. Visa alla inlägg
2019-01-25
2018-10-12
Vill Centern och Liberalerna bli stödpartier åt en SD-beroende M-regering?
I dag ställde moderatledaren Ulf Kristersson ultimatum till Centerpartiet och Liberalerna. Antingen är de med och bildar en alliansregering, trots att de före valet dyrt och heligt lovat sina väljare att inte göra det om de rödgröna partierna fick starkare väljarstöd än Alliansen. Eller så kan Centerpartiet och Liberalerna få fungera som stödpartier åt en moderatledd regering, det vill säga de sitter inte med i regeringen men förväntas samverka med den utifrån en gemensam värdegrund.
Centerpartiet och Liberalerna har fått helgen på sig att ta ställning till detta ultimatum.
Jag antar att Annie Lööf och Jan Björklund ägnar åtminstone några tankar åt den politiska händelseutvecklingen i Norge. Efter valet 2013 bildade Höyre och högerpopulistiska Fremskrittspartiet regering tillsammans, med mittenpartierna Venstre (V) och Kristelig Folkeparti (KrF) som stödpartier.
För regeringspartierna har det gått ganska bra. Höyre och Fremskrittspartiet fick tillsammans 43.1 procent i valet 2013 och ligger i den senaste opinionsmätningen jag hittat kvar på en sammanlagd nivå över 40 procent. För stödpartierna Venstre och Kristelig Folkeparti har det gått betydligt sämre. De har rasat i opinionen och halverats från en gemensam nivå på 13.8 procednt i valet 2013 (KrF 8.6, V 5.2) till 6.8 procent i senaste mätningen (KrF 3.5, V 3.3). Det är svårt att tro att det skulle gå så mycket bättre för Centerpartiet och Liberalerna om de blev stöpartier till en M/KD-regering.
Det hör till saken att norska Senterpartiet i opposition ökat från 5.5 procent i valet 2013 till 11.2 procent i senaste opinionsmätningen.
Jag skriver denna text från ett tåg med lite dålig uppkoppling, så jag hoppas att jag fått siffrorna rätt. :)
En M/KD-regering skulle under hela mandatperioden vara beroende av Sverigedemokraternas aktiva ja-röster i varje enskild omröstning där det är konflikt mellan blocken. Ingen tror väl att Sverigedemokraterna skulle vara villiga att ge ett sådant stöd utan att få något i stället. Högerradikala partier kommer sällan eller aldrig till makten utan att först ha accepterats eller släppts in av traditionella borgerliga högerpartier. Jag undrar om Annie Lööf och Jan Björklund verkligen vill gå till historien som de som öppnade dörren åt Sverigedemokraterna.
Centerpartiet och Liberalerna har fått helgen på sig att ta ställning till detta ultimatum.
Jag antar att Annie Lööf och Jan Björklund ägnar åtminstone några tankar åt den politiska händelseutvecklingen i Norge. Efter valet 2013 bildade Höyre och högerpopulistiska Fremskrittspartiet regering tillsammans, med mittenpartierna Venstre (V) och Kristelig Folkeparti (KrF) som stödpartier.
För regeringspartierna har det gått ganska bra. Höyre och Fremskrittspartiet fick tillsammans 43.1 procent i valet 2013 och ligger i den senaste opinionsmätningen jag hittat kvar på en sammanlagd nivå över 40 procent. För stödpartierna Venstre och Kristelig Folkeparti har det gått betydligt sämre. De har rasat i opinionen och halverats från en gemensam nivå på 13.8 procednt i valet 2013 (KrF 8.6, V 5.2) till 6.8 procent i senaste mätningen (KrF 3.5, V 3.3). Det är svårt att tro att det skulle gå så mycket bättre för Centerpartiet och Liberalerna om de blev stöpartier till en M/KD-regering.
Det hör till saken att norska Senterpartiet i opposition ökat från 5.5 procent i valet 2013 till 11.2 procent i senaste opinionsmätningen.
Jag skriver denna text från ett tåg med lite dålig uppkoppling, så jag hoppas att jag fått siffrorna rätt. :)
En M/KD-regering skulle under hela mandatperioden vara beroende av Sverigedemokraternas aktiva ja-röster i varje enskild omröstning där det är konflikt mellan blocken. Ingen tror väl att Sverigedemokraterna skulle vara villiga att ge ett sådant stöd utan att få något i stället. Högerradikala partier kommer sällan eller aldrig till makten utan att först ha accepterats eller släppts in av traditionella borgerliga högerpartier. Jag undrar om Annie Lööf och Jan Björklund verkligen vill gå till historien som de som öppnade dörren åt Sverigedemokraterna.
2017-01-20
Anna Kinberg Batra och normaliseringen av Sverigedemokraterna
Det är naturligtvis många socialdemokrater som ler i mjugg i dag. Alliansen har stora problem, och Annie Lööfs offentliga uppläxning av Anna Kinberg Batra igår synliggjorde och förstärkte borgerlighetens splittring i regeringsfrågan. Anna Kinberg Batra är åtminstone tillfälligtvis stukad, och det finns just nu inte någon självklar oppositionsledare.
Men jag skrattar inte. Gårdagens utspel av Moderaterna innebar kanske inte att Sverigedemokraterna släpptes in i den politiska värmen, men väl att partiet fick in foten i farstudörren. Moderaterna ser nu inte längre några principiella problem med att samarbeta med det parti som Anna Kinberg Batra för bara några månader sedan beskrev som rasistiskt. Det går fort i politiken ibland.
Sverigedemokraterna har sitt ursprung i nazistiska miljöer, och partiet är fortfarande impregnerat av rasism. Där skiljer sig Sverigedemokraterna från till exempel Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, vilka båda uppstod som populistiska partier på det borgerliga mittfältet. Jag har tidigare uttryckt min respekt för Anna Kinberg Batra och Moderaterna för att de vägrat normalisera Sverigedemokraterna. Den respekten är tyvärr sedan igår borta. Nu rör sig Moderaterna på ett sluttande plan. I dag vill man göra sig beroende av aktivt SD-stöd för att kunna regera. Nästa steg är att regera tillsammans med SD. Det är en olycklig politisk utveckling, för demokratin och för Sverige.
Mina tankar går också till Kristdemokraterna. Trots sina bekymmer hade partiet lyckats positionera sig som det enda borgerliga parti som var villigt att med Sverigedemokraternas aktiva stöd fälla den rödgröna regeringen redan nu. Igår intog Moderaterna samma position. Varför skulle en borgerlig väljare som inte räds samarbete med Sverigedemokraterna då välja Kristdemokraterna framför Moderaterna? Jag har faktiskt inte längre något riktigt bra svar på den frågan.
Men jag skrattar inte. Gårdagens utspel av Moderaterna innebar kanske inte att Sverigedemokraterna släpptes in i den politiska värmen, men väl att partiet fick in foten i farstudörren. Moderaterna ser nu inte längre några principiella problem med att samarbeta med det parti som Anna Kinberg Batra för bara några månader sedan beskrev som rasistiskt. Det går fort i politiken ibland.
Sverigedemokraterna har sitt ursprung i nazistiska miljöer, och partiet är fortfarande impregnerat av rasism. Där skiljer sig Sverigedemokraterna från till exempel Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, vilka båda uppstod som populistiska partier på det borgerliga mittfältet. Jag har tidigare uttryckt min respekt för Anna Kinberg Batra och Moderaterna för att de vägrat normalisera Sverigedemokraterna. Den respekten är tyvärr sedan igår borta. Nu rör sig Moderaterna på ett sluttande plan. I dag vill man göra sig beroende av aktivt SD-stöd för att kunna regera. Nästa steg är att regera tillsammans med SD. Det är en olycklig politisk utveckling, för demokratin och för Sverige.
Mina tankar går också till Kristdemokraterna. Trots sina bekymmer hade partiet lyckats positionera sig som det enda borgerliga parti som var villigt att med Sverigedemokraternas aktiva stöd fälla den rödgröna regeringen redan nu. Igår intog Moderaterna samma position. Varför skulle en borgerlig väljare som inte räds samarbete med Sverigedemokraterna då välja Kristdemokraterna framför Moderaterna? Jag har faktiskt inte längre något riktigt bra svar på den frågan.
2016-10-11
"Jag klipper alla, men inte hundar." Om islamofobi och främlingsfientlighet.
Jag har haft förmånen att få tillbringa ett par fina höstdagar i Oslo. Till frukosten i morse läste jag en artikel i Aftenposten som väckte flera tankar.
Den 12 september i år dömdes hårfrisörskan Merete Hodne till 15 000 norska kronor i böter för olaga diskriminering, då hon i sin frisersalong vägrat betjäna en kund som bar hijab. Igår möttes Merete Hodne och kunden Malika Bayan i en debatt om händelsen, arrangerad av Debattforum Larvik.
Merete Hodne ångrar inte att hon vägrade klippa Malika Bayan. "Jeg kommer heller inte att ta emot kunder med nazist-symboler eller Ku Klux Klan-kläder", sa Merete Hodne under debatten. Hodne tänker emellertid inte att ta bort skylten i frisersalongen som intygar att hon klipper alla. "Jag klipper alla, men inte hundar", förklarade hon. "Liknar du oss vid hundar", frågade Malika Bayan. "Ja, kanske det", blev Merete Hodnes svar.
Merete Hodne vill förbjuda islam och hon uppmanar folk att läsa Fjordman, den norske bloggaren som var en ideologisk förebild för massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik. Hodne betraktar hijaben som en totalitär politisk symbol som antyder att hon och andra icke-muslimer kommer att dödas. Malika Bayan svarade: "Vi måste arbeta tillsammans för att stoppa den extremism och terrorism som du är rädd för. Du finner den inom kristendomen och ateismen också."
Men världen är inte enkel. Det är i Sverige som vi har ett riksdagsparti med ursprung i nazistorienterade miljöer och vars företrädare på olika nivåer vräker ur sig rasistiska och antisemitiska påtåenden. Norska Fremskrittspartiet vill knappast ta i Sverigedemokraterna ens med tång. Så Sverige är inte nödvändigtvis bättre, me rasismen och främlingsfientligheten tar sig olika uttryck.
Jag tycker det var modig av Malika Bayan att öppet möta den person som diskriminerat henne. Må hennes mod inspirera oss alla att kamp mot rasism och främlingsfientlighet - i Norge och i Sverige.
Den 12 september i år dömdes hårfrisörskan Merete Hodne till 15 000 norska kronor i böter för olaga diskriminering, då hon i sin frisersalong vägrat betjäna en kund som bar hijab. Igår möttes Merete Hodne och kunden Malika Bayan i en debatt om händelsen, arrangerad av Debattforum Larvik.
Merete Hodne ångrar inte att hon vägrade klippa Malika Bayan. "Jeg kommer heller inte att ta emot kunder med nazist-symboler eller Ku Klux Klan-kläder", sa Merete Hodne under debatten. Hodne tänker emellertid inte att ta bort skylten i frisersalongen som intygar att hon klipper alla. "Jag klipper alla, men inte hundar", förklarade hon. "Liknar du oss vid hundar", frågade Malika Bayan. "Ja, kanske det", blev Merete Hodnes svar.
Merete Hodne vill förbjuda islam och hon uppmanar folk att läsa Fjordman, den norske bloggaren som var en ideologisk förebild för massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik. Hodne betraktar hijaben som en totalitär politisk symbol som antyder att hon och andra icke-muslimer kommer att dödas. Malika Bayan svarade: "Vi måste arbeta tillsammans för att stoppa den extremism och terrorism som du är rädd för. Du finner den inom kristendomen och ateismen också."
*
Merete Hodnes uttalanden hade knappas varit politiskt möjliga i Sverige. Att vilja förbjuda en världsreligion innebär att vilja upphäva religionsfriheten. Att likna hijabbärande muslimska kvinnor vid hundar innebär sannolikt hets mot folkgrupp eller något motsvarande lagbrott. Sverige och Norge skiljer sig åt.Men världen är inte enkel. Det är i Sverige som vi har ett riksdagsparti med ursprung i nazistorienterade miljöer och vars företrädare på olika nivåer vräker ur sig rasistiska och antisemitiska påtåenden. Norska Fremskrittspartiet vill knappast ta i Sverigedemokraterna ens med tång. Så Sverige är inte nödvändigtvis bättre, me rasismen och främlingsfientligheten tar sig olika uttryck.
Jag tycker det var modig av Malika Bayan att öppet möta den person som diskriminerat henne. Må hennes mod inspirera oss alla att kamp mot rasism och främlingsfientlighet - i Norge och i Sverige.
2015-12-04
SD tar ett steg åt höger
Sverigedemokraterna byter fot och säger nu nej till ett renodlat kommunalt veto till nya friskolor. Därmed finns det inte längre majoritet för ett sådant förslag i riksdagen. Sverigedemokraternas positionsförflyttning i frågan skärper partiets högerprofilering ytterligare.
I sitt anförande under partiets landsdagar förra helgen sa Jimmie Åkesson att han gärna vill att partiet är med och bildar en mitten-högerregering tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna. Så kommer det naturligtvis inte att bli, åtminstone inte under överskådlig tid. Men den här typen av steg åt höger stärker de krafter inom Moderaterna och Kristdemokraterna som inte har något emot att samverka med Sverigedemokraterna.
Sverige är ju ett av de få länder i Europa där partierna har varit överens om att behandla det främlingsfientliga partiet i parlamentet som paria. Det finns olika tänkbara förklaringar till varför de svenska partierna haft en sådan inställning. Sverige är det land i Europa där medborgarnas inställning till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv, vilket underlättat ställningstagandet. Sverigedemokraterna har också sina rötter i nazistiska miljöer, vilket skiljer partiet från till exempel Dansk Folkeparti i Danmark eller Fremskrittspartiet i Norge. Nazi-anstrykningen gör det svårare för övriga partier att inleda någon form av samverkan med Sverigedemokraterna.
Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur sägs det ibland. Så är det. Men politiska partier är inga zebror. Sverigedemokraterna kan försöka sig på en normaliseringsprocess, där de tonar ned sitt främlingsfientliga - eller rasistiska, som en del menar - budskap och den vägen sänka tröskeln för övriga partier att samverka med dem. Risken är då att partiets kärntrupper demobiliseras, de som inte vill att Sverigedemokraterna skall vara ett "vanligt" parti. Sverigedemokraternas beslut att fälla den rödgröna budgeten och utlösa en regeringskris förra hösten samt partiets beslut att prioritera ned det parlamentariska arbetet till förmån för kampanjer på gator och torg har gjort vägen till en sådan "normalisering" betydligt längre.
I sitt anförande under partiets landsdagar förra helgen sa Jimmie Åkesson att han gärna vill att partiet är med och bildar en mitten-högerregering tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna. Så kommer det naturligtvis inte att bli, åtminstone inte under överskådlig tid. Men den här typen av steg åt höger stärker de krafter inom Moderaterna och Kristdemokraterna som inte har något emot att samverka med Sverigedemokraterna.
Sverige är ju ett av de få länder i Europa där partierna har varit överens om att behandla det främlingsfientliga partiet i parlamentet som paria. Det finns olika tänkbara förklaringar till varför de svenska partierna haft en sådan inställning. Sverige är det land i Europa där medborgarnas inställning till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv, vilket underlättat ställningstagandet. Sverigedemokraterna har också sina rötter i nazistiska miljöer, vilket skiljer partiet från till exempel Dansk Folkeparti i Danmark eller Fremskrittspartiet i Norge. Nazi-anstrykningen gör det svårare för övriga partier att inleda någon form av samverkan med Sverigedemokraterna.
Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur sägs det ibland. Så är det. Men politiska partier är inga zebror. Sverigedemokraterna kan försöka sig på en normaliseringsprocess, där de tonar ned sitt främlingsfientliga - eller rasistiska, som en del menar - budskap och den vägen sänka tröskeln för övriga partier att samverka med dem. Risken är då att partiets kärntrupper demobiliseras, de som inte vill att Sverigedemokraterna skall vara ett "vanligt" parti. Sverigedemokraternas beslut att fälla den rödgröna budgeten och utlösa en regeringskris förra hösten samt partiets beslut att prioritera ned det parlamentariska arbetet till förmån för kampanjer på gator och torg har gjort vägen till en sådan "normalisering" betydligt längre.
2014-05-16
Sverigedemokraterna och mötesfriheten
En uppdatering lördag 17 maj kl 08.50 återfinns längst ned i texten.
Den senaste veckan har Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas möten inför EU-valet mötts av flera motdemonstrationer. Ibland har dessa motdemonstrationer tagit sig sådana uttryck (t ex burop, trummor, äggkastning, hätsk stämning) att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna valt att inte genomföra sitt möte. Händelserna har följts av en stundtals animerad debatt om huruvida motdemonstrationerna och Sverigedemokraternas inställda möten är ett hot mot demokratin.
Själv tycker jag inte att saken är särskilt komplicerad. I en demokrati har alla politiska partier rätt till samma mötesfrihet. Denna frihet gäller också Sverigedemokraterna, så länge dess talare inte begår brott, till exempel i form av hets mot folkgrupp.
Men mötesfriheten gäller självklart också alla dem som upprörs av Sverigedemokraternas politik och vill manifestera sin motvilja mot den. Det är polisens ansvar att se till att både Sverigedemokraternas och motdemonstranternas manifestationer kan genomföras på ett sätt så att ingendera gruppens mötesfrihet sätts ur spel. Ansvaret kan utövas till exempel i form av val av de platser man ger mötes- eller demonstrationstillstånd till och vilka avspärrningar man arrangerar för att undvika fysisk kontakt mellan Sverigedemokrater och motdemonstranter. Jag uppfattar det som att polisen inte riktigt haft den mentala beredskap som behövts för att utöva detta ansvar.
Det är omöjligt att i detalj precisera vilka störningar från motdemonstranter som innebär ett urholkande av Sverigedemokraternas mötesfrihet. Hur högt får man som motdemonstrant till exempel skrika, trumma eller blåsa i en visselpipa? Räcker det om Jimmie Åkessons budskap hörs till dem som står runt talarstolen, eller skall det nås till dem som står tio meter därifrån, eller 100 meter därifrån, eller 500 meter därifrån? Under veckan har det funnits skilda bilder av hur omfattande störningarna har varit. Sverigedemokraterna har beskrivit störningarna som så stora att det blivit orimligt att genomföra möten. Motdemonstranter har i stället hävdat att Sverigedemokraterna visst kunnat genomföra sina möten, men att partiet valt att ställa in för att i stället framstå som martyrer. Här står ord mot ord. I Karlstad i onsdags menade polisen till exempel att Jimmie Åkesson visst hade kunnat framföra sitt budskap.
Vid sidan av demokratidebatten har det också framförts synpunkter på huruvida Sverigedemokraterna vinner eller förlorar på den uppmärksamhet partiet får genom de ständiga motdemonstrationerna. Jag menar att Sverigedemokraterna på kort sikt kan tjäna på denna uppmärksamhet - partiet hamnar i fokus och dess anhängare mobiliseras. Men på längre sikt bidrar motdemonstrationerna till att stärka eller åtminstone befästa den anti-rasistiska normen (vilken redan är oerhört stark i Sverige) och att partiets strävan efter "normalisering" möter motstånd. Så länge Sverigedemokraternas ständigt möts av anti-rasistiska demonstrationer höjs tröskeln för andra partier att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen (till skillnad från Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, vilka lyckats erövra positioner som regeringsunderlag eller till och med regeringsparti).
Uppdaterat lördag 17 maj kl 08.50: I debatten har en del personer lyft frågan om motdemonstranternas sätt att med högljudda protester utnyttja sin mötesfrihet är lämplig. Så menar till exempel min kollega Andreas Johansson Heinö att "det vore bekymmersamt med en utveckling mot ett klimat där politiska motståndare tävlar i att så långt som möjligt överrösta och obstruera varandras möten." Johansson Heinö efterlyser en uppslutning från alla demokratins aktörer "kring principen att vi ska sträva efter att ge varandra utrymme att hålla möten. Bevisligen går det att protestera på ett sätt som inte stör - t ex genom att vända ryggen - och det bör framhållas som ideal, snarare än att bjuda in till en diskussion på vilket avstånd man ska hålla sina ljudliga protester.huruvida formen för delar av de antirasistiska manifestationer som genomförts är dåligt för demokratin". Min ståndpunkt är följande: Jag vill bejaka "det goda samtalet" och "argumentets primat", men har också förståelse för att medborgare (utan att bryta mot lagen) känslomässigt markerar sin avsky mot vad man uppfattar som rasism och brist på respekt för alla människors lika värde. (Diskussionen återfinns på min Facebook-sida.)
Jag har kommenterat veckans händelser kring Sverigedemokraterna för bland annat TV4 Nyhetsmorgon.
Den senaste veckan har Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas möten inför EU-valet mötts av flera motdemonstrationer. Ibland har dessa motdemonstrationer tagit sig sådana uttryck (t ex burop, trummor, äggkastning, hätsk stämning) att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna valt att inte genomföra sitt möte. Händelserna har följts av en stundtals animerad debatt om huruvida motdemonstrationerna och Sverigedemokraternas inställda möten är ett hot mot demokratin.
Själv tycker jag inte att saken är särskilt komplicerad. I en demokrati har alla politiska partier rätt till samma mötesfrihet. Denna frihet gäller också Sverigedemokraterna, så länge dess talare inte begår brott, till exempel i form av hets mot folkgrupp.
Men mötesfriheten gäller självklart också alla dem som upprörs av Sverigedemokraternas politik och vill manifestera sin motvilja mot den. Det är polisens ansvar att se till att både Sverigedemokraternas och motdemonstranternas manifestationer kan genomföras på ett sätt så att ingendera gruppens mötesfrihet sätts ur spel. Ansvaret kan utövas till exempel i form av val av de platser man ger mötes- eller demonstrationstillstånd till och vilka avspärrningar man arrangerar för att undvika fysisk kontakt mellan Sverigedemokrater och motdemonstranter. Jag uppfattar det som att polisen inte riktigt haft den mentala beredskap som behövts för att utöva detta ansvar.
Det är omöjligt att i detalj precisera vilka störningar från motdemonstranter som innebär ett urholkande av Sverigedemokraternas mötesfrihet. Hur högt får man som motdemonstrant till exempel skrika, trumma eller blåsa i en visselpipa? Räcker det om Jimmie Åkessons budskap hörs till dem som står runt talarstolen, eller skall det nås till dem som står tio meter därifrån, eller 100 meter därifrån, eller 500 meter därifrån? Under veckan har det funnits skilda bilder av hur omfattande störningarna har varit. Sverigedemokraterna har beskrivit störningarna som så stora att det blivit orimligt att genomföra möten. Motdemonstranter har i stället hävdat att Sverigedemokraterna visst kunnat genomföra sina möten, men att partiet valt att ställa in för att i stället framstå som martyrer. Här står ord mot ord. I Karlstad i onsdags menade polisen till exempel att Jimmie Åkesson visst hade kunnat framföra sitt budskap.
Vid sidan av demokratidebatten har det också framförts synpunkter på huruvida Sverigedemokraterna vinner eller förlorar på den uppmärksamhet partiet får genom de ständiga motdemonstrationerna. Jag menar att Sverigedemokraterna på kort sikt kan tjäna på denna uppmärksamhet - partiet hamnar i fokus och dess anhängare mobiliseras. Men på längre sikt bidrar motdemonstrationerna till att stärka eller åtminstone befästa den anti-rasistiska normen (vilken redan är oerhört stark i Sverige) och att partiets strävan efter "normalisering" möter motstånd. Så länge Sverigedemokraternas ständigt möts av anti-rasistiska demonstrationer höjs tröskeln för andra partier att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen (till skillnad från Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, vilka lyckats erövra positioner som regeringsunderlag eller till och med regeringsparti).
Uppdaterat lördag 17 maj kl 08.50: I debatten har en del personer lyft frågan om motdemonstranternas sätt att med högljudda protester utnyttja sin mötesfrihet är lämplig. Så menar till exempel min kollega Andreas Johansson Heinö att "det vore bekymmersamt med en utveckling mot ett klimat där politiska motståndare tävlar i att så långt som möjligt överrösta och obstruera varandras möten." Johansson Heinö efterlyser en uppslutning från alla demokratins aktörer "kring principen att vi ska sträva efter att ge varandra utrymme att hålla möten. Bevisligen går det att protestera på ett sätt som inte stör - t ex genom att vända ryggen - och det bör framhållas som ideal, snarare än att bjuda in till en diskussion på vilket avstånd man ska hålla sina ljudliga protester.huruvida formen för delar av de antirasistiska manifestationer som genomförts är dåligt för demokratin". Min ståndpunkt är följande: Jag vill bejaka "det goda samtalet" och "argumentets primat", men har också förståelse för att medborgare (utan att bryta mot lagen) känslomässigt markerar sin avsky mot vad man uppfattar som rasism och brist på respekt för alla människors lika värde. (Diskussionen återfinns på min Facebook-sida.)
Jag har kommenterat veckans händelser kring Sverigedemokraterna för bland annat TV4 Nyhetsmorgon.
2013-09-08
Norska valet: Høyre vill släppa in Fremskrittspartiet i den politiska värmen
I morgon är det val i Norge och det mesta talar för regeringsskifte. Under två mandatperioder - åtta år - har Norge styrts av Socialdemokraterna, Socialistisk Venstre och Senterpartiet, med Jens Stoltenberg som statsminister. Men samstämmiga opinionsmätningar visar att Høyre går starkt framåt och att dess partiledare Erna Solberg får bilda regering.
Maktskiftet i Norge kommer i så fall inte oväntat. Det har blivit extremt ovanligt i europeisk politik att en och samma regering sitter kvar över tre mandatperioder. Väljarna byter i dag parti betydligt oftare än tidigare och den så kallade klassröstningen - att arbetare röstar vänster och tjänstemän borgerligt - har försvagats. Den ökade väljarrörligheten är i sin tur ett uttryck för den individualisering av samhället som följer i den kommunikationsteknolgiska revolutionens spår.
Valrörelsen i Norge påminner en hel del om de senaste årens politiska utveckling i Sverige. Høyre utlovar till exempel kraftiga skattesänkningar och privatiseringar inom den offentliga sektorn.
En viktigt skillnad finns i dag mellan svensk och norsk politik. I Sverige har Moderaterna och Fredrik Reinfeldt varit föredömligt tydliga och konsekventa med att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. I Norge går mellertid Høyre och Erna Solberg till val på att bilda regering tillsammans med det högerpopulistiska Fremskrittspartiet, som bär en lång historia av främlingsfientlighet i sin ryggsäck. Även liberala Venstre och Kristelig Folkeparti är inbjudna till ett regeringssamarbete.
Det finns en viktig skillnad mellan Sverigedemokraterna och Fremskittspartiet. Medan Sverigedemokraterna har ett förflutet i en nazianstruken högerextremism har Fremskrittspartiet (på samma sätt som Dansk Folkeparti) sina rötter som ett borgerligt missnöjesparti med skattesänkningar och en närmast nyliberal syn på staten på programmet. Sverigedemokraterna är ett starkt nationalistiskt parti, medan Fremskrittspartiet har en starkt liberal syn på den ekonomiska politiken. I det avseendet påminner Fremskrittspartiet mer om Ny Demokrati än om Sverigedemokraterna.
Men Frenmskrittspartiet och Sverigedemokraterna förenas i sin kamp för en mer restriktiv flykting- och invandringspolitik och Fremskrittspartiet har en lång historia av främlingsfientlighet inom sitt parti. I årets val profilerar sig Fremskrittspartiet bland annat genom en Youtube-film där en burkaklädd kvinna genom integration skall "förvandlas" till en ung, snygg kvinna som stämmer överens med ett västerländskt skönhetsideal.
Genom att Høyre och Erna Solberg nu öppnar för regeringssamarbete med Fremskrittspartiet bidrar partiet till att legitimera främlingsfientlighet i nordisk politik. Høyre och Erna Solberg bidrar också till att sänka tröskeln till att släppa in även Dansk Folkeparti och i förlängningen även Sverigedemokraterna i den politiska värmen.
Det är en olycklig och obehaglig utveckling. Under sina år som statsminister 1991-1994 var Carl Bildt föredömligt tydlig med att stå emot krav från sina partikamrater om samverkan med Ny Demokrati. Bengt Westerberg var även han föredömligt tydlig med hur han såg på Ny Demokratis plats i svensk politik. Vore uppfriskande om Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund kunde vara lika tydliga med hur de ser på ett regeringssamarbete mellan Høyre/Venstre och Fremskrittspartiet i Norge.
Jag kommenterar läger i den norska valkampanjen för Aftonbladet här.
Maktskiftet i Norge kommer i så fall inte oväntat. Det har blivit extremt ovanligt i europeisk politik att en och samma regering sitter kvar över tre mandatperioder. Väljarna byter i dag parti betydligt oftare än tidigare och den så kallade klassröstningen - att arbetare röstar vänster och tjänstemän borgerligt - har försvagats. Den ökade väljarrörligheten är i sin tur ett uttryck för den individualisering av samhället som följer i den kommunikationsteknolgiska revolutionens spår.
Valrörelsen i Norge påminner en hel del om de senaste årens politiska utveckling i Sverige. Høyre utlovar till exempel kraftiga skattesänkningar och privatiseringar inom den offentliga sektorn.
En viktigt skillnad finns i dag mellan svensk och norsk politik. I Sverige har Moderaterna och Fredrik Reinfeldt varit föredömligt tydliga och konsekventa med att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. I Norge går mellertid Høyre och Erna Solberg till val på att bilda regering tillsammans med det högerpopulistiska Fremskrittspartiet, som bär en lång historia av främlingsfientlighet i sin ryggsäck. Även liberala Venstre och Kristelig Folkeparti är inbjudna till ett regeringssamarbete.
Det finns en viktig skillnad mellan Sverigedemokraterna och Fremskittspartiet. Medan Sverigedemokraterna har ett förflutet i en nazianstruken högerextremism har Fremskrittspartiet (på samma sätt som Dansk Folkeparti) sina rötter som ett borgerligt missnöjesparti med skattesänkningar och en närmast nyliberal syn på staten på programmet. Sverigedemokraterna är ett starkt nationalistiskt parti, medan Fremskrittspartiet har en starkt liberal syn på den ekonomiska politiken. I det avseendet påminner Fremskrittspartiet mer om Ny Demokrati än om Sverigedemokraterna.
Men Frenmskrittspartiet och Sverigedemokraterna förenas i sin kamp för en mer restriktiv flykting- och invandringspolitik och Fremskrittspartiet har en lång historia av främlingsfientlighet inom sitt parti. I årets val profilerar sig Fremskrittspartiet bland annat genom en Youtube-film där en burkaklädd kvinna genom integration skall "förvandlas" till en ung, snygg kvinna som stämmer överens med ett västerländskt skönhetsideal.
Genom att Høyre och Erna Solberg nu öppnar för regeringssamarbete med Fremskrittspartiet bidrar partiet till att legitimera främlingsfientlighet i nordisk politik. Høyre och Erna Solberg bidrar också till att sänka tröskeln till att släppa in även Dansk Folkeparti och i förlängningen även Sverigedemokraterna i den politiska värmen.
Det är en olycklig och obehaglig utveckling. Under sina år som statsminister 1991-1994 var Carl Bildt föredömligt tydlig med att stå emot krav från sina partikamrater om samverkan med Ny Demokrati. Bengt Westerberg var även han föredömligt tydlig med hur han såg på Ny Demokratis plats i svensk politik. Vore uppfriskande om Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund kunde vara lika tydliga med hur de ser på ett regeringssamarbete mellan Høyre/Venstre och Fremskrittspartiet i Norge.
Jag kommenterar läger i den norska valkampanjen för Aftonbladet här.
2012-11-15
Jimmie Åkessons dilemma
Uppdatering 15/11 kl 13.15 återfinns längst ned i texten.
Hur påverkas Sverigedemokraterna av Expressens avslöjande om ledande partiföreträdares rasistiska uttalanden och lögner samt om en järnrörsviftande rättspolitisk talesperson? På kort sikt bryts partiets uppåtgående trend i opinionen. Sverigedemokraternas kärnväljare bryr sig nog inte så mycket, men de nytillkomna väljare som tilltalats av partiets strävan att framstå som "ett parti som andra" drar nu öronen åt sig.
I ett längre tidsperspektiv brukar enskilda politiska skandaler snabbt klinga av och inte ha någon betydelse för partiers valresultat. Filmen som beskriver Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling som rasistiska och sexistiska flåbusar hotar emellertid Jimmie Åkessons projekt att göra om Sverigedemokraterna till ett rumsrent socialkonservativt parti med nolltolerans mot rasism och våldsbeägenhet.
Jimmie Åkesson ställs nu inför ett dilemma. Om Åkesson vill göra anspråk på någon som helst trovärdighet i frågan om nolltolerans mot rasism kan han inte släta över det som skett. Erik Almqvist har visserligen blivit av med sina politiska uppdrag inom Sverigedemokraterna, men han fortsätter att representera partiet i riksdagen. Om Almqvist inte själv väljer att dra sig tillbaka återstår endast uteslutning. Kent Ekeroth har tagit en s k time out, men representerar även han Sverigedemokraterna i riksdagen. Om inte Åkesson gör sig av med Almqvist och Ekeroth kommer Sverigedemokraterna även fortsättningsvis att uppfattas som ett extremistparti och därmed döma sig till att vara ett evigt småparti utan reellt politiskt inflytande.
Å andra sidan: Om Jimmie Åkesson fortsätter utrensningen av personer som Erik Almqvist och Kent Ekeroth riskerar partiet att uppfattas som så utslätat att kärntrupperna demobiliseras eller söker sig andra jaktmarker. De kvarvarande väljarna kommer att ställa sig frågan varför de skall rösta på Sverigedemokraterna i stället för på Moderaterna eller Kristdemokraterna. Kan det till och med bli så att besvikna Sverigedemokrater räddar Kristdemokraterna kvar i riksdagen i valet 2014?
Sverigedemokraterna skiljer sig från högerpopulistiska partier som Dansk Folkeparti och norska Fremskittspartiet i det att Sverigedemokraterna har sitt ursprung i den nazi-influerade extremhögern. Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet bildades som allmänborgerliga missnöjespartier med populistiska skattesänkningsförslag som viktiga profilfrågor. Det är Sverigedemokraternas rötter i rasism och högerextremism som nu ger sig till känna. Det är omöjligt att tänka sig rättspolitiska talespersoner från Dansk Folkeparti eller Fremskittspartiet nattetid springa omkring och vifta med järnrör på gatorna i Köpenhamn eller i Oslo.
Oavsett hur Jimmie Åkesson väljer att hantera sitt dilemma återstår frågan om hur mycket han själv visste om filmen. Kan det beläggas att Jimmie Åkesson kände till filmen och dess innehåll blir hans ställning omöjlig. Då kan vi få se ett sönderfall av Sverigedemokraterna av samma dignitet som när Ny Demokrati brakade ihop i början av 1990-talet.
Uppdaterat 15/10 kl 13.15: På DN Debatt går nu på förmiddagen Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU till hård attack mot moderpartiet, för att partiledningen inte försvarat Erik Almqvist utan i stället tagit ifrån honom sina partiuppdrag. Vi har blivit invalda i Sveriges Riksdag inte för att kompromissa, inte för att vika oss, skriver SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne. Genom artikeln trissas motsättningarna inom Sverigedemokraterna upp ytterligare en nivå. Skall Jimmie Åkesson leva upp till partiets krav på nolltolerans och driva frgan om Erik Almqvist som ett uteslutningsärende? Eller skall Åkesson försöka blidka de mer hårdföra krafterna inom SDU genom att nu låta udda vara jämt angående Almqvist? Hur Åkesson än gör skadas partiet. Om de växande motsättningarna mellan SDU och moderpartiet har jag tidigare skrivit här.
Kent Ekeroth har nu också kommenterat händelserna. Hans berättelse gör inte dilemmat lättare för Jimmie Åkesson. Marken gungar under Sverigedemokraterna. Den närmaste tiden blir oerhört viktig för partiets möjligheter att hålla ihop.
Hur påverkas Sverigedemokraterna av Expressens avslöjande om ledande partiföreträdares rasistiska uttalanden och lögner samt om en järnrörsviftande rättspolitisk talesperson? På kort sikt bryts partiets uppåtgående trend i opinionen. Sverigedemokraternas kärnväljare bryr sig nog inte så mycket, men de nytillkomna väljare som tilltalats av partiets strävan att framstå som "ett parti som andra" drar nu öronen åt sig.
I ett längre tidsperspektiv brukar enskilda politiska skandaler snabbt klinga av och inte ha någon betydelse för partiers valresultat. Filmen som beskriver Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling som rasistiska och sexistiska flåbusar hotar emellertid Jimmie Åkessons projekt att göra om Sverigedemokraterna till ett rumsrent socialkonservativt parti med nolltolerans mot rasism och våldsbeägenhet.
Jimmie Åkesson ställs nu inför ett dilemma. Om Åkesson vill göra anspråk på någon som helst trovärdighet i frågan om nolltolerans mot rasism kan han inte släta över det som skett. Erik Almqvist har visserligen blivit av med sina politiska uppdrag inom Sverigedemokraterna, men han fortsätter att representera partiet i riksdagen. Om Almqvist inte själv väljer att dra sig tillbaka återstår endast uteslutning. Kent Ekeroth har tagit en s k time out, men representerar även han Sverigedemokraterna i riksdagen. Om inte Åkesson gör sig av med Almqvist och Ekeroth kommer Sverigedemokraterna även fortsättningsvis att uppfattas som ett extremistparti och därmed döma sig till att vara ett evigt småparti utan reellt politiskt inflytande.
Å andra sidan: Om Jimmie Åkesson fortsätter utrensningen av personer som Erik Almqvist och Kent Ekeroth riskerar partiet att uppfattas som så utslätat att kärntrupperna demobiliseras eller söker sig andra jaktmarker. De kvarvarande väljarna kommer att ställa sig frågan varför de skall rösta på Sverigedemokraterna i stället för på Moderaterna eller Kristdemokraterna. Kan det till och med bli så att besvikna Sverigedemokrater räddar Kristdemokraterna kvar i riksdagen i valet 2014?
Sverigedemokraterna skiljer sig från högerpopulistiska partier som Dansk Folkeparti och norska Fremskittspartiet i det att Sverigedemokraterna har sitt ursprung i den nazi-influerade extremhögern. Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet bildades som allmänborgerliga missnöjespartier med populistiska skattesänkningsförslag som viktiga profilfrågor. Det är Sverigedemokraternas rötter i rasism och högerextremism som nu ger sig till känna. Det är omöjligt att tänka sig rättspolitiska talespersoner från Dansk Folkeparti eller Fremskittspartiet nattetid springa omkring och vifta med järnrör på gatorna i Köpenhamn eller i Oslo.
Oavsett hur Jimmie Åkesson väljer att hantera sitt dilemma återstår frågan om hur mycket han själv visste om filmen. Kan det beläggas att Jimmie Åkesson kände till filmen och dess innehåll blir hans ställning omöjlig. Då kan vi få se ett sönderfall av Sverigedemokraterna av samma dignitet som när Ny Demokrati brakade ihop i början av 1990-talet.
Uppdaterat 15/10 kl 13.15: På DN Debatt går nu på förmiddagen Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU till hård attack mot moderpartiet, för att partiledningen inte försvarat Erik Almqvist utan i stället tagit ifrån honom sina partiuppdrag. Vi har blivit invalda i Sveriges Riksdag inte för att kompromissa, inte för att vika oss, skriver SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne. Genom artikeln trissas motsättningarna inom Sverigedemokraterna upp ytterligare en nivå. Skall Jimmie Åkesson leva upp till partiets krav på nolltolerans och driva frgan om Erik Almqvist som ett uteslutningsärende? Eller skall Åkesson försöka blidka de mer hårdföra krafterna inom SDU genom att nu låta udda vara jämt angående Almqvist? Hur Åkesson än gör skadas partiet. Om de växande motsättningarna mellan SDU och moderpartiet har jag tidigare skrivit här.
Kent Ekeroth har nu också kommenterat händelserna. Hans berättelse gör inte dilemmat lättare för Jimmie Åkesson. Marken gungar under Sverigedemokraterna. Den närmaste tiden blir oerhört viktig för partiets möjligheter att hålla ihop.
2011-07-27
Hur påverkas Sverigedemokraterna av det högerextremistiska terrordådet i Norge?
Många frågar hur Sverigedemokraterna (SD) kommer att påverkas av Anders Behring Breiviks högerextremistiska terrordåd i Norge. Låt mig först påpeka att SD som politiskt parti inte har särskilt mycket - eller ens något - gemensamt med den högerextremism som Breivik formulerar i sitt manifest (vilket jag påpekade i Dagens Nyheter igår och som några har reagerat kritiskt på). SD har visserligen sitt ursprung i nazi-influerade högerextremistiska miljöer snarlika dem där Breivik rört sig. Men Jimmie Åkesson och hans kamrater i partiledningen har målmedvetet och skickligt utvecklat SD till ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti utan inslag av nazism eller högerextremism. Det är bara att läsa partiprogrammet eller studera partiets agerande i riksdagen så framstår skillnaden klart.
På kort sikt sikt har det högerextremistiska terrordådet i Norge skadat SD. Dels eftersom Anders Behring Breivik i sitt manifest lyfter fram SD som ljuset i det svenska politiska mörkret och att han själv under flera år varit medlem av SD:s norska "systerparti" Fremskrittspartiet. Dels eftersom enskilda företrädare för SD (som t ex riksdagsledamoten Kent Ekeroth, Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund och kommunpolitiken i Varberg Erik Hellsborn) inte lyckats hålla tand för tunga utan uttalat sig på sätt som skapat tvivel om hur allvarligt partiet egentligen ser på Breiviks attentat. Även om SD i dag inte står för en nazi-influerad högerextremism så finns det i partiets entourage (ungefär: följe) människor som delar världsbild med Anders Behring Breivik och som inte tvekar att uttrycka denna mening på bloggar eller i kommentatorsfält på nätet.
Jimmie Åkesson ställdes genom terrordådet inför ett dilemma. Å ena sidan måste han fördöma attentatet på ett trovärdigt sätt. Å andra sidan måste fördömandet formuleras så att SD:s kärnväljare och kretsen kring SD inte uppfattar det som att partiledaren tvekar i partiets kärnfrågor kring invandring och kampen mot det mångkulturella samhället. Synen på det mångkulturella samhällets negativa sidor är ju något som faktiskt förenar gärningsmannen med SD.
Jimmie Åkessons uttalande kort efter terrorattacken var återhållsamt och kan uppfattas som ett försök att backa sig och partiet ur krisen. När den svåraste delen av sorgearbetet är över kommer blickarna på nytt att riktas mot SD och de kretsar som rör sig kring partiet. Finns där några personband mellan gärningsmannen och enskilda SD-politiker? Hur mycket texter finns det på SD-sidor som uttrycker samma verklighetsbild som gärningsmannen? Vilket ansvar har SD för debattnivån och den våldsfixerade, rasistiska retorik som finns på SD-bloggar av olika slag?
Jag tror att SD skulle vinna på att Jimmie Åkesson vågade formulera sig mera kraftfullt mot dådet och även ta itu med de SD-medlemmar som inte riktigt förstått att partiet gjorts om sedan de högerextremistiska åren. I dag riskerar partiet att tappa marginalväljare som röstat på SD för att peka finger mot makten och etablissemanget, men som aldrig i livet vill förknippas med eller bli en del av den miljö där Anders Behring Breivik kände sig som hemma.
På kort sikt sikt har det högerextremistiska terrordådet i Norge skadat SD. Dels eftersom Anders Behring Breivik i sitt manifest lyfter fram SD som ljuset i det svenska politiska mörkret och att han själv under flera år varit medlem av SD:s norska "systerparti" Fremskrittspartiet. Dels eftersom enskilda företrädare för SD (som t ex riksdagsledamoten Kent Ekeroth, Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund och kommunpolitiken i Varberg Erik Hellsborn) inte lyckats hålla tand för tunga utan uttalat sig på sätt som skapat tvivel om hur allvarligt partiet egentligen ser på Breiviks attentat. Även om SD i dag inte står för en nazi-influerad högerextremism så finns det i partiets entourage (ungefär: följe) människor som delar världsbild med Anders Behring Breivik och som inte tvekar att uttrycka denna mening på bloggar eller i kommentatorsfält på nätet.
Jimmie Åkesson ställdes genom terrordådet inför ett dilemma. Å ena sidan måste han fördöma attentatet på ett trovärdigt sätt. Å andra sidan måste fördömandet formuleras så att SD:s kärnväljare och kretsen kring SD inte uppfattar det som att partiledaren tvekar i partiets kärnfrågor kring invandring och kampen mot det mångkulturella samhället. Synen på det mångkulturella samhällets negativa sidor är ju något som faktiskt förenar gärningsmannen med SD.
Jimmie Åkessons uttalande kort efter terrorattacken var återhållsamt och kan uppfattas som ett försök att backa sig och partiet ur krisen. När den svåraste delen av sorgearbetet är över kommer blickarna på nytt att riktas mot SD och de kretsar som rör sig kring partiet. Finns där några personband mellan gärningsmannen och enskilda SD-politiker? Hur mycket texter finns det på SD-sidor som uttrycker samma verklighetsbild som gärningsmannen? Vilket ansvar har SD för debattnivån och den våldsfixerade, rasistiska retorik som finns på SD-bloggar av olika slag?
Jag tror att SD skulle vinna på att Jimmie Åkesson vågade formulera sig mera kraftfullt mot dådet och även ta itu med de SD-medlemmar som inte riktigt förstått att partiet gjorts om sedan de högerextremistiska åren. I dag riskerar partiet att tappa marginalväljare som röstat på SD för att peka finger mot makten och etablissemanget, men som aldrig i livet vill förknippas med eller bli en del av den miljö där Anders Behring Breivik kände sig som hemma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)