Norska högerpopulister gör självkritik. Jimmie Åkesson tiger.

Uppdatering längst ned i posten! (2/8 kl 21.50)

Ordföranden för det norska Fremskrittspartiet, Siv Jensen, är självkritisk till hur hon och hennes parti agerat i debatten om invandring och muslimer. Till Verdens Gang säger Siv Jensen att hon ångrar enskilda uttryck som använt och att hon som en konsekvens av terrordåden i Norge kommer att ändra sin framtoning i debatten: Ja, jag tror att vi redan har ändrat vårt sätt och vi kommer aldrig att bli desamma igen.

Även lokala företrädare för Fremskrittspartiet är öppet självkritiska. Partiets tidigare ordförande i Oslo, Svenn Kristiansen, säger att han aldrig mer kommer att använda begreppet "snikislamisering" som länge varit en del av Fremskrittspartiets retorik. Partiets ordförande i Askøy, Knut Hanselmann, säger att språkbruket nu måste bli helt annorlunda och mer sakligt. Han menar att det är fel att fokusera så mycket på kultur: Vi bør fokusere på ting som at kommunene ikke har kapasitet til å ta imot flere når det gjelder mottaksapparat, integrering, barnevern og lignende. Det kan vi ha en saklig og grei diskusjon rundt, i motsetning til å snakke om kultur og at samfunnet blir revet i filler.

Det är positivt att ledande företrädare för norska Fremskrittspartiet inte likt strutsen stoppar huvudet i sanden utan står upp och förklarar sig villigt att ta sin del av ansvaret för det inträffade. Vad gör då Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson? I Studio Ett i dag hade han möjlighet att knyta an till sin partifrände Siv Jensens ödmjuka inställning och även han gå i spetsen för en mer hyfsad svensk debatt i dessa frågor. Men icke. Jimmie Åkesson fann inte skäl att utöva någon som helst självkritik och kunde inte på något sätt förstå varför just hans parti pekades ut i detta sammanhang. Att just hans parti pekades ut av Anders Behring Breivik själv som ljuset i det svenska mörkret kunde annars kanske ha varit skäl nog till ett uns eftertanke.

Ord spelar roll - ett vulgärt språkbruk främjar en vulgär politik. Ett våldsromantiskt språkbruk sänker tröskeln till våldsanvändning. Ett främlingsfientligt språkbruk ökar risken för fientliga handlingar mot de som uppfattas som eller utpekas som främlingar/främmande. Därför är det positivt om främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna förändrar sitt språkbruk och t ex inte länge föraktfullt benämner invandrare som "kulturberikare" vilket tidigare ofta förekommit.

I andra sammanhang har jag stött på argumentet att det inte spelar någon roll vad Sverigedemokraterna säger, för partiet är lika främlingsfientligt vilken retorik de än använder. Men det är ett konstigt sätt att argumentera. Man kan inte påstå att ord spelar roll och samtidigt påstå att det inte har någon betydelse vilka ord Sverigedemokraterna använder.

Om ordets betydelse i politiken, läs gärna Vänstra stranden, samt Ola Larsmos och Lena Sundströms artiklar i Dagens Nyheter.

*

Uppdatering: Flera läsare har påpekat att ordföranden för Dansk Folkeparti, Pia Kjaersgaard, blivit oerhört provocerad av Siv Jensens självkritik. Pia Kjaersgaard säger att Siv Jensen låter gärningsmannen vinna genom att tona ned sin islamfientliga retorik och att Siv Jensen framstår som att hon "saknar ryggrad".

I SVT Aktuellt i kväll medverkade Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesperson Mattias Karlsson. Han såg inga skäl att idka självkritik, och när han konfronterades med partibrodern Kent Ekeroths uttalanden om ett 1 400 år långt krig mellan västerlandet och islam kommenterade han det med att Ekeroth hade ett sinne för det dramatiska och att Ekeroths uttalanden inte stod för partilinjen. Ändå visade SVT Aktuellts bilder hur Jimmie Åkesson ställde sig upp och applåderade just Ekeroths uttalande.

Åkesson får nu bekänna färg. Vill han hålla fast vid den vulgära retoriken om islam och massinvandring, uppmuntra sina kärntrupper och därigenom liera sig med Pia Kjaersgaard i Danmark? Eller vill han fortsätta transformera partiet för att därigenom sänka tröskeln för nya väljargrupper att rösta på partiet samt för andra partier att i någon mening samverka med partiet? I så fall bör han gå Siv Jensens väg.

Fredrik Reinfeldt som Den osynlige mannen?

Uppdaterat söndag 31 augusti (skall förstås vara juli - tack A-K Roth) kl 10.40: Aftonbladet uppger i dag att Fredrik Reinfeldts osynlighet efter attentaten i Norge har sin grund i att han redan på söndagsmorgonen reste på semester till Turkiet. Om dessa uppgifter stämmer blir jag än mer stärkt i min uppfattning att statsministern gjort en grov felbedömning av situationen. Att åka på semester mindre än 36 timmar efter det största terrordådet i Nordens moderna historia - när vårt broderland sörjer och behöver allt tänkbart stöd och solidaritet och svenska folket visar ett väldigt starkt engagemang - är snudd på stötande.

Jag kommenterar också Reinfeldts frånvaro i Svenska Dagbladet.

*

Statsminister Fredrik Reinfeldt har kritiserats för att ha varit osynlig i samband med attentaten i Oslo. Så skriver t ex Dagens Nyheters politiska chefredaktör Peter Wolodarski att statsministern på ett olyckligt sätt dragit sig undan, vägrat medverka i Sveriges Televisions extrasändningar och att när Reinfeldt efter 16 timmar äntligen valde att framträda var hans uttalande "kort och påtagligt svalt". I dag - först en vecka efter attentaten - formulerar sig Fredrik Reinfeldt mer utförligt, på Brännpunkt i Svenska Dagbladet.

Fredrik Reinfeldt riskerade som statsminister att i den mycket svåra situationen begå två olika typer av fel. Om han syntes och pratade för mycket, om han tog för mycket plats, kunde det uppfattas som att han inte gav utrymme åt andra och att han försökte plocka inrikespolitiska poäng på tragedin i vårt grannland Norge. Om han syntes och pratade för lite, om han tog för lite plats, kunde det i stället uppfattas som ett uttryck för svagt ledarskap och bristande empati.

Med facit i hand är det inte särskilt svårt att konstatera att Fredrik Reinfeldt varit alltför defensiv och tillbakadragen i sitt sätt att hantera situationen. Han borde ha visat situationens allvar genom att t ex deltagit i minnesgudstjänsten i norska kyrkan i Stockholm. Han borde t ex ha medverkat i åtminstone några av de extrasändningar i Sveriges Television som han var inbjuden till.

Artikeln på Brännpunkt är uppenbart en halvmesyr, ett uttryck för "härtill är jag nödd och tvungen". Innehållsligt är artikeln teknokratisk och avpolitiserar terrorattacken. Attentatet var ett uttryck för det blinda hatet. På något annat sätt kan det inte beskrivas. Vi behöver höja vår beredskap, se över lagstiftningen kring vapeninnehav och ämnen som kan användas för framställning av sprängmedel samt fortsätta det internationella samarbetet mot extremism och terrorism. Men ingenstans i texten kommenteras den politiska innebörden av terrordådet och inte heller betydelsen av att förstärka kampen mot främlingsfientligheten.

Hade Reinfeldts artikel publicerats i direkt anslutning till dådet hade det kanske varit OK. Nu kommer den först efter en vecka och tillför i sak ingenting nytt, varken till sorgearbetet eller till debatten kring hur det kunde ske och hur vi bäst agerar för att det inte skall hända igen. I det perspektivet är texten otillräcklig.

Fredrik Reinfeldt har även i andra sammanhang kritiserats för att ha svårt att gestalta empati och medkänsla offentligt. Nu har den bristande förmågan lett till att Fredrik Reinfeldts politiska ledarskap för första gången på allvar ifrågasätts även i de egna leden. Tiden får visa om debatten om Reinfeldts osynlighet i denna kris är något tillfälligt som blåser över eller om det är början till ett urholkande av de extremt höga förtroendesiffror som Reinfeldt kunnat luta sig mot under mycket lång tid.

Hur påverkas Sverigedemokraterna av det högerextremistiska terrordådet i Norge?

Många frågar hur Sverigedemokraterna (SD) kommer att påverkas av Anders Behring Breiviks högerextremistiska terrordåd i Norge. Låt mig först påpeka att SD som politiskt parti inte har särskilt mycket - eller ens något - gemensamt med den högerextremism som Breivik formulerar i sitt manifest (vilket jag påpekade i Dagens Nyheter igår och som några har reagerat kritiskt på). SD har visserligen sitt ursprung i nazi-influerade högerextremistiska miljöer snarlika dem där Breivik rört sig. Men Jimmie Åkesson och hans kamrater i partiledningen har målmedvetet och skickligt utvecklat SD till ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti utan inslag av nazism eller högerextremism. Det är bara att läsa partiprogrammet eller studera partiets agerande i riksdagen så framstår skillnaden klart.

På kort sikt sikt har det högerextremistiska terrordådet i Norge skadat SD. Dels eftersom Anders Behring Breivik i sitt manifest lyfter fram SD som ljuset i det svenska politiska mörkret och att han själv under flera år varit medlem av SD:s norska "systerparti" Fremskrittspartiet. Dels eftersom enskilda företrädare för SD (som t ex riksdagsledamoten Kent Ekeroth, Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund och kommunpolitiken i Varberg Erik Hellsborn) inte lyckats hålla tand för tunga utan uttalat sig på sätt som skapat tvivel om hur allvarligt partiet egentligen ser på Breiviks attentat. Även om SD i dag inte står för en nazi-influerad högerextremism så finns det i partiets entourage (ungefär: följe) människor som delar världsbild med Anders Behring Breivik och som inte tvekar att uttrycka denna mening på bloggar eller i kommentatorsfält på nätet.

Jimmie Åkesson ställdes genom terrordådet inför ett dilemma. Å ena sidan måste han fördöma attentatet på ett trovärdigt sätt. Å andra sidan måste fördömandet formuleras så att SD:s kärnväljare och kretsen kring SD inte uppfattar det som att partiledaren tvekar i partiets kärnfrågor kring invandring och kampen mot det mångkulturella samhället. Synen på det mångkulturella samhällets negativa sidor är ju något som faktiskt förenar gärningsmannen med SD.

Jimmie Åkessons uttalande kort efter terrorattacken var återhållsamt och kan uppfattas som ett försök att backa sig och partiet ur krisen. När den svåraste delen av sorgearbetet är över kommer blickarna på nytt att riktas mot SD och de kretsar som rör sig kring partiet. Finns där några personband mellan gärningsmannen och enskilda SD-politiker? Hur mycket texter finns det på SD-sidor som uttrycker samma verklighetsbild som gärningsmannen? Vilket ansvar har SD för debattnivån och den våldsfixerade, rasistiska retorik som finns på SD-bloggar av olika slag?

Jag tror att SD skulle vinna på att Jimmie Åkesson vågade formulera sig mera kraftfullt mot dådet och även ta itu med de SD-medlemmar som inte riktigt förstått att partiet gjorts om sedan de högerextremistiska åren. I dag riskerar partiet att tappa marginalväljare som röstat på SD för att peka finger mot makten och etablissemanget, men som aldrig i livet vill förknippas med eller bli en del av den miljö där Anders Behring Breivik kände sig som hemma.

Attentat med politiskt mål

I dag presenterar jag en mer fördjupad analys av Anders Behring Breiviks manifest "2083" på Göteborgs-Postens kultursida. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Dokumentet är i mångt och mycket en klipp- och klistra-produkt, där författaren hämtat eller lånat avsnitt från andra texter på nätet. Delar av det har självbiografiska drag, till exempel genom att han intervjuar sig själv samt en makaber personlig dagbok. Han refererar också nätsignaturen Fjordman, vilket ökar mystiken då många tror att det är Behring Breivik själv som tidigare använt sig av just den signaturen.

Det vore givet manifestet frestande att avfärda det ohyggliga som inträffade i Oslo och på Utöya som en ensam, ”galen” människas verk. Men så enkelt är det sannerligen inte. Till skillnad från mannen som skrev en ny grundlag för Sverige har Anders Behring Breiviks projekt en politisk riktning. Breiviks dåd kan bara förstås i ljuset av den högerextrema och muslimfientliga miljö där han själv varit en del. Attentaten hade ett politiskt mål – att bidra till mobilisering till väpnad kamp mot det mångkulturella samhället och dess förespråkare, i det här fallet den norska socialdemokratin.

De miljöer där Anders Behring Breivik har rört sig har ett ansvar. Inte för gärningen i sig – för den ansvarar Anders Behring Breivik ensam. Men de har ett ansvar för att genom sin fundamentalistiska världsbild och våldspropaganda skapa ett stämningsläge där detta illdåd blev möjligt.

2083. En högerextremists kusligt detaljrika, våldsromantiska projektmakeri

Jag har nu tagit del av den misstänkte gärningsmannens 1 516 sidor långa dokument med namnet 2083 (det år då Western European Civil War beräknas vara avslutat, alla förrädare avrättats och alla muslimer deporterats). Självklart har jag inte läst hela texten, men bekantgjort mig med den tillräckligt mycket för att kunna formulera några uppfattningar.

Några menar att vi bör nonchalera texten och framför allt inte sprida den. Så tycker inte jag. Vi bör känna våra fiender. Skall vi förstå ondskans logik måste vi också ta del av de texter som den tar sig uttryck i. Alla försök att göra texten svårtillgänglig bidrar bara till mytologisering. Bättre att lyfta fram texten i ljuset. Då spricker den, som trollen.

Till formen präglas dokumentet av en utstuderad noggrannhet, för att inte säga pedanteri. Innehållsförteckningen upptar i sig flera sidor och är mönstergill i sin struktur och överskådlighet. Uppgifterna i boken kännetecknas av exakthet, i stort och smått och över en enorm spännvidd av frågor. Vi får veta exakt hur många romer det bor i Makedonien, exakt hur tempelriddarnas uniformer är utformade, exakt hur många sexpartners en schweizisk tonårsflicka enligt statistiken kommer att ha i sitt liv, exakt hur man går till väga för att omvandla ett word-dokument till en PDF-fil och exakt hur man gör när man bygger bomber.

Ideologiskt erbjuder texten inget nytt. Vi finner en högerextremism med traditionella inslag av nationalism, längtan efter renhet, kristendom, muslimhat, våldsromantik och anti-feminism. Ideologin förkroppsligas i ett detaljreglerat projektmakeri. Afrika skall delas in i två zoner - en muslimsk och en icke-muslimsk. Utländskt ägarskap av nyhetsmedia skall förbjudas. Dödsstraffet skall återinföras, skoluniformer likaså.

Dokumentet skrämmer, genom sin kombination av ideologisk, fundamentalistisk våldsromantik och ett detaljerat projektmakeri.

*

Det pågår också en diskussion om hur vi bör benämna den misstänkte gärningsmannen. Är han en ensam "galning" eller en "terrorist"? Det ena behöver förstås inte utesluta det andra. I någon mening är en terrorist som dödar ett stort antal oskyldiga människor per definition en "galning". Men världen är full av galningar, endast en bråkdel av dessa galningar blir terrorister. Därför kan en galnings dåd aldrig ses isolerat, utan bör i stället betraktas i ljuset av den miljö och de sammanhang där galningen verkar. I det här fallet de högerextrema och muslimfientliga miljöer som finns i Norge och på nätet.

Terrorism är ett komplicerat begrepp. Men i det här fallet är det inte särskilt svårt att tillämpa det. Med terrrorism menas ungefär en handling som genomförs i syfte att uppnå vissa politiska, religiösa eller ideologiska mål och där förövaren använder sig av våld mot oskyldiga för att skapa skräck och uppmärksamhet. Attentaten i Oslo och på Utøya uppfyller dessa kriterier och bör därför heller inte kallas för något annat än just terrorism.

Det är i dag du skall gå med i ett demokratiskt parti

Av sorg vill inte solen lysa mer, skrev Shakespeare. I skrivande stund uppgår antalet bekräftade döda efter attackerna i Norge till 84 på Utöya och till 7 i Oslo. Smärtan är sanslös och mörkret kompakt.

Den misstänkte gärningsmannen påstås ha kopplingar till högerextrema nätverk och främlingsfientliga kretsar. Jag återkommer senare i dag med en text om värdet av att värna det öppna samhället.

Tills dess citerar jag min vän Anna Ardin som just skrev på Twitter: Det är i dag du skall gå med i ett demokratiskt parti.