Attentat med politiskt mål

I dag presenterar jag en mer fördjupad analys av Anders Behring Breiviks manifest "2083" på Göteborgs-Postens kultursida. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Dokumentet är i mångt och mycket en klipp- och klistra-produkt, där författaren hämtat eller lånat avsnitt från andra texter på nätet. Delar av det har självbiografiska drag, till exempel genom att han intervjuar sig själv samt en makaber personlig dagbok. Han refererar också nätsignaturen Fjordman, vilket ökar mystiken då många tror att det är Behring Breivik själv som tidigare använt sig av just den signaturen.

Det vore givet manifestet frestande att avfärda det ohyggliga som inträffade i Oslo och på Utöya som en ensam, ”galen” människas verk. Men så enkelt är det sannerligen inte. Till skillnad från mannen som skrev en ny grundlag för Sverige har Anders Behring Breiviks projekt en politisk riktning. Breiviks dåd kan bara förstås i ljuset av den högerextrema och muslimfientliga miljö där han själv varit en del. Attentaten hade ett politiskt mål – att bidra till mobilisering till väpnad kamp mot det mångkulturella samhället och dess förespråkare, i det här fallet den norska socialdemokratin.

De miljöer där Anders Behring Breivik har rört sig har ett ansvar. Inte för gärningen i sig – för den ansvarar Anders Behring Breivik ensam. Men de har ett ansvar för att genom sin fundamentalistiska världsbild och våldspropaganda skapa ett stämningsläge där detta illdåd blev möjligt.

2083. En högerextremists kusligt detaljrika, våldsromantiska projektmakeri

Jag har nu tagit del av den misstänkte gärningsmannens 1 516 sidor långa dokument med namnet 2083 (det år då Western European Civil War beräknas vara avslutat, alla förrädare avrättats och alla muslimer deporterats). Självklart har jag inte läst hela texten, men bekantgjort mig med den tillräckligt mycket för att kunna formulera några uppfattningar.

Några menar att vi bör nonchalera texten och framför allt inte sprida den. Så tycker inte jag. Vi bör känna våra fiender. Skall vi förstå ondskans logik måste vi också ta del av de texter som den tar sig uttryck i. Alla försök att göra texten svårtillgänglig bidrar bara till mytologisering. Bättre att lyfta fram texten i ljuset. Då spricker den, som trollen.

Till formen präglas dokumentet av en utstuderad noggrannhet, för att inte säga pedanteri. Innehållsförteckningen upptar i sig flera sidor och är mönstergill i sin struktur och överskådlighet. Uppgifterna i boken kännetecknas av exakthet, i stort och smått och över en enorm spännvidd av frågor. Vi får veta exakt hur många romer det bor i Makedonien, exakt hur tempelriddarnas uniformer är utformade, exakt hur många sexpartners en schweizisk tonårsflicka enligt statistiken kommer att ha i sitt liv, exakt hur man går till väga för att omvandla ett word-dokument till en PDF-fil och exakt hur man gör när man bygger bomber.

Ideologiskt erbjuder texten inget nytt. Vi finner en högerextremism med traditionella inslag av nationalism, längtan efter renhet, kristendom, muslimhat, våldsromantik och anti-feminism. Ideologin förkroppsligas i ett detaljreglerat projektmakeri. Afrika skall delas in i två zoner - en muslimsk och en icke-muslimsk. Utländskt ägarskap av nyhetsmedia skall förbjudas. Dödsstraffet skall återinföras, skoluniformer likaså.

Dokumentet skrämmer, genom sin kombination av ideologisk, fundamentalistisk våldsromantik och ett detaljerat projektmakeri.

*

Det pågår också en diskussion om hur vi bör benämna den misstänkte gärningsmannen. Är han en ensam "galning" eller en "terrorist"? Det ena behöver förstås inte utesluta det andra. I någon mening är en terrorist som dödar ett stort antal oskyldiga människor per definition en "galning". Men världen är full av galningar, endast en bråkdel av dessa galningar blir terrorister. Därför kan en galnings dåd aldrig ses isolerat, utan bör i stället betraktas i ljuset av den miljö och de sammanhang där galningen verkar. I det här fallet de högerextrema och muslimfientliga miljöer som finns i Norge och på nätet.

Terrorism är ett komplicerat begrepp. Men i det här fallet är det inte särskilt svårt att tillämpa det. Med terrrorism menas ungefär en handling som genomförs i syfte att uppnå vissa politiska, religiösa eller ideologiska mål och där förövaren använder sig av våld mot oskyldiga för att skapa skräck och uppmärksamhet. Attentaten i Oslo och på Utøya uppfyller dessa kriterier och bör därför heller inte kallas för något annat än just terrorism.