Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Sverigedemokraterna är fortfarande ett parti impregnerat av rasism och främlingsfientlighet.
En hel värld sörjer offren i den fruktansvärda flygolyckan i Iran, där 176 människor miste livet. Många av dessa var svenskar. Då väljer Sverigedemokraten Kent Ekeroth att öppet håna offren. Kent Ekeroth kommenterar en artikel från Sveriges Radio P4 Jönköping med rubriken "Flygkraschen i Iran - unga smålänningar bland dödsoffren". "Smålänningar", skriver Ekeroth raljant och bifogar två emojis - en apa som håller för ögonen och en gråtskrattande smiley. De unga människorna som miste livet och som artikeln syftar på gick på en gymnasieskola i Jönköping och har tidigare som ensamkommande sökt sin tillflykt till Sverige.
Kent Ekeroth är inte vilken Sverigedemokrat som helst. I åtta år - 2010-2018 - representerade han Sverigedemokraterna i riksdagen och var länge partiets kandidat till justitieministerposten. I dag har Kent Ekeroth ledningsuppdrag för Sverigedemokraterna i Värmdö. Sverigedemokraternas gruppledare i Värmdö Thorulf Empfevik beskriver Kent Ekeroth som "en mentor".
Mentor var ordet, sa Bull. Det är detta Sverigedemokratiska parti som Moderaterna och Kristdemokraterna vill normalisera. Det är detta rasistiskt impregnerade parti som Moderaterna och Kristdemokraterna vill samtala med, samarbeta med och med vars aktiva stöd de vill bilda regering. Men kom ihåg: Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen.
Läs gärna Niklas Orrenius artikel i Dagens Nyheter i dag, där Orrenius jämför Kent Ekeroths hånfulla twittrande med Olof Palmes antirasistiska jultal från 1965. Vilken ledande politiker står i dag kompromisslöst upp mot rasismen, frågar sig Niklas Orrenius. Det är dessvärre en relevant fråga.
Visar inlägg med etikett Kent Ekeroth. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kent Ekeroth. Visa alla inlägg
2017-10-04
Mattias Karlssons (SD) uthängning av och osanningar om afghanska ungdomar
Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson har på Facebook publicerat en bild på två ungdomar vilka han beskriver som "invandrare som vistats här illegalt och som borde utvisas". Mattias Karlsson rasar över att en polis låtit sig fotograferas tillsammans med ungdomarna, vilka han jämför med Rakhmat Akilov som är misstänkt för terrordådet på Drottninggatan tidigare i år.
Men Mattias Karlsson far med osanning. De båda ungdomarna, 17-åriga Fatemeh Khavari och 18-årige Amir Nabizadeh, har uppehållstillstånd och vistas inte alls illegalt i landet. Fatemeh Khavari har permanent uppehållstillstånd och Amir Nabizadeh har uppehållstillstånd med flyktingstatus. Fatemeh bor i Stockholm och är talesperson för protesten mot utvisningarna till Afghanistan. Amir bor i Dingle och är också aktiv i protestaktionen.
Jag antar att det är en reptilhjärnan som slår till när Mattias Karlsson ser två afghanska ungdomar på en bild. Genast antar han att de vistas illegalt i landet, särskilt med tanke på att de protesterar mot utvisningarna.
Mattias Karlsson är nu polisanmäld för förtal, och har plockat bort texten från sin Facebook-sida. I en förklaring till varför han felaktigt pekade ut Fatemeh och Amir som illegalt vistandes i Sverige staplar han bortförklaringar på varandra. I stället för att säga "Jag gjorde fel. Ansvaret är mitt. Jag ber om ursäkt" så vecklar han in sig i resonemang om att han "fått uppgiften från en källa som jag bedömde som trovärdig", att han "beklagar" om någon person med uppehållstillstånd "känt sig illa till mods" och att han var så "frustrerad" när han skrev. Ack ja. Att be om ursäkt är uppenbart inte lätt.
Jag noterar också att riksdagsledamoten för Sverigedemokraterna Kent Ekeroth på sin Facebook-sida använder nazisternas språkbruk och talar om "förrädarna" i det europeiska etablissemanget som bidragit till en ökad invandring till Europa. Tankarna går osökt till Niklas Orrenius utmärkta artikel i Dagens Nyheter om beröringspunkter mellan Sverigedemokrater och Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Läs den, om ni inte redan har gjort det.
Det är med detta parti - impregnerat av rasism och främlingsfientlighet - som Moderaterna och Ulf Kristersson vill samarbeta och göra sig beroende av i regeringsställning. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå det.
Men Mattias Karlsson far med osanning. De båda ungdomarna, 17-åriga Fatemeh Khavari och 18-årige Amir Nabizadeh, har uppehållstillstånd och vistas inte alls illegalt i landet. Fatemeh Khavari har permanent uppehållstillstånd och Amir Nabizadeh har uppehållstillstånd med flyktingstatus. Fatemeh bor i Stockholm och är talesperson för protesten mot utvisningarna till Afghanistan. Amir bor i Dingle och är också aktiv i protestaktionen.
Jag antar att det är en reptilhjärnan som slår till när Mattias Karlsson ser två afghanska ungdomar på en bild. Genast antar han att de vistas illegalt i landet, särskilt med tanke på att de protesterar mot utvisningarna.
Mattias Karlsson är nu polisanmäld för förtal, och har plockat bort texten från sin Facebook-sida. I en förklaring till varför han felaktigt pekade ut Fatemeh och Amir som illegalt vistandes i Sverige staplar han bortförklaringar på varandra. I stället för att säga "Jag gjorde fel. Ansvaret är mitt. Jag ber om ursäkt" så vecklar han in sig i resonemang om att han "fått uppgiften från en källa som jag bedömde som trovärdig", att han "beklagar" om någon person med uppehållstillstånd "känt sig illa till mods" och att han var så "frustrerad" när han skrev. Ack ja. Att be om ursäkt är uppenbart inte lätt.
Jag noterar också att riksdagsledamoten för Sverigedemokraterna Kent Ekeroth på sin Facebook-sida använder nazisternas språkbruk och talar om "förrädarna" i det europeiska etablissemanget som bidragit till en ökad invandring till Europa. Tankarna går osökt till Niklas Orrenius utmärkta artikel i Dagens Nyheter om beröringspunkter mellan Sverigedemokrater och Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Läs den, om ni inte redan har gjort det.
Det är med detta parti - impregnerat av rasism och främlingsfientlighet - som Moderaterna och Ulf Kristersson vill samarbeta och göra sig beroende av i regeringsställning. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå det.
2017-02-03
Kent Ekeroth åtalas. Om Sverigedemokraterna och brottsligheten
Den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Kent Ekeroth åtalas, misstänkt för ringa misshandel i samband med att han slagit till en man i ansiktet i en nattklubbskö vid Stureplan i Stockholm en sen natt i november 2016. Kent Ekeroth var inblandade i den så kallade Järnrörsskandalen sommaren 2010, då han mitt i natten filmade ett par SD-vänner när de beväpnade sig med metallrör och kastade ur sig sexistiska och rasistiska kommentarer. Därefter har han varit inblandad i en stor mängd olika krogbråk.
Kent Ekeroth kan naturligtvis vara oskyldig till det brott han misstänks för. I en rättsstat som Sverige är upp till domstolen att avgöra.
Men åtalet mot Kent Ekeroth riktar oundvikligen uppmärksamheten mot Sverigedemokraternas egen syn på brottslighet. Kent Ekeroth var under många år partiets rättspolitiske talesperson och han har fram tills nu varit partiets drivande kraft i riksdagens justitieutskott. Om Sverigedemokraterna skulle bilda regering hade det varit naturligt att Kent Ekeroth blivit justitieminister.
Inget annat parti än Sverigedemokraterna har heller profilerat sig så starkt i frågan om strängare och hårdare straff, särskilt mot våldsbrott. Vårt recept mot våldet är tydligt - hårdare straff, skrev Kent Ekeroth själv i en artikel i Sydsvenskan för en tid sedan. Ordkombinationerna "hårdare straff" eller "strängare straff" och "Kent Ekeroth" ger tusentals träffar på Google.
Författaren Gellert Tamas har i en artikel i Aftonbladet för ett par år sedan visat att Sverigedemokratiska riksdagsledamöter själva är minst lika brottsbenägna som de förkättrade invandrare som partiet annars ondgör sig över. "Medan endast 5 procent av sverigefödda, med svenskfödda föräldrar, varit misstänkta för brott, är motsvarande siffra för dömda SD-ledamöter dubbelt så hög", skriver Tamas - en lika hög överrepresentation som bland utlandsfödda. Gellert Tamas tillägger "Överrepresentationen bland SD:s riksdagsledamöter blir högre ju grövre brott det handlar om." Sverigedemokraternas ständiga rop på strängare straff och fler poliser framstår mot denna bakgrund snarast som ett rop på hjälp, en undermedveten vädjan om att få skydd mot sig själva.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick nyligen ta emot kritik - av bland annat Sverigedemokraterna - för att inte myndigheten vill genomföra ännu en undersökning om sambandet mellan invandrarbakgrund och brottslighet. Man kunde naturligtvis parafrasera idén och kräva en undersökning om sambandet mellan att vara sverigedemokratisk riksdagsledamot och att vara brottsbenägen. Hur ser egentligen orsakspilarna ut? Är det de brottsliga gärningarna som underlättar karriären inom Sverigedemokraterna? Eller är det karriären inom Sverigedemokraterna som leder till ökad benägenhet att begå brottsliga handlingar?
Frågorna ovan är naturligvis retoriska. Min avsikt är endast att visa på det olyckliga i att stigmatisera grupper som särskilt brottsbenägna. Skulle vi peka ut en enskild grupp som är särskilt brottsbenägen, i synnerhet när det gäller grova våldsbrott, är det gruppen män.
För övrigt tycker jag det är alldeles för mycket fokus på straff och repression i den kriminalpolitiska debatten. Jag påminner gärna om min bok "Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid" (Atlas 2014), om förre justitieministern Lennart Geijer. Han ville inte bara stänga utan helst också riva alla fängelser, eftersom de inte gjorde någon nytta utan bara genererade grövre brottslighet. Det ni, kära läsare, det är en kriminalpolitisk vision som det inte syns många spår av i dagens debatt.
Kent Ekeroth kan naturligtvis vara oskyldig till det brott han misstänks för. I en rättsstat som Sverige är upp till domstolen att avgöra.
Men åtalet mot Kent Ekeroth riktar oundvikligen uppmärksamheten mot Sverigedemokraternas egen syn på brottslighet. Kent Ekeroth var under många år partiets rättspolitiske talesperson och han har fram tills nu varit partiets drivande kraft i riksdagens justitieutskott. Om Sverigedemokraterna skulle bilda regering hade det varit naturligt att Kent Ekeroth blivit justitieminister.
Inget annat parti än Sverigedemokraterna har heller profilerat sig så starkt i frågan om strängare och hårdare straff, särskilt mot våldsbrott. Vårt recept mot våldet är tydligt - hårdare straff, skrev Kent Ekeroth själv i en artikel i Sydsvenskan för en tid sedan. Ordkombinationerna "hårdare straff" eller "strängare straff" och "Kent Ekeroth" ger tusentals träffar på Google.
Författaren Gellert Tamas har i en artikel i Aftonbladet för ett par år sedan visat att Sverigedemokratiska riksdagsledamöter själva är minst lika brottsbenägna som de förkättrade invandrare som partiet annars ondgör sig över. "Medan endast 5 procent av sverigefödda, med svenskfödda föräldrar, varit misstänkta för brott, är motsvarande siffra för dömda SD-ledamöter dubbelt så hög", skriver Tamas - en lika hög överrepresentation som bland utlandsfödda. Gellert Tamas tillägger "Överrepresentationen bland SD:s riksdagsledamöter blir högre ju grövre brott det handlar om." Sverigedemokraternas ständiga rop på strängare straff och fler poliser framstår mot denna bakgrund snarast som ett rop på hjälp, en undermedveten vädjan om att få skydd mot sig själva.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick nyligen ta emot kritik - av bland annat Sverigedemokraterna - för att inte myndigheten vill genomföra ännu en undersökning om sambandet mellan invandrarbakgrund och brottslighet. Man kunde naturligtvis parafrasera idén och kräva en undersökning om sambandet mellan att vara sverigedemokratisk riksdagsledamot och att vara brottsbenägen. Hur ser egentligen orsakspilarna ut? Är det de brottsliga gärningarna som underlättar karriären inom Sverigedemokraterna? Eller är det karriären inom Sverigedemokraterna som leder till ökad benägenhet att begå brottsliga handlingar?
Frågorna ovan är naturligvis retoriska. Min avsikt är endast att visa på det olyckliga i att stigmatisera grupper som särskilt brottsbenägna. Skulle vi peka ut en enskild grupp som är särskilt brottsbenägen, i synnerhet när det gäller grova våldsbrott, är det gruppen män.
För övrigt tycker jag det är alldeles för mycket fokus på straff och repression i den kriminalpolitiska debatten. Jag påminner gärna om min bok "Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid" (Atlas 2014), om förre justitieministern Lennart Geijer. Han ville inte bara stänga utan helst också riva alla fängelser, eftersom de inte gjorde någon nytta utan bara genererade grövre brottslighet. Det ni, kära läsare, det är en kriminalpolitisk vision som det inte syns många spår av i dagens debatt.
2016-11-24
Kent Ekeroth - är SD-ledningens tålamod slut nu?
SD-riksdagsledamoten och tillika Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth har polisanmälts, misstänkt för misshandel. Anmälaren påstår att Kent Ekeroth givit honom ett knytnävsslag i ansiktet, i en krogkö kl 02.30 vid Stureplan natten mellan onsdag och torsdag.
Ord står mot ord. Kent Ekeroth hävdar att han gav anmälaren i örfil i självförsvar, efter att själv oprovocerat ha fått motta ett slag och har lämnat in en motanmälan. Anmälaren och andra personer som var på plats påstår att Kent Ekeroth ljuger om detta. Vi får väl se om vittnesuppgifter och filmer från övervakningskameror kan bringa klarhet i saken.
Bakgrunden till den påstådda misshandeln är att Kent Ekeroth nekats tillträde till nattklubben Solidaritet vid Stureplan. Nattklubbens driftschef Peter Ohlsson säger att Kent Ekeroth nekades tillträde nattklubben eftersom han var märkbart berusad, och för att personalen inte ansåg sig kunna garantera hans säkerhet. På väg ut ur kön fick Kent Ekeroth en gliring om järnrör av anmälaren, och det är om vad som hände sedan som berättelserna skiljer sig.
Om Kent Ekeroths berättelse stämmer är det förstås mycket allvarligt. Varje enskild människa - oavsett dennes åsikter - har en ovillkorlig rätt att fritt röra sig i det offentliga rummet.
Om det i stället visar sig att Kent Ekeroths berättelse inte stämmer blir saken allvarlig för Sverigedemokraterna. Kent Ekeroth har länge uppfattats som en belastning för partiet, i det att han vid flera tillfällen hamnat i bråk på krogen. Mest uppmärsammat är förstås "järnrörsskandalen", då Kent Ekeroth 2010 tillsammans med ett par partikamrater beväpnade sig med järnrör och kom i bråk med komikern Soran Ismail.
Någonstans borde SD-ledningens tålamod ta slut. Det är inte bra att partiets rättspolitiske talesperson springer runt på Stureplan på nätterna och i berusat tillstånd slår folk på käften (under förutsättning att dessa påståenden stämmer, förstås). Det har länge ryktats om att SD-ledningen velat avpollettera Kent Ekeroth, men drar sig för detta då Ekeroth under alla sina år i partiet samlat på sig en stor mängd material som - om det offentliggjordes - skulle kunna skada Sverigedemokraterna och dess ledning. Men ingen vet om detta stämmer.
Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Kent Ekeroths ageranden skadar partiet. Kanske inte så mycket i förhållande till väljarkåren och partiets kärnsympatisörer. Men partiets strävan efter "normalisering" (det vill säga att kunna bli en samarbetspartner i riksdagen och att isoleringen av partiet bryts) försvåras. Tröskeln höjs för Moderaterna och Kristdemokraterna att regera med aktivt SD-stöd. Sverigedemokraternas samarbetsinviter blir lättare att avfärda så länge som Kent Ekeroth dyker upp i olika skandaler förknippade med sprit och våld ur Stockholms nattklubbsliv.
I skrivande stund uppmanar Jimmie Åkesson Kent Ekeroth att ta time out från sitt uppdrag i riksdagens justitieutskott så länge som undersökningen pågår. Vi får se om denna uppmaning är ett tecken på att Jimmie Åkessons tålamod med Kent Ekeroth nu är slut, eller om uppmaningen är ett försök att skydda Kent Ekeroth och partiet så länge som utredningen pågår.
Ord står mot ord. Kent Ekeroth hävdar att han gav anmälaren i örfil i självförsvar, efter att själv oprovocerat ha fått motta ett slag och har lämnat in en motanmälan. Anmälaren och andra personer som var på plats påstår att Kent Ekeroth ljuger om detta. Vi får väl se om vittnesuppgifter och filmer från övervakningskameror kan bringa klarhet i saken.
Bakgrunden till den påstådda misshandeln är att Kent Ekeroth nekats tillträde till nattklubben Solidaritet vid Stureplan. Nattklubbens driftschef Peter Ohlsson säger att Kent Ekeroth nekades tillträde nattklubben eftersom han var märkbart berusad, och för att personalen inte ansåg sig kunna garantera hans säkerhet. På väg ut ur kön fick Kent Ekeroth en gliring om järnrör av anmälaren, och det är om vad som hände sedan som berättelserna skiljer sig.
Om Kent Ekeroths berättelse stämmer är det förstås mycket allvarligt. Varje enskild människa - oavsett dennes åsikter - har en ovillkorlig rätt att fritt röra sig i det offentliga rummet.
Om det i stället visar sig att Kent Ekeroths berättelse inte stämmer blir saken allvarlig för Sverigedemokraterna. Kent Ekeroth har länge uppfattats som en belastning för partiet, i det att han vid flera tillfällen hamnat i bråk på krogen. Mest uppmärsammat är förstås "järnrörsskandalen", då Kent Ekeroth 2010 tillsammans med ett par partikamrater beväpnade sig med järnrör och kom i bråk med komikern Soran Ismail.
Någonstans borde SD-ledningens tålamod ta slut. Det är inte bra att partiets rättspolitiske talesperson springer runt på Stureplan på nätterna och i berusat tillstånd slår folk på käften (under förutsättning att dessa påståenden stämmer, förstås). Det har länge ryktats om att SD-ledningen velat avpollettera Kent Ekeroth, men drar sig för detta då Ekeroth under alla sina år i partiet samlat på sig en stor mängd material som - om det offentliggjordes - skulle kunna skada Sverigedemokraterna och dess ledning. Men ingen vet om detta stämmer.
Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Kent Ekeroths ageranden skadar partiet. Kanske inte så mycket i förhållande till väljarkåren och partiets kärnsympatisörer. Men partiets strävan efter "normalisering" (det vill säga att kunna bli en samarbetspartner i riksdagen och att isoleringen av partiet bryts) försvåras. Tröskeln höjs för Moderaterna och Kristdemokraterna att regera med aktivt SD-stöd. Sverigedemokraternas samarbetsinviter blir lättare att avfärda så länge som Kent Ekeroth dyker upp i olika skandaler förknippade med sprit och våld ur Stockholms nattklubbsliv.
I skrivande stund uppmanar Jimmie Åkesson Kent Ekeroth att ta time out från sitt uppdrag i riksdagens justitieutskott så länge som undersökningen pågår. Vi får se om denna uppmaning är ett tecken på att Jimmie Åkessons tålamod med Kent Ekeroth nu är slut, eller om uppmaningen är ett försök att skydda Kent Ekeroth och partiet så länge som utredningen pågår.
2016-10-24
Sverigedemokrater hånar öppet 15-årig pojke som är med i TV. Hur lågt kan man sjunka?
Ibland överstiger fördomsfullheten och elakheten inom Sverigedemokraterna till och med mina värsta aningar. I lördags medverkade fem högstadieelever i in panel i Nyhetsmorgon i TV4, där de fick tillfälle att ställa frågor till utbildningsminister Gustav Fridolin. Strax efter inslaget började framträdande representanter för Sverigedemokraterna öppet håna en av de pojkar som deltog i panelen.
"Klasskompisar..." skrev Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth i samband med att han publicerade en bild på panelen på Facebook med anspelning på att en av pojkarna var större än sina skolkamrater och dessutom hade skäggväxt. Inlägget delades av riksdagsledamoten Linus Bylund och en snarlik kommentar publicerades av distriktsordföranden i Göteborg Jörgen Fogelklou. I en kommentar fyllde Kent Ekeroth på med att pojken "självmant valde att sitta i tv och låtsas vara 15" och antydde därmed att pojken var ett ensamkommande flyktingbarn som ljugit om sin ålder.
Problemet för Sverigedemokraterna är bara att pojken inte alls är något ensamkommande flyktingbarn. Han kom till Sverige när han var sex år gammal och har svenskt personnummer. Panelisterna var inte lika gamla eftersom de inte var klasskamrater utan gick i årskurserna sju till nio. Men de framträdande Sverigedemokraterna gick på sin rasistiska intitution, struntade i att kolla fakta och hånade en 15-årig pojke som var med i en elevpanel i TV. Det är så lågt att man knappast kan tro att det är sant.
Kan ni tänka er ledande företrädare för till exempel Liberalerna, Socialdemokraterna eller Centerpartiet öppet håna 15-åriga skolpojkar på ett sådant sätt? Nej, självklart inte.
Sverigedemokraterna är inget "vanligt" parti. De senaste veckornas vittnesbörd om partiets fäste i den rasistiska myllan är dessvärre mycket talande. Riksdagsledamoten Anna Hagwalls antisemitiska tankefigurer om behovet av att stoppa judisk maktkoncentration i svenska medier och partiets ekonomisk-politiske talesperson Oskar Sjöstedts gapflabbande åt ett skämt där hans nazistiska arbetskamrater sparkar på ett får samtidigt som de skriker "Die Juden" är bara ett par exempel.
Observera att det inte handlar om gräsrötter eller enskilda partimedlemmar. Det handlar om partiets främsta företrädare, riksdagsledamöter och sakpolitiska talespersoner.
Det blir alltmer synligt att Sverigedemokraterna inte bara har rasistiska rötter. Partiet är impregnerat av rasism.
Flera har skrivit bra om de framträdande Sverigedemokraternas öppna hån mot den 15-årige pojken. Den anti-rasistiska granskningssajten Inte Rasist, Men... skrev den artikel som legat till grund för de senaste dagarnas debatt. Den liberale ledarskribenten Csaba Bene Perlenberg skriver träffande i GT, och så gör också Caroline Rhawi i Expressen och Susanne Sjöstedt för Allehanda. Eller varför inte Sanna Rayman i Dagens Samhälle.
"Klasskompisar..." skrev Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth i samband med att han publicerade en bild på panelen på Facebook med anspelning på att en av pojkarna var större än sina skolkamrater och dessutom hade skäggväxt. Inlägget delades av riksdagsledamoten Linus Bylund och en snarlik kommentar publicerades av distriktsordföranden i Göteborg Jörgen Fogelklou. I en kommentar fyllde Kent Ekeroth på med att pojken "självmant valde att sitta i tv och låtsas vara 15" och antydde därmed att pojken var ett ensamkommande flyktingbarn som ljugit om sin ålder.
Problemet för Sverigedemokraterna är bara att pojken inte alls är något ensamkommande flyktingbarn. Han kom till Sverige när han var sex år gammal och har svenskt personnummer. Panelisterna var inte lika gamla eftersom de inte var klasskamrater utan gick i årskurserna sju till nio. Men de framträdande Sverigedemokraterna gick på sin rasistiska intitution, struntade i att kolla fakta och hånade en 15-årig pojke som var med i en elevpanel i TV. Det är så lågt att man knappast kan tro att det är sant.
Kan ni tänka er ledande företrädare för till exempel Liberalerna, Socialdemokraterna eller Centerpartiet öppet håna 15-åriga skolpojkar på ett sådant sätt? Nej, självklart inte.
Sverigedemokraterna är inget "vanligt" parti. De senaste veckornas vittnesbörd om partiets fäste i den rasistiska myllan är dessvärre mycket talande. Riksdagsledamoten Anna Hagwalls antisemitiska tankefigurer om behovet av att stoppa judisk maktkoncentration i svenska medier och partiets ekonomisk-politiske talesperson Oskar Sjöstedts gapflabbande åt ett skämt där hans nazistiska arbetskamrater sparkar på ett får samtidigt som de skriker "Die Juden" är bara ett par exempel.
Observera att det inte handlar om gräsrötter eller enskilda partimedlemmar. Det handlar om partiets främsta företrädare, riksdagsledamöter och sakpolitiska talespersoner.
Det blir alltmer synligt att Sverigedemokraterna inte bara har rasistiska rötter. Partiet är impregnerat av rasism.
Flera har skrivit bra om de framträdande Sverigedemokraternas öppna hån mot den 15-årige pojken. Den anti-rasistiska granskningssajten Inte Rasist, Men... skrev den artikel som legat till grund för de senaste dagarnas debatt. Den liberale ledarskribenten Csaba Bene Perlenberg skriver träffande i GT, och så gör också Caroline Rhawi i Expressen och Susanne Sjöstedt för Allehanda. Eller varför inte Sanna Rayman i Dagens Samhälle.
2016-09-13
Om Riksmötets öppnande, Kungen och Anna Ekström
Vid riksmötets öppnande läste statsminister Stefan Löfven i dag upp regeringsförklaringen och meddelade att han utsett tidigare generaldirektören vid Skolverket Anna Ekström till ny gymnasie- och kunskapslyftsminister. Dessförinnan hade kung Carl XVI Gustaf hållit ett anförande och förklarat 2016/2017 års Riksmöte öppnat.
Om regeringsförklaringen är det inte så mycket att säga. Den var stram till formen och fokuserad på att lyfta fram vad regeringen tidigare åstadkommit och vilka satsningar och strategier som nu väntade. Men jag noterade att tyngden i texten låg på traditionella vänster-högerfrågor och fördelningsfrågor. Den så kallade GAL-TAN-dimensionen (ungefär Grön, Alternativ, Liberalistiskt vs Tradition, Auktoritet, Nation), med frågor kring till exempel svenska värderingar, lag och ordning och flyktingmottagning, var nedtonad. Nu tror jag regeringsdeklarationen i sig är en plattform som gör sig bättre för vänster-högerfrågor än för GAL/TAN-frågor - men det kan också vara ett försiktigt tecken på att den politiska dagordningen håller på att förändras.
Däremot uppehöll sig kung Carl XVI Gustaf vid värderingar. Jag noterade att han talade om "våra" värderingar och inte om "svenska" värderingar. Bra, det är mer inkluderande och generellt. (Även om ordet "våra" i sin tur syftade tillbaka till "svenskars".) De värderingar kungen lyfte fram var följande: Värderingar som tron på alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, tron på ett demokratiskt styrelsesätt, religions- och yttrandefrihet. Tyckte mig ana att Kent Ekeroth, Björn Söder och några till vred sig lite besvärat vid dessa kungsord.
Jag blev väldigt glad över att Anna Ekström blev ny gymnasie- och kunskapslyftsminister. Anna Ekström utstrålar kompetens och klokhet, och hon kommer att ha lätt att söka samarbete över blockgränserna. Så skrev till exempel Birgitta Ohlsson (L) nyss på Twitter: Så genuint roligt att Anna Ekström blivit ny minister. Meritokrati när den är som finast.
Jag kommenterar regeringsförklaringen och utnämningen av Anna Ekström för Svenska Dagbladet.
Om regeringsförklaringen är det inte så mycket att säga. Den var stram till formen och fokuserad på att lyfta fram vad regeringen tidigare åstadkommit och vilka satsningar och strategier som nu väntade. Men jag noterade att tyngden i texten låg på traditionella vänster-högerfrågor och fördelningsfrågor. Den så kallade GAL-TAN-dimensionen (ungefär Grön, Alternativ, Liberalistiskt vs Tradition, Auktoritet, Nation), med frågor kring till exempel svenska värderingar, lag och ordning och flyktingmottagning, var nedtonad. Nu tror jag regeringsdeklarationen i sig är en plattform som gör sig bättre för vänster-högerfrågor än för GAL/TAN-frågor - men det kan också vara ett försiktigt tecken på att den politiska dagordningen håller på att förändras.
Däremot uppehöll sig kung Carl XVI Gustaf vid värderingar. Jag noterade att han talade om "våra" värderingar och inte om "svenska" värderingar. Bra, det är mer inkluderande och generellt. (Även om ordet "våra" i sin tur syftade tillbaka till "svenskars".) De värderingar kungen lyfte fram var följande: Värderingar som tron på alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, tron på ett demokratiskt styrelsesätt, religions- och yttrandefrihet. Tyckte mig ana att Kent Ekeroth, Björn Söder och några till vred sig lite besvärat vid dessa kungsord.
Jag blev väldigt glad över att Anna Ekström blev ny gymnasie- och kunskapslyftsminister. Anna Ekström utstrålar kompetens och klokhet, och hon kommer att ha lätt att söka samarbete över blockgränserna. Så skrev till exempel Birgitta Ohlsson (L) nyss på Twitter: Så genuint roligt att Anna Ekström blivit ny minister. Meritokrati när den är som finast.
Jag kommenterar regeringsförklaringen och utnämningen av Anna Ekström för Svenska Dagbladet.
2016-08-09
Därför är det rätt att isolera Sverigedemokraterna
Riksdagsledamoten Kent Ekeroths (SD) utfall mot asylsökande demonstranter blev ett tydligt svar på frågan varför de övriga partierna inte vill släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. På sin Facebooksida skrev Kent Ekeroth att det är "avskyvärt" att människor som söker asyl i Sverige "tar sig friheten" att framföra synpunkter på Sveriges flyktingpolitik. Kent Ekeroth menade också att enbart svenska medborgare skall ha rätt att demonstrera och att "det borde vara en självklarhet" att asylsökande inte ska få "gå fritt i samhället". Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof instämde i Kent Ekeroths uttalanden om att alla asylsökande borde låsas in.
Ekeroths och Jomshofs utspel har fått hård kritik av flera jurister. Ulf Bernitz, professor i juridik vid Stockholms universitet, säger till Svenska Dagbladet att förslaget om att hålla asylsökande instängda bryter mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna: Varje människa som finns i Sverige omfattas av Europakonventionen. Att Kent Ekeroth vill att asylsökande juridiskt ska betraktas som speciella sorts människor är en extrem ståndpunkt.
Genom att låta Kent Ekeroth - mannen som genom järnrörs-skandalen gjorde sig känd för en större allmänhet - hållas och även ge instämma i hans uttalanden visar Sverigedemokraterna att partiet fortfarande har en mycket lång väg kvar till en punkt där deras politiska isolering skulle kunna brytas. Sverigedemokraterna ifrågasätter som inget annat svenskt parti grundlagsskyldiga rättigheter samt internationella avtal och konventioner med bas i de mänskliga rättigheterna. Det är lätt att instämma med Johan Rudström när denne på liberala Upsala Nya Tidnings ledarsida påminner om att Sverigedemokraternas mål är att förändra Sverige i grunden, en förändring i samma riktning som vi de senaste åren kunnat se i Ryssland, Ungern, Polen och Turkiet där demokratiska fri- och rättigheter plockas bort en efter en.
Jag har sagt det förut. Det hedrar de sju övriga partierna att de hittills förmått isolera Sverigedemokraterna och vägra varje form av samverkan med dem. Fredrik Reinfeldt var under sin tid som partiledare och statsminister mycket tydlig med att samverkan var otänkbar. Jag hoppas att det nuvarande borgerliga ledarskapet förmår visa samma styrka i denna fråga.
Ekeroths och Jomshofs utspel har fått hård kritik av flera jurister. Ulf Bernitz, professor i juridik vid Stockholms universitet, säger till Svenska Dagbladet att förslaget om att hålla asylsökande instängda bryter mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna: Varje människa som finns i Sverige omfattas av Europakonventionen. Att Kent Ekeroth vill att asylsökande juridiskt ska betraktas som speciella sorts människor är en extrem ståndpunkt.
Genom att låta Kent Ekeroth - mannen som genom järnrörs-skandalen gjorde sig känd för en större allmänhet - hållas och även ge instämma i hans uttalanden visar Sverigedemokraterna att partiet fortfarande har en mycket lång väg kvar till en punkt där deras politiska isolering skulle kunna brytas. Sverigedemokraterna ifrågasätter som inget annat svenskt parti grundlagsskyldiga rättigheter samt internationella avtal och konventioner med bas i de mänskliga rättigheterna. Det är lätt att instämma med Johan Rudström när denne på liberala Upsala Nya Tidnings ledarsida påminner om att Sverigedemokraternas mål är att förändra Sverige i grunden, en förändring i samma riktning som vi de senaste åren kunnat se i Ryssland, Ungern, Polen och Turkiet där demokratiska fri- och rättigheter plockas bort en efter en.
Jag har sagt det förut. Det hedrar de sju övriga partierna att de hittills förmått isolera Sverigedemokraterna och vägra varje form av samverkan med dem. Fredrik Reinfeldt var under sin tid som partiledare och statsminister mycket tydlig med att samverkan var otänkbar. Jag hoppas att det nuvarande borgerliga ledarskapet förmår visa samma styrka i denna fråga.
2014-12-16
Hur skall vi tolka de senaste dagarnas turbulens inom Sverigedemokraterna?
De senaste dagarna har präglats av turbulens kring Sverigedemokraternas syn på folk, nationer och svenskhet. Sverigedemokraten Kent Ekeroth har motionerat i riksdagen om att Kriminalvården skall börja registrera om fångar som är svenska medborgare har en eller båda föräldrarna födda utomlands. Sverigedemokraternas partisekreterare och tillika riksdagens vice talman Björn Söder vecklade in sig i ett resonemang om huruvida det gick att vara same eller jude och samtidigt vara svensk. Björn Söders uttalande fick Vänsterpartiets riksdagsledamot Rosanna Dinamarca att bryta riksdagens praxis genom att vägra inleda sitt anförande i riksdagen med sedvanliga "Herr talman", när Söder satt ordförande. Du är inte min talman, sade hon och fortsatte sitt anförande.
Kent Ekeroths och Björn Söders förslag och uttalanden innebär ingen avvikelse från Sverigedemokraternas officiella politik. Däremot har ljuset nu hamnat på andra delar av partiets politik än partiets profilfrågor minskad invandring, bättre levnadsvillkor för pensionärerna och mer lag och ordning. Jag har mycket svårt att se att Sverigedemokraterna skulle vinna något på denna förskjutning. Ju mer Björn Söder försöker förklara hur han egentligen menar kring judar, samer och svenskar, desto mer oseriöst och irrelevant framstår partiet. Det måste vara bistert för Sverigedemokraterna att svenska ikoner som Börje Salming och Ulf Lundell ruskar på huvudet och mer eller mindre idiotförklarar partiets partisekreterare Björn Söder.
I dagens mätning från Novus går Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna kraftigt framåt. Mätningen är gjord efter att Sverigedemokraterna utlöste regeringskrisen, men före de senaste dagarnas spinn kring Sverigedemokraternas syn på samer, judar och svenskar. Det blir intressant att följa om Sverigedemokraterna är på väg att byta kostym, eller om de senaste dagarnas turbulens endast varit en tillfällighet.
Kent Ekeroths och Björn Söders förslag och uttalanden innebär ingen avvikelse från Sverigedemokraternas officiella politik. Däremot har ljuset nu hamnat på andra delar av partiets politik än partiets profilfrågor minskad invandring, bättre levnadsvillkor för pensionärerna och mer lag och ordning. Jag har mycket svårt att se att Sverigedemokraterna skulle vinna något på denna förskjutning. Ju mer Björn Söder försöker förklara hur han egentligen menar kring judar, samer och svenskar, desto mer oseriöst och irrelevant framstår partiet. Det måste vara bistert för Sverigedemokraterna att svenska ikoner som Börje Salming och Ulf Lundell ruskar på huvudet och mer eller mindre idiotförklarar partiets partisekreterare Björn Söder.
Frågan är om de senaste dagarnas turbulens är en tillfällighet eller en del i ett större mönster? Aftonbladets Martin Aagård hävdar att Sverigedemokraterna efter Jimmie Åkessons sjukskrivning passat på att förändra sitt språkbruk. De talar nu mindre, menar Aagård, om ”minoritet” eller ”etnisk grupp” och i stället mer om "nation” och "folk".
Jag vet inte om Aagårds uppgifter stämmer. Men vi var många som blev förvånade när Sverigedemokraterna, med Jimmie Åkesson sjukskriven, valde att utlösa regeringskris och i förlängningen extra val genom att rösta för allianspartiernas budgetförslag i riksdagen. Och i dag uteblev Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson hastigt och lustigt från en pressträff med riksdagsjournalisterna, eftersom han var upptagen med "att flytta". I stället kom Richard Jomshof. Sverigedemokraterna är sannerligen inget vanligt parti. Kan någon tänka sig att Jan Björklund eller Annie Lööf plötsligt skulle utebli från en pressträff med motivet att de var upptagna med att flytta? Mattias Karlssons politiska profil ligger närmare Björn Söders, och det hörs rykten om att det var en hastigt utvecklad rysk snuva som medförde att den något mer sakpolitiskt profilerade Richard Jomshof fick ta steget fram och städa upp efter Björn Söder.
Många rykten går det om Sverigedemokraterna, de flesta sannolikt felaktiga. Sverigedemokraterna skiljer sig från övriga partier i det att journalister och politiska bedömare har betydligt mindre insyn i partiets interna processer än vad man har i övriga partier. Skälet till det är enkelt. Journalister och politiska bedömare är inte Sverigedemokrater och har heller nästan inga vänner som är aktiva inom partiet. Det finns inte så många personliga kontakter att ringa för att stämma av uppgifter och få insyn. Visst läcks det en hel del från Sverigedemokraterna, men dessa läckor har oftast en politisk agenda och informationen måste därför behandlas annorlunda än information som fås genom sociala kontaktnät.
I dagens mätning från Novus går Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna kraftigt framåt. Mätningen är gjord efter att Sverigedemokraterna utlöste regeringskrisen, men före de senaste dagarnas spinn kring Sverigedemokraternas syn på samer, judar och svenskar. Det blir intressant att följa om Sverigedemokraterna är på väg att byta kostym, eller om de senaste dagarnas turbulens endast varit en tillfällighet.
2014-12-14
Sverigedemokraternas - och andras - obehagliga längtan efter etnisk registrering
Lagom till ettårsdagen av nazisternas attack på en antirasistisk manifestation i Kärrtorp får vi en obehaglig diskussion om värdet av att registrera människor efter deras föräldrars nationella bakgrund. I en motion till riksdagen föreslår Sverigedemokraten Kent Ekeroth att Kriminalvården ska registrera om fångar som är svenska medborgare har en eller båda föräldrarna födda utomlands. Sverigedemokraternas pressansvarige Martin Kinnunen säger att motionen inte avviker från partilinjen.
Kent Ekeroths motion har väckt stark kritik. Varför inte ett tygmärke på jackan också?, skriver Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg på Twitter. Artisten Malena Ernman har initierat en satirisk kampanj där hennes följare på Twitter uppmanas att inrapportera sina föräldrars nationella bakgrund direkt till Sverigedemokraterna. (Ja, jag deltog också: Hej SD. Pappa föddes i USA och var länge amerikansk medborgare. Farfar föddes i Australien. Sänd gärna registreringblankett. @Malena_Ernman)
Genom en ödets ironi förenas Sverigedemokraterna med delar av den antirasisistiska rörelsen i sin tilltro till registrering av människors etnicitet och hudfärg som ett medel för att skapa ett bättre samhälle. Syftena är naturligtvis motsatta. Sverigedemokraterna vill registrera för att skaffa kontroll och kunna exkludera. Antirasister vill registrera för att kunna motverka diskrivminering och därmed inkludera. Men medlen - att registrera människors nationella bakgrund eller motsvarande - är desamma.
Personligen har jag väldigt svårt för denna tilltro till registrering av människors "nationella bakgrund" eller vilket ord man nu väljer att använda. Varför i så fall nöja sig med att registrera föräldrars nationella bakgrund? Etnicitet, religionstillhörighet och politisk åsikt är väl minst lika viktiga? De historiska spåren förskräcker. Jag instämmer helhjärtat i vad två mig närstående personer skrev på DN Debatt förra året: svensk politik ska baseras på en statistik som helt bortser från kollektiva identiteter och lämnar inkludering i den etniska/religiösa/kulturella sfären till individens eget val, bortom det offentligas horisont.
Om man för övrigt vill leta samband mellan grov brottslighet och kollektiva tillhörigheter så finns det ju en social grupp som är extremt överrepresenterad när det gäller brottslig verksamhet och fängelsevistelser. Då handlar det inte om "föräldrars nationella bakgrund" eller etnicitet eller religionstillhörighet. Då handlar det i stället om kön. Gruppen män är enormt överrepresenterad i nästan all form av brottslighet, särskilt när det gäller grova våldsbrott. Det vore kanske något för Sverigedemokraterna att fundera över.
Kent Ekeroths motion har väckt stark kritik. Varför inte ett tygmärke på jackan också?, skriver Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg på Twitter. Artisten Malena Ernman har initierat en satirisk kampanj där hennes följare på Twitter uppmanas att inrapportera sina föräldrars nationella bakgrund direkt till Sverigedemokraterna. (Ja, jag deltog också: Hej SD. Pappa föddes i USA och var länge amerikansk medborgare. Farfar föddes i Australien. Sänd gärna registreringblankett. @Malena_Ernman)
Genom en ödets ironi förenas Sverigedemokraterna med delar av den antirasisistiska rörelsen i sin tilltro till registrering av människors etnicitet och hudfärg som ett medel för att skapa ett bättre samhälle. Syftena är naturligtvis motsatta. Sverigedemokraterna vill registrera för att skaffa kontroll och kunna exkludera. Antirasister vill registrera för att kunna motverka diskrivminering och därmed inkludera. Men medlen - att registrera människors nationella bakgrund eller motsvarande - är desamma.
Personligen har jag väldigt svårt för denna tilltro till registrering av människors "nationella bakgrund" eller vilket ord man nu väljer att använda. Varför i så fall nöja sig med att registrera föräldrars nationella bakgrund? Etnicitet, religionstillhörighet och politisk åsikt är väl minst lika viktiga? De historiska spåren förskräcker. Jag instämmer helhjärtat i vad två mig närstående personer skrev på DN Debatt förra året: svensk politik ska baseras på en statistik som helt bortser från kollektiva identiteter och lämnar inkludering i den etniska/religiösa/kulturella sfären till individens eget val, bortom det offentligas horisont.
Om man för övrigt vill leta samband mellan grov brottslighet och kollektiva tillhörigheter så finns det ju en social grupp som är extremt överrepresenterad när det gäller brottslig verksamhet och fängelsevistelser. Då handlar det inte om "föräldrars nationella bakgrund" eller etnicitet eller religionstillhörighet. Då handlar det i stället om kön. Gruppen män är enormt överrepresenterad i nästan all form av brottslighet, särskilt när det gäller grova våldsbrott. Det vore kanske något för Sverigedemokraterna att fundera över.
2013-12-11
Rasismen inom Sverigedemokraterna och Expressens namnpubliceringar
De senaste dagarna har Expressen publicerat namn på politiker från Sverigedemokraterna och andra personer som på sajten Avpixlat anonymt skrivit grovt rasistiska och hatiska kommentarer. Publiceringarna har föranlett två olika diskussioner - om Sverigedemokraterna och deras valda företrädare samt om det var rätt av Expressen att röja de anonyma näthatarnas identitet.
Jag anser att det var rätt av Expressen att avslöja namnen på de förtroendevalda Sverigedemokraterna som framfört rasistiska och hatiska åsikter. Det var rätt inte för att personerna var Sverigedemokrater, utan för att de var förtroendevalda. Att vara förtroendevald innebär att man accepterar högt ställda krav på vad man får och inte får göra som privatperson. Som förtroendevald makthavare kan du inte kräva att få leva ett dubbelliv där du säger en sak offentligt och sedan sprider rasism och hat under anonymitet. Ett sådant förfarande är inte värdigt demokratin eller rättsstaten. I stället är det ett svek mot medborgarna och mot dem man valts att företräda.
Efter den så kallade järnrörsskandalen gick Sverigedemokraterna snarare upp än ner i opinionsundersökningarna. Jag tror inte på en liknande effekt denna gång. Sverigedemokraterna måste nu utesluta ytterligare ett antal medlemmar eller åtminstone frånta dem deras förtroendeuppdrag. Partiet löper då risken att en del kärnväljare tycker att partiet börja bli för välpolerat och därför demobiliseras eller kanske till och med i stället söker sig till nazistimpregnerade Svenskarnas parti. Samtidigt urholkas trovärdigheten i Sverigedemokraternas budskap att man lyckats frigöra sig från partiets rötter i högerextremismen. Det skulle kunna vara så att vi nu ser början på en game-changer för Sverigedemokraterna, det vill säga en händelse som vrider spelplanen på ett sätt så att partiets strategiska förutsättningar signifikant förändras. Men det är ännu för tidigt för att dra sådana slutsatser.
Jag har svårare att acceptera att Expressen i dag också publicerar namn på näthatare och rasister som inte har politiska förtroendeuppdrag. Det vore en sak om personerna vore högt uppsatta myndighetsföreträdare, som till exempel generaldirektörer, departementsråd eller domare. Men här rör det sig om en åkeriägare, en företagare, en chef på Landskrona energi och en docent i fysikalisk kemipå Chalmers. Who's next? Jag har liksom Anders Sundell på Politologerna svårt att se värdet eller allmänintresset i dessa namnpubliceringar.
(Uppdaterat 12 december: Jag har nu fått information om att den utpekade docenten i fysikalisk kemi inte är anställd på Chalmers och inte har arbetat där sedan 2001.)
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson motiverar dagens namnpubliceringar med att de namngivna personerna är "mycket ambitiösa opinionsbildare med en tydlig politisk agenda. Dessa individer är centrala aktörer på de kritiserade sajterna, och bidrar till de hätska stämningarna där". Ja, det är möjligt. Men jag ser inte länken mellan beskrivningen av dessa individer och beslutet att publicera deras namn.
Frågan är inte helt enkel. Hur skulle jag som ansvarig utgivare se på namnpublicering av semi-offentliga personer med inflytande över andras liv som journalister, lärare eller präster? Jag tror det är svårt att formulera en allmängiltig princip som täcker in alla enskilda fall - i stället måste de specifika omständigheterna få vägleda.
Om näthatarnas kommentarer är av en art att det rör sig om brottsmisstanke så skall de förstås polisanmälas. Strålkastarljuset bör också riktas mot de aktörer som upplåter plattform åt dem som sprider näthat och rasism. Vi har ännu inte hört sista ordet om Kent Ekeroths kopplingar till sajten Avpixlat, det är en sak som är säker.
Jag anser att det var rätt av Expressen att avslöja namnen på de förtroendevalda Sverigedemokraterna som framfört rasistiska och hatiska åsikter. Det var rätt inte för att personerna var Sverigedemokrater, utan för att de var förtroendevalda. Att vara förtroendevald innebär att man accepterar högt ställda krav på vad man får och inte får göra som privatperson. Som förtroendevald makthavare kan du inte kräva att få leva ett dubbelliv där du säger en sak offentligt och sedan sprider rasism och hat under anonymitet. Ett sådant förfarande är inte värdigt demokratin eller rättsstaten. I stället är det ett svek mot medborgarna och mot dem man valts att företräda.
Efter den så kallade järnrörsskandalen gick Sverigedemokraterna snarare upp än ner i opinionsundersökningarna. Jag tror inte på en liknande effekt denna gång. Sverigedemokraterna måste nu utesluta ytterligare ett antal medlemmar eller åtminstone frånta dem deras förtroendeuppdrag. Partiet löper då risken att en del kärnväljare tycker att partiet börja bli för välpolerat och därför demobiliseras eller kanske till och med i stället söker sig till nazistimpregnerade Svenskarnas parti. Samtidigt urholkas trovärdigheten i Sverigedemokraternas budskap att man lyckats frigöra sig från partiets rötter i högerextremismen. Det skulle kunna vara så att vi nu ser början på en game-changer för Sverigedemokraterna, det vill säga en händelse som vrider spelplanen på ett sätt så att partiets strategiska förutsättningar signifikant förändras. Men det är ännu för tidigt för att dra sådana slutsatser.
Jag har svårare att acceptera att Expressen i dag också publicerar namn på näthatare och rasister som inte har politiska förtroendeuppdrag. Det vore en sak om personerna vore högt uppsatta myndighetsföreträdare, som till exempel generaldirektörer, departementsråd eller domare. Men här rör det sig om en åkeriägare, en företagare, en chef på Landskrona energi och en docent i fysikalisk kemi
(Uppdaterat 12 december: Jag har nu fått information om att den utpekade docenten i fysikalisk kemi inte är anställd på Chalmers och inte har arbetat där sedan 2001.)
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson motiverar dagens namnpubliceringar med att de namngivna personerna är "mycket ambitiösa opinionsbildare med en tydlig politisk agenda. Dessa individer är centrala aktörer på de kritiserade sajterna, och bidrar till de hätska stämningarna där". Ja, det är möjligt. Men jag ser inte länken mellan beskrivningen av dessa individer och beslutet att publicera deras namn.
Frågan är inte helt enkel. Hur skulle jag som ansvarig utgivare se på namnpublicering av semi-offentliga personer med inflytande över andras liv som journalister, lärare eller präster? Jag tror det är svårt att formulera en allmängiltig princip som täcker in alla enskilda fall - i stället måste de specifika omständigheterna få vägleda.
Om näthatarnas kommentarer är av en art att det rör sig om brottsmisstanke så skall de förstås polisanmälas. Strålkastarljuset bör också riktas mot de aktörer som upplåter plattform åt dem som sprider näthat och rasism. Vi har ännu inte hört sista ordet om Kent Ekeroths kopplingar till sajten Avpixlat, det är en sak som är säker.
2012-12-05
SCB och opinionsläget i svensk politik
I dag presenterade SCB sin nya partisympatiundersökning. SCB:s undersökning genomförs två gånger om året och är betydligt mer omfattande än motsvarande undersökningar från olika opinionsinstitut. Därför får SCB:s mätning också ett mycket starkare genomslag i medierapporteringen än vad andra partisympatiundersökningar får.
Denna gång bjuder SCB:s undersökning inte på några överraskningar. De enda tydliga förändringarna sedan föregående mätning i maj 2012 är att Socialdemokraterna minskar med 2.5 procentenheter och att Sverigedemokraterna ökar med 2.5 procentenheter. Sammantaget leder de rödgröna partierna med 49.1 procentenheter mot Alliansens 41.8 procentenheter, en skillnad på 7.3 procentenheter.
För Kristdemokraterna och Centerpartiet syns inget ljus i opinionstunneln. Partierna tycks dömda att få balansera kring fyraprocentsspärren fram till valet 2014.
Socialdemokraternas nedgång kommer inte oväntat. Vid förra mättillfället i maj 2012 fick Socialdemokraterna 37.3 procent, vilket var det bästa resultatet för partiet sedan hösten 2008. Flertalet opinionsmätningar sedan maj 2012 har också givit Socialdemokraterna ett resultat i närheten av 35 procent. Nu ligger Socialdemokraterna i SCB:s mätning på 34.8 procent. Det är 4.1 procentenheter bättre än valresultatet 2010 och ger partiet arbetsro inför partikongressen 2013 och stundande valrörelse 2014.
Sverigedemokraterna har ett stöd på 7.9 procentenheter, vilket innebär en ökning på 2.5 procentenheter jämfört med SCB:s mätning i maj 2012 och en ökning med 2.2 procentenheter i förhållande till valresultatet. SCB anger att 75 procent av undersökningen är genomförd innan järnrörs-skandalen med Erik Almqvist och Kent Ekeroth briserade. Kanske är Sverigedemokraterna ändå något besvikna - 7.9 procent är signifikant lägre än de nivåer på över 10 procent som partiet erhållit i andra mätningar nyligen.
Sverigedemokraterna brukar göra bättre ifrån sig i webbaserade mätningar än i de telefonintervjuer som bl a SCB använder sig av. Vi vet inte med säkerhet om det beror på en "skämmighetsfaktor" (d v s att svarspersonerna "skäms" för att i en personlig telefonintervju berätta att de sympatiserar med Sverigedemokraterna) eller att Sverigedemokrater är överrepresenterade i självrekryterade webbundersökningar.
De flesta av Sverigedemokraternas nya väljare kommer från Socialdemokraterna och Moderaterna. Det är inte så konstigt, med tanke på att Socialdemokraterna och Moderaterna är så oerhört stora i förhållande till övriga partier. Min bedömning är att Sverigedemokraternas tillväxt i första hand beror på att invandringspolitiken - Sverigedemokraternas fortfarande enda politiska profilfråga - dominerade den politiska debatten under september och oktober. Skandalen med järnrören och Expressens hårda granskning stärkte snarast partiets kärnväljares uppfattning om att Sverigedemokraterna är det enda anti-etablissemangspartiet i svensk politik.
Bortsett från tumultet kring Sverigedemokraterna har det varit en i högsta grad lugn politisk höst. När vänster på allvar ställs mot höger igen, minskar utrymmet för främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna. Därför vore det av många goda skäl befriande om det kunde bli lite mindre trängsel i mitten av svensk politik.
Denna gång bjuder SCB:s undersökning inte på några överraskningar. De enda tydliga förändringarna sedan föregående mätning i maj 2012 är att Socialdemokraterna minskar med 2.5 procentenheter och att Sverigedemokraterna ökar med 2.5 procentenheter. Sammantaget leder de rödgröna partierna med 49.1 procentenheter mot Alliansens 41.8 procentenheter, en skillnad på 7.3 procentenheter.
För Kristdemokraterna och Centerpartiet syns inget ljus i opinionstunneln. Partierna tycks dömda att få balansera kring fyraprocentsspärren fram till valet 2014.
Socialdemokraternas nedgång kommer inte oväntat. Vid förra mättillfället i maj 2012 fick Socialdemokraterna 37.3 procent, vilket var det bästa resultatet för partiet sedan hösten 2008. Flertalet opinionsmätningar sedan maj 2012 har också givit Socialdemokraterna ett resultat i närheten av 35 procent. Nu ligger Socialdemokraterna i SCB:s mätning på 34.8 procent. Det är 4.1 procentenheter bättre än valresultatet 2010 och ger partiet arbetsro inför partikongressen 2013 och stundande valrörelse 2014.
Sverigedemokraterna har ett stöd på 7.9 procentenheter, vilket innebär en ökning på 2.5 procentenheter jämfört med SCB:s mätning i maj 2012 och en ökning med 2.2 procentenheter i förhållande till valresultatet. SCB anger att 75 procent av undersökningen är genomförd innan järnrörs-skandalen med Erik Almqvist och Kent Ekeroth briserade. Kanske är Sverigedemokraterna ändå något besvikna - 7.9 procent är signifikant lägre än de nivåer på över 10 procent som partiet erhållit i andra mätningar nyligen.
Sverigedemokraterna brukar göra bättre ifrån sig i webbaserade mätningar än i de telefonintervjuer som bl a SCB använder sig av. Vi vet inte med säkerhet om det beror på en "skämmighetsfaktor" (d v s att svarspersonerna "skäms" för att i en personlig telefonintervju berätta att de sympatiserar med Sverigedemokraterna) eller att Sverigedemokrater är överrepresenterade i självrekryterade webbundersökningar.
De flesta av Sverigedemokraternas nya väljare kommer från Socialdemokraterna och Moderaterna. Det är inte så konstigt, med tanke på att Socialdemokraterna och Moderaterna är så oerhört stora i förhållande till övriga partier. Min bedömning är att Sverigedemokraternas tillväxt i första hand beror på att invandringspolitiken - Sverigedemokraternas fortfarande enda politiska profilfråga - dominerade den politiska debatten under september och oktober. Skandalen med järnrören och Expressens hårda granskning stärkte snarast partiets kärnväljares uppfattning om att Sverigedemokraterna är det enda anti-etablissemangspartiet i svensk politik.
Bortsett från tumultet kring Sverigedemokraterna har det varit en i högsta grad lugn politisk höst. När vänster på allvar ställs mot höger igen, minskar utrymmet för främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna. Därför vore det av många goda skäl befriande om det kunde bli lite mindre trängsel i mitten av svensk politik.
2012-11-29
Kommer Jimmie Åkesson att reda ut krisen?
Jimmie Åkesson gör det mesta rätt i Sverigedemokraternas krishantering. Kanske räcker det inte ändå. Händelserna är tillräckligt allvarliga för att partiet riskerar att aldrig kunna återhämta sig. Kan affären kring Lars Isovaara bli tuvan som stjälper lasset?
Hotet mot Sverigedemokaterna är inte att väljarna skulle fly partiet på grund av skandalerna. Kärnväljarna bryr sin inte särskilt mycket, den intensiva mediebevakningen befäster bilden av Sverigedemokraterna som ett outsider-parti och skandaler påverkar sällan eller aldrig partiers långsiktiga utveckling. Sverigedemokraterna har heller inte tappat väljare i de opinionsundersökningar som hittills hunnit redovisas, snarare tvärtom.
Hotet mot Sverigedemokraterna är i stället:
1.) Partiets sammanhållning är i fara. En av partiledarens viktigaste uppgifter är att hålla samman partiet. Oförmågan att hålla samman partiet var Håkan Juholts allvarligaste tillkortakommande, och det tog en ända med förskräckelse. Inom Sverigedemokraterna finns en mer nationalistisk falang, (Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU med dess ordförande Gustav Kasselstrand och det så kallade bunkergänget med bas i Göteborgsområdet) och en falang som vill "normalisera" Sverigedemokraterna i rikning mot ett mer traditionellt socialkonservativt parti. Redan nu syns denna motsättning i olika nätforum och kommentatorsfält, där en del menar att Åkesson viker sig för lätt och inte tillräckligt försvarar partimedlemmar som begått misstag. Hashtagen #kasselstrand2014 indikerar att delar inom Sverigedemokraterna gärna ser ett partiledarskifte redan före nästa val. Genom att binda sig vid en nolltoleranspolitik utmanar Åkesson de mer hårdföra krafterna i partiet. Hur skall han nu göra med Erik Almqvist och Kent Ekeroth, vilka båda trots sina gärningar fortsätter representera Sverigedemorkaterna i riksdagen. Uppmana dem att lämna sina uppdrag eller ej? Utesluta dem eller ej? Damned if he do, damned if he don't.
2.) Normaliseringen av partiet försvåras. Bilder på berusade, järnrörsbärande unga män i Sverigedemokraternas ledning eller riksdagsledamöter som påvisligen i berusat tillstånd ljuger om att de rånats visar att Sverigedemokraterna definitivt inte är "ett vanligt parti". Partiet kanske inte tappar sina kärnväljare genom dessa händelser. Men Åkesson siktar högt, och vägen till att nå de väljare som skulle attraheras av en mer socialkonservativ profil blir nu betydligt längre. Partiets rasistiska rötter lyser igenom på ett sätt som skadar Åkessons strategi.
3.) Samverkan med andra partier omöjliggörs och Sverigedemokraternas marginalisering i riksdagsarbetet fortsätter. Hittills har Sverigedemokraterna inte lyckats utyttja sin vågmästarställning i riksdagen till att sätta några skarpa avtryck i politiken. Övriga riksdagpartier har hittills varit kompromisslösa i sin inställning att inte samverka med Sverigedemorkaterna. Om Åkesson hade några förhoppningar på att den situationen skulle förändras, så är dessa drömmar nu grusade för överskådlig tid.
Sammantaget: I ett korttidsperspektiv endast små opinionsförändringar för Sverigedemokraterna. I ett långtidsperspektiv befästs partiets politiska marginalisering, järnrören kletar fast vid partinamnet och inre partistrider bultar på dörren. Mycket ovisst hur det hela slutar.
Hotet mot Sverigedemokaterna är inte att väljarna skulle fly partiet på grund av skandalerna. Kärnväljarna bryr sin inte särskilt mycket, den intensiva mediebevakningen befäster bilden av Sverigedemokraterna som ett outsider-parti och skandaler påverkar sällan eller aldrig partiers långsiktiga utveckling. Sverigedemokraterna har heller inte tappat väljare i de opinionsundersökningar som hittills hunnit redovisas, snarare tvärtom.
Hotet mot Sverigedemokraterna är i stället:
1.) Partiets sammanhållning är i fara. En av partiledarens viktigaste uppgifter är att hålla samman partiet. Oförmågan att hålla samman partiet var Håkan Juholts allvarligaste tillkortakommande, och det tog en ända med förskräckelse. Inom Sverigedemokraterna finns en mer nationalistisk falang, (Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU med dess ordförande Gustav Kasselstrand och det så kallade bunkergänget med bas i Göteborgsområdet) och en falang som vill "normalisera" Sverigedemokraterna i rikning mot ett mer traditionellt socialkonservativt parti. Redan nu syns denna motsättning i olika nätforum och kommentatorsfält, där en del menar att Åkesson viker sig för lätt och inte tillräckligt försvarar partimedlemmar som begått misstag. Hashtagen #kasselstrand2014 indikerar att delar inom Sverigedemokraterna gärna ser ett partiledarskifte redan före nästa val. Genom att binda sig vid en nolltoleranspolitik utmanar Åkesson de mer hårdföra krafterna i partiet. Hur skall han nu göra med Erik Almqvist och Kent Ekeroth, vilka båda trots sina gärningar fortsätter representera Sverigedemorkaterna i riksdagen. Uppmana dem att lämna sina uppdrag eller ej? Utesluta dem eller ej? Damned if he do, damned if he don't.
2.) Normaliseringen av partiet försvåras. Bilder på berusade, järnrörsbärande unga män i Sverigedemokraternas ledning eller riksdagsledamöter som påvisligen i berusat tillstånd ljuger om att de rånats visar att Sverigedemokraterna definitivt inte är "ett vanligt parti". Partiet kanske inte tappar sina kärnväljare genom dessa händelser. Men Åkesson siktar högt, och vägen till att nå de väljare som skulle attraheras av en mer socialkonservativ profil blir nu betydligt längre. Partiets rasistiska rötter lyser igenom på ett sätt som skadar Åkessons strategi.
3.) Samverkan med andra partier omöjliggörs och Sverigedemokraternas marginalisering i riksdagsarbetet fortsätter. Hittills har Sverigedemokraterna inte lyckats utyttja sin vågmästarställning i riksdagen till att sätta några skarpa avtryck i politiken. Övriga riksdagpartier har hittills varit kompromisslösa i sin inställning att inte samverka med Sverigedemorkaterna. Om Åkesson hade några förhoppningar på att den situationen skulle förändras, så är dessa drömmar nu grusade för överskådlig tid.
Sammantaget: I ett korttidsperspektiv endast små opinionsförändringar för Sverigedemokraterna. I ett långtidsperspektiv befästs partiets politiska marginalisering, järnrören kletar fast vid partinamnet och inre partistrider bultar på dörren. Mycket ovisst hur det hela slutar.
2012-11-23
Sten Tolgfors time-out och frågan om frånvarande riksdagsledamöter
Igår uppmärksammades att tidigare försvarsministern Sten Tolgfors, som med riksdagsarvode och avgångsvederlag har en inkomst på 115 000 kronor i månaden, inte skrivit en enda motion eller deltagit i någon debatt sedan han återvände till riksdagen i mars. Tolgfors vill inte kommentera uppgifterna.
Enligt Moderaternas presschef Anna-Charlotta Johansson är Sten Tolgfors i stället "allmänpolitiskt aktiv på hemmaplan", i sin lokala valkrets. Men när jag igår medverkade i P4 Örebros program "Rakt på sak" dementerade länsordföranden för Moderaterna i Örebro Ola Karlsson uppgifterna. Tolgfors hade inte varit särskilt aktiv i sin lokala valkrets, sade han. I stället uttryckte Ola Karlsson förståelse för att Sten Tolgfors "behövt tid för återhämtning".
Tid för återhämtning kan vi nog alla behöva ibland. Då kan man ansöka om tjänstledighet eller, om det är allvarligt, sjukskriva sig. Eller tolkar Moderaterna "arbetslinjen" ungefär på samma sätt som Sverigedemokraterna tolkar "nolltoleransen", det vill säga den gäller bara ibland?
Den time-outsjuka som på år senare spridit sig för inget gott med sig, utan öppnar för godtycke och försvårar ansvarsutkrävande. Även Sverigedemokraterna Kent Ekeroth och Erik Almqvist vandrar nu runt i riksdagshuset utan konkreta arbetsuppgifter. Det samma gäller för Håkan Juholt. I Juholts fall räcker det dock med några enkla googlingar så framgår det med all önskvärd tydlighet att mannen i alla fall inte ligger på latsidan. Seminariedeltagande, debatter och artiklar följer med oförminskad styrka i hans spår. För Håkan Juholt innebär vila och passivitet säkert en betydligt större kraftansträngning än hårt arbete.
Jag gav följande kommentar till TT: Att förtroendevalda politiker tar "time-out" är ett nutida och olyckligt fenomen. Om en enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Då finns regler som hanterar processen. Att ta "time-out" innebär att undandra sig politisk och journalistisk granskning och försvårar därmed det demokratiska ansvarsutkrävandet. Att ta "time-out" innebär också att gränsen mellan det personliga och det offentliga suddas ut. Hur blir det t ex med ersättningfrågorna? Kan en riksdagsledamot ta "time-out" på obestämd tid och ändå kvittera ut sitt riksdagsarvode? Riksdagsarvodet är ju en ersättning för arbetsinsatser och ansvarstagande.
Företeelsen "time-out" är ett moras som skapar oklarhet i viktiga frågor kring makt och ansvar. Därför är det trist att såväl partiledningar som journalister accepterar att politiker tar "time-out".
Jämförelsen med att t ex ett ishockeylag begär "time-out" haltar. När ett lag begär "time-out" blir det paus i hela matchen och ingenting händer. Men när en politiker begär ""time-out" så blir det ingen paus i politiken. Det politiska livet och samhällslivet fortsätter ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.
PS: Rekommenderar denna time-outförteckning i Svenska Dagbladet.
2012-11-15
Jimmie Åkessons dilemma
Uppdatering 15/11 kl 13.15 återfinns längst ned i texten.
Hur påverkas Sverigedemokraterna av Expressens avslöjande om ledande partiföreträdares rasistiska uttalanden och lögner samt om en järnrörsviftande rättspolitisk talesperson? På kort sikt bryts partiets uppåtgående trend i opinionen. Sverigedemokraternas kärnväljare bryr sig nog inte så mycket, men de nytillkomna väljare som tilltalats av partiets strävan att framstå som "ett parti som andra" drar nu öronen åt sig.
I ett längre tidsperspektiv brukar enskilda politiska skandaler snabbt klinga av och inte ha någon betydelse för partiers valresultat. Filmen som beskriver Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling som rasistiska och sexistiska flåbusar hotar emellertid Jimmie Åkessons projekt att göra om Sverigedemokraterna till ett rumsrent socialkonservativt parti med nolltolerans mot rasism och våldsbeägenhet.
Jimmie Åkesson ställs nu inför ett dilemma. Om Åkesson vill göra anspråk på någon som helst trovärdighet i frågan om nolltolerans mot rasism kan han inte släta över det som skett. Erik Almqvist har visserligen blivit av med sina politiska uppdrag inom Sverigedemokraterna, men han fortsätter att representera partiet i riksdagen. Om Almqvist inte själv väljer att dra sig tillbaka återstår endast uteslutning. Kent Ekeroth har tagit en s k time out, men representerar även han Sverigedemokraterna i riksdagen. Om inte Åkesson gör sig av med Almqvist och Ekeroth kommer Sverigedemokraterna även fortsättningsvis att uppfattas som ett extremistparti och därmed döma sig till att vara ett evigt småparti utan reellt politiskt inflytande.
Å andra sidan: Om Jimmie Åkesson fortsätter utrensningen av personer som Erik Almqvist och Kent Ekeroth riskerar partiet att uppfattas som så utslätat att kärntrupperna demobiliseras eller söker sig andra jaktmarker. De kvarvarande väljarna kommer att ställa sig frågan varför de skall rösta på Sverigedemokraterna i stället för på Moderaterna eller Kristdemokraterna. Kan det till och med bli så att besvikna Sverigedemokrater räddar Kristdemokraterna kvar i riksdagen i valet 2014?
Sverigedemokraterna skiljer sig från högerpopulistiska partier som Dansk Folkeparti och norska Fremskittspartiet i det att Sverigedemokraterna har sitt ursprung i den nazi-influerade extremhögern. Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet bildades som allmänborgerliga missnöjespartier med populistiska skattesänkningsförslag som viktiga profilfrågor. Det är Sverigedemokraternas rötter i rasism och högerextremism som nu ger sig till känna. Det är omöjligt att tänka sig rättspolitiska talespersoner från Dansk Folkeparti eller Fremskittspartiet nattetid springa omkring och vifta med järnrör på gatorna i Köpenhamn eller i Oslo.
Oavsett hur Jimmie Åkesson väljer att hantera sitt dilemma återstår frågan om hur mycket han själv visste om filmen. Kan det beläggas att Jimmie Åkesson kände till filmen och dess innehåll blir hans ställning omöjlig. Då kan vi få se ett sönderfall av Sverigedemokraterna av samma dignitet som när Ny Demokrati brakade ihop i början av 1990-talet.
Uppdaterat 15/10 kl 13.15: På DN Debatt går nu på förmiddagen Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU till hård attack mot moderpartiet, för att partiledningen inte försvarat Erik Almqvist utan i stället tagit ifrån honom sina partiuppdrag. Vi har blivit invalda i Sveriges Riksdag inte för att kompromissa, inte för att vika oss, skriver SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne. Genom artikeln trissas motsättningarna inom Sverigedemokraterna upp ytterligare en nivå. Skall Jimmie Åkesson leva upp till partiets krav på nolltolerans och driva frgan om Erik Almqvist som ett uteslutningsärende? Eller skall Åkesson försöka blidka de mer hårdföra krafterna inom SDU genom att nu låta udda vara jämt angående Almqvist? Hur Åkesson än gör skadas partiet. Om de växande motsättningarna mellan SDU och moderpartiet har jag tidigare skrivit här.
Kent Ekeroth har nu också kommenterat händelserna. Hans berättelse gör inte dilemmat lättare för Jimmie Åkesson. Marken gungar under Sverigedemokraterna. Den närmaste tiden blir oerhört viktig för partiets möjligheter att hålla ihop.
Hur påverkas Sverigedemokraterna av Expressens avslöjande om ledande partiföreträdares rasistiska uttalanden och lögner samt om en järnrörsviftande rättspolitisk talesperson? På kort sikt bryts partiets uppåtgående trend i opinionen. Sverigedemokraternas kärnväljare bryr sig nog inte så mycket, men de nytillkomna väljare som tilltalats av partiets strävan att framstå som "ett parti som andra" drar nu öronen åt sig.
I ett längre tidsperspektiv brukar enskilda politiska skandaler snabbt klinga av och inte ha någon betydelse för partiers valresultat. Filmen som beskriver Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling som rasistiska och sexistiska flåbusar hotar emellertid Jimmie Åkessons projekt att göra om Sverigedemokraterna till ett rumsrent socialkonservativt parti med nolltolerans mot rasism och våldsbeägenhet.
Jimmie Åkesson ställs nu inför ett dilemma. Om Åkesson vill göra anspråk på någon som helst trovärdighet i frågan om nolltolerans mot rasism kan han inte släta över det som skett. Erik Almqvist har visserligen blivit av med sina politiska uppdrag inom Sverigedemokraterna, men han fortsätter att representera partiet i riksdagen. Om Almqvist inte själv väljer att dra sig tillbaka återstår endast uteslutning. Kent Ekeroth har tagit en s k time out, men representerar även han Sverigedemokraterna i riksdagen. Om inte Åkesson gör sig av med Almqvist och Ekeroth kommer Sverigedemokraterna även fortsättningsvis att uppfattas som ett extremistparti och därmed döma sig till att vara ett evigt småparti utan reellt politiskt inflytande.
Å andra sidan: Om Jimmie Åkesson fortsätter utrensningen av personer som Erik Almqvist och Kent Ekeroth riskerar partiet att uppfattas som så utslätat att kärntrupperna demobiliseras eller söker sig andra jaktmarker. De kvarvarande väljarna kommer att ställa sig frågan varför de skall rösta på Sverigedemokraterna i stället för på Moderaterna eller Kristdemokraterna. Kan det till och med bli så att besvikna Sverigedemokrater räddar Kristdemokraterna kvar i riksdagen i valet 2014?
Sverigedemokraterna skiljer sig från högerpopulistiska partier som Dansk Folkeparti och norska Fremskittspartiet i det att Sverigedemokraterna har sitt ursprung i den nazi-influerade extremhögern. Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet bildades som allmänborgerliga missnöjespartier med populistiska skattesänkningsförslag som viktiga profilfrågor. Det är Sverigedemokraternas rötter i rasism och högerextremism som nu ger sig till känna. Det är omöjligt att tänka sig rättspolitiska talespersoner från Dansk Folkeparti eller Fremskittspartiet nattetid springa omkring och vifta med järnrör på gatorna i Köpenhamn eller i Oslo.
Oavsett hur Jimmie Åkesson väljer att hantera sitt dilemma återstår frågan om hur mycket han själv visste om filmen. Kan det beläggas att Jimmie Åkesson kände till filmen och dess innehåll blir hans ställning omöjlig. Då kan vi få se ett sönderfall av Sverigedemokraterna av samma dignitet som när Ny Demokrati brakade ihop i början av 1990-talet.
Uppdaterat 15/10 kl 13.15: På DN Debatt går nu på förmiddagen Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU till hård attack mot moderpartiet, för att partiledningen inte försvarat Erik Almqvist utan i stället tagit ifrån honom sina partiuppdrag. Vi har blivit invalda i Sveriges Riksdag inte för att kompromissa, inte för att vika oss, skriver SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne. Genom artikeln trissas motsättningarna inom Sverigedemokraterna upp ytterligare en nivå. Skall Jimmie Åkesson leva upp till partiets krav på nolltolerans och driva frgan om Erik Almqvist som ett uteslutningsärende? Eller skall Åkesson försöka blidka de mer hårdföra krafterna inom SDU genom att nu låta udda vara jämt angående Almqvist? Hur Åkesson än gör skadas partiet. Om de växande motsättningarna mellan SDU och moderpartiet har jag tidigare skrivit här.
Kent Ekeroth har nu också kommenterat händelserna. Hans berättelse gör inte dilemmat lättare för Jimmie Åkesson. Marken gungar under Sverigedemokraterna. Den närmaste tiden blir oerhört viktig för partiets möjligheter att hålla ihop.
2011-08-02
Norska högerpopulister gör självkritik. Jimmie Åkesson tiger.
Uppdatering längst ned i posten! (2/8 kl 21.50)
Ordföranden för det norska Fremskrittspartiet, Siv Jensen, är självkritisk till hur hon och hennes parti agerat i debatten om invandring och muslimer. Till Verdens Gang säger Siv Jensen att hon ångrar enskilda uttryck som använt och att hon som en konsekvens av terrordåden i Norge kommer att ändra sin framtoning i debatten: Ja, jag tror att vi redan har ändrat vårt sätt och vi kommer aldrig att bli desamma igen.
Även lokala företrädare för Fremskrittspartiet är öppet självkritiska. Partiets tidigare ordförande i Oslo, Svenn Kristiansen, säger att han aldrig mer kommer att använda begreppet "snikislamisering" som länge varit en del av Fremskrittspartiets retorik. Partiets ordförande i Askøy, Knut Hanselmann, säger att språkbruket nu måste bli helt annorlunda och mer sakligt. Han menar att det är fel att fokusera så mycket på kultur: Vi bør fokusere på ting som at kommunene ikke har kapasitet til å ta imot flere når det gjelder mottaksapparat, integrering, barnevern og lignende. Det kan vi ha en saklig og grei diskusjon rundt, i motsetning til å snakke om kultur og at samfunnet blir revet i filler.
Det är positivt att ledande företrädare för norska Fremskrittspartiet inte likt strutsen stoppar huvudet i sanden utan står upp och förklarar sig villigt att ta sin del av ansvaret för det inträffade. Vad gör då Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson? I Studio Ett i dag hade han möjlighet att knyta an till sin partifrände Siv Jensens ödmjuka inställning och även han gå i spetsen för en mer hyfsad svensk debatt i dessa frågor. Men icke. Jimmie Åkesson fann inte skäl att utöva någon som helst självkritik och kunde inte på något sätt förstå varför just hans parti pekades ut i detta sammanhang. Att just hans parti pekades ut av Anders Behring Breivik själv som ljuset i det svenska mörkret kunde annars kanske ha varit skäl nog till ett uns eftertanke.
Ord spelar roll - ett vulgärt språkbruk främjar en vulgär politik. Ett våldsromantiskt språkbruk sänker tröskeln till våldsanvändning. Ett främlingsfientligt språkbruk ökar risken för fientliga handlingar mot de som uppfattas som eller utpekas som främlingar/främmande. Därför är det positivt om främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna förändrar sitt språkbruk och t ex inte länge föraktfullt benämner invandrare som "kulturberikare" vilket tidigare ofta förekommit.
I andra sammanhang har jag stött på argumentet att det inte spelar någon roll vad Sverigedemokraterna säger, för partiet är lika främlingsfientligt vilken retorik de än använder. Men det är ett konstigt sätt att argumentera. Man kan inte påstå att ord spelar roll och samtidigt påstå att det inte har någon betydelse vilka ord Sverigedemokraterna använder.
Om ordets betydelse i politiken, läs gärna Vänstra stranden, samt Ola Larsmos och Lena Sundströms artiklar i Dagens Nyheter.
Uppdatering: Flera läsare har påpekat att ordföranden för Dansk Folkeparti, Pia Kjaersgaard, blivit oerhört provocerad av Siv Jensens självkritik. Pia Kjaersgaard säger att Siv Jensen låter gärningsmannen vinna genom att tona ned sin islamfientliga retorik och att Siv Jensen framstår som att hon "saknar ryggrad".
I SVT Aktuellt i kväll medverkade Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesperson Mattias Karlsson. Han såg inga skäl att idka självkritik, och när han konfronterades med partibrodern Kent Ekeroths uttalanden om ett 1 400 år långt krig mellan västerlandet och islam kommenterade han det med att Ekeroth hade ett sinne för det dramatiska och att Ekeroths uttalanden inte stod för partilinjen. Ändå visade SVT Aktuellts bilder hur Jimmie Åkesson ställde sig upp och applåderade just Ekeroths uttalande.
Åkesson får nu bekänna färg. Vill han hålla fast vid den vulgära retoriken om islam och massinvandring, uppmuntra sina kärntrupper och därigenom liera sig med Pia Kjaersgaard i Danmark? Eller vill han fortsätta transformera partiet för att därigenom sänka tröskeln för nya väljargrupper att rösta på partiet samt för andra partier att i någon mening samverka med partiet? I så fall bör han gå Siv Jensens väg.
Ordföranden för det norska Fremskrittspartiet, Siv Jensen, är självkritisk till hur hon och hennes parti agerat i debatten om invandring och muslimer. Till Verdens Gang säger Siv Jensen att hon ångrar enskilda uttryck som använt och att hon som en konsekvens av terrordåden i Norge kommer att ändra sin framtoning i debatten: Ja, jag tror att vi redan har ändrat vårt sätt och vi kommer aldrig att bli desamma igen.
Även lokala företrädare för Fremskrittspartiet är öppet självkritiska. Partiets tidigare ordförande i Oslo, Svenn Kristiansen, säger att han aldrig mer kommer att använda begreppet "snikislamisering" som länge varit en del av Fremskrittspartiets retorik. Partiets ordförande i Askøy, Knut Hanselmann, säger att språkbruket nu måste bli helt annorlunda och mer sakligt. Han menar att det är fel att fokusera så mycket på kultur: Vi bør fokusere på ting som at kommunene ikke har kapasitet til å ta imot flere når det gjelder mottaksapparat, integrering, barnevern og lignende. Det kan vi ha en saklig og grei diskusjon rundt, i motsetning til å snakke om kultur og at samfunnet blir revet i filler.
Det är positivt att ledande företrädare för norska Fremskrittspartiet inte likt strutsen stoppar huvudet i sanden utan står upp och förklarar sig villigt att ta sin del av ansvaret för det inträffade. Vad gör då Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson? I Studio Ett i dag hade han möjlighet att knyta an till sin partifrände Siv Jensens ödmjuka inställning och även han gå i spetsen för en mer hyfsad svensk debatt i dessa frågor. Men icke. Jimmie Åkesson fann inte skäl att utöva någon som helst självkritik och kunde inte på något sätt förstå varför just hans parti pekades ut i detta sammanhang. Att just hans parti pekades ut av Anders Behring Breivik själv som ljuset i det svenska mörkret kunde annars kanske ha varit skäl nog till ett uns eftertanke.
Ord spelar roll - ett vulgärt språkbruk främjar en vulgär politik. Ett våldsromantiskt språkbruk sänker tröskeln till våldsanvändning. Ett främlingsfientligt språkbruk ökar risken för fientliga handlingar mot de som uppfattas som eller utpekas som främlingar/främmande. Därför är det positivt om främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna förändrar sitt språkbruk och t ex inte länge föraktfullt benämner invandrare som "kulturberikare" vilket tidigare ofta förekommit.
I andra sammanhang har jag stött på argumentet att det inte spelar någon roll vad Sverigedemokraterna säger, för partiet är lika främlingsfientligt vilken retorik de än använder. Men det är ett konstigt sätt att argumentera. Man kan inte påstå att ord spelar roll och samtidigt påstå att det inte har någon betydelse vilka ord Sverigedemokraterna använder.
Om ordets betydelse i politiken, läs gärna Vänstra stranden, samt Ola Larsmos och Lena Sundströms artiklar i Dagens Nyheter.
*
Uppdatering: Flera läsare har påpekat att ordföranden för Dansk Folkeparti, Pia Kjaersgaard, blivit oerhört provocerad av Siv Jensens självkritik. Pia Kjaersgaard säger att Siv Jensen låter gärningsmannen vinna genom att tona ned sin islamfientliga retorik och att Siv Jensen framstår som att hon "saknar ryggrad".
I SVT Aktuellt i kväll medverkade Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesperson Mattias Karlsson. Han såg inga skäl att idka självkritik, och när han konfronterades med partibrodern Kent Ekeroths uttalanden om ett 1 400 år långt krig mellan västerlandet och islam kommenterade han det med att Ekeroth hade ett sinne för det dramatiska och att Ekeroths uttalanden inte stod för partilinjen. Ändå visade SVT Aktuellts bilder hur Jimmie Åkesson ställde sig upp och applåderade just Ekeroths uttalande.
Åkesson får nu bekänna färg. Vill han hålla fast vid den vulgära retoriken om islam och massinvandring, uppmuntra sina kärntrupper och därigenom liera sig med Pia Kjaersgaard i Danmark? Eller vill han fortsätta transformera partiet för att därigenom sänka tröskeln för nya väljargrupper att rösta på partiet samt för andra partier att i någon mening samverka med partiet? I så fall bör han gå Siv Jensens väg.
2011-07-23
I skuggan av Utøya. Om spekulationer och islamistiska hotbilder
Sorgen är fortfarande outsägligt svår efter de fruktansvärda attentaten i Norge. Delar av bilden kring det ohyggliga börjar sakta klarna. Finns det redan nu några insikter och erfarenheter att ta med sig i det fortsatta arbetet för ett öppet, humanitärt samhälle?
När ett oväntat våldsdåd inträffar vill vi alla förstå vad det är som har hänt. Människan är en meningsskapande varelse, det är en av de egenskaper som skiljer oss från djuren. För att förstå det inträffade och kunna skapa mening vill vi veta vem som har utfört dådet och vilka motiv som legat till grund för handlingen. Mordet på Olof Palme är fortfarande ett oläkt sår i det svenska samhällslivet, bland annat därför att vi inte med säkerhet vet vem som utförde det och varför.
Behovet av att veta vem som utfört attentatet och varför sätter press på experter och politiska kommentatorer att tidigt uttala sig och formulera hypoteser. Medierna ligger på, eftersom folk vill veta. I en sådan situation är återhållsamhet en dygd. De spekulationer som oundvikligen måste göras skall präglas av försiktighet och ödmjukhet.
Spekulationerna kring attackerna i Oslo och på Utøya präglades inte alltid av en sådan försiktighet och ödmjukhet. Det är sannolikt al-Qaida som står bakom terrorangreppet i Oslo, sa t ex den av media flitigt anlitade terrorexperten Magnus Ranstorp till den norska tidningen Aftenposten kort efter att bomben exploderat i de norska regeringskvarteren. (Däremot var hans kollega Magnus Norell föredömligt återhållsam i sina kommentarer i SVT Aktuellt senare på kvällen.) Flera medier spred också okritiskt den felaktiga uppgiften att en islamistisk grupp med namnet "Helpers of the Global Jihad" tagit på sig ansvaret för attacken.
Även framträdande Sverigedemokrater var ivriga att bidra till spekulationerna kring gärningsmannen. Partiets riksdagsledamot Kent Ekeroth frågade på twitter: Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge? Kort därefter raljerade han: Nej, jag kommer inte kalla er islamofober. Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund fyllde på med: Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer att avföljas! Partikamraternas skriverier fick Jimmie Åkesson att gå ut och indirekt ta avstånd från deras twittrande: Låt oss inte spekulera i eventuella gärningsmän innan vi har alla fakta. (Till Expressen säger Linus Bylund att hans twittrande missuppfattats och att han egentligen ville bidra till att undvika spekulationer. Jag har svårt att se rimligheten i en sådan tolkning.)
Den misstänkte gärningsmannen är en man med högerextrema åsikter och en fientlig inställning till ett mångkulturellt samhälle och till islam. I debatten i Sverige är det hot från islamistiska rörelser som dominerat hotbilden. Erfarenheterna från attackerna i Norge inbjuder till ödmjukhet och en nedtonad retorik i utpekandet av hotbilder av olika slag - för att uttrycka det milt.
Det sjuka skall vi slåss mot, det friska skall vi värna, sjöng Dan Berglund en gång i tiden. Det bästa sättet att hedra de dödas minne är att lägga än större kraft i arbetet för att värna ett öppet samhälle, ett samhälle där människovärdet aldrig betingas av hudfärg eller av religiös tillhörighet. Som jag, inspirerad av Anna Ardin, skrev i en bloggpost i förmiddags: Det är i dag du skall gå med i ett demokratiskt parti. Ensam är svag, men tillsammans är vi starka.
Jag avslutar med ett par strofer ur Nordahl Griegs dikt Till ungdommen, den dikt som på plakat prydde de norska ungdomarna läger på Utøya:
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.
När ett oväntat våldsdåd inträffar vill vi alla förstå vad det är som har hänt. Människan är en meningsskapande varelse, det är en av de egenskaper som skiljer oss från djuren. För att förstå det inträffade och kunna skapa mening vill vi veta vem som har utfört dådet och vilka motiv som legat till grund för handlingen. Mordet på Olof Palme är fortfarande ett oläkt sår i det svenska samhällslivet, bland annat därför att vi inte med säkerhet vet vem som utförde det och varför.
Behovet av att veta vem som utfört attentatet och varför sätter press på experter och politiska kommentatorer att tidigt uttala sig och formulera hypoteser. Medierna ligger på, eftersom folk vill veta. I en sådan situation är återhållsamhet en dygd. De spekulationer som oundvikligen måste göras skall präglas av försiktighet och ödmjukhet.
Spekulationerna kring attackerna i Oslo och på Utøya präglades inte alltid av en sådan försiktighet och ödmjukhet. Det är sannolikt al-Qaida som står bakom terrorangreppet i Oslo, sa t ex den av media flitigt anlitade terrorexperten Magnus Ranstorp till den norska tidningen Aftenposten kort efter att bomben exploderat i de norska regeringskvarteren. (Däremot var hans kollega Magnus Norell föredömligt återhållsam i sina kommentarer i SVT Aktuellt senare på kvällen.) Flera medier spred också okritiskt den felaktiga uppgiften att en islamistisk grupp med namnet "Helpers of the Global Jihad" tagit på sig ansvaret för attacken.
Även framträdande Sverigedemokrater var ivriga att bidra till spekulationerna kring gärningsmannen. Partiets riksdagsledamot Kent Ekeroth frågade på twitter: Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge? Kort därefter raljerade han: Nej, jag kommer inte kalla er islamofober. Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund fyllde på med: Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer att avföljas! Partikamraternas skriverier fick Jimmie Åkesson att gå ut och indirekt ta avstånd från deras twittrande: Låt oss inte spekulera i eventuella gärningsmän innan vi har alla fakta. (Till Expressen säger Linus Bylund att hans twittrande missuppfattats och att han egentligen ville bidra till att undvika spekulationer. Jag har svårt att se rimligheten i en sådan tolkning.)
Den misstänkte gärningsmannen är en man med högerextrema åsikter och en fientlig inställning till ett mångkulturellt samhälle och till islam. I debatten i Sverige är det hot från islamistiska rörelser som dominerat hotbilden. Erfarenheterna från attackerna i Norge inbjuder till ödmjukhet och en nedtonad retorik i utpekandet av hotbilder av olika slag - för att uttrycka det milt.
Det sjuka skall vi slåss mot, det friska skall vi värna, sjöng Dan Berglund en gång i tiden. Det bästa sättet att hedra de dödas minne är att lägga än större kraft i arbetet för att värna ett öppet samhälle, ett samhälle där människovärdet aldrig betingas av hudfärg eller av religiös tillhörighet. Som jag, inspirerad av Anna Ardin, skrev i en bloggpost i förmiddags: Det är i dag du skall gå med i ett demokratiskt parti. Ensam är svag, men tillsammans är vi starka.
Jag avslutar med ett par strofer ur Nordahl Griegs dikt Till ungdommen, den dikt som på plakat prydde de norska ungdomarna läger på Utøya:
Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?
Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.
2011-01-07
P 1 Morgon och Sverigedemokraternas prat om "svenska värderingar"
Kent Ekeroth, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, har anklagat en annan riksdagsledamot, moderaten Abdirizak Waberi, för att inte ha "svenska värderingar". Ekeroths angrepp uppmärksammades i dagens P 1 Morgon, där programledaren (ca 1.40 in i inslaget) valde att själv ta över Sverigedemokraternas språkbruk och fråga Waberi: Så på vilket sätt har du svenska värderingar?
"Svenska värderingar" är ett omstritt begrepp, för att uttrycka det milt. Därför kan inte en Public service-redaktion som P 1 Morgon okritiskt använda det i sina intervjufrågor. Vad skulle Waberi ha svarat? Om han accepterat frågan och börjat motivera på vilket sätt hans värderingar var "svenska" så hade han bidragit till att ge legitimitet åt begreppet "svenska värderingar". Om han i stället hade svarat att hans värderingar inte var "svenska" utan kanske "demokratiska" eller något annat så hade han gett Sverigedemokraterna rätt i att han inte hade "svenska värderingar". Programledaren ställde Waberi i en frågesituation motsvarande: Har du slutat slå din fru - var vänlig svara ja eller nej.
En rimligare ingång i inslaget hade varit att konfrontera Sverigedemokraternas Mikael Jansson (s0m också medverkade i inslaget) med begreppet "svenska värderingar" och bett honom precisera vad han egentligen menar. Därefter kunde Waberi fått möjlighet att kommentera Mikael Janssons kritik av hans värderingar, utan att dessa värderingar beskrivits som "svenska" eller "osvenska". Nu kom i stället debatten att styras av Sverigedemokraternas språkliga villkor.
"Svenska värderingar" är - för att uttrycka det milt - ett märkligt begrepp. Vad skiljer t ex "svenska värderingar" från "norska värderingar" eller "tyska värderingar"? Vem skall ha rätten att bestämma vilka värderingar som är "svenska" och vilka värderingar som inte är det? Värderingar är individuella och inte knutna till en specifik nationalitet.
En värdering som däremot har mycket starkt fäste i den svenska nationen är den om jämlikhet och alla människors lika värde. Det skulle inte skada om Sverigedemokraterna började ta den "svenska värderingen" (för att använda Sverigedemokraternas eget språkbruk) på lite större allvar.
"Svenska värderingar" är ett omstritt begrepp, för att uttrycka det milt. Därför kan inte en Public service-redaktion som P 1 Morgon okritiskt använda det i sina intervjufrågor. Vad skulle Waberi ha svarat? Om han accepterat frågan och börjat motivera på vilket sätt hans värderingar var "svenska" så hade han bidragit till att ge legitimitet åt begreppet "svenska värderingar". Om han i stället hade svarat att hans värderingar inte var "svenska" utan kanske "demokratiska" eller något annat så hade han gett Sverigedemokraterna rätt i att han inte hade "svenska värderingar". Programledaren ställde Waberi i en frågesituation motsvarande: Har du slutat slå din fru - var vänlig svara ja eller nej.
En rimligare ingång i inslaget hade varit att konfrontera Sverigedemokraternas Mikael Jansson (s0m också medverkade i inslaget) med begreppet "svenska värderingar" och bett honom precisera vad han egentligen menar. Därefter kunde Waberi fått möjlighet att kommentera Mikael Janssons kritik av hans värderingar, utan att dessa värderingar beskrivits som "svenska" eller "osvenska". Nu kom i stället debatten att styras av Sverigedemokraternas språkliga villkor.
"Svenska värderingar" är - för att uttrycka det milt - ett märkligt begrepp. Vad skiljer t ex "svenska värderingar" från "norska värderingar" eller "tyska värderingar"? Vem skall ha rätten att bestämma vilka värderingar som är "svenska" och vilka värderingar som inte är det? Värderingar är individuella och inte knutna till en specifik nationalitet.
En värdering som däremot har mycket starkt fäste i den svenska nationen är den om jämlikhet och alla människors lika värde. Det skulle inte skada om Sverigedemokraterna började ta den "svenska värderingen" (för att använda Sverigedemokraternas eget språkbruk) på lite större allvar.
2010-04-04
Tragedin i Landskrona och Sverigedemokraterna
Påskens glädje grumlas av den brutala dödsmisshandeln av en 78-årig kvinna på en parkering i Landskrona. Tidningen Expressen påstår i dag att Sverigedemokraterna försöker göra partipolitik av traumat. Sverigedemokraternas internationelle sekreterare Kent Ekeroth publicerar på sin blogg namn, personnummer och etnisk bakgrund på den misstänkte 23-åringen, innan denne ens har förhörts av polisen.
I samma artikel i Expressen får jag frågan om huruvida tragedin i Landskrona påverkar Sverigedemokraternas möjligheter att ta sig in i riksdagen. På sin valkonferens i Stockholm förra helgen beslöt partiet att prioritera tre politiska sakområden i den stundande valrörelsen: Invandringspolitik, kriminalpolitik och äldrepolitik Alla dessa tre områden ryms i tragedin i Landskrona, där en invandrare nu sitter anhållen för dödsmisshandeln av en äldre kvinna.
Jag är inte alls säker på dödsmisshandeln kommer att gynna Sverigedemokraterna. Om partiet försöker göra partipolitik av tragedin - vilket Kent Ekeroth indirekt gör när han publicerar den misstänkte gärningsmannens etniska bakgrund och personnummer på sin blogg - kan väljarna lika gärna vända sig emot partiet. På samma sätt som det uppfattas som en politikens dödssynd att söka strid om utrikes- och säkerhetspolitiken i ett för nationen utsatt läge så kan det uppfattas som djupt osmakligt att försöka vinna väljarnas gunst på en mänsklig tragedi av det slag vi nu skådat i Landskrona.
Sverigedemokraterna arbetar för övrigt i politisk motvind just nu. Novus senaste väljarbarometer för mars månad 2010 (vilken är en sammanvägning av mars månads opinionsmätningar) placerar åter Sverigedemokraterna under fyraprocentsstrecket.
Den 78-åriga kvinnan är död och den onda gärningen kan inte göras ogjord. Låt oss inte göra ont värre genom att uppmuntra lynchmentalitet eller hat mot olika invandrargrupper. Det är i stället viktigt att alla goda krafter i Landskrona hjälps åt att hantera den tragedi som ägt rum och att lagen kan få ha sin gång under så lugna och ordnade former som möjligt.
Denna Påskdag med dess hopp om förlåtelse och evigt liv avslutar jag bloggposten med Nils Ferlins dikt "Löpsedel", publicerad i diktsamlingen "Goggles" från 1938. Lika tragiskt aktuell i dag som då.
I samma artikel i Expressen får jag frågan om huruvida tragedin i Landskrona påverkar Sverigedemokraternas möjligheter att ta sig in i riksdagen. På sin valkonferens i Stockholm förra helgen beslöt partiet att prioritera tre politiska sakområden i den stundande valrörelsen: Invandringspolitik, kriminalpolitik och äldrepolitik Alla dessa tre områden ryms i tragedin i Landskrona, där en invandrare nu sitter anhållen för dödsmisshandeln av en äldre kvinna.
Jag är inte alls säker på dödsmisshandeln kommer att gynna Sverigedemokraterna. Om partiet försöker göra partipolitik av tragedin - vilket Kent Ekeroth indirekt gör när han publicerar den misstänkte gärningsmannens etniska bakgrund och personnummer på sin blogg - kan väljarna lika gärna vända sig emot partiet. På samma sätt som det uppfattas som en politikens dödssynd att söka strid om utrikes- och säkerhetspolitiken i ett för nationen utsatt läge så kan det uppfattas som djupt osmakligt att försöka vinna väljarnas gunst på en mänsklig tragedi av det slag vi nu skådat i Landskrona.
Sverigedemokraterna arbetar för övrigt i politisk motvind just nu. Novus senaste väljarbarometer för mars månad 2010 (vilken är en sammanvägning av mars månads opinionsmätningar) placerar åter Sverigedemokraterna under fyraprocentsstrecket.
Den 78-åriga kvinnan är död och den onda gärningen kan inte göras ogjord. Låt oss inte göra ont värre genom att uppmuntra lynchmentalitet eller hat mot olika invandrargrupper. Det är i stället viktigt att alla goda krafter i Landskrona hjälps åt att hantera den tragedi som ägt rum och att lagen kan få ha sin gång under så lugna och ordnade former som möjligt.
Denna Påskdag med dess hopp om förlåtelse och evigt liv avslutar jag bloggposten med Nils Ferlins dikt "Löpsedel", publicerad i diktsamlingen "Goggles" från 1938. Lika tragiskt aktuell i dag som då.
Löpsedel
Se här är det en som förskingrat,
och här är det en som dränkt sej.
Och här är det en som slingrat
sej undan lagen och hängt sej.
Och här är det senaste mordet:
mördarens kniv är funnen.
Den var lite rostig i bladet
och hittades nere i brunnen.
Och kniven är fotograferad
och mördaren och fiskalen.
Fiskalen är djupt chockerad
och mördaren troligtvis galen.
Och mördarens mor hon gråter.
- Det kunde man nästan tänka:
en mördare är hennes ende son.
Och hon är änka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)