Visar inlägg med etikett Dan Berglund. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dan Berglund. Visa alla inlägg

2026-06-27

Almedalsveckan 2026 - fem insikter inför höstens val

Idag är det bara 78 dagar kvar till valet. Nedan följer mina intryck av Almedalsveckan och mina spaningar framåt mot valdagen.

Tidsandan är förändrad - framtiden uppfattas som ljus. I tal efter tal formulerade sig partiledarna i optimistiska ordalag. Sverige är ett fantastiskt land, möjligheterna till synes oändliga. Reform efter reform ska genomföras som höjer vanliga människors levnadsstandard, utvecklar välfärdsstaten, främjar näringslivet, löser klimatkrisen och Sverige gör fantastiska prestationer i fotbolls-vm. Den främlingsfientliga retoriken är nedtonad - det är bara Jimmie Åkesson som håller fast vid sin dystopiska världsbild och som slungar vildsinta, för att inte säga hatiska, anklagelser mot sina politiska motståndare.

Alla tror att regeringen är rökt. Den nya tidsandans optimism borde kanske ha gynnat regeringen. Men så har det inte blivit. Jag har under veckan talat med politiska bedömare från skilda håll, partiaktiva från båda sidor blockgränsen och med journalister. Ingen jag talat med tror att Tidöpartierna vinner valet. I stället är den dominerande frågan vad som kommer att hända efter oppositionens valseger. Hur ska Magdalena Andersson kunna bilda regering? Är Ebba Busch villig att gå in i någon form av samarbete med en socialdemokratiskt ledd regering? Vem kommer att efterträda Ulf Kristersson efter valförlusten? Men ingenting är klart innan det är klart, säger jag. De som önskar ett regeringsskifte ska inte ta något för givet.

Ebba Busch är veckans vinnare. Redan på måndagen lyckades Ebba Busch genom en snabbt extrainkallad pressträff sätta sig själv och Kristdemokraterna i centrum. På tisdagsmorgonen åt hon till frukost upp Simona Mohamsson i en gemensam radioutfrågning. Ebba Buschs påföljande tal i Almedalen samlade hela veckans näst största publik (bara Magdalena Andersson samlade fler). I talet positionerade hon sig skickligt mot mitten, och talade om en politik med hjärta på ett sätt som säkert väckte hoppet åter hos förre KD-ledaren Alf Svensson. 

Tidöpartierna saknar ett gemensamt ledarskap. Ulf Kristersson har i praktiken blivit en "lame duck" - ingen tar honom längre på allvar. I media spekulerar journalister till och med i att han skulle avgå före valet, till förmån för Gunnar Strömmer. Så lär det sannolikt inte bli, men bara att frågan ställs visar vilket bekymmersamt läge Tidöpartierna har försatt sig i. Flera bedömare menar att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna i onödan givit bort allt för mycket makt till Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Jag tänker osökt på några versrader av Dan Berglund: De bugade för bödeln, de gödde honom stor (om än med fortsättningen: medan sossarna och facket sprang och putsade hans skor).

Tre saker som gjorde mig glad! 1) Den svenska öppenheten består. Efter sina tal var det flera av partiledarna som mötte sina anhängare för handskakningar, kramar och selfies. Överlag lyste hat, hot och våld med sin frånvaro i Almedalen. 2) Svartmålningen av invandring och invandrare har minskat. I stället betonade flera talare invandringens positiva betydelse för Sverige och tacksamhet mot de invandrare som kommit hit och är en del av Sverige. 3) Kampanjen "Vi är Sverige". Samtidigt som Jimmie Åkesson talade i Almedalen genomförde delar av Sveriges artistelit en konsert - till försvar för klimatet och demokratin. 




2011-07-23

I skuggan av Utøya. Om spekulationer och islamistiska hotbilder

Sorgen är fortfarande outsägligt svår efter de fruktansvärda attentaten i Norge. Delar av bilden kring det ohyggliga börjar sakta klarna. Finns det redan nu några insikter och erfarenheter att ta med sig i det fortsatta arbetet för ett öppet, humanitärt samhälle?

När ett oväntat våldsdåd inträffar vill vi alla förstå vad det är som har hänt. Människan är en meningsskapande varelse, det är en av de egenskaper som skiljer oss från djuren. För att förstå det inträffade och kunna skapa mening vill vi veta vem som har utfört dådet och vilka motiv som legat till grund för handlingen. Mordet på Olof Palme är fortfarande ett oläkt sår i det svenska samhällslivet, bland annat därför att vi inte med säkerhet vet vem som utförde det och varför.

Behovet av att veta vem som utfört attentatet och varför sätter press på experter och politiska kommentatorer att tidigt uttala sig och formulera hypoteser. Medierna ligger på, eftersom folk vill veta. I en sådan situation är återhållsamhet en dygd. De spekulationer som oundvikligen måste göras skall präglas av försiktighet och ödmjukhet.

Spekulationerna kring attackerna i Oslo och på Utøya präglades inte alltid av en sådan försiktighet och ödmjukhet. Det är sannolikt al-Qaida som står bakom terrorangreppet i Oslo, sa t ex den av media flitigt anlitade terrorexperten Magnus Ranstorp till den norska tidningen Aftenposten kort efter att bomben exploderat i de norska regeringskvarteren. (Däremot var hans kollega Magnus Norell föredömligt återhållsam i sina kommentarer i SVT Aktuellt senare på kvällen.) Flera medier spred också okritiskt den felaktiga uppgiften att en islamistisk grupp med namnet "Helpers of the Global Jihad" tagit på sig ansvaret för attacken.

Även framträdande Sverigedemokrater var ivriga att bidra till spekulationerna kring gärningsmannen. Partiets riksdagsledamot Kent Ekeroth frågade på twitter: Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge? Kort därefter raljerade han: Nej, jag kommer inte kalla er islamofober. Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund fyllde på med: Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer att avföljas! Partikamraternas skriverier fick Jimmie Åkesson att gå ut och indirekt ta avstånd från deras twittrande: Låt oss inte spekulera i eventuella gärningsmän innan vi har alla fakta. (Till Expressen säger Linus Bylund att hans twittrande missuppfattats och att han egentligen ville bidra till att undvika spekulationer. Jag har svårt att se rimligheten i en sådan tolkning.)

Den misstänkte gärningsmannen är en man med högerextrema åsikter och en fientlig inställning till ett mångkulturellt samhälle och till islam. I debatten i Sverige är det hot från islamistiska rörelser som dominerat hotbilden. Erfarenheterna från attackerna i Norge inbjuder till ödmjukhet och en nedtonad retorik i utpekandet av hotbilder av olika slag - för att uttrycka det milt.

Det sjuka skall vi slåss mot, det friska skall vi värna, sjöng Dan Berglund en gång i tiden. Det bästa sättet att hedra de dödas minne är att lägga än större kraft i arbetet för att värna ett öppet samhälle, ett samhälle där människovärdet aldrig betingas av hudfärg eller av religiös tillhörighet. Som jag, inspirerad av Anna Ardin, skrev i en bloggpost i förmiddags: Det är i dag du skall gå med i ett demokratiskt parti. Ensam är svag, men tillsammans är vi starka.

Jag avslutar med ett par strofer ur Nordahl Griegs dikt Till ungdommen, den dikt som på plakat prydde de norska ungdomarna läger på Utøya:

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

2011-04-20

Dan Berglund från Skymningens hopptorn

Dan Berglund släpper i dag sitt nya album Allt är idioternas fel. Varje nytt album av Dan Berglund tas emot med stor nyfikenhet, kultförklarad vispoet som han är. Många av hans fans har varit med från början, och kan alla texter från hans första plattor utantill. Visrader som Mina herrar som räknar profiter, parasiter som styr detta land. Ni skall få sopa i våra fabriker, ert förbannade rövarband eller Det var en slashas ur societeten, som tog studenten med fem i snitt. Om kvällen bodde han på "Kometen" där han drack rödvin och rökte kitt har satt outplånliga spår i minne och känsloliv hos många av oss som var när det begav sig på 1970-talet.

Men Dan Berglund lämnade den yttersta vänstern och gick under några år in i den stora tystnaden. Hans första återkomst till det offentliga livet var albumet "Vildmarken" (1987), som fick ett artigt mottagande. Hans gamla vänner saknade hans politiska texter och så många nya vänner fick han inte genom den tungsinta och något ojämna skivan. Nästa album dröjde 20 år till, först 2007 släpptes Såna som vi..., extremt välproducerad på Amigo Musik och med gästspel av Sofia Karlsson. Under 2000-talet uppträdde Dan Berglund av och till och 2009 tilldelades han Birger Sjöberg-priset för sitt artisteri med bildrika verser i omsorgsfullt snidad meter, melodier och harmonier med skönhet och tyngd, ett innehåll som rymmer både satir och drabbande känsla.

Man blir aldrig kvitt sitt förflutna, och Dan Berglund kommer alltid att förknippas med sina kommunistiska slagdängor från 1970-talet. Sedan de åren har han förstärkt och vidareutvecklat den melodiösa känslan, allvaret har mognat och melankolin tilltagit. Men det personliga tilltalet finns kvar, och den naturligt självklara solidariteten med alla dem som inte gynnas av Anders Borgs jobbskatteavdrag eller får plats hos Göran Hägglunds Verklighetens folk.

"Allt är idioternas fel" påminner en hel del om den förra "Såna som vi...", men är ännu något mörkare i konturerna. Döden är otäckt ofta närvarande, antingen som ett hot eller som en befrielse: Denna vinande vind - och han vadade ut i dom gröna vågorna, fri. Barnbarn förekommer i textraderna, tillbakablickandet är legio. En och annan pliktskyldig satir glimtar förbi, men är inte i närheten av den lätthet som kännetecknade t ex "En visa om vårt bristande samhällsansvar" (Den stora maskeraden, 1979) eller "Lilla villastad" (Vildmarken, 1987).

Men vackert är det mitt i alltihop, så Gud mig förbarme. Här finns inga sneglingar efter popularitet eller bekräftelse, estetiken bygger på en skönhet som är på riktigt och därför också oftast svart i kanterna. Det falska och förljugna har ingen plats hos Dan Berglund, och i "Alla ler" (Alla ler, alla jublar och dom har så vita tänder...) fungerar också satiren.

Sämst tycker jag om titelspåret, "Allt är idioternas fel", som jag aldrig blir riktigt klok på. Uppdatering: Har nu insett att spåret inspirerats av Bob Dylans ”Rainy Day Women #12 & 35″.

Allra vackrast är det avslutande, tio minuter långa spåret "Skymningen", ett fiktivt barndomsminne om en åttaårig pojke som flyr hemmets strider och finner friden nedanför det höga hopptornet vid Skymningens badplats. För att sprida lite ljus och glädje fabulerar han inför föräldrarna fram en historia om hur han själv hoppat från tornet och t o m slagit en volt i luften på vägen mot vattnet. En bitterljuv lögn, med fatala konsekvenser. Men jag håller i hand denna lögn på min färd. Och jag häver mig alltid på tå ifrån Skymningens hopptorn mot en bättre värld. Det hoppet lever jag på. Mio, min Mio, Hans Fader Konungen och Skymningslandet känns plötsligt väldigt nära.

Dan Berglund är en unik röst i svenskt kulturliv. Den rösten skall vi vara rädda om.