Detta är jag orolig för när SD ges politisk makt

Med mindre än ett dygn kvar till Ulf Kristerssons skarpa deadline pågår ett slags kallt krig mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Jag hoppas jag kan nå dit, säger Johan Pehrsson till Expressen huruvida Liberalerna kommer att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. Det viktigaste är att vi kommer fram till något hållbart, säger Richard Jomshof till TV4 och antyder att det inte gör så mycket om förhandlingarna drar ut ytterligare några veckor på tiden. 

Varken Johan Pehrson eller Richard Jomshof har bråttom. Det är Ulf Kristersson som har skäl att känna stress.

Men allt annat lika talar det mesta för att vi inom kort har ett politiskt läge där Liberalerna släpper fram Sverigedemokraterna till ett avgörande inflytande över svensk politik. Har vi som värnar demokratin då skäl att vara oroliga? Ja, säger jag och flera med mig.

Den som raljerar om att demokratin nog ”står pall ett tag till” visar på okunnighet om hur autokratisering går till. (...) Forskningen visar att avdemokratisering sker i ”tusen små steg” som var för sig ter sig mindre hotfulla men som tillsammans avvecklar demokratin. Demokratier dör numera långsamt, och inom ramarna för demokratin och lagen. Så skriver professorerna Staffan I Lindberg och Åsa Wikforss samt författaren Mårten Wikforss i en viktig artikel i Sydsvenskan för ett par dagar sedan.

Artikelförfattarna fortsätter:

Finns det några skäl att tro att SD inte är ett parti av just det slag som ligger bakom dessa autokratiseringsprocesser? Inga alls. Tvärtom, SD:s politiska förslag och retorik visar att de är ett typexempel på ett högernationalistiskt, populistiskt parti, dessutom med antidemokratiska rötter, 

Jag ser åtminstone tre områden där det i ett första skede är viktigt att hålla uppsikt över vad Liberalerna kommer att tillåta Sverigedemokraterna att genomföra.

1) Public Service. Sverigedemokraterna vill ge Public Service ett smalare uppdrag och en kraftigt minskad budget. I grunden är det Public services oberoende journalistik som kommer att utmanas. Public service ska banne mig reformeras i grunden, skrev den nyvalde ledaren för Sveriges OSSE-delegation Björn Söder nyligen på Twitter (220913). Under sin tid som ledamot av  förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR efterlyste Linus Bylund en "mer personaliserad repressaliemöjlighet" för att straffa individuella public service-journalister. Riksdagens kulturutskott kommer under mandatperioden att fatta ett nytt beslut om sändningstilstånd om medelstilldelning till public service. Dessa beslut blir viktiga strategiska och ideologiska måltavlor för Sverigedemokraterna. Kommer Liberalerna att förmå stå emot? Jag måste erkänna att jag tvivlar.

2) Ett oberoende och rättssäkert rättsväsende. Sverigedemokraterna har vid flera tillfällen givit uttryck för en rättssyn som går stick i stäv med rättsstatens principer. Partiet vill bland annat införa kollektiva bestraffningar genom att kunna återkalla uppehållstillståndet för en hel familj om en individ begår ett brott, låta ”asocialitet” vara en grund för utvisning, urholka asylrätten och förstatliga delar av Advokatsamfundet. Listan kan lätt göras betydlig längre. Liberaler har alltid vurmat för rättsstaten. Kommer de att förmå stå emot? Jag måste erkänna att jag tvivlar.

3) Fria universitet och lärosäten. Vi vet att högerradikala partier när de får politiskt inflytande gärna ger sig på universitetens och högskolornas frihet - även med avseende på innehållet i undervisningen och forskningen. Sverigedemokraterna är inget undantag. Tvärtom. Men en rörande oblyghet motionerar Tobias Andersson under rubriken "Stoppa finansieringen av genusteori inom högre utbildning" om hur ämnet Genusvetenskap bör stoppas på svenska lärosäten: Det är uppenbart att genusvetenskap och genuspedagogik är politiskt och agendasättande samt att rötterna härstammar i politisk feminism och marxism. (...) Givet den utgångspunkten borde därför inga medel tilldelas denna indoktrinering byggd på politiskt falska grunder. Vilket ämne står näst på tur? Kriminologi? Pedagogik? Statsvetenskap? Förmår Liberalerna stå emot? Well, vi får väl se.

Sä här finns en del att vara orolig för. Och då har jag inte ens nämnt kulturpolitiken, religionsfriheten eller biståndet. 

Vi måste värna de demokratiska institutionerna. Jag betvivlar inte Liberalernas demokratiska sinnelag. Men jag betvivlar deras förmåga att stå emot Sverigedemokraternas påtryckning och jag betvivlar att de faktiskt fullt ut förstår vem det är som de har satt i båten.

 

Sverigedemokrater hånar öppet 15-årig pojke som är med i TV. Hur lågt kan man sjunka?

Ibland överstiger fördomsfullheten och elakheten inom Sverigedemokraterna till och med mina värsta aningar. I lördags medverkade fem högstadieelever i in panel i Nyhetsmorgon i TV4, där de fick tillfälle att ställa frågor till utbildningsminister Gustav Fridolin. Strax efter inslaget började framträdande representanter för Sverigedemokraterna öppet håna en av de pojkar som deltog i panelen.

"Klasskompisar..." skrev Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth i samband med att han publicerade en bild på panelen på Facebook med anspelning på att en av pojkarna var större än sina skolkamrater och dessutom hade skäggväxt. Inlägget delades av riksdagsledamoten Linus Bylund och en snarlik kommentar publicerades av distriktsordföranden i Göteborg Jörgen Fogelklou. I en kommentar fyllde Kent Ekeroth på med att pojken "självmant valde att sitta i tv och låtsas vara 15" och antydde därmed att pojken var ett ensamkommande flyktingbarn som ljugit om sin ålder.

Problemet för Sverigedemokraterna är bara att pojken inte alls är något ensamkommande flyktingbarn. Han kom till Sverige när han var sex år gammal och har svenskt personnummer. Panelisterna var inte lika gamla eftersom de inte var klasskamrater utan gick i årskurserna sju till nio. Men de framträdande Sverigedemokraterna gick på sin rasistiska intitution, struntade i att kolla fakta och hånade en 15-årig pojke som var med i en elevpanel i TV. Det är så lågt att man knappast kan tro att det är sant.

Kan ni tänka er ledande företrädare för till exempel Liberalerna, Socialdemokraterna eller Centerpartiet öppet håna 15-åriga skolpojkar på ett sådant sätt? Nej, självklart inte.

Sverigedemokraterna är inget "vanligt" parti. De senaste veckornas vittnesbörd om partiets fäste i den rasistiska myllan är dessvärre mycket talande. Riksdagsledamoten Anna Hagwalls antisemitiska tankefigurer om behovet av att stoppa judisk maktkoncentration i svenska medier och partiets ekonomisk-politiske talesperson Oskar Sjöstedts gapflabbande åt ett skämt där hans nazistiska arbetskamrater sparkar på ett får samtidigt som de skriker "Die Juden" är bara ett par exempel.

Observera att det inte handlar om gräsrötter eller enskilda partimedlemmar. Det handlar om partiets främsta företrädare, riksdagsledamöter och sakpolitiska talespersoner.

Det blir alltmer synligt att Sverigedemokraterna inte bara har rasistiska rötter. Partiet är impregnerat av rasism.

Flera har skrivit bra om de framträdande Sverigedemokraternas öppna hån mot den 15-årige pojken. Den anti-rasistiska granskningssajten Inte Rasist, Men... skrev den artikel som legat till grund för de senaste dagarnas debatt. Den liberale ledarskribenten Csaba Bene Perlenberg skriver träffande i GT, och så gör också Caroline Rhawi i Expressen och Susanne Sjöstedt för Allehanda. Eller varför inte Sanna Rayman i Dagens Samhälle.

I skuggan av Utøya. Om spekulationer och islamistiska hotbilder

Sorgen är fortfarande outsägligt svår efter de fruktansvärda attentaten i Norge. Delar av bilden kring det ohyggliga börjar sakta klarna. Finns det redan nu några insikter och erfarenheter att ta med sig i det fortsatta arbetet för ett öppet, humanitärt samhälle?

När ett oväntat våldsdåd inträffar vill vi alla förstå vad det är som har hänt. Människan är en meningsskapande varelse, det är en av de egenskaper som skiljer oss från djuren. För att förstå det inträffade och kunna skapa mening vill vi veta vem som har utfört dådet och vilka motiv som legat till grund för handlingen. Mordet på Olof Palme är fortfarande ett oläkt sår i det svenska samhällslivet, bland annat därför att vi inte med säkerhet vet vem som utförde det och varför.

Behovet av att veta vem som utfört attentatet och varför sätter press på experter och politiska kommentatorer att tidigt uttala sig och formulera hypoteser. Medierna ligger på, eftersom folk vill veta. I en sådan situation är återhållsamhet en dygd. De spekulationer som oundvikligen måste göras skall präglas av försiktighet och ödmjukhet.

Spekulationerna kring attackerna i Oslo och på Utøya präglades inte alltid av en sådan försiktighet och ödmjukhet. Det är sannolikt al-Qaida som står bakom terrorangreppet i Oslo, sa t ex den av media flitigt anlitade terrorexperten Magnus Ranstorp till den norska tidningen Aftenposten kort efter att bomben exploderat i de norska regeringskvarteren. (Däremot var hans kollega Magnus Norell föredömligt återhållsam i sina kommentarer i SVT Aktuellt senare på kvällen.) Flera medier spred också okritiskt den felaktiga uppgiften att en islamistisk grupp med namnet "Helpers of the Global Jihad" tagit på sig ansvaret för attacken.

Även framträdande Sverigedemokrater var ivriga att bidra till spekulationerna kring gärningsmannen. Partiets riksdagsledamot Kent Ekeroth frågade på twitter: Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge? Kort därefter raljerade han: Nej, jag kommer inte kalla er islamofober. Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund fyllde på med: Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer att avföljas! Partikamraternas skriverier fick Jimmie Åkesson att gå ut och indirekt ta avstånd från deras twittrande: Låt oss inte spekulera i eventuella gärningsmän innan vi har alla fakta. (Till Expressen säger Linus Bylund att hans twittrande missuppfattats och att han egentligen ville bidra till att undvika spekulationer. Jag har svårt att se rimligheten i en sådan tolkning.)

Den misstänkte gärningsmannen är en man med högerextrema åsikter och en fientlig inställning till ett mångkulturellt samhälle och till islam. I debatten i Sverige är det hot från islamistiska rörelser som dominerat hotbilden. Erfarenheterna från attackerna i Norge inbjuder till ödmjukhet och en nedtonad retorik i utpekandet av hotbilder av olika slag - för att uttrycka det milt.

Det sjuka skall vi slåss mot, det friska skall vi värna, sjöng Dan Berglund en gång i tiden. Det bästa sättet att hedra de dödas minne är att lägga än större kraft i arbetet för att värna ett öppet samhälle, ett samhälle där människovärdet aldrig betingas av hudfärg eller av religiös tillhörighet. Som jag, inspirerad av Anna Ardin, skrev i en bloggpost i förmiddags: Det är i dag du skall gå med i ett demokratiskt parti. Ensam är svag, men tillsammans är vi starka.

Jag avslutar med ett par strofer ur Nordahl Griegs dikt Till ungdommen, den dikt som på plakat prydde de norska ungdomarna läger på Utøya:

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.