Går Jimmie Åkessons politiska ledarskap mot sitt slut?

Går Jimmie Åkessons politiska ledarskap mot sitt slut? Det vet vi förstås inte. Men vi vet att Sverigedemokraterna just nu genomgår sin värsta interna kris på ett par decennier och att det gungar under fötterna på Jimmie Åkesson. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. Hittills har det varit Jimmie Åkessons paradgren. Nu får vi se om kraften finns kvar.

Krisen i Sverigedemokraterna kommer inte oväntat. Extremistpartier kännetecknas gärna av en inre spänning mellan att å ena sidan framsttälla sig som regeringsdugligt och samarbetsvilligt och å andra sidan värna bilden av sig själv som en outsider, ett parti som principfast håller fast vid sina grundvärderingar och står utanför "klägget". Det märkliga med Sverigedemokraterna är därför inte den uppblossande krisen, utan att den har dröjt ända tills nu.

Däremot är det kanske oväntat att krisen kom just i frågan om skärpt vapenlagstiftning. Som Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad skrev på X: Att förändrade vapenlagar får SD:s riksdagsgrupp att haverera, mindre än en vecka efter att Sveriges värsta masskjutning, ger inte ett jätteimponerande intryck av partiets regeringsduglighet.

Richard Jomshof lämnar nu med buller och bång sitt uppdrag som ordförande för Justitieutskottet. Inte en dag för tidigt, tycker kanske många av oss. Men ansvaret för den uppkomna situationen ligger inte på Jomshof. Han är en vildbase till sin politiska natur. Ansvaret ligger i stället hos Jimmie Åkesson som inte lyckats hålla ihop sitt parti i denna fråga. Åkesson har den senaste veckan varit såväl fysiskt som politiskt frånvarande. Han är den ende partiledare som inte besökt Örebro efter den fruktansvärda masskjutningen, och han missbedömde uppenbart den interna politiska laddningen i frågan om skärpt vapenlagstiftning.

Nu får Jimmie Åkesson bekänna färg. Vapenlagstiftningsfrågan lär så småningom klinga av. Richard Jomshof ersätts i Justitieutskottet av den med SD-mått mätt mellanmjölksartade Henrik Vinge. Valet 2026 är bara ett och ett halvt år bort. Krisen i Sverigedemokraterna och Jimmie Åkessons sviktande ledarskap stökar till regeringsfrågan ytterligare för Ulf Kristersson och övriga Tidö-partier.  

Sverigedemokraterna är och har alltid varit ett toppstyrt parti. Frågan är vad som händer när toppen sviktar.

Detta är jag orolig för när SD ges politisk makt

Med mindre än ett dygn kvar till Ulf Kristerssons skarpa deadline pågår ett slags kallt krig mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Jag hoppas jag kan nå dit, säger Johan Pehrsson till Expressen huruvida Liberalerna kommer att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. Det viktigaste är att vi kommer fram till något hållbart, säger Richard Jomshof till TV4 och antyder att det inte gör så mycket om förhandlingarna drar ut ytterligare några veckor på tiden. 

Varken Johan Pehrson eller Richard Jomshof har bråttom. Det är Ulf Kristersson som har skäl att känna stress.

Men allt annat lika talar det mesta för att vi inom kort har ett politiskt läge där Liberalerna släpper fram Sverigedemokraterna till ett avgörande inflytande över svensk politik. Har vi som värnar demokratin då skäl att vara oroliga? Ja, säger jag och flera med mig.

Den som raljerar om att demokratin nog ”står pall ett tag till” visar på okunnighet om hur autokratisering går till. (...) Forskningen visar att avdemokratisering sker i ”tusen små steg” som var för sig ter sig mindre hotfulla men som tillsammans avvecklar demokratin. Demokratier dör numera långsamt, och inom ramarna för demokratin och lagen. Så skriver professorerna Staffan I Lindberg och Åsa Wikforss samt författaren Mårten Wikforss i en viktig artikel i Sydsvenskan för ett par dagar sedan.

Artikelförfattarna fortsätter:

Finns det några skäl att tro att SD inte är ett parti av just det slag som ligger bakom dessa autokratiseringsprocesser? Inga alls. Tvärtom, SD:s politiska förslag och retorik visar att de är ett typexempel på ett högernationalistiskt, populistiskt parti, dessutom med antidemokratiska rötter, 

Jag ser åtminstone tre områden där det i ett första skede är viktigt att hålla uppsikt över vad Liberalerna kommer att tillåta Sverigedemokraterna att genomföra.

1) Public Service. Sverigedemokraterna vill ge Public Service ett smalare uppdrag och en kraftigt minskad budget. I grunden är det Public services oberoende journalistik som kommer att utmanas. Public service ska banne mig reformeras i grunden, skrev den nyvalde ledaren för Sveriges OSSE-delegation Björn Söder nyligen på Twitter (220913). Under sin tid som ledamot av  förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR efterlyste Linus Bylund en "mer personaliserad repressaliemöjlighet" för att straffa individuella public service-journalister. Riksdagens kulturutskott kommer under mandatperioden att fatta ett nytt beslut om sändningstilstånd om medelstilldelning till public service. Dessa beslut blir viktiga strategiska och ideologiska måltavlor för Sverigedemokraterna. Kommer Liberalerna att förmå stå emot? Jag måste erkänna att jag tvivlar.

2) Ett oberoende och rättssäkert rättsväsende. Sverigedemokraterna har vid flera tillfällen givit uttryck för en rättssyn som går stick i stäv med rättsstatens principer. Partiet vill bland annat införa kollektiva bestraffningar genom att kunna återkalla uppehållstillståndet för en hel familj om en individ begår ett brott, låta ”asocialitet” vara en grund för utvisning, urholka asylrätten och förstatliga delar av Advokatsamfundet. Listan kan lätt göras betydlig längre. Liberaler har alltid vurmat för rättsstaten. Kommer de att förmå stå emot? Jag måste erkänna att jag tvivlar.

3) Fria universitet och lärosäten. Vi vet att högerradikala partier när de får politiskt inflytande gärna ger sig på universitetens och högskolornas frihet - även med avseende på innehållet i undervisningen och forskningen. Sverigedemokraterna är inget undantag. Tvärtom. Men en rörande oblyghet motionerar Tobias Andersson under rubriken "Stoppa finansieringen av genusteori inom högre utbildning" om hur ämnet Genusvetenskap bör stoppas på svenska lärosäten: Det är uppenbart att genusvetenskap och genuspedagogik är politiskt och agendasättande samt att rötterna härstammar i politisk feminism och marxism. (...) Givet den utgångspunkten borde därför inga medel tilldelas denna indoktrinering byggd på politiskt falska grunder. Vilket ämne står näst på tur? Kriminologi? Pedagogik? Statsvetenskap? Förmår Liberalerna stå emot? Well, vi får väl se.

Sä här finns en del att vara orolig för. Och då har jag inte ens nämnt kulturpolitiken, religionsfriheten eller biståndet. 

Vi måste värna de demokratiska institutionerna. Jag betvivlar inte Liberalernas demokratiska sinnelag. Men jag betvivlar deras förmåga att stå emot Sverigedemokraternas påtryckning och jag betvivlar att de faktiskt fullt ut förstår vem det är som de har satt i båten.

 

Om ordens betydelse - apropå Richard Jomshof och Nyamko Sabuni

Man ska ta det folk säger på allvar. Min grundregel är att utgå fram att människor menar det de säger. Vi måste ta ansvar för våra ord.

Under den senaste veckan är det två uttalanden från politiker som fått uppmärksamhet och diskuterats. Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof sa i SVT-programmet "Sverige möts" att  Islam är enligt mig en avskyvärd ideologi och religion. Uttalandet väckte stark kritik, bland annat från Jomshof tänkte samarbetspartner Ulf Kristersson som menade att det var Jomshof uttalande som var avskyvärt. Jimmie Åkesson var snabbt ute och påstod att Jomshof inte menat det han sagt, utan något helt annat (islamism i stället för Islam).

Men Jimmie Åkessons välvilliga tolkning saknar trovärdighet, då Jomshof vid flera tidigare tillfällen valt att låta bli att skilja mellan Islam och islamism - till exempel i en intervju med SVT-journalisten Pontus Mattsson i dennes bok "In klampar Jimmie: Sverigedemokraternas entré i politiken" (Carlsson, 2020). Där säger Jomshof att ”islam och islamism är fullt jämförbart med kommunism och nazism” och att han ”gör ingen skillnad på om det är religion eller ideologi”.

Det förefaller troligare att Sverigedemokraterna försöker spela två spel samtidigt. Å ena sidan formulera sig på ett sätt som inte omöjliggör för Ulf Kristersson att bjuda in partiet till politiskt samarbete, till exempel kring budgeten och som ett regeringsunderlag. Å andra sidan sända en signal till de av Sverigedemokraternas sympatisörer och tänkta väljare som mobiliseras genom hatfyllda uttryck om Islam.

* 

Det andra uttalandet kom från Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni som i SVT Agenda (7/3) påstod att Sverigedemokraterna ”läser av samhällsproblem på samma sätt som de borgerliga partierna gör”. Uttalandet har väckt starka känslor eftersom många har svårt att se på vilket sätt ett liberalt parti "läser av samhällsproblem" på samma sätt ett parti som har sina rötter i öppet rasistiska rörelser. Så skriver till exempel Jesper Strömbäck, professor i journalistik och medie- och kommunikationsvetenskap, i en krönika i Borås Tidning att "om det är något som alltid har skiljt SD från andra partier så är det att partiet 'läser av samhällsproblem' på ett annat sätt", till exempel genom att inget samhällsproblem är för stort eller för litet för att inte kunna förklaras av invandringen.

Jag tror säkert att Nyamko Sabuni menar det hon säger. Frågan blir i stället vad det är hon egentligen säger. Vad menar hon med att Sverigedemokraterna "läser av samhällsproblem" på samma sätt som Liberalerna? Tyvärr fick hon aldrig den frågan av programledaren.

För att travestera Bertolt Brecht och hans dikt "Lärandets lov". Sätt fingret på varje bokstav, fråga: hur den kom dit?

What is truly Sverigedemokraterna?

Har ni sett SAS omdebatterade reklamfilm "What is truly Scandinavian"? Annars kan ni se den här. Gör gärna det. Filmen är suggestiv och visar på ett enkelt sätt hur möten mellan människor med olika erfarenheter bidrar till kulturell utveckling och skapar gemenskap. Hade den vistats för 10-15 år sedan är det inte säkert att någon hade höjt på ögonbrynen. Kanske hade dess budskap uppfattats som lite för självklart och allmänt.

Men i dag är det annorlunda. Nazisterna i NMR (Nordiska motståndsrörelsen) rasar och kallar SAS film för en "antinordisk hatfilm". Nazistiska Nordfront anklagar "judisk media" för att ge en felaktig bild av protesterna mot filmen. Sverigedemokraterna rasar också. Partisekreterare Richard Jomshof skriver på Facebook: Har alltid försökt flyga med SAS, men aldrig mer. Det är ett löfte. Sverigedemokraternas Europaparlamentariker Charlie Weimers skriver på Twitter: Har inte haft flygskam tills jag såg SAS reklamfilm. (...) Kommer undvika SAS i fortsättningen.

Själv citerar jag gärna vad komikern Tobbe Ström skrev på Twitter i dag: SD är ju inte heller svenskt. De har ju snott idén från Tyskland.

Och i Norrköping har Sverigedemokraterna polisanmält stadsmuseet. Skälet är att utställningen ”Medlöperi och motstånd. Nazismen i Norrköping då och nu” på den vägg som handlar om nutiden innehöll ett tidningsklipp ur Folkbladet med rubriken ”SD-politiker utreds för inlägg på nazistsajt”.

#värnainstitutionerna

Ulf Kristersson söker politiskt samarbete med Jimmie Åkesson. Moderaternas normalisering av SD är nu fullbordad

I dag träffades Ulf Kristersson (M) och Jimmie Åkesson (SD) för att diskutera ett framtida politiskt samarbete i riksdagen. Samtalet handlade enligt Ulf Kristersson själv bl a om sätt att minska invandringen till Sverige, om behovet av skärpta straff för att bekämpa brottsligheten och om ett främjande av kärnkraften.

Det är första gången moderatledaren träffar Jimmie Åkesson för ett enskilt möte i syfte att åstadkomma ett politiskt samarbete i riksdagen. Moderaternas normalisering av Sverigedemokraterna kan härmed sägas vara fullbordad.

Det går fort ibland. Från Fredrik Reinfeldts uppmaning "Öppna era hjärtan" 2014 över Anna Kinberg Batras uttalande om att hon kunde tänka sig att förhandla med Sverigedemokraterna 2017 till att Jimmie Åkesson sitter i Ulf Kristerssons arbetsrum i riksdagen och planerar ett konkret samarbete mellan de båda partierna inom invandringspolitiken och kriminalpolitiken.

Det är samme Ulf Kristersson som i egenskap av nyvald partiledare tydligt deklarerade: "Jag tänker inte samtala eller förhandla eller kompromissa med Sverigedemokraterna". I regeringsförhandlingarna efter valet 2018 lovade samme Ulf Kristersson dyrt och heligt Centerpartiet och Liberalerna att han som statsminister skulle bli en garant för att Sverigedemokraterna aldrig skulle få något inflytande över politiken. Dagens samtal mellan Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson visar att Annie Lööf och Jan Björklund visste vad de gjorde när de sa "tack, men nej tack" till Ulf Kristerssons inviter.

Samarbetet mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna kommer knappast att stanna vid migrationspolitiken, kriminalpolitiken och energipolitiken. Aptiten växer medan man äter. Hur blir det med public service? Hur blir det med kulturpolitiken? Och hur blir det med skolan - kommer Richard Jomshofs bisarra idéer om statliga internatskolor för barn som stör ordningen också snart att vara moderat politik? Som sagt - det går fort ibland.

Sverigedemokraterna är inte ett vanligt parti som bara vill minska invandringen. Sverigedemokraterna vill i grunden omstöpa det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Sverigedemokraterna beskriver sig själva som Sverigevänner, men hatar den liberala individualiserade syn på människans fri- och rättigheter som under så lång tid konstituerat det som i dag är Sverige.

Det högerkonservativa blocket tätnar. Högerradikala, populistiska rörelser kommer sällan till makten utan att först ha släppts fram av den traditionella högern. Dagens besked från Ulf Kristersson innebär ytterligare ett steg i en sådan riktning.

Varför är Anna Kinberg Batra så mild i kritiken av Richard Jomshofs påhopp på hennes partikamrat?

Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof mötte en ström av kritik när han påstod att den moderate lokalpolitikern Kahin Ahmed inte är svensk och inte är välkommen i Sverige. Kahin Ahmed är svensk medborgare och har bott i Sverige i 26 år. Bakgrunden till utspelet var att Kahin Ahmed i en artikel kritiserat arrangörernas beslut att bjuda in Sverigedemokraterna till Politikerveckan i Järva.

Centerledaren Annie Lööf fördömde Jomshofs uttalande i utomordentligt hårda ordalag: Enligt Jomshof, SD:s yttersta partiledning, är islam en trojansk häst & Kahin Ahmed ska lämna landet. Hatets politik. Liberalernas partiledare Jan Björklund var också upprörd: Ofattbart uttryck. Hatet blir ny ton i svensk politik. Bedrövligt.

Men, som Emil Arvidson visar i en artikel i Expressen, från sin egen partiledning fick Kahin Ahmed inte lika starkt stöd. Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra kommenterade återhållsamt: I Sverige gäller yttrandefrihet för alla, även när man inte håller med. Att vilja kasta ut någon för sin åsikt däremot, hör inte hemma här. 

Moderaternas migrationspolitiske talesperson Johan Forssell valde att fördela skuldbördan mellan Kahin Ahmed och Richard Jomshof: Jag delar ej Kahin Ahmeds syn att endast vissa riksdagspartier är välkomna till Järva. Samtidigt är Jomshofs uttalande anmärkningsvärt. Allvarligt att partisekreteraren till ett riksdagsparti ifrågasätter hans medborgarskap. Även Moderaternas presschef Linda Norberg fann sig manad att ta avstånd från sin partikamrats ställningstagande: Man behöver inte hålla med om människors åsikter för att försvara deras rätt att uttrycka den. Såklart ska alla Rd-partier få vara i Järva.

Varför väljer då Anna Kinberg Batra och den moderata partiledningen att vara så mild i kritiken mot Richard Jomshof? Jag ser åtminstone tre olika förklaringar.

1.) Anna Kinberg Batra vill inte riskera att fjärma sitt parti från väljare som tvekar mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

2.) Om Moderaterna är för hårda i sin kritik av Richard Jomshof undergräver de sin egen position där de öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

3.) Är det så - vilket vore den värsta tolkningen - att Moderaterna genom att öppna dörren för Sverigedemokraterna också börjat vänja sig vid partiets hatfyllda retorik?

Har ni andra och bättre förklaringar? I så fall får ni gärna delge mig dem.

Richard Jomshof (SD): "Nej jag tycker inte att han är svensk"

Du är inte välkommen i Sverige, twittrade Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof på själva Midsommarafton om Kahin Ahmed som är lokalpolitiker för Moderaterna. Kahin Ahmed har bott i Sverige i 26 år, är svensk medborgare, jobbar och betalar skatt och representerar Moderaterna i politiken. Men svensk är han inte, enligt Richard Jomshof.

Bakgrunden till Jomshofs påstående att Kahin Ahmed inte är en riktig svensk är en artikel där Ahmed, som är lokalpolitiker för Moderaterna i Kista/Rinkeby, anser att Politikerveckan i Järva inte borde bjudit in Sverigedemokraterna till sitt arrangemang. Ahmeds argument är att Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter och att inbjudan riskerar att bidra till en legitimering av rasistiska partier. Artikeln var rubriksatt till "Du är inte välkommen i förorterna, Jimmie Åkesson".

Man kan förstås ha olika uppfattningar om det är rätt eller fel att i olika sammanhang bjuda in Sverigedemokraterna. Men Kahin Ahmeds kritik riktades mot ett politiskt parti och dess representanter. Richard Jomshof pekar ut en enskild individ - Kahin Ahmed - och säger att han inte är "svensk". 

Jomshof menar att det är Kahin Ahmeds åsikter som gör honom osvensk, att Ahmed inte förstår hur svensk demokrati fungerar. På Dagens Nyheters fråga om en person som var född i Sverige hade uttryckt samma åsikt som Ahmed inte heller skulle vara "svensk" väljer Jomshof att inte ge något svar. 

Sverigedemokraterna är besatta av svenskheten. Tidigare har Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson vecklat in sig i oklarheter om Zlatan är en riktig svensk, och om Zlatans kroppsspråk var svenskt eller inte. Sverigedemokraternas dåvarande partisekreterare Björn Söder försökte reda ut om det var möjligt att vara same eller jude och ändå vara en riktig svensk.

Det är till detta parti som moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra öppnat dörren för samarbete. Jag skulle gärna veta om Richard Jomshofs avfärdande av Anna Kinberg Batras partikamrat som "icke-svensk" får henne att ompröva sitt ställningstagande.

Därför är det rätt att isolera Sverigedemokraterna

Riksdagsledamoten Kent Ekeroths (SD) utfall mot asylsökande demonstranter blev ett tydligt svar på frågan varför de övriga partierna inte vill släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. På sin Facebooksida skrev Kent Ekeroth att det är "avskyvärt" att människor som söker asyl i Sverige "tar sig friheten" att framföra synpunkter på Sveriges flyktingpolitik. Kent Ekeroth menade också att enbart svenska medborgare skall ha rätt att demonstrera och att "det borde vara en självklarhet" att asylsökande inte ska få "gå fritt i samhället". Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof instämde i Kent Ekeroths uttalanden om att alla asylsökande borde låsas in.

Ekeroths och Jomshofs utspel har fått hård kritik av flera jurister. Ulf Bernitz, professor i juridik vid Stockholms universitet, säger till Svenska Dagbladet att förslaget om att hålla asylsökande instängda bryter mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna: Varje människa som finns i Sverige omfattas av Europakonventionen. Att Kent Ekeroth vill att asylsökande juridiskt ska betraktas som speciella sorts människor är en extrem ståndpunkt.

Genom att låta Kent Ekeroth - mannen som genom järnrörs-skandalen gjorde sig känd för en större allmänhet - hållas och även ge instämma i hans uttalanden visar Sverigedemokraterna att partiet fortfarande har en mycket lång väg kvar till en punkt där deras politiska isolering skulle kunna brytas. Sverigedemokraterna ifrågasätter som inget annat svenskt parti grundlagsskyldiga rättigheter samt internationella avtal och konventioner med bas i de mänskliga rättigheterna. Det är lätt att instämma med Johan Rudström när denne på liberala Upsala Nya Tidnings ledarsida påminner om att Sverigedemokraternas mål är att förändra Sverige i grunden, en förändring i samma riktning som vi de senaste åren kunnat se i Ryssland, Ungern, Polen och Turkiet där demokratiska fri- och rättigheter plockas bort en efter en.

Jag har sagt det förut. Det hedrar de sju övriga partierna att de hittills förmått isolera Sverigedemokraterna och vägra varje form av samverkan med dem. Fredrik Reinfeldt var under sin tid som partiledare och statsminister mycket tydlig med att samverkan var otänkbar. Jag hoppas att det nuvarande borgerliga ledarskapet förmår visa samma styrka i denna fråga.

Sverigedemokraterna efter uteslutningarna av Kasselstrand och Hahne

I dag beslöt Sverigedemokraternas partistyrelse som väntat att utesluta ungdomsförbundet SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne ur partiet. De anses bland annat ha skadat partiets anseende och samarbetat med extrema krafter. Vid presskonferensen antydde partisekreterare Richard Jomshof också att Kasselstrand och Hahne haft samröre med antisemitiska krafter med kopplingar till Fria Tider. Sammantaget uteslöts sju personer i dag och ytterligare 6-7 personer har valt att självmant lämna partiet i samband med den pågående processen.

Nu får vi ett prov på hur starkt grepp Sverigedemokraternas partiledning har om partiet och hur stark den etnonationalistiska falang som Kasselstrand och Hahne tillhör är. Kasselstrand och Hahne kan visserligen överväga att försöka bilda ett nytt parti, men sannolikheten för att ett sådant parti skulle bli framgångsrikt är utomordentligt liten. I stället kommer den falang som Kasselstrand och Hahne leder att kämpa för att behålla kontrollen över SDU och även över partidistriktet i Stockholm där Hahne nyligen under tumultartade former valdes till ordförande. Hahne sitter i kommunfullmäktige i Stockholm och kan förstås sitta kvar på det mandatet som politisk vilde ända fram till 2018. SDU:s förbundssekreterare Jessica Ohlson, som anses stå Kasselstrand och Hahne nära, har redan meddelat att hon kandiderar som ny ordförande för SDU i höst.

Det finns en möjlighet att många Sverigedemokrater som hittills ställt upp bakom Kasselstrand och Hahne genom uteslutningarna får kalla fötter och av rädsla för att hamna i den politiska kylan nu i stället rätar in sig i ledet. Till höger om Sverigedemokraterna väntar bara en politisk öken.

Sverigedemokraternas ledning hoppas förstås på att uteslutningarna skall bidra till en slags "normalisering" av partier, där tröskeln sänks för andra partier att inleda ett samarbete. Dessa förhoppningar kommer sannolikt på skam. Sverigedemokraternas val i höstas att utlösa en regeringskris ledde fram till Decemberöverenskommelsen, vilken bidrar till att förstärka partiets parlamentariska marginalisering och isolering.

Kaosartat årsmöte i Stockholm förstärker motsättningarna inom SD

I Jimmie Åkessons frånvaro fortsätter de interna partistriderna inom Sverigedemokraterna. För bara några veckor sedan vann Richard Jomshof en öppen maktstrid med Björn Söder om posten som partisekreterare. Vid ett i högsta grad turbulent årsmöte igår kväll valdes utmanaren William Hahne - mot partiledningens vilja - till ny ordförande för Sverigedemokraterna i Stockholm stad.

Valet av William Hahne till ny ordförande för Sverigedemokraterna i Stockholm blev ett bakslag för Sverigedemokraternas partiledning. William Hahne representerar tillsammans med ungdomsförbundet SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand en mer etnonationalistisk falang inom Sverigedemokraterna, och som betraktar partiledningens linje som populistisk och muslimfixerad. På senare tid har den etnonationalistiska falangen stärkt sin ställning, och det ryktas att Gustav Kasselstrand i höst tar strid om partiledarposten ifall inte Jimmie Åkesson då kommit tillbaka.

Gårdagens årsmöte var sannerligen inte värdigt ett parti i landets huvudstad, ett parti som gör anspråk på att vilja och kunna ta politiskt ansvar. Årsmötet blev kraftigt försenat på grund av öppet bråk om röstlängden och på Twitter utslungades ömsesidiga bittra anklagelser mellan meningsmotståndare.

Krisen för Sverigedemokraterna i Stockholm började redan i höstas, när distriktets dåvarande ordförande Christoffer Dulny avslöjades med att ha skrivit anonyma kommentarer på hatsajter som Avpixlat och med kommentarer som att araber har våldsammare gener eller invandrare är absolut värst på att ljuga, manipulera, köra fulsälj, hetsa etc. Christoffer Dulny tvingades lämna sina uppdrag strax före valet i september och ersattes av Maria Danielsson, som uppfattades stå partiledningen mera nära. Maria Danielsson förlorade klart omröstningen på gårdagens årsmöte om ordförandeskapet i Stockholm till William Hahne.

Nu finns möjligheten att Sverigedemokraternas partistyrelse väljer att ogiltigförklara årsmötet i Stockholm och därmed också valet av William Hahne till ny ordförande i Stockholm. Det kaosartade mötet kan ha brustit i viktiga formaliasaker, som t ex röstlängden samt tid för mötets avslutande (många mötesdeltagare valde att lämna förhandlingarna långt innan mötet var avslutat). Uppdaterat 2 mars kl 11.05. Sverigedemokraternas pressekreterare Henrik Vinge säger till TT att

Sverigedemokraternas partiledning  inte kommer att försöka ogiltigförklara söndagens möte. Däremot, betonar Vinge, kan enskilda partimedlemmar som närvarat vid mötet lämna in klagomål, och partistyrelsen ska ta ställning till en reservation som lämnats in om att mötet slutade för sent.

Läget blir än mer intrikat genom att William Hahne själv riskerar att uteslutas ur Sverigedemokraterna. Uteslutningsärendet är väckt mot bakgrund av att Hahne misstänks för att på ett otillbörligt sätt ha använt sig av ett register över medlemmar i Sverigedemokraterna för att gynna sina egna möjligheter att ta över ordförandeskapet i Stockholm. Om årsmötet ogiltigförklaras kan partistyrelsen hinna utesluta William Hahne innan ett nytt årsmöte genomförs.

Ni märker själva. Något motsvarande skulle knappast kunna hända i ett vanligt politiskt parti i landets huvudstad. För Sverigedemokraterna och framför allt dess partiledning är gårdagens årsmöte en förödmjukande händelse Än värre för partiledningen är att striden i Stockholm skapar intern oro och förstärker de inre konflikter som sedan länge hemsökt partiet.

Fortsatt turbulens inom Sverigedemokraterna

Turbulensen kring Sverigedemokraterna fortsätter. I helgen avslöjade Dagens Nyheter att sparkade toppolitikern Erik Almqvist i hemlighet styrt den publicistiska verksamheten i partiets nyhetssajt Samtiden. Erik Almqvist avpolleterades från sina politiska uppdrag efter sin inblandning i den så kallade järnrörsskandalen 2012, då Expressen avslöjade att Almqvist efter en utekväll verbalt attackerat komikern Soran Ismail och flera andra personer med rasistiska och sexistiska tillmälen samt beväpnat sig med metallrör från en byggnadsställning.

Efter järnrörsskandalen petade Sverigedemokraterna Erik Almqvist från hans uppdrag som partiets ekonomisk-politiska talesperson och han lämnade också sitt uppdrag som riksdagsledamot. Almqvist skulle i stället anlitas som konsult för partiets mediesatsningar, men utan redaktionella uppgifter som chefredaktör eller ansvarig utgivare. Till Dagens Nyheter berättar nu Samtidens formelle chefredaktör och ansvarige utgivare Jan Sjunnesson att Erik Almqvist de facto styrt den publicistiska verksamheten och att Sjunnesson själv enbart varit en maskot, utan inflytande över vad som publicerats. Till saken hör att flera personer med koppling till partiets mediebolag Samtid & Framtid, bland annat riksdagsledamoten Martin Kinnunen, sedan en tid misstänks för grovt bokföringsbrott och grovt skattebrott för sitt sätt att sköta bolaget.

Det är förstås svårt för en utomstående att bedöma sanningshalten i Jan Sjunnessons påståenden. Men Samtiden-affären är ännu ett uttryck för att Sverigedemokraterna på senare tid fått allt svårare att hålla sina interna konflikter utanför offentlighetens ljus. För bara ett par veckor sedan synliggjordes sprickan mellan Björn Söder och Richard Jomshof i striden om posten som partisekreterare. Till den allmänna turbulensen kring Sverigedemokraterna hör också Björn Söders tvetydiga uttalanden  huruvida det går att vara jude och samtidigt svensk, ett uttalande som placerade honom på Simon Wiesenthal-centrats tio i topp-lista över antisemitiska intermezzon 2014.

I fallet med Samtiden är det klarlagt att partiledningen kände till Jan Sjunnesson kritik av Erik Almqvists maktposition. Ändå lät man bli att ingripa. Passiviteten rimmar illa med tidigare offentligt deklarerade utfästelser om att Erik Almqvist inte skulle ha en position som innebar något politiskt inflytande.

Ännu finns inga tecken på att Sverigedemokraterna skulle tappa väljarstöd. Men partiet är trots sitt röstetal politiskt marginaliserat och helt utan inflytande i den enda fråga man egentligen tycker är viktig, det vill säga flykting- och invandringspolitiken. Utanförskapets frustration kan ta sig uttryck i interna stridigheter, och då krävs ett starkt ledarskap för att hålla ihop partiet. Det återstå att se om det nuvarande ledarskapet är moget den uppgiften.

Sverigedemokraterna utan Jimmie Åkesson

I dag meddelade Sverigedemokraterna att dess partiledare Jimmie Åkesson är fortsatt sjukskriven fram till den 31 mars. Beskedet ger ingen vägledning huruvida Jimmie Åkesson kommer tillbaka som partiledare.

De senaste åtta veckorna har varit turbulenta för Sverigedemokraterna. Partiet överraskade de flesta bedömare med att bryta praxis och fälla regeringens budgetförslag i riksdagen och därigenom utlösa en regeringskris och närapå nyval. Sverigedemokraterna förklarade i samband med omröstningen att partiet fortsättningsvis skulle fälla varje budgetförslag som inte innebar en minskad invandring. Genom agerandet i budgetfrågan avbröts partiets "normaliseringsprocess". Partiets tidigare strävan att bli en tänkbar samarbetspartner för övriga partier tycks nu ha ersatts av en strävan att framstå som det enda oppositionspartiet. Genom Decemberöverenskommelsen har partiet politiskt marginaliserats och tröskeln för övriga partier att bjuda in Sverigedemokraterna i den politiska värmen har höjts ytterligare.

Till turbulensen kring Sverigedemokraterna hör Björn Söders mångordiga och tvetydiga uttalanden om huruvida det går att vara same eller jude och samtidigt svensk, ett uttalande som placerade honom på Simon Wiesenthal-centrats tio i topp-lista över antisemitiska intermezzon 2014, den offentliga striden mellan Björn Söder och Richard Jomshof om posten som partisekreterare samt de pågående spekulationerna om huruvida Björn Söder tänker närma sig SDU:s mer radikalt nationalistiska linje och liera sig med William Hahne i kampen om ordförandeskapet för Sverigedemokraterna i Stockholm.

Det går inte att med säkerhet säga om denna utveckling hänger samman med att Jimmie Åkessons sjukskrivning. Men Mattias Karlsson har hittills knappast imponerat i sin gärning som vikarierande partiledare. Högtravande Facebook-uppdateringar med Heidenstam-citat i kombination med en hastigt inställt prestigefylld pressträff med riksdagsjournalisterna (på grund av att Mattias Karlsson plötsligt blev upptagen med att flytta) och ett uppmärksammat uteblivande från omröstningen i riksdagen om Sverigedemokraternas misstroendeförklaring mot regeringen (på grund av att Mattias Karlsson inte hade någon reservstrategi för att ta sig till Stockholm när flyget visade sig vara försenat) ger en bild av amatörism i sättet att sköta partiledaruppdraget.

Allvarligare för partiet och Mattias Karlsson är att de interna motsättningarna inom Sverigedemokraternas ledarskap nu nått offentlighetens ljus. Sprickan fanns där redan under Jimmie Åkessons tid, men Åkesson lyckades hantera motsättningarna på ett sätt som gjorde dem mindre synliga än vad som nu är fallet.

Svensk politik är känd för att endast ha små partiledareffekter. Väljarna röstar i huvudsak på parti och inte på person eller partiledare. Den sanningen gäller även Sverigedemokraterna. Partiets ställning i väljaropinionen har heller inte försvagats sedan Mattias Karlsson tog över. Men en partiledare skall inte bara attrahera väljare till partiet. En partiledare skall också leda och samla sitt parti. Om partiledaren misslyckas med den uppgiften hotar partisplittring och i förlängningen väljarflykt. Det är ännu oklart huruvida Mattias Karlsson har den kompetensen.

De senaste åren har Sverigedemokraterna vuxit i opinion och röstetal. Samtidigt har partiet utestängts från politiskt inflytande, särskilt i den enda fråga partiet egentligen tycker är viktig, det vill säga invandringspolitiken. Partiets utanförskap har genom Decemberöverenskommelsen ytterligare förstärkts. Förutsättningarna för Sverigedemokraternas ledarskap att hålla samman partiet påverkas av hur tålmodiga partiets medlemmar och sympatisörer är. Hur länge nöjer sig medlemmar och sympatisörer med höga opinionssiffror och röstetal, när dessa framgångar inte på något sätt följs av politiskt inflytande i invandringspolitiken?

Sverigedemokraterna och yrkandet om misstroendeförklaring

I dag avslog riksdagen som väntat Sverigedemokraternas yrkande om misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven. Omröstningen blev odramatisk - yrkandet stöddes endast av 45 ledamöter. Om omröstningen genomförts med slutna sedlar hade det kunnat uppstå en viss spänning om huruvida några enstaka moderater skulle ta tillfället i akt och under anonymitetens slöja markera missnöje med Decemberöverenskommelsen och stödja kravet på misstroendeförklaring. Men omröstning med slutna sedlar får enligt Riksdagsordningen endast äga rum i samband med val till olika uppdrag, inte i andra omröstningar.

Omröstningen blev än mer avslagen genom att Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson inte ens fanns på plats i riksdagen och därför inte kunde rösta. Förklaringen till frånvaron var ett försenat flyg. Jag har svårt att se att någon annan partiledare skulle missa en så här viktig omröstning på grund av krångel i flygtrafiken. Det gäller att visa riksdagen respekt, och då får man ha marginaler i sin reseplanering. Jag tror inte Jimmie Åkesson hade uteblivit åberopande försenande flyg. Det är heller inte så länge sedan Mattias Karlsson i hast ställde in en pressträff med riksdagsjournalisterna med motiveringen att han höll på att flytta.

Genom att bryta praxis och aktivt stödja allianspartiernas budgetförslag i höstas avbröts Sverigedemokraternas långsiktiga och målmedvetna väg mot normalisering. Nu framstår partiet ett stök och bök-parti, ett parti som använder parlamentet som en tribun för att skaffa sig själv maximal uppmärksamhet. Orsaken ligger i att Sverigedemokraterna känner stark frustration över att man trots valframgångar och vågmästarställning misslyckats kapitalt med att få inflytande i den enda politiska fråga men egentligen tycker är viktig, det vill säga invandringsfrågan.

Expressen rapporterar om en maktstrid inom Sverigedemokraterna. Som så ofta när det handlar om anonyma källor är det svårt att bedöma trovärdigheten i uppgifterna. Det vi vet är att Björn Söder gärna hade suttit kvar som partisekreterare, men att Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson och Richard Jomshof säger nej. Björn Söder har genom sina många kontroversiella uttalanden - inte minst när han vecklar in sig resonemang om huruvida det går att vara jude och samtidigt svensk (vilket för övrigt gav honom en vanhedrande sjätteplats på Simon Wiesenthal Centrets lista över de tio värsta antisemitiska incidenterna i världen under 2014) - på allvar börjat bli en belastning för sitt eget parti. Det är heller inte ett gott tecken när en partiledare i sitt partis egen tidning tvingas till långa "klarlägganden" i syfte att bevisa att allt är frid och fröjd i partiet.

Det finns de som hoppas på att Sverigedemokraterna kommer att gå samma öde till mötes som Ny Demokrati - det vill säga falla samman på grund av inkompetens och inre motsättningar. Det är nog att hoppas på för mycket. Men en sak är klar - osäkerheten kring partiledningens enighet och om partiets framtida ledarskap har inte på länge varit så stor som nu.

Hur skall vi tolka de senaste dagarnas turbulens inom Sverigedemokraterna?

De senaste dagarna har präglats av turbulens kring Sverigedemokraternas syn på folk, nationer och svenskhet. Sverigedemokraten Kent Ekeroth har motionerat i riksdagen om att Kriminalvården skall börja registrera om fångar som är svenska medborgare har en eller båda föräldrarna födda utomlands. Sverigedemokraternas partisekreterare och tillika riksdagens vice talman Björn Söder vecklade in sig i ett resonemang om huruvida det gick att vara same eller jude och samtidigt vara svensk. Björn Söders uttalande fick Vänsterpartiets riksdagsledamot Rosanna Dinamarca att bryta riksdagens praxis genom att vägra inleda sitt anförande i riksdagen med sedvanliga "Herr talman", när Söder satt ordförande. Du är inte min talman, sade hon och fortsatte sitt anförande.

Kent Ekeroths och Björn Söders förslag och uttalanden innebär ingen avvikelse från Sverigedemokraternas officiella politik. Däremot har ljuset nu hamnat på andra delar av partiets politik än partiets profilfrågor minskad invandring, bättre levnadsvillkor för pensionärerna och mer lag och ordning. Jag har mycket svårt att se att Sverigedemokraterna skulle vinna något på denna förskjutning. Ju mer Björn Söder försöker förklara hur han egentligen menar kring judar, samer och svenskar, desto mer oseriöst och irrelevant framstår partiet. Det måste vara bistert för Sverigedemokraterna att svenska ikoner som Börje Salming och Ulf Lundell ruskar på huvudet och mer eller mindre idiotförklarar partiets partisekreterare Björn Söder.

Frågan är om de senaste dagarnas turbulens är en tillfällighet eller en del i ett större mönster? Aftonbladets Martin Aagård hävdar att Sverigedemokraterna efter Jimmie Åkessons sjukskrivning passat på att förändra sitt språkbruk. De talar nu mindre, menar Aagård, om ”minoritet” eller ”etnisk grupp” och i stället mer om "nation” och "folk".

Jag vet inte om Aagårds uppgifter stämmer. Men vi var många som blev förvånade när Sverigedemokraterna, med Jimmie Åkesson sjukskriven, valde att utlösa regeringskris och i förlängningen extra val genom att rösta för allianspartiernas budgetförslag i riksdagen. Och i dag uteblev Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson hastigt och lustigt från en pressträff med riksdagsjournalisterna, eftersom han var upptagen med "att flytta". I stället kom Richard Jomshof. Sverigedemokraterna är sannerligen inget vanligt parti. Kan någon tänka sig att Jan Björklund eller Annie Lööf plötsligt skulle utebli från en pressträff med motivet att de var upptagna med att flytta? Mattias Karlssons politiska profil ligger närmare Björn Söders, och det hörs rykten om att det var en hastigt utvecklad rysk snuva som medförde att den något mer sakpolitiskt profilerade Richard Jomshof fick ta steget fram och städa upp efter Björn Söder.

Många rykten går det om Sverigedemokraterna, de flesta sannolikt felaktiga. Sverigedemokraterna skiljer sig från övriga partier i det att journalister och politiska bedömare har betydligt mindre insyn i partiets interna processer än vad man har i övriga partier. Skälet till det är enkelt. Journalister och politiska bedömare är inte Sverigedemokrater och har heller nästan inga vänner som är aktiva inom partiet. Det finns inte så många personliga kontakter att ringa för att stämma av uppgifter och få insyn. Visst läcks det en hel del från Sverigedemokraterna, men dessa läckor har oftast en politisk agenda och informationen måste därför behandlas annorlunda än information som fås genom sociala kontaktnät.

I dagens mätning från Novus går Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna kraftigt framåt. Mätningen är gjord efter att Sverigedemokraterna utlöste regeringskrisen, men före de senaste dagarnas spinn kring Sverigedemokraternas syn på samer, judar och svenskar. Det blir intressant att följa om Sverigedemokraterna är på väg att byta kostym, eller om de senaste dagarnas turbulens endast varit en tillfällighet.