Flyktingpolitiken i partiledarnas slutdebatt i valet 1994

Om en människa håller på att drunkna och gå under, då är det inte rimligt att ställa frågan: Har vi råd att dra upp vederbörande? Orden kommer från Kristdemokraternas dåvarande partiledare Alf Svensson i slutdebatten mellan partiledarna i SVT i valet 1994 i en replik till det främlingsfientliga partiet Ny Demokratis dåvarande partiledare Vivianne Franzén. Det var befriande att höra kraften och engagemanget i Alf Svensson plädering mot främlingsfientlighet och för en generös flyktingpolitik. (Cirka 2.30 in i sändningen.)

Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg var lika tydlig: Jag tycker det som är mest skamligt är när människor i Sverige som, trots alla våra problem, tillhör de rikaste länderna i världen säger till människor i krigets Bosnien, eller krigets Rwanda, att ni får vänta tills vi har löst våra egna problem. De kan inte vänta. De behöver hjälp nu.

Jag skulle önska att Kristdemokraterna och Liberalerna (ja, och några andra partier också...) var lika tydliga i dag.

Marie Demker, som tittat igenom hela debatten noterar två saker. För det första: Sverigedemokraternas retorik idag är i flera avseenden en blåkopia på Ny Demokratis retorik då. Sverige har inte råd att ta emot "alla" som vill komma. Vi tar redan emot alldeles för många. Och "ingen vågar tala om" problemen med flyktingmottagning. Här finns också den grova retoriken, där flyktingmottagning leder till etniska konflikter, ökad brottslighet, sämre villkor för fattigpensionärerna och spridning av AIDS (det sistnämnda anför inte ens Sverigedemokraterna i dag). Jag noterar hur Vivianne Franzén hävdar att Sverige bidrar till "etnisk rensning" på Balkan genom att ge bosnier permanenta uppehållstillstånd.

För det andra: Partiledardebatten är i stort sett befriad från raljans. Motsättningarna är tydliga och tonen hård, men saklig. Jag undrar: Var kommer all den raljans ifrån som gör dagens politiska samtalsklimat så ytligt och så tröttande?

*

Överhuvudtaget tycker jag att formerna för partiledardebatterna behöver utvecklas. Gårdagens partiledardebatt i SVT Agenda blev en i högsta grad traditionell tillställning. Programmet är välproducerat, programledarna är kompetenta, många viktiga frågor behandlas och debatten har ett visst underhållningsvärde. Men man känner sig inte särskilt stärkt i anden när programmet är slut. Risken är stor att tittarna uppfattar debatten som käbbel och inte så mycket mer. Hur man skulle kunna utveckla debattformerna ämnar jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

”KD:s budskap är tydligt: Bli som vi eller ge er av!”

I dagens Sifo-mätning får Kristdemokraterna 3.0 procent av väljarstödet. Partiet har under en längre tid parkerat sig under fyraprocentsspärren i opinionsmätningarna, och det är svårt att se något ljus i tunneln. Kanske är det därför partiet vidtar alltmer spektakulära åtgärder, som till exempel att rekrytera tidigare partiledaren för populistiska och främlingsfientliga Ny demokrati Bert Karlsson till sin valrörelse.

Igår uppmanade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor partiets lokala företrädare att säga nej till att tillåta böneutrop från moskéer. I dag blev jag djupt berörd av Judiska församlingen i Stockholms ordförande Aron Verständigs artikel i Dagens Nyheter i dag, där han jämför motståndet mot böneutrop från minareter med det motstånd som mötte de första judarna i Sverige på 1700-talet.

Aron Verständig lyfter fram Stefan Wilhems nyutkomna bok ”Herr Aarons rike" om den tyske juden Aaron Isaac som fick tillstånd att bosätta sig i Stockholm men som utsattes för fysiska och verbala påhopp i sitt nya hemland. Rädslan fanns att den tysk-judiske sigillgravören med sin främmande religion skulle bringa instabilitet till det så homogena Sverige. En återkommande röst i boken tillhör överståthållaren Carl Sparre som oroar sig för vad som kommer att ske när alla i Sverige inte tillber samma gud på samma vis. Allt är ju så mycket enklare när alla är likadana, skriver Aron Verständig.

Han tillägger: Budskapet från Kristdemokraterna och dess allierade är tydligt: bli som vi eller ge er av. Ett sådant budskap främjar knappast integrationen. Ett mer konstruktivt budskap är i stället: utöva din religion med respekt för landets lag. Givetvis ska vi inte tillåta böneutrop – eller för den delen kyrkklockor – som ringer på olämpliga tider och stör de som bor i närheten. Men det är inte det som är frågan här.

Min uppfattning är följande. Europakonventionen (artikel 9.1) ger var och en rätt att "ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer". Är det förenligt med Europakonventionen att tillåta kyrkklocksringning i samband med gudstjänst men inte böneutrop i samband med fredagsbön? Och vems tur är det nästa gång? Ska kyrkklocksringningen också förbjudas? Eller att bära ett kors om halsen i det offentliga rummet?

Nej, det är inte av några principiella skäl som Ebba Busch Thor går till attack mot böneutropen. Det är i stället ett uttryck för symbolpolitik, en symbolpolitik som i praktiken innebär ett flirtande med muslimfientliga åsiktsströmningar. Partiet borde lyssna på Aron Verständig och skämmas.

Kristdemokraterna, Bert Karlsson och den grova populismen

Kristdemokraterna har rekryterat Bert Karlsson för att framträda tillsammans med Ebba Busch Thor under partiets förvalsturné i vår. Tyvärr blir jag inte förvånad.

I ett förtvivlat sökande efter sin plats och sitt jag flirtar Kristdemokraterna med en osund populism. Det var faktiskt Kristdemokraternas förre partiledare Göran Hägglund som öppnade dörren för denna process, när han i Almedalen sommaren 2009 myntade uttrycket "verklighetens folk". I talet spelade Göran Hägglund upp en slags motsättning mellan vanligt folk och en diffus kulturelit och raljerade bland annat över en del förskolor arbetade med en könsrollsneutral pedagogik.

Det sägs att man får skörda det man sår. Hade Göran Hägglund anat vad han nu får skörda tror jag hans tal fått en helt annan utformning.

Nu ska förre partiledaren för populistiska och främlingsfientliga partiet Ny demokrati locka folk till kristdemokraternas valmöten.

Jag är inte den som brukar gräva i personers förflutna. Men Bert Karlssons uttalanden under sin partiledartid var så grova och så rasistiska, och jag har inte sett att han  någonstans tagit avstånd från dem.

- Vi vet att de flesta som sprider smittan (HIV) kommer från andra länder och ohämmat går ut bland svenskarna. Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna... (Expressen 16 augusti 1992)

- Ta kosovoalbanerna till exempel. Jag tycker vi ska kasta ut varenda en. De är inga flyktingar. (Expressen 26 december 1992)

- Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går. (Expressen 16 augusti 1992)

Kristdemokratenas läge är bekymmersamt. Partiet har i opinionsmätningar under lång tid legat under fyraprocentspärren. Kristdemokraternas profil är vag och otydlig. I två av de viktigaste valfrågorna - migrationspolitiken och kriminalpolitiken - spricker Alliansen upp. Liberalerna och Centerpartiet drar åt ett håll - Moderaterna drar åt ett annat (Sverigedemokraternas) håll. Kristdemokraternas svårighet att positionera sig när allianskamraterna glider i sär avspeglar partiets interna splittring i flyktingpolitiken och till den repressiva retorik som präglar dagens kriminalpolitiska debatt.


Det obehagliga i populismen är för mig dess auktoritära, hierarkiska tankestrukturer. Det finns ett folk och detta folk är monolitiskt homogent och tycker samma sak i viktiga frågor, mot den lika monolitiskt homogena, eliten.

Kristdemokraterna har förlagt sin värdegrund, och utan värdegrund seglar ett politisk parti planlöst i partirymden. Det är därför Kristdemokraterna söker tillfällig trygghet i en populistisk retorik. Det är därför Kristdemokraterna bjuder in Bert Karlsson.

(Ja, jag vet att det finns en annan kristdemokrati som är djupt bedrövad över centrala inslag i partiets politik i dag. Jag hoppas den delen av kristdemokratin når framgång i sina försök att hjälpa partiet att återfinna den förlagda värdegrunden.)

Går 1990-talet i repris? Som tragedi eller som fars?

Karl Marx hävdade att historien upprepade sig - den ena gången som tragedi, den andra gången som fars. För oss som var med på 1990-talet är det svårt att se något farsartat i det som nu händer, så risken är väl att vi befinner oss i tragedi-fasen.

I början av 1990-talet upplevde vi ökade flyktingströmmar, i huvudsak från Balkan. Flyktingförläggningar brändes. Ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti - Ny demokrati - skördade framgångar och tog plats i riksdagen. Den så kallade Lasermannen mördade en person och skottskadade ytterligare tio - motiven var att han hatade invandrare. Bert Karlsson, nöjesprofil och partiledare för Ny demokrati, var så hatisk mot folkpartiledaren Bengt Westerbergs liberala inställning i flyktingfrågan att han sa att han skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting.
 
I dag upplever vi ånyo ökade flyktingströmmar. Flyktingförläggningar bränns. Ett nationalkonservativt, främlingsfientligt parti skördar framgångar och har etablerat sig i riksdagen. I Trollhättan mördade en ung vit man två personer och skadade allvarligt ytterligare personer - motiven var sannolikt att han hatade mörkhyade invandrare. På nätet flödar hatet och det är inte svårt att hitta hyllningar till den person som begick morden i Trollhättan.

Det finns indikationer på att det vi ser idag till och med är värre än det vi upplevde i början av 1990-talet. Sverigedemokraterna har sina rötter i nazistiska kretsar och partiet har etablerat sig i riksdagen på ett sätt som Ny demokrati aldrig förmådde. I nätets undervegetation frodas under anonymitetens skydd en rasistisk diskurs och mobilisering som inte var möjlig för ett par decennier sedan. I början av 1990-talet fanns det visioner om framåtskridande. Diktaturerna i Östeuropa och Sovjetunionen hade fallit samman. Berlinmuren revs, människor återförenades. I dag präglas politiken snarare av brist på visioner och på stora, visionära berättelser. Framstegstanken ersätts av dystopier.

Men det finns också en del skillnader mellan situationen i dag och då som pekar i en ljusare riktning. Svenska folkets inställning till invandrare och till flyktingmottagning har konsekvent blivit mer positiv sedan början av 1990-talet. Sverige är fortfarande det land i Europa - ja, kanske i hela världen - där inställningen till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv. Den antirasistiska normen har stärkts. Bert Karlssons ohyggliga uttalande om Bengt Westerbergs dotter är en omöjlighet i dag - inte ens Jimmie Åkesson skulle få för sig att uttala sig på det viset. Samhällets accelererande individualisering har stärkt rättighetstänkandet och de mänskliga rättigheternas ställning i debatten och i politiken. Vi har förhoppningsvis också lärt oss en del av det som hände i början av 1990-talet - både vad det gäller att bekämpa rasism och främlingsfientlighet och att ta hand om de människor som söker sig hit.

Det gäller att hålla i. Stå emot. Ta fasta på det positiva i den antirasistiska normens starka ställning i Sverige och den vilja till partipolitiskt samarbete som finns för att hantera den uppkomna situationen. Jag har uttryckt kritik mot enskilda inslag i den blocköverskridande uppgörelsen om flyktingpolitiken. Jag är ändå glad att de demokratiska partierna tillsammans håller garden uppe mot Sverigedemokraternas människofientliga politik.

Läs gärna Ola Larsmo i DN igår. Och delta i manifestationerna "Inga fler kristallnätter!" den 9 november.

Sverigedemokraterna och yrkandet om misstroendeförklaring

I dag avslog riksdagen som väntat Sverigedemokraternas yrkande om misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven. Omröstningen blev odramatisk - yrkandet stöddes endast av 45 ledamöter. Om omröstningen genomförts med slutna sedlar hade det kunnat uppstå en viss spänning om huruvida några enstaka moderater skulle ta tillfället i akt och under anonymitetens slöja markera missnöje med Decemberöverenskommelsen och stödja kravet på misstroendeförklaring. Men omröstning med slutna sedlar får enligt Riksdagsordningen endast äga rum i samband med val till olika uppdrag, inte i andra omröstningar.

Omröstningen blev än mer avslagen genom att Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson inte ens fanns på plats i riksdagen och därför inte kunde rösta. Förklaringen till frånvaron var ett försenat flyg. Jag har svårt att se att någon annan partiledare skulle missa en så här viktig omröstning på grund av krångel i flygtrafiken. Det gäller att visa riksdagen respekt, och då får man ha marginaler i sin reseplanering. Jag tror inte Jimmie Åkesson hade uteblivit åberopande försenande flyg. Det är heller inte så länge sedan Mattias Karlsson i hast ställde in en pressträff med riksdagsjournalisterna med motiveringen att han höll på att flytta.

Genom att bryta praxis och aktivt stödja allianspartiernas budgetförslag i höstas avbröts Sverigedemokraternas långsiktiga och målmedvetna väg mot normalisering. Nu framstår partiet ett stök och bök-parti, ett parti som använder parlamentet som en tribun för att skaffa sig själv maximal uppmärksamhet. Orsaken ligger i att Sverigedemokraterna känner stark frustration över att man trots valframgångar och vågmästarställning misslyckats kapitalt med att få inflytande i den enda politiska fråga men egentligen tycker är viktig, det vill säga invandringsfrågan.

Expressen rapporterar om en maktstrid inom Sverigedemokraterna. Som så ofta när det handlar om anonyma källor är det svårt att bedöma trovärdigheten i uppgifterna. Det vi vet är att Björn Söder gärna hade suttit kvar som partisekreterare, men att Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson och Richard Jomshof säger nej. Björn Söder har genom sina många kontroversiella uttalanden - inte minst när han vecklar in sig resonemang om huruvida det går att vara jude och samtidigt svensk (vilket för övrigt gav honom en vanhedrande sjätteplats på Simon Wiesenthal Centrets lista över de tio värsta antisemitiska incidenterna i världen under 2014) - på allvar börjat bli en belastning för sitt eget parti. Det är heller inte ett gott tecken när en partiledare i sitt partis egen tidning tvingas till långa "klarlägganden" i syfte att bevisa att allt är frid och fröjd i partiet.

Det finns de som hoppas på att Sverigedemokraterna kommer att gå samma öde till mötes som Ny Demokrati - det vill säga falla samman på grund av inkompetens och inre motsättningar. Det är nog att hoppas på för mycket. Men en sak är klar - osäkerheten kring partiledningens enighet och om partiets framtida ledarskap har inte på länge varit så stor som nu.

Norska valet: Høyre vill släppa in Fremskrittspartiet i den politiska värmen

I morgon är det val i Norge och det mesta talar för regeringsskifte. Under två mandatperioder - åtta år - har Norge styrts av Socialdemokraterna, Socialistisk Venstre och Senterpartiet, med Jens Stoltenberg som statsminister. Men samstämmiga opinionsmätningar visar att Høyre går starkt framåt och att dess partiledare Erna Solberg får bilda regering.

Maktskiftet i Norge kommer i så fall inte oväntat. Det har blivit extremt ovanligt i europeisk politik att en och samma regering sitter kvar över tre mandatperioder. Väljarna byter i dag parti betydligt oftare än tidigare och den så kallade klassröstningen - att arbetare röstar vänster och tjänstemän borgerligt - har försvagats. Den ökade väljarrörligheten är i sin tur ett uttryck för den individualisering av samhället som följer i den kommunikationsteknolgiska revolutionens spår.

Valrörelsen i Norge påminner en hel del om de senaste årens politiska utveckling i Sverige. Høyre utlovar till exempel kraftiga skattesänkningar och privatiseringar inom den offentliga sektorn.

En viktigt skillnad finns i dag mellan svensk och norsk politik. I Sverige har Moderaterna och Fredrik Reinfeldt varit föredömligt tydliga och konsekventa med att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. I Norge går mellertid Høyre och Erna Solberg till val på att bilda regering tillsammans med det högerpopulistiska Fremskrittspartiet, som bär en lång historia av främlingsfientlighet i sin ryggsäck. Även liberala Venstre och Kristelig Folkeparti är inbjudna till ett regeringssamarbete.

Det finns en viktig skillnad mellan Sverigedemokraterna och Fremskittspartiet. Medan Sverigedemokraterna har ett förflutet i en nazianstruken högerextremism har Fremskrittspartiet (på samma sätt som Dansk Folkeparti) sina rötter som ett borgerligt missnöjesparti med skattesänkningar och en närmast nyliberal syn på staten på programmet. Sverigedemokraterna är ett starkt nationalistiskt parti, medan Fremskrittspartiet har en starkt liberal syn på den ekonomiska politiken. I det avseendet påminner Fremskrittspartiet mer om Ny Demokrati än om Sverigedemokraterna.

Men Frenmskrittspartiet och Sverigedemokraterna förenas i sin kamp för en mer restriktiv flykting- och invandringspolitik och Fremskrittspartiet har en lång historia av främlingsfientlighet inom sitt parti. I årets val profilerar sig Fremskrittspartiet bland annat genom en Youtube-film där en burkaklädd kvinna genom integration skall "förvandlas" till en ung, snygg kvinna som stämmer överens med ett västerländskt skönhetsideal.

Genom att Høyre och Erna Solberg nu öppnar för regeringssamarbete med Fremskrittspartiet bidrar partiet till att legitimera främlingsfientlighet i nordisk politik. Høyre och Erna Solberg bidrar också till att sänka tröskeln till att släppa in även Dansk Folkeparti och i förlängningen även Sverigedemokraterna i den politiska värmen.

Det är en olycklig och obehaglig utveckling. Under sina år som statsminister 1991-1994 var Carl Bildt föredömligt tydlig med att stå emot krav från sina partikamrater om samverkan med Ny Demokrati. Bengt Westerberg var även han föredömligt tydlig med hur han såg på Ny Demokratis plats i svensk politik. Vore uppfriskande om Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund kunde vara lika tydliga med hur de ser på ett regeringssamarbete mellan Høyre/Venstre och Fremskrittspartiet i Norge.

Jag kommenterar läger i den norska valkampanjen för Aftonbladet här.

Varför är det provocerande att påstå att rasismen minskar?

I den avslutande delen av dokumentären "Palme" visades några bilder på brinnande Ku Klux Klan-kors från Sverige i mitten av 1980-talet. På twitter skrev jag att bilderna på de brinnande korsen blev en symbol för att rasismen faktiskt minskat i Sverige de senaste 20 åren. Flera av mina följare på twitter reagerade kritiskt på formuleringen, några i irriterad eller närmast uppbragt ton. Rasismen hade absolut inte minskat i Sverige  - hur kunde jag bara påstå något sådant!

Varför är påståendet att rasismen i Sverige har minskat så provocerande? En förklaring skulle kunna vara att påståendet helt enkelt inte är sant, och att en felaktig bild av rasismens utbredning bidrar till att problemet inte tas på tillräckligt stort allvar. Men påståendet är sant. Samstämmiga studier visar att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre har invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Allt färre vill minska den svenska flyktingmottagningen. "Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting", sa partiledaren för Ny Demokrati Bert Karlsson till Expressen den 16 augusti 1992. Dagens Jimmie Åkesson skulle aldrig kunna uttala sig på det sättet. Den rasism som under 1980-talet och 1990-talet frodades kring det nationalsocialistiska nätverket VAM och Bevara Sverige Svenskt ledde till svåra våldshandlingar. Framträdande företrädare för Ny Demokrati uttryckte rasistiska åsikter på ett sätt som får dagens riksdagsledmöter från Sverigedemokraterna att framstå som en söndagsskoleklass på utflykt till huvudstaden.

En annan förklaring skulle kunna vara att vi menar olika saker när vi talar om rasism. Menar vi rasism i form av enskilda individers attityder eller rasism i form av våldsbrott mot människor med särskild hudfärg eller kvinnor som bär slöja/sjal? Men ingenting i brottsstatistiken motsäger tesen att rasismen har minskat. En del menar att rasismen är mer mobiliserad i dag än tidigare. Jag hittar inga belägg för en sådan tes. Däremot har nätet synliggjort rasistiska åsiktsströmningar och påverkat möjligheterna till mobilisering. Andra menar att den anti-rasistiska motståndskampen är mindre mobiliserad i dag än tidigare. Kanske - men det är inget argument för att rasismen skulle ha ökat. Ytterligare andra argumenterar för att rasismen blivit mer "rumsren" och accepterad i dag än tidigare. Jag tror det är precis tvärtom. Den anti-rasistiska normen har sällan eller aldrig haft en så stark ställning som i dag. Normens starka ställning visar sig i enskildheter, allt från bytet av kaknamnet "negerboll" till "chokladboll" till protesterna mot Stina Wirséns karalktär Lilla Hjärtat.

Många som provoceras av uttalandet att rasismen minskar ser uttalandet som ett förminskande av problemet med rasism i det svenska samhället i dag. Jag tycker man borde se det tvärtom. Rasismen är ett mänsklighetens gissel och nolltolerans mot rasism är en självklar linje. Varför då inte ta avstamp i de framgångar i kampen mot rasism som åstadkommits, och stärkt av dessa framgångar driva kampen i visshet att världen faktiskt går att förändra. Det var inte bättre förr.

Jimmie Åkessons dilemma

Uppdatering 15/11 kl 13.15 återfinns längst ned i texten.

Hur påverkas Sverigedemokraterna av Expressens avslöjande om ledande partiföreträdares rasistiska uttalanden och lögner samt om en järnrörsviftande rättspolitisk talesperson? På kort sikt bryts partiets uppåtgående trend i opinionen. Sverigedemokraternas kärnväljare bryr sig nog inte så mycket, men de nytillkomna väljare som tilltalats av partiets strävan att framstå som "ett parti som andra" drar nu öronen åt sig.

I ett längre tidsperspektiv brukar enskilda politiska skandaler snabbt klinga av och inte ha någon betydelse för partiers valresultat. Filmen som beskriver Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling som rasistiska och sexistiska flåbusar hotar emellertid Jimmie Åkessons projekt att göra om Sverigedemokraterna till ett rumsrent socialkonservativt parti med nolltolerans mot rasism och våldsbeägenhet.

Jimmie Åkesson ställs nu inför ett dilemma. Om Åkesson vill göra anspråk på någon som helst trovärdighet i frågan om nolltolerans mot rasism kan han inte släta över det som skett. Erik Almqvist har visserligen blivit av med sina politiska uppdrag inom Sverigedemokraterna, men han fortsätter att representera partiet i riksdagen. Om Almqvist inte själv väljer att dra sig tillbaka återstår endast uteslutning. Kent Ekeroth har tagit en s k time out, men representerar även han Sverigedemokraterna i riksdagen. Om inte Åkesson gör sig av med Almqvist och Ekeroth kommer Sverigedemokraterna även fortsättningsvis att uppfattas som ett extremistparti och därmed döma sig till att vara ett evigt småparti utan reellt politiskt inflytande.

Å andra sidan: Om Jimmie Åkesson fortsätter utrensningen av personer som Erik Almqvist och Kent Ekeroth riskerar partiet att uppfattas som så utslätat att kärntrupperna demobiliseras eller söker sig andra jaktmarker. De kvarvarande väljarna kommer att ställa sig frågan varför de skall rösta på Sverigedemokraterna i stället för på Moderaterna eller Kristdemokraterna. Kan det till och med bli så att besvikna Sverigedemokrater räddar Kristdemokraterna kvar i riksdagen i valet 2014?

Sverigedemokraterna skiljer sig från högerpopulistiska partier som Dansk Folkeparti och norska Fremskittspartiet i det att Sverigedemokraterna har sitt ursprung i den nazi-influerade extremhögern. Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet bildades som allmänborgerliga missnöjespartier med populistiska skattesänkningsförslag som viktiga profilfrågor. Det är Sverigedemokraternas rötter i rasism och högerextremism som nu ger sig till känna. Det är omöjligt att tänka sig rättspolitiska talespersoner från Dansk Folkeparti eller Fremskittspartiet nattetid springa omkring och vifta med järnrör på gatorna i Köpenhamn eller i Oslo.

Oavsett hur Jimmie Åkesson väljer att hantera sitt dilemma återstår frågan om hur mycket han själv visste om filmen. Kan det beläggas att Jimmie Åkesson kände till filmen och dess innehåll blir hans ställning omöjlig. Då kan vi få se ett sönderfall av Sverigedemokraterna av samma dignitet som när Ny Demokrati brakade ihop i början av 1990-talet.

Uppdaterat 15/10 kl 13.15: På DN Debatt går nu på förmiddagen Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU till hård attack mot moderpartiet, för att partiledningen inte försvarat Erik Almqvist utan i stället tagit ifrån honom sina partiuppdrag. Vi har blivit invalda i Sveriges Riksdag inte för att kompromissa, inte för att vika oss, skriver SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne. Genom artikeln trissas motsättningarna inom Sverigedemokraterna upp ytterligare en nivå. Skall Jimmie Åkesson leva upp till partiets krav på nolltolerans och driva frgan om Erik Almqvist som ett uteslutningsärende? Eller skall Åkesson försöka blidka de mer hårdföra krafterna inom SDU genom att nu låta udda vara jämt angående Almqvist? Hur Åkesson än gör skadas partiet. Om de växande motsättningarna mellan SDU och moderpartiet har jag tidigare skrivit här.

Kent Ekeroth har nu också kommenterat händelserna. Hans berättelse gör inte dilemmat lättare för Jimmie Åkesson. Marken gungar under Sverigedemokraterna. Den närmaste tiden blir oerhört viktig för partiets möjligheter att hålla ihop.

Kristdemokraterna - en svensk Tea Party-rörelse?

Det är ingen hemlighet att Kristdemokraterna har stora problem med sin identitet och med en sviktande väljarkår. Läs t ex gärna Douglas Brommessons insiktsfulla studie Svenska kristdemokrater i förändring. Från konfessionellt universella till sekulärt partikulära i Statsvetenskaplig Tidskrift 2010:2.

Vilken väg skall Kristdemokraterna välja för att stärka sin självkänsla och bli ett mer slagkraftigt alternativ i svensk politik? Partiledaren Göran Hägglund har under senare år lanserat inte mindre än tre lite lätt klämkäcka formuleringar kring partiets politik. I Almedalen sommaren 2009 fick Hägglund stort genomslag för sitt tal där han använde begreppet Verklighetens folk, ett uttryck som ursprungligen användes av det högerpopulistiska partiet Ny demokrati i början av 1990-talet. I Almedalen året därpå lade Hägglund betoningen på att han och Kristdemokraterna ville vara en Politikens gränspolis, som skulle bevaka politikens gräns mot det civila samhället och slå vakt om privatlivets helgd. Tidigare i år log Göran Hägglund ett slag för den s k Relationslinjen, vilken betonade människan som gemenskapsvarelse, som behövde varandra och som hade plikter mot varandra.

I dag kommer Kristdemokraternas ungdomsförbundets (KDU) ordförande Aron Modig ut som en vän av den amerikanska Tea Party-rörelsen: Vill vi fortsätta leva i ett högskattesamhälle där familjer ständig ges nya pekpinnar om hur de ska leva sina liv och där brottsligheten tillåts breda ut sig? Eller vill vi på allvar få bukt med det höga skattetrycket, stärka familjens och civilsamhällets roll i samhället samt bekämpa kriminaliteten med hårdare straff och fler poliser? En svensk motsvarighet till Tea Party-rörelsen skulle garanterat hjälpa till att formulera berättelsen om framtidens borgerliga politik.

Jag blir lite trött när jag hör unga, begåvade personer i populistisk anda komma med påståenden om att "brottsligheten tillåts breda ut sig" trots att det inte finns några som helst belägg för en växande kriminalitet i vårt samhälle. Jag blir också lite sorgsen när en ung kristdemokrats patentmedicin för att bekämpa kriminalitet är "hårdare straff och fler poliser. Jimmie Åkesson hade inte uttryckt det bättre.

En av Aron Modigs företrädare på posten som ordförande för KDU, Ella Bohlin, har tidigare beskrivit Tea Party-rörelsen som ett "sundhetstecken" i amerikansk politik och att den företräds av "många välutbildade och kloka politiker med en tydlig frihetsagenda".

Jag längtar efter en radikal svensk kristdemokrati, som brinner för en generös flykting- och biståndspolitik, för en humanitär kriminalpolitik, som tar strid för mänskliga rättigheter och som vill avveckla vapenexporten. En kristdemokrati som profilerar sig i solidaritetsfrågor och som aldrig, aldrig tvekar att stå på dessa mina minstas sida. I stället ser jag en kristdemokrati vars företrädare ägnar sig åt skattegnäll, kramar Tea party-rörelsen och drömmer om fler poliser. Det är nästan så jag nyper mig i armen och hoppas att jag vaknar.

Läs också gärna Röda Berget.

Från Verklighetens folk till Gemenskapslinjen. Vart går Kristdemokraterna?

Under de senaste 18 månaderna har Kristdemokraterna genom sin partiledare Göran Hägglund lanserat inte mindre än tre catchy (ung. klatschiga?) formuleringar kring partiet och dess politik. I Almedalen sommaren 2009 fick Göran Hägglund stort genomslag för sitt tal där han använde begreppet Verklighetens folk, ett uttryck som ursprungligen användes av det högerpopulistiska partiet Ny demokrati i början av 1990-talet. I Almedalen sommaren 2010 lade Hägglund betoningen på att han och Kristdemokraterna ville vara en Politikens gränspolis, som skulle bevaka politikens gräns mot det civila samhället och slå vakt om privatlivets helgd. I Svenska Dagbladet i fredags (28/1) slår Göran Hägglund ett slag för den s k Relationslinjen: Vi är personer, gemenskapsvarelser, som behöver varandra och som har plikter mot varandra. (...) Den politiska rörelse som inte förstått det, kommer också bidra till att riva samhället olika delar isär. (...) Målet är inte en budget i balans eller 40-timmarsvecka för alla. Målet är samhällsgemenskap.

Tankarna kring "verklighetens folk", "politikens gränspolis" och "relationslinjen" är förstås inte ömsesidigt uteslutande. I grunden syftar begreppen till att peka ut en samhällsriktning där politiken och det offentliga pressats tillbaka, till förmån för individuell frihet och civila gemenskaper (främst kärnfamiljen, med dess "livspussel" och "köksbord").

Det är ingen hemlighet att Kristdemokraterna har stora problem. Partiet balanserar sedan länge på fyraprocentsspärren, och det finns få tecken på att partiet plötsligt skulle börja växa i opinionen. Internt utmanas nu Göran Hägglund av sina kritiker. Mats Odell lanseras som ny partiledare och hans kommentarer till lanseringen är ett entydigt JA, (i alla fall om man jämför med motsvarande kommentarer från utpekade partiledarkandidater i ett något större parti...).

Kristdemokraterna är ett parti som just nu präglas av ideologisk vilsenhet. Privatiseringsiver, populistiska slagord och krav på sänkt bensinskatt lever i ett samboförhållande med socialkonservativa grundvärderingar och ett värnande av gemenskapsvärden. Väljarna blir förvirrade och partiet måste bestämma färdriktning. Jag tycker Hägglunds artikel i Svenska Dagbladet i fredags är en klar positionerng i socialkonservativ riktning och jag tror det är en klok strategi. Som ett socialkonservativt parti kan Kristdemokraterna mejsla ut en egen profil och attrahera mittenväljare som inte ser ett nytt skatteavdrag om året som den enda vägen till det goda samhället.

Är Göran Hägglund rätt person att leda partiet i en sådan färdriktning? Eller är Mats Odell bättre lämpad? Det är en svår fråga. Mats Odell demeriterade sig våren 2010 då han i hånfulla ordalag stack till Mona Sahlin med Toblerone-affären. Mats Odell fick stark kritik från sina Allianskamrater för detta och gjorde aldrig om det.

Någon röstmagnet tror jag inte Mats Odell kan bli. Men kanske blir han tillräckligt stark för att framstå som kristdemokraternas interne Fredrik Reinfeldt (tipstack till Vänstra Stranden). I så fall innebär det åtminstone lite andrum för en kristdemokrati i kris.

SD efter valet och konsten att Vara riktigt svensk

Opinionsinstitutet Novus första mätning för mandatperioden visar på små förändringar mellan blocken. Skillnaden mellan blocken ökar från 5.8 till 6.7 procentenheter jämfört med valresultatet. Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet ökar, medan Kristdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet samtliga sjunker ner till en nivå under fem procent. Sverigedemokraterna (SD) får stöd av 6.4 procent, en ökning med 0.7 procentenheter i förhållande till valresultatet.

Mycket av mediebevakningen efter valet har kretsat kring SD. Fokuseringen på SD är inte orimlig med tanke på valresultatet och den vågmästarställning som partiet erhållit. Men jag och hustrun brukar skämtsamt säga att nu är det dags för "SD-kvarten", när Studio Ett eller P1 Morgon hittat en ytterligare infallsvinkel med bäring på SD. Sannolikt kommer mediebevakningen av partiet att normaliseras när nyhetens behag lagt sig.

Direkt efter valet fanns det en tendens mellan de båda blocken att anklaga varandra för att göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Den tendensen har nu försvagats. Överhuvudtaget har de övriga politiska partierna de senaste veckorna agerat klokt i förhållande till SD.

Samtliga partier har varit solklara i att inte samarbeta med eller förhandla med SD. Därigenom visar de att SD inte är vilket politiskt parti som helst, utan ett parti vars människosyn befinner sig andra sidan av en moralisk-politisk gräns. De övriga partierna har också de senaste veckorna varit mönstergilla i att inte närma sig SD:s språkbruk eller politik. De förhastade ropen om nödvändigheten av en blocköverskridande majoritetesregering för att stänga ut SD från inflytande har också tystnat.

Man mandatperioden är bara i sin början och frågan är om de övriga partierna lyckas hålla denna strama linje i fyra år. Mest orolig är jag för Kristdemokraterna, vars partiledare Göran Hägglund har sagt att Jimmie Åkesson inte är värre än Lars Ohly. En identitetssökande kristdemokrati i desperat behov av ökat väljarstöd och som redan övertagit det högerpopulistiska partiet Ny Demokratis retorik om "verklighetens folk" kan få svårt att hålla rågången uppe mot en Sverigedemokrati som är glada för det sällskap man kan få. Låt oss hoppas att det finns en gräns även för Göran Hägglund när det gäller kristdemokratins ideologiska manöverutrymme högerut.

Alla Sverigedemokrater tillägnas sången Vara riktigt svensk med Monica Zetterlund ur revyn Gula Hund.

Fyra enkla regler för att motverka SD har jag tidigare formulerat här.

Socialdemokratins misslyckande och Sverigedemokraternas framgångar - hur kunde det gå så?

Under den gångna mandatperioden har jag vid upprepade tillfällen hävdat att den svåra uppgiften för Socialdemokraterna inte var att vinna valet 2010 utan att behålla makten 2014, samt att Sverigedemokraterna (SD) skulle få svårt att passera fyraprocentsspärren. I båda dessa avseenden fick jag fel.

Om de grundläggande orsakerna till Socialdemokraternas katastrofval har jag formulerat mig på Newsmill. Min prognos om att valet 2014 skulle bli Socialdemokraternas svåra prövning formulerade jag när de rödgröna 2007 och ända fram till sommaren 2008 hade ett massivt överläge i opinionen, över 20 procentenheter i en del mätningar.

Aldrig tidigare i svensk politisk historia har en sittande regering hämtat in ett så stort underläge i opinionen. Men Alliansregeringen gjorde det, och det är en stark politisk bedrift. Socialdemokraternas krishantering efter valförlusten 2006 kom genom den kraftfulla uppgången i opinionen av sig. Jag trodde att uppgången i opinionen efter valförlusten 2006 var tillräckligt kraftfull för att räcka över valet 2010, och att Socialdemokratins kris i stället skulle komma inför valet 2014. Nu kom krisen tidigare än jag hade trott.

Av detta lär vi oss att svenska väljare i dag är än än mer rörliga i sina partisympatier och att opinionsmätningar långt före valet blivit ett allt trubbigare instrument för att predicera valutgången. Inte för att opinionsinstituten är dåliga på att mäta opinionen, utan för att opinionen har en rörlighet som är betydligt starkare i dag än tidigare.

I min argumentation om varför SD skulle få svårt att passera fyraprocentsspärren har jag utgått från två premisser. För det första att SD - till skillnad från andra högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti i Danmark och Fremskrittspartiet i Norge - har ett förflutet i en nazianstruken högerextremism och att partiets extremistiska förflutna skulle bli en black om foten i valrörelsen. För det andra att Sverige är ett land där vänster-högerdimensionen starkt strukturerar det politiska livet och därigenom ger begränsat utrymme åt partier som bygger sin politik på främlingsfientlighet. Till det har man kunnat lägga att främlingsfientligheten i Sverige har minskat under de senaste 20 åren.

Men jag har också formulerat fyra enkla regler för att motverka högerpopulistiska partier som SD: För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig.

För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkbruk.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser.

Av dessa fyra regler tycker jag att de etablerade partierna hyggligt lyckats hantera regel två och tre. Visserligen har Folkpartiet inför valrörelsen drivit frågan om burkaförbud i skolan och Göran Hägglund har tagit över Ny Demokratis uttryck "verklighetens folk". Mona Sahlin ställde t ex upp i en debatt i TV8 mot Jimmie Åkesson, en debatt som bara Jimmie Åkesson tjänade på. Men på det stora hela har partierna här hanterat saken bra.

Värre är det med regel nummer ett och fyra. Särskilt de rödgröna har gjort en dygd av att kritisera Alliansen och Fredrik Reinfeldt för att inte tala klarspråk om hur de vid en eventuell valseger skulle hantera SD. De rödgröna har också starkt drivit linjen att SD i vågmästarställning måste mötas genom ett blocköverskridande samarbete. Många har frågat sig varför de rödgröna valt att driva frågan om Alliansens relation till SD så hårt. Min tolkning är att SD i grunden är ett högerparti och att SD därför allt annat lika i riksdagen oftare kommer att stöjda Alliansens politik än de rödgrönas politik. Genom att i förväg tvinga Fredrik Reinfeldt att markera så stort avstånd från SD som möjligt så skulle man försvåra hans förutsättningar att minoritetsregera med stöd från SD.

Debatten om SD som vågmästare utvecklade också en medielogik där SD fick mycket uppmärksamhet i valrörelsens slutskede. SD gynnades sannolikt också av den starka blockpolitiken, där SD kunde framställa sig som det enda egentliga alternativet till det politiska etablissemanget. Varken Feministiskt initiativ eller Piratpartiet förmådde ta plats i valrörelsen och utmana de etablerade partierna.

Nu har SD tagit sig in i riksdagen och av allt att döma erövrat en vågmästarställning. Högerpopulisterna i Ny Demokrati imploderade snabbt när de kom in i riksdagen 1991. Vi kan knappast förvänta oss en motsvarande utveckling när det gäller SD. Partiet har jobbat hårt på sin organisation och Jimmie Åkesson har mycket skickligt lyckats tvätta bort delar av partiets högerextremistiska förflutna, skapa organisatorisk stabilitet och mobilisera en kader som är betydligt mer skolad och utvecklad än det entourage som Ian & Bert förde med sig in i riksdagen 1991. Möjligheten finns att SD nu tagit sig över en avgörande tröskel och kommit till riksdagen för att stanna, inte bara under inenvarande mandatperiod utan också under flera. En viktig fråga blir därför att hålla ett öga på övriga partier så att de inte frestas att ta över delar av SD:s främlingsfientliga politik i fåfängt syfte att den vägen desarmera partiet på dess attraktionskraft.

Vad väntar Kristdemokraterna efter valet 2010 - himmel eller helvete?

Uppdatering finns längst ned i posten!

Kristdemokraterna (KD) under Göran Hägglunds ledning är ett parti med problem. Partiet guppar som ett flöte kring fyraprocentsgränsen, och inte mycket pekar idag på att partiet skall kunna göra några signifikanta framsteg i väljaropinionen före valet. KD:s problem behandlas i SVT Agenda i kväll, med Göran Hägglund på plats i studion.

En av de svåra frågorna för Göran Hägglund att brottas med är varför en allmänborgerlig väljare skulle rösta på just KD i stället för på Moderaterna, Centern eller Folkpartiet. Visst - partiet har en liten kärntrúpp kristna väljare. Men den kärntruppen är inte tillräckligt stor för att garantera en fortsatt riksdagsplats eller att partiet skall förmå bryta sin nedågtående trend i valen. Valet 1998 fick KD 11.8 procent av rösterna. I valet 2002 sjönk röstandelen till 9.2 procent och i valet 2006 sjönk den ytterligare till 6.6 procent.

För att attrahera den allmänborgerlige väljaren måste KD utmejsla några profilfrågor som skiljer ut partiet från de övriga borgerliga partierna. Hittills har man inte lyckats något vidare. En av profilfrågorna från valrörelsen 2006 (sänkt bensinskatt) vill partiet nu helst kasta i glömskans sjö. Två av de övriga profilfrågorna kompromissade sönder i regeringsmaskineriet (fastighetsskatten, vårdnadsbidraget). Partiets motstånd mot samkönade äktenskap slutade i ett nederlag.

Jag har tidigare argumenterat för att det finns ett politiskt utrymme för kristdemokratin att ta strid för en mer generös flykting- och asylopolitik samt ett stopp för urvattningen av enprocentsmålet för svenskt bistånd. Inte för att dessa frågor i sig är valvinnande. Men KD skulle inmuta ett frågeområde där partiet har en ideologisk trovärdighet. En profilering i dessa frågor skulle bli en ideologisk markör riktad till de allmänborgerliga väljare som brinner för humanitära värden, nu när Folkpartiet (med enskilda undantag) abdikerat i dessa frågor.

Men KD och Göran Hägglund har inte visat några som helst tecken att gå i den riktningen. I stället försöker partiet övertriumfa Moderaterna och Folkpartiet i frågor om lag och ordning och rop om strängare straff. Från högerpopulisterna i Ny Demokrati har KD övertagit uttrycket "verklighetens folk" och spelar upp en motsättning mellan kulturelit och folk. Retoriken har hittills - dessbättre - visat sig föga framgångsrik.

Jag tror att Kristdemokraterna klarar sig kvar i riksdagen. Den kristna kärntruppen tillsammans med allmänborgerliga stödröster ger sannolikt partiet ett röststöd motsvarande det man erhöll i 1994 års val, d v s 4.1 procent. Men marginalerna är små. Det känns som att 2010 års val blir ett ödesval för partiet. Om KD trillar ur riksdagen, kommer partiet då verkligen att lyckas ta sig tillbaka? Jag tvivlar på det.

Uppdaterat kl 22.00, efter Agenda-inslaget: Göran Hägglund gjorde som vanligt en gedigen insats i Agenda-inslaget. Han tappade knappast några väljare, men vann nog inte några nya heller. När han ombads ange KD:s profilfrågor toppade han med "äldreomsorg". Jodå, de äldre åldersgrupperna är säkert en i någon mening rätt tänkt målgrupp för KD. Men en profil kräver skärpa och vasshet. Jag ser inte riktigt på vilket sätt KD:s politik i frågor om äldreomsorg har den skärpan.