Från Verklighetens folk till Gemenskapslinjen. Vart går Kristdemokraterna?
Under de senaste 18 månaderna har Kristdemokraterna genom sin partiledare Göran Hägglund lanserat inte mindre än tre catchy (ung. klatschiga?) formuleringar kring partiet och dess politik. I Almedalen sommaren 2009 fick Göran Hägglund stort genomslag för sitt tal där han använde begreppet Verklighetens folk, ett uttryck som ursprungligen användes av det högerpopulistiska partiet Ny demokrati i början av 1990-talet. I Almedalen sommaren 2010 lade Hägglund betoningen på att han och Kristdemokraterna ville vara en Politikens gränspolis, som skulle bevaka politikens gräns mot det civila samhället och slå vakt om privatlivets helgd. I Svenska Dagbladet i fredags (28/1) slår Göran Hägglund ett slag för den s k Relationslinjen: Vi är personer, gemenskapsvarelser, som behöver varandra och som har plikter mot varandra. (...) Den politiska rörelse som inte förstått det, kommer också bidra till att riva samhället olika delar isär. (...) Målet är inte en budget i balans eller 40-timmarsvecka för alla. Målet är samhällsgemenskap.
Tankarna kring "verklighetens folk", "politikens gränspolis" och "relationslinjen" är förstås inte ömsesidigt uteslutande. I grunden syftar begreppen till att peka ut en samhällsriktning där politiken och det offentliga pressats tillbaka, till förmån för individuell frihet och civila gemenskaper (främst kärnfamiljen, med dess "livspussel" och "köksbord").
Det är ingen hemlighet att Kristdemokraterna har stora problem. Partiet balanserar sedan länge på fyraprocentsspärren, och det finns få tecken på att partiet plötsligt skulle börja växa i opinionen. Internt utmanas nu Göran Hägglund av sina kritiker. Mats Odell lanseras som ny partiledare och hans kommentarer till lanseringen är ett entydigt JA, (i alla fall om man jämför med motsvarande kommentarer från utpekade partiledarkandidater i ett något större parti...).
Kristdemokraterna är ett parti som just nu präglas av ideologisk vilsenhet. Privatiseringsiver, populistiska slagord och krav på sänkt bensinskatt lever i ett samboförhållande med socialkonservativa grundvärderingar och ett värnande av gemenskapsvärden. Väljarna blir förvirrade och partiet måste bestämma färdriktning. Jag tycker Hägglunds artikel i Svenska Dagbladet i fredags är en klar positionerng i socialkonservativ riktning och jag tror det är en klok strategi. Som ett socialkonservativt parti kan Kristdemokraterna mejsla ut en egen profil och attrahera mittenväljare som inte ser ett nytt skatteavdrag om året som den enda vägen till det goda samhället.
Är Göran Hägglund rätt person att leda partiet i en sådan färdriktning? Eller är Mats Odell bättre lämpad? Det är en svår fråga. Mats Odell demeriterade sig våren 2010 då han i hånfulla ordalag stack till Mona Sahlin med Toblerone-affären. Mats Odell fick stark kritik från sina Allianskamrater för detta och gjorde aldrig om det.
Någon röstmagnet tror jag inte Mats Odell kan bli. Men kanske blir han tillräckligt stark för att framstå som kristdemokraternas interne Fredrik Reinfeldt (tipstack till Vänstra Stranden). I så fall innebär det åtminstone lite andrum för en kristdemokrati i kris.
Tankarna kring "verklighetens folk", "politikens gränspolis" och "relationslinjen" är förstås inte ömsesidigt uteslutande. I grunden syftar begreppen till att peka ut en samhällsriktning där politiken och det offentliga pressats tillbaka, till förmån för individuell frihet och civila gemenskaper (främst kärnfamiljen, med dess "livspussel" och "köksbord").
Det är ingen hemlighet att Kristdemokraterna har stora problem. Partiet balanserar sedan länge på fyraprocentsspärren, och det finns få tecken på att partiet plötsligt skulle börja växa i opinionen. Internt utmanas nu Göran Hägglund av sina kritiker. Mats Odell lanseras som ny partiledare och hans kommentarer till lanseringen är ett entydigt JA, (i alla fall om man jämför med motsvarande kommentarer från utpekade partiledarkandidater i ett något större parti...).
Kristdemokraterna är ett parti som just nu präglas av ideologisk vilsenhet. Privatiseringsiver, populistiska slagord och krav på sänkt bensinskatt lever i ett samboförhållande med socialkonservativa grundvärderingar och ett värnande av gemenskapsvärden. Väljarna blir förvirrade och partiet måste bestämma färdriktning. Jag tycker Hägglunds artikel i Svenska Dagbladet i fredags är en klar positionerng i socialkonservativ riktning och jag tror det är en klok strategi. Som ett socialkonservativt parti kan Kristdemokraterna mejsla ut en egen profil och attrahera mittenväljare som inte ser ett nytt skatteavdrag om året som den enda vägen till det goda samhället.
Är Göran Hägglund rätt person att leda partiet i en sådan färdriktning? Eller är Mats Odell bättre lämpad? Det är en svår fråga. Mats Odell demeriterade sig våren 2010 då han i hånfulla ordalag stack till Mona Sahlin med Toblerone-affären. Mats Odell fick stark kritik från sina Allianskamrater för detta och gjorde aldrig om det.
Någon röstmagnet tror jag inte Mats Odell kan bli. Men kanske blir han tillräckligt stark för att framstå som kristdemokraternas interne Fredrik Reinfeldt (tipstack till Vänstra Stranden). I så fall innebär det åtminstone lite andrum för en kristdemokrati i kris.
Etiketter: Almedalen, Fredrik Reinfeldt, Gemenskapslinjen, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, Mats Odell, Mona Sahlin, Ny demokrati, Politikens gränspolis, Toblerone, Verklighetens folk, Vänstra Stranden
posted by Ulf Bjereld at 1/29/2011
4 Comments:
Kan man inte säga att KD är kommunitarister? snarare än individualister (liberaler).
Absolut. Mycket mer kommunitarister. Det är därför det blir så spretigt när KD försökt profilera sig med liberala utspel (sänkt bensinskatt, t ex).
Är inte Odell kd:s mest utpräglade nyliberal, med sin oblyga privatiseringsiver som han delvis utnyttjade för att berika sina vänner? Skulle han verkligen fungera som socialkonservativ röstmagnet?
Mitt intryck är att åtminstone delar av den kristdemokratiska ledningen är ute efter att bygga en politik för civilsamhället, i en vidare mening en bara formella organisationer. Det handlar i så fall om att skydda familjen och de små nära sammanhangen ifrån politiska ingrepp och låta de frivilliga gemenskaperna sköta sig själva. Verklighetens folk, gränspolisen etc skulle i så fall vara mer eller mindre lyckade försök att omsätta detta synsätt i politiska slagord.
Skicka en kommentar
<< Home