Det har väckt viss uppmärksamhet att Sverigedemokraternas ungdomsförbund Sverigedemokratisk ungdom (SDU) erbjudit Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU) att ansluta sig till SDU. I en inbjudan skriver SDU att KDU:s ordförande Aron Modig uttryckt åsikter som i hög grad överensstämmer med SDU:s. I och med omvalet av Göran Hägglund, skriver SDU, "blir det omöjligt för de unga kristdemokraterna att få gehör för sina hjärtefrågor om bland annat lag och ordning. Om KDU i stället skulle uppgå i det enda konservativa alternativet, den sverigedemokratiska rörelsen, skulle man ha goda möjligheter att driva denna politik." SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand berättar att han inom kort kommer att bjuda in Aron Modig och KDU:s förbundsstyrelse till ett möte för att diskutera en lösning där de unga kristdemokraterna övergår till SDU.
KDU värjer sig förstås för den ovälkomna uppvaktningen. På Newsmill skriver Aron Modig att KDU "står upp för det lika, unika och okränkbara människovärdet. I ett samhälle präglat av dessa värden har SDU:s idéer och människosyn inget att hämta".
Visst finns det mycket stora skillnader mellan SDU och KDU, inte minst i synen på invandrare och invandring. Men det är heller ingen slump att det är just KDU som SDU väljer att uppvakta.
KDU och Aron Modig har på senare tid lyft fram brott och straff som sin viktigaste profilfråga. Närmast som ett mantra upprepar Aron Modig och andra KDU-företrädare att daltandet med brottslingar måste upphöra och kräver stängare straff för olika brott. I en intervju i Sydsvenskan för ett par dagar sedan framträder två unga aktiva kristdemokrater och varav en förordar att invandrares barn som begår brott "ska kunna bli av med sina svenska medborgarskap och utvisas ur landet."
Kristdemokraternas brott och straff-retorik nådde nyligen nya höjder när Mats Odell i radions P1 Morgon påstod att unga kvinnor i Malmö "våldtas på löpande band". Det är inte svårt att förstå att förre partistyrelseledamoten i Kristdemokraterna advokat Peter Althin med anledning av partiets brott och straff-fixering säger att han kanske måste "ompröva om jag hör hemma i KD".
Nej, SDU + KDU är inte = Sant. I bästa fall har de unga Sverigedemokraternas omfamning av KDU givet de unga kristdemokraterna en allvarlig tankeställare.
Visar inlägg med etikett Mats Odell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mats Odell. Visa alla inlägg
2012-01-28
Hägglund vann lätt över Odell. Men vad händer med KD nu?
Som väntat blev det Göran Hägglund som gick segrande från kraftmätningen med Mats Odell om partiledarskapet i Kristdemokraterna. Hägglund fick 198 röster mot Odells 88, vilket innebar en seger med 69 mot 31 procent. Jag hade tidigare i dag tippat att Hägglund skulle få 214 röster, vilket skulle inneburit ungefär 75 procent.
Nu blev Hägglunds seger mycket stor, men kanske inte fullt så stor som Hägglund hade behövt för att kunna framstå som en riktig segerherre. Nära en tredjedel av stämmans ombud ville byta partiledare. Frågan är nu hur många av dem som representerades av den tredjedel som röstade mot Hägglund som kommer att passiviseras och kanske lämna partiet. Moderaterna tar emot dem med öppna armar. Jag har mycket svårt att se Mats Odell sitta kvar på ledande poster i partiet efter detta nederlag.
Kristdemokraternas kris är lika lite som Socialdemokraternas kris en partiledarfråga. Kristdemokraternas har under flera års tid misslyckats med att skapa sig ett utrymme i svensk politik. Men det är två och ett halvt år till nästa val, vilket är en lång tid i politiken. Nu behöver Göran Hägglund profilera Kristdemokraterna skarpare i förhållande till de övriga borgerliga partierna samtidigt som han försöker samla ihop ett parti som tycks vara så sargat att Socialdemokraterna vid en jämförelse framstår som hälsan själv.
Nu blev Hägglunds seger mycket stor, men kanske inte fullt så stor som Hägglund hade behövt för att kunna framstå som en riktig segerherre. Nära en tredjedel av stämmans ombud ville byta partiledare. Frågan är nu hur många av dem som representerades av den tredjedel som röstade mot Hägglund som kommer att passiviseras och kanske lämna partiet. Moderaterna tar emot dem med öppna armar. Jag har mycket svårt att se Mats Odell sitta kvar på ledande poster i partiet efter detta nederlag.
Kristdemokraternas kris är lika lite som Socialdemokraternas kris en partiledarfråga. Kristdemokraternas har under flera års tid misslyckats med att skapa sig ett utrymme i svensk politik. Men det är två och ett halvt år till nästa val, vilket är en lång tid i politiken. Nu behöver Göran Hägglund profilera Kristdemokraterna skarpare i förhållande till de övriga borgerliga partierna samtidigt som han försöker samla ihop ett parti som tycks vara så sargat att Socialdemokraterna vid en jämförelse framstår som hälsan själv.
2012-01-04
Om "Ove Tove" och den anonyma nätkampanjen inom Kristdemokraterna
Uppdaterat måndag 9/1 kl 22.40. I kväll samlades Kristdemokraternas verkställande utskott. Inför mötet krävde riksdagsledamoten Annelie Enochson att Henrik "Ove Tove" Ehrenborg avskedas från sin anställning. Det är inte acceptabelt att han är kvar på socialdepartementet. Jag tycker att han ska avskedas Jag blev väldigt upprörd. Tänk att ha så dåligt civilkurage att man är tvungen att gömma sig bakom en pseudonym, det finns inga ord för detta, säger Enochson till SvD. Bengt Germundsson, ledamot av VU och en av Mats Odells anhängare i partiledarstriden, håller fast vid sitt krav på en intern utredning, som ska vara klar till rikstinget om några veckor. Det finns en mängd saker kring det här att utreda, inte minst vilka som har haft kännedom om det och under hur lång tid, säger Bengt Germundsson Till SvD. Vad jag förstår pågår mötet ännu. Återkommer i morgon med en kommentar om vad "Ove Tove-affären" betyder för KD och för Göran Hägglund inför rikstinget i slutet av januari.
I dag avslöjades att Kristdemokraternas stabschef Henrik Ehrenberg anonymt på nätet skarpt kritiserat partiledaren Göran Hägglunds meningsmotståndare i partiet. Under signaturen Ove Tove har Ehrenberg bl a skrivit att Kristdemokraternas riksdagsledamot Annelie Enochson är stockkonservativ och går över lik för att få som hon vill. Om Göran Hägglunds utmanare om partiledarposten skriver Ehrenberg att Mats Odell "har rimligen varit delaktig i varje steg partiet tagit. Detta ter sig mer som en personkonflikt än något annat. Troligen baserad på att Odell är sur för att han inte är minister". Saken blir inte bättre av att Ehrenberg uppges ha använt regeringskansliets datorer för sin anonyma verksamhet. Uppdaterat kl 19.05. Just nu meddelas att Henrik "Ove Tove" Ehrenberg skiljs från sitt uppdrag som Göran Hägglunds stabschef och får andra arbetsuppgifter inom regeringskansliet.
Man häpnar över den omdömeslöshet som en erfaren politiker som Henrik Ehrenberg uppvisar när det gäller användande av sociala medier. Han är dock i gott sällskap. På sin blogg skriver i dag Ylva Johansson att reaktionerna blev starkare än hon väntat sig efter han hon några dagar tidigare på samma blogg riktat utomordentligt skarp kritik mot sitt eget parti och mot sin partiledare Håkan Juholt. Än mer aningslös var kommunalrådet i Sigtuna Anders Johansson som i höstas sände i väg ett SMS till ett stort antal partikamrater där han totalsågade Håkan Juholts insats i Ekots Lördagsintervju utan att ha en tanke på att hans kritik skulle bli förstasidesnyheter i kvällspressen.
Förre utrikesministerns Östen Undén kunde under 1950-talet anonymt medverka som ledarskribent i den socialdemokratiska Morgon-Tidningen, och där recensera sina egna insatser i debatten med politiska motståndare som t ex Herbert Tingsten. Men det var andra tider då. I dag är allt offentligt. Själv skriver jag sällan eller aldrig något i mejl eller på SMS eller någon annanstans som jag inte också är beredd att stå för offentligt. Det är karaktärsdanande och i huvudsak positivt. Men jag kan inte förstå varför enskilda politiker har så svårt att ta till sig denna öppenhetslogik, utan i stället genom hemlighetsmakeri och oförmåga att se konsekvenserna av sina handlingar så ofta försätter sig i pinsamma situationer. De borde i stället bejaka öppenhetens landskap och njuta av all den fägring som där finns.
*
I dag avslöjades att Kristdemokraternas stabschef Henrik Ehrenberg anonymt på nätet skarpt kritiserat partiledaren Göran Hägglunds meningsmotståndare i partiet. Under signaturen Ove Tove har Ehrenberg bl a skrivit att Kristdemokraternas riksdagsledamot Annelie Enochson är stockkonservativ och går över lik för att få som hon vill. Om Göran Hägglunds utmanare om partiledarposten skriver Ehrenberg att Mats Odell "har rimligen varit delaktig i varje steg partiet tagit. Detta ter sig mer som en personkonflikt än något annat. Troligen baserad på att Odell är sur för att han inte är minister". Saken blir inte bättre av att Ehrenberg uppges ha använt regeringskansliets datorer för sin anonyma verksamhet. Uppdaterat kl 19.05. Just nu meddelas att Henrik "Ove Tove" Ehrenberg skiljs från sitt uppdrag som Göran Hägglunds stabschef och får andra arbetsuppgifter inom regeringskansliet.
Man häpnar över den omdömeslöshet som en erfaren politiker som Henrik Ehrenberg uppvisar när det gäller användande av sociala medier. Han är dock i gott sällskap. På sin blogg skriver i dag Ylva Johansson att reaktionerna blev starkare än hon väntat sig efter han hon några dagar tidigare på samma blogg riktat utomordentligt skarp kritik mot sitt eget parti och mot sin partiledare Håkan Juholt. Än mer aningslös var kommunalrådet i Sigtuna Anders Johansson som i höstas sände i väg ett SMS till ett stort antal partikamrater där han totalsågade Håkan Juholts insats i Ekots Lördagsintervju utan att ha en tanke på att hans kritik skulle bli förstasidesnyheter i kvällspressen.
Förre utrikesministerns Östen Undén kunde under 1950-talet anonymt medverka som ledarskribent i den socialdemokratiska Morgon-Tidningen, och där recensera sina egna insatser i debatten med politiska motståndare som t ex Herbert Tingsten. Men det var andra tider då. I dag är allt offentligt. Själv skriver jag sällan eller aldrig något i mejl eller på SMS eller någon annanstans som jag inte också är beredd att stå för offentligt. Det är karaktärsdanande och i huvudsak positivt. Men jag kan inte förstå varför enskilda politiker har så svårt att ta till sig denna öppenhetslogik, utan i stället genom hemlighetsmakeri och oförmåga att se konsekvenserna av sina handlingar så ofta försätter sig i pinsamma situationer. De borde i stället bejaka öppenhetens landskap och njuta av all den fägring som där finns.
2011-10-01
Därför tror jag att Göran Hägglund sitter kvar som partiledare för KD
Uppdaterat söndag 2 oktober kl 20.55 I dag meddelade Mats Odell att han utmanar Göran Hägglund och kandiderar till posten som partiledare för Kristdemokraterna. Det är bra att Mats Odell kommer ut ur skuggorna och att Kristdemokraternas medlemmar på så vis får veta vilka alternativ de har att välja emellan.
Själv tror jag fortfarande att Göran Hägglund kommer att vinna striden om partiledarposten. Om han har orken och motivationen, vill säga. Tar han striden vinner han den, är min bedömning.
Aftonbladet låter sin läsare svara på frågan Tror du att Kd skulle få ett lyft med Mats Odell som partiledare? Endast 10.1 procent svarar ja på frågan, 89.9 procent svarar nej. I valet 2010 lyckades Mats Odell endast skrapa ihop 308 personkryss i Stockholm. Man må tycka mycket om Mats Odell, men någon röstmagnet är han knappast.
Det finns i stället en risk att de som nu puffat ut Odell på banan gjort sig själva en björntjänst. Som partiets 2:e vice ordförande och gruppledare i riksdagen har han goda möjligheter att utöva politiskt inflytande. Men om han besegras av Hägglund - vilket jag ju bedömer som mycket troligt - så kommer hans politiska utrymme att förminskas. De krafter i partiet som han förväntas stödja kan på det sättet ha bitit sig själva i tummen.
Det var en ganska förutsägbar samling Kristdemokrater som i dag på SvD Brännpunkt krävde Göran Hägglunds avgång som partiledare. Av den 19 undertecknarna var mer än hälften f d riksdagsledamöter. Av de fem nuvarande riksdagsledamöter som skrivit på tillhör åtminstone fyra stycken - Annelie Enochson, Mikael Oscarsson, Tuve Skånberg och Roland Utbult - den konfessionella, moralkonservativa grupperingen inom partiet. Denna gruppering, som gärna profilerar sig i frågor som en mer restriktiv abortlagstiftning, motstånd mot homosexuella äktenskap och ett ständigt försvar för Israels agerande i Mellanösternkonflikten, samarbetar nu med den gruppering som vill driva Kristdemokraterna ytterligare i marknadsliberal riktning. Denna marknadsliberala gruppering personifieras av undertecknarna kanske främst av kommunalrådet i Lidingö Jessica Nyberg och de för nu fram Mats Odell som ny partiledare.
Givet debattartikeln tror jag att Göran Hägglund har goda förutsättningar att vinna kampen om partiledarskapet. Den oheliga alliansen mellan de moralkonservativa och de marknadsliberala är mycket skör - de båda grupperingarna har egentligen väldigt lite gemensamt mer än att de vill ha bort Göran Hägglund. De moralkonservativa måste också inse att Mats Odell som partiledare inte på något sätt skulle föra deras frågor framåt. Vinnarna i samarbetet så här långt är de marknadsliberala krafter som vill lansera Mats Odell, och som nu kan använda den moralkonservativa gruppen som stödtrupper.
Göran Hägglund personifierar i stället vad man kan kalla en mer traditionell kristdemokrati. Jag uppfattar det som att denna gruppering är den klart största inom partiet och antalet nomineringar - där sju distrikt hittills nominerat Göran Hägglund och två distrikt nominerat Mats Odell - talar också i den riktningen.
Jag har också svårt att se Mats Odell som den röstmagnet som skulle frälsa Kristdemokraterna. Odell har inte fått särskilt många personkryss och hans mobbing-fasoner mot Mona Sahlin väckte ont blod även i hans egna kretsar. Lars Adaktusson som ny partiledare skulle förstås sprida glans och medieljus kring partiet. Men jag tror inte det är fler kändisar i ledande ställning som Kristdemokraterna behöver just nu, och jag tror faktiskt att Lars Adaktusson gör samma bedömning.
Sedan är det en annan sak om Göran Hägglund har motivationen att ta striden och fortsätta leda partiet efter alla motgångar. Han säger att han har det, och än så länge tror jag honom på orden.
Så själv tror jag att Göran Hägglund kommer att sitta kvar som partiledare även efter rikstinget den 28 januari och om inget oförutsett händer även leda partiet in i valrörelsen 2014. Jag tror också att Göran Hägglund är den kandidat av de hittills aktuella som har bäst förutsättningar att hålla kvar Kristdemokraterna i riksdagen 2014.
Göran Hägglund har på Twitter lovat att bjuda mig på middag om han inte blir omvald. Så om jag får fel i min profetia enligt ovan så har jag i alla fall något världsligt gott att se fram emot.
Själv tror jag fortfarande att Göran Hägglund kommer att vinna striden om partiledarposten. Om han har orken och motivationen, vill säga. Tar han striden vinner han den, är min bedömning.
Aftonbladet låter sin läsare svara på frågan Tror du att Kd skulle få ett lyft med Mats Odell som partiledare? Endast 10.1 procent svarar ja på frågan, 89.9 procent svarar nej. I valet 2010 lyckades Mats Odell endast skrapa ihop 308 personkryss i Stockholm. Man må tycka mycket om Mats Odell, men någon röstmagnet är han knappast.
Det finns i stället en risk att de som nu puffat ut Odell på banan gjort sig själva en björntjänst. Som partiets 2:e vice ordförande och gruppledare i riksdagen har han goda möjligheter att utöva politiskt inflytande. Men om han besegras av Hägglund - vilket jag ju bedömer som mycket troligt - så kommer hans politiska utrymme att förminskas. De krafter i partiet som han förväntas stödja kan på det sättet ha bitit sig själva i tummen.
*
Det var en ganska förutsägbar samling Kristdemokrater som i dag på SvD Brännpunkt krävde Göran Hägglunds avgång som partiledare. Av den 19 undertecknarna var mer än hälften f d riksdagsledamöter. Av de fem nuvarande riksdagsledamöter som skrivit på tillhör åtminstone fyra stycken - Annelie Enochson, Mikael Oscarsson, Tuve Skånberg och Roland Utbult - den konfessionella, moralkonservativa grupperingen inom partiet. Denna gruppering, som gärna profilerar sig i frågor som en mer restriktiv abortlagstiftning, motstånd mot homosexuella äktenskap och ett ständigt försvar för Israels agerande i Mellanösternkonflikten, samarbetar nu med den gruppering som vill driva Kristdemokraterna ytterligare i marknadsliberal riktning. Denna marknadsliberala gruppering personifieras av undertecknarna kanske främst av kommunalrådet i Lidingö Jessica Nyberg och de för nu fram Mats Odell som ny partiledare.
Givet debattartikeln tror jag att Göran Hägglund har goda förutsättningar att vinna kampen om partiledarskapet. Den oheliga alliansen mellan de moralkonservativa och de marknadsliberala är mycket skör - de båda grupperingarna har egentligen väldigt lite gemensamt mer än att de vill ha bort Göran Hägglund. De moralkonservativa måste också inse att Mats Odell som partiledare inte på något sätt skulle föra deras frågor framåt. Vinnarna i samarbetet så här långt är de marknadsliberala krafter som vill lansera Mats Odell, och som nu kan använda den moralkonservativa gruppen som stödtrupper.
Göran Hägglund personifierar i stället vad man kan kalla en mer traditionell kristdemokrati. Jag uppfattar det som att denna gruppering är den klart största inom partiet och antalet nomineringar - där sju distrikt hittills nominerat Göran Hägglund och två distrikt nominerat Mats Odell - talar också i den riktningen.
Jag har också svårt att se Mats Odell som den röstmagnet som skulle frälsa Kristdemokraterna. Odell har inte fått särskilt många personkryss och hans mobbing-fasoner mot Mona Sahlin väckte ont blod även i hans egna kretsar. Lars Adaktusson som ny partiledare skulle förstås sprida glans och medieljus kring partiet. Men jag tror inte det är fler kändisar i ledande ställning som Kristdemokraterna behöver just nu, och jag tror faktiskt att Lars Adaktusson gör samma bedömning.
Sedan är det en annan sak om Göran Hägglund har motivationen att ta striden och fortsätta leda partiet efter alla motgångar. Han säger att han har det, och än så länge tror jag honom på orden.
Så själv tror jag att Göran Hägglund kommer att sitta kvar som partiledare även efter rikstinget den 28 januari och om inget oförutsett händer även leda partiet in i valrörelsen 2014. Jag tror också att Göran Hägglund är den kandidat av de hittills aktuella som har bäst förutsättningar att hålla kvar Kristdemokraterna i riksdagen 2014.
Göran Hägglund har på Twitter lovat att bjuda mig på middag om han inte blir omvald. Så om jag får fel i min profetia enligt ovan så har jag i alla fall något världsligt gott att se fram emot.
2011-01-29
Från Verklighetens folk till Gemenskapslinjen. Vart går Kristdemokraterna?
Under de senaste 18 månaderna har Kristdemokraterna genom sin partiledare Göran Hägglund lanserat inte mindre än tre catchy (ung. klatschiga?) formuleringar kring partiet och dess politik. I Almedalen sommaren 2009 fick Göran Hägglund stort genomslag för sitt tal där han använde begreppet Verklighetens folk, ett uttryck som ursprungligen användes av det högerpopulistiska partiet Ny demokrati i början av 1990-talet. I Almedalen sommaren 2010 lade Hägglund betoningen på att han och Kristdemokraterna ville vara en Politikens gränspolis, som skulle bevaka politikens gräns mot det civila samhället och slå vakt om privatlivets helgd. I Svenska Dagbladet i fredags (28/1) slår Göran Hägglund ett slag för den s k Relationslinjen: Vi är personer, gemenskapsvarelser, som behöver varandra och som har plikter mot varandra. (...) Den politiska rörelse som inte förstått det, kommer också bidra till att riva samhället olika delar isär. (...) Målet är inte en budget i balans eller 40-timmarsvecka för alla. Målet är samhällsgemenskap.
Tankarna kring "verklighetens folk", "politikens gränspolis" och "relationslinjen" är förstås inte ömsesidigt uteslutande. I grunden syftar begreppen till att peka ut en samhällsriktning där politiken och det offentliga pressats tillbaka, till förmån för individuell frihet och civila gemenskaper (främst kärnfamiljen, med dess "livspussel" och "köksbord").
Det är ingen hemlighet att Kristdemokraterna har stora problem. Partiet balanserar sedan länge på fyraprocentsspärren, och det finns få tecken på att partiet plötsligt skulle börja växa i opinionen. Internt utmanas nu Göran Hägglund av sina kritiker. Mats Odell lanseras som ny partiledare och hans kommentarer till lanseringen är ett entydigt JA, (i alla fall om man jämför med motsvarande kommentarer från utpekade partiledarkandidater i ett något större parti...).
Kristdemokraterna är ett parti som just nu präglas av ideologisk vilsenhet. Privatiseringsiver, populistiska slagord och krav på sänkt bensinskatt lever i ett samboförhållande med socialkonservativa grundvärderingar och ett värnande av gemenskapsvärden. Väljarna blir förvirrade och partiet måste bestämma färdriktning. Jag tycker Hägglunds artikel i Svenska Dagbladet i fredags är en klar positionerng i socialkonservativ riktning och jag tror det är en klok strategi. Som ett socialkonservativt parti kan Kristdemokraterna mejsla ut en egen profil och attrahera mittenväljare som inte ser ett nytt skatteavdrag om året som den enda vägen till det goda samhället.
Är Göran Hägglund rätt person att leda partiet i en sådan färdriktning? Eller är Mats Odell bättre lämpad? Det är en svår fråga. Mats Odell demeriterade sig våren 2010 då han i hånfulla ordalag stack till Mona Sahlin med Toblerone-affären. Mats Odell fick stark kritik från sina Allianskamrater för detta och gjorde aldrig om det.
Någon röstmagnet tror jag inte Mats Odell kan bli. Men kanske blir han tillräckligt stark för att framstå som kristdemokraternas interne Fredrik Reinfeldt (tipstack till Vänstra Stranden). I så fall innebär det åtminstone lite andrum för en kristdemokrati i kris.
Tankarna kring "verklighetens folk", "politikens gränspolis" och "relationslinjen" är förstås inte ömsesidigt uteslutande. I grunden syftar begreppen till att peka ut en samhällsriktning där politiken och det offentliga pressats tillbaka, till förmån för individuell frihet och civila gemenskaper (främst kärnfamiljen, med dess "livspussel" och "köksbord").
Det är ingen hemlighet att Kristdemokraterna har stora problem. Partiet balanserar sedan länge på fyraprocentsspärren, och det finns få tecken på att partiet plötsligt skulle börja växa i opinionen. Internt utmanas nu Göran Hägglund av sina kritiker. Mats Odell lanseras som ny partiledare och hans kommentarer till lanseringen är ett entydigt JA, (i alla fall om man jämför med motsvarande kommentarer från utpekade partiledarkandidater i ett något större parti...).
Kristdemokraterna är ett parti som just nu präglas av ideologisk vilsenhet. Privatiseringsiver, populistiska slagord och krav på sänkt bensinskatt lever i ett samboförhållande med socialkonservativa grundvärderingar och ett värnande av gemenskapsvärden. Väljarna blir förvirrade och partiet måste bestämma färdriktning. Jag tycker Hägglunds artikel i Svenska Dagbladet i fredags är en klar positionerng i socialkonservativ riktning och jag tror det är en klok strategi. Som ett socialkonservativt parti kan Kristdemokraterna mejsla ut en egen profil och attrahera mittenväljare som inte ser ett nytt skatteavdrag om året som den enda vägen till det goda samhället.
Är Göran Hägglund rätt person att leda partiet i en sådan färdriktning? Eller är Mats Odell bättre lämpad? Det är en svår fråga. Mats Odell demeriterade sig våren 2010 då han i hånfulla ordalag stack till Mona Sahlin med Toblerone-affären. Mats Odell fick stark kritik från sina Allianskamrater för detta och gjorde aldrig om det.
Någon röstmagnet tror jag inte Mats Odell kan bli. Men kanske blir han tillräckligt stark för att framstå som kristdemokraternas interne Fredrik Reinfeldt (tipstack till Vänstra Stranden). I så fall innebär det åtminstone lite andrum för en kristdemokrati i kris.
2010-04-29
Mats Odell och hans olyckliga längtan efter Toblerone. Slutord.
Debatten om kommun- och finansmarknadsminister Mats Odells (KD) användande av uttrycket "Tobleronepolitik" om de rödgrönas förslag om att tillföra tolv miljarder kronor till skola, vård och omsorg går mot sitt slut. Jag vill med denna post kommentera och syntetisera några av konfliktfrågorna i debatten.
1. I debatten har det hävdats att det endast varit företrädare för de rödgröna partierna eller socialdemokratiska experter som kritiserat Odells argumentation. Men det är inte sant. Under rubriken Lågvattenmärke (ej på nätet) skriver t ex Dagens Nyheters ledarsida (28/4) att Mats Odell gör sig löjlig och att liknelsen visar att Odell inte förmår kritisera politiken i sak. Bättre argument och retorik hade man väntat av en regeringsföreträdare. I webb-tv-programmet "Korseld" markerar FP-ledaren Jan Björklund att han aldrig skulle ha uttryckt sig så. Statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson skriver att Mats Odells uttalande saknade enligt min mening den elegans, kvickhet och det nyhetsvärde man kan förvänta sig av ett motståndarkritiskt angrepp från en erfaren och ansvarstagande politiker. Uttalandet kunde i själva verket ha varit frambrölat av vilken döbloggare som helst. Det hedrar landets liberala ledarsidor att de faktiskt i stor utsträckning vägrat att acceptera Odells försök att vulgarisera debatten.
2. Det har också hävdats att Odell endast lite skämtsamt anspelade på Mona Sahlins tidigare slarvighet. Men det är inte heller sant. Odell definierade Tobleronepolitik som att Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket. Innebörden är otvetydig - man går och handlar och låter någon annan betala. Ett sådant agerande är oärligt och ohederligt. Men Mats Odell vet att Mona Sahlin aldrig gjorde något sådant. Mona Sahlin hade tydligt markerat med ordet "privat" vilka inköp som var hennes privata och vilka som inte var det. Felet hon gjorde bestod i att hon använde fel kort. Slarv - ja. Ohederlighet - nej. Ändå väljer Mats Odell att antyda att hon varit ohederlig En sådan antydan är ovärdigt en erfaren och rutinerad minister, dessutom representant för ett parti som gör anspråk på att företräda etik och moral i politiken.
3. Det är ett sundhetstecken för svensk politisk debatt att kritiken mot Odell varit så hård och kommit från så många olika håll. Det är mänskligt att de borgerliga partiernas kampanjgeneraler funderar över hur de skulle kunna använda Toblerone-affären i valrörelsen. Men de negativa reaktionerna, eller spinnet som man säger, blir sannolikt en varningsklocka. Toblerone-argumentet riskerar att av väljarna uppfattas som ett billigt påhopp, som kan slå tillbaka på den som använder det. I en undersökning av Demoskop som presenteras i Expressen (ej på nätet) svarade nästan hälften (47 procent) av de tillfrågade att de blivit mer negativt inställda till alliansen efter Mats Odells utspel. Endast tio procent sade sig ha fått en bättre bild av alliansen.
Valrörelsen är i gång. De rödgrönas överläge är stabilt, och överläget hade i den senaste mätningen från Sentio Research vuxit ytterligare. Det är naturligt att sittande regering blir nervös och tenderar att tänja gränserna. Men det vore befriande om återhållsamhetens kraft ändå kunde få gå segrande i striden mot vulgaritet och smutskastning. Jag är också naiv nog att tro att stil och värdighet vinner i längden.
1. I debatten har det hävdats att det endast varit företrädare för de rödgröna partierna eller socialdemokratiska experter som kritiserat Odells argumentation. Men det är inte sant. Under rubriken Lågvattenmärke (ej på nätet) skriver t ex Dagens Nyheters ledarsida (28/4) att Mats Odell gör sig löjlig och att liknelsen visar att Odell inte förmår kritisera politiken i sak. Bättre argument och retorik hade man väntat av en regeringsföreträdare. I webb-tv-programmet "Korseld" markerar FP-ledaren Jan Björklund att han aldrig skulle ha uttryckt sig så. Statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson skriver att Mats Odells uttalande saknade enligt min mening den elegans, kvickhet och det nyhetsvärde man kan förvänta sig av ett motståndarkritiskt angrepp från en erfaren och ansvarstagande politiker. Uttalandet kunde i själva verket ha varit frambrölat av vilken döbloggare som helst. Det hedrar landets liberala ledarsidor att de faktiskt i stor utsträckning vägrat att acceptera Odells försök att vulgarisera debatten.
2. Det har också hävdats att Odell endast lite skämtsamt anspelade på Mona Sahlins tidigare slarvighet. Men det är inte heller sant. Odell definierade Tobleronepolitik som att Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket. Innebörden är otvetydig - man går och handlar och låter någon annan betala. Ett sådant agerande är oärligt och ohederligt. Men Mats Odell vet att Mona Sahlin aldrig gjorde något sådant. Mona Sahlin hade tydligt markerat med ordet "privat" vilka inköp som var hennes privata och vilka som inte var det. Felet hon gjorde bestod i att hon använde fel kort. Slarv - ja. Ohederlighet - nej. Ändå väljer Mats Odell att antyda att hon varit ohederlig En sådan antydan är ovärdigt en erfaren och rutinerad minister, dessutom representant för ett parti som gör anspråk på att företräda etik och moral i politiken.
3. Det är ett sundhetstecken för svensk politisk debatt att kritiken mot Odell varit så hård och kommit från så många olika håll. Det är mänskligt att de borgerliga partiernas kampanjgeneraler funderar över hur de skulle kunna använda Toblerone-affären i valrörelsen. Men de negativa reaktionerna, eller spinnet som man säger, blir sannolikt en varningsklocka. Toblerone-argumentet riskerar att av väljarna uppfattas som ett billigt påhopp, som kan slå tillbaka på den som använder det. I en undersökning av Demoskop som presenteras i Expressen (ej på nätet) svarade nästan hälften (47 procent) av de tillfrågade att de blivit mer negativt inställda till alliansen efter Mats Odells utspel. Endast tio procent sade sig ha fått en bättre bild av alliansen.
Valrörelsen är i gång. De rödgrönas överläge är stabilt, och överläget hade i den senaste mätningen från Sentio Research vuxit ytterligare. Det är naturligt att sittande regering blir nervös och tenderar att tänja gränserna. Men det vore befriande om återhållsamhetens kraft ändå kunde få gå segrande i striden mot vulgaritet och smutskastning. Jag är också naiv nog att tro att stil och värdighet vinner i längden.
2010-04-27
Mats Odells Toblerone-uttalande ovärdigt för svensk debatt
Detta är ett absolut bottennapp. Det är bland det lägsta jag har hört. Jag tycker att han borde skämmas. Så kommenterar medierådgivaren Paul Ronge kommun- och finansmarknadsminister Mats Odells (KD) formuleringar om de rödgröna partiernas förslag om att tillföra tolv miljarder kronor till skola, vård och omsorg. -Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket, sade Mats Odell.
Med sin vulgära formulering antyder Mats Odell att Toblerone-affären 1995 sedan skulle ha handlat om förskingring. Så var det ju som bekant inte. Det som inträffade var att Mona Sahlin använt sitt regeringskortet privat, bland annat för att köpa Toblerone, men också noterat på notorna att det rört som om privata inköp. Åklagarens förundersökning om brott lades ner.
Det är trist att en etablerad och rutinerad politiker som Mats väljer att sänka debattnivån på det här sättet. Om det inte bara rör sig om en illa vald formulering (det kan hända oss alla - och då klaras saken enkelt ut genom att Mats Odell ber om ursäkt) så har jag svårt att se annat än att det är början på en målmedveten strategi att nyttja Mona Sahlins svaga ställning i opinionen och gräva upp så mycket som möjligt om Toblerone-affären. Då finns också risken att ribban sänks och att andra politiker svarar med samma mynt. Thomas Östros reaktion att jämföra Odells uttalanden med den kristna högern (!) var väl heller inte av bästa märke.
Jag kommenterar Odell-affären till TT bl a här.
Med sin vulgära formulering antyder Mats Odell att Toblerone-affären 1995 sedan skulle ha handlat om förskingring. Så var det ju som bekant inte. Det som inträffade var att Mona Sahlin använt sitt regeringskortet privat, bland annat för att köpa Toblerone, men också noterat på notorna att det rört som om privata inköp. Åklagarens förundersökning om brott lades ner.
Det är trist att en etablerad och rutinerad politiker som Mats väljer att sänka debattnivån på det här sättet. Om det inte bara rör sig om en illa vald formulering (det kan hända oss alla - och då klaras saken enkelt ut genom att Mats Odell ber om ursäkt) så har jag svårt att se annat än att det är början på en målmedveten strategi att nyttja Mona Sahlins svaga ställning i opinionen och gräva upp så mycket som möjligt om Toblerone-affären. Då finns också risken att ribban sänks och att andra politiker svarar med samma mynt. Thomas Östros reaktion att jämföra Odells uttalanden med den kristna högern (!) var väl heller inte av bästa märke.
Jag kommenterar Odell-affären till TT bl a här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)