Boken om Juholt - visklek eller analys?

Tommy Möllers och Margit Silbersteins bok En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år har väckt stor uppmärksamhet. En rasande Pär Nuder hotar att stämma författarna för förtal. Håkan Juholt hävdar att boken innehåller avsevärda sakfel och att han tycker synd om författarna som har blivit lurade.

I dag medverkade jag i programmet Veckans Politik (kan ses här) för att tillsammans med Tommy Möller diskutera boken och socialdemokratins framtid. Håkan Juholt hade tackat nej till att medverka. Genom en ödets ironi sprang jag på Håkan Juholt på Stockholms Central en timma innan sändning, och vi talade en stund om boken och om livet. Håkan Juholt var, som vanligt i dessa sammanhang, oerhört sympatisk och trevlig att prata med - men också energisk och kamplysten. Han var starkt kritisk mot boken. Juholt menade att han inte fått möjlighet att kommentera de punkter i boken som var uppenbart felaktiga, till exempel att han skulle ha krävt att få stå som förstanamn på Europavalslistan eller att han skulle ha övertalats av Pär Nuder att bli partiordförande. Juholt menade också att många av de anonyma vittnesuppgifter som refereras i boken hade planterats av hans politiska meningsmotståndare.

Det är väldigt roligt att en statsvetare och en journalist tagit sig an ett bokprojekt tillsammans. Medielogik och forskningslogik går inte alltid hand i hand. Samarbete ger oss ökade insikter om varandras utgånsgspunkter och tänkande, vilket främjar dialog och det politiska samtalet. Jag hoppas att fler följer efter. Boken är också välskriven, välstrukturerad och innehåller flera intressanta analyser.

Boken hade tjänat på att vara tydligare med vilket som är dess bidrag. Under de senaste året har det redan hunnit komma ut flera böcker som behandlar Mona Sahlins avgång samt Håkan Juholts uppgång och fall. På vilket sätt skiljer sig Tommy Möllers och Margit Silbersteins berättelse från dessa tidigare berättelser? Det får vi inte veta, och det är därför svårt att bedöma vad som är nytt och vad som redan tidigare varit känt.

Författarna är i huvudsak beroende av anonyma källor. Jag förstår dilemmat, men tycker kanske att författarna borde ha varit tydligare och mer utförliga kring hur de hanterat de källkritiska problem och överväganden som med nödvändighet följer på ett sådant upplägg. Här och där blir boken som en stor visklek, och där "vem som sa vad till vem" kan kittla läsarens nyfikenhet i stunden men utan att ge några djupare insikter. Sa verkligen Pär Nuder till Thomas Östros samma dag som minnesstunden för Anna Lindh genomfördes att "nu står det mellan dig och mig" angående vem som skulle efterträda Göran Persson? Ringde verkligen Pär Nuders fru till Ylva Johansson och berättade att Pär Nuder satt hemma och stirrade framför sig utan att vilja tala med någon? Är dessa informationer - om de nu är sanna - viktiga, och i så fall för vadå?

Det blir också konstigt när författarna så starkt låser sig vid att Håkan Juholt i sista minuten ville kasta ut höjningen av a-kassan ur det socialdemokratiska budgetförslaget hösten 2011, utan att de på något sätt diskuterar varför i alla fridens dar Juholt skulle vilja ta till en sådan åtgärd.

Boken synliggör två mer principiella drag i historien om Juholts uppgång och fall. För det första övertygar berättelsen om Håkan Juholt som en outsider i partiet. Juholt hade alltid skytt Stockholmsetablisssemanget och proriteterat rörelsen ute i landet. Han hade inga direkta politiska fiender, vilket möjliggjorde att han valdes. Men han hade heller inga starka nätverk av politiska vänner att luta sig mot när det började blåsa upp. Juholt borde kanske ha varit mer målmedveten i bygget av sin egen stab, eller också hade han inte den kraft och förmåga som var nödvändigt för en sådan åtgärd. För det andra visar bokens beskrivning av valberedningens arbete på den destruktiva partikultur som alltför länge fått prägla Socialdemokraterna. Slutenhet i stället för öppenhet, politiska motsättningar som leder till personlig antagonism.

Hur skall det då gå för Pinnebergs, höll jag på att skriva, men jag menade ju för Socialdemokraterna. Jag tror att det finns en allmän insikt om att partikulturen måste förändras i riktning mot ökad öppenhet, men också en viss handfallenhet inför hur detta skall gå till och vad det innebär. I valet 2014 kan Socialdemokraterna mycket väl vinna valet utan att få mer än drygt 30 procent av rösterna. En sådan valseger och återkomst till regeringsmakten riskerar att skapa nöjdhet med att vara ett 30+-parti och att slutenheten inte ifrågasätts på allvar. Vi får hoppas att en valseger i stället ger trygghet i att prioritera arbetet med de förändringar av partikultur och partiorganisation som är nödvändiga om partiet på allvar vill vara ett framtidsparti.

EU-frågan på väg tillbaka i svensk politik?

Är EU-frågan på väg tillbaka i svensk politik? I dag skriver folkpartiledaren Jan Björklund, EU-minister Birgitta Ohlsson och Folkpartiets ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton på SvD Brännpunkt att Sverige bör ansluta sig till den europeiska stabilitetsunion som EU:s euroländer nu bildar.

Men statsminister Fredrik Reinfeldt har hittills varit ytterst skeptisk till ett svenskt medlemskap. Läser man texten kan det uppfattas som märkligt att Sverige skulle inträda i något som kan beskrivas som att man är en del av eurosamarbetet, säger Reinfeldt till DN. Förslaget väcker heller ingen någon klang- och jubelstämning inom Centerpartiet eller Kristdemokraterna, vilka kan få svårt att utmejsla en enig linje i frågan.

Håkan Juholt har för Socialdemokraterna varit tydlig med ett nej till svenskt medlemskap. Men i dagens SVT Rapport säger Thomas Östros (se där) att det är för tidigt att ta ställning i frågan och han vill därför ha en mer avvaktande linje.

Socialdemokraterna har sedan några år slickat färdigt sina sår efter de uppslitande motsättningarna mellan ja eller nej till EU och ja eller nej till euron. I stället har partiet börjat sträva efter att utmejsla en vänsterpolitik inom EU, givet det svenska medlemskapet och folkets nej till euron. Det vore ytterst olyckligt om detta viktiga arbete ställs åt sidan för en ny (läs "gammal") debatt om ett svenskt medlemskap i stabilitetsunionen.

Thomas Östros vägran att uttala förtroende för Juholt

I går vägrade Thomas Östros att i SVT Agenda uttala sitt förtroende för Håkan Juholt som partiledare. Thomas Östros vägran är uppseendeväckande, eftersom partiets "mäktiga verkställande utskott" bara för några veckor sedan uttalade sitt fulla förtroende för Juholt.

Kanske har Östros börjat fundera på att lämna politiken, och att utspelet i Agenda igår var första ledet i en sådan process? Eller strävar Östros medvetet efter att urholka Juholts ställning, i hopp om att därigenom stärka sin egen?

Jag gav min syn på saken i en kommentar till TT (se nedan) samt till bl a SvD.

Thomas Östros vägran att uttala sitt förtroende för Håkan Juholt är uppseendeväckande. Partiets ledning har enats om att gå vidare med Juholt som partiledare och att försöka få fokus på politiken i stället för på personfrågor. I det läger väljer Östros att uttala sig på ett sätt som han vet innebär att fokus omedelbart hamnar på partiledarfrågan och inte på politiken.

Östros agerande kan vara ett uttryck för personlig besvikelse över att efter två förlustval ha sidsteppats av Håkan Juholt. Men det kan också vara ett politiskt drag, där han vill bidra till att urholka Juholts ställning samtidigt som han stärker sin egen position.

Om Östros på allvar och öppet utmanar Juholt om partiledarskapet så skulle det blåsa nytt liv i de åsiktsströmningar mellan vänster och höger som helt naturligt finns inom socialdemokratin. Thomas Östros uppfattas av många som att stå något till höger inom partiet, och de som står något till vänster skulle efter ett sådant agerande från Östros sida ha utomordentligt svårt att acceptera honom som partiledare.

Att många ledande socialdemokrater i dag väljer att inte kommentera Östros utspel kan tolkas som att de håller sig till partiledningens linje och nu vill fokusera på politik i ställer för på personfrågor. Men det kan också tolkas som att åtminstone några delar Östros inställning, men inte vill säga det öppet. Östros utspel synliggör hur skör Juholts ställning som partiledare fortfarande är.

Nya namn ger nytändning åt S?

Just nu meddelades att valberedningen föreslår Mikael Damberg som ny ordinarie ledamot samt Veronica Palm och Leif Pagrotsky till nya suppleanter till Socialdemokraternas verkställande utskott (VU). Det är utmärkta förslag. Mikael Damberg kommer nu att ta över rollen som ekonomisk talesperson för partiet, erfar SVT Aktuellt. Här har Leif Pagrotsky redan tidigare förklarat att han inte stod till förfogande för uppdraget.

Jag har vid flera tillfällen uttalat mig kritiskt över det sätt varpå valberedningen hanterat processen. Desto gladare är jag att de förslag som valberedningen lanserat varit både kloka och i en del fall djärva.

Valberedningen har också förklarat att de kommer att nominera ytterligare en kvinna som suppleant till VU. Här hoppas jag att valberedningen vågar visa fortsatt klokhet och frimod och nominerar Lena Sommestad. Hon symboliserar det nytänkande och den strävan efter samhällsanalys som partiet så väl behöver. Jag rekommenderar i detta sammanhang gärna Jesper Meijlings och Sverker Sörlins artikel på DN Debatt i dag om Socialdemokratins icke-analytiska och ambivalenta inställning till marknadslösningar.

Valet av Mikael Damberg som ekonomisk talesperson bidrar också till att hålla ihop partiet, nu när Thomas Östros tvingats avgå.

Dagens Sifo-mätning visar också att avståndet mellan de rödgröna och Alliansregeringen i princip försvunnit. Det är en socialdemokrati i svag medvind och med förutsättningar för nytändning som samlas till kongress om några dagar.

Kriskommissionen och partiledarfrågan

Den socialdemokratiska kriskommissionen kritiserade tidigare i veckan partiets valberedning för att använda sig av ett alltför slutet arbetssätt. I stället föreslog kommissionen att medlemmarna i framtiden borde få rösta fram sina kandidater. Mot bakgrund av kommissionens förslag publicerar Aftonbladet i dag en artikel med rubriken TUNGA S-TOPPAR: SKJUT UPP VALET. Aftonbladet har genomfört en undersökning och frågat 543 förtroendevalda socialdemokrater i landets 290 kommuner om de tycker att det finns skäl att skäl att skjuta upp valdagen för att ge medlemmarna större inflytande enligt kriskommissionens förslag.

Men undersökningen har metodologiska brister. En grundregel i den här typen av undersökningar är att inte ställa två frågor i en, för då vet inte svarspersonerna vilken av frågorna de skall svara på. Svarsfrekvensen sjunker och de svar som ges blir svårare att tolka. Vilken av de två frågorna är det som svarspersonen har besvarat? I Aftonbladets formulering inryms två frågeställningar; dels om medlemmarna bör ges ett större inflytande i valprocessen genom t ex medlemsomröstningar, dels om den nu pågående processen bör avbrytas och tas om från början.

Svarsfrekvensen blir mycket låg, under 20 procent. Av dessa 20 procent (106 personer) svarar 19 procent (20 personer) ja och 81 procent (86 personer) nej. Det är dessa 20 personer - av 543 i urvalet - som i Aftonbladets rubrik blir TUNGA S-TOPPAR.

Det går förstås inte att dra några egentliga slutsatser av Aftonbladets undersökning. Skall man ändå spekulera kan man säga (vilket jag gör i artikeln) att givet förutsättningarna är det iögonfallande att 20 procent av de som ändå valde att svara är beredda att avbryta valberedningens arbete för att få till en mer öppen process.

Jag har uppfattat det interna mottagandet av kriskommissionens betänkande som att det finns ett starkt bejakande av kriskommissionens förslag att öppna upp valprocessen. Nu blir det en viktig fråga hur den nya partiledningen - och inte minst partiledaren - kommer att förhålla sig till kriskommissionens rapport. Om partiledaren/partiledningen helst vill använda den som hyllvärmare blir det nödvändigt att alla de som attraherats av kommissionens nytänkande mobiliserar för att rapporten skall ligga till grund för partiets fortsatta utveckling med avseende på idé, politik och organisation.

Kommissionens betänkande är i flera avseenden så radikalt att det i partiledarfrågan indirekt pekar bortom eller förbi de två i dagsläget tunga favoriterna, d v s Sven-Erik Österberg tätt följd av Thomas Östros (var aktier annars har stigit den senaste veckan). Kanske blickar den mot Tomas Eneroth som också nämnts de senaste dagarna, eller Leif Pagrotsky eller förstås Lena Sommestad (som för många symboliserar det nytänkande partiet så väl behöver).

Tänk om det blir en kongress i mars där partiledaren inte väljs enhälligt? Om valberedningen föreslår Sven-Erik Österberg eller Thomas Östros och motiveringarna till förslaget inte tar sikte på nytänkande och förändring är det inte uteslutet att alternativa namn kommer att föras fram. Det kan bli en intressant kongress. Jag har just anmält mig, så rapportering följer.

Lena Sommestads eleganta dekonstruktion av Thomas Östros

Vi socialdemokrater ska grunda vår politik på tidlösa värderingar: det ska löna sig att arbeta. Så formulerade sig Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros nyligen på DN Debatt (12/11). På DN Debatt idag begår tidigare miljöministern Lena Sommestad ett veritabelt lustmord på partikamraten Östros tes att parollen "det ska löna sig att arbeta" skulle vara ett exempel på en socialdemokratisk "tidlös värdering". Sommestad visar övertygande hur parollen historiskt använts främst som ett argument för sänkta marginalskatter och på senare tid även som ett argument för att försämra de sociala försäkringarna: Det är uppenbart att denna paroll inte är tidlös, och än mindre tidlöst socialdemokratisk.

På samma sätt dekonstruerar Sommestad ett annat av de exempel som Thomas Östros anger som en tidlös socialdemokratisk värdering, nämligen parollen "Sverige ska konkurrera med kunskap". Sommestad tillstår att ”Sverige ska konkurrera med kunskap” är en socialdemokratisk paroll, men inte tidlös utan i stället formulerad enligt 1990-talets tidstypiska fixering vid ekonomiska värden, global konkurrenskraft och tillväxt genom export. Här lyfts kunskap fram enbart som ett instrument i marknadskonkurrensen – inte som en gemensam resurs till gagn för samhällets och människans utveckling. (...) Fixeringen vid exportmarknaden saknar också motsvarighet i klassiskt socialdemokratiskt tänkande. Exporten har självklart alltid varit viktig för Sverige och svensk socialdemokrati, men den har inte varit viktigare än hemmamarknaden. Välstånd i socialdemokratisk diskurs handlar inte i första hand om framgångsrik marknadskonkurrens utan om framgångsrikt samhällsbyggande.

Sommestads distinktion mellan kunskap som "ett instrument i marknadskonkurrensen" och kunskap som en "gemensam resurs till gagn för samhällets och människans utveckling" överensstämmer väl med tänkandet i min och Marie Demkers boktrilogi som inom kort avslutas med Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011). I trilogin identifierar vi det framväxande informationssamhället en ny, politiskt relevant skiljelinje vilken vi benämner kunskap-marknad. Skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, utbytbara på en marknad. Mot dessa maknadsaktörer mobiliserar aktörer som ser kunskap som en kollektiv process och en gemensam resurs vilken har ett inneboende värde i sig själv. För marknadsaktörerna bestäms kunskapens värde av i vilken utsträckning den bidrar till att skapa vinst. För kunskapsaktörerna bestäms kunskapens värde i stället av dess förmåga att skapa meningsfulla tolkningar av världen.

(Besök gärna Den nödvändiga politikens Facebooksida. Boken presenteras på ABF i Stockholm torsdag den 14 april 2011 - be there!).

Lena Sommestads artikel bidrar förtjänstfullt till att lyfta fram politik vid sidan av person i den pågående processen att välja en ny partiledare inom Socialdemokraterna.. Det finns nu också en Facebook-grupp som heter Vi vill se Lena Sommestad som S-ledare. Givet hennes artikel kliar det i fingrarna att gå med...

För fler positiva texter om Lena Sommestad, se t ex Avva och Rebella.

Har Mona Sahlin öppnat Pandoras ask?

I dag uppmanade Mona Sahlin samtliga ledamöter i partistyrelsen och i verkställande utskottet att ställa sina platser till förfogande inför partiets extrakongress. Beslutet kan inte ha varit enkelt för Mona Sahlin att fatta. Om hon avstått hade hon riskerat att hela det socialdemokratiska förnyelsearbetet förlorat trovärdighet, såväl inom partiet som bland väljarna. Så mycket av den gamla politiken är ju förknippad med det nuvarande ledarskapet. Nu riskerar hon i stället att allt fokus fram till kongressen läggs på personfrågorna, inte minst partiledarfrågan, och det i ett läge då alla krafter hade behövts läggas på att omformulera den socialdemokratiska politiken.

Socialdemokratins kris är en politisk kris, inte en personkris. Därför har Morgan Johansson fel när han i dag hänger ut Thomas Östros som särskild syndabock för det socialdemokratiska valnederlaget. Men nu kommer personspekulationerna att ta fart. Medielogiken premierar personstrider och jag har redan hunnit medverka i Studio Ett i P 1 och ombetts kommentera olika spelbolags oddssättningar på vem som efterträder Mona Sahlins som partiledare (vilket jag förstås väluppfostrat gjorde...).

Jag hade föredragit att personfrågorna skjutits på framtiden och att politiken satts i centrum fram till extrakongressen. Först en rejäl diskussion om politikens riktning, därefter en diskussion om vilka personer som är mest lämpade att företräda denna nya politik. Nu kan det i stället bli så att partiet efter en inre maktkamp utser ett nytt ledarskap och därefter anpassas politiken till det nya ledarskapets förutsättningar och viljeinriktning. Det kallas att spänna kärran framför hästen och det fungerar sällan särskilt bra.

I den grekiska mytologin berättas om Pandora som av nyfikenhet öppnade den ask där alla världens sjukdomar och olyckor legat instängda. Mona Sahlins beslut får kanske inte lika långtgående konsekvenser. Men risken finns att det kommande året fram till extrakongressen kommer att infekteras av personstrider och taktiska överväganden i stället för ett förutsättningslöst och kreativt arbete med att utveckla politiken.

Pandora hann i alla fall stänga locket innan Hoppet, som var det sista som fanns kvar, också lämnade asken. Låt oss hoppas att den delen av myten också har bäring för det socialdemokratiska framtidsarbetet.

Jag kommenterar händelseutvecklingen inom socialdemokratin bl a här och här.

De rödgröna blir särbo

En längre version av denna post finns nu publicerad på Newsmill.

Vi socialdemokrater har ett stort behov av att utveckla vår egen politik. Vi fick inte stöd av väljarna. Den hemläxan ska vi ta på allvar och då behöver vi ett större handlingsutrymme. Så uttalade sig i går Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros angående det rödgröna samarbetets framtid.

Det är bra att de rödgröna inom kort sannolikt prövar att gå nya vägar. Jag var skeptisk när det rödgröna samarbetet lanserades. Socialdemokraterna riskerade att tappa både mittenväljare som inte ville se Lars Ohly i regeringen och vänsterväljare som ogillade Miljöpartiet. Sättet som samarbetet lanserades på - där Vänsterpartiet först utestängdes för att senare inbjudas - skadade bilden av Mona Sahlin som ledare. Samarbetet innebar också att det socialdemokratiska rådslaget om partiets framtida politik blev uddlöst, eftersom det plötsligt i stället gällde att utforma en gemensam rödgrön politik inför valet 2010. Samarbetet lanserades också samtidigt med att finanskrisen drog fram över världen.

Nu är tid för de rödgröna partierna att utveckla sin egen politik. De ideologiska skillnaderna mellan de rödgröna partierna är väl värda att vårda, eftersom de avspeglar reella värde- och åsiktsskillnader i den svenska väljarkåren. Den blågråa gröt som Alliansen kokat ihop döljer de ideologiska skillnader som finns på den borgerliga sidan i svensk politik.

Men det rödgröna samarbetets upphörande i sin nuvarande form innebär ingen definitiv skilsmässa, snarare ett särbo-förhållande. Nu är tid för begrundan, identitetsutveckling och utmejslande av en viljeinriktning. De rödgröna partierna har ett par år på sig. Först hösten 2012 måste de rödgröna partierna ta ställning till om och på vilket sätt man vill leva tillsammans för att på bästa sätt kunna bidra till valseger 2014. Låt oss hoppas att respektive parti utnyttjar den tiden väl.

Jag kommenterar det rödgröna samarbetets framtid i Aftonbladet.

Mats Odells Toblerone-uttalande ovärdigt för svensk debatt

Detta är ett absolut bottennapp. Det är bland det lägsta jag har hört. Jag tycker att han borde skämmas. Så kommenterar medierådgivaren Paul Ronge kommun- och finansmarknadsminister Mats Odells (KD) formuleringar om de rödgröna partiernas förslag om att tillföra tolv miljarder kronor till skola, vård och omsorg. -Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket, sade Mats Odell.

Med sin vulgära formulering antyder Mats Odell att Toblerone-affären 1995 sedan skulle ha handlat om förskingring. Så var det ju som bekant inte. Det som inträffade var att Mona Sahlin använt sitt regeringskortet privat, bland annat för att köpa Toblerone, men också noterat på notorna att det rört som om privata inköp. Åklagarens förundersökning om brott lades ner.

Det är trist att en etablerad och rutinerad politiker som Mats väljer att sänka debattnivån på det här sättet. Om det inte bara rör sig om en illa vald formulering (det kan hända oss alla - och då klaras saken enkelt ut genom att Mats Odell ber om ursäkt) så har jag svårt att se annat än att det är början på en målmedveten strategi att nyttja Mona Sahlins svaga ställning i opinionen och gräva upp så mycket som möjligt om Toblerone-affären. Då finns också risken att ribban sänks och att andra politiker svarar med samma mynt. Thomas Östros reaktion att jämföra Odells uttalanden med den kristna högern (!) var väl heller inte av bästa märke.

Jag kommenterar Odell-affären till TT bl a här.