Boken om Juholt - visklek eller analys?

Tommy Möllers och Margit Silbersteins bok En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år har väckt stor uppmärksamhet. En rasande Pär Nuder hotar att stämma författarna för förtal. Håkan Juholt hävdar att boken innehåller avsevärda sakfel och att han tycker synd om författarna som har blivit lurade.

I dag medverkade jag i programmet Veckans Politik (kan ses här) för att tillsammans med Tommy Möller diskutera boken och socialdemokratins framtid. Håkan Juholt hade tackat nej till att medverka. Genom en ödets ironi sprang jag på Håkan Juholt på Stockholms Central en timma innan sändning, och vi talade en stund om boken och om livet. Håkan Juholt var, som vanligt i dessa sammanhang, oerhört sympatisk och trevlig att prata med - men också energisk och kamplysten. Han var starkt kritisk mot boken. Juholt menade att han inte fått möjlighet att kommentera de punkter i boken som var uppenbart felaktiga, till exempel att han skulle ha krävt att få stå som förstanamn på Europavalslistan eller att han skulle ha övertalats av Pär Nuder att bli partiordförande. Juholt menade också att många av de anonyma vittnesuppgifter som refereras i boken hade planterats av hans politiska meningsmotståndare.

Det är väldigt roligt att en statsvetare och en journalist tagit sig an ett bokprojekt tillsammans. Medielogik och forskningslogik går inte alltid hand i hand. Samarbete ger oss ökade insikter om varandras utgånsgspunkter och tänkande, vilket främjar dialog och det politiska samtalet. Jag hoppas att fler följer efter. Boken är också välskriven, välstrukturerad och innehåller flera intressanta analyser.

Boken hade tjänat på att vara tydligare med vilket som är dess bidrag. Under de senaste året har det redan hunnit komma ut flera böcker som behandlar Mona Sahlins avgång samt Håkan Juholts uppgång och fall. På vilket sätt skiljer sig Tommy Möllers och Margit Silbersteins berättelse från dessa tidigare berättelser? Det får vi inte veta, och det är därför svårt att bedöma vad som är nytt och vad som redan tidigare varit känt.

Författarna är i huvudsak beroende av anonyma källor. Jag förstår dilemmat, men tycker kanske att författarna borde ha varit tydligare och mer utförliga kring hur de hanterat de källkritiska problem och överväganden som med nödvändighet följer på ett sådant upplägg. Här och där blir boken som en stor visklek, och där "vem som sa vad till vem" kan kittla läsarens nyfikenhet i stunden men utan att ge några djupare insikter. Sa verkligen Pär Nuder till Thomas Östros samma dag som minnesstunden för Anna Lindh genomfördes att "nu står det mellan dig och mig" angående vem som skulle efterträda Göran Persson? Ringde verkligen Pär Nuders fru till Ylva Johansson och berättade att Pär Nuder satt hemma och stirrade framför sig utan att vilja tala med någon? Är dessa informationer - om de nu är sanna - viktiga, och i så fall för vadå?

Det blir också konstigt när författarna så starkt låser sig vid att Håkan Juholt i sista minuten ville kasta ut höjningen av a-kassan ur det socialdemokratiska budgetförslaget hösten 2011, utan att de på något sätt diskuterar varför i alla fridens dar Juholt skulle vilja ta till en sådan åtgärd.

Boken synliggör två mer principiella drag i historien om Juholts uppgång och fall. För det första övertygar berättelsen om Håkan Juholt som en outsider i partiet. Juholt hade alltid skytt Stockholmsetablisssemanget och proriteterat rörelsen ute i landet. Han hade inga direkta politiska fiender, vilket möjliggjorde att han valdes. Men han hade heller inga starka nätverk av politiska vänner att luta sig mot när det började blåsa upp. Juholt borde kanske ha varit mer målmedveten i bygget av sin egen stab, eller också hade han inte den kraft och förmåga som var nödvändigt för en sådan åtgärd. För det andra visar bokens beskrivning av valberedningens arbete på den destruktiva partikultur som alltför länge fått prägla Socialdemokraterna. Slutenhet i stället för öppenhet, politiska motsättningar som leder till personlig antagonism.

Hur skall det då gå för Pinnebergs, höll jag på att skriva, men jag menade ju för Socialdemokraterna. Jag tror att det finns en allmän insikt om att partikulturen måste förändras i riktning mot ökad öppenhet, men också en viss handfallenhet inför hur detta skall gå till och vad det innebär. I valet 2014 kan Socialdemokraterna mycket väl vinna valet utan att få mer än drygt 30 procent av rösterna. En sådan valseger och återkomst till regeringsmakten riskerar att skapa nöjdhet med att vara ett 30+-parti och att slutenheten inte ifrågasätts på allvar. Vi får hoppas att en valseger i stället ger trygghet i att prioritera arbetet med de förändringar av partikultur och partiorganisation som är nödvändiga om partiet på allvar vill vara ett framtidsparti.