I morgon fredag avger Sveriges statsminister Stefan Löfven sin regeringsförklaring till riksdagen och presenterar de statsråd som skall ingå i den nya regeringen. Nyfikenheten är stor. De senaste dagarna har präglats av spekulationer om hur regeringen kommer att formeras och vilka personer som kommer att besätta de enskilda ministerposterna.
Hittills har det mesta gått Stefan Löfven väl i händerna efter valnatten. Förhandlingarna med Miljöpartiet har flutit på utan större missöden. Ur mitt perspektiv har Stefan Löfven så här långt endast begått två smärre misstag. Det första misstaget var det burdusa sätt på vilket Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt informerades om att de inte var välkomna i en socialdemokratiskt ledd regering. Jonas Sjöstedt ställdes under lätt förödmjukande former inför fait accompli. Det finns de som menar att Jonas Sjöstedts upprördhet bara var teater. Jag delar inte den uppfattningen. Stefan Löfven hade kunnat informera Vänsterpartiet om sin inställning på ett sätt som inte bidrog till att väcka upp så starka och negativa känslor i ett parti som Socialdemokraterna i många frågor måste samarbeta med under mandatperioden.
Det andra misstaget var att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte samordnade sina kommentarer kring energiuppgörelsen om bland annat kärnkraftens framtid i Sverige. Nu tappade de blivande regeringsbildarna viktigt momentum när mediediskussionen om vad uppgörelsen egentligen innehöll och hur den skulle tolkas tog fart.
Men dessa misstag är bara mindre ting. Givet det knepiga parlamentariska läget är det svårt att hitta någon bedömare som inte menar att Stefan Löfven hittills har gjort det mesta rätt.
Jag tror att Stefan Löfvens regeringsförklaring och anmälan om utsedda statsråd i morgon kommer att innehålla få överraskningar. Miljöpartiet blir sannolikt något överrepresenterat i regeringen, givet partiets valresultat. Stefan Löfven vill spela det hela säkert, och han är inte chansningarnas man. Tidigare statsråd och stabilt partifolk kommer att prioriteras framför personer med andra erfarenheter. Även om någon joker i leken naturligtvis kan dyka upp.
I förhandsdiskussionerna om kulturministerposten har bland annat Sveriges Televisions tidigare chef Eva Hamilton och Radioteaterns tidigare chef Stina Oscarson lyfts fram. Här tror jag det rör sig om en hel del önsketänkande från delar av kultursfärens sida. Jag tror heller inte att Carin Götblad blir justitieminister, även om det vore en spännande tanke.
Jag skulle också bli förvånad om något tidigare partiledare eller tidigare språkrör kom i fråga för ministerposter (skrällvarning dock för Maria Wetterstrand). Men det skulle vara roligt att höra suset i lokalen om Göran Persson plötsligt tog plats bredvid Stefan Löfven på scenen...
Visar inlägg med etikett Göran Persson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Göran Persson. Visa alla inlägg
2014-07-24
Gunnar Axén, Anebypastorn och TV-apparatens symbolladdning
I dagarna uppmärksammades att moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén lämnat in sin TV-apparat till återvinning, i protest mot poeten Athena Farrokhzads sommarprat i Sommar i P1 i måndags. Gunnar Axén rasade och skrev på twitter att han slängde ut sin TV för att inte längre behöva "finansiera radiochefen Cilla Benkö och hennes rödgröna valarbetare".
Gunnar Axén har fått ta emot mycket spe för sitt agerande. Varför protestera mot ett radioprogram genom att kasta ut TV:n? Och hur modernt är det egentligen att i vår digitala tid 2014 protestera genom att kasta ut sin TV-apparat - borde han inte i konsekvensens namn ha kastat ut sin mobil och sin dator också? Situationen blev än mer delikat eftersom Gunnar Axén så sent som 2006 ertappades med att under tio års tid ha smitit från att betala sin TV-licens.
Själv tänker jag osökt på baptistpastorn Göthe Henriksson i Aneby. År1972 tog Göthe Henriksson - mot alla tidens vindar - initiativet till den så kallade Anebyaktionen, där medborgarna uppmanades att säga upp sin TV-licens i protest mot att programutbudet innehöll för mycket våld, sex och svordomar. Aktionen blev lyckad i åtminstone två avseenden. Hela 7 000 svenskar sa upp sin TV-licens och ställde in sin TV-apparat i garderoben (återvinningscentraler vår inte så flitigt förekommande då). Dessutom fick aktionen stort genomslag inte bara i svensk utan även i internationell press, Televerket gick ut med information om hur man skulle göra för att säga upp sin licens och vi fick en debatt om kriterierna för televisionens programutbud.
TV-apparaten var på 1970-talet fortfarande en laddad symbol - den stod för modernitet, folkhem och nationell gemenskap. Att ställa in TV:n i garderoben blev en symbolhandling, ett avståndstagande från moderniteten och ett medvetet utanförställande från en gemenskap man inte ville vara en del utav. Mycket av TV-apparatens laddning lever kvar än i dag. Det var därför Gunnar Axén valde att lämna sin TV-apparat och inte sin radioapparat (om han nu har någon) till återvinning.
Själv är jag lite trött på anklagelserna om att public service skulle vara vänstervriden eller högervriden. Min erfarenhet är att de politiker som börjar klaga på att Sveriges Radio eller Sveriges Television inte är "opartiska" oftast kommer från det block som håller på att förlora valet. Det var en hel del internt gnölande inom socialdemokratin om högervriden nyhetsjournalistik när Göran Persson, Mona Sahlin och inte minst Håkan Juholt fick sina fiskar varma i TV och radio. Nu är det i stället företrädare från en nederlagstippad Allians som beklagar sig över nyhetsbevakningen.
Gnäll mindre, säger jag. Anmäl i stället till Granskningsnämnden för att få en saklig prövning. Självömkan är sällan vägen till framgång.
Gunnar Axén har fått ta emot mycket spe för sitt agerande. Varför protestera mot ett radioprogram genom att kasta ut TV:n? Och hur modernt är det egentligen att i vår digitala tid 2014 protestera genom att kasta ut sin TV-apparat - borde han inte i konsekvensens namn ha kastat ut sin mobil och sin dator också? Situationen blev än mer delikat eftersom Gunnar Axén så sent som 2006 ertappades med att under tio års tid ha smitit från att betala sin TV-licens.
Själv tänker jag osökt på baptistpastorn Göthe Henriksson i Aneby. År1972 tog Göthe Henriksson - mot alla tidens vindar - initiativet till den så kallade Anebyaktionen, där medborgarna uppmanades att säga upp sin TV-licens i protest mot att programutbudet innehöll för mycket våld, sex och svordomar. Aktionen blev lyckad i åtminstone två avseenden. Hela 7 000 svenskar sa upp sin TV-licens och ställde in sin TV-apparat i garderoben (återvinningscentraler vår inte så flitigt förekommande då). Dessutom fick aktionen stort genomslag inte bara i svensk utan även i internationell press, Televerket gick ut med information om hur man skulle göra för att säga upp sin licens och vi fick en debatt om kriterierna för televisionens programutbud.
TV-apparaten var på 1970-talet fortfarande en laddad symbol - den stod för modernitet, folkhem och nationell gemenskap. Att ställa in TV:n i garderoben blev en symbolhandling, ett avståndstagande från moderniteten och ett medvetet utanförställande från en gemenskap man inte ville vara en del utav. Mycket av TV-apparatens laddning lever kvar än i dag. Det var därför Gunnar Axén valde att lämna sin TV-apparat och inte sin radioapparat (om han nu har någon) till återvinning.
Själv är jag lite trött på anklagelserna om att public service skulle vara vänstervriden eller högervriden. Min erfarenhet är att de politiker som börjar klaga på att Sveriges Radio eller Sveriges Television inte är "opartiska" oftast kommer från det block som håller på att förlora valet. Det var en hel del internt gnölande inom socialdemokratin om högervriden nyhetsjournalistik när Göran Persson, Mona Sahlin och inte minst Håkan Juholt fick sina fiskar varma i TV och radio. Nu är det i stället företrädare från en nederlagstippad Allians som beklagar sig över nyhetsbevakningen.
Gnäll mindre, säger jag. Anmäl i stället till Granskningsnämnden för att få en saklig prövning. Självömkan är sällan vägen till framgång.
2014-03-03
Angela Merkels statsmannaskap och skillnaden mellan Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt
Ryssland stärker sin ställning på Krim och risken är stor att krisen eskalerar ytterligare. En ljuspunkt kan emellertid skönjas vid horisonten. Under helgen kom Vladimir Putin och Tysklands förbundskansler Angela Merkel överens om att upprätta en kontaktgrupp i syfte att få till stånd en dialog mellan den ukrainska regeringen och Ryssland. Kontaktgruppen skulle kunna ledas av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och inkludera europeiska stater och FN, vid sidan av Ryssland och Ukraina. Putin accepterade också Merkels idé om att upprätta en så kallad "fact-finding mission" med uppdrag att ta dokumentera vad det egentligen är som har hänt på Krim och i östra Ukraina de senaste dagarna.
Överenskommelsen mellan Merkel och Putin kan utgöra början på en politisk förhandlingsprocess och således vara ett litet men viktigt steg på vägen att uppfylla de mål jag tidigare pekat ut som de för närvarande viktigaste: 1.) Undvika att situationen utvecklas till ett blodbad och ett krig mellan Ukraina och Ryssland. 2.) I görligaste mån hålla ihop dagens Ukraina som en territoriell och politisk enhet.
Jag är än så länge imponerad av Angela Merkels sätt att hantera situationen. Det har varit lite snack och mycket verkstad, till skillnad från den kalla krigs-retorik och oförmåga att hitta politiskt konstruktiva vägar att hantera den uppkomna situationen som präglat alltför många andra politiska ledares och debattörers agerande de senaste dagarna. Ingen nämnd och ingen glömd.
Rysslands agerande innebär ett brott mot folkrätten och skall kritiseras. Men vid sidan av kritiken gäller det att lägga energi på att hitta politiskt framkomliga vägar.
Igår väckte ett uttalande av Fredrik Reinfeldt stor uppståndelse. Vid sidan av att kritisera Ryssland för dess agerande och tillade: Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar. Det finns naturligtvis sätt att prata med den ukrainska statsledningen och på det sättet lugna ner situationen. Reinfeldt betonade att också Ukrainas regering hade ett ansvar och att det nu gällde att inte använda ett språk som bidrog till att trappa upp spänningen. Reinfeldt uttalande ställdes mot ett uttalande av Carl Bildt i Agenda samma kväll där Bildt gick i öppen polemik mot sin statsminister: Jag tror inte att det har varit så mycket rysk minoritetsoro om jag ska vara alldeles ärlig. Carl Bildt har också under hela krisen använt just den typ av språkbruk som Reinfeldt avrådde från.
Kritiken mot Reinfeldts uttalanden har haft två utgångspunkter. Några har menat att Reinfeldt var alldeles för förstående och eftergiven gentemot Ryssland. Andra har betonat det olyckliga i att Sverige inte talar med en röst i denna internationella kris, utan att Reinfeldt och Bildt representerar olika linjer. (Hela intervjun med Reinfeldt kan avlyssnas här.)
Jag tycker inte att Fredrik Reinfeldt förtjänar någon kritik för sina uttalanden. Han är tydlig i sin kritik av Ryssland och han markerar samtidigt att om det skall gå att utmejsla en politisk lösning på konflikten är det viktigt att förstå de ryska motiven. Däremot är det förstås olyckligt att Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt inte stämt av sina uttalanden. Nu uppstår det i stället oklarhet om den svenska linjen.
Skiljelinjen mellan Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt i synen på hur man bör kommentera Rysslands agerande är inte ny. Redan under Georgien-kriget för några år sedan framstod Carl Bildt som aktivisten medan Fredrik Reinfeldt stod för återhållsamhet. Det är inte unikt att det finns åsiktskillnader mellan en statsminister och en utrikesminister. Så formulerade sig till exempel statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh ofta olika om Palestinafrågan. Skillnaden är att vi denna gång befinner oss i en internationell kris, och då är det viktigare att statsministern och utrikesministern inte står för olika linjer.
Än är Ukraina ej förlorat. Det gäller nu att förhindra fullskaligt krig och se till att alla politiska dörrar som kan hållas öppna för en förhandlingslösning också hålls öppna. Fortsätt sätt press på Ryssland med tydliga uttalanden och kanske även punktvisa sanktioner. Men kalla krigs-retoriken bör stoppas undan och Agneta Merkels initiativ prioriteras.
Jag noterade för övrigt att Carl Bildt i SVT Agenda igår tillfrågades hur han såg på det rasistiska partiet Svobodas plats i Ukrainas regering. Bildt valde aktivt att inte kritisera Svobodas regeringsmedverkan. Det tycker jag var riktigt, riktigt svagt. Det går faktiskt att stödja Ukraina och samtidig ta avstånd från att rasister bjuds in i landets regering. Gör om, gör rätt.
Överenskommelsen mellan Merkel och Putin kan utgöra början på en politisk förhandlingsprocess och således vara ett litet men viktigt steg på vägen att uppfylla de mål jag tidigare pekat ut som de för närvarande viktigaste: 1.) Undvika att situationen utvecklas till ett blodbad och ett krig mellan Ukraina och Ryssland. 2.) I görligaste mån hålla ihop dagens Ukraina som en territoriell och politisk enhet.
Jag är än så länge imponerad av Angela Merkels sätt att hantera situationen. Det har varit lite snack och mycket verkstad, till skillnad från den kalla krigs-retorik och oförmåga att hitta politiskt konstruktiva vägar att hantera den uppkomna situationen som präglat alltför många andra politiska ledares och debattörers agerande de senaste dagarna. Ingen nämnd och ingen glömd.
Rysslands agerande innebär ett brott mot folkrätten och skall kritiseras. Men vid sidan av kritiken gäller det att lägga energi på att hitta politiskt framkomliga vägar.
Igår väckte ett uttalande av Fredrik Reinfeldt stor uppståndelse. Vid sidan av att kritisera Ryssland för dess agerande och tillade: Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar. Det finns naturligtvis sätt att prata med den ukrainska statsledningen och på det sättet lugna ner situationen. Reinfeldt betonade att också Ukrainas regering hade ett ansvar och att det nu gällde att inte använda ett språk som bidrog till att trappa upp spänningen. Reinfeldt uttalande ställdes mot ett uttalande av Carl Bildt i Agenda samma kväll där Bildt gick i öppen polemik mot sin statsminister: Jag tror inte att det har varit så mycket rysk minoritetsoro om jag ska vara alldeles ärlig. Carl Bildt har också under hela krisen använt just den typ av språkbruk som Reinfeldt avrådde från.
Kritiken mot Reinfeldts uttalanden har haft två utgångspunkter. Några har menat att Reinfeldt var alldeles för förstående och eftergiven gentemot Ryssland. Andra har betonat det olyckliga i att Sverige inte talar med en röst i denna internationella kris, utan att Reinfeldt och Bildt representerar olika linjer. (Hela intervjun med Reinfeldt kan avlyssnas här.)
Jag tycker inte att Fredrik Reinfeldt förtjänar någon kritik för sina uttalanden. Han är tydlig i sin kritik av Ryssland och han markerar samtidigt att om det skall gå att utmejsla en politisk lösning på konflikten är det viktigt att förstå de ryska motiven. Däremot är det förstås olyckligt att Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt inte stämt av sina uttalanden. Nu uppstår det i stället oklarhet om den svenska linjen.
Skiljelinjen mellan Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt i synen på hur man bör kommentera Rysslands agerande är inte ny. Redan under Georgien-kriget för några år sedan framstod Carl Bildt som aktivisten medan Fredrik Reinfeldt stod för återhållsamhet. Det är inte unikt att det finns åsiktskillnader mellan en statsminister och en utrikesminister. Så formulerade sig till exempel statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh ofta olika om Palestinafrågan. Skillnaden är att vi denna gång befinner oss i en internationell kris, och då är det viktigare att statsministern och utrikesministern inte står för olika linjer.
Än är Ukraina ej förlorat. Det gäller nu att förhindra fullskaligt krig och se till att alla politiska dörrar som kan hållas öppna för en förhandlingslösning också hålls öppna. Fortsätt sätt press på Ryssland med tydliga uttalanden och kanske även punktvisa sanktioner. Men kalla krigs-retoriken bör stoppas undan och Agneta Merkels initiativ prioriteras.
Jag noterade för övrigt att Carl Bildt i SVT Agenda igår tillfrågades hur han såg på det rasistiska partiet Svobodas plats i Ukrainas regering. Bildt valde aktivt att inte kritisera Svobodas regeringsmedverkan. Det tycker jag var riktigt, riktigt svagt. Det går faktiskt att stödja Ukraina och samtidig ta avstånd från att rasister bjuds in i landets regering. Gör om, gör rätt.
2014-01-19
Partiledare och psykoterapeuter
Uppdatering söndag kl 21.05 återfinns längst ned i texten.
Ikväll är det premiär för programserien "Nyfiken på partiledaren" i SVT. I programserien intervjuas samtliga partiledare av psykoterapeuten Poul Perris och är ett led i SVT:s valsatsning. Syftet är att Poul Perris skall få partiledarna att "tala ut" om vad som lagt grunden till deras politiska engagemang och hur deras värderingar formats under uppväxtåren.
I förhandsdiskussionerna har många varit skeptiska och uttryck oro för en psykologisering och en personalisering av politiken, på ideologins och sakfrågornas bekostnad. Själv är jag positiv till programmets grundidé - att ge partiledarna generöst med tid att diskutera vilka händelser och tankegångar som legat till grund för deras ideologiska vägval och deras politiska ställningstaganden. I vår individualiserade tid skulle programmet kunna bidra till en intressant och relevant diskussion om politiskt uppvaknande, ideologiska utvecklingsvägar och relationen mellan det politiska, det personliga, det privata och det intima.
Men för att programmet skall bli intressant och relevant på det sättet krävs förstås att det är dit som redaktionsledningen och programledaren verkligen vill komma. Annars finns risken att programmet blir en amatörpsykologisk träskmark där yta och utanpåverk under pretentiösa former lyfts fram som ett slags djupsinne. Jag är inte övertygad om att just en psykoterapeut är bäst lämpad att leda detta program. Jag blir också lite orolig över att partiledarna förväntas "tala ut" i programmet (vad det nu innebär att "tala ut" - ett mer mångtydigt uttryck är svårt att finna). Poul Perris och redaktionen får gärna visa mig att min oro är obefogad.
Individualiseringen av samhället innebär inte nödvändigtvis att partiledarnas personliga egenskaper och livsstilar är så mycket mer i centrum nu än tidigare. Medieforskaren Johannes Bjerling har visat att personfixeringen i mediernas politikrapportering varit ganska stabil över tid. Men personifieringen tar sig uttryck i en intimisering av relationen till politikerna och politiker förekommer nu i genrer där de tidigare inte förekom. Klassiska exempel är statsminister Göran Perssons dans med kossan Doris i barnprogrammet Bolibompa 2006 eller när folkpartiledaren Lars Leijonborg valde att besvara frågan om huruvida han rakade pungen, i TV3-programmet Silikon år 2000.
Under de radikala 1960- och 1970-talen var fredsforskare och sociologer de främsta uttydarna av tidens tecken och ofta förekommande i medierna. Nyliberalismens 1980-tal innebar att de ersattes av nationalekonomerna i TV-soffor, i radiostudios och i tidningarnas nyhets- och debattartiklar. De senaste decennierna är det statsvetarna som övertagit rollen som samhällsjournalistikens favoritakademiker. I vår individualiserade, rättighetsfokuserade tid knackar psykologer och jurister på dörren och utmanar statsvetarna om orakelrollen. Det är mot det bakgrunden vi skall se valet av en psykoterapeut som programledare för serien "Nyfiken på partiledare".
Jag hoppas det blir ett sevärt och relevant program och återkommer i kväll när jag sett programmet med några korta kommentarer.
Uppdaterat söndag kl 21.05: Programmets styrka låg i att Jonas Sjöstedt fick utrymme att berätta om sin politiska utveckling och om enskilda händelser som påverkat honom. Men programmet brände aldrig till eller blev spännande - snarare lite feelgood-TV där ingen behövde bli orolig eller bekymra sig för något. Jag tycker heller inte att programmet gav någon fördjupad kunskap om varför Jonas Sjöstedt hamnade till vänster i politiken. "Jag var nog bara instinktivt vänster", sa Jonas Sjöstedt och längre kom aldrig intervjuaren.
Jag tyckte det var rörande när Jonas Sjöstedt berättade att han vid 13 års ålder liftade till Oslo och Helsingfors. Jag tillhör själv liftargenerationen och minns frihetskänslan och spänningen när jag liftade till Köpenhamn som 14-åring. I dag är det ont om liftare på de svenska vägarna.
Ikväll är det premiär för programserien "Nyfiken på partiledaren" i SVT. I programserien intervjuas samtliga partiledare av psykoterapeuten Poul Perris och är ett led i SVT:s valsatsning. Syftet är att Poul Perris skall få partiledarna att "tala ut" om vad som lagt grunden till deras politiska engagemang och hur deras värderingar formats under uppväxtåren.
I förhandsdiskussionerna har många varit skeptiska och uttryck oro för en psykologisering och en personalisering av politiken, på ideologins och sakfrågornas bekostnad. Själv är jag positiv till programmets grundidé - att ge partiledarna generöst med tid att diskutera vilka händelser och tankegångar som legat till grund för deras ideologiska vägval och deras politiska ställningstaganden. I vår individualiserade tid skulle programmet kunna bidra till en intressant och relevant diskussion om politiskt uppvaknande, ideologiska utvecklingsvägar och relationen mellan det politiska, det personliga, det privata och det intima.
Men för att programmet skall bli intressant och relevant på det sättet krävs förstås att det är dit som redaktionsledningen och programledaren verkligen vill komma. Annars finns risken att programmet blir en amatörpsykologisk träskmark där yta och utanpåverk under pretentiösa former lyfts fram som ett slags djupsinne. Jag är inte övertygad om att just en psykoterapeut är bäst lämpad att leda detta program. Jag blir också lite orolig över att partiledarna förväntas "tala ut" i programmet (vad det nu innebär att "tala ut" - ett mer mångtydigt uttryck är svårt att finna). Poul Perris och redaktionen får gärna visa mig att min oro är obefogad.
Individualiseringen av samhället innebär inte nödvändigtvis att partiledarnas personliga egenskaper och livsstilar är så mycket mer i centrum nu än tidigare. Medieforskaren Johannes Bjerling har visat att personfixeringen i mediernas politikrapportering varit ganska stabil över tid. Men personifieringen tar sig uttryck i en intimisering av relationen till politikerna och politiker förekommer nu i genrer där de tidigare inte förekom. Klassiska exempel är statsminister Göran Perssons dans med kossan Doris i barnprogrammet Bolibompa 2006 eller när folkpartiledaren Lars Leijonborg valde att besvara frågan om huruvida han rakade pungen, i TV3-programmet Silikon år 2000.
Under de radikala 1960- och 1970-talen var fredsforskare och sociologer de främsta uttydarna av tidens tecken och ofta förekommande i medierna. Nyliberalismens 1980-tal innebar att de ersattes av nationalekonomerna i TV-soffor, i radiostudios och i tidningarnas nyhets- och debattartiklar. De senaste decennierna är det statsvetarna som övertagit rollen som samhällsjournalistikens favoritakademiker. I vår individualiserade, rättighetsfokuserade tid knackar psykologer och jurister på dörren och utmanar statsvetarna om orakelrollen. Det är mot det bakgrunden vi skall se valet av en psykoterapeut som programledare för serien "Nyfiken på partiledare".
Jag hoppas det blir ett sevärt och relevant program och återkommer i kväll när jag sett programmet med några korta kommentarer.
Uppdaterat söndag kl 21.05: Programmets styrka låg i att Jonas Sjöstedt fick utrymme att berätta om sin politiska utveckling och om enskilda händelser som påverkat honom. Men programmet brände aldrig till eller blev spännande - snarare lite feelgood-TV där ingen behövde bli orolig eller bekymra sig för något. Jag tycker heller inte att programmet gav någon fördjupad kunskap om varför Jonas Sjöstedt hamnade till vänster i politiken. "Jag var nog bara instinktivt vänster", sa Jonas Sjöstedt och längre kom aldrig intervjuaren.
Jag tyckte det var rörande när Jonas Sjöstedt berättade att han vid 13 års ålder liftade till Oslo och Helsingfors. Jag tillhör själv liftargenerationen och minns frihetskänslan och spänningen när jag liftade till Köpenhamn som 14-åring. I dag är det ont om liftare på de svenska vägarna.
2013-11-10
Varför blev reaktionerna på tårtningarna av Bosse Ringholm och Jimmie Åkesson så olika?
De allra flesta som uttalat sig har tagit starkt avstånd från den så kallade tårtningen av Jimmie Åkesson. Särskilt tydliga i sin kritik har de stora tidningarnas ledarsidor varit. En tårta i ansiktet är ingen "kul grej" utan en våldshandling, skrev jag själv på SVT Debatt.
Jag är glad över att avståndstagandet har varit så tydligt på de allra flesta håll. Annat ljud i skällan var det i april 2001, när dåvarande finansminister socialdemokraten Bosse Ringholm fick en tårta i ansiktet i samband med budgetpromenaden. Då skrev Dagens Nyheters ledarskribent Barbro Hedvall en text under rubriken Har regeringen ingen humor? där hon raljerade över att dåvarande statsminister Göran Persson och demokratiminister Britta Lejon beskrivt tårtattacken som ett hot mot demokratin och öppenheten i samhället. Barbro Hedvall var inte upprörd över tårtattacken. Däremot var hon upprörd över "bristen på humor och känsla för sans och balans hos regeringsmedlemmarna".
Barbro Hedvall var inte ensam om att vilja skoja bort tårtattacken. Expressens rubrik var Smaka på den du, Ringholm! Aftonbladet följde dagen därpå upp med ett recept på en särskild Bossetårta. (Jag har här inte tillgång till originaltexterna från Expressen och Aftonbladet, utan utgår från andrahandsuppgifter.)
Jag skriver inte detta för att peka finger åt Barbro Hedvall, Expressen och Aftonbladet. Men jag undrar lite över vad det betyder att reaktionerna på tårtningen av Bosse Ringholm blev så annorlunda är reaktionerna på tårtningen av Jimmie Åkesson. Jag finner tre förklaringar som inte är ömsesidigt uteslutande.
För det första: Bosse Ringholm fick i den mediala diskursen symbolisera en socialdemokrati som vuxit fast med makten och som vuxit ifrån folket. Jimmie Åkesson lyckas i stället ikläda sig rollen som underdog. Tårtan i ansiktet på Bosse Ringholm blev en tårta i ansiktet på makten. Tårtan i ansiktet på Jimmie Åkesson blev en tårta i ansiktet på den som utmanar makten.
För det andra: Samhällsklimatet har förändrats. Mordet på Anna Lindh och det näthat och hot på nätet som växer fram i digitaliseringens spår har skärpt hotbilden mot offentliga personer. Att kasta en tårta i ansiktet på en offentlig person är i dag en mer allvarligt handling än vad det var i början av 2000-talet.
För det tredje: Rättighetstänkandet har stärkts. Som en konsekvens av samhällets individualisering har också normen om individens rätt att slippa kränkningar fördjupats. Därför betraktas en tårtning i dag som ett allvarligare normbrott än vad det gjorde tidigare.
Jimmie Åkesson är självklart ingen underdog. Han är en intelligent politiker som målmedvetet arbetar för att förändra samhället i en riktning som de allra flesta svenskar uppfattar som motbjudande. Däremot har han - likaväl som Bosse Ringholm och andra politiker - rätt till kroppslig integritet och rätt att inte utsättas för våldshandlingar. Tårtningar bidrar till att förstärka hotbilden mot politiker och drabbar främst - oavsett vem som får tårtan i ansiktet - det öppna samhället.
.
Tack till Anna Ardin och Nils Gustafsson för inspel i ämnet.
Läs gärna Vänstra Stranden: Tårtor, hästsvansar och utsträckta händer - politikens mediala gester.
Jag är glad över att avståndstagandet har varit så tydligt på de allra flesta håll. Annat ljud i skällan var det i april 2001, när dåvarande finansminister socialdemokraten Bosse Ringholm fick en tårta i ansiktet i samband med budgetpromenaden. Då skrev Dagens Nyheters ledarskribent Barbro Hedvall en text under rubriken Har regeringen ingen humor? där hon raljerade över att dåvarande statsminister Göran Persson och demokratiminister Britta Lejon beskrivt tårtattacken som ett hot mot demokratin och öppenheten i samhället. Barbro Hedvall var inte upprörd över tårtattacken. Däremot var hon upprörd över "bristen på humor och känsla för sans och balans hos regeringsmedlemmarna".
Barbro Hedvall var inte ensam om att vilja skoja bort tårtattacken. Expressens rubrik var Smaka på den du, Ringholm! Aftonbladet följde dagen därpå upp med ett recept på en särskild Bossetårta. (Jag har här inte tillgång till originaltexterna från Expressen och Aftonbladet, utan utgår från andrahandsuppgifter.)
Jag skriver inte detta för att peka finger åt Barbro Hedvall, Expressen och Aftonbladet. Men jag undrar lite över vad det betyder att reaktionerna på tårtningen av Bosse Ringholm blev så annorlunda är reaktionerna på tårtningen av Jimmie Åkesson. Jag finner tre förklaringar som inte är ömsesidigt uteslutande.
För det första: Bosse Ringholm fick i den mediala diskursen symbolisera en socialdemokrati som vuxit fast med makten och som vuxit ifrån folket. Jimmie Åkesson lyckas i stället ikläda sig rollen som underdog. Tårtan i ansiktet på Bosse Ringholm blev en tårta i ansiktet på makten. Tårtan i ansiktet på Jimmie Åkesson blev en tårta i ansiktet på den som utmanar makten.
För det andra: Samhällsklimatet har förändrats. Mordet på Anna Lindh och det näthat och hot på nätet som växer fram i digitaliseringens spår har skärpt hotbilden mot offentliga personer. Att kasta en tårta i ansiktet på en offentlig person är i dag en mer allvarligt handling än vad det var i början av 2000-talet.
För det tredje: Rättighetstänkandet har stärkts. Som en konsekvens av samhällets individualisering har också normen om individens rätt att slippa kränkningar fördjupats. Därför betraktas en tårtning i dag som ett allvarligare normbrott än vad det gjorde tidigare.
Jimmie Åkesson är självklart ingen underdog. Han är en intelligent politiker som målmedvetet arbetar för att förändra samhället i en riktning som de allra flesta svenskar uppfattar som motbjudande. Däremot har han - likaväl som Bosse Ringholm och andra politiker - rätt till kroppslig integritet och rätt att inte utsättas för våldshandlingar. Tårtningar bidrar till att förstärka hotbilden mot politiker och drabbar främst - oavsett vem som får tårtan i ansiktet - det öppna samhället.
.
Tack till Anna Ardin och Nils Gustafsson för inspel i ämnet.
Läs gärna Vänstra Stranden: Tårtor, hästsvansar och utsträckta händer - politikens mediala gester.
2013-03-14
Boken om Juholt - visklek eller analys?
Tommy Möllers och Margit Silbersteins bok En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år har väckt stor uppmärksamhet. En rasande Pär Nuder hotar att stämma författarna för förtal. Håkan Juholt hävdar att boken innehåller avsevärda sakfel och att han tycker synd om författarna som har blivit lurade.
I dag medverkade jag i programmet Veckans Politik (kan ses här) för att tillsammans med Tommy Möller diskutera boken och socialdemokratins framtid. Håkan Juholt hade tackat nej till att medverka. Genom en ödets ironi sprang jag på Håkan Juholt på Stockholms Central en timma innan sändning, och vi talade en stund om boken och om livet. Håkan Juholt var, som vanligt i dessa sammanhang, oerhört sympatisk och trevlig att prata med - men också energisk och kamplysten. Han var starkt kritisk mot boken. Juholt menade att han inte fått möjlighet att kommentera de punkter i boken som var uppenbart felaktiga, till exempel att han skulle ha krävt att få stå som förstanamn på Europavalslistan eller att han skulle ha övertalats av Pär Nuder att bli partiordförande. Juholt menade också att många av de anonyma vittnesuppgifter som refereras i boken hade planterats av hans politiska meningsmotståndare.
Det är väldigt roligt att en statsvetare och en journalist tagit sig an ett bokprojekt tillsammans. Medielogik och forskningslogik går inte alltid hand i hand. Samarbete ger oss ökade insikter om varandras utgånsgspunkter och tänkande, vilket främjar dialog och det politiska samtalet. Jag hoppas att fler följer efter. Boken är också välskriven, välstrukturerad och innehåller flera intressanta analyser.
Boken hade tjänat på att vara tydligare med vilket som är dess bidrag. Under de senaste året har det redan hunnit komma ut flera böcker som behandlar Mona Sahlins avgång samt Håkan Juholts uppgång och fall. På vilket sätt skiljer sig Tommy Möllers och Margit Silbersteins berättelse från dessa tidigare berättelser? Det får vi inte veta, och det är därför svårt att bedöma vad som är nytt och vad som redan tidigare varit känt.
Författarna är i huvudsak beroende av anonyma källor. Jag förstår dilemmat, men tycker kanske att författarna borde ha varit tydligare och mer utförliga kring hur de hanterat de källkritiska problem och överväganden som med nödvändighet följer på ett sådant upplägg. Här och där blir boken som en stor visklek, och där "vem som sa vad till vem" kan kittla läsarens nyfikenhet i stunden men utan att ge några djupare insikter. Sa verkligen Pär Nuder till Thomas Östros samma dag som minnesstunden för Anna Lindh genomfördes att "nu står det mellan dig och mig" angående vem som skulle efterträda Göran Persson? Ringde verkligen Pär Nuders fru till Ylva Johansson och berättade att Pär Nuder satt hemma och stirrade framför sig utan att vilja tala med någon? Är dessa informationer - om de nu är sanna - viktiga, och i så fall för vadå?
Det blir också konstigt när författarna så starkt låser sig vid att Håkan Juholt i sista minuten ville kasta ut höjningen av a-kassan ur det socialdemokratiska budgetförslaget hösten 2011, utan att de på något sätt diskuterar varför i alla fridens dar Juholt skulle vilja ta till en sådan åtgärd.
Boken synliggör två mer principiella drag i historien om Juholts uppgång och fall. För det första övertygar berättelsen om Håkan Juholt som en outsider i partiet. Juholt hade alltid skytt Stockholmsetablisssemanget och proriteterat rörelsen ute i landet. Han hade inga direkta politiska fiender, vilket möjliggjorde att han valdes. Men han hade heller inga starka nätverk av politiska vänner att luta sig mot när det började blåsa upp. Juholt borde kanske ha varit mer målmedveten i bygget av sin egen stab, eller också hade han inte den kraft och förmåga som var nödvändigt för en sådan åtgärd. För det andra visar bokens beskrivning av valberedningens arbete på den destruktiva partikultur som alltför länge fått prägla Socialdemokraterna. Slutenhet i stället för öppenhet, politiska motsättningar som leder till personlig antagonism.
Hur skall det då gå för Pinnebergs, höll jag på att skriva, men jag menade ju för Socialdemokraterna. Jag tror att det finns en allmän insikt om att partikulturen måste förändras i riktning mot ökad öppenhet, men också en viss handfallenhet inför hur detta skall gå till och vad det innebär. I valet 2014 kan Socialdemokraterna mycket väl vinna valet utan att få mer än drygt 30 procent av rösterna. En sådan valseger och återkomst till regeringsmakten riskerar att skapa nöjdhet med att vara ett 30+-parti och att slutenheten inte ifrågasätts på allvar. Vi får hoppas att en valseger i stället ger trygghet i att prioritera arbetet med de förändringar av partikultur och partiorganisation som är nödvändiga om partiet på allvar vill vara ett framtidsparti.
I dag medverkade jag i programmet Veckans Politik (kan ses här) för att tillsammans med Tommy Möller diskutera boken och socialdemokratins framtid. Håkan Juholt hade tackat nej till att medverka. Genom en ödets ironi sprang jag på Håkan Juholt på Stockholms Central en timma innan sändning, och vi talade en stund om boken och om livet. Håkan Juholt var, som vanligt i dessa sammanhang, oerhört sympatisk och trevlig att prata med - men också energisk och kamplysten. Han var starkt kritisk mot boken. Juholt menade att han inte fått möjlighet att kommentera de punkter i boken som var uppenbart felaktiga, till exempel att han skulle ha krävt att få stå som förstanamn på Europavalslistan eller att han skulle ha övertalats av Pär Nuder att bli partiordförande. Juholt menade också att många av de anonyma vittnesuppgifter som refereras i boken hade planterats av hans politiska meningsmotståndare.
Det är väldigt roligt att en statsvetare och en journalist tagit sig an ett bokprojekt tillsammans. Medielogik och forskningslogik går inte alltid hand i hand. Samarbete ger oss ökade insikter om varandras utgånsgspunkter och tänkande, vilket främjar dialog och det politiska samtalet. Jag hoppas att fler följer efter. Boken är också välskriven, välstrukturerad och innehåller flera intressanta analyser.
Boken hade tjänat på att vara tydligare med vilket som är dess bidrag. Under de senaste året har det redan hunnit komma ut flera böcker som behandlar Mona Sahlins avgång samt Håkan Juholts uppgång och fall. På vilket sätt skiljer sig Tommy Möllers och Margit Silbersteins berättelse från dessa tidigare berättelser? Det får vi inte veta, och det är därför svårt att bedöma vad som är nytt och vad som redan tidigare varit känt.
Författarna är i huvudsak beroende av anonyma källor. Jag förstår dilemmat, men tycker kanske att författarna borde ha varit tydligare och mer utförliga kring hur de hanterat de källkritiska problem och överväganden som med nödvändighet följer på ett sådant upplägg. Här och där blir boken som en stor visklek, och där "vem som sa vad till vem" kan kittla läsarens nyfikenhet i stunden men utan att ge några djupare insikter. Sa verkligen Pär Nuder till Thomas Östros samma dag som minnesstunden för Anna Lindh genomfördes att "nu står det mellan dig och mig" angående vem som skulle efterträda Göran Persson? Ringde verkligen Pär Nuders fru till Ylva Johansson och berättade att Pär Nuder satt hemma och stirrade framför sig utan att vilja tala med någon? Är dessa informationer - om de nu är sanna - viktiga, och i så fall för vadå?
Det blir också konstigt när författarna så starkt låser sig vid att Håkan Juholt i sista minuten ville kasta ut höjningen av a-kassan ur det socialdemokratiska budgetförslaget hösten 2011, utan att de på något sätt diskuterar varför i alla fridens dar Juholt skulle vilja ta till en sådan åtgärd.
Boken synliggör två mer principiella drag i historien om Juholts uppgång och fall. För det första övertygar berättelsen om Håkan Juholt som en outsider i partiet. Juholt hade alltid skytt Stockholmsetablisssemanget och proriteterat rörelsen ute i landet. Han hade inga direkta politiska fiender, vilket möjliggjorde att han valdes. Men han hade heller inga starka nätverk av politiska vänner att luta sig mot när det började blåsa upp. Juholt borde kanske ha varit mer målmedveten i bygget av sin egen stab, eller också hade han inte den kraft och förmåga som var nödvändigt för en sådan åtgärd. För det andra visar bokens beskrivning av valberedningens arbete på den destruktiva partikultur som alltför länge fått prägla Socialdemokraterna. Slutenhet i stället för öppenhet, politiska motsättningar som leder till personlig antagonism.
Hur skall det då gå för Pinnebergs, höll jag på att skriva, men jag menade ju för Socialdemokraterna. Jag tror att det finns en allmän insikt om att partikulturen måste förändras i riktning mot ökad öppenhet, men också en viss handfallenhet inför hur detta skall gå till och vad det innebär. I valet 2014 kan Socialdemokraterna mycket väl vinna valet utan att få mer än drygt 30 procent av rösterna. En sådan valseger och återkomst till regeringsmakten riskerar att skapa nöjdhet med att vara ett 30+-parti och att slutenheten inte ifrågasätts på allvar. Vi får hoppas att en valseger i stället ger trygghet i att prioritera arbetet med de förändringar av partikultur och partiorganisation som är nödvändiga om partiet på allvar vill vara ett framtidsparti.
2012-05-01
Stefan Löfvens jungfrutal på Götaplatsen
I dag debuterade Stefan Löfven som 1 maj-talare på Götaplatsen i Göteborg. Löfven är ingen lysande talare, som t ex Olof Palme, Göran Persson, Mona Sahlin eller Håkan Juholt. Men han är medveten om att punchlines och ekvilibristisk retorik inte är hans starkaste gren och kompenserade genom ett mycket välsmitt tal och genom att tala med stor trovärdighet.
Löfven är skicklig i att framstå som en trovärdig statsministerkandidat, en samlande kraft både för det socialdemokratiska partiet och för Sverige. Han utnyttjar bilden av en trött och visionslös alliansregering till att lyfta fram sig själv och Socialdemokraterna som den politiska kraft som står för modernitet och framtidstro. Vi räds inte framtiden - vi ser fram emot den. Löfven betonade också socialdemokratin som en frihetsrörelse, väl medveten om att allianspartierna för många väljare framstått som mer frihetligt sinnade än vänstern.
Talet var också samlande i det att Löfven undvek att kommentera flera kontroversiella politiska sakfrågor som till exempel vinster i välfärden, kärnkraften eller svensk vapenexport.
Starkast engagemang visade Löfven när han talade om de internationella frågorna. Berättelser om hans personliga erfarenheter och möten med till exempel fackföreningsledare i Colombia skapade autenticitet. Löfven lyfte också fram vikten av att svensk utrikespolitik syntes och gjorde avtryck. Den meningslösa parollen "Sverige skall bidra till EU:s gemensamma utrikespolitik" som alltför länge upprepades som ett mantra är nu borta.
Det var mycket folk i Socialdemokraternas demonstrationståg. Jag räknade till 2 450 personer jämfört med 1 660 ifjol. Men den mest remarkabla ökningen stod Vänsterpartiet för - i deras tåg deltog 3 240 personer jämfört med 2 000 ifjol - en ökning med drygt 50 procent. Överlag var det de största 1-majdemonstrationerna i Göteborg på många långa år.
Här finns demonstrationssiffrorna för de stora 1 maj-tågen i Göteborg de senaste åren.
Vänsterpartiet: 3240 ( 2011: 2000, 2010: 1900, 2009: 1900)
.
Löfven är skicklig i att framstå som en trovärdig statsministerkandidat, en samlande kraft både för det socialdemokratiska partiet och för Sverige. Han utnyttjar bilden av en trött och visionslös alliansregering till att lyfta fram sig själv och Socialdemokraterna som den politiska kraft som står för modernitet och framtidstro. Vi räds inte framtiden - vi ser fram emot den. Löfven betonade också socialdemokratin som en frihetsrörelse, väl medveten om att allianspartierna för många väljare framstått som mer frihetligt sinnade än vänstern.
Talet var också samlande i det att Löfven undvek att kommentera flera kontroversiella politiska sakfrågor som till exempel vinster i välfärden, kärnkraften eller svensk vapenexport.
Starkast engagemang visade Löfven när han talade om de internationella frågorna. Berättelser om hans personliga erfarenheter och möten med till exempel fackföreningsledare i Colombia skapade autenticitet. Löfven lyfte också fram vikten av att svensk utrikespolitik syntes och gjorde avtryck. Den meningslösa parollen "Sverige skall bidra till EU:s gemensamma utrikespolitik" som alltför länge upprepades som ett mantra är nu borta.
Det var mycket folk i Socialdemokraternas demonstrationståg. Jag räknade till 2 450 personer jämfört med 1 660 ifjol. Men den mest remarkabla ökningen stod Vänsterpartiet för - i deras tåg deltog 3 240 personer jämfört med 2 000 ifjol - en ökning med drygt 50 procent. Överlag var det de största 1-majdemonstrationerna i Göteborg på många långa år.
Här finns demonstrationssiffrorna för de stora 1 maj-tågen i Göteborg de senaste åren.
Vänsterpartiet: 3240 ( 2011: 2000, 2010: 1900, 2009: 1900)
Socialdemokraterna: 2 450 (2011: 1680, 2010: 1920, 2009: 1770)
Syndikalisterna: 1630 (2011: 1490: 2010: 1480, 2009: 1680)
Kommunistiska Partiet (f d KPMLr): 740 (2011: 740, 2010: 800, 2009: 890).
2011-05-24
Thomas Bodström - framtidens politiker?
I dag har jag haft nöjet att läsa Thomas Bodströms i förväg våldsamt omskrivna bok Inifrån. Makten, myglet, politiken (Norstedts, 2011). Thomas Bodström är ett fenomen i svensk politik och boken säger egentligen mer om honom själv än om de skeenden i svensk politik som han vill kommentera.
Jag uppskattade särskilt den inledande anekdoten där Thomas Bodström som nyutnämnd justitieminister blir uppringd från ett flygplan (!) av Göran Persson, som ställer frågan: Finns det mer? Bodström hade två timmar tidigare berättat för pressen att han rökt hasch och haft svart städhjälp och svarade nu instinktivt: Nej, det finns inte mer. Men på natten mådde den nyutnämnde justitieministern dåligt och ältade allt från ungdomssynder till ekonomiska ersättningar från sin tid som fotbollsspelare i AIK. Plötsligt klack det till och han erinrade sig pensionsförsäkringspengar från Folksam som han nog inte tagit upp i deklarationen. Klockan tre på natten sätter han sig vid köksbordet med sina gamla deklarationspapper, med ont i magen anar att han gjort fel vilket bekräftas efter konsultation med skattejurist dagen därpå. Pappa Lennart får i hast ställa upp med ett handlån på 70 000 kronor så att Thomas Bodström genom en efterdeklaration skall hinna göra rätt för sig innan Skatteverket eller media kommer på honom. Fortfarande får Thomas Bodström rysningar av frågan "finns det mer?".
Vad jag egentligen tycker om boken skriver jag på Newsmill. Ett utdrag följer nedan. Jag kommenterar även boken för Svenska Dagbladet.
Genom sitt sätt att skickligt och skamlöst marknadsföra sig själv, sin bok och sina idéer påminner Thomas Bodström om en sofistikerad version av Bert Karlsson. Även bokens form och innehåll ger associationer till en mångsysslande skivbolagsdirektör. I bokens 26 korta kapitel hinner författaren avhandla det mesta, t ex vad man skall tänka på som minister, hur man bör bemöta Sverigedemokraterna, synen på monarkin som statsskick, svensk politik efter mordet på Anna Lindh, betygsättning av enskilda svenska journalister och vad som bör ligga till grund för en fredlig och varaktig lösning på Palestinafrågan. Samtliga ämnen avhandlas raskt och rastlöst och i frejdig ton. Texten är skriven med lätt hand och rikligt kryddad med personskvaller och underhållande anekdoter.
Som så ofta säger en bok mer om författaren själv än om de fenomen som författaren vill skildra. Bokens värde ligger därför inte främst i Bodströms analyser av politiska skeenden eller av enskilda personer. Nej, det intressanta med boken är i stället att den genom sin författare gestaltar en ny typ av politiker som jag tror kommer att bli allt vanligare i framtiden.
Jag uppskattade särskilt den inledande anekdoten där Thomas Bodström som nyutnämnd justitieminister blir uppringd från ett flygplan (!) av Göran Persson, som ställer frågan: Finns det mer? Bodström hade två timmar tidigare berättat för pressen att han rökt hasch och haft svart städhjälp och svarade nu instinktivt: Nej, det finns inte mer. Men på natten mådde den nyutnämnde justitieministern dåligt och ältade allt från ungdomssynder till ekonomiska ersättningar från sin tid som fotbollsspelare i AIK. Plötsligt klack det till och han erinrade sig pensionsförsäkringspengar från Folksam som han nog inte tagit upp i deklarationen. Klockan tre på natten sätter han sig vid köksbordet med sina gamla deklarationspapper, med ont i magen anar att han gjort fel vilket bekräftas efter konsultation med skattejurist dagen därpå. Pappa Lennart får i hast ställa upp med ett handlån på 70 000 kronor så att Thomas Bodström genom en efterdeklaration skall hinna göra rätt för sig innan Skatteverket eller media kommer på honom. Fortfarande får Thomas Bodström rysningar av frågan "finns det mer?".
Vad jag egentligen tycker om boken skriver jag på Newsmill. Ett utdrag följer nedan. Jag kommenterar även boken för Svenska Dagbladet.
Genom sitt sätt att skickligt och skamlöst marknadsföra sig själv, sin bok och sina idéer påminner Thomas Bodström om en sofistikerad version av Bert Karlsson. Även bokens form och innehåll ger associationer till en mångsysslande skivbolagsdirektör. I bokens 26 korta kapitel hinner författaren avhandla det mesta, t ex vad man skall tänka på som minister, hur man bör bemöta Sverigedemokraterna, synen på monarkin som statsskick, svensk politik efter mordet på Anna Lindh, betygsättning av enskilda svenska journalister och vad som bör ligga till grund för en fredlig och varaktig lösning på Palestinafrågan. Samtliga ämnen avhandlas raskt och rastlöst och i frejdig ton. Texten är skriven med lätt hand och rikligt kryddad med personskvaller och underhållande anekdoter.
Som så ofta säger en bok mer om författaren själv än om de fenomen som författaren vill skildra. Bokens värde ligger därför inte främst i Bodströms analyser av politiska skeenden eller av enskilda personer. Nej, det intressanta med boken är i stället att den genom sin författare gestaltar en ny typ av politiker som jag tror kommer att bli allt vanligare i framtiden.
Thomas Bodström varnar för en sektmentalitet i partiet, en sektmentalitet som bara kan brytas upp genom ökad öppenhet och en helt annan, friare diskussionskultur än vad som hittills präglat partiet.
Boken innebär att Thomas Bodström stärker sitt personliga varumärke samtidigt som han berättar för oss att han åtminstone för tillfället lämnar politiken. Däremot skulle jag bli både förvånad och besviken om han inte kommer tillbaka till den politiska hetluften igen. Valrörelsen 2014 kanske vore ett lämpligt tillfälle för comeback?
2011-02-22
Carl Bildts värnande av stabiliteten i Libyen
Längst ned i bloggposten finns en uppdatering efter Carl Bildts framträdande och försvar i SVT Aktuellt i kväll tisdag.
Utrikesminister Carl Bildt har fått hård kritik för påstådd ovilja att stödja demokratiupproren i Nordafrika. Kritiken kulminerade när Carl Bildt angående revolten i Libyen betonade värdet av stabilitet i stället för att stödja upproret mot Khadaffis diktatur: Det handlar inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få stabilitet och rimlig utveckling.
Det som upprört alla liberaler och vänstersinnade människor är inte i första hand att Carl Bildt avstått från att kräva Khadaffis avgång. Snarare är det Bildts betoning av "stabilitet" som ett överordnat värde, i en situation där en tidigare stabil diktatur börjat vackla inför det folkliga trycket.
Termen "stabilitet" är bedräglig eftersom stabilitet intuitivt uppfattas som något positivt, särskilt i förhållande till sitt motsatsord instabilitet. Vem vill leva under ett "instabilt" styre? Men i fallet Libyen blir betoningen av stabiliteten en legitimering av status quo och av förtryckarregimens fortlevnad.
Bildts tystnad tycks också mera vara konsekvensen av EU:s splittring i frågan än av en medveten strategi att genom sitt stöd inte chikanera demokratirörelsen. Det är svårt att se betoningen av "stabilitet" i Libyen frikopplat från landets enorma oljetillgångar och risken för ökade flyktingströmmar till Europa. På samma sätt är det svårt att tro att Göran Persson hade prisat stabiliteten i diktaturens Kina om inte Kina varit en ekonomisk stormakt.
Carl Bildts trovärdighet i frågan om Libyen urholkas av att han själv var en av de aktiva förespråkarna för USA:s folkrättsstridiga invasion av Irak. Då var det inte värdet av "stabilitet" som lyftes fram - Saddam Husseins diktatur var i många avseenden just stabil. Nu kom i stället anarki, med blodbad och terror i invasionens spår.
Carl Bildt är en politiker med mycket teflon i sin kostym. Det är möjligt att han reder ut den här stormen också. Men hans trovärdighet i demokratifrågor har urholkats för lång tid framåt.
Uppdatering kl 21.40: I SVT Aktuellt i kväll försvarade Carl Bildt sitt användande av ordet "stabilitet" med att stabilitet var en nödvändig förutsättning för demokrati och att diktaturer aldrig var stabila. Lite nyspråk är det allt när demokratirevolten påstås stå för stabilitet och Khadaffis 42-åriga styre för instabilitet.
Jag förstår fortfarande inte varför Carl Bildt helt enkelt kan säga att han stöder demokratirörelsen i Libyen. Han hade ju inga besvär med att uttala sitt stöd åt demokratirörelsen i Baltikum.
Utrikesminister Carl Bildt har fått hård kritik för påstådd ovilja att stödja demokratiupproren i Nordafrika. Kritiken kulminerade när Carl Bildt angående revolten i Libyen betonade värdet av stabilitet i stället för att stödja upproret mot Khadaffis diktatur: Det handlar inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få stabilitet och rimlig utveckling.
Det som upprört alla liberaler och vänstersinnade människor är inte i första hand att Carl Bildt avstått från att kräva Khadaffis avgång. Snarare är det Bildts betoning av "stabilitet" som ett överordnat värde, i en situation där en tidigare stabil diktatur börjat vackla inför det folkliga trycket.
Termen "stabilitet" är bedräglig eftersom stabilitet intuitivt uppfattas som något positivt, särskilt i förhållande till sitt motsatsord instabilitet. Vem vill leva under ett "instabilt" styre? Men i fallet Libyen blir betoningen av stabiliteten en legitimering av status quo och av förtryckarregimens fortlevnad.
Bildts tystnad tycks också mera vara konsekvensen av EU:s splittring i frågan än av en medveten strategi att genom sitt stöd inte chikanera demokratirörelsen. Det är svårt att se betoningen av "stabilitet" i Libyen frikopplat från landets enorma oljetillgångar och risken för ökade flyktingströmmar till Europa. På samma sätt är det svårt att tro att Göran Persson hade prisat stabiliteten i diktaturens Kina om inte Kina varit en ekonomisk stormakt.
Carl Bildts trovärdighet i frågan om Libyen urholkas av att han själv var en av de aktiva förespråkarna för USA:s folkrättsstridiga invasion av Irak. Då var det inte värdet av "stabilitet" som lyftes fram - Saddam Husseins diktatur var i många avseenden just stabil. Nu kom i stället anarki, med blodbad och terror i invasionens spår.
Carl Bildt är en politiker med mycket teflon i sin kostym. Det är möjligt att han reder ut den här stormen också. Men hans trovärdighet i demokratifrågor har urholkats för lång tid framåt.
Uppdatering kl 21.40: I SVT Aktuellt i kväll försvarade Carl Bildt sitt användande av ordet "stabilitet" med att stabilitet var en nödvändig förutsättning för demokrati och att diktaturer aldrig var stabila. Lite nyspråk är det allt när demokratirevolten påstås stå för stabilitet och Khadaffis 42-åriga styre för instabilitet.
Jag förstår fortfarande inte varför Carl Bildt helt enkelt kan säga att han stöder demokratirörelsen i Libyen. Han hade ju inga besvär med att uttala sitt stöd åt demokratirörelsen i Baltikum.
2010-04-08
Medielogiken ökar sannolikheten för rödgrön valseger?
Vad vore roligast för svenska medier? Fyra år till med Fredrik Reinfeldt eller fyra år med en rödgrön regering?
Frågan är intuitivt lätt att besvara. Bortsett från de inledande månadernas turbulens då ministrar tvingades hoppa strömhopp från regeringen har Reinfeldts tid som statsminister präglats av ett regeringsarbete utan större dramatik och konflikter. Jämfört med de tidigare borgerliga havererade regeringsinnehaven 1976-1982 respektive 1991-1994 har åren 2006-2010 varit rent av tråkiga. Ett oprövat rödgrönt samarbete skulle däremot ur medial synvinkel kunna inrymma en hel del dramatik.
Dessa tankar dök upp i slutet av ett samtal med en begåvad journalist på trevliga Berns asiatiska i Stockholm i dag. Visst fanns det en medial trötthet på Göran Persson, där den borgerliga alliansen stod för något nytt och okänt. På samma sätt framstår det rödgröna samarbetet - med Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i spetsen - som något som kommer att kunna leverera fler storys, locka fler tittare/lyssnare och sälja fler lösnummer än fyra år till med Fredrik. (I den mediedramaturgiska grytan kan man förstås också tillföra en nypa Sverigedemokrati så blir anrättningen än mer spektakulär...)
Jag tror inte att media medvetet strävar i en sådan riktning. Professor Kent Asps regelbundna studier av mediebevakningen av svenska valrörelser visar också att det över tid inte finns några systematiska samband kring vilka partier som gynnas respektive missgynnas. Men visst vore det rimligt att tro att medielogiken också pekar i en riktning där det nya och okända blir mer angeläget än det gamla och inprövade. En viktig del i medielogiken är också just nyfikenhet.
Det är möjligt att det finns några studier kring den tematik jag här skisserar - tacksam för tips i så fall.
Frågan är intuitivt lätt att besvara. Bortsett från de inledande månadernas turbulens då ministrar tvingades hoppa strömhopp från regeringen har Reinfeldts tid som statsminister präglats av ett regeringsarbete utan större dramatik och konflikter. Jämfört med de tidigare borgerliga havererade regeringsinnehaven 1976-1982 respektive 1991-1994 har åren 2006-2010 varit rent av tråkiga. Ett oprövat rödgrönt samarbete skulle däremot ur medial synvinkel kunna inrymma en hel del dramatik.
Dessa tankar dök upp i slutet av ett samtal med en begåvad journalist på trevliga Berns asiatiska i Stockholm i dag. Visst fanns det en medial trötthet på Göran Persson, där den borgerliga alliansen stod för något nytt och okänt. På samma sätt framstår det rödgröna samarbetet - med Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i spetsen - som något som kommer att kunna leverera fler storys, locka fler tittare/lyssnare och sälja fler lösnummer än fyra år till med Fredrik. (I den mediedramaturgiska grytan kan man förstås också tillföra en nypa Sverigedemokrati så blir anrättningen än mer spektakulär...)
Jag tror inte att media medvetet strävar i en sådan riktning. Professor Kent Asps regelbundna studier av mediebevakningen av svenska valrörelser visar också att det över tid inte finns några systematiska samband kring vilka partier som gynnas respektive missgynnas. Men visst vore det rimligt att tro att medielogiken också pekar i en riktning där det nya och okända blir mer angeläget än det gamla och inprövade. En viktig del i medielogiken är också just nyfikenhet.
Det är möjligt att det finns några studier kring den tematik jag här skisserar - tacksam för tips i så fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)