Gunnar Axén, Anebypastorn och TV-apparatens symbolladdning

I dagarna uppmärksammades att moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén lämnat in sin TV-apparat till återvinning, i protest mot poeten Athena Farrokhzads sommarprat i Sommar i P1 i måndags. Gunnar Axén rasade och skrev på twitter att han slängde ut sin TV för att inte längre behöva "finansiera radiochefen Cilla Benkö och hennes rödgröna valarbetare".

Gunnar Axén har fått ta emot mycket spe för sitt agerande. Varför protestera mot ett radioprogram genom att kasta ut TV:n? Och hur modernt är det egentligen att i vår digitala tid 2014 protestera genom att kasta ut sin TV-apparat - borde han inte i konsekvensens namn ha kastat ut sin mobil och sin dator också? Situationen blev än mer delikat eftersom Gunnar Axén så sent som 2006 ertappades med att under tio års tid ha smitit från att betala sin TV-licens.

Själv tänker jag osökt på baptistpastorn Göthe Henriksson i Aneby. År1972 tog Göthe Henriksson - mot alla tidens vindar - initiativet till den så kallade Anebyaktionen, där medborgarna uppmanades att säga upp sin TV-licens i protest mot att programutbudet innehöll för mycket våld, sex och svordomar. Aktionen blev lyckad i åtminstone två avseenden. Hela 7 000 svenskar sa upp sin TV-licens och ställde in sin TV-apparat i garderoben (återvinningscentraler vår inte så flitigt förekommande då). Dessutom fick aktionen stort genomslag inte bara i svensk utan även i internationell press, Televerket gick ut med information om hur man skulle göra för att säga upp sin licens och vi fick en debatt om kriterierna för televisionens programutbud.

TV-apparaten var på 1970-talet fortfarande en laddad symbol - den stod för modernitet, folkhem och nationell gemenskap. Att ställa in TV:n i garderoben blev en symbolhandling, ett avståndstagande från moderniteten och ett medvetet utanförställande från en gemenskap man inte ville vara en del utav. Mycket av TV-apparatens laddning lever kvar än i dag. Det var därför Gunnar Axén valde att lämna sin TV-apparat och inte sin radioapparat (om han nu har någon) till återvinning.

Själv är jag lite trött på anklagelserna om att public service skulle vara vänstervriden eller högervriden. Min erfarenhet är att de politiker som börjar klaga på att Sveriges Radio eller Sveriges Television inte är "opartiska" oftast kommer från det block som håller på att förlora valet. Det var en hel del internt gnölande inom socialdemokratin om högervriden nyhetsjournalistik när Göran Persson, Mona Sahlin och inte minst Håkan Juholt fick sina fiskar varma i TV och radio. Nu är det i stället företrädare från en nederlagstippad Allians som beklagar sig över nyhetsbevakningen.

Gnäll mindre, säger jag. Anmäl i stället till Granskningsnämnden för att få en saklig prövning. Självömkan är sällan vägen till framgång.