Om barn och IT. Sluta tjata om "skärmtid"

Sluta tjata om barns "skärmtid", säger docent Elza Dunkels i en intressant artikel i Svenska Dagbladet i dag. Elza Dunkel är mer bekymrad över föräldrarnas oro över barnens IT-användning än över hur mycket tid barn i dag faktiskt är uppkopplade. Begreppet ”skärmtid” är så brett att det är helt meningslöst att använda. Det kan innebära allt från att porrsurfa till att prata med mormor via Facetime, säger Elza Dunkel. Hon lyfter också fram den slentrianmässiga moralisering som fortfarande präglar diskussionen om barns IT-användning: Om man berättar för sina kollegor att ens dotter ägnade hela jullovet åt att läsa Harry Potter skulle alla nicka bekräftande och tänka ”Åh, vad fint”. Men om man i stället sagt att hon suttit i soffan hela lovet med Ipaden så skulle det inte ses som lika gulligt. 

Själv tänker jag på alla gånger jag som liten och ett barn av TV-generationen av min kärleksfulla moder fick höra: "Du ska väl inte sitta och hänga framför TV:n hela eftermiddagen. Gå ut och lek i stället!" En gång i mina tidiga tonår - den 15 augusti 1971 - följde jag för en gångs skull hennes uppmaning. Det var en solig söndagseftermiddag, och jag hade under många timmar framför TV:n följt avslutningsdagen av friidrotts-EM i Helsingfors. När jag väl kom ut blev jag påkörd av en bil. Jag fick tillbringa elva dagar på Ängelholms lasarett med brutet ben och därefter hoppa omkring på kryckor i flera månader. Ända fram till sin död förra året plågades min kära mamma av dåligt samvete över att det var hon som uppmanat mig att gå ut...

Digitaliseringen håller på att bli en naturlig del av vår vardag. Ordet "skärmtid" är snart daterat. Precis som Elza Dunkel säger är inte den viktiga frågan om vi är uppkopplade eller inte utan i stället hur vi utnyttjar - eller inte utnyttjar - nätets möjligheter. TV-tittandet var passivt, och när jag var liten hade vi dessutom bara en kanal att titta på. (OK - som född och uppvuxen i Båstad kunde jag också se dansk TV. Inte för att jag förstod vad de sa, men i alla fall.)

Nätet ger betydligt bättre möjligheter till kreativitet och interaktion. På min tid fick man skicka brev till Tant Anita och Televinken, och i bästa fall få sitt brev uppläst i TV. Det var på framkant då, men naturligtvis inte utvecklande på samma sätt som dagens digitala verklighet.

Ibland får jag frågan om jag inte tröttnar på att vara uppkopplad, eller på att "hänga" på sociala medier. Tja. Det är ingen som frågar mig om jag inte tröttnar på att läsa, eller tröttnar på att fika, eller tröttnar på att följa samhällsutvecklingen och analysera politik - det vill säga andra saker jag gör dagligen.

Så simma lugnt. Stimulera barnen att göra kreativa och interaktiva saker på nätet, i stället för att med klockan i hand lägga vuxenångesten i deras knä.

Gunnar Axén, Anebypastorn och TV-apparatens symbolladdning

I dagarna uppmärksammades att moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén lämnat in sin TV-apparat till återvinning, i protest mot poeten Athena Farrokhzads sommarprat i Sommar i P1 i måndags. Gunnar Axén rasade och skrev på twitter att han slängde ut sin TV för att inte längre behöva "finansiera radiochefen Cilla Benkö och hennes rödgröna valarbetare".

Gunnar Axén har fått ta emot mycket spe för sitt agerande. Varför protestera mot ett radioprogram genom att kasta ut TV:n? Och hur modernt är det egentligen att i vår digitala tid 2014 protestera genom att kasta ut sin TV-apparat - borde han inte i konsekvensens namn ha kastat ut sin mobil och sin dator också? Situationen blev än mer delikat eftersom Gunnar Axén så sent som 2006 ertappades med att under tio års tid ha smitit från att betala sin TV-licens.

Själv tänker jag osökt på baptistpastorn Göthe Henriksson i Aneby. År1972 tog Göthe Henriksson - mot alla tidens vindar - initiativet till den så kallade Anebyaktionen, där medborgarna uppmanades att säga upp sin TV-licens i protest mot att programutbudet innehöll för mycket våld, sex och svordomar. Aktionen blev lyckad i åtminstone två avseenden. Hela 7 000 svenskar sa upp sin TV-licens och ställde in sin TV-apparat i garderoben (återvinningscentraler vår inte så flitigt förekommande då). Dessutom fick aktionen stort genomslag inte bara i svensk utan även i internationell press, Televerket gick ut med information om hur man skulle göra för att säga upp sin licens och vi fick en debatt om kriterierna för televisionens programutbud.

TV-apparaten var på 1970-talet fortfarande en laddad symbol - den stod för modernitet, folkhem och nationell gemenskap. Att ställa in TV:n i garderoben blev en symbolhandling, ett avståndstagande från moderniteten och ett medvetet utanförställande från en gemenskap man inte ville vara en del utav. Mycket av TV-apparatens laddning lever kvar än i dag. Det var därför Gunnar Axén valde att lämna sin TV-apparat och inte sin radioapparat (om han nu har någon) till återvinning.

Själv är jag lite trött på anklagelserna om att public service skulle vara vänstervriden eller högervriden. Min erfarenhet är att de politiker som börjar klaga på att Sveriges Radio eller Sveriges Television inte är "opartiska" oftast kommer från det block som håller på att förlora valet. Det var en hel del internt gnölande inom socialdemokratin om högervriden nyhetsjournalistik när Göran Persson, Mona Sahlin och inte minst Håkan Juholt fick sina fiskar varma i TV och radio. Nu är det i stället företrädare från en nederlagstippad Allians som beklagar sig över nyhetsbevakningen.

Gnäll mindre, säger jag. Anmäl i stället till Granskningsnämnden för att få en saklig prövning. Självömkan är sällan vägen till framgång.