Jimmie Åkessons hån mot dessa våra minsta

Hur lågt kan man sjunka? TT återger ohyggliga vittnesmål om situationen för de människor som befinner sig på flykt i gränslandet mellan Grekland och Turkiet. Det är många familjer med små barn. En representant för FN:s flyktingorgan UNHCR säger: Jag har träffat många barn. Men detta är första gången jag möter barn som är i sådan chock. Hon berättar hur de vandrat i natten, hur de varit vilse och hur rädda de är nu, De är blöta och kalla och hungriga.

Till detta helvete på jorden reser Jimmie Åkesson. Reser han dit för att visa sin solidaritet med dessa utsatta, nödställda människor? Reser han dit för att hjälpa till, för att lindra barnens nöd och försöka förbättra deras situation?

Nej, det är inte därför Jimmie Åkesson reser dit. Han reser dit för att dela ut flygblad som berättar att dessa plågade, hjälpsökande människor inte är välkomna till Sverige. Vi har inte plats. Sverige, detta välståndets och rikedomens fantastiska land, är fullt. Jimmie Åkessons agerande blir ett hån mot dessa våra minsta.

Hur lågt kan man sjunka?

Författaren och tidigare cirkusdirektören Henry Bronett kommenterar Jimmie Åkessons resa så bra:


Skam att en svensk medborgare så ogenerat slår mynt av av andras olycka och dessutom skriver under med: ”Svenska folket och Sverigedemokraterna”. 

Ni representerar inte vårt land. 

Svårt att förstå hur man överväger att rösta fram ett sådan parti. För oavsett hur det står till i Sverige, är vägen aldrig att följa dem som visar oss rännstenen och kallar den för ett bra vägval.

Hämta hem de svenska barnen från Syrien!

Rädda Barnen fortsätter sin viktiga kampanj för att regeringen ska ta hem de 50-70 svenska barn som nu lever under ytterst svåra förhållanden i läger i nordöstra Syrien. I torsdags kväll lystes till exempel Riksdagshuset och en av Hötorgsskraporna i Stockholm upp av budskapet "Hämta hem de svenska barnen från Syrien".

Enligt Rädda Barnen har upp till fyra svenska barn dött i eller på väg till läger i Syrien. Vinterns kyla innebär stora risker för barnens liv och regeringen måste därför göra allt i sin makt för att ta hem barnen tillsammans med deras mödrar.

I maj tidigare i år fick sju föräldralösa svenska barn lämna lägret al-Hol i norra Syrien och komma till Sverige. Det var mycket bra. Barn skall självklart inte straffas för att deras föräldrar valt att ansluta sig till en terrorrörelse som IS. Men nu har det gått ett halvår sedan dessa sju barn fick komma till Sverige och inga ytterligare barn från lägren i Syrien har kommit hit.

Jag har full förståelse för att det är juridiskt och säkerhetsmässigt svårt att hämta hem barnen. Hur gör man till exempel med barn vars mödrar (som det ofta handlar om i dessa fall) inte vill lämna ifrån sig sina barn eller följa med dem till Sverige? Och vilka blir konsekvenserna om Sverige hjälper barnen tillsammans med sina terrormisstänkta föräldrar till Sverige? Men som Rädda Barnens Sverigechef Ola Mattsson säger: Barn ska inte straffas på grund av deras föräldrar är misstänkta för brott. Att ta hem barnen med sina mödrar handlar både om att skydda barn och att bekämpa den globala terrorismen. Lägren är idag utpekade som en stark rekryteringsgrund för IS. Europeiska länder måste ta en aktiv roll i kampen mot terrorism. Det gör vi genom att lagföra misstänkta.

Jag är övertygad om att Sverige fortfarande lägger ner stor kraft på arbetet med att hjälpa dessa barn, och jag är också hoppfull om att flera barn inom en överskådlig framtid kommer att hämtas hem till Sverige. Men jag får också många samtal från människor aktiva i civilsamhället vars tillit till regeringens goda vilja i dessa frågor börjar urholkas. Det vore utmärkt om regeringen på lämpligt sätt kunde tydliggöra att arbetet med att få hem svenska barn från lägren i Syrien fortsätter med oförminskad styrka.

Ja, hjälp barnen komma hem till Sverige!

Den vanligtvis mörka Långfredagen lystes igår upp av glädjebeskedet att sju av de svenska barn som sitter instängda i ett flyktingläger i Syrien förhoppningsvis snart kan få komma hem till Sverige. Kurdiska myndigheter i Irak har godkänt att barnen får föras från flyktinglägret al-Hol i Syrien till Sveriges konsulat i Erbil i Irak. Barnens morfar Patricio Galvez, som befinner sig på plats, har gott hopp om att barnen snart kommer att kunna lämna lägret.

Sammantaget bedöms det finnas drygt 60 barn med svenskanknytning i lägret. Jag hoppas och tror att regeringen jobbar för fullt med att ge dessa utsatta barn stöd och ge så många av dem som möjligt förutsättningar att komma till Sverige.

Tyskland, Frankrike och Belgien har redan hämtat hem föräldralösa barn till IS-medlemmar, av humanitära skäl. Vart och ett av dessa länder har förstås en lagstiftning som på olika sätt skiljer sig från Sveriges, och situationen för varje enskilt barn är unikt. Uppgiften är absolut inte enkel - med avseende på internationell rätt, barnens rättigheter och humanitära överväganden. Men självklart går det - om den politiska viljan finns.
Jag får också intrycket att nästan inga seriösa svenska medier längre använder det stigmatiserande och avhumaniserande uttrycket "IS-barn". Kanske önsketänker jag, och kanske är det bara en tillfällighet. Men jag tror att de flesta redaktioner nu har ett mer medvetet förhållningssätt till hur vi benämner dessa barn. Bra. Bättre sent än aldrig.

Utmärkt förslag att ge föräldrar mer tid med sina barn

Jag är väldigt glad över Socialdemokraternas förslag om en extra ledig vecka per år för föräldrar för att vara tillsammans med sina barn. Det är en samhällsnyttig reform som kommer att underlätta vardagslivet och skapa bättre livskvalitet för väldigt många människor i Sverige.

Vi talar alldeles för lite om arbetstid i Sverige. Åttatimmarsdagen genomfördes redan 1919, vilket i praktiken innebar en 48-timmars arbetsvecka eftersom även lördagar var arbetsdagar. Under 1950- och 1960-talen sänktes arbetstiden successivt och år 1971 beslutade riksdagen om 40 timmars arbetsvecka. Det var bra, men det har faktiskt snart gått 50 år - ett halvt sekel - sedan dess. Visst, semestern har förlängts och möjligheter till föräldraledigheter utökats. Men effektiviteten och produktiviteten i arbetet har ökat kraftigt. Andelen som arbetar heltid har ökat jämfört med när 40-timmarsveckan infördes och övertidsarbete är mycket vanligt.

Under de senaste fem åren har hustrun och jag välsignats med sju barnbarn. Jag ser hur de yrkesarbetande föräldrarna - och deras vänner som är i samma situation - sliter så hårt för att få tiden att räcka till och vardagen att gå ihop.

För mig är detta en reform som är för barnen, den är bra för föräldrarna, den är bra för Sverige. Jag hoppas att det går att utveckla en blocköverskridande samsyn i denna fråga.

En skam för USA att behandla barn på detta sätt!

De fasansfulla skriken från små barn som skiljs från sina föräldrar vid gränsen mellan USA och Mexiko går inte att värja sig från. Medan föräldrarna hålls i fängsligt förvar får barnen tillbringa flera dygn i burar med cementgolv. Hittills har omkring 2 000 barn drabbats. Det är en skam för USA att barn behandlas på det här sättet.

Många protesterar naturligtvis mot USA:s agerande. Skriv gärna på Svenska Amnestys namninsamling här.

Som ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet gör jag följande uttalande:

- Det som nu pågår är djupt ovärdigt USA som nation och respektlöst mot den historia och de ideal som landet alltid har sagt sig värna. Barn förvaras under omänskliga omständigheter till följd av en hård och avhumaniserande politik från landets ledning. säger Ulf Bjereld, förbundsordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

- Som medmänniska blir man bestört och förskräckt, och det finns all anledning att oroas även ur ett politiskt perspektiv. Vad ligger i tangentens riktning? Vi vet nu att Trumpregimen är ombytlig och oberäknelig.

Bilderna inifrån USA:s förvar visar barn i nätburar. Uppgifter florerar om undermåliga villkor, men värst är isoleringen från föräldrarna. Inspelningarna har väckt stark folklig vrede världen över, men Ulf Bjereld varnar för att se vreden som garant för att villkoren ska förbättras för barnen.

- Det är viktigt att komma ihåg folkstormen kring den döda pojken Alan Kurdi som fotades uppspolad på Medelhavets strand för bara några år sedan, och hur den indignationen nu i många läger har bedarrat. Ännu förliser det flyktingskepp ute på Medelhavet. Därför är det viktigt att inse att starka känslor allena inte är en garant för politisk förändring. Vi måste ligga på för förändring inte bara i dag och i nästa vecka, utan på längre sikt om vi vill medverka till att stoppa denna djupa oanständighet, säger Ulf Bjereld.

Socialdemokrater för tro och solidaritet uppmanar regeringen med utrikesminister Margot Wallström i spetsen att protestera mot dessa grymma förvar.

Om barn och IT. Sluta tjata om "skärmtid"

Sluta tjata om barns "skärmtid", säger docent Elza Dunkels i en intressant artikel i Svenska Dagbladet i dag. Elza Dunkel är mer bekymrad över föräldrarnas oro över barnens IT-användning än över hur mycket tid barn i dag faktiskt är uppkopplade. Begreppet ”skärmtid” är så brett att det är helt meningslöst att använda. Det kan innebära allt från att porrsurfa till att prata med mormor via Facetime, säger Elza Dunkel. Hon lyfter också fram den slentrianmässiga moralisering som fortfarande präglar diskussionen om barns IT-användning: Om man berättar för sina kollegor att ens dotter ägnade hela jullovet åt att läsa Harry Potter skulle alla nicka bekräftande och tänka ”Åh, vad fint”. Men om man i stället sagt att hon suttit i soffan hela lovet med Ipaden så skulle det inte ses som lika gulligt. 

Själv tänker jag på alla gånger jag som liten och ett barn av TV-generationen av min kärleksfulla moder fick höra: "Du ska väl inte sitta och hänga framför TV:n hela eftermiddagen. Gå ut och lek i stället!" En gång i mina tidiga tonår - den 15 augusti 1971 - följde jag för en gångs skull hennes uppmaning. Det var en solig söndagseftermiddag, och jag hade under många timmar framför TV:n följt avslutningsdagen av friidrotts-EM i Helsingfors. När jag väl kom ut blev jag påkörd av en bil. Jag fick tillbringa elva dagar på Ängelholms lasarett med brutet ben och därefter hoppa omkring på kryckor i flera månader. Ända fram till sin död förra året plågades min kära mamma av dåligt samvete över att det var hon som uppmanat mig att gå ut...

Digitaliseringen håller på att bli en naturlig del av vår vardag. Ordet "skärmtid" är snart daterat. Precis som Elza Dunkel säger är inte den viktiga frågan om vi är uppkopplade eller inte utan i stället hur vi utnyttjar - eller inte utnyttjar - nätets möjligheter. TV-tittandet var passivt, och när jag var liten hade vi dessutom bara en kanal att titta på. (OK - som född och uppvuxen i Båstad kunde jag också se dansk TV. Inte för att jag förstod vad de sa, men i alla fall.)

Nätet ger betydligt bättre möjligheter till kreativitet och interaktion. På min tid fick man skicka brev till Tant Anita och Televinken, och i bästa fall få sitt brev uppläst i TV. Det var på framkant då, men naturligtvis inte utvecklande på samma sätt som dagens digitala verklighet.

Ibland får jag frågan om jag inte tröttnar på att vara uppkopplad, eller på att "hänga" på sociala medier. Tja. Det är ingen som frågar mig om jag inte tröttnar på att läsa, eller tröttnar på att fika, eller tröttnar på att följa samhällsutvecklingen och analysera politik - det vill säga andra saker jag gör dagligen.

Så simma lugnt. Stimulera barnen att göra kreativa och interaktiva saker på nätet, i stället för att med klockan i hand lägga vuxenångesten i deras knä.