Må debaclet med tonårsutvisningarna bli en läxa för partiledningen i S

Så här skrev jag (se nedan) på Facebook i samband med att Socialdemokraterna trasslade in sig i vad man egentligen tyckte eller inte tyckte om de hårt kritiserade tonårsutvisningarna. Facebookinlägget fick över 1 000 gillningar och därför lägger jag det här också. Partiledningen insåg att man gått över en.röd linje, ändrade sig och kräver nu en omedelbar frysning av tonårsutvisningarna! Partiets snabba vändning i frågan visar att det interna motståndet lönat sig. Jag påminner mig situationen våren 2018 då partiledningen avstod från att lägga fram ett förslag om nationellt tiggeriförbud, tack vare interna protester.

 

* 

 

Glad att så många människor - socialdemokrater och andra - idag stormat mot S besked att partiet säger nej till det utskottsinitiativ från C, MP och V som skulle göra det möjligt för 18-åringar att få stanna i Sverige i stället för att utvisas. Men jag är också arg och ledsen över hur S så totalt tappade omdömet i denna fråga.

 

Idag var S tanke att nyhetsrapporteringen skulle handla om partiet presentation av sin valplattform. Men en välbesökt pressträff till trots har partiet i stället fått ägna dagen åt att backa från och skademinimera sina egna uttalanden om varför man inte stöder utskottsinititativet utan väljer att traska patrull bakom Johan Forssell (!) med förväntningar om att han (av alla!) kommer att presentera en lösning på problemet.

 

Misslyckandet handlar dels om dålig kommunikation. Budskapet att S säger nej till utskottsinitiativet kunde ha presenterats på ett bättre och mer offensivt sätt. Men den misslyckade kommunikationen har dessvärre också sin grund i att partiet bitit sig fast i Tidöpartiermas främlingsfientliga retorik där man skyr allt som kan förknippas med en humanitär migrationspolitik. Partiets rädsla för att framstå som inte lika hårt i sin migrationspolitik som Tidöpartierna blev en black om foten. Socialdemokraterna bet sig i sin egen svans. 

 

Jag hoppas att partiet lärt sig en läxa - såväl ideologiskt som kommunikativt - av dagens debacle.

Jimmie Åkessons hån mot dessa våra minsta

Hur lågt kan man sjunka? TT återger ohyggliga vittnesmål om situationen för de människor som befinner sig på flykt i gränslandet mellan Grekland och Turkiet. Det är många familjer med små barn. En representant för FN:s flyktingorgan UNHCR säger: Jag har träffat många barn. Men detta är första gången jag möter barn som är i sådan chock. Hon berättar hur de vandrat i natten, hur de varit vilse och hur rädda de är nu, De är blöta och kalla och hungriga.

Till detta helvete på jorden reser Jimmie Åkesson. Reser han dit för att visa sin solidaritet med dessa utsatta, nödställda människor? Reser han dit för att hjälpa till, för att lindra barnens nöd och försöka förbättra deras situation?

Nej, det är inte därför Jimmie Åkesson reser dit. Han reser dit för att dela ut flygblad som berättar att dessa plågade, hjälpsökande människor inte är välkomna till Sverige. Vi har inte plats. Sverige, detta välståndets och rikedomens fantastiska land, är fullt. Jimmie Åkessons agerande blir ett hån mot dessa våra minsta.

Hur lågt kan man sjunka?

Författaren och tidigare cirkusdirektören Henry Bronett kommenterar Jimmie Åkessons resa så bra:


Skam att en svensk medborgare så ogenerat slår mynt av av andras olycka och dessutom skriver under med: ”Svenska folket och Sverigedemokraterna”. 

Ni representerar inte vårt land. 

Svårt att förstå hur man överväger att rösta fram ett sådan parti. För oavsett hur det står till i Sverige, är vägen aldrig att följa dem som visar oss rännstenen och kallar den för ett bra vägval.

Moderaternas smaklösa delningsbild

I dag drunknade ännu ett barn i Medelhavet, då en båt full med flyktingar kapsejsade nära ön Lesbos. Och BBC rapporterar att en syrisk flykting skjutits till döds vid gränsen mellan Grekland och Turkiet. Omkring 15 000 män, kvinnor och barn beräknas nu under ytterst svåra omständigheter befinna sig i gränslandet mellan Greland och Turkiet. Många av dem är på flykt från krigshelvetet i Syrien.

Den självklara utgångsfrågan borde vara: Hur ska vi på bästa sätt kunna hjälpa de utsatta flyktingar som nu befinner i gränslandet mellan Grekland och Turkiet? Men för Moderaterna och Ulf Kristersson tycks frågan bli en helt annan. Just i dag lägger Moderaterna på sin Facebook-sida upp en bild på Ulf Kristersson där han - iklädd någon slags jägar- eller hemvärnsmundering - uppmanar: Stärk gränsen!

Bilden blir ett smaklöst hån mot alla de människor som flytt krigets helvete och som nu lever under oerhört utsatta omständigheter i gränslandet mellan Grekland och Turkiet.

Jag tror inte att Ulf Kristersson egentligen känner sig så bekväm med denna bild. Men hans ledarskap är mycket svagt. Det är inte så att det finns en "hemlig grupp" eller motsvarande i Moderaterna som styr och ställer. Men i avsaknad av ett starkt ledarskap blåser Moderaterna dit tidsandevindarna för dem. Det är en sorglig utveckling.

I skrivande stund ser jag att Moderaterna nu tagit bort bilden från sitt Facebookkonto med motiveringen att Ulf Kristerssons kläder "verkade ta fokus från den viktiga frågan, som är att EU och Sverige ska stärka gränskontrollen". Jo tack. Det är bra att Moderaterna tagit bort bilden. Det vore befriande med en ursäkt från Ulf Kristersson för att bilden överhuvudtaget publicerades. Men det kanske är att begära för mycket. Det krävs ju i så fall att någon är vuxen i rummet.

Respekt i stället till Ida Alterå och CUF för denna bild.

Flykten valde oss. Därför är vi här

Flykten valde oss

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.
Natten var barmhärtig. Nu är vi här.
Ni är för många, kanske den frie trygge säger.
Kan vi bli för många som vet vad frihet är?

Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!

Stig Dagerman
Dagsedlar 21 april 1953

Ja, ge de afghanska ungdomarna en ny möjlighet!

Terrordåden och striderna i Afghanistan fortsätter att skörda civila offer. Talibanerna flyttar fram sina positioner, och Sverige har tillfälligt stoppat alla utvisningar till landet. Det finns i dagsläget inga tecken på att säkerhetsläget i Afghanistan kommer att förbättras under överskådlig tid. De flesta bedömare menar i stället att säkerhetsläget kommer att bli sämre.

För några månader sedan enades Miljöpartiet och Socialdemokraterna om att åtminstone delar av de unga ensamkommande från Afghanistan skulle få sin sak prövad igen, under nya och bättre förutsättningar att få stanna i Sverige. Det var bra. Men fortfarande råder det osäkerhet om huruvida förslaget kommer att kunna gå igenom i riksdagen. Tusentals afghanska ungdomar känner därför ångest och oro över att de inom en snar framtid kanske kommer att tvångsutvisas till krigets och terrorns Afghanistan.

Det kan tyckas märkligt att både Liberalerna och Centerpartiet markerat att det är högst osäkert om de vill bidra till att rösta igenom förslaget. Visserligen kan man ha invändningar mot förslagets utformning (ja, det har jag också). Men just nu finns det inget annat konkret förslag på väg mot riksdagens bord som har möjlighet att samla den nödvändiga majoriteten.

Liberalernas partiledare Jan Björklund skrev redan sommaren 2017: Säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats påtagligt under våren och försommaren. Utvisningarna dit bör stoppas omedelbart. "Bör stoppas omedelbart" - det är starka ord som också förpliktigar till handling.  

Utvisningarna till Afghanistan måste pausas, skrev Centerpartiets Annie Lööf och Johanna Jönsson i Expressen.  Johanna Jönsson - som är Centerpartiets talesperson för migrationsfrågor - var också inledningsvis väldigt positiv till regeringspartiernas förslag och skrev på sin Facebooksida att sannolikheten är stor för att vi kommer kunna ge vårt stöd så att det går igenom riksdagen.

Sedan dess har tongångarna förändrats från både Liberalernas och Centerpartiets håll. Jan Björklund har - såvitt jag vet - inte återupprepat sitt krav om utvisningsstopp till Afghanistan. Och Centerpartiet antyder att de inte kommer att stödja förslaget i riksdagen.

Centerpartiet står inför ett strategiskt dilemma. Å ena sidan skulle ett centerstöd åt förslaget synliggöra den stora spricka som finns i Alliansen om asyl- och flyktingpolitiken. Å andra sidan skulle ett nej leda till en svekdebatt, både inom och utom Centerpartiet. Den profil som Centerpartiet mejslat fram som det alliansparti som prioriterar en human asyl- och flyktingpolitik skulle vid ett nej - oavsett hur ett nej motiveras - förlora i trovärdighet.

Kanske får jag fel, men jag tror ändå att Centerpartiet till sist kommer att ge sitt stöd åt förslaget med alla dess fel och brister. Sakpolitiken avgör. Centerpartiet vill verkligen aktivt bidra till att fler afghanska ungdomar får stanna i Sverige och i dagsläget finns det inte något alternativt förslag som kan vinna stöd i riskdagen. 

Men tiden rinner. Och de afghanska ungdomarna far illa. Jag hoppas att alla parter hjälps åt att snabbt kunna ge ungdomarna ett snabbt och positivt besked.

Annie Lööf intervjuas i kväll i SVT Agenda, bland annat om hur Centerpartiet kommer att ställa sig till förslaget. Det ska bli spännande att lyssna på vad hon säger. Jag hoppas att hon åtminstone kommer att sända ut positiva signaler.

EU:s flyktingavtal med Turkiet inger farhågor

Avtalet mellan EU och Turkiet om flyktingmottagning inger flera farhågor. Jag har respekt för dem som vill se avtalet som ett försök att få stopp på de farliga båtfärderna över Medelhavet och försvåra för de flyktingsmugglare som drivs av vinstbegär. Jag har också respekt för dem som vill se avtalet som ett första steg för fler lagliga vägar in i Europa. Men sammantaget inrymmer avtalet flera oklarheter som riskerar att försvåra situationen för människor som befinner sig på flykt.

1.) Avtalet innebär att EU kommer att skicka tillbaka flyktingar till Turkiet, ett land som knappast kan betraktas som "säkert" och som begår brott mot de mänskliga rättigheterna. Människorättsorganisationen Amnesty International talar om "en mörk dag för flyktingkonventionen, en mörk dag för Europa och en mörk dag för mänskligheten".

2.) De "säkra vägarna" in i Europa blir inte mer än en rännil. Enligt avtalet förbinder sig EU - om jag förstått det rätt - att ta emot maximalt 75 000 flyktingar på ett år. Nu riskerar EU att bygga en mur omkring sig, en mur som stänger människor i nöd ute från den hjälp och det skydd de skulle behöva.

3.) Vi vet inte om avtalet innebär ett slut på de dödliga båtfärderna över Medelhavet. Det kan bli så att båtarna i stället tar vägen mellan till exempel Libyen och Italien.

EU har en befolkning på 500 miljoner människor. Om alla EU-staterna hjälptes åt och tog sitt ansvar skulle flyktingmottagning inte vara något större problem. EU:s ansvarskris är ett uttryck för att hela EU-samarbetet är i gungning.

Om avtalet med Turkiet leder till att allt färre flyktingar söker sig till Sverige blir de av den rödgröna regeringen föreslagna migrationspolitiska åtgärderna än mer omöjliga att försvara. Åtgärderna är tänkta att avhålla flyktingar från att söka asyl i Sverige. Om antalet flyktingar som söker asyl ändå minskar finns det inga skäl kvar för att försvåra flyktingarnas situation genom att införa tillfälliga uppehållstillstånd eller lägga sig på EU:s lägsta nivå när det gäller anhöriginvandring. Den aspekten kommer jag att återkomma till lite längre fram.

Om helvetet i Syrien och den lilla strimman av hopp

Hoppet är det sista som överger människan, påstås det. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Münchenavtalet om stopp på stridigheterna i Syrien kommer att genomföras, humanitär hjälp sättas in, att förhandlingarna i Genève återupptas och leder fram till en politisk process som skapar varaktig fred i landet.

Hindren är hur många som helst. Det folkliga upproret i Syrien mot diktatorn Bashar al-Assad har tvinnats samman med konflikter mellan olika syriska befolkningsgrupper, mellan Iran och Saudiarabien, mellan Turkiet och kurderna, mellan Ryssland och västmakterna och inte minst mellan IS/Daesh och nära nog resten av världen. Konflikterna överlappar i flera fall varandra och följande karta från Dagens Nyheter illustrerar komplexiteten.

Närmare 500 000 människor i Syrien beräknas ha mist livet som en följd av kriget. Av Syriens befolkning på drygt 22 miljoner människor befinner sig mellan fyra och fem miljoner på flykt utanför landet. Uppemot hälften av Syriens befolkning har tvingats lämna sina hem och befinner sig på flykt antingen i Syrien eller utomlands. Av de syrier som flytt utomlands befinner sig de allra flesta i grannländerna. Turkiet har tagit emot 2,2 miljoner syrier, Libanon har tagit emot 1 miljon syrier och Jordanien har tagit emot över en halv miljon. År 2015 ansökte 50 000 syrier om asyl i Sverige.

Vi får ta ett steg i taget. Först beslut om vapenvila. Sedan se till att den upprätthålls och att människor får humanitär hjälp. I samband med vapenvilan en politisk process som enar motståndet mot IS/Dayesh och som lägger grunden för en demokratisk process och en stabil fred i området. Sverige bör även fortsättningsvis vara en fristad för människor som flyr krigets plågor.

Vägen är lång, men tar vi inte det första steget kommer vi aldrig någonsin fram.

Okej, ni vill tala om volymer?

Ni säger att ni vill tala om volymer? Nåväl, låt oss tala om volymer.

Det var en gång en liten by där det bodde ungefär 500 personer. Det var inte vilken liten by som helst, utan en av världens allra rikaste och välmående byar. Byborna tillhörde de friskaste, lyckligaste och mest välutbildade människorna i hela världen.

En dag kom det nio flyktingar till den lilla byn, och frågade om de kunde få skydd. De hade förföljts i sina egna byar, några av dem hade flytt från krig. Två av dem var ensamma barn som flytt utan föräldrar.

De nio flyktingarnas förfrågan skapade stor oro. De allra flesta av byns 500 invånare ville hjälpa dem och gjorde vad de kunde för att ge dem skydd. Andra bymedlemmar rasade. De nio flyktingarnas ankomst beskrevs som den värsta flyktingkrisen någonsin, och att det var "omöjligt att ordna sängplatser" för dem. En del bymedlemmar brände ner hus som det var tänkt att de nio flyktingarna skulle bo i. En ledarskribent på byns borgerliga tidning krävde att kommunstyrelsen skulle ombildas, att ledande kommunala tjänstemän skulle avskedas och att byns läkare skulle röntga handlederna och tänderna på de två barnen för att undersöka om de verkligen var barn. En annan borgerlig ledarskribent ville hantera flyktingfrågan genom att sätta in militär för att kontrollera byns gränser.

*

Min avsikt är inte att raljera. Jag har den djupaste respekt för de utmaningar som flyktingströmmarna i Europa innebär och för det fantastiska arbete som så många människor lägger ned på att ge flyktingarna ett hyggligt välkomnande. Sveriges flyktingmottagning i dag motsvaras proportionellt just av nio flyktingar till en by på 500 personer. I Europa som helhet är "volymerna" proportionellt ännu lägre. Den repressiva volymfixerade retorik som nu tenderar att få fäste i den flyktingpolitiska debatten tenderar att dölja de viktiga frågorna - hur vi bäst ger de ankommande flyktingarna en rättssäker behandling, hur vi löser deras behov av boende och hyggliga livsvillkor under den första tiden här, hur deras närvaro kan bidra till att skapa fler jobb, samt förbättra integrationen.

I morgon måndag 9 november uppmärksammas minnet av Kristallnatten, t ex i Göteborg enligt nedan. Jag uppmanar bloggens alla läsare att efter förmåga delta i manifestationerna. Och ta gärna med er några ord av Stig Dagerman på vägen:

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.

Flykten valde oss. Därför är vi här.

Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,

hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Går 1990-talet i repris? Som tragedi eller som fars?

Karl Marx hävdade att historien upprepade sig - den ena gången som tragedi, den andra gången som fars. För oss som var med på 1990-talet är det svårt att se något farsartat i det som nu händer, så risken är väl att vi befinner oss i tragedi-fasen.

I början av 1990-talet upplevde vi ökade flyktingströmmar, i huvudsak från Balkan. Flyktingförläggningar brändes. Ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti - Ny demokrati - skördade framgångar och tog plats i riksdagen. Den så kallade Lasermannen mördade en person och skottskadade ytterligare tio - motiven var att han hatade invandrare. Bert Karlsson, nöjesprofil och partiledare för Ny demokrati, var så hatisk mot folkpartiledaren Bengt Westerbergs liberala inställning i flyktingfrågan att han sa att han skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting.
 
I dag upplever vi ånyo ökade flyktingströmmar. Flyktingförläggningar bränns. Ett nationalkonservativt, främlingsfientligt parti skördar framgångar och har etablerat sig i riksdagen. I Trollhättan mördade en ung vit man två personer och skadade allvarligt ytterligare personer - motiven var sannolikt att han hatade mörkhyade invandrare. På nätet flödar hatet och det är inte svårt att hitta hyllningar till den person som begick morden i Trollhättan.

Det finns indikationer på att det vi ser idag till och med är värre än det vi upplevde i början av 1990-talet. Sverigedemokraterna har sina rötter i nazistiska kretsar och partiet har etablerat sig i riksdagen på ett sätt som Ny demokrati aldrig förmådde. I nätets undervegetation frodas under anonymitetens skydd en rasistisk diskurs och mobilisering som inte var möjlig för ett par decennier sedan. I början av 1990-talet fanns det visioner om framåtskridande. Diktaturerna i Östeuropa och Sovjetunionen hade fallit samman. Berlinmuren revs, människor återförenades. I dag präglas politiken snarare av brist på visioner och på stora, visionära berättelser. Framstegstanken ersätts av dystopier.

Men det finns också en del skillnader mellan situationen i dag och då som pekar i en ljusare riktning. Svenska folkets inställning till invandrare och till flyktingmottagning har konsekvent blivit mer positiv sedan början av 1990-talet. Sverige är fortfarande det land i Europa - ja, kanske i hela världen - där inställningen till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv. Den antirasistiska normen har stärkts. Bert Karlssons ohyggliga uttalande om Bengt Westerbergs dotter är en omöjlighet i dag - inte ens Jimmie Åkesson skulle få för sig att uttala sig på det viset. Samhällets accelererande individualisering har stärkt rättighetstänkandet och de mänskliga rättigheternas ställning i debatten och i politiken. Vi har förhoppningsvis också lärt oss en del av det som hände i början av 1990-talet - både vad det gäller att bekämpa rasism och främlingsfientlighet och att ta hand om de människor som söker sig hit.

Det gäller att hålla i. Stå emot. Ta fasta på det positiva i den antirasistiska normens starka ställning i Sverige och den vilja till partipolitiskt samarbete som finns för att hantera den uppkomna situationen. Jag har uttryckt kritik mot enskilda inslag i den blocköverskridande uppgörelsen om flyktingpolitiken. Jag är ändå glad att de demokratiska partierna tillsammans håller garden uppe mot Sverigedemokraternas människofientliga politik.

Läs gärna Ola Larsmo i DN igår. Och delta i manifestationerna "Inga fler kristallnätter!" den 9 november.

Vår tids paradoxer III: Tolerans vs. främlingsfientlighet

Här följer del tre av min sommarserie om paradoxer som präglar vår tid. Den första delen handlade om Nakenfobi vs. sexualisering, den andra delen handlade om Öppenhet vs. integritet. Denna del handlar om Tolerans vs. främlingsfientlighet.

Aldrig tidigare har svenskarnas attityder till invandrare varit så accepterande som nu. Trenden är entydig. Svenska folket har i dag en mer generös inställning till flyktingmottagning än vid något tidigare tillfälle sedan SOM-institutet började med sina mätningar för snart 20 år sedan. Allt färre instämmer i påståendet "det finns för många utlänningar i Sverige" och allt färre har något emot att "få en invandrare från en annan del av världen" ingift i familjen.

Parallellt med den ökade acceptansen till invandrare och invandring har det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna haft stora framgångar och tagit sig in i riksdagen. I valet 2010 fick partiet 5.7 procent av rösterna och i opinionsmätningarna under våren 2011 har partiet snarast gått framåt sedan valet.

Å ena sidan minskar främlingsfientligheten i den svenska opinionen. Å andra sidan skördar ett främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna framgångar och lyckas t o m ta sig in i riksdagen. Hur skall vi förstå denna paradox?

Sverigedemokraternas framgång förklaras inte av att svenska folket accepterat partiets syn på invandring och på flyktingar. Endast en mycket liten del av svenska folket tycker att frågor kring invandring- och flyktingar har påverkat deras val av parti. Sveriges Televisions valundersökning 2010 (VALU) visade att det bara var i den lilla väljargrupp som röstat på Sverigedemokraterna som invandrings- och flyktingfrågorna ansetts så viktiga att de påverkat partivalet. För övriga partiers väljargrupper kom dessa frågor mycket långt ned när väljarna själva fick rangordna de frågor som legat till grund för deras partival. (Undantaget var Miljöpartiet, vars väljare hade invandrings- och flyktingfrågorna på femte plats. Men Miljöpartiets väljare efterlyste ju en än mer generös invandrings- och flyktingpolitik - d v s motsatsen till Sverigedemokraterna.)

Sverigedemokraternas framgång ligger i stället - vilket Vänstra Stranden har visat - i att partiet varit mycket skickligt i att mobilisera just den lilla väljargrupp för vilken invandrings- och flyktingproblematiken är en av de absolut viktigaste frågorna. Sverigedemokraterna har lyckats med mobiliseringen genom att ha en välfungerande partiapparat, en lokal förankring och genom att ha ömsat skinn från ett högerextremistiskt, nazi-anstruket sektparti till ett reformerat nationalistiskt, socialkonservativt parti med populistiska inslag.

Sverigedemokraterna står nu inför ett strategiskt dilemma. Ingenting tyder på att den svenska opinionen blir mer kritisk mot invandring eller mot flyktingar. Den lilla väljargrupp som ser dessa frågor som de allra mest viktiga har Sverigedemokraterna redan mobiliserat. För att kunna växa ytterligare måste partiet i så fall bredda sitt register. Men i samma ögonblick som Sverigedemokraterna tonar ned invandringspolitiken riskerar partiet att tappa stöd hos sina kärnväljare utan att det är säkert att de vinner några nya i stället. Damned if you do, and damned if you don't?

(Jag har i ett tidigare sammanhang formulerat fyra enkla regler för den som vill motverka Sverigedemokraterna. Dessa fyra regler kan läsas här.)