Den svenske författaren och bokförläggaren Gui Minhai dömdes i måndags av en kinesisk domstol till
10 års fängelse för att ha fört statshemligheter till utlandet. I domen uppges också att Gui Minhai frivilligt har avsagt sig sitt svenska medborgarskap för att åter bli kinesisk medborgare.
Den kinesiska diktaturen förnekar sig inte. Förtrycket mot oppositionella är en del av den kinesiska vardagen. Människorättsorganisationer över hela världen rasar mot domen. Amnesty International beskriver den som "chockerande".
Den svenska regeringen har hela tiden varit tydligt i sitt stöd för Gui Minhai och i sin kritik av Kinas agerande. Men vad ska regeringen göra nu? Domen är fälld, och den kinesiska staten påstår att Gui Minhai inte längre är svensk medborgare.
Vänsterpartiet och Kristdemokraterna menar att Sverige borde utvisa den kinesiska ambassadören. Det tycker jag är ett dåligt förslag. Sverige behöver fortsatta diplomatiska förbindelser på högsta nivå med Kina, för att på ett effektivt sätt kunna kommunicera och framföra kritik. Och när ska ambassadören få komma tillbaka? Om ambassadören tillåts komma tillbaka innan Gui Minhai släpps fri kommer Kina att utnyttja återkomsten som en signal om att de svensk-kinesiska förbindelserna nu är normala igen - även om Gui Minhai fortfarande försmäktar i sitt fängelse.
Det är lätt att bryta diplomatiska förbindelser. Det är desto svårare att återuppta dem.
Förslag har också väckts om att åtminstone tillfälligt döpa om Grönsakstorget i Göteborg (där Kinas generalkonsulat ligger) till Gui Minhais torg. Spontant tyckte jag det var en bra idé. Men generalkonsulatet planerar att flytta till andra lokaler - och då förlorar namnbytet sin udd. Och att "tillfälligt" byta namn på torget är ett osäkert projekt. När ska namnet bytas tillbaka igen? När Gui Minhai är frisläppt? Men han frisläpps ju kanske inte. Eller när han är död? Då blir det ju en än märkligare signal att byta tillbaka namnet på torget. Nej, namnbyten ska vara beständiga - inte tillfälliga.
Det är förstås viktigt att Sverige fortsätter att kraftfullt protestera mot behandlingen av Gui Minhai. Ingenting tyder på att tyst diplomati - nu när domen har fallit - skulle vara en framkomlig väg. Men Sveriges röst väger inte tungt om den är ensam. Kinas grova brott mot mänskliga rättigheter får inte reduceras till en svensk fråga. Jag förutsätter att Sverige mobiliserar för ett gemensamt EU-agerande till stöd för Gui Minhai och att Sverige tillsammans med internationella människorättsorganisationer vidtar åtgärder för att Gui Minhai inte faller i glömska.
Visar inlägg med etikett Amnesty International. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Amnesty International. Visa alla inlägg
2019-08-01
Om Sveriges Davis Cup-match i tennis mot Israel
Den 13-14 september spelar det svenska tennislandslaget en Davis Cup-match mot Israel. Svenska Tennisförbundet har valt att förlägga matchen till Kungliga tennishallen i Stockholm i stället för Båstad. Enligt tidningen Barometern och dess politiske chefredaktör Martin Tunström är det säkerhetsmässiga överväganden, inte sportsliga eller ekonomiska, som avgjort saken. Tennisförbundet vill undvika det tumult som skulle kunna följa på demonstrationer riktade mot Israel och där spel på utomhusbanorna i Båstad kanske gör uppgiften svårare för polisen.
Nu har det utbrutit en debatt om huruvida Tennisförbundet gör fel. I Dagens Nyheter skriver Sofia Nerbrand att Tennisförbundet borde ompröva sitt beslut, Enligt Nerbrand innebär beslutet att placera matchen i Stockholm i stället för i Båstad att man ger efter för antisemitismen.
Kampen mot antisemitismens vidriga tryne är en av vår tids absolut viktigaste frågor. Kampen ska föras med alla de medel som ryms inom lagens ramar. Samtidigt är det viktigt att staten Israel inte särbehandlas eller att Israels gärningar inte bedöms på andra grunder än vad som gäller för andra stater. Amnesty International och andra människorättsorganisationer har gång på gång kritiserat Israel för brott mot de mänskliga rättigheterna (diskriminering av icke-judiska medborgare, olagliga avrättningar, olagliga fängslanden, tortyr av fångar, förstörelse av palestinska bostadshus etc). Israels bosättningspolitik på ockuperade områden utgör ett brott mot internationell rätt.
Alla stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna och mot folkrätten förtjänar kritik. Jag välkomnar demonstrationer till stöd för mänskliga rättigheter - även när demonstrationerna genomförs i samband med idrottsarrangemang. Och oavsett om demonstrationerna riktas mot de brott mot mänskliga rättigheter som begås av till exempel Israel, USA, Ryssland, Kina eller Saudiarabien. Självklart har arrangörerna av dessa demonstrationer ett ansvar för det budskap som förmedlas i manifestationerna - alla former av rasism (och i det här aktuella fallet antisemitism) är helt oacceptabelt.
Jag ser gärna att Sveriges Davis Cup-match mot Israel placeras i Båstad. Jag ser gärna demonstrationer i samband med matchen, till stöd för mänskliga rättigheter och för folkrätten. Jag har respekt för de säkerhetsöverväganden som anges ligga till grund för beslutet att lägga matchen i Stockholm. Men klarade polisen av att garantera säkerheten i september 1975 när 7 000 (påstås det...) engagerade demonstranter manifesterade i Båstad i samband med Sveriges Davis Cup-match mot juntans Chile så borde det kunna gå denna gången också.
Nu har det utbrutit en debatt om huruvida Tennisförbundet gör fel. I Dagens Nyheter skriver Sofia Nerbrand att Tennisförbundet borde ompröva sitt beslut, Enligt Nerbrand innebär beslutet att placera matchen i Stockholm i stället för i Båstad att man ger efter för antisemitismen.
Kampen mot antisemitismens vidriga tryne är en av vår tids absolut viktigaste frågor. Kampen ska föras med alla de medel som ryms inom lagens ramar. Samtidigt är det viktigt att staten Israel inte särbehandlas eller att Israels gärningar inte bedöms på andra grunder än vad som gäller för andra stater. Amnesty International och andra människorättsorganisationer har gång på gång kritiserat Israel för brott mot de mänskliga rättigheterna (diskriminering av icke-judiska medborgare, olagliga avrättningar, olagliga fängslanden, tortyr av fångar, förstörelse av palestinska bostadshus etc). Israels bosättningspolitik på ockuperade områden utgör ett brott mot internationell rätt.
Alla stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna och mot folkrätten förtjänar kritik. Jag välkomnar demonstrationer till stöd för mänskliga rättigheter - även när demonstrationerna genomförs i samband med idrottsarrangemang. Och oavsett om demonstrationerna riktas mot de brott mot mänskliga rättigheter som begås av till exempel Israel, USA, Ryssland, Kina eller Saudiarabien. Självklart har arrangörerna av dessa demonstrationer ett ansvar för det budskap som förmedlas i manifestationerna - alla former av rasism (och i det här aktuella fallet antisemitism) är helt oacceptabelt.
Jag ser gärna att Sveriges Davis Cup-match mot Israel placeras i Båstad. Jag ser gärna demonstrationer i samband med matchen, till stöd för mänskliga rättigheter och för folkrätten. Jag har respekt för de säkerhetsöverväganden som anges ligga till grund för beslutet att lägga matchen i Stockholm. Men klarade polisen av att garantera säkerheten i september 1975 när 7 000 (påstås det...) engagerade demonstranter manifesterade i Båstad i samband med Sveriges Davis Cup-match mot juntans Chile så borde det kunna gå denna gången också.
2019-04-30
Om dagens inställda utvisningar till Afghanistan
I dag, på Valborgsmässoafton, var det tänkt att ett 30-tal unga människor skulle utvisas från Sverige till Afghanistan. Utvisningarna stoppades i sista stund, då det chartrade planet inte fick landningstillstånd i Kabul. Orsakerna till att planet inte fick landningstillstånd är ännu inte kända - det kan bero på att Sverige uppfattas ha brutit med delar av avtalet med Afghanistan eller på det spända säkerhetsläget. Fortfarande kan det bli så att några av de 30 ungdomarna kommer att utvisas via reguljärt flyg.
Jag är glad att utvisningarna stoppades. Sverige bör överhuvudtaget inte utvisa människor till Afghanistan. Säkerhetsläget i landet är oacceptabelt, och Utrikesdepartementet avråder svenskar från att resa till landet. Sverige har en brant pedagogisk uppförsbacke i att försöka förklara varför man av säkerhetsskäl avråder från resor till Afghanistan samtidigt som säkerhetsläget påstås vara tillräckligt bra för att unga människor ska kunna tvångsutvisas dit. Humanitära hjälporganisationer som Rädda Barnen och Röda Korset och även Amnesty International har vid ett flertal tillfällen vädjat till Sverige att upphöra med tvångsutvisningarna till Afghanistan.
Dagens inställda utvisningar visar också på det orimliga i att tro att Sverige verkligen kommer att kunna tvångsutvisa alla de unga asylsökande som nu har bott i Sverige i flera år. Jag har inga exakta siffror, men jag tror att antalet unga människor som tvångsutvisas till Afghanistan inte uppgår till mer än ett drygt 100-tal varje år. Den siffran ska ställas mot antalet utvisningshotade unga som kanske uppgår till 6000-8000 människor. Endast en mycket liten del av dessa unga människor kommer i praktiken att kunna utvisas. I stället ökar risken att dessa unga blir en del av ett skuggsamhälle, med en grogrund för utanförskap, kriminalitet och droghantering.
Den bästa vägen fram är därför att genom lagstiftning utfärda en amnesti för de ensamkommande unga som vistats i Sverige i över ett år. Vid sidan av de humanitära värdena med en sådan åtgärd skulle det underlätta integrationen av dessa unga i Sverige, vårt växande hem. Jag hoppas att den rödgröna regeringen tillsammans med Centerpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet ska kunna enas om en sådan åtgärd.
I väntan på en amnesti vore det det välgörande om utvisningarna till terrorns och skräckens Afghanistan kunde stoppas. Stoppa utvisningarna till Afghanistan - stoppa dem nu!
Jag är glad att utvisningarna stoppades. Sverige bör överhuvudtaget inte utvisa människor till Afghanistan. Säkerhetsläget i landet är oacceptabelt, och Utrikesdepartementet avråder svenskar från att resa till landet. Sverige har en brant pedagogisk uppförsbacke i att försöka förklara varför man av säkerhetsskäl avråder från resor till Afghanistan samtidigt som säkerhetsläget påstås vara tillräckligt bra för att unga människor ska kunna tvångsutvisas dit. Humanitära hjälporganisationer som Rädda Barnen och Röda Korset och även Amnesty International har vid ett flertal tillfällen vädjat till Sverige att upphöra med tvångsutvisningarna till Afghanistan.
Dagens inställda utvisningar visar också på det orimliga i att tro att Sverige verkligen kommer att kunna tvångsutvisa alla de unga asylsökande som nu har bott i Sverige i flera år. Jag har inga exakta siffror, men jag tror att antalet unga människor som tvångsutvisas till Afghanistan inte uppgår till mer än ett drygt 100-tal varje år. Den siffran ska ställas mot antalet utvisningshotade unga som kanske uppgår till 6000-8000 människor. Endast en mycket liten del av dessa unga människor kommer i praktiken att kunna utvisas. I stället ökar risken att dessa unga blir en del av ett skuggsamhälle, med en grogrund för utanförskap, kriminalitet och droghantering.
Den bästa vägen fram är därför att genom lagstiftning utfärda en amnesti för de ensamkommande unga som vistats i Sverige i över ett år. Vid sidan av de humanitära värdena med en sådan åtgärd skulle det underlätta integrationen av dessa unga i Sverige, vårt växande hem. Jag hoppas att den rödgröna regeringen tillsammans med Centerpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet ska kunna enas om en sådan åtgärd.
I väntan på en amnesti vore det det välgörande om utvisningarna till terrorns och skräckens Afghanistan kunde stoppas. Stoppa utvisningarna till Afghanistan - stoppa dem nu!
2016-03-19
EU:s flyktingavtal med Turkiet inger farhågor
Avtalet mellan EU och Turkiet om flyktingmottagning inger flera farhågor. Jag har respekt för dem som vill se avtalet som ett försök att få stopp på de farliga båtfärderna över Medelhavet och försvåra för de flyktingsmugglare som drivs av vinstbegär. Jag har också respekt för dem som vill se avtalet som ett första steg för fler lagliga vägar in i Europa. Men sammantaget inrymmer avtalet flera oklarheter som riskerar att försvåra situationen för människor som befinner sig på flykt.
1.) Avtalet innebär att EU kommer att skicka tillbaka flyktingar till Turkiet, ett land som knappast kan betraktas som "säkert" och som begår brott mot de mänskliga rättigheterna. Människorättsorganisationen Amnesty International talar om "en mörk dag för flyktingkonventionen, en mörk dag för Europa och en mörk dag för mänskligheten".
2.) De "säkra vägarna" in i Europa blir inte mer än en rännil. Enligt avtalet förbinder sig EU - om jag förstått det rätt - att ta emot maximalt 75 000 flyktingar på ett år. Nu riskerar EU att bygga en mur omkring sig, en mur som stänger människor i nöd ute från den hjälp och det skydd de skulle behöva.
3.) Vi vet inte om avtalet innebär ett slut på de dödliga båtfärderna över Medelhavet. Det kan bli så att båtarna i stället tar vägen mellan till exempel Libyen och Italien.
EU har en befolkning på 500 miljoner människor. Om alla EU-staterna hjälptes åt och tog sitt ansvar skulle flyktingmottagning inte vara något större problem. EU:s ansvarskris är ett uttryck för att hela EU-samarbetet är i gungning.
Om avtalet med Turkiet leder till att allt färre flyktingar söker sig till Sverige blir de av den rödgröna regeringen föreslagna migrationspolitiska åtgärderna än mer omöjliga att försvara. Åtgärderna är tänkta att avhålla flyktingar från att söka asyl i Sverige. Om antalet flyktingar som söker asyl ändå minskar finns det inga skäl kvar för att försvåra flyktingarnas situation genom att införa tillfälliga uppehållstillstånd eller lägga sig på EU:s lägsta nivå när det gäller anhöriginvandring. Den aspekten kommer jag att återkomma till lite längre fram.
1.) Avtalet innebär att EU kommer att skicka tillbaka flyktingar till Turkiet, ett land som knappast kan betraktas som "säkert" och som begår brott mot de mänskliga rättigheterna. Människorättsorganisationen Amnesty International talar om "en mörk dag för flyktingkonventionen, en mörk dag för Europa och en mörk dag för mänskligheten".
2.) De "säkra vägarna" in i Europa blir inte mer än en rännil. Enligt avtalet förbinder sig EU - om jag förstått det rätt - att ta emot maximalt 75 000 flyktingar på ett år. Nu riskerar EU att bygga en mur omkring sig, en mur som stänger människor i nöd ute från den hjälp och det skydd de skulle behöva.
3.) Vi vet inte om avtalet innebär ett slut på de dödliga båtfärderna över Medelhavet. Det kan bli så att båtarna i stället tar vägen mellan till exempel Libyen och Italien.
EU har en befolkning på 500 miljoner människor. Om alla EU-staterna hjälptes åt och tog sitt ansvar skulle flyktingmottagning inte vara något större problem. EU:s ansvarskris är ett uttryck för att hela EU-samarbetet är i gungning.
Om avtalet med Turkiet leder till att allt färre flyktingar söker sig till Sverige blir de av den rödgröna regeringen föreslagna migrationspolitiska åtgärderna än mer omöjliga att försvara. Åtgärderna är tänkta att avhålla flyktingar från att söka asyl i Sverige. Om antalet flyktingar som söker asyl ändå minskar finns det inga skäl kvar för att försvåra flyktingarnas situation genom att införa tillfälliga uppehållstillstånd eller lägga sig på EU:s lägsta nivå när det gäller anhöriginvandring. Den aspekten kommer jag att återkomma till lite längre fram.
2015-08-12
Om Amnestys olyckliga beslut att vilja göra sexköp lagliga
Det är med stor sorg jag konstaterar att Amnesty International förespråkar att sexköp skall göras lagliga. Ja, jag vet att svenska Amnesty motsätter sig moderorganisationens beslut. Men det gör inte saken så mycket bättre.
I sakfrågan är min grundinställning entydig. Så länge vi lever i ett ojämlikt och ojämställt samhälle (kalla det gärna könsmaktsordning om ni vill) så blir varje försök att tolka prostitution som ett uttryck för samtyckande handlingar mellan vuxna människor en orimlighet. Kvinnans rätt till sin sexualitet stärks inte genom att den säljs på en varumarknad. Solidariteten med de prostituerade kvinnorna kan inte ta sin grund i att legitimera det system vari de prostituerade oundvikligen befinner sig i underläge. (Ja, jag vet att även män kan sälja sex - men det rubbar inte min grundinställning.)
Den svenska sexköpslagen är kreativ och kraftfull i det att den skuldbelägger den som köper sex och inte den som utövar prostitution. Jag har inte sett några studier som ger fog att tro att den svenska lagstiftningen förvärrat problemen - frågan är i stället i hur stor utsträckning situationen förbättrats.
Frågan om Amnesty Internationals ställningstagande var uppe till diskussion redan för ett par år sedan. Då fick svenska Amnesty kritik för att man inte offentligt och i kraftfullare ordalag argumenterade för att Amnesty International skulle avstå från att förespråka en avkriminalisering. Jag hade själv kontakt med ansvariga personer på svenska Amnesty, men fick senkomna och defensiva svar. Då valde jag att avsluta mitt medlemskap i svenska Amnesty, efter många sammanhängande år som medlem.
Jag vill inte uppmana någon att lämna svenska Amnesty i dag - var och en måste göra det som känns rätt för den. Men svenska Amnesty har en tung uppförsbacke framför sig och organisationens trovärdighet har lidit allvarlig skada av det olyckliga beslutet.
I sakfrågan är min grundinställning entydig. Så länge vi lever i ett ojämlikt och ojämställt samhälle (kalla det gärna könsmaktsordning om ni vill) så blir varje försök att tolka prostitution som ett uttryck för samtyckande handlingar mellan vuxna människor en orimlighet. Kvinnans rätt till sin sexualitet stärks inte genom att den säljs på en varumarknad. Solidariteten med de prostituerade kvinnorna kan inte ta sin grund i att legitimera det system vari de prostituerade oundvikligen befinner sig i underläge. (Ja, jag vet att även män kan sälja sex - men det rubbar inte min grundinställning.)
Den svenska sexköpslagen är kreativ och kraftfull i det att den skuldbelägger den som köper sex och inte den som utövar prostitution. Jag har inte sett några studier som ger fog att tro att den svenska lagstiftningen förvärrat problemen - frågan är i stället i hur stor utsträckning situationen förbättrats.
Frågan om Amnesty Internationals ställningstagande var uppe till diskussion redan för ett par år sedan. Då fick svenska Amnesty kritik för att man inte offentligt och i kraftfullare ordalag argumenterade för att Amnesty International skulle avstå från att förespråka en avkriminalisering. Jag hade själv kontakt med ansvariga personer på svenska Amnesty, men fick senkomna och defensiva svar. Då valde jag att avsluta mitt medlemskap i svenska Amnesty, efter många sammanhängande år som medlem.
Jag vill inte uppmana någon att lämna svenska Amnesty i dag - var och en måste göra det som känns rätt för den. Men svenska Amnesty har en tung uppförsbacke framför sig och organisationens trovärdighet har lidit allvarlig skada av det olyckliga beslutet.
2015-05-12
Därför är det rätt att stödja Ship to Gaza
För den som aldrig besökt Gaza är det säkert svårt att föreställa sig den stämning som råder i detta område - litet som en fjärdedel av Öland - där 1.6 miljoner människor sitter inspärrade utan möjlighet att komma ut. Jag tänker särskilt på alla unga pojkar och flickor som växt upp där utan att någonsin kunnat lämna området och som under överskådlig framtid inte heller kommer att kunna göra det. Hur tror ni dessa unga pojkar och flickor påverkas som människor, när de fostras och tvingas växa upp och under dessa omständigheter?
Humanitära organisationer och människorättsorganisationer som Amnesty International och Röda Korset har gång efter gång fördömt blockaden av Gaza. De har kallat den för en kollektiv bestraffning – ett brott mot internationell lag – som särskilt drabbar barn och sjuka.
Själv deltog jag i dag i en manifestation till stöd för folket i det blockerade Gaza genom att resa en kort etapp med Ship to Gazas trålare Marianne mellan Helsingborg och Malmö. För mig är det självklart att stödja Ship to Gaza, som denna gång skall försöka ta sig till Gaza för att överlämna fiskebåten som en solidaritetsgåva.
Bland dem som kritiserar Ship to Gaza är det tre argument som ständigt återkommer.
1. Varför lämnar ni inte över gåvorna till Israel, så kan Israel se till att de kommer fram till Gaza? Mitt svar: Ship to Gaza är inte enbart en humanitär organisation, utan också - och främst - en politisk organisation. Det humanitära stödet har ett värde i sig. Men om blockaden inte bryts kommer lidandet och den humanitära nöden att fortsätta. Röda Korset menar att humanitärt bistånd aldrig kan kompensera blockadens skadeverkningar. Genom att själva styra färden mot Gaza bidrar man till att stärka opinionen mot blockaden av Gaza och därigenom också till att blockaden skall kunna brytas.
2. Varför sänder ni inte ett fartyg någon annanstans, där nöden kanske är ännu större? Till exempel till Syrien eller till Libyen? Mitt svar: Detta argument är kanske det jag tycker allra sämst om. De som anför argumentet är ofta personer som själva inte gör någonting alls. Jag skulle gärna stödja andra Ship to X-rörelser också. Men få av dem som klagar på Ship to Gaza är själva beredda att ta ansvar och gå från ord till handling.
3. Stöd åt Ship to Gaza innebär ett indirekt stöd till Hamas. Mitt svar: Det är alltid ett bekymmer med humanitär hjälp åt ett folk som lever under en förtryckande regim. Blockaden som pågår drabbar människorna som bor i Gaza på ett plågsamt och ett otillbörligt sätt. Blockaden och isoleringen bidrar också till att skärpa Hamas grepp över Gazas befolkning. Jag tycker oerhört illa om Hamas som organisation, men accepterar inte för den skull den blockad som så svårt plågar Gazas folk, särskilt sjuka och barn.
Därför är det rätt att stödja Ship to Gaza. Blockade måste brytas nu.
Humanitära organisationer och människorättsorganisationer som Amnesty International och Röda Korset har gång efter gång fördömt blockaden av Gaza. De har kallat den för en kollektiv bestraffning – ett brott mot internationell lag – som särskilt drabbar barn och sjuka.
Själv deltog jag i dag i en manifestation till stöd för folket i det blockerade Gaza genom att resa en kort etapp med Ship to Gazas trålare Marianne mellan Helsingborg och Malmö. För mig är det självklart att stödja Ship to Gaza, som denna gång skall försöka ta sig till Gaza för att överlämna fiskebåten som en solidaritetsgåva.
Bland dem som kritiserar Ship to Gaza är det tre argument som ständigt återkommer.
1. Varför lämnar ni inte över gåvorna till Israel, så kan Israel se till att de kommer fram till Gaza? Mitt svar: Ship to Gaza är inte enbart en humanitär organisation, utan också - och främst - en politisk organisation. Det humanitära stödet har ett värde i sig. Men om blockaden inte bryts kommer lidandet och den humanitära nöden att fortsätta. Röda Korset menar att humanitärt bistånd aldrig kan kompensera blockadens skadeverkningar. Genom att själva styra färden mot Gaza bidrar man till att stärka opinionen mot blockaden av Gaza och därigenom också till att blockaden skall kunna brytas.
2. Varför sänder ni inte ett fartyg någon annanstans, där nöden kanske är ännu större? Till exempel till Syrien eller till Libyen? Mitt svar: Detta argument är kanske det jag tycker allra sämst om. De som anför argumentet är ofta personer som själva inte gör någonting alls. Jag skulle gärna stödja andra Ship to X-rörelser också. Men få av dem som klagar på Ship to Gaza är själva beredda att ta ansvar och gå från ord till handling.
3. Stöd åt Ship to Gaza innebär ett indirekt stöd till Hamas. Mitt svar: Det är alltid ett bekymmer med humanitär hjälp åt ett folk som lever under en förtryckande regim. Blockaden som pågår drabbar människorna som bor i Gaza på ett plågsamt och ett otillbörligt sätt. Blockaden och isoleringen bidrar också till att skärpa Hamas grepp över Gazas befolkning. Jag tycker oerhört illa om Hamas som organisation, men accepterar inte för den skull den blockad som så svårt plågar Gazas folk, särskilt sjuka och barn.
Därför är det rätt att stödja Ship to Gaza. Blockade måste brytas nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)