Vad får USA:s bombningar av Iran för konsekvenser?

Går vi mot ett utvidgat och långdraget krig i Mellanöstern? Svaret på den frågan betingas av två saker. För det första: Kommer Iran eller någon av dess allierade (främst Huthirebellerna i Yemen) att besvara USA:s bombningar med attacker mot till exempel amerikanska militärbaser i Mellanöstern? Jag tvivlar på det, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv. Priset för den iranska regimen riskerar att bli allt för högt. Men sådana motattacker kan emellertid inte uteslutas, särskilt inte om de amerikanska bombningarna fortsätter. För det andra: Kommer den iranska regimen att överleva detta krig? Om inte, vad kommer i dess ställe? Iran är inte Irak. Riskerna för att Iran kollapsar som stat och öppnar vägen för Islamiska Staten (IS) eller motsvarande rörelser är mindre än vad som var fallet i Irak. Men inte heller dessa risker kan helt avfärdas.

En sak är säker. Trumps bombningar av Iran gynnar, åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv, Ryssland och Kina. Putin bjuds på ett andrum att fortsätta kriget mot Ukraina och oljepriserna kan vara på väg upp. Kina får också ett andrum. Trump har tidigare velat fokusera USA:s utrikespolitik på Östasien för att motarbeta Kinas växande makt. Nu riktas USA:s fokus i stället på Mellanöstern.

Iran regim förtrycker sitt eget folk och bryter grovt mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är USA:s attacker ett brott mot folkrätten, på samma sätt som Rysslands invasion av Ukraina och Israels massdödande av palestinier i Gaza. Här är jag helt enig med Carl Bildt, tidigare moderat utrikes- och statsminister: Jag vill inte höra några EU-uttalanden om att USA har rätt till självförsvar. Det är ett solklart brott mot internationell rätt. 

Folkrätten är fredens bäste vän och måste värnas. Annars väntar kaos och barbari. Vore befriande om den svenska regeringen på ett tydligt sätt kunde ge uttryck för det perspektivet.

Hur stöttar Sverige bäst Gui Minhai?

Den svenske författaren och bokförläggaren Gui Minhai dömdes i måndags av en kinesisk domstol till 10 års fängelse för att ha fört statshemligheter till utlandet. I domen uppges också att Gui Minhai frivilligt har avsagt sig sitt svenska medborgarskap för att åter bli kinesisk medborgare.

Den kinesiska diktaturen förnekar sig inte. Förtrycket mot oppositionella är en del av den kinesiska vardagen. Människorättsorganisationer över hela världen rasar mot domen. Amnesty International beskriver den som "chockerande".

Den svenska regeringen har hela tiden varit tydligt i sitt stöd för Gui Minhai och i sin kritik av Kinas agerande. Men vad ska regeringen göra nu? Domen är fälld, och den kinesiska staten påstår att Gui Minhai inte längre är svensk medborgare.

Vänsterpartiet och Kristdemokraterna menar att Sverige borde utvisa den kinesiska ambassadören. Det tycker jag är ett dåligt förslag. Sverige behöver fortsatta diplomatiska förbindelser på högsta nivå med Kina, för att på ett effektivt sätt kunna kommunicera och framföra kritik. Och när ska ambassadören få komma tillbaka? Om ambassadören tillåts komma tillbaka innan Gui Minhai släpps fri kommer Kina att utnyttja återkomsten som en signal om att de svensk-kinesiska förbindelserna nu är normala igen - även om Gui Minhai fortfarande försmäktar i sitt fängelse.

Det är lätt att bryta diplomatiska förbindelser. Det är desto svårare att återuppta dem.

Förslag har också väckts om att åtminstone tillfälligt döpa om Grönsakstorget i Göteborg (där Kinas generalkonsulat ligger) till Gui Minhais torg. Spontant tyckte jag det var en bra idé. Men generalkonsulatet planerar att flytta till andra lokaler - och då förlorar namnbytet sin udd. Och att "tillfälligt" byta namn på torget är ett osäkert projekt. När ska namnet bytas tillbaka igen? När Gui Minhai är frisläppt? Men han frisläpps ju kanske inte. Eller när han är död? Då blir det ju en än märkligare signal att byta tillbaka namnet på torget. Nej, namnbyten ska vara beständiga - inte tillfälliga.

Det är förstås viktigt att Sverige fortsätter att kraftfullt protestera mot behandlingen av Gui Minhai. Ingenting tyder på att tyst diplomati - nu när domen har fallit - skulle vara en framkomlig väg. Men Sveriges röst väger inte tungt om den är ensam. Kinas grova brott mot mänskliga rättigheter får inte reduceras till en svensk fråga. Jag förutsätter att Sverige  mobiliserar för ett gemensamt EU-agerande till stöd för Gui Minhai och att Sverige tillsammans med internationella människorättsorganisationer vidtar åtgärder för att Gui Minhai inte faller i glömska.

Juristers agerande i USA synliggör dödsstraffets absurditet

Uppdaterat lördag 2 augusti kl 09.00. Nu avslöjas nya detaljer kring den nära två timmar långa avrättningen av Joseph R. Wood i Arizona för några veckor sedan. Avrättningen - som blev en av de mest utdragna i USA:s historia - blev mycket uppmärksammad då vittnesuppgifter berättade om hur Joseph R. Wood flämtade efter luft ungefär 600 gånger under de två timmar som avrättningen pågick. De nya uppgifterna - som kommer från de protokollanteckningar som förs i samband med en avrättning - visar att Joseph R. Wood fick injiceras med olika läkemedel 15 gånger innan han dog. 

Den utdragna dödsprocessen och myndigheternas experimenterande med nya läkemedelskombinationer och olika doseringar blir ytterligare argument mot dödsstraffet i den pågående amerikanska debatten, där dödsstraffsmotståndarna successivt stärker sin ställning.

*

Jag har tidigare påtalat de groteska juridiska turer som med nödvändighet uppstår när USA gör anspråk på att tillämpa det barbariska dödsstraffet på ett "civiliserat", "humant" och "rättssäkert" sätt. Då gällde det olika amerikanska domstolars inbördes stridigheter inför det som till sist blev en grym, tortyrliknande avrättning av Clayton Locket i Oklahoma i våras. Clayton Locketts dödskamp pågick i nära 45 minuter, han fick kramper och försökte resa sig från britsen när avrättningen inte fungerade som den skulle. Avrättningen avbröts, men Clayton Lockett dog kort därpå av en hjärtattack i stället.

I onsdags uppstod en ny spektakulär juridisk situation i samband med avrättningen av Joseph R. Wood III i Arizona. Joseph R. Wood var dömd för två mord som han begått för 25 år sedan. Avrättningen genomfördes genom giftinjektion, En sådan avrättning brukar ta ungefär 15 minuter. Men Joseph R. Wood vägrade dö. Först efter 1 timma och 57 minuter tog hans dödskamp slut. Vittnen till avrättningen berättar hur Joseph R. Wood flämtade efter luft ungefär 600 gånger under dessa två timmar.

När avrättningen inte fungerade som planerat utan drog ut på tiden agerade Joseph R. Woods advokater. Mitt under pågående avrättning lämnade de in en "emergency appeal" till en federal distrikstdomstol, där de anförde att Joseph R. Woods konstitutionella rättigheter (Eighth Amendment som förbjuder grymma och ovanliga bestraffningar) överträddes och att domstolen därför måste besluta att omedelbart avbryta avrättningen: "We respectfully request that this court stop the execution and require that the Department of Corrections use the lifesaving provisions required in its protocol”.

Joseph R. Wood dog innan domstolen hann behandla advokaternas begäran. Men advokaternas försök blev ytterligare en illustration av de absurda juridiska situationer som uppstår när man försöker kombinera barbari med humanism och rättssäkerhet.

Arizona har nu beslutat om ett tillfälligt stopp för alla avrättningar.

Dödsstraffet är en skam för USA och skapar ett avstånd mellan USA och Europa. Det finns små hoppfulla tecken i den inhemska debatten i USA om att motståndet mot dödsstraffet vinner terräng. För inte tänker väl USA överge dödsstraffet senare än vad till exempel Kina kommer att göra det?

Kampen mot dödsstraffet. Det går långsamt, men det går.

Droppen urholkar stenen. Det går långsamt, men det går. Kampen emot dödsstraffet tog många långa år. Så skulle man kunna travestera en gammal låt av Fria pro-teatern, Balladen om Rune Henry Johansson. Budskapet är att man inte skall förtvivla när motstånd och kamp inte ger omedelbara effekter. Tålamod och envishet är två dygder i det politiska arbetet.

Det känns väldigt skönt att denna juldag, under en stilla tågresa till mitt föräldrahem i Båstad, kunna konstatera att kampen mot dödsstraffet gör framsteg. Ekot rapporterade för några dagar sedan att dödsstraffet är på tydlig tillbakagång. I USA avkunnas färre dödsdomar och antalet delstater som genomför avrättningar är det lägsta på mycket länge. Av USAs 50 delstatater är det endast nio som under 2012 genomfört någpon avrättning, mot 13 delstater 2011. Sammantaget har 43 människor avrättats i USA i år. Det är visserligen lika många som förra året, men ändå mindre än hälften är rekordåret 1999 då 98 människor avrättades och trenden är nedåtgående. I en omröstning i FN:s generalförsamling i förra veckan var det rekordmånga stater - 111 stycken - som röstade för att helt förbjuda, eller införa ett tillfälligt stopp, mot dödsstraff.

Mitt avgörande argument mot dödsstraffet är att det kränker människovärdet och därför inte är värdigt mänskligheten. I USA dominerar andra argument - dödsstraffet är för dyrt, oskyldiga riskerar att avrättas, det har funnits tekniska problem med det gift som används. Jag struntar faktiskt i vilka argument som används i USA-debatten - det viktiga är att dödsstraffet avskaffas.

Sammantaget är det nu bara ett 20-tal länder i världen som genomför avrättningar. Nästan alla av dessa är diktaturer. Hur USA kan välja att finnas tillsammans med länder som Iran, Nordkorea, Kina, Saudiarabien, Vitryssland och Somalia i denna lilla grupp är mig en moralisk gåta.

Så God fortsättning på julen, alla bloggläsare. Låt texten ovan sporra och inspirera till fortsatt politisk kamp för ett samhälle baserat på frihet, jämlikhet och solidaritet - och där dödsstraffet kastats på historiens sophög. Det kanske går långsamt. Men det går.

Är Saudiarabien inte en diktatur? Om faran med ministrars nyspråk.

Varför vägrar försvarsminister Karin Enström (M) att beskriva styrelseskicket i Saudiarabien som en diktatur? "Vi gör inte listor på länder", är det argument hon anför när hon får frågan av radions Ekot. Med den argumentationen blir det förstås också olämpligt att påstå att Sovjetunionen var en diktatur. Och gjorde Olof Palme fel när han i mitten av 1970-talet kallade den tjeckoslovakiska regimen för "diktaturens kreatur"?

Det har bara gått några månader sedan näringsminister Annie Lööf (C) i Ekots lördagsintervju vägrade kalla Kina för en diktatur. Vad håller den borgerliga alliansregeringens ministrar på med egentligen? Varför har de så svårt att använda ordet "diktatur" om auktoritära, icke-demokratiska stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna?

Jag kan hålla med om att dikotomin demokrati-diktatur är för grov för att på ett klargörande sätt påvisa skillnader mellan staters styrelseskick i dag. Ett stort antal stater uppvisar varierande brister när det gäller de egenskaper vi brukar tillskriva ett demokratiskt system: folkviljans förverkligande, mänskliga fri- och rättigheter, rättsstat. Här finns inom samhällsvetenskapen en pågående begreppsutveckling över hur vi bäst skall benämna och förstå de olika styrelseskick som växer fram.

Men denna pågående utveckling är knappast något skäl till att utmönstra ordet "diktatur" ur språket. Och vilken definition av diktatur vi än väljer har jag väldigt svårt att se ett utfall som inte inrymmer såväl Kina som Saudiarabien i denna kategori.

I stället ser jag en risk att västvärldens politiker börjar dela in världens stater i goda och onda diktaturer. Goda diktaturer är sådana som är nära knutna till väst i det internationella maktspelet och med vilka väst vill värna goda handelsrelationer - till exempel Saudiarabien och Kina. Onda diktaturer är sådana som uppfattas som västs fiender i det internationella maktspelet och där handelsrelationerna inte är lika avgörande - till exempel Kuba och Iran. Onda diktaturer kallas med nyspråk kort och gott "diktaturer". Goda diktaturer kallas med nyspråk "auktoritära stater" eller "icke-demokratier".

Det är svårt att bortse från frågan om svensk vapenexport när vi tolkar Karin Enströms och Annie Lööfs ordval om Saudiarabien och Kina. Men låt oss vara försiktiga med orden. Väl medveten om de skillnader som finns i styrelseskicken mellan till exempel Kina, Saudiarabien, Kuba och Iran är en spade fortfarande en spade. Att påstå motsatsen är att göra demokratin en otjänst.

Carl Bildts värnande av stabiliteten i Libyen

Längst ned i bloggposten finns en uppdatering efter Carl Bildts framträdande och försvar i SVT Aktuellt i kväll tisdag.

Utrikesminister Carl Bildt har fått hård kritik för påstådd ovilja att stödja demokratiupproren i Nordafrika. Kritiken kulminerade när Carl Bildt angående revolten i Libyen betonade värdet av stabilitet i stället för att stödja upproret mot Khadaffis diktatur: Det handlar inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få stabilitet och rimlig utveckling.

Det som upprört alla liberaler och vänstersinnade människor är inte i första hand att Carl Bildt avstått från att kräva Khadaffis avgång. Snarare är det Bildts betoning av "stabilitet" som ett överordnat värde, i en situation där en tidigare stabil diktatur börjat vackla inför det folkliga trycket.

Termen "stabilitet" är bedräglig eftersom stabilitet intuitivt uppfattas som något positivt, särskilt i förhållande till sitt motsatsord instabilitet. Vem vill leva under ett "instabilt" styre? Men i fallet Libyen blir betoningen av stabiliteten en legitimering av status quo och av förtryckarregimens fortlevnad.

Bildts tystnad tycks också mera vara konsekvensen av EU:s splittring i frågan än av en medveten strategi att genom sitt stöd inte chikanera demokratirörelsen. Det är svårt att se betoningen av "stabilitet" i Libyen frikopplat från landets enorma oljetillgångar och risken för ökade flyktingströmmar till Europa. På samma sätt är det svårt att tro att Göran Persson hade prisat stabiliteten i diktaturens Kina om inte Kina varit en ekonomisk stormakt.

Carl Bildts trovärdighet i frågan om Libyen urholkas av att han själv var en av de aktiva förespråkarna för USA:s folkrättsstridiga invasion av Irak. Då var det inte värdet av "stabilitet" som lyftes fram - Saddam Husseins diktatur var i många avseenden just stabil. Nu kom i stället anarki, med blodbad och terror i invasionens spår.

Carl Bildt är en politiker med mycket teflon i sin kostym. Det är möjligt att han reder ut den här stormen också. Men hans trovärdighet i demokratifrågor har urholkats för lång tid framåt.

Uppdatering kl 21.40: I SVT Aktuellt i kväll försvarade Carl Bildt sitt användande av ordet "stabilitet" med att stabilitet var en nödvändig förutsättning för demokrati och att diktaturer aldrig var stabila. Lite nyspråk är det allt när demokratirevolten påstås stå för stabilitet och Khadaffis 42-åriga styre för instabilitet.

Jag förstår fortfarande inte varför Carl Bildt helt enkelt kan säga att han stöder demokratirörelsen i Libyen. Han hade ju inga besvär med att uttala sitt stöd åt demokratirörelsen i Baltikum.

Lars Danielssons försiktiga comeback

Regeringen har nu formellt utsett den tidigare statssekreteraren Lars Danielsson till generalkonsul i Hongkong och Macau. Det är utmärkt att regeringens och framför allt Carl Bildts mobbing mot Danielsson upphör. Men det är trist att Danielssons allmänt erkända politiska och diplomatiska kompetens inte kommer till användning för mer viktiga uppdrag (även om Lars Danielssons bok I skuggan av makten visade på ett stort engagemang i Kina-frågorna). Förhoppningsvis blir uppdraget i Honkong och Macau början på en reell väg tillbaka för Lars Danielsson.

Vem granskar Sveriges Olympiska Kommitté?

Så var det då snart dags för de Olympiska Spelen i Peking. Jag tillhör ju dem som inte tyckte det var fel att förlägga spelen till Kina, trots bristen på demokrati och mänskliga rättigheter. För mig bidrar OS i Peking till att synliggöra förtycket och kan också skapa bättre möjligheter till påverkan och förändring.

Men ingenting sker mekaniskt. Om inte centrala aktörer utnyttjar tillfället till opinionsbildning och påtryckningar på de kinesiska makthavarna, riskerar OS att stjälpa i stället för att hjälpa. OS kan bli ett propagandaprojekt för Kina, och legitimera den kinesiska regimens maktutövning.
Den Internationella Olympiska Kommittén (IOK) och Sveriges Olympiska kommitté (SOK) måste gå en svår balansgång. Å ena sidan kan inte den olympiska rörelsen själv gå i spetsen i det politiska arbetet med att stärka demokratin och de mänskliga rättigheterna i Kina. Å andra sidan kan inte den olympiska rörelsen bortse från det politiska förtryck som råder i Kina. För att på ett anständigt sätt klara av denna balansgång krävs det politisk kompetens och mognad. Här brister den olympiska rörelsens företrädare i flera avseenden.

Stefan Lindeberg, ordförande för SOK, säger t ex till Sydsvenskan den 22 juni i år - med anledning av att norska idrottsstjärnor deltog i en kampanj till stöd för politiska fångar i Kina - att det inte är okej för en olympisk idrottsman eller idrottskvinna att uttala sig politiskt: Det skulle jag anse är att utnyttja den olympiska rörelsen. Det ingår inte i normal yttrandefrihet. Skulle ni stänga av en svensk olympier som protesterade mot Kina på motsvarande sätt, frågar Sydsvenskan. Vi skulle i alla fall ringa och prata med den berörde. Han eller hon skulle behöva ändra i kampanjen i så fall. Dra in den? Ja.

Normal yttrandefrihet var ordet, sa Bull.

Gunilla Lindberg är generalsekreterare i SOK samt en av fyra vicepresidenter i IOK. I november 2007 avbokade SOK i sista stund Svenska Amnesty från ett möte med svenska olympier om brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina. Svenska Amnesty ersattes av professorn i kinesiska språk och kultur Torbjörn Lodén. Gunilla Lindberg kommenterade i Aftonbladet bytet enligt följande: Vi ville ha det historiska perspektivet. Det är det som vi vill förmedla och inte ta några politiska ställningstagande. Vi ville ge en allsidig, neutral bild.

En allsidig och neutral bild utesluter således Svenska Amnesty? Inte ta några politiska ställningstaganden var ordet, sa Bull.

Stefan Lindeberg och Gunilla Lindberg är makthavare inom svensk och internationell idrott och därigenom också inom svenskt samhällsliv. Vore det inte på sin plats med en skarp och genomarbetad medial granskning av hur dessa båda personer lever upp till sitt ansvar och vilka värderingar som ligger till grund för deras agerande?

Massavrättningarna i Iran

I morse hängdes 29 människor till döds i en massavrättning i Evinfängelset i Teheran. Iran är det land som efter Kina avrättar flest människor per år, därefter följer Saudiarabien, Pakistan och USA. (Varför har jag inte sett någon västerländsk journalist på allvar pressa den så charmerande Barack Obama på hans försvar för dödsstraffet?)

Avrättningarna i Iran var en vedervärdig tilldragelse, och avspeglar den tyranniska regimens bristande respekt för människovärdet.

Vid sidan av att dödsstraffet i sig är barbariskt bidrar avrättningarna i Teheran även till att förstärka den negativa Iran-bilden i väst. Det innebär att de opinionsmässiga riskerna för Israel eller USA vid ett eventuellt luftangrepp mot Iran minskar. Vem vill försvara ett land som hänger sina egna medborgare?