Kommer vapenvilan mellan Israel och Hamas att hålla?

Världen håller andan inför helgen. Då ska ytterligare israeler som hålls som gisslan av Hamas släppas fria. Men det har gnisslat i relationerna mellan Hamas och Israel, där båda parter anklagar varandra för att inte leva upp till villkoren i vapenvilan. 

Donald Trump har förhöjt temperaturen ytterligare genom sitt hot att all hell is going to break out om inte gisslan släpps på lördag. Dessutom har hans utfästelse att USA ska ta över Gaza och köra ut de drygt två miljoner palestinier som bor där ökat osäkerheten om huruvida vapenvilan kommer att hålla. Varför ska Hamas leva upp till avtalen och släppa gisslan om USA ändå tänker tömma Gaza på palestinier? Varför ska Israel leva upp till avtalen om USA ändå kommer att förändra maktbalansen i området till Israels fördel?

Min bedömning är att den första fasen av vapenvilan kommer att hållas, åtminstone ett par veckor till. Israel är oerhört angeläget att få hem gisslan, och ingen seriös bedömare ser någon realism i Trumps planer för Gaza. Egypten och Jordanien tänker inte ta emot två miljoner palestinier - en sådan åtgärd skulle leda till regimens fall i Jordanien och avsevärt öka instabiliteten i Egypten. Och om Trump drar in biståndet till Egypten och Jordanien om de inte dansar efter hans pipa kommer är Saudiarabien och Kina sannolikt inte nödbedda att ta över USA:s roll.

Den anständiga delen av världen skulle också protestera. Det finns ett begrepp för "tvångsmässig fördrivning av en befolkningsgrupp från ett geografiskt område". Det begreppet är etnisk rensning. 

Om vapenvilan klarar den första fasen på sex veckor så väntar större svårigheter i fas två. Då skall alla i gisslan frisläppas, Israel lämna hela Gaza och en plan för återuppbyggnad antas. Elefanten i rummet är hur Gaza ska styras i framtiden. Israel accepterar inte ett Gaza styrt av Hamas, och Hamas har inga planer på att släppa makten. Israels 15 månader långa krig har ödelagt Gaza och dödat över 40 000 människor. Men Hamas finns kvar. Kriget har visat att Hamas inte kan besegras med militära medel, det krävs en politisk lösning.

Det finns fortfarande ingen annan möjlig lösning än tvåstatslösningen. I väntan på, och som ett led i arbetet för, tvåstatslösningen bör Gaza ställas under internationell kontroll - en kontroll som har till uppgift att garantera leveranser av humanitär hjälp, påbörja återuppbyggnaden och se till att vapenvilan hålls. Jag kan tänka mig att FN utgör en organisatorisk ram, och att i området centrala stater - läs Saudiarabien - spelar en central roll.

Saudiarabien är just nu nyckeln till fred mellan israeler och palestinier. Saudiarabien har ett intresse att värna stabiliteten i området, och kan erbjuda Israel en normalisering av relationerna mellan de båda staterna mot att Israel accepterar internationell närvaro i Gaza och fortsätter respektera vapenvilan. Israel har ett starkt intresse av att normalisera sina förbindelser med Saudiarabien - en sådan normalisering skulle stärka Israels ställning i förhållande till Israels och Saudiarabiens gemensamma huvudfiende Iran.

Samtidigt måste omvärlden sätta press på Israel att se till att bosättarvåldet på Västbanken upphör och att inga nya olagliga bosättningar byggs. Omvärlden måste också arbeta för att den palestinska myndigheten stärks så att den kan spela den roll den enligt Oslo-avtalen ska göra. När det gäller Hamas bör omvärlden göra som man gjorde med PLO och Yassir Arafat i mitten av 1970-talet - använda diplomatiska medel för att få Hamas att avsäga sig terror som politiskt medel och på sikt även erkänna staten Israel. Sedan är det upp till den palestinska sidan att välja ett ledarskap som aktivt avstår från och motarbetar terror. 

Det är en lång väg dig. Ett steg i taget. Se först till att fas ett i vapenvilan genomförs enligt plan. Se sedan till att fas två leder till förlängd vapenvila med öppningar för internationell närvaro och möjligheter för Saudiarabien att spela en aktiv roll i den diplomatiska processen.

Vad vill USA uppnå i konfliken med Iran? Enkla svaret: ingen vet.

Det kunde varit värre. Irans vedergällningsaktion i natt mot amerikanska flygbaser i Irak medförde inga dödsfall. Sannolikt försökte Iran medvetet undvika allvarliga skador för att i stället prioritera en nedtrappning av den militära konflikten. Om amerikanska soldater förlorat sina liv i attacken hade dödsdansen mellan USA och Iran tagit ny fart. Nu finns möjlighet för parterna att uppvisa den återhållsamhet som omvärlden - inklusive Sverige - vädjat om. President Trumps tal tidigare i kväll markerade också att USA inte hade för avsikt att här och nu föra den militära konflikten vidare. Det är bra. Kanske att diplomatin nu får en möjlighet att verka. Varken USA eller Iran har något att vinna på ett krig mellan de båda staterna.

Men diplomati är en svår konst. Den underlättas inte av att det råder stor osäkerhet om USA:s mål och strategier i konflikten. För att mäkla fred måste man veta vad de olika parterna vill uppnå. Och vad vill USA egentligen uppnå i sina relationer till Iran? Vill man se regeringen störtad och lägga grund till en demokratisk utveckling i Iran? Vill man i stället värna stabiliteten i området, för att på så sätt undvika ett regionalt storkrig mellan Iran och Saudiarabien? Vill man behålla de amerikanska soldaterna i Irak eller vill man ta hem dem? Vill man ha ensidiga garantier om att Iran inte tänker skaffa kärnvapen? Var syftet med dödsattacken mot den iranske generalen Qassem Soleimani att avskräcka Iran och med Iran förbundna miliser från attacker mot amerikanska mål i Irak? Och om målet verkligen var att avskräcka från attacker, varför motiverar USA då ditsändandet av nya soldater med att hotbilden mot amerikanska mål har stärkts efter dödandet av general Soleimani?

Frågelistan kan med enkelhet göras betydligt längre. Svaren kan sammanfattas i två ord: ingen vet. I den amerikanska administrationen finns i dag ett stort antal olikartade uppfattningar om USA:s mål och strategier i området. Den person som har att samordna och syntetisera dessa mål och strategier heter Donald Trump. Det är illavarsnande.

Tre saker oroar mig. 1.) Den iranska oppositionen, vilken för bara några veckor sedan samlade sig till offentliga manifestationer mot den förtryckande regimen, riskerar att tryckas tillbaka. USA:s dödsattack mot Qassem Soleimani har åtminstone tillfälligt stärkt den iranska regimens maktställning. 2.) President Trumps instabilitet och oförutsägbarhet. I det spända läget i Mellanöstern bidrar Trumps instabilitet och oförutsägbarhet till att ytterligare förstärka misstänksamheten i regionen och till USA:s agerande i konflikten överhuvudtaget. 3.) Hoten mot Iraks oberoende. Redan nu har Iran ett stort inflytande i Irak, och den irakiska regeringen kontrollerar inte Iraks territorium. Risken är stor att Iran-relaterade miliser i Irak - med eller utan den iranska regimens godkännande - initierar nya attacker mot USA. I förlängningen finns hotet att Irak faller samman som stat, att dess territorium tas i besittning av olika inbördes rivaliserande grupper och att IS kan få en ny plattform att verka från.

Så vi måste mana till fortsatt återhållsamhet från konfliktens parter. Sätt folkrätten i centrum. Värna Iraks suveränitet. Då kan förhandlingar påbörjas och vägen till fred fortfarande ligga öppen.

Lev upp till Januariavtalet - stoppa vapenexporten till de stater som för krig i Jemen!

Ni visste väl att Januariavtalet stadgar att Sverige inte ska exportera några vapen till de stater som för krig i Jemen? Ändå fortsätter svenskt krigsmateriel att sändas dit och användas i krigshandlingarna. Hur har det kunnat bli så? Varför stoppas inte svenska vapenförsäljning till de krigförande staterna?

Punkt 70 i Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna lyder så här: Vapenexport. De fyra partiernas principiella inställning är att inte godkänna vapenexportaffärer till ickedemokratiska länder som deltar militärt i Jemenkonflikten så länge konflikten pågår. Regeringen ska pröva ärenden utifrån gällande lagstiftning.

Svenska Freds har i ett förtjänstfullt arbete undersökt varför svenskt krigsmateriel ändå fortsätter att exporteras till länder som deltar i krigföringen i Jemen. Det är visserligen sant att myndigheten Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP) som prövar vapenexportärenden inte godkänt några nya affärer med Saudiarabien eller Förenade arabemiraten sedan 2013 respektive 2017. Men svenska företag - främst Saab, om jag förstår det rätt - kan obekymrat fortsätta leverera vapen på kontrakt som undertecknats tidigare.

Främst är det stridsledningssystemet Globaleye och dess föregångare Erieye som exporteras. Dessa stridsledningssystem kan användas för att upprätthålla den blockad av vapen, men även mat och mediciner, som drabbar Jemens befolkning mycket hårt. Att hindra hjälp att nå behövande människor räknas som ett krigsbrott.

Den rödgröna regeringen kan enligt gällande lagstiftning begära att fall lämnas över från ISP till regeringen för särskild prövning. Hallå socialdemokrater och miljöpartister, varför utnyttjar ni inte denna möjlighet? Och hallå liberaler och centerpartister - varför kräver ni inte att den rödgröna regeringen inkommer med en sådan begäran och däremot lever upp till Januariavtalets punkt 70? För ni menade väl allvar med att Sverige inte ska sälja krigsmateriel till de länder som för krig i Jemen, ett land där världens kanske värsta humanitära kris just nu utspelar sig?

Så lev upp till Januariavtalet - stoppa vapenexporten till Saudiarabien och Förenade arabemiraten!

Sätt stopp för svenska vapen till kriget i Jemen!

Svenska vapen används i det blodiga kriget i Jemen, och enligt TV 4 kan de svenska vapnen också ha  använts för att begå krigsförbrytelser. Under de drygt fyra år som kriget pågått har Sverige fortsatt att exportera krigsmaterial till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, vilka båda ingår i den stridande koalitionen i Jemen.

Den svenska vapenexporten till dessa två stater är oacceptabel. Sverige ska inte sälja vapen till diktaturer överhuvudtaget. Över 2 500 barn har dödats i Jemen, mer än hälften av dem i flygattacker genomförda av den Saudi-ledda koalitionen.

I en debattartikel i Göteborgs-Posten i dag kräver företrädare för bland annat Rädda Barnen, Amnesti International i Sverige, Svenska Kyrkan samt Svenska Freds- och skiljedomsföreningen att den svenska vapenexporten till de stater som deltar i kriget i Jemen upphör. Sedan 2018 har Sverige en krigsmateriellag som ska försvåra export av vapen till icke-demokratier. Men tillstånden till krigsmaterielexport till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten gavs innan den nya lagen fanns på plats, och den vapenexport till dessa länder som nu äger rum är följdleveranser till dessa tidigare avtal.

Men frågan går att lösa, om den politiska viljan finns. Det är Inspektionen för strategiska produkter (ISP) som fattar beslut om och beviljar tillstånd för svensk vapenexport. Men regeringen har möjlighet att begära att ISP lämnar över särskilt viktiga ärenden till regeringen för beslut. Jag tycker regeringen nu borde utnyttja denna möjlighet. Inga svenska vapen till kriget i Jemen!

Läs gärna debattartikeln här.

Margot Wallström och hennes politiska arv

Äntligen ett västland som talar klarspråk med Saudiarabien om mänskliga rättigheter, skrev ansedda Washington Post för några år sedan, angående utrikesminister Margot Wallströms skarpa kritik av förhållandena i landet. Sverige hade då rivit upp sitt militära samarbetsavtal med Saudiarabien och Margot Wallström kallade Saudiarabiens piskstraff av bloggaren och aktivisten Raif Badawi för "medeltida". Saudiarabien rasade och kallade hem sin ambassadör.

Så kommer jag att minnas Margot Wallströms gärning som utrikesminister. Margot Wallström profilerade Sverige som ett land med feministisk utrikespolitik, vilket har väckt stor internationell uppmärksamhet. Sverige blev också det första EU-land som erkände staten Palestina. Margot Wallström var också en drivande kraft i det framgångsrika arbetet med att Sverige skulle få en plats i FN:s säkerhetsråd.

Däremot blev det en besvikelse för Margot Wallström och för svensk utrikespolitik att ingen annan EU-stat följde Sveriges exempel och erkände Palestina. Det blev också en besvikelse att det inte gick att skapa tillräckliga förutsättningar för att Sverige skulle underteckna FN:s avtal om ett kärnvapenförbud.

Nu får vi se vem som kommer att efterträda Margot Wallström som utrikesminister. Jag tror att det blir en person med tung politisk erfarenhet, som fortsätter att profilera Sverige som en stat med en feministisk utrikespolitik och som inte är kontroversiell inom partiet. Det finns flera personer att välja mellan. Två av dem är Ann Linde och Annika Söder.

Bedrövligt att svenska vapen används i kriget i Jemen

De senaste dagarna  TV4 Nyheterna rapporterat att svenska vapen använts i de pågående krigshandlingarna i Jemen. Nyhetskanalen har med hjälp av satellitbilder och dataanalytiker identifierat svenska vapen i området - fartyg, kanoner och radarsystem. Dessutom påstås krigsmaterielen kunna kopplas till krigsbrott i form av blockad av mat och mediciner till civilbefolkningen i Jemen.

Sedan det ohyggliga kriget i Jemen började 2015 har svenska företag exporterat krigsmaterial till ett värde av 350 miljoner kronor till Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Jordanien. Samtliga dessa stater ingår i den koalition som för krig i Jemen. Så sent som 2016 beviljades exportlicenser på över tio miljarder kronor för vapenexport till Förenade Arabemiraten. Då är det heller inte så förvånande att svenska vapen används i kriget i Jemen.

Nu finns det en ny lagstiftning på plats. Men inte heller den nya lagstiftningen innebär ett totalt förbud för svensk vapenexport till krigförande diktaturer. Det borde den göra - Sverige ska helt enkelt inte sälja vapen till krigförande diktaturer. Svårare än så är det inte. Lagstiftningen bör därför skärpas.

Januariavtalet mellan regeringspartierna, Centerpartiet och Liberalerna uttrycker en viljeinriktning att gå vidare i frågan. Låt oss framöver noga följa hur den den viljeinriktningen efterlevs:

70. Vapenexport. De fyra partiernas principiella inställning är att inte godkänna vapenexportaffärer till ickedemokratiska länder som deltar militärt i Jemenkonflikten så länge konflikten pågår. Regeringen ska pröva ärenden utifrån gällande lagstiftning.   

En strimma av hopp för Jemen

Det är oanständigt att omvärlden accepterar att situationen i Jemen eskalerat till en sådan nivå att civilbefolkningen lever i ett helvete på jorden. Kriget mellan huthirebeller och president Hadis regering är en del i ett maktspel i regionen mellan Saudiarabien och Iran. Alla de ekonomiska, politiska och diplomatiska kontakter som finns mellan Saudiarabien och Iran och stater i omvärlden borde i ett tidigare skede ha använts för att sätta press på dessa stater att hejda kriget. I stället har omvärlden alltför länge uppvisat en låt gå-mentalitet inför de ohyggligheter som människorna i Jemen genomlever, och i vissa fall också bejakat och bidragit till våldshandlingarna.

Kriget i Jemen bedrevs länge i skuggan av Syrienkriget. Det är utmärkt att Sverige nu kan stå värd för konsultationer och förtroendeskapande insatser mellan konfliktens parter. Låt oss hoppas och be för att mötet blir framgångsrikt. Låt oss uppdra åt våra politiker att inte vila innan den humanitära situationen i Jemen signifikant förbättrats. Och låt oss själva - tillsammans och var och en på sitt sätt - göra vårt bästa för att svälten och våldshandlingarna i landet ska ta slut.

Saudiarabien och Iran är åtminstone i stunden försvagade, genom Saduiarabiens inblanding i mordet på journalisten Jamal Khashoggi och genom USA:s förstärka sanktioner mot Iran. Här finns ett momentum. Nu gäller det att fånga det.

Inga svenska vapen till Saudiarabien!

Nej, Sverige ska förstås inte sälja vapen till Saudiarabien, lika lite som till diktaturens Iran, Förenade Arabemiraten eller Nordkorea. Det ska inte vara okej att sälja vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer, sa Stefan Löfven redan 2013. Jag instämmer helhjärtat. Därför ska Sverige heller inte sälja vapen till Saudiarabien.

Sedan det ohyggliga kriget i Jemen började 2015 har svenska företag exporterat krigsmaterial till ett värde av 350 miljoner kronor till Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Jordanien. Samtliga dessa stater ingår i den koalition som för krig i Jemen. Så sent som 2016 beviljades exportlicenser på över tio miljarder kronor för vapenexport till Förenade Arabemiraten.

I en artikel på DN Debatt 2015 argumenterade 31 svenska näringslivsföreträdare för att Sveriges dåvarande militära samarbetsavtal med Saudiarabien inte skulle rivas upp. Det var väl inte dessa näringslivsrepresentanters största stund i livet, tycker jag. Avtalet revs i vilket fall upp. Det var bra. Nu gäller det att ta steget fullt ut och se till att inga svenska vapen säljs till Saudiarabien.

I våras antog riksdagen en ny lag som ska försvåra vapenexport till diktaturer. Det är viktigt att den nya lagen ny tillämpas på ett sätt som innebär att diktaturer som nämnts ovan inte längre ska kunna köpa vapen eller annan krigsmaterial från Sverige. Låt oss hjälpas åt att bevaka den frågan.

Bättre sent än aldrig. Sluta fjäska för Saudiarabien

Äntligen ett västland som talar klarspråk med Saudiarabien om mänskliga rättigheter, skrev ansedda Washington Post för några år sedan, angående utrikesminister Margot Wallströms skarpa kritik av förhållandena i landet. Sverige hade då rivit upp sitt militära samarbetsavtal med Saudiarabien och Margot Wallström kallade Saudiarabiens piskstraff av bloggaren och aktivisten Raif Badawi för "medeltida". Saudiarabien rasade och kallade hem sin ambassadör. Ett sedan länge inplanerat tal av Margot Wallström inför Arabförbundet i Kairo ställdes in med kort varsel.

Sverige gick i täten i den internationella opinionsbildningen mot Saudiarabien. Internationell press hyllade henne och svensk utrikespolitik.

Även i det nu aktuella fallet med vad som förefaller vara ett mord på den saudiske journalisten Jamal Khashoggi har Margot Wallström varit mycket tydlig i sina kritiska uttalanden. Men denna gång får Margot Wallströms kritik inte lika starkt internationellt genomslag. Världssamfundet är nu mycket mer samlat i sin kritik mot Saudiarabien. Det är bra. Liksom sin rival Iran i maktspelet i Mellanöstern är Saudiarabien en repressiv diktatur som regelbundet och grovt kränker de mänskliga rättigheterna.

Det är en skandal att så många av världens länder genom vapenförsäljning bidrar till att upprätthålla dessa regimers ställning, i respektive land och i regionen som helhet. Donald Trumps försonliga uttalanden mot den saudiska regimen är illavarsnande. Låt oss gemensamt bidra till att Jamal Khashoggis fruktansvärda öde ska göra det omöjligt för andra stater att behandla den saudiska regimen med de silkesvantar som hittills alltför ofta varit fallet.

I en artikel i dag kallar överste Bo Pellnäs Saudiarabien för en skurkstat. Det är svårt att inte hålla med.

Gatuprotesterna i Iran - ett hoppfullt tecken i början av det nya året

De omfattande och för många överraskande gatuprotesterna i Iran är ett hoppfullt tecken i början av det nya året. Den brutala diktaturen i Iran bygger sin makt på ett systematiskt undertryckande av mänskliga rättigheter, som yttrandefriheten, mötesfriheten och religionsfriheten. Regimen är ökänd för tortyr av fångar i fängelserna, piskstraff och amputationer och hundratals (kända) avrättningar varje år. Kvinnoförtryck är legio.

De rivaliserande regionala stormakterna - det shiadominerade Iran och den sunnidominerade Saudiarabien - går hand i hand när det gäller förtryck av egna medborgarna och brott mot de mänskliga rättigheterna. Få saker skulle glädja mig mer än om dessa repressiva regimer under fredliga former kunde omvandlas till demokratiska republiker.

Det är alldeles för tidigt att spekulera i vart protesterna i Iran kan komma att leda. Protesterna skiljer sig i flera relevanta avseenden från de gatumanifestationer vi såg i Iran år 2009. Då utlöstes proteserna av anklagelser om valfusk i samband med presidentvalet, och demonstranterna fick stöd av presidentkandidater som Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi.

Dagens protester förefaller vara mer spontant organiserade med oklara och skiftande krav. Irankännare - såväl inom som utanför landet - togs med överraskning. De så kallade reformistiska krafterna i Iran har inte  spelat någon avgörande roll i processen. Demonstrationerna tycks i stället ha sin grund i ett missnöje mot att president Hassan Rouhani inte genomfört de ekonomiska och politiska reformer många hoppats på efter att han omvalts till president i maj 2017.

Det är viktigt att omvärlden markerar sitt stöd för fredliga manifestationer och klargör för den iranska regimen att våldsanvändning inte på något sätt är acceptabelt. Jag förutsätter att Sverige fortsätter att med full kraft värna den dödsdömde KI-forskaren Ahmadreza Djalals intressen.

Demonstrationerna i Iran visar att förtrycket aldrig kan känna sig säkert. Den arabiska våren var inte slutet på utan i stället en försmak av den demokratiseringsprocess som förr eller senare kommer att störta de repressiva regimerna även i denna del av världen. Ju förr desto bättre.

Time to Talk Impeachment? Om USA och Donald Trumps framtid.

Donald Trumps första år som president kännetecknas av ökad instabilitet och osäkerhet i omvärlden. Trump har nedrustat USA:s diplomatiska armé, vilket skapar ett tomrum som olika aktörer utnyttjar till att flytta fram sina egna positioner. 

Vi ser det i Mellanöstern där Saudiarabien genom sin unge kronprins Mohammed bin Salman kombinerar en del positiva inrikespolitiska reformer (till exempel kvinnors rätt att köra bil) med drastiska åtgärder som gripandet av elva prinsar, fyra nuvarande ministrar och tio tidigare ministrar under föregivande att han vill bekämpa korruptionen. Att bekämpa korruption är naturligtvis bra, men gripandena har genomförts på ett sätt  långt bortom rättsstatens principer. 

Saudiarabien mer eller mindre kidnappade Libanons premiärminister Saad Hariri, bedriver ett blodigt krig som drabbar civilbefolkningen i Jemen mycket hårt, har genomfört en ursinnig diplomatisk och ekonomisk attack mot grannlandet Qatar och förklarat att man i princip ligger i krig med Iran. I Iran har Saudiarabiens agerande mötts av ett starkt nationalistiskt uppsving i den annars relativt avpolitiserade medelklassen. Oron i området stiger för att situationen ska utvecklas till ett fullskaligt krig mellan Saudiarabien och Iran. USA:s diplomatiska insatser är ytterst begränsade, i stället hejar Donald Trump på Saudiarabiens agerande.

När det gäller Nordkorea skriker omvärlden efter diplomatiska initiativ, eftersom få bedömare tror på en militär lösning på konflikten. Visst kan USA militärt besegra Nordkorea, men sannolikt till priset av ett ohyggligt stort antal dödsoffer både i Nordkorea och i Sydkorea och med spridningsrisker över hela regionen. Men Donald Trump närmast hånar offentligt sin utrikesminister när denne försöker utforma diplomatiska vägar framåt.

Donald Trump hånar på twitter premiärministern för USA:s främste allierade i Europa, Storbritanniens Theresa May. I Syrien har Ryssland, Iran och Hizbollah tillåtits flytta fram sina positioner

En sådan här osäkerhet ligger förstås varken i USA:s långsiktiga eller kortsiktiga intresse. Därför har också Donald Trump kommit på kant med sitt eget utrikespolitiska ledarskap, nu senast genom osäkerheten kring utrikesminister Rex W Tillersons framtid. I dag berättas också att president Trump överväger att avskeda sin CIA-chef och ersätta denna med den kontroversielle högernationalisten Tom Cotton. Ett sådant skifte riskerar att leda till att allt färre stater blir intresserade av att dela sin underrättelseinformation med USA.

I USA höjs allt fler röster för att försöka ställa Donald Trump inför riksrätt, eller impeachment som det heter i den amerikanska konstitutionens artikel två sektion fyra, för hans ständiga lögner och brott mot rättsstatens principer. Men dit är steget fortsatt långt. Demokraterna måste också bestämma sig om de vill lägga kraft och resurser på att försöka få Donald Trump avsatt, eller i stället samla ihop sitt parti för att stå starka inför mellanårsvalen 2018 och presidentvalet 2020. Risken finns att aversionerna mot Trump är så starka att de ställer sig i vägen för Demokraterna att ta tag i sina egna problem.

Sverige och Saudiarabiens inval i FN:s kvinnokommission

I förra veckan valdes Saudiarabien in i FN:s kvinnokommission. I en sluten omröstning röstade 43 länder för och 7 länder avstod. Det har nu utbrutit en inrikespolitisk strid om hur Sverige ställde sig i frågan och om Margot Wallström ska berätta hur Sverige röstade.

Trätan är väldigt typisk för konflikter om svensk utrikespolitik. Som Marie Demker och jag visade i boken Utrikespolitiken som slagfält. De svenska partierna och utrikesfrågorna 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1995) handlar konflikter i svensk utrikespolitik nästan alltid om politikens form, inte om dess innehåll. I det här fallet: Ska Margot Wallström berätta eller inte berätta hur Sverige röstade?

I det här konkreta fallet tycker jag det är två frågor som är principiellt intressanta.

1.) Bör Saudiarabien sitta i FN:s kvinnokommission? Det intuitiva svaret på denna fråga är ett självklart nej. Kvinnokommissionen har visserligen ingen egentlig beslutsmakt, utan ska ge rekommendationer till medlemsstaterna om olika insatser för att stärka kvinnors positioner inom politiska, ekonomiska och sociala områden. Men Saudiarabien är ett land som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna och där kvinnans ställning är oerhört underordnad. Vad kan Saudiarabien bidra med i arbetet att förbättra kvinnors rättigheter, och vilka signaler sänder det ut att Saudiarabien nu väljs in? Det enda bärande argument jag kan se är att Saudiarabiens deltagande bidrar till att påverka jämställdhetsprocessen i landet, och att det därför bedöms vara bättre att ha Saudiarabien innanför än utanför. Men sammantaget tycker jag inte att Saudiarabien borde ha valts in.

2.) Ska Margot Wallström offentliggöra hur Sverige röstade? Min uppfattning i frågan är enkel: Jag vet inte. Å ena sidan är jag en varm förespråkare för transparens och öppenhet. Även om praxis är att medlemsstaterna inte berättar hur de röstat så finns det inga formella hinder för en stat som verkligen vill berätta. Å andra sidan infinner sig omedelbart besvärliga följdfrågor: Hur påverkas Sveriges förutsättningar att spela en roll i FN:s kvinnoarbete om röstningen offentliggörs? Ska Sverige fortsättningsvis alltid berätta har man röstat i kontroversiella slutna omröstningar? Och 2014 valdes Iran in i FN:s Kvinnokommission. Kommer Jan Björklund, som då var chef för utbildningsdepartementet som ansvarade för Sverige röstning, nu att berätta hur Sverige röstade?

Jag ser gärna en principiell debatt om hur vi hanterar diktaturer och auktoritärt styrda stater i olika FN-organ och hur vi kan skapa ökad öppenhet i den traditionella diplomatin och kring Sveriges ställningstaganden. Om frågan om Saudiarabiens inval i FN:s kvinnokommission kan leda till en sådan diskussion är mycket vunnet.

Är det rätt att Stefan Löfven reser till Saudiarabien?

Till helgen reser statsminister Stefan Löfven på officiellt besök till Saudiarabien. Besöket är inte okontroversiellt. Saudiarabien är en diktatur som begår grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Kvinnor har enligt lag en underordnad ställning i förhållande till män. Igår blev det också känd att den fängslade saudiske bloggaren Raif Badawi eventuellt kommer att piskas igen, en bestraffning som utrikesminister Margot Wallström tidigare beskrivit som "närmast medeltida metoder".

Frågan är inte enkel. Ett besök och odlande av goda relationer med Saudiarabien kan bidra till att legitimera förtrycket i landet. Å andra sidan kan besök och goda relationer vara en plattform för att påverka, och för att framföra tydlig kritik mot brott mot de mänskliga rättigheterna.

Sverige har som blivande medlem av Säkerhetsrådet ett ansvar att försöka påverka Saudiarabiens agerande, både när det gäller brotten mot de mänskliga rättigheterna och krigföringen i Jemen. Jag förutsätter att Stefan Löfven verkligen tar sitt ansvar när det gäller att framföra kritik och att han lyckas göra trovärdigt att han verkligen tagit också den uppgiften på allvar. I en intervju i Ekot i dag är han noga med att betona att han tänker lyfta frågan om mänskliga rättigheter och kroppsstraff.

I en intervju till TT säger Stefan Löfven att han inte vill säga om Saudiarabien är en diktatur: Jag tänker inte sätta etiketter på länder. Det har jag sagt tidigare och det tänker jag hålla i. Men det är en sanning med modifikation. Så sent som 2015 anförde Stefan Löfven till TT: Om man ska ge en kort beskrivning och bara kan välja mellan demokrati och diktatur, då är Saudiarabien en diktatur. Saudiarabien en är auktoritär regim och en absolut monarki, och där förekommer grova övergrepp mot mänskliga rättigheter”. Det är för övrigt flera politiker som har att svårt att ta ordet "diktatur" i sin mun när det gäller Saudiarabien.

I dag är det snudd på obegripligt hur en socialdemokratisk regering så sent som 2005 kunde ingå ett långtgående avtal om militärt samarbete med Saudiarabien. Jag är glad och stolt att få företräda en organisation - Socialdemokrater för tro och solidaritet - som redan då protesterade mot avtalet.

Så, javisst - det är bra att Stefan Löfven reser till Saudiarabien. Men det är under förutsättning att kritiken mot Saudiarabiens grova brott mot de mänskliga rättigheterna får en central plats på agendan.

Jag kommenterar Stefan Löfvens resa till Saudiarabien för Ekot.

Om meningslösa frågor, kampen mot IS och fördomar mot Islam

Görs det för lite för att stoppa radikaliseringen bland unga? Så löd första frågan till panelen i Godmorgon, världen! i P1 i morse. Frågan är tillsynes oskyldig, men i praktiken är den meningslös då den inte går att svara "nej" på. Motsvarande frågor skulle kunna vara "Görs det för lite för att bekämpa mäns våld mot kvinnor?", "Görs det för lite för att bekämpa ungdomsbrottsligheten?" eller "Görs det för lite för att bekämpa cancern?"

Så länge vi har ett olöst samhällsproblem blir det omöjligt att hävda att vi gör tillräckligt mycket för att lösa problemet. Vi kan alltid göra mera. Formuleringen "Görs det för lite för att stoppa..." är således förledande oförarglig, men riskerar att utmynna i alarmism och moralism. En bättre fråga hade varit "Vad kan vi göra för att mer framgångsrikt bekämpa radikaliseringen/mäns våld mot kvinnor/ungdomsbrottsligheten/cancern?" Men det är klart, en sådan fråga hade inte kunnat besvaras med "ja" eller "nej".

I samma inslag påstod skribenten i Sydsvenskan Carl Rudbeck att terrordåden i Paris hade sin grund i Islam som religion. "Vi måste se Islam, faktiskt, som ett problem", påstod han. Rudbeck fortsatte: "Om du läser Koranen ser du att de handlingar som sker i Paris har stöd." Han fortsatte "Det har funnits en konflikt mellan kristendom och Islam i 1 400 år." Programledaren frågade lite försynt om Rudbeck inte gjorde sig skyldig till en grov generalisering med tanke på att det finns ca 1.5 miljarder muslimer i världen. Rudbeck svarade då att om bara någon procent av alla muslimer blev jihadister så skulle dessa uppgå till 1.5 miljoner.

Genom att utmåla terrordådet i Paris som en konsekvens av Islam som religion och som ett led i en 1 400 år gammal konflikt mellan kristendom och Islam gör Carl Rudbeck IS (Islamiska staten) en stor tjänst. Rudbeck bekräftar IS bild av konflikten och han går IS ärenden genom att skapa motsättningar mellan kristna och muslimer. Det finns mängder av tolkningar av Islam i den muslimska världen. Carl Rudebeck väljer att bara låtsas om de mest konservativa och fundamentalistiska tolkningarna.

IS får näring i sönderfallande stater som Irak, Libyen och Syrien och i den arabiska vårens misslyckande. För att varaktigt bekämpa IS måste omvärlden - vid sidan av de militära insatserna - verka för att stärka de existerande statsbildningarna (med reservation för kurdernas kvar på autonomi/självständighet och att varaktig fred i Syrien knappast är möjlig med Assad som ledare).

För att skapa en sådan ordning, så att människor inte längre ska behöva fly från sina hem måste fler stater beredas plats och/eller övertalas att spela en roll. Jag syftar på Ryssland och Iran, på Turkiet och inte minst på arabiska sunnimuslimska stater som Saudiarabien. Här krävs politisk och diplomatisk skicklighet. För att medvetet travestera bloggpostens inledningsfråga: Görs det för lite för att med politiska och diplomatiska medel stoppa våldet i Mellanöstern? Svaret är - naturligtvis - ja.

Äntligen en strimma hopp om Syriens framtid

För första gången på mycket länge går det att skönja en strimma hopp i den blodiga konflikten i Syrien. Vid den pågående fredskonferensen i Wien diskuterar USA, Ryssland, Saudiarabien, Iran och flera andra i sammanhanget relevanta aktörer om hur världssamfundet skall kunna bidra till en lösning på konflikten och hejda Islamiska Statens (IS) offensiv. Som jag tidigare påpekat är det särskilt viktigt att USA och västmakterna nu accepterar att Ryssland och Iran får spela en roll i processen. Det är bara Ryssland och Iran som kan tvinga Syrien och president Bashar Assad till nödvändiga politiska eftergifter.

I bästa fall är de pågående förhandlingarna första steget till en vapenvila mellan den syriska regeringen och syriska rebellgrupper. En sådan vapenvila är positiv i sig eftersom den temporärt sätter stopp för det pågående blodbadet. Vapenvilan kan också utnyttjas till att 1.) Fokusera på kampen mot IS och förhoppningsvis sätta stopp för dess militära framgångar. I dag kontrollerar IS stora delar av Syriens territorium. 2.) Initiera en politisk process i Syrien som skall utmynna i fria, demokratiska och internationellt övervakade val.

Visst finns det hinder på vägen. Saudiarabien rasar, då dess främste geopolitiska och ideologiska rival i området Iran nu tillåts spela en roll. Och vad skall hända med Syriens blodsbesudlade diktator Bashar Assad - hur länge skall han sitta kvar som president och hur skall han kunna utkrävas på ansvar för sina gärningar i Syrien?

Visst hade det varit så mycket enklare om världens demokratier tillsammans hade varit tillräckligt starka för att kunna säkra freden, värna de mänskliga rättigheterna och bidra till demokratin i Syrien och på andra håll i Mellanöstern. Men vi lever inte i den bästa av världar. För att få ett slut på dödandet och bryta IS frammarsch måste Ryssland och Iran finnas med i processen. Jag har inga illusioner om Vladimir Putin och hans politik och vad jag tycker om Iran och dess politiska ledarskap vet varje läsare av denna blogg mycket väl. Men Ryssland och Iran är också realpolitiska aktörer och möjliga att påverka i en maktpolitisk förhandlingsprocess.

Inbördeskriget i Syrien och den nu pågående diplomatiska processen är bara en del av det komplicerade och våldsamma läge som stora delar av Mellanöstern just nu befinner sig i. Även i Irak och i Libyen har IS haft stora framgångar. Det gäller att hålla ihop de existerande statsbildningarna, fragmentisering och sönderfall gynnar existerande militanta islamistiska nätverk som IS. Samtidigt har jag all respekt för kurdernas strävan efter en egen statsbildning.

Allt återstår att göra. Men det som skall göras görs oftast bättre om det finns hopp om framsteg i processen. De pågående förhandlingar i Wien inrymmer i alla fall embryot till ett sådant hopp.

Kärnenergiavtal med Iran ytterst nära

Nästan allt talar nu för att vi inom kort - kanske redan i kväll eller i morgon tisdag - får se ett avtal om Irans kärnenergiprogram mellan Iran och de sex stormakterna USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina. Irans president Hassan Rouhani hann tidigare i dag till och med på Twitter i förväg beskriva avtalet som en seger för demokratin. Men tweeten raderades efter en stund och ersattes av en ny tweet som skilde sig från den första endast genom att inledas med ordet "If"

Tweet I:

 

 Tweet II:

 

Ett färdigt avtal väntas begränsa Irans kärnenergipotential under det närmaste decenniet samtidigt som sanktionerna mot Iran lättas. De sista knutarna uppges vara tidschemat för sanktionslättnader och om huruvida FN:s vapenembargo mot Iran skall fortsätta.

Det vore oerhört glädjande om ett avtal kunde komma till stånd. För det första skulle ett sådant avtal med stor säkerhet avsevärt försvåra för Iran att skaffa sig kärnvapen. Världen behöver färre kärnvapen, inte fler. För det andra skulle ett avtal bidra till att minska Irans isolering i världssamfundet. För oss som tror att isolering sällan bidrar till att stärka demokrati och mänskliga rättigheter är en sådan utveckling därför positiv. För det tredje behövs Iran i arbetet med att bekämpa IS i Irak och i Syrien. Ett avtal om Irans kärnenergiprogram och lättade sanktioner underlättar Irans deltagande i det arbetet.

Även om parterna enas om ett avtal återstår flera svårigheter. Avtalet skall godkännas av den amerikanska kongressen och av det religiösa ledarskapet i Iran. Min bedömning är ändå att sådana godkännanden är inte bara möjliga utan också troliga.

Israel kommer att kritisera avtalet. Men Israels trovärdighet i sin kritik urholkas av att de flesta bedömare förutsätter att Israel kommer att kritisera avtalet hur det än är konstruerat. Det är också möjligt att avtalet kommer att kritiseras av Irans viktigaste rival i maktspelet i Mellanöstern, det vill säga Saudiarabien och dess bundsförvanter. Vi ser också en olycklig etnifiering av konflikterna i regionen, illustrerad bland annat av det shia-dominerade Iran och det sunni-dominerade Saudiarabien.

Det är utomordentligt viktigt att avtalet inte blir en förevändning för att minska kritiken mot Iran för dess brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag förutsätter att Margot Wallström i lämpliga sammanhang är lika tydlig i sin kritik som hon har varit mot Saudiarabien. Förtrycket i Iran måste bekämpas lika kraftfullt som förtrycket i Saudiarabien.

The Guardian ger en läsvärd fördjupad analys av det aktuella förhandlingsläget.

Den svenska Saudi-kritiken i historiens ljus

I fredags medverkade jag i Studio Ett i P1, för att diskutera Margot Wallströms kritiska uttalanden mot Saudiarabien och dess diplomatiska konsekvenser. I slutet av inslaget påminde programledaren om Olof Palmes "mustiga och många gånger kritiska uttalanden" och tillade att dessa uttalanden var "många stolta över i dag".

Så är det. I dag är det många som är stolta över Olof Palmes uttalanden om den spanska Francodiktaturen som "satans mördare", om den tjeckiska kommunistiska regimen som "diktaturens kreatur" eller om USA:s julbombningar av Hanoi julen 1972 som jämförbara med olika historiska illdåd.

Men när dessa uttalanden framfördes var de djupt kontroversiella. Särskilt debatten om Olof Palmes kritik av USA för bombningarna av Vietnam är närmast en blåkopia av debatten om Margot Wallströms kritik av Saudiarabien i dag. De flesta borgerliga företrädare instämde i att USA:s bombningar av Vietnam förtjänade kritik. Men många av dem menade att kritiken framfördes vid fel tillfälle och i felaktiga former. Sättet som kritiken framfördes på skadade Sveriges möjligheter att påverka och isolerade Sverige i världspolitiken. Förresten var det ingen som brydde sig om vad lilla Sverige tyckte. Utom de amerikanska konsumenterna förstås, som nu skulle sluta köpa svenska Volvo-bilar. Svensk exportmarknad låg i ruiner, var det intryck som gavs. Känns det igen?

När Saudiarabien kallade hem sin ambassadör på ett par veckor använde svenska tidningar rubriknivåer som antydde att kriget stod för dörren. Den saudiske ambassadörens frånvaro var då ändå knappt en flugprick jämfört med den diplomatiska krisen mellan Sverige och USA i samband med Vietnamkriget. I februari 1968 kallade USA hem sin Stockholmsambassadör efter att Olof Palme, då ecklesiastikminister, deltagit i en demonstration i Stockholm mot kriget. Först två år senare sände USA tillbaka sin ambassadör. Och under ”frostens år” 1972–1974, efter Olof Palmes jultal, förbjöd USA Sverige att sända en svensk ambassadör till Washington. Det kallar jag diplomatisk kris.

*

När det gäller sakfrågan om huruvida Margot Wallström och Stefan Löfven bör kalla Saudiarabien och Kina för "diktaturer" eller inte är min inställning väldigt pragmatisk. Jag kan förstå att Utrikesdepartmentet rekommenderar det politiska ledarskapet att inrikta sin kritik på staters handlingar (brott mot mänskliga rättigheter, användande av dödsstraff etc) och inte på staters styrelseskick (diktatur). Det är lättare att få gehör om man kritiserar en aktör för vad den gör och inte för vad den är.

Men ställd mot väggen vid en konkret fråga är det utsiktslöst att försöka ducka för frågan om en stat som Kina eller som Saudiarabien är en diktatur eller ej. Enklast är då att säga: "Ja, vi anser att Saudiarabien är en diktatur och vi kritiserar dess brott mot de mänskliga rättigheterna." Over and done. Det tuvhoppande vi nu upplever bidrar bara till att bibehålla medieintresset för terminologin och drar på ett kontraproduktivt sätt ut på förödmjukelsen för den stat som diskussionen gäller.

Saudiaffären i svenska och utländska medier

Turbulensen kring Sveriges relationer med Saudiarabien har fått stor internationell uppmärksamhet. Äntligen ett västland som talar klarspråk med Saudiarabien om mänskliga rättigheter, skriver till exempel ansedda Washington Post i en text där Margot Wallström hyllas som en politiker som vågar ta moralisk ställning.

Själv har jag de senaste dagarna talat om saken med ett stort antal internationella och svenska medier, från BBC World och The Guardian till Svenska Dagbladet och Aftonbladet TV. En intressant iakttagelse är att utländska och svenska journalister ställer olika frågor. Utländska journalister intresserar sig för sakpolitiken: Vad betyder krisen för de svenska exportinkomsterna? Hur påverkas Sveriges möjligheter att spela en roll på den världspolitiska scenen, till exempel när det gäller att bidra till konfliktlösning eller att främja mänskliga rättigheter? Svenska journalister intresserar sig för det strategiska spelet: Är det korrekt att beskriva Miljöpartiet som en vinnare? Har Stefan Löfvens ställning försvagats genom händelseutvecklingen? Hur påverkas regeringens relation till det svenska näringslivet?

Jag säger inte att några av dessa frågor är bättre eller sämre än de andra. Men de är olika. Jag ser åtminstone två tänkbara förklaringar till att de utländska och de svenska journalisternas frågor skiljer sig åt på det sätt som jag här har redovisat, och dessa förklaringar är inte ömsesidigt uteslutande.

För det första kan det finnas en "naturlig" förklaring i det att utländska journalister inte är intresserade av svensk inrikespolitik, medan svenska journalister är det desto mer. Så kan det mycket väl vara. För det andra - och mer principiellt intressant - kan det vara så att svensk politisk debatt blivit så avpolitiserad att bara det strategiska spelet finns kvar. Om väljarna uppfattar det som att de stora partierna tränger ihop sig i mitten och därför har svårt att urskilja distinkta sakpolitiska alternativ så riktas intresset mot det strategiska spelet i stället för mot de sakpolitiska motsättningarna. Journalister, politiker och för all del statsvetare binds ihop i en ond cirkel där politiken bara blir ett spel och sakpolitiken sätts på undantag.

Självklart har jag spetsat till skillnaden mellan de frågor som svenska och utländska journalister ställer. Det rör sig mer om tendenser än om absoluta skillnader. Men tendensen är intressant.

*

Passar också på och puffar för projektet Statsvetarpodden, där jag, Cecilia Garme och Jonas Hinnfors i början av sommaren kör igång poddradio. Syftet är att i en seriös men ändå lättsam form ge statsvetenskapliga perspektiv på politiska skeenden. Därigenom vill vi bidra till en fördjupad förståelse av politikens villkor samt öka intresset för politik och för statsvetenskap som ämne. Vi statsvetare efterfrågas ständigt av journalister för att besvara frågor. Vad händer med det politiska samtalet om det i stället är statsvetarna som ställer frågorna och därmed sätter ramarna för diskussionen?

I Almedalen gör vi program varje dag, i samarbete med Dagens industri. Mer om Statsvetarpodden kan du läsa här. Vi finns också på twitter - följ oss gärna på @statsvetarpodd.

Wallströms inställda tal och vapensamarbetet med Saudiarabien

I dag meddelades att utrikesminister Margot Wallströms tal inför Arabförbundet i Kairo ställts in med kort varsel. Orsaken uppges vara Sveriges kritik av brott mot mänskliga rättigheter i Saudiarabien. – Jag beklagar det här. Det är tråkigt att ett land blockerat min medverkan, säger Margot Wallström till TT.

Fortfarande är det mycket som är oklart kring omständigheterna för det inställda talet. Visst är Saudiarabien en mäktig aktör inom Arabförbundet, men knappast så mäktig att man självsvåldigt kan bestämma vilka som skall få respektive inte skall få tala. Wallströms anförande, i den mån det blivit känt i förväg, kan knappast heller sägas ha varit särskilt förgripligt.

Visst kan det från Saudiarabiens och andra arabstaters håll ha funnits ett missnöje med Margot Wallströms skarpa kritik mot länder - inklusive Saudiarabien - som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna. Men den kritiken är ju välkänd och om den varit avgörande så skulle ju Wallström inte ha bjudits in som hedersgäst i första skedet.

En annan tolkning är att Saudiarabien uppfattat signaler om att Sverige tänker säga upp det militära samarbetsavtalet. En sådan ensidig uppsägning skulle uppfattas som förödmjukande av Saudiarabien. Genom att nu agera mot Sverige föregriper Saudiarabien en sådan utveckling och ger bilden av att det är Saudiarabien som tar initiativet till en nedtrappning av de diplomatiska och politiska relationerna.

I vilket fall innebär Saudiarabiens agerande att sannolikheten för att det militära samarbetsavtalet blir kvar drastiskt minskar. En redan hårt pressad svensk regering får bekymmer med att förklara varför man väljer att hålla fast vid ett militärt samarbetsavtal med en stat som under förödmjukande former stoppar Sveriges utrikesminister från att hålla ett tal som försvarar de mänskliga rättigheterna.

Jag kommenterar händelseutvecklingen för bl a SvD och DN.

Angående näringslivstopparnas försvar av Saudiavtalet

I dag publicerade 31 svenska näringslivstoppar en artikel på DN Debatt, där de med emfas argumenterade för att Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien skall vara kvar. Deras viktigaste argument är att handel främjar utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati, att Saudiarabien är Sveriges viktigaste handelspartner i Mellanöstern samt att ett upprivande av avtalet urholkar Sveriges rykte som handels- och samarbetspartner.

Det är bra att de som vill att avtalet skall vara kvar äntligen kommit ut på banan. Hittills har debatten varit ensidig på så sätt att kritikerna till avtalet varit oerhört aktiva, medan de som försvarat avtalet - med några få undantag - duckat i debatten.

Däremot tycker jag att näringslivstopparnas argumentation är ohederlig i ett avgörande avseende. I artikeln beskrivs avtalet konsekvent som ett handelsavtal, och motståndarna beskrivs som att de är motståndare till frihandel och att de vill isolera Saudiarabien. Men så är ju inte fallet. Avtalet är inte ett handelsavtal utan ett militärt samarbetsavtal. Det är faktiskt en helt annan sak och det hade hedrat artikelförfattarna om de inte försökt ge sken av något annat.

Artikeln höjer konfliktnivån i frågan. Om Socialdemokraterna bestämmer sig för att inte riva upp avtalet blir det allt svårare för Miljöpartiet att stanna kvar i regeringen. Om Miljöpartiet lämnar regeringen går vi mot en ytterst osäker politisk framtid, särskilt med tanke på budgetprocessen och tillämpningen av decemberöverenskommelsen.

Jag tycker Socialdemokraterna skall rycka bort plåstret direkt och riva upp avtalet. Det kan svida en del. Men ett sådant beslut är moraliskt trovärdigt och det räcker långt.

Jag kommenterar näringslivstopparnas artikel för TT. Läs också gärna Olof Johansson-Stenmans (professor i nationalekonomi) kritik av artikeln här.