Margot Wallström och hennes politiska arv

Äntligen ett västland som talar klarspråk med Saudiarabien om mänskliga rättigheter, skrev ansedda Washington Post för några år sedan, angående utrikesminister Margot Wallströms skarpa kritik av förhållandena i landet. Sverige hade då rivit upp sitt militära samarbetsavtal med Saudiarabien och Margot Wallström kallade Saudiarabiens piskstraff av bloggaren och aktivisten Raif Badawi för "medeltida". Saudiarabien rasade och kallade hem sin ambassadör.

Så kommer jag att minnas Margot Wallströms gärning som utrikesminister. Margot Wallström profilerade Sverige som ett land med feministisk utrikespolitik, vilket har väckt stor internationell uppmärksamhet. Sverige blev också det första EU-land som erkände staten Palestina. Margot Wallström var också en drivande kraft i det framgångsrika arbetet med att Sverige skulle få en plats i FN:s säkerhetsråd.

Däremot blev det en besvikelse för Margot Wallström och för svensk utrikespolitik att ingen annan EU-stat följde Sveriges exempel och erkände Palestina. Det blev också en besvikelse att det inte gick att skapa tillräckliga förutsättningar för att Sverige skulle underteckna FN:s avtal om ett kärnvapenförbud.

Nu får vi se vem som kommer att efterträda Margot Wallström som utrikesminister. Jag tror att det blir en person med tung politisk erfarenhet, som fortsätter att profilera Sverige som en stat med en feministisk utrikespolitik och som inte är kontroversiell inom partiet. Det finns flera personer att välja mellan. Två av dem är Ann Linde och Annika Söder.

Saudiaffären i svenska och utländska medier

Turbulensen kring Sveriges relationer med Saudiarabien har fått stor internationell uppmärksamhet. Äntligen ett västland som talar klarspråk med Saudiarabien om mänskliga rättigheter, skriver till exempel ansedda Washington Post i en text där Margot Wallström hyllas som en politiker som vågar ta moralisk ställning.

Själv har jag de senaste dagarna talat om saken med ett stort antal internationella och svenska medier, från BBC World och The Guardian till Svenska Dagbladet och Aftonbladet TV. En intressant iakttagelse är att utländska och svenska journalister ställer olika frågor. Utländska journalister intresserar sig för sakpolitiken: Vad betyder krisen för de svenska exportinkomsterna? Hur påverkas Sveriges möjligheter att spela en roll på den världspolitiska scenen, till exempel när det gäller att bidra till konfliktlösning eller att främja mänskliga rättigheter? Svenska journalister intresserar sig för det strategiska spelet: Är det korrekt att beskriva Miljöpartiet som en vinnare? Har Stefan Löfvens ställning försvagats genom händelseutvecklingen? Hur påverkas regeringens relation till det svenska näringslivet?

Jag säger inte att några av dessa frågor är bättre eller sämre än de andra. Men de är olika. Jag ser åtminstone två tänkbara förklaringar till att de utländska och de svenska journalisternas frågor skiljer sig åt på det sätt som jag här har redovisat, och dessa förklaringar är inte ömsesidigt uteslutande.

För det första kan det finnas en "naturlig" förklaring i det att utländska journalister inte är intresserade av svensk inrikespolitik, medan svenska journalister är det desto mer. Så kan det mycket väl vara. För det andra - och mer principiellt intressant - kan det vara så att svensk politisk debatt blivit så avpolitiserad att bara det strategiska spelet finns kvar. Om väljarna uppfattar det som att de stora partierna tränger ihop sig i mitten och därför har svårt att urskilja distinkta sakpolitiska alternativ så riktas intresset mot det strategiska spelet i stället för mot de sakpolitiska motsättningarna. Journalister, politiker och för all del statsvetare binds ihop i en ond cirkel där politiken bara blir ett spel och sakpolitiken sätts på undantag.

Självklart har jag spetsat till skillnaden mellan de frågor som svenska och utländska journalister ställer. Det rör sig mer om tendenser än om absoluta skillnader. Men tendensen är intressant.

*

Passar också på och puffar för projektet Statsvetarpodden, där jag, Cecilia Garme och Jonas Hinnfors i början av sommaren kör igång poddradio. Syftet är att i en seriös men ändå lättsam form ge statsvetenskapliga perspektiv på politiska skeenden. Därigenom vill vi bidra till en fördjupad förståelse av politikens villkor samt öka intresset för politik och för statsvetenskap som ämne. Vi statsvetare efterfrågas ständigt av journalister för att besvara frågor. Vad händer med det politiska samtalet om det i stället är statsvetarna som ställer frågorna och därmed sätter ramarna för diskussionen?

I Almedalen gör vi program varje dag, i samarbete med Dagens industri. Mer om Statsvetarpodden kan du läsa här. Vi finns också på twitter - följ oss gärna på @statsvetarpodd.