Nej – Sverige bör inte söka medlemskap i Nato nu

Texten är ett utdrag ur en artikel jag publicerade på Sydsvenskan Kultur torsdag 17 mars, som svar på en tidigare artikel av WIlhelm Agrell (se nedan).

Rysslands invasion av Ukraina river upp den europeiska säkerhetsordningen. Vid sidan av Rysslands grova folkrättsbrott och det massiva humanitära lidandet påverkar invasionen även den säkerhetspolitiska debatten i Sverige. Röster höjs för att Sverige ska avsäga sig den mångåriga militära alliansfriheten och i stället söka medlemskap i Nato.

I sin artikel om den svenskaNatodebatten (14/3) påstår Wilhelm Agrell att svensk säkerhetspolitisk debatt sedan flera decennier präglats av konformism. Åsiktskorridoren har varit trång, för att använda ett populärt uttryck. Agrell skräder inte orden – han talar om ”säkerhetspolitiska häxbränningar”, ”repression”, ”ett informellt nätverk av politiker, tjänstemän och medieföreträdare” samt att Nato-frågan varit ”genomsyrad av Orwellskt ’dubbelspråk’”.

Det är uppenbart att Agrell är missnöjd med hur den säkerhetspolitiska debatten gestaltat sig under efterkrigstiden. Däremot är det oklart vad han egentligen vill. Han förordar inte ett svenskt Nato-medlemskap. I stället utmynnar hans artikel i ett påstående om att Nato-frågan länge varit så blockerad att vi inte ens nu, i ”ett närmast katastrofalt säkerhetsläge förmår ta oss an den som nation”.

Jag känner inte igen den mörka bild av Nato-debatten som Agrell återger. Det är korrekt att högerledaren Jarl Hjalmarson för mer än 60 år sedan utestängdes från den svenska FN-delegationen. Dåvarande utrikesminister Östen Undén ansåg att Hjalmarson gav en felaktig bild av Sveriges säkerhetspolitiska linje och att det därför var olämpligt att han representerade Sverige i FN. Det är också korrekt att Sverige under det kalla kriget i hemlighet samverkade med Nato för att underlätta militär hjälp västerifrån i händelse av krig. Man kan på politisk grund tycka olika både om Östen Undéns behandling av Jarl Hjalmarson och om Sveriges västsamarbete. Men de innebar inga avgörande hinder för den svenska militära alliansfrihetens viktigaste målsättning – att värna Sveriges oberoende genom att möjliggöra neutralitet i händelse av krig.

Det viktigaste skälet till att det under så många år inte pågick någon debatt om svenskt Nato-medlemskap var i stället att frågan inte uppfattades som relevant. Samtliga riksdagspartier – från höger till vänster – var helt överens om att Sveriges militära alliansfrihet skulle bestå och att Sverige inte skulle söka medlemskap i Nato. Folkopinionen var också entydig emot ett Nato-medlemskap.

Nu är vi där vi är. Vi vet inte vilket Europa som möter oss när kriget i Ukraina är slut. Det sämsta vi kan göra är i förtid låsa oss vid ett visst säkerhetspolitiskt medel. I dagsläget är det svårt att se att ett Nato-medlemskap skulle främja Sveriges säkerhetspolitiska mål. Ett Nato-medlemskap skulle knappast stärka vårt nationella oberoende och vårt demokratiska politiska system. Ett Nato-medlemskap skulle heller inte minska risken för att vi mot vår vilja blev indragna i militära krigshandlingar.

Med ett Nato-medlemskap följer inte bara rättigheter utan också skyldigheter och en minskad handlingsfrihet. Sverige blir som Nato-medlem en del av Natos kärnvapendoktrin – en doktrin som inte utesluter att Nato använder kärnvapen utan att först ha attackerats med sådana av en annan stat. Nato är helt beroende av USA, ett USA där demokratins institutioner är under attack och där Donald Trump är favorit till att efter nästa val återkomma som amerikansk president. Och Finland har ännu inte har bestämt sig för vilken väg man vill gå.

Så det gäller att ha is i magen. Det är inte seriöst att nu – utan att känna till det säkerhetspolitiska landskap som kommer att växa fram - byta fot och högljutt ropa efter ett Nato-medlemskap. Men en ny verklighet kräver en ny analys där svaren inte får vara givna på förhand. Militär alliansfrihet eller medlemskap i en allians är medel för att nå säkerhetspolitiska mål, de är inte några mål i sig. På längre sikt kan därför ett Nato-medlemskap förstås inte uteslutas. Vad Sverige nu behöver är det Wilhelm Agrell kanske trots allt efterlyser – en eftertänksam och respektfylld debatt om det säkerhetspolitiska läget och där Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval kan formas i ett brett politiskt samförstånd.

 

Ja - Sverige bör underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud!

I dag presenterade Margot Wallström regeringens utrikesdeklaration 2019 i riksdagen. Deklarationen hade ett starkt demokratifokus, och det är bra. De högerradikala partiernas frammarsch i Europa och deras utpekande av den liberala demokratin som en fiende ska tas på allvar.

Demokratin i världen är på tillbakagång. I dag lever fler människor i länder med auktoritära tendenser än i länder som gör demokratiska framsteg. Journalister, förtroendevalda och människorättsförsvarare trakasseras, förföljs och dödas. Hets och hat förgiftar samhällsdebatten. Demokratiska processer undergrävs.

Jag hoppas och tror att det demokratifokus som presenterades i dag ska få lika starkt genomslag i den förda politiken som lanseringen av den feministiska utrikespolitiken har fått.

I utrikesdeklarationen lyftes också nedrustningsfrågorna och det växande kärnvapenhotet fram. USA och Ryssland har båda nyligen lämnat nedrustningsavtalet INF och icke-spridningsavtalet NPT är i fara när kärnvapenstaterna utvecklar nya förmågor. Margot Wallström utlovar ett nytt svenskt initiativ och att samla en bred krets länder för att intensifiera kampen för kärnvapennedrustning.

I det arbetet bör Sverige förstås också underteckna FN:s konvention om kärnvapen (där utredningen i saken nu är på remiss), precis som fyra forskare skriver på DN Debatt i dag.

Debatten i kammaren tog sig också annorlunda uttryck än vanligt, vilket ju beror på att det politiska landskapet förändrats. Så tog till exempel Liberalernas talesperson Fredrik Malm replik på moderaternas talesperson Hans Wallmark, vilket inte hände på Alliansens tid.

Liberalerna vill också att Sverige ska flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Det är en riktigt dålig idé. En sådan flytt skulle ytterligare stärka den redan starkare parten Israel i konflikten med palestinierna och därmed göra konflikten än mer asymmetrisk. En flytt skulle bidra till att öka polariseringen mellan israeler och palestinier och även försvåra åstadkommandet av den tvåstatslösning som alla vet är den enda möjligheten för en rättvis och varaktig lösning på konflikten.

Låt 2019 bli året då Sverige ansluter sig till FN:s konvention om totalförbud mot kärnvapen

Ja, Sverige bör naturligtvis underteckna FN:s konvention om totalförbud mot kärnvapen. Sommaren 2017 röstade Sverige tillsammans med 121 andra stater i FN för en sådan konvention. ICAN, den globala kampanjen mot avskaffandet av kärnvapen, tilldelades förra året Nobels fredspris för sitt arbete.

Nu är det dags att Sverige tar nästa steg och även formellt ansluter sig till konventionen. De borgerliga partierna säger nej - de är ängsliga för att ett svenskt undertecknande ska reta upp USA och försvåra ett svenskt Nato-medlemskap. Men det finns ett starkt folkligt stöd för att Sverige ska skriva under. I en helt färsk Sifo-undersökning svarar hela 85 procent av de tillfrågade ja på frågan: Anser du att Sverige ska skriva under FN:s avtal om förbud mot kärnvapen.                                          

Även inom Socialdemokraterna finns ett mycket starkt stöd för att Sverige ska ansluta sig. I Svenska Dagbladet i dag skriver jag tillsammans med övriga ordföranden för samtliga socialdemokratiska sidoorganisationer samt Olof Palmes Internationella Center och Unga Örnar en artikel till stöd för att Sverige ska underteckna avtalet. Artikeln kan läsas här.

Kampen mot kärnvapen är en kamp för freden. Sverige som militärt alliansfri stat har ett särskilt ansvar att föra kampen mot kärnvapen framåt. Ett undertecknande av FN:s konvention om totalförbud mot kärnvapen är ett litet steg i den riktningen. Låt oss se till att Sverige tar det steget redan i år.

Bättre sent än aldrig. Sluta fjäska för Saudiarabien

Äntligen ett västland som talar klarspråk med Saudiarabien om mänskliga rättigheter, skrev ansedda Washington Post för några år sedan, angående utrikesminister Margot Wallströms skarpa kritik av förhållandena i landet. Sverige hade då rivit upp sitt militära samarbetsavtal med Saudiarabien och Margot Wallström kallade Saudiarabiens piskstraff av bloggaren och aktivisten Raif Badawi för "medeltida". Saudiarabien rasade och kallade hem sin ambassadör. Ett sedan länge inplanerat tal av Margot Wallström inför Arabförbundet i Kairo ställdes in med kort varsel.

Sverige gick i täten i den internationella opinionsbildningen mot Saudiarabien. Internationell press hyllade henne och svensk utrikespolitik.

Även i det nu aktuella fallet med vad som förefaller vara ett mord på den saudiske journalisten Jamal Khashoggi har Margot Wallström varit mycket tydlig i sina kritiska uttalanden. Men denna gång får Margot Wallströms kritik inte lika starkt internationellt genomslag. Världssamfundet är nu mycket mer samlat i sin kritik mot Saudiarabien. Det är bra. Liksom sin rival Iran i maktspelet i Mellanöstern är Saudiarabien en repressiv diktatur som regelbundet och grovt kränker de mänskliga rättigheterna.

Det är en skandal att så många av världens länder genom vapenförsäljning bidrar till att upprätthålla dessa regimers ställning, i respektive land och i regionen som helhet. Donald Trumps försonliga uttalanden mot den saudiska regimen är illavarsnande. Låt oss gemensamt bidra till att Jamal Khashoggis fruktansvärda öde ska göra det omöjligt för andra stater att behandla den saudiska regimen med de silkesvantar som hittills alltför ofta varit fallet.

I en artikel i dag kallar överste Bo Pellnäs Saudiarabien för en skurkstat. Det är svårt att inte hålla med.

Bra att Margot Wallström talar klarspråk om Sverige och kärnvapenavtalet

Utrikesminister Margot Wallström har offentligt markerat det oacceptabla i att USA under Donald Trump genom hot och påtryckningar försöker få Sverige att inte skriva under FN-avtalet mot kärnvapenförbud. Det är utmärkt att Margot Wallström talar klarspråk i denna fråga. Svensk utrikes- och säkerhetspolitik ska inte dikteras av någon annan stat.

Det har framförts kritik från den borgerliga oppositionen mot Margot Wallströms uttalande. Jag kan inte riktigt se grunden för den kritiken. USA har självklart frihet att öppet säga vad man vill om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men Sverige har samma självklara frihet att öppet bemöta de amerikanska ståndpunkterna.

Det är intressant att moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark inte påstår att det var fel av Margot Wallström att rikta kritik i sig mot till exempel de uttalanden som USA:s Nato-ambassadör Kay Bailey Hutchison tidigare framfört (om att ett svenskt undertecknande skulle orsaka "problem" i relationen till Nato). Däremot menar Hans Wallmark att Margot Wallström borde framfört sina synpunkter på ett annat sätt än genom öppen kritik i en tv-intervju.

Det är ett återkommande mönster i svensk utrikesdebatt att oppositionen (oavsett politisk färg) hellre kritiserar regeringen i formfrågor (fel sätt, fel tillfälle, fel ordval, fel informationsvägar etc.) än i sakfrågor. I det här konkreta fallet tycker jag att om den amerikanske ambassadören framför sina synpunkter offentligt så blir det märkligt om utrikesministern svarar bakom stänga dörrar och bortom offentlighetens ljus. Medborgarna har förstås ett intresse att veta hur utrikesministern förhåller sig till de amerikanska uttalandena.

I grunden handlar konflikten mellan regeringen och oppositionen om självständigheten i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Regeringen vill genom den militära alliansfriheten värna Sveriges oberoende, och att Sverige även fortsättningsvis ska kunna vara en självständig röst i kampen för nedrustning och mot kärnvapen. De fyra borgerliga partierna vill i stället att Sverige ska gå med i Nato, och de inser att en självständig svensk linje i synen på kärnvapenförbud höjer tröskeln till ett svenskt Nato-medlemskap.

Min linje är klar. Sverige bör sträva efter att kunna skriva under FN-avtalet om ett kärnvapenförbud så snart som möjligt.

Jag ser att Mats Engström är inne på samma tema.

Time to Talk Impeachment? Om USA och Donald Trumps framtid.

Donald Trumps första år som president kännetecknas av ökad instabilitet och osäkerhet i omvärlden. Trump har nedrustat USA:s diplomatiska armé, vilket skapar ett tomrum som olika aktörer utnyttjar till att flytta fram sina egna positioner. 

Vi ser det i Mellanöstern där Saudiarabien genom sin unge kronprins Mohammed bin Salman kombinerar en del positiva inrikespolitiska reformer (till exempel kvinnors rätt att köra bil) med drastiska åtgärder som gripandet av elva prinsar, fyra nuvarande ministrar och tio tidigare ministrar under föregivande att han vill bekämpa korruptionen. Att bekämpa korruption är naturligtvis bra, men gripandena har genomförts på ett sätt  långt bortom rättsstatens principer. 

Saudiarabien mer eller mindre kidnappade Libanons premiärminister Saad Hariri, bedriver ett blodigt krig som drabbar civilbefolkningen i Jemen mycket hårt, har genomfört en ursinnig diplomatisk och ekonomisk attack mot grannlandet Qatar och förklarat att man i princip ligger i krig med Iran. I Iran har Saudiarabiens agerande mötts av ett starkt nationalistiskt uppsving i den annars relativt avpolitiserade medelklassen. Oron i området stiger för att situationen ska utvecklas till ett fullskaligt krig mellan Saudiarabien och Iran. USA:s diplomatiska insatser är ytterst begränsade, i stället hejar Donald Trump på Saudiarabiens agerande.

När det gäller Nordkorea skriker omvärlden efter diplomatiska initiativ, eftersom få bedömare tror på en militär lösning på konflikten. Visst kan USA militärt besegra Nordkorea, men sannolikt till priset av ett ohyggligt stort antal dödsoffer både i Nordkorea och i Sydkorea och med spridningsrisker över hela regionen. Men Donald Trump närmast hånar offentligt sin utrikesminister när denne försöker utforma diplomatiska vägar framåt.

Donald Trump hånar på twitter premiärministern för USA:s främste allierade i Europa, Storbritanniens Theresa May. I Syrien har Ryssland, Iran och Hizbollah tillåtits flytta fram sina positioner

En sådan här osäkerhet ligger förstås varken i USA:s långsiktiga eller kortsiktiga intresse. Därför har också Donald Trump kommit på kant med sitt eget utrikespolitiska ledarskap, nu senast genom osäkerheten kring utrikesminister Rex W Tillersons framtid. I dag berättas också att president Trump överväger att avskeda sin CIA-chef och ersätta denna med den kontroversielle högernationalisten Tom Cotton. Ett sådant skifte riskerar att leda till att allt färre stater blir intresserade av att dela sin underrättelseinformation med USA.

I USA höjs allt fler röster för att försöka ställa Donald Trump inför riksrätt, eller impeachment som det heter i den amerikanska konstitutionens artikel två sektion fyra, för hans ständiga lögner och brott mot rättsstatens principer. Men dit är steget fortsatt långt. Demokraterna måste också bestämma sig om de vill lägga kraft och resurser på att försöka få Donald Trump avsatt, eller i stället samla ihop sitt parti för att stå starka inför mellanårsvalen 2018 och presidentvalet 2020. Risken finns att aversionerna mot Trump är så starka att de ställer sig i vägen för Demokraterna att ta tag i sina egna problem.

Sverige och Saudiarabiens inval i FN:s kvinnokommission

I förra veckan valdes Saudiarabien in i FN:s kvinnokommission. I en sluten omröstning röstade 43 länder för och 7 länder avstod. Det har nu utbrutit en inrikespolitisk strid om hur Sverige ställde sig i frågan och om Margot Wallström ska berätta hur Sverige röstade.

Trätan är väldigt typisk för konflikter om svensk utrikespolitik. Som Marie Demker och jag visade i boken Utrikespolitiken som slagfält. De svenska partierna och utrikesfrågorna 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1995) handlar konflikter i svensk utrikespolitik nästan alltid om politikens form, inte om dess innehåll. I det här fallet: Ska Margot Wallström berätta eller inte berätta hur Sverige röstade?

I det här konkreta fallet tycker jag det är två frågor som är principiellt intressanta.

1.) Bör Saudiarabien sitta i FN:s kvinnokommission? Det intuitiva svaret på denna fråga är ett självklart nej. Kvinnokommissionen har visserligen ingen egentlig beslutsmakt, utan ska ge rekommendationer till medlemsstaterna om olika insatser för att stärka kvinnors positioner inom politiska, ekonomiska och sociala områden. Men Saudiarabien är ett land som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna och där kvinnans ställning är oerhört underordnad. Vad kan Saudiarabien bidra med i arbetet att förbättra kvinnors rättigheter, och vilka signaler sänder det ut att Saudiarabien nu väljs in? Det enda bärande argument jag kan se är att Saudiarabiens deltagande bidrar till att påverka jämställdhetsprocessen i landet, och att det därför bedöms vara bättre att ha Saudiarabien innanför än utanför. Men sammantaget tycker jag inte att Saudiarabien borde ha valts in.

2.) Ska Margot Wallström offentliggöra hur Sverige röstade? Min uppfattning i frågan är enkel: Jag vet inte. Å ena sidan är jag en varm förespråkare för transparens och öppenhet. Även om praxis är att medlemsstaterna inte berättar hur de röstat så finns det inga formella hinder för en stat som verkligen vill berätta. Å andra sidan infinner sig omedelbart besvärliga följdfrågor: Hur påverkas Sveriges förutsättningar att spela en roll i FN:s kvinnoarbete om röstningen offentliggörs? Ska Sverige fortsättningsvis alltid berätta har man röstat i kontroversiella slutna omröstningar? Och 2014 valdes Iran in i FN:s Kvinnokommission. Kommer Jan Björklund, som då var chef för utbildningsdepartementet som ansvarade för Sverige röstning, nu att berätta hur Sverige röstade?

Jag ser gärna en principiell debatt om hur vi hanterar diktaturer och auktoritärt styrda stater i olika FN-organ och hur vi kan skapa ökad öppenhet i den traditionella diplomatin och kring Sveriges ställningstaganden. Om frågan om Saudiarabiens inval i FN:s kvinnokommission kan leda till en sådan diskussion är mycket vunnet.

Olof Palme och en radikal utrikespolitik för vår tid

Om några dagar är det 30 år sedan Olof Palme togs ur tiden. Svenska medier fylls av Palmeiana. Jag har själv redan intervjuats flera gånger, och fått svara på frågor om allt från Olof Palmes betydelse för svensk politik till vem jag tror det var som sköt Olof Palme.

Många förknippar Olof Palme med den radikalisering av svensk utrikespolitik som ägde rum under 1960-talet. Under den så kallade aktiva utrikespolitikens år - från mitten av 1960-talet till kalla krigets slut och det svenska EU-inträdet i början av 1990-talet - gjorde sig Sverige känt som en stat som solidariserade sig med tredje världens kamp för nationell självständighet och för en ny ekonomisk världsordning. Sverige och Olof Palme kombinerade rollen som medlare och brobyggare med rollen som en tydlig och självständig kritiker av stormakternas krigföring och kapprustning och av diktaturernas förtyck av sina egna medborgare.

Högtidlighållandet av minnet av Olof Palme innebär med nödvändighet några doser nostalgi. Men nostalgin får inte dominera. Bättre är att blicka framåt. Världen har förändrats sedan Olof Palmes tid. Den värld vi lever i idag är individualiserad på ett sätt som få kunde föreställa sig för bara ett par decennier sedan.

När Sverige och Olof Palme talade om frihet var det i första hand folkens frihet som åsyftades. De internationella frihetsfrågorna handlade om nationellt självbestämmande. Avkoloniseringprocessen lyfte frihetsfrågorna till en kollektiv nivå där Socialdemokraterna hade lätt att positionera sig. På flera sätt var kampen framgångsrik. De allra flesta kolonier vann sin frihet och blev självständiga stater. Men i en del fall följdes befrielsen av besvikelse. Självständigheten blev visserligen en nationell frihet, men inte en frihet för individerna. Dagens Zimbabwe är ett av flera tragiska exempel på denna utveckling.

Idag är det inte frågan om nationernas frihet utan individernas frihet som dominerar den politiska dagordningen. Inom folkrätten har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning på statssuveränitetens bekostnad. Det har blivit politiskt omöjligt att åberopa staters "inre angelägenheter" som skäl för att inte protestera mot brott mot de mänskliga rättigheterna. FN-principen "Responsibility to Protect" (R2P) ger alla stater en skyldighet att skydda sin egen befolkning och skapar bättre folkrättsliga möjligheter för världssamfundet att ingripa när människor riskerar att utsättas för folkmord eller andra grymheter.

Även jämlikheten och solidariteten i den aktiva utrikespolitiken på Olof Palmes tid kretsade gärna kring fenomen på kollektiv nivå. Politiken syftade till att undanröja orättvisor mellan stater och mellan folk. Idag har perspektiven förändrats. Det ligger ett starkare fokus på ojämlikheten inom stater och mellan människor oavsett i vilka stater de bor. Flyktingströmmar och folkmord ställer nya frågor om gränser mellan stater och om gränser och former för vår solidaritet.

Hur skall då en ny svensk radikal utrikespolitik utformas för att den skall  bära Olof Palmes anda och idéer in i en ny tid? Den frågan besvaras efter förmåga i den nya boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik 30 år efter Olof Palmes död" (red Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Bokförlaget Korpen 2016). Boken ges ut av Socialdemokrater för tro och solidaritet i samarbete med Tankesmedjan Tiden. I boken medverkar ett 20-tal skribenter som var och en ger sin reflektion över hur en sådan utrikespolitik borde utformas.

Boken släpps nu på torsdag 25 februari kl 18.00, i samband med ett seminarium på ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm. Där kan ni träffa och mingla med flera av bokens författare. I seminariet medverkar Sara Karlsson, Lawen Redar, Pierre Schori, Johan Öberg och Per Wirtén. Jag fungerar som moderator. Hjärtligt välkomna! Fri entré och boken finns att köpa på plats.

Så minns jag Lennart Bodström

Nås av nyheten att tidigare TCO-ordföranden, utrikesministern, utbildningsministern och ambassadören Lennart Bodström lämnat oss, 87 år gammal. Jag träffade honom några få gånger, och minns honom med värme.

En gång bjöd jag och hustrun honom på lunch efter ett gemensamt seminarium på Bokmässan i Göteborg. Lätt exalterad av stundens allvar frågade jag honom av någon anledning om han hade några barn. "Ja", svarade han lite dröjande, "jag har tre barn. En son heter Thomas och han är justitieminister." Ridå.

I sina läsvärda memoarer "Mitt i stormen" (Hjalmarson & Högberg, 2001) berättar Lennart Bodström hur det gick till när han 1949 började läsa statskunskap vid den tidens Göteborgs Högskola. Han skulle egentligen ha läst en utbildning avsedd för blivande journalister. När han skulle skriva in sig visade det sig emellertid att den utbildningen var nedlagd, vilket inte framgick av den studentkalender som listade de aktuella utbildningarna. Jag blev mycket besviken, men hjälp stod att få. Av högskolans ende med mycket välorienterade vaktmästare fick jag besked om att den särskilda journalistkursen var nedlagd, men han upplyste samtidigt om att jag i lärosal 1, omedelbart till höger om stora ingångsdörren, kunde läsa statskunskap. "Det går mycket i år", tillade han med en formulering som lät nästan kommersiell. Lennart Bodström följde vaktmästarens råd, vilket ledde fram till en pol.mag-examen och en licentiat-examen i ämnet statskunskap.

Mest omstridd blev Lennart Bodström som utrikesminister och genom sin kända skepsis mot de påstådda sovjetiska ubåtskränkningarna. År 1985 åt Lennart Bodström middag med några journalister och några av dem berättade efteråt att Bodström då klargjort att han inte trodde på de många rapporterna om sovjetiska kränkningar av svenska vatten. Dessa uppgifter ledde så småningom till att de borgerliga partierna väckte en misstroendeförklaring mot honom i riksdagen. Misstroendeförklaringen hade inga förutsättningar att gå igenom, men blev en skarp politisk markering.

Överhuvudtaget fick Lennart Bodström mycket hugg från de borgerliga partierna under sin tid som utrikesminister. Lennart Bodström var lättare att komma åt än den egentlige måltavlan, det vill säga statsminister Olof Palme. Bodström och Palme stod varandra nära, och Bodström var obrottsligt lojal mot Palme och dennes många utrikes- och säkerhetspolitiska utspel i mitten av 1980-talet. Om de inrikespolitiska striderna om svensk utrikes- och säkerhetspolitik under dessa år skriver jag och Marie Demker i boken "Utrikespolitiken som slagfält" (Nerenius & Santérus, 1995).

Frid över Lennart Bodströms minne.

Den svenska Saudi-kritiken i historiens ljus

I fredags medverkade jag i Studio Ett i P1, för att diskutera Margot Wallströms kritiska uttalanden mot Saudiarabien och dess diplomatiska konsekvenser. I slutet av inslaget påminde programledaren om Olof Palmes "mustiga och många gånger kritiska uttalanden" och tillade att dessa uttalanden var "många stolta över i dag".

Så är det. I dag är det många som är stolta över Olof Palmes uttalanden om den spanska Francodiktaturen som "satans mördare", om den tjeckiska kommunistiska regimen som "diktaturens kreatur" eller om USA:s julbombningar av Hanoi julen 1972 som jämförbara med olika historiska illdåd.

Men när dessa uttalanden framfördes var de djupt kontroversiella. Särskilt debatten om Olof Palmes kritik av USA för bombningarna av Vietnam är närmast en blåkopia av debatten om Margot Wallströms kritik av Saudiarabien i dag. De flesta borgerliga företrädare instämde i att USA:s bombningar av Vietnam förtjänade kritik. Men många av dem menade att kritiken framfördes vid fel tillfälle och i felaktiga former. Sättet som kritiken framfördes på skadade Sveriges möjligheter att påverka och isolerade Sverige i världspolitiken. Förresten var det ingen som brydde sig om vad lilla Sverige tyckte. Utom de amerikanska konsumenterna förstås, som nu skulle sluta köpa svenska Volvo-bilar. Svensk exportmarknad låg i ruiner, var det intryck som gavs. Känns det igen?

När Saudiarabien kallade hem sin ambassadör på ett par veckor använde svenska tidningar rubriknivåer som antydde att kriget stod för dörren. Den saudiske ambassadörens frånvaro var då ändå knappt en flugprick jämfört med den diplomatiska krisen mellan Sverige och USA i samband med Vietnamkriget. I februari 1968 kallade USA hem sin Stockholmsambassadör efter att Olof Palme, då ecklesiastikminister, deltagit i en demonstration i Stockholm mot kriget. Först två år senare sände USA tillbaka sin ambassadör. Och under ”frostens år” 1972–1974, efter Olof Palmes jultal, förbjöd USA Sverige att sända en svensk ambassadör till Washington. Det kallar jag diplomatisk kris.

*

När det gäller sakfrågan om huruvida Margot Wallström och Stefan Löfven bör kalla Saudiarabien och Kina för "diktaturer" eller inte är min inställning väldigt pragmatisk. Jag kan förstå att Utrikesdepartmentet rekommenderar det politiska ledarskapet att inrikta sin kritik på staters handlingar (brott mot mänskliga rättigheter, användande av dödsstraff etc) och inte på staters styrelseskick (diktatur). Det är lättare att få gehör om man kritiserar en aktör för vad den gör och inte för vad den är.

Men ställd mot väggen vid en konkret fråga är det utsiktslöst att försöka ducka för frågan om en stat som Kina eller som Saudiarabien är en diktatur eller ej. Enklast är då att säga: "Ja, vi anser att Saudiarabien är en diktatur och vi kritiserar dess brott mot de mänskliga rättigheterna." Over and done. Det tuvhoppande vi nu upplever bidrar bara till att bibehålla medieintresset för terminologin och drar på ett kontraproduktivt sätt ut på förödmjukelsen för den stat som diskussionen gäller.

Saudiaffären i svenska och utländska medier

Turbulensen kring Sveriges relationer med Saudiarabien har fått stor internationell uppmärksamhet. Äntligen ett västland som talar klarspråk med Saudiarabien om mänskliga rättigheter, skriver till exempel ansedda Washington Post i en text där Margot Wallström hyllas som en politiker som vågar ta moralisk ställning.

Själv har jag de senaste dagarna talat om saken med ett stort antal internationella och svenska medier, från BBC World och The Guardian till Svenska Dagbladet och Aftonbladet TV. En intressant iakttagelse är att utländska och svenska journalister ställer olika frågor. Utländska journalister intresserar sig för sakpolitiken: Vad betyder krisen för de svenska exportinkomsterna? Hur påverkas Sveriges möjligheter att spela en roll på den världspolitiska scenen, till exempel när det gäller att bidra till konfliktlösning eller att främja mänskliga rättigheter? Svenska journalister intresserar sig för det strategiska spelet: Är det korrekt att beskriva Miljöpartiet som en vinnare? Har Stefan Löfvens ställning försvagats genom händelseutvecklingen? Hur påverkas regeringens relation till det svenska näringslivet?

Jag säger inte att några av dessa frågor är bättre eller sämre än de andra. Men de är olika. Jag ser åtminstone två tänkbara förklaringar till att de utländska och de svenska journalisternas frågor skiljer sig åt på det sätt som jag här har redovisat, och dessa förklaringar är inte ömsesidigt uteslutande.

För det första kan det finnas en "naturlig" förklaring i det att utländska journalister inte är intresserade av svensk inrikespolitik, medan svenska journalister är det desto mer. Så kan det mycket väl vara. För det andra - och mer principiellt intressant - kan det vara så att svensk politisk debatt blivit så avpolitiserad att bara det strategiska spelet finns kvar. Om väljarna uppfattar det som att de stora partierna tränger ihop sig i mitten och därför har svårt att urskilja distinkta sakpolitiska alternativ så riktas intresset mot det strategiska spelet i stället för mot de sakpolitiska motsättningarna. Journalister, politiker och för all del statsvetare binds ihop i en ond cirkel där politiken bara blir ett spel och sakpolitiken sätts på undantag.

Självklart har jag spetsat till skillnaden mellan de frågor som svenska och utländska journalister ställer. Det rör sig mer om tendenser än om absoluta skillnader. Men tendensen är intressant.

*

Passar också på och puffar för projektet Statsvetarpodden, där jag, Cecilia Garme och Jonas Hinnfors i början av sommaren kör igång poddradio. Syftet är att i en seriös men ändå lättsam form ge statsvetenskapliga perspektiv på politiska skeenden. Därigenom vill vi bidra till en fördjupad förståelse av politikens villkor samt öka intresset för politik och för statsvetenskap som ämne. Vi statsvetare efterfrågas ständigt av journalister för att besvara frågor. Vad händer med det politiska samtalet om det i stället är statsvetarna som ställer frågorna och därmed sätter ramarna för diskussionen?

I Almedalen gör vi program varje dag, i samarbete med Dagens industri. Mer om Statsvetarpodden kan du läsa här. Vi finns också på twitter - följ oss gärna på @statsvetarpodd.

Wallströms inställda tal och vapensamarbetet med Saudiarabien

I dag meddelades att utrikesminister Margot Wallströms tal inför Arabförbundet i Kairo ställts in med kort varsel. Orsaken uppges vara Sveriges kritik av brott mot mänskliga rättigheter i Saudiarabien. – Jag beklagar det här. Det är tråkigt att ett land blockerat min medverkan, säger Margot Wallström till TT.

Fortfarande är det mycket som är oklart kring omständigheterna för det inställda talet. Visst är Saudiarabien en mäktig aktör inom Arabförbundet, men knappast så mäktig att man självsvåldigt kan bestämma vilka som skall få respektive inte skall få tala. Wallströms anförande, i den mån det blivit känt i förväg, kan knappast heller sägas ha varit särskilt förgripligt.

Visst kan det från Saudiarabiens och andra arabstaters håll ha funnits ett missnöje med Margot Wallströms skarpa kritik mot länder - inklusive Saudiarabien - som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna. Men den kritiken är ju välkänd och om den varit avgörande så skulle ju Wallström inte ha bjudits in som hedersgäst i första skedet.

En annan tolkning är att Saudiarabien uppfattat signaler om att Sverige tänker säga upp det militära samarbetsavtalet. En sådan ensidig uppsägning skulle uppfattas som förödmjukande av Saudiarabien. Genom att nu agera mot Sverige föregriper Saudiarabien en sådan utveckling och ger bilden av att det är Saudiarabien som tar initiativet till en nedtrappning av de diplomatiska och politiska relationerna.

I vilket fall innebär Saudiarabiens agerande att sannolikheten för att det militära samarbetsavtalet blir kvar drastiskt minskar. En redan hårt pressad svensk regering får bekymmer med att förklara varför man väljer att hålla fast vid ett militärt samarbetsavtal med en stat som under förödmjukande former stoppar Sveriges utrikesminister från att hålla ett tal som försvarar de mänskliga rättigheterna.

Jag kommenterar händelseutvecklingen för bl a SvD och DN.

Carl Bildt och Twitter. Utrikespolitik i en digitaliserad tid

En het ordväxling utbröt i helgen mellan Carl Bildt  och den egyptiske Stockholmsambassadören Osama Elmagdoub. Orsaken till grälet var att Carl Bildt på Twitter riktat skarp kritik mot det våld som Egyptens säkerhetsstyrkor utövat mot regimkritiska demonstranter. Och i dag på förmiddagen använde Carl Bildt Twitter för att kritisera Rysslands nya lagstiftning som förbjuder ”homosexuell propaganda”.

Är Carl Bildts uttalanden på Twitter att betrakta som officiell svensk utrikespolitik? Svaret på den frågan bör besvaras med ja. Åtminstone är Carl Bildts uttalanden på Twitter lika mycker officiell svensk utrikespolitik som när han uttalar sig i tidningsintervjuer eller i egenförfattade debattartiklar. I offentliga sammanhang finns det för en utrikesminister inget utrymme för personliga eller privata åsikter i viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

Den digitala revolutionen har vidgat den offentliga sfären. Sociala medier - där Twitter just nu ligger på framkant - kännetecknas av ökad hastighet, öppenhet, spridningsförmåga och interaktivitet. Carl Bildts twittrande gestaltar denna förändring.

Hastighet. Visst har diplomatiska gräl även tidigare utspelat sig inför offentligheten. Olof Palmes så kallade jultal 1972, där han jämförde USA:s bombningar av Nordvietnam men nazistsika illdåd under andra världskriget, följdes av att USA vägrade ta emot någon ny svensk ambassadör i Washington efter den avgående Hubert de Besche. Men den processen tog sin tid. Twitterbråket mellan Bildt och den egyptiske ambassadören i helgen kännetecknades av flera skarpa replikväxlingar mellan kontrahenterna redan under samma dag.

Öppenhet. Twittergrälet mellan Bildt och den egyptiske ambassadören är ett uttryck för att utrymmet för så kallad tyst diplomati är starkt begränsad. I dag är allt offentligt. En digitaliserad värld kräver en digital diplomati, där den tidigare så högt värderade sekretessen sätts på undantag.

Spridningsförmåga. Carl Bildt har över 200 000 följare på Twitter, och flera tusen av dessa hade inom några timmar retweetat (vidaresänt till sina respektive följare) Carl Bildts kritik. Kritiken och den påföljande ordväxlingen får därför en snabbare och bredare spridning än om den framförts på traditionellt sätt.

Interaktivitet. Många av följarna svarar på Bildts och ambassadörens inlägg. Nya diskussioner i ämnet växer fram som en konsekvens av den offentliga ordväxlingen.

Så ser det nya landskapet ut för diplomatin och för den politiska debatten överhuvudtaget. Jag är på det stora hela positiv till denna utveckling. Öppenhet civiliserar. Debatten blir mindre auktoritär och mindre  hierarkisk. En det oroar sig för att den "riktiga" debatten flyttar någon annanstans, till mer slutna rum. Jag har svårt att se vilka dessa slutna rum skulle vara i en digitaliserad tid.

Jag kommenterar Carl Bildts twitterbråk för Dagens Nyheter här och för Sveriges Radio International här.

Syna Sveriges nej till deltagande i FN-insatsen på Golan!

I dag blev det klart att Sverige svarar nej på FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moons förfrågan om att delta i den FN-styrka (Undof) som övervakar Golanhöjderna vid Syrien. Sverige motiverar sitt nej till deltagande med att situationen i området är "flytande, oförutsägbar och farlig" samt att Undofs mandat innehåller begränsningar vad gäller FN-styrkans beväpning vilket innebär att personalens säkerhet inte kan ges tillräckliga garantier.

Sveriges nej till deltagande i FN-insatsen är olyckligt. Undof utplacerades vid Golanhöjderna 1974, i syfte att övervaka den buffertzon som upprättades i samband med en vapenvila  mellan Israel och Syrien. Undof består av 900 soldater. Ban Ki-Moon vill förstärka FN-styrkan och dess mandat, inklusive dess förmåga att försvara sig. Inbördeskriget i Syrien har försämrat säkerhetsläget i området och flera av de deltagande staterna vill dra tillbaka sina styrkor.

Undof har genom sin närvaro i Golan starkt bidragit till stabiliteten i området. Om Undof skulle avvecklas marginaliseras FN ytterligare i området och spänningarna mellan Israel och Syrien riskerar att växa ytterligare.Så har till exempel Syrien hotat med att upprätta en ny front på Golan mot Israel, med stöd av ryska robotar.

Jag kan förstå att regeringen inte vill skicka svenska soldater på internationellt uppdrag om säkerhetsförutsättningarna inte är tillräckliga. Men då måste också regeringen öppet och tydligt redovisa för svenska folket vilka krav man ställt på mandatet och på beväpningen och som man anser sig inte ha fått gehör för. I annat fall riskerar Sveriges nej till FN-insatsen i Golan att endast uppfattas som ytterligare ett steg på vägen i regeringens alltmer passiva och ointresserade FN-politik.

Faktum är att Sverige aldrig har haft så få personer  i FN-ledda militära insatser som under den den borgerliga alliansregeringen.. Sverige kom på sista plats bland de stater som nyligen kandideratde till en plats i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Alliansregeringen har också tonat ned - eller kanske till och med avskrivit - sina ambitioner att Sverige skall kandidera till en plats i FN:s säkerhetsråd.

Det är en trist utveckling. Jag vill ha en tydlig redogörelse för hur Sverige agerat i FN för att förbättra Undof:s mandat och säkerhet. Carl Bildts inledande uttalanden i frågan gav bilden av att Sverige helst av allt bara skulle vilja slippa.